Medan vissa räknar nummer ägnar sig andra åt det som verkligen betyder något (och då menar jag inte att gå in och bära sitt lass i division V mellersta, även om det också måste göras).

Nä, det har blivit familjedags här i bloggen.

I något svagt ögonblick i en annan tid fick jag för mig att lova en liten berättelse om en brödraskara som slår allt annat här i fotbollsvärlden. Det var förmodligen inte helt sant, men tillräckligt sannolikt för att vi skulle ge oss på att prata vidare om det när tillfälle gavs.

Och nu, vettni, har tillfället kommit och bjudit ut sig med uppsträckta handflator!

I helgen tog ju All Boys klivet upp i Primera División i Argentina, och det mest remarkabla med det lilla avancemanget var att det innebär att Ariel Zárate äntligen får spela i den argentinska förstadivisionen.

– Nu har jag fått vad jag ville. Nu spelar jag ett år med All Boys i ligan och sen slutar jag, förklarade en rörd Ariel efter bragden.

Med det känns det ju fullkomligt naturligt att ge sig in och ranka världens mest lyckade fotbollsbröder, sett utifrån de punkter där kvantitet möter kvalitet. Två bröder i landslaget räcker ingenstans, åtta bröder i division tre räcker inte ett dugg längre. Här är det kombon vi är ute efter. Och eftersom vi dessutom just sett en Ayew skjuta upp det sagolika succélaget Arles-Avignon i Ligue 1 så finns det väl inget att vänta på. Här har ni de bästa fotbollsbrödraskaror världen känner:

BRÖDERNA ZÁRATE (ARGENTINA)
Lurigt rövarband, med storebrorsan Sergio som ledare. Vi stöter oftast på honom i rollen som Mino Raiola-snackande rådgivare åt minstingen Mauro, som enligt honom är en kombination av en ung Maradona och en något äldre Jesus Kristus. Vilket han inte är. Riktigt än.

Sergio Zárate, 40 – imponerande karriär genom Argentina (Vélez), Tyskland (Nürnberg), Italien (Ancona) och Mexiko (Necaxa). Gjorde en a-landskamp för Argentina 1992. Har slutat, och försörjer sig som agent åt småbrorsorna. Bra gig.
Ariel Zárate, 36 – en brokig karriär i främst Spanien (Malaga) och i argentinska andraligan. Har just spelat upp All Boys i Primera División.
Rolando Zárate, 31 – viktig spelare (anfallare) i Vélez i argentinska förstaligan. Har gjort försök med Real Madrid, där han spelade i b-laget och gjorde enstaka inhopp i a-laget. Gjorde en handfull landskamper för ett par år sen.
Mauro Zárate, 23 – yngst och bäst. Har ju haft ett märkligt andraår i Lazio, klarade inte riktigt av att plötsligt vara den alla litade på. Men första året visade att han är en de intressantaste unga spelarna i hela Serie A.

BRÖDERNA PALACIOS (HONDURAS)
Fantastisk familj, med en tragisk historia. De skulle ju varit fem. Lille Edwin kidnappades hemma i La Ceiba för tre år sedan, och återfanns i fjol, mördad. Han blev sexton år gammal.

Milton Palacios, 29 – back och trotjänare i den honduranska ligan. Har knegat på och gjort ett drygt dussin landskamper.
Jerry Palacios, 28 – anfallare som nu stuckit till Japan för att göra lite pengar. Gjorde mål för landslaget mot USA i en träningsmatch i vintras.
Wilson Palacios, 25 – kom över till England och gjorde dundersuccé i Wigan. Köptes dyrt av Tottenham, och är precis lika bra där. Stenhård bollätare och nyckel i landslaget.
Johnny Palacios, 23 – är kvar hemma i Olimpia som back, men togs just ut i Honduras VM-trupp.

BRÖDERNA MANDANDA (FRANKRIKE/KONGO)
Grabbarna som jag lovade att skriva om. En målvaktsdynasti utan motsvarighet in the history of the world. Ever. Hela grejen med dem är att alla är målvakter, och bara en form av lågintelligens hindrade förbundskaptenerna i Kongo och Frankrike att skriva historia när Kongo mötte Frankrike B och Steve spelade första halvlek för Frankrike medan Parfait spelade andra halvlek för Kongo. Satans idioter. Hur fint hade det inte varit med en brorsa i vardera laget?

Steve Mandanda, 25 – fransk mästare med OM häromveckan, stod i mål för Frankrike i går. Konkurrerar med Hugo Lloris om att vara Frankrikes nummer ett.
Parfait Mandanda, 20 – har gjort ett gäng märkliga karriärsval och är nu fast med tröja nummer 40 på bänken i Beauvais. Började som back, men sågs som ett stort målvaktslöfte i Bordeaux som junior. Var u-landslagsmålvakt för Frankrike, men har gått över till Kongos a-landslag.
Riffi Mandanda, 17 – blev målvakt eftersom han ”inte gillade att springa”. Stor, tung grabb som snabbt blev ordinarie i Frankrikes U17-landslag och togs ut till U18-landslaget i vintras. Spelar för Caens u-lag.
Over Mandanda, 10 – jo, skratta ni, men jag tänker i detta nu bli den förste i Sverige som säger att ”här har ni en fransk landslagsmålvakt för 2020-talet”. Lille Over står mål i Paris-klubben Lusitanos Saint-Maur, och José Anigo har redan bett om en option för Marseille för att köpa honom. Jo, han skämtade. Men ändå inte. ”Mitt mål är att bli Frankrikes bäste målvakt” har lillgamle Over sagt.

BRÖDERNA AYEW (GHANA)
Jag vet inte riktigt vad det är med Marseille, men det är som att generna blir starkare där (och nej, inte mig emot). Gamle superduperhjälten Abedi Pelé kan det här med att skicka sitt DNA i arv.

Ibrahim Ayew, 22 – back i egyptiska topplaget Zamalek och uttagen i Ghanas VM-trupp.
André Ayew, 20 – har Marseille i blodet, och jag älskade att se honom i hans första matcher som 18-åring, men nu är han utlånad och har varit oerhört viktig när Arles-Avignon mirakulöst lyckats gå upp i franska förstaligan. Uttagen i Ghanas VM-trupp.
Jordan Ayew, 18 – sjuk fysik och ett sjuhelvetes skott, jag såg hans debut för Marseilles a-lag i vintras och han gjorde förstås mål direkt. Kommer att spela för Ghana väldigt, väldigt snart – annars snor Frankrike honom.

Där har ni dem, fotbollsvärldens allra bästa bröder. Har ni några fler får ni gärna dela med er.

Och nej, Cyril Rool har inga bröder. Han tacklade ut dem ur vaggan.

/Simon Bank

Vi har varit inne på det här med namn-estetik förut. Vad spelare ska heta och så. Med anledning av det vill jag, i all enkelhet, uppmärksamma er på ett stycke statistik från den franska ligan säsongen 2009/10.

Listan över Kreatörer, det vill säga spelarna som oftast spelat fram till avslut, toppas av tre namn med en lite annan klang än Listan över Tacklare, alltså spelarna som oftast lyckats i sitt tacklingsspel.

’Tis by thy name that is my enemy
Thou art thyself, though not a Montague
What’s Montague? It is nor hand, nor foot
Nor arm, nor face, nor any other part
Belonging to a man. O, be some other name!
What’s in a name? that which we call a rose
By any other name would smell as sweet.

Kreatörer:
1. Marveaux
2. Nenê
3. Pedretti

Nenê.

Tacklare:
1. Baal
2. Grichting
3. Hermach

Grichting.

Heter man Pedretti tacklar man inte. Heter man Grichting passar man inte.

Makes sense again, this lovely world of ours.

/Simon Bank

Efter tre års frånvaro. Efter tre års skadehelvete. Efter 17 minuter.

England v Mexiko 1-0

Målskytt: Ledley King.

Paul McGrath with a twist.

/Simon Bank

Har ni tid för en liveuppdatering?

Fint.

Vi är ju generellt rätt pinsamt usla på att bevaka brödrafolkens väl och ve, men nu är det helt enkelt omöjligt att låta bli. Över till Norge för kvällens fotboll:

Brann, gamla stolta stora supporterstarka Brann, genomlever just nu en tidig kris. I veckan fick tränaren Steinar Nilsen kicken (”de var eniga om att inte fortsätta samarbetet” host host), och i dag skulle vändningen påbörjas under befordrade assistenttränaren Rune Skarsfjord. Uppgiften var perfekt, usla bottenlaget Hønefoss skulle vara en enkel match för ett lag med större kapacitet.

Nu har de spelat en kvart och lite till av den matchen, och så här har den börjat:

Minut 6: Hörna Hønefoss från höger. Dålig hörna, för nära mål, Brann-målvakten Håkon Opdal går ohotad upp för att plocka ner bollen. Han plockar ner bollen och… lägger in den i eget mål. Självmålet är så pinsamt att han inte ens kan försöka skylla på något. 1–0.

Minut 12: Frispark från 35 meter, Hønefoss lyfter in den lite osorterat, så Branns vänsterback Bjørnar Holmvik kan gå upp och nicka undan. Han nickar undan och… nickar den rätt in i eget mål. 2–0.

Här har ni bilderna, länktipsade av vår vän Oskar.

Ja, och om ni tror att Rune Skarsfjords dag inte kunde bli sämre efter det så är det bara för att ni inte har koll på Kongsvingers antics mot Molde. Kongsvinger är det lag som ligger på kvalplats, precis efter Brann, och efter en kvart passade mannen med kvalitetsnamnet Olav Tuelo Johannesen på att dra iväg ett uselt skott från 35 meter. Bollen rullade knappt fram till Moldmålvakten Jan-Kjell Larsen.

Vilket inte hindrade att Larsen petade in bollen i eget mål.

I detta nu ligger Brann under strecket i norska ligan.

Och… vänta här… nu halkade visst en Molde-back till. 2–0 till Kongsvinger.

Tänkte bara att ni ville veta.

UPDATE! UPDATE!

Våra vänner på VG har inte vilat på hanen. De har just meddelat att de skickat ett sms till Branns nyligen sparkade tränare Steinar Nilsen, med en enkel fråga:

– Vad tycker du om Branns insats i första halvlek?

Nilsen svarade direkt:

– Jag har tyvärr ingen kommentar om Branns prestation idag.

(You say it best, when you say nothing at all)

/Simon Bank

Eftersom jag tagit det lite som min livsuppgift att lära unge Niva Skywalker minst en sak om dagen så – här är gårdagens läxa:

Den som tar sina välplanerade tupplurar om vilodagen är tillräckligt utvilad för att ta ut säsongselvor utan att justitiemörda Arsenal-mittfältare.

Medan unge Skywalker klev in i sin superstratosfära sömn någonstans över norra Spanien passade jag på att läsa l’Équipes helgintervju med Sir Alex Ferguson, en av de där intervjuerna där den gamle verkligen verkade må rätt fint och vara rätt harmonisk. Jag vore inte mycket till langare om jag inte passade ett par godbitar vidare till er.

SAF om sin egen träning:

– Jag gör en hälsoundersökning vart sjätte månad. Allt är okej. Jag går på gym varje förmiddag. Inget socker i kaffet. Undviker vitt bröd och stekt mat. Jag är noggrann, men jag går ofta på middagsbjudningar och där är det svårt att inte dricka ett glas eller två. Det är det som ställer till kaos för balansen. På sommaren är det lugnt, för då äter jag balanserat, men på vintern kan det hända att jag tar mig en kaka.

SAF om Mourinhos inverkan på United:

– Med Mourinho förstod jag, efter två raka Chelsea-titlar, att jag var tvungen att ställa om mina förberedelser så att mitt lag blev konkurrenskraftigt tidgare under säsongen. Jag kunde inte tillåta att Chelsea ryckte. Utmaningen Mourinho, det var en utmaning som handlade om intelligens, om självförtroende.

SAF om hans rockar:

– Jag har två. En svart och en grå. En av varje. Jag byter inte ut dem, för de är väldigt varma. Ingen skrock, jag bryr mig inte om hur jag ser ut.

SAF om tuggummit:

– De är Orbit. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vilken smak. Mint oftast, ibland bara den vanliga. Och det är fullt av dem i omklädningsrummet. Jag behåller ett en halvlek, sen byter jag. Spelarna spottar mycket under matcherna, på grund av alla adrenalin, som skapar en överproduktion av saliv. För mig är det samma sak. Jag lever med i matcherna. Tuggummina kanaliserar pressen under en match. Du ser mig aldrig utan tuggummi på bänken.

Jag vet inte hur det är med er, men i min värld ger den här sortens samtal, om de till synes perifera små oviktigheterna i stjärnornas liv, mycket mer än de konkreta stora frågorna. Det är som när jag känner att jag lär mig mer om Zlatan Ibrahimovic av att veta att hans hund heter Hoffa än vad jag lär mig på två sidors intervjuer om hans karriär och hans säsong i den eller den klubben.

Ferguson berättar om sin träning, och vi får en bild av en framsynt, noggrann ledare som ändå är öppen för livet.

Ferguson berättar om en konkurrent, och vi får en bild av hur han själv tar utmaningar, lever på dem.

Ferguson berättar om sina rockar, och vi får en bild av en pragmatiker.

Ferguson berättar om sina tuggummin, och vi får en bild av en fysiolog och psykolog som ser vetenskap i de minsta av detaljer.

Det stora i det lilla. En konst det också.

/Simon Bank

Okej då, ett sista nattinlägg innan vi lämnar det här bloggmaniska försöket bakom oss.

Pressrummet på Bernabéu ska just till att stänga, vi har hetsat upp och ner för trappor för att höra José Mourinho säga väldigt lite, och nu ska vi jaga rätt på en bil som kan köra oss till vårt gemensamma tjäll för natten.

Men lite spelarbetyg ska vi väl orka med.

FC Bayern München:

22. Jörg Butt ++

—

21. Philipp Lahm +++

5. Daniel van Buijten +

6. Martin Demichelis +

28. Holger Badstuber ++

—

10. Arjen Robben +++

17. Mark van Bommel ++

31. Bastian Schweinsteiger ++

8. Hamit Altintop ++

—

25. Thomas Müller ++

—

11. Ivica Olic ++

Subs:

18. Miroslav Klose ++

33. Mario Gómez ++

FC Internazionale:

12. Júlio César ++++

—

13. Maicon ++

6. Lucio +++

25. Walter Samuel +++

26. Cristian Chivu +

—

4. Javier Zanetti ++++

19. Esteban Cambiasso +++

—

9. Samuel Eto’o +++

10. Wesley Sneijder +++

27. Goran Pandev ++

—

22. Diego Milito +++++

Subs:

5. Dejan Stankovic ++

11. Sulley Muntari ++

23. Marco Materazzi ++++

/Simon Bank, Erik Niva

Pressrummet, Estadio Santiago Bernabéu, strax efter midnatt:

Vad sa Moratti till dig när han omfamnade dig efter matchen?

– Jag minns inte vad han sa. Jag tror att det var en ohejdbar kram. Mer än ord var det en ohejdbar kram. Ett bröllop mellan oss. Han har velat ha mig till Inter länge, han ville ha mig för flera år sedan när jag var i Chelsea. Sen försökte han igen, och då kom jag. Kanske kände han att jag var den som kunde få hans dröm att gå i uppfyllelse. Han har drömt i många år om att ha samma foto som hans far hade, en bild av sig själv med sitt lag och Europacups-pokalen. Jag är glad att han har det nu.

/Simon Bank

Just i detta nu, i ett presskonferensrum i Madrid:

Louis van Gaal uppfostrar pressen på spanska, tyska och engelska. Ungefär lika bra på alla språk. Han får en fråga om Inters låga bollinnehav överraskat honom, och svarar att ”Nej, varför skulle det? Titta på hur de spelar varje vecka i Serie A. Titta på hur de spelat i Champions league. Det finns statistik”.

Sedan kliver en engelsk journalist in.

– Tycker du att det spelar någon roll hur ett lag spelar? Har man en uppgift att underhålla publiken?

Svaret, med en blick som kan skära väggar:

– Läs min bok. Det står i den. Läs min bok!

/Simon Bank

Med mindre än en timma kvar till årets stora baluns: Ett par ord i rätt genus-tid.

Det här balunset toksponsras ju av ett ölmärke, det vet ni. Ni vet också att just det där ölmärket har gjort en hederssak av att cementera könsroller i sina reklamfilmer. Alltså: Kvinna gillar skor och walk-in-closets – Man gillar öl och fotboll.

Har ni undrat varför så behöver ni nu inte undra längre.

Ölproducenten har nämligen siffrorna på sin sida. De behandlar oss män som idioter helt enkelt eftersom vi till rätt stor del är idioter.

I en undersökning som spänner över närapå hela världen (och 5300 män) har de kvantifierat vad män pratar om när de träffar andra män. Och vi pratar alltså om fotboll.

90 procent: Fotboll.

45 procent: Våra partners.

34 procent: Jobb.

I Tyskland och Frankrike ligger jobb-biten före kärleken. I Ryssland och Kina pratar ännu fler om fotboll.

Era utsända i Madrid har hängt stan runt i goda fyra timmar nu. Vi har sett en playoff-final, druckit varsin öl, och pratat om:

Engelska klubbnamn, Gerrards kusin, Manchester Uniteds skandinaviska scoutingverksamhet, taxiresor, spansk sportjournalistik. Och lite om Hugo. Det är mycket möjligt att Erik drabbats av en existentiell depression och att jag just friat till mitt livs stora kärlek.

We just wouldn’t know it.

/Simon Bank

Från det ena till det andra, från den ene till den andre, från José Mourinho till Louis van Gaal.

Det är, det har säkert framgått, varmt som i en isländsk vulkan här nere, vilket får mig att undra lite lätt vad FC Bayern haft för sig just den här dagen. Jo, jag vet ju att de hängt vid sitt hotell – jag har sett liverapporterna på spansk tv – och att de druckit och ätit som de ska, men jag är nyfiken på vad som hade hänt om någon fått för sig att gå lite utanför de kritade linjerna.

Jag tänker helt enkelt på Ryan Donk.

Donk var en talangfull men lite krånglig mittback som gick från Ajax till AZ för ett par år sen. När säsongen 2007 just hade börjat skulle AZ åka till Vitesse för en sen bortamatch, och lite tidigare samma dag hade deras juniorer match mot Ajax. Ryan Donks polare. Donk tyckte att det var en fin dag, med fina förutsättningar för att få sig lite fotboll, så han knallade ner till planen och ställde sig vid sidlinjen med solen i ansiktet.

AZ-fansen noterade det gillande. Fint att en av stjärnorna kollade in vad småkillarna hade för sig.

Problemet var att van Gaal också noterade det.

Och han tyckte jävlar i mig inte att det var fint.

– Du står med solen i ansiktet, ett par timmar före match? undrade han.

AZ-juniorerna hann inte spela klart innan Donk hade stängts av från matchspel. Disciplinär åtgärd.

Om någon av Bayern-stjärnorna sitter på bänken i kväll med en misstänkt färsk solbränna så vet ni varför.

/Simon Bank