Och så har då startelvorna anlänt.

Mina damer och herrar:

FC Bayern:

Butt
—
Lahm
van Buijten
Demichelis
Badstruber
—
Robben
Schweinsteiger
van Bommel
Altintop
—
Müller
Olic

Internazionale:
Julio César
—
Maicon
Lucio
Samuel
Chivu
—
Cambiaso
Zanetti
—
Eto’o
Sneijder
Pandev
—
Milito

Getting ready to rumble yet?

/Simon Bank

(short for Saturday Night’s Allright for Fighting, to all you hooligans out there)

På plats på Bernabéu, efter att ha baxat oss förbi staket, hästar och ett dussintal tusen italiani som är ute på fest.

En banderoll värd att notera?

”Ibra noi ci siam, eto’o?” (Ibra, vi är här, och du?).

Ska man generalisera så är de blåsvarta mer för banderoller, de röda mer för upplåsbara pokaler och lederhosen. Men det är en generalisering. Med en och en halv timma till avspark kan det vara på sin plats att dessutom upprepa den allemand-italienska prestigefajten som pågår parallellt i koefficient-katalogerna.

Ni vet det säkert, men det tål att upprepa:

Om Inter vinner inom 120 minuter behåller Italien/Serie A sin fjärde plats i Champions League. Om de misslyckas med det går platsen över till Tyskland/Bundesliga. Det är i så fall första gången på mer än 25 år som italiensk fotboll inte rankas topp-tre i Europa.

Men det är bara en bisats i den här bisvärmen. Watch this space for more.

/Simon Bank

Ja, sepåfan. Blackpool it is.

Ni ska förstås ta det med en nypa salt, eftersom vi inte bara hamnade i en mörk irländsk pub utan dessutom framför en Sky-sändning som i bästa fall var pointillistisk och i sämsta fall helt jävla osebar. Men det kändes som att Blackpool jobbade upp ett övertag i första halvlek som de rätt rättvist kunde surfa hela vägen till det heliga landet på.

Och nu? Ja, nu är Blackpools viktigaste spelare varken Charlie Adam (and his left foot) eller Superstar DJ, utan en lettisk tjockis som heter Valerij Belokon. När han tog över klubben lovade han Premier League om fem år, och här är han nu. Hittills har han spelat rollen som den ansvarskännande och generöse ägare till punkt och pricka. Nu är det, som det heter, en helt annan bollsport.

Belokon är knappast rik nog för att tokspendera Blackpool kvar i ligan, det lutar åt en moderat men klok satsning. Gör de allt rätt igen kan de kanske jobba sig upp till en 17:e plats 2010/11. Gör de det inte får de nöja sig med ett par minnesvärda lördagar en säsong då de med raka ryggar kan be Preston North End se och lära.

Och det är väl rätt bra det också.

/Simon Bank

Okej då, en snabbrapport från en soldränkt, feberhet stad innan Erik Niva gör sin sedvanliga in-på-en-räkmacka-entré och ställer en massa märkliga frågor (”var är mitt playstation?”, ”vafan ska inte jag ha den högra sängen?!”, ”varför är minibaren så högt upp?”).

En kvicktur genom gator och torg ger vid handen att Bayern-fansen är i knapp men klar majoritet, skulle säga 65-35, men det kan ju jämna ut sig. Många har åkt över dan, det är ovanligt nyktert och städat och varmt och trevligt. Det ska också noteras att gli interisti har återupptäckt sin supersarkastiska ”Non si vende Kaka”-ramsa, vilken ju faktiskt får en extra dimension just i den här stan. När lusten faller på kör de vidare med Per vedere segnare Kaka. Having their day in the sun, they are.

Vi har visst jobbat en del också. Erik har berättat storyn om holländarna som var tvungna att åka härifrån för att komma hit. Jag har skrivit uppjabbningskrönika och gett mig på det mer konkreta taktiska spelet.

En dimension känner jag dock att jag missat, och det är att det är en final mellan fotbollsvärldens två mest arroganta uppsyner vi kommer att få se. Jag ser det som en livsnödvändig kvalité hos en tränare. Frågan är vem som vinner, där också.

Talkin to me?

Talkin to Mou?

/Simon Bank

Som sagt, vi kommer ju att ha vårt fokus märkligt riktat åt Madrid, München och Mourinho just idag – så vi får passa på att avhandla den engelska kvalfinalen lite i förväg.

Cardiff City v Blackpool FC. Erik Niva har redan gett er Olly Holloway, ett skäl så gott som något att sympatisera med Blackpool just idag. Själv håller jag också en tumme för the Tangeringes, och det har med en annan tränare att göra.

De senaste femton åren har Blackpool varit ett av de där lagen jag letat efter i tabellerna, noterat när det gått dåligt och blivit lite oriktat glad när det gått bra. Det är helt och hållet Neil Baileys och Fred O’Donoghues förtjänst.

I mitten av 90-talet satt de i ett kök i Kinna och drack öl. Jag satt i samma kök och slickade i mig deras berättelser från en annan, större fotbollsvärld. På den tiden hade Blackpool varit nere och vänt på botten, Bailey hade klivit in som spelande ledare i laget och Fred O’Donoghue var en av klubbens chefsscouter. Det var därför de, av någon märklig anledning, hade tagit sig till Sverige, inlett ett vagt samarbete med den klubb där jag spelade och hamnat i ett kök där de satt och flyttade bestick och pratade fotboll ihop med min pappa.

De kommande åren skickade Kinna över ett par spelare som tränade med Blackpool, men det ledde aldrig längre än så. Neil Bailey blev ett av toppnamnen i Manchester Uniteds ungdomsverksamhet, men fick kicken av Alex Ferguson i början av 2000-talet. De senaste åren har han bland annat varit Roy Keanes assistent i Sunderland.

Jag minns inte så väldigt mycket av vem Neil var, hur han pratade eller förde sig, men jag minns att det var väldigt lätt att tycka om den store gamle mannen han hade med sig.

Fred O’Donoghue är ett namn ni säkert aldrig har hört, men han var en av den gamla stammens allra mest respekterade fotbollsscouter, sådana som inga engelska klubbar klarade sig utan. En stor man, sorten som måste ha en stor mage för att få plats med hjärtat.

Och han hade stora berättelser med sig.

Fred rände runt på planer i Lancashire i 40 år, på jakt efter talanger. Han hittade Alan Taylor åt Rochdale och fick ett par fina vinglas när Taylor såldes vidare till West Ham för en miljon. Han jobbade för Bill Shankly i Liverpool, för Blackburn, för (framför allt) Preston, för Blackpool och – på slutet – för Sam Allardyce i Bolton. Han dömde ut en 15-årig Kevin Keegan, men hans värsta miss var en annan.

– Det var jag som missade Ryan Giggs, sa han och skrattade så kroppen skakade. Han grämde sig fortfarande över det.

The man who missed Ryan Giggs var en farbror som sjöng för oss i omklädningsrummet, som drack som en irländare, som skickade julkort i flera år, som länge var en av Englands allra mest respekterade scouter, som gav ut en bok om scouting (Scouting for Glory) där Alex Ferguson tog sig tid att skriva förordet.

Fred O’Donoghue dog i september 2002, 75 år gammal. Jag träffade honom bara ett par gånger, men när jag får veta resultatet från Blackpools match i eftermiddag så kommer jag att tänka på honom.

/Simon Bank

Ett par grader svalare, en kvarts resa inåt stan, 50 meter rakt upp i luften – och en helt ny träning.

FC Bayern har intagit Santiago Bernabéus tartan-mönstrade gräsmatta, och det är precis samma dagen-före-det-stora-feelgood här också.

Lahm och Demichelis är först ut och står och passar och pratar, resten står mest och känner in sig i miljön. Mest rörande är det första som Louis van Gaal gör, när han går fram och lägger armen om David Alaba, lillpojken som inte ens kunde drömma om en plats längst ut på Bayerns bänk för ett år sen. Man hör inte vad han säger, men man förstår vad han säger. Fint.

van Gaal står med stoppur men låter assistenterna sköta träningen, mer än Mourinho. Olic skämtar med sin tränare, får honom att skratta. Tyskarna väntar längre med att ta in bollen i träningen, de kör löpmomenten mestadels i skuggan och lägger tonvikt på att få igång fötterna, snabbt-snabbt-snabbt. När de slarvar i en avslutsövning ryter van Gaal till.

Och då får jag väl se till att titta lite noggrannare också.

Men om vi ska få igång en liten fredagsdiskussion som avslutning så kan vi väl ta rygg på de utmärkta medarbetarna på 101greatgoals, som snokat reda på en fin liten match från Bilbao som tar rygg på en hypotesdiskussion jag dragits med i ett par år.

Min grundfråga är ”Hur många sexåringar skulle det krävas för att vinna ett slagsmål mot en fullvuxen man?”.

Just den frågan har inte Athletic Bilbao svarat på, men de har i alla fall rört sig i samma område. De skickade helt enkelt ut a-laget för att möta hundra stycken skolpojkar, lite för att hedra det gamla geniet Etxeberria.

Skolpojkarna tog ledningen med 2–1 men förlorade till slut med 5–3.

Så hur många normalbegåvade, låt säga, elvaåringar skulle det krävas för att slå ett fullvuxet fotbollslag?

Mina gissningar:

Real Madrid: 200 stycken.

Barcelona: 150.

Manchester United: 600 (Scholes eats toddlers).

Cyril Rool: Nej.

AIK: 50.

Skene IF: 10.

Eller?

/Simon Bank

28 grader och sol.

Wesley Sneijder är först ut på träningsplanen ute på Real Madrids träningsanläggning ute i Valdebebas. Han vankar runt, får syn på nån holländsk favorit-journo i publiken, tjoar till och sätter sig i skuggan. Mourinho syns inte till, inte än, men alla ser förstås fram emot att se honom just här. Alla förväntar sig att det är här han ska börja jobba om ett par veckor, han ska bara dra hem den där gamla bucklan med stora öron först.

Inter kom hit igår, de har 22 grader i rummen (spelarna får inte sänka temperaturen själva), två flaskor vatten i minibaren, de får inte beställa roomservice, och personalen på hotellet får inte närma sig dem för att ta autografer eller foton och telefonerna är stängda för inkommande samtal. Tough beat, this CL.

Dagens hetaste rapporter kom ju förstås annars från Bild, som gick ut med att Franck Ribéry INTE kommer att hamna i Real Madrid, att han skrivit på för fem år till i FC Bayern. Goda nyheter, om du frågar mig. Inga nyheter alls, om du frågar Louis van Gaal, som inte ville kommentera saken på dagens presskonferens.

– Har Ribéry spelat sin sista match för Bayern? frågade en tysk reporter.

Franck är som bekant avstängd imorgon.

– Ah, du är en smart kille, sa van Gaal. Men jag är också smart.

Och mer än så blev det inte. Kanske berodde det på att åtminstone hälften av världspressen inte ens var där. Uefas pressavdelning hade satt sina skarpaste hjärnor på att räkna matte, och kom fram till att ”jo, en kö borde väl räcka när 500 journalister kommer för att plocka ut sina ackrediteringar, presspaket och matchbiljetter”. Det blev kaos, och det berättar jag inte för att jag inbillar mig att medias situation är särskilt intressant för er. Jag berättar det för att sättet att behandla media brukar säga ganska mycket om hur en organisation funkar.

Pressen har tillgång till enorma kanaler för att ropa ut om man blir illa eller arrogant behandlad. Den vanliga publiken har minimala kanaler för att göra samma sak. Så om man tvingar journalister att köa i två timmar och komma för sent till sitt jobb – hur behandlar man då den vanliga publiken? I’m just saying.

Nu är Mou inne på planen. Han bråkar med sina assistenter, klappar händer, lallar runt i långbyxor och träningströja och kramar de flesta han kommer åt. Eto’o busar med Sneijder och Zanetti, Toldo (den perfekte reservmålvakten) släntrar in, de ser fenomenalt avslappnade och lyckliga ut allihop och det vore väl skam annars.

Partitissima coming up. Nu börjar träningen.

/Simon Bank

Har jag förstått saken rätt så fick Sverige inte se Champions League-finalen igår? Lyon (med Amelie Rybeck som mer än hyfsad back) mot Turbine Potsdam, Frankrike mot Tyskland, i Getafe.

Spansk tv sände, de billigaste biljetterna gick för tre euro, och den som tittade i förbigående såg en extremt hård fotbollsmatch. Den där Renard Wendie kan mycket väl ha tagit över som damernas hårdaste mittback nu när Steffi Jones börjat med annat (hon är numera VM-general). Det varnades, dunkades 30-metersfrisparkar i ribbor och slutade alltså med oavgjort och så småningom straffar.

Det är alltså där som allt börjar handla om annat.

Vi hade ett franskt lag, Jean-Michel Aulas hade låtit sy upp skräddarsydda nya kostymer åt dem och flugit dem privat över halva Europa. De ville så gärna ta den där titeln som OL:s herrlag aldrig verkar ta.

Vi hade dessutom ett ungt, östtyskt lag, som vunnit på straffar i semifinalen och som har två målvakter som både jämt och jämnt slåss om den enda platsen som ordinarie.

Och vilka sätter vi då våra pengar på?

Jamen, det är väl klart att tyskorna vann.

Eftersom vi har en grej för tyska målvakter i den här bloggen så ska vi förstås uppmärksamma det faktum att Turbine är en av väldigt få – jag kommer inte på någon annan – klubbar i världseliten som faktiskt har två förstamålvakter. Felix Sarholz, 17, stod igår. Desirée Schumann, 23, har stått mest i Bundesliga. Den ena står i U17-landslaget, den andra i U21-landslaget. Den tyska pressen har jämfört det med en Kahn-oder-Lehmann-situation.

Sarholz fick stå igår, och för andra matchen i rad blev hon straffhjälte, med en riktigt bra sista räddning. Det var den ena riktigt stora berättelsen från finalen. Den andra tillhörde och tillhör förstås Bernd Schröder, en man som varit den enskilt viktigaste mannen i östtysk damfotboll i 40 år, från tiden när Stasi övervakade träningarna fram till en final i Champions League, sida vid sida med Michel Platini.

Har ni tyskan så läs mer om Schröder här, i en gammal men intressant intervju.

Har ni inte tyskan så får ni väl bara klämma i med en sång för att hylla mästarna.

/Simon Bank

Jag hoppas att ni har överseende med ett litet inlägg om fotboll, som omväxling till Erik Niva-författade inlägg om Erik Niva?

Fint.

Av någon anledning hackade jag mig igenom den hypnagoga fasen i morse, hoppade upp strax före fem, satte mig i en taxi, ett snabbtåg, ett flygplan, en taxi, ett tåg och en taxi till. Nu är jag i Madrid, efter en långsam resa genom den rödbrända, blodhaltiga jorden i Spaniens inre. På Prat-flygplatsen i Barcelona rörde sig somnambula sevillistas med lyckliga rödögon och Del Nido-hattar, på centralstationen trängdes jag med mer dämpade Atléti-fans med nästan lika röda ögon.

Att jag själv är så förbannat trött är ju delvis deras fel, eftersom jag inte kunde slita mig från cupfinalen i går kväll. Diego Capels tokövertygade bollöpningar och Jesus Navas briljanta slit (ska han verkligen flytta hemifrån, till Real Madrid nu?) gjorde finalen fantastisk och Sevilla till väldigt välförtjänta mästare.

Felicidades.

I Barcelona väger de Villa i ena handen och Ibra i den andra, och det känns väl som en historia vi får dras med ett tag. Villa Maravilla får hur som helst ta Henrik Larssons (och Gudjohnsens) gamla tröja med nummer sju och det känns som en av få värvningar med garanterad träff. Men om vi ska diskutera värvningsodds – och det var hit jag ville komma egentligen – så är det ju hög tid att vi ringar in den i alla avseendena hyperhysteriska karusellen som snurrar runt i Italien.

Så här verkar det:

•Prandelli lämnar Fiorentina för landslaget.

•Fiorentina vill ha Gasperini, som säger att han vill vara kvar i Genoa.

•José Mourinho har Madrid-stämplat sitt pass.

•Inter uppvaktar Catanias Sinisa Mihajlovic som hans ersättare.

•Del Neri går från Sampdoria till Juventus, som sagt hejdå till Zaccheroni.

•Fatih Terim är aktuell att ta Del Neris gamla jobb i Samp. Det är Chievos Mimmo di Carlo också.

(Samp har äntligen kvalat in till Champions, men inleder satsningen med att byta ut tränaren, sportchefen och vd:n).

•Milan har kickat Leonardo, och Cagliaris ex-tränare Allegri är favorit att ta över.

•Cykelfantasten Guidolin lämnar Parma efter ett kanonår.

•Marino lämnar Udinese.

•Giorgio Melis kommer inte att vara kvar som huvudtränare i Cagliari i höst.

När José Mourinho häromsistens gick ut och sa att ”en tränare som överlever en hel säsong i Serie A inte är en tränare – utan en hjälte” så hade han, bevisligen, en poäng.

Jag tycker att det är lite sorgligt.

Det finns inget land i världen med samma fotbollsmässiga know-how som Italien, men det senaste året har klubbledningarna tappat all form av sans. Under säsongen som gick byttes sjutton tränare ut (tre gånger mer än i England, dubbelt så många som i Spanien), och om vi snabbkollar de sjutton klubbar som hängt kvar i Serie A så kan alltså elva av dem (Inter, Milan, Samp, Juventus, Parma, Genoa, Fiorentina, Catania, Cagliari, Udinese, Chievo) mycket väl starta nästa säsong med en ny huvudansvarig.

Är det verkligen så man utvecklar sin fotboll?

/Simon Bank

Av alla väldigt fina bilder från Barcelonas guldfirande så var det en som liksom stack ut lite extra.

Nä, inte the Pique-fuck-you-incident.

Nope, inte Messis barn-på axlarna-chock.

Nix, inte ens det faktum att Tjigrinskij inte bara fick hålla tal på spanska, utan att han dessutom befann sig inne på planen på Camp Nou.

Nej, det jag tänker på är det ögonblick då Coldplays Viva la Vida, Barças eget soundtrack, går på och Pep Guardiola tar steget från att vara på en gräsplan till att vara inne i musiken, ett med musiken. Hur han tar ett par steg with the beat, sluter ögonen, och… ja, fan i mig, jammar med så det står härliga till. Till Coldplay.

Ända sedan Pep tog över Barça har han sett till att spela Coldplay för spelarna i bussen, ända sedan han tog över har de spelat Coldplay i högtalarna på Camp Nou, men när det väl gäller så litar han inte riktigt på sina idoler, utan söker sig till andra artister.

Ni minns kanske hur han i fjol motiverade sina spelare inför Champions League-finalen med ett montage till Gladiator-soundtracket?

Inför matchen mot Real Valladolid var det dags igen. Pep satte Jordi Gayà, Patrici Gimenez och Santi Padró på att tota ihop en ny vinnarvideo. men den här gången gjorde Pep sin pep-video med The Killers, the Boss och the Maybeshewill. Det gick visst vägen den här gången också. Santi Padró berättar för El Periódico hur det går till när man presenterar årets viktigaste video för Kataloniens viktigaste tränare.

– Man sätter sig bredvid honom och ser hur han reagerar. När man ser hans ögon vet man om man lyckats eller inte.

Och jo, det gick ju vägen den här gången också.

/Simon Bank