Premier League-säsongen avslutad, med den exakthet som bara stora konstverk besitter.

Chelsea? Jo, ja. Det också.

/Simon Bank

Jag vet inte riktigt vad det är med Inter, men de verkar må bra av att få en spark i röven.

I vår har de gjort sina bästa, starkaste matcher när de börjat med 0–1 tidigt, ett självmål, en utvisning, en liten retsam pinsamhet, en uppförsbacke.

De har vänt mot Barcelona hemma, de har hållit Barça stången med tio man borta, de har vänt mot Atalanta (tack och hej för den här gången) och Udinese, kommit ikapp Fiorentina. När de får 1–0 blir de bekväma och lite slöa, när de ligger under lägger de in Italiens starkaste överväxel.

Mot Chievo fick de ett Motta-självmål i nacken direkt och rusade ifrån till 4–1. Moraliska Mourinho-monster med en megamotor. De eller Bayern kommer att ta en trippel i år. Mou eller van Gaal kommer att dansa över himlen i Madrid den 22 maj.

Och apropå monster… Francesco Totti har kommit ur en vecka då han kallats rasist, gjort bort sig inför hela världen, blivit regeringsfråga och kallats föredetting av en junior. Han står sedan en millimeter ifrån en ligakrasch, hemma mot Cagliari. 0–1, alla tittar på kaptenen och han missar och missar igen och tiden rinner ut.

I samband med Balotelli-gate skrev jag om Er Pupones megalomani, om den självklara egocentriska elefantiasissjälvbild som odlas hos en pojke som ägt hela kejsardömet så länge som han kan minnas.

En gång på tusen ser den ut som när han sparkar ner Balotelli bakifrån.

De andra gångerna kan den se ut som i eftermiddag, när han lyfter sitt Roma över mörka vatten och ger dem 2–1 med två klassiska Totti-mål sista kvarten.

Han är så märkligt stor och liten och speciell, den pojken.

/Simon Bank

 

Mitt i smeten. Ägnade fredagskvällen åt Hammarby–Brage 0–1 (ett reservartat Bajen hade bollen, men Brage anföll med tydligare idéer och tillräckligt mycket hjärna hos spelare som Forslund, Jevtusjenko Jr och duktige Daniel Åkervall i hålet) och ska ägna lördagen åt bröllop (inte mitt)

Så jag tar rygg på Erik Niva och ber om ursäkt för att jag är kortfattad. Vilket väl mest av allt bevisar att vi inte förstått ett dugg av hur man ska blogga.

Det finns, i allt korthet, två saker vi borde bära med oss in i helgen.

Först och främst: Liz Lambert Jr.

Gordon Stewart hade ju Rick. Stuart Baxter hade Lee. Arnor hade Eidur och Socker-Conny hade Robert Laul.

Arvtagare är ett fenomen vi liksom aldrig får nog av i fotbollen. Det är därför som det är mig en sann glädje att tala om att Elizabeth Lambert, trots sin avstängning, fortfarande är alive and kicking (så att säga) i fotbollsvärlden.

Hennes ande lever och har hälsan i ungdomsfotbollen, vilket alla vi som följde Michigan Legacys hårda fajt mot Fraser Motion kunde notera tidigare i vår.

Hårda bud. Mer av den varan? Jo, ni noterade ju så klart att Ajax dansade hem holländska cupen i veckan. 4–1-kross mot arvfienden Feyenoord, en efterlängtad titel och i alla fall en halv räddning av en säsong då ligatiteln hamnade ute i provinserna.

Det skulle förstås firas, så Ajax förvandlade Amsterdam Arena till en scen och skickade ut spelarna framför jublande fans. Var och en av spelarna fick knalla fram, ta en mikrofon och säga… ja, vad de hade lust med helt enkelt. ”Tack för säsongen”, ”Vi älskar er”. Sånt.

Till slut var det belgiske superbacken Jan Vertonghens tur. Han lommade fram, lätt övertänd, greppade micken och tog tillfället i akt att sjunga lite för Feyenoord:

– Het zijn maar kut kakkerlakken! KUT KAKKERLAKKEN!

Snällt översatt ”ni är bara ena jävla kackerlackor”. Ajax lite hårdare fans kallar Feyenoord för kackerlackor, men det är inte riktigt den officiella klubbhållningen. Supportrarna på Amsterdam Arena jublade på kapp, men Vertonghen riskerar förstås kraftiga straff.

Det i särklass mest underhållande med det här klippet är trots allt Martin Jols min på slutet. Gotta love the chubby man.

/Simon Bank

Det är när ett lands president känner sig tvingad att gå ut och kommentera en fotbollsmatch som man vet att något hänt.

– Klubbarna måste agera hårdare mot våldet kring fotbollen, och det som Totti gjorde är en del av samma bild, säger Giorgio Napolitano till La Repubblica.

Balotelli påstår att Totti kallat honom ”negro di merda”, ”skitneger”. Totti går ut i Corriere dello Sport och skriver om Balotellis brist på respekt, om Inters brist på respekt, om det oacceptabla i att en slyngel springer runt och ifrågasätter honom.

Vad vet vi? Att Balotelli det senaste året utsatts för fotbollsvärldens förmodligen mest osmakliga läktarkampanjer någonsin. ”Se saltelli muore Balotelli” sjöngs av Juves fans: ”Om du hoppar dör Balotelli”. De följde upp med ”Un negro non è un italiano”, ”en neger är inte italienare”. I den miljön försöker en osäker, aggressiv ung talang växa upp. Vi har berättat om Balotellis bakgrund förut, ni kan den berättelsen.

Om då en av Italiens största ikoner i den mest ikoniska idrotten skriver under på den rasismen är det förstås en skandal bortom alla gränser, en eftergift för ett klimat och en jargong av en som alltid, i alla sammanhang, stått upp för en annan sorts människosyn. Totti har tidigare rackat ner på Balotelli, tyckt att hans konsekventa konfliktsökande gjort att han ”förtjänat en smäll”.

Men om detta vet vi ingenting. Inte ett dugg. Att Balotelli säger något behöver inte betyda att det är sant. Och det var Totti som tappade fattningen, inte Balotelli. Utöver de uppenbara olikheterna borde Totti kunna se sig själv i Super-Mario. En ung Totti hade precis samma förmåga att svara på provokationer på sätt som mest straffade honom själv (ni kan fråga Poulsen om det där). Totti kräver respekt från Balotellis sida gentemot fansen, samtidigt som han själv sätter hela Curva Nord i lågor med ett par tummar.

Med Balotelli blir det direkt och ofelbart en fråga om rasism, för det är så den italienska fotbollens och samhällets verklighet ser ut. Ber ni mig analysera varför Totti sparkar ner honom så svarar jag att det handlar om en form av megalomani, en allsmäktighet som slår tillbaka.

Francesco Totti har varit sin världs oomtvistade kung och kejsare och älskling i snart sagt hela hans liv. Om någon ska välta det över ända så ska de i alla fall göra det med ett visst mått av respekt.

Balotelli kan inte stava till respekt. Han är en ung, svart man i en värld som konstant säger att han är värdelös slåss för sitt eget värde. Dumt, kantigt, klantigt, idiotiskt. Men förståeligt. Totti är allt som Balotelli inte är, men också en del av det som Balotelli är. Det är Tottis charm och samtidigt hans svaghet.

Jag älskar honom, men jag protesterar inte om han får en lång avstängning för den där sparken.

Och om vi nu pratar om fotboll, rasism och dumheter: En liten bit av min krönika från IFK Göteborg–AIK ströks ur tidningen igår, av platsskäl. De handlade om publiken på matchen, och jag kör in dem här istället.

Två saker om publiken, till sist.

Blåvitts klack hade lilla julafton igår, mestadels med humoristiskt AIK-hån – men för andra matchen i rad väljer de också att skandera pseudo-rasistiska ramsor mot enskilda spelare. Malmös Guillermo Molins fick höra ”Rosengårds-tattare”, igår var det Martin Mutumba som var en ”Rinkeby-tattare”.

Har man inte smartare saker än så att sjunga ska man hålla käften.

•••

•••

AIK då? De har klarat sig från den värsta publikpressen eftersom de fortfarande levt på en immunitet från 2009. Den sista lilla goodwills-reserven kan de ha slösat bort när de lämnade Gamla Ullevi utan minsta lilla gest mot de 300 AIK-fans som rest ner till Göteborg för att bli förnedrade.

Det var nog inte så smart det heller.

/Simon Bank

Vi kanske borde be om ursäkt eller nåt, men vi var inte riktigt förberedda på följderna av en kväll som den i onsdags. Det tog helt enkelt lite tid för oss att landa igen, att vara tillbaka i den vanliga bloggrytmen, reporting the reports that are to be reported to the people.

Excuse us, while we touch the sky. Eller nåt.

Jag har, utöver att se IFK Göteborg dansa cancan över världens blekaste mästarlag, ägnat dagen, kvällen och bättre delen av natten åt att fundera ut hur jag ska kunna kompensera er för sveket.

Jag kom fram till att det var för längesen som vi jammade ihop. Hela fotbollsvärlden håller ju på att svänga ihop sina block rocking beats, och vi är grabbarna som står längst bak i baren med en öl och tittar på. Nu är det i och för sig exakt den sortens grabbar vi är, men det hindrar inte att vi borde kika ut över utbudet.

Så här, då:

•Från England kommer rapporter om att Rio Ferdinand ska spela in en VM-låt. Nänä, det är inte så illa som det låter.

Det är värre.

Rio ska vara ”gammal polare” med Simon Le Bon, och ihop har de kommit fram till att det vore en toppenidé att spela in en nyrelease av Duran Durans gamla dänga Rio, med Rio Ferdinand på sång.

What could possibly go wrong with that?

•Från Frankrike är det vår sällsamma plikt att berätta att bloggfavoriten Eden Hazard, Lille, nu inte bara begåvats med en teknik i världsklass. Han har också fått en rap-låt.

Rapparen Busta kliver in och lägger de rhymes som ska läggas:

Numéro 26 t’inquiète il y a trop de niveau,

Un jour tu rentreras dans la légende comme Robinho

C’est du foot star, freestyle 5 étoiles

T’imagines un petit Belge marquer des buts chez Arsenal

Donne-lui le ballon pour qu’il te fasse des tours de magie

Donne-lui le ballon pour qu’il te mette des buts de folie

Nummer 26 gör dig orolig, han är för bra

En dag kommer du sluta i historien, som Robinho

Han är en fotbollsstjärna, en femstjärning lirare

Föreställ dig en liten belgare som gör mål för Arsenal

Ge honom bollen, han kommer ge dig magiska grejer

Ge honom bollen, han kommer ge dig galna mål

Well put, Busta.

Om ni nu – av någon obegriplig anledning – inte är nere med Busta så kan ni ju alltid tänka att det kunde varit värre.

Eller… att det redan är det.

•I Schweiz har de nämligen bestämt sig för att, lagom till VM, göra en nyinspelning av den gamla fina nationalsången Schweizerpsalm. Och om man nu gör en nyinspelning så måste man tillföra något nytt, eller hur? Så de tillförde Bandit, en rappare. Och Alex Frei, landslagskaptenen.

Ni ska ha förbannat klart för er att ni följer länken på egen risk.

Mer då?

Tja, i korthet kan vi ju konstatera att Noel Gallagher länge stog och funderade på Labour versus Libdem i valet, innan han bestämde sig för att rösta på… Carlito Tevez.

•Ja, och så ska vi i sexistiskt jämlik anda berätta att Umbro fått ett gäng spelarfruar (inklusive Champions League-kvalande Peter Crouchs flickvän Abigail Clancy) att visa VM:s tröjmode.

De klär av sig mindre än Drogba och C-Ron gjorde när vi senast ägnade oss åt modefoto, men de gör det bättre.

Här har ni laguppställningarna:

England – Abby Clancy (Champions League-kvalande Peter Crouchs tjej)

Italien – Alice Bregoli (Gilardinos flickvän)

Frankrike – Charlene Suric (Gaël Clichys fru)

Tyskland – Julie Godicke (Christoph Metzelders flickvän)

Argentina – Luli Fernandez (Pablo Mouches flickvän)

Brasilien – Susana Werner (Júlio Césars fru)

Uruguar – Zaira Nara (Diego Forlans flickvän)

Okej, det var det det. Nu ska vi bara försöka sy ihop det här med a) musik, b) fotboll och c) fotomodeller på ett aptitligt sätt så att ni fortsätter komma tillbaka till bloggen även efter det här. Men hur? Äh, det finns väl egentligen bara en lösning.

Jag ger er Petter Hansson med ett gäng polare. Och en gitarr. Bara sådär.

 

/Simon Bank

Ligaguld för Marseille.

Tottenham Hotspur till CL

Scarlett ♥ Simon.

Fred på jorden.

Tack.

Tack.

Tack.

Tack.

Doncaster-Spurs, sommaren 2009.

/Simon Bank

I början av april tog sig ett tiotal åldrade män in genom dörrarna till Narodnaja Voljas (Folkets Vilja) tidningsredaktion i Minsk. De var gamla, flera av dem över 80 år, och de var oerhört upprörda. Demonstrationer hade pågått utanför redaktionen, nu ville man träffa chefredaktören öga mot öga.

Det slående med demonstrationen var inte bara åldern på dem som samlats, utan även medaljerna de bar. Hedersutmärkelser, hjältemedaljer. Och så banderollerna: ”Vi besegrade nazisterna – nu ska vi besegra lögnarna”. ”Skam åt dem som förfalskar historien”.

Orsaken till protesterna var texter från en av tidningens kolumnister, som hade berättat om sin barndom i det nazi-ockuperade Vitryssland utan att tydligt ta ställning emot nazisterna.

Nazismen, kriget, ockupationen är fortfarande ett levande ämne i Vitryssland. Levande nog för att den som står utanför ska kunna använda den som den yttersta formen av provokation i ett land där de flesta andra former av provokationer slås ner av en benhård Lukasjenko-regim.

Men krigsveteranernas protest var sanktionerad av myndigheterna, det officiella Vitryssland må se mellan fingrarna med antisemitism och skadegörelse mot judiska gravplatser (vilket de enligt rapporter gjort och gör) men det vill inte göra sig ovän med krigsveteraner och problemen med manifesterad rasism/rasistiskt våld är på många sätt mindre i Vitryssland än i flera av de andra länderna i öst.

Mindre än en månad efter demonstrationen på tidningsredaktionen, i onsdags för en vecka sen, spelade Dynamo Minsk hemma mot Vitebsk. Det går tungt för de gamla Sovjet-mästarna (bättre för hockeyn, fråga David Petrasek), både sportsligt och ekonomiskt. Och det blev tyngre i onsdags. Inte bara för att Vitebsk tog en poäng, utan för att en grupp på Dynamos läktare vecklade ut en stor banderoll med texten ”För oss är ditt liv en förebild av lojalitet”.

Mitt i texten hade de tecknat en bild av Rudolf Hess.

Efter matchen hände… ingenting. Att en stor klack hyllat Adolf Hitlers nummer tre öppet, på en fotbollsarena, gick tyst förbi. Det var först när en tidning rapporterade om det som förbund och förening förklarade att det förstås var skamligt. Dynamo har gått ut på sin hemsida och kallade det ”en skam för Dynamos fans, för klubben, för hela det vitryska folket”. Klubben menade att de som visat banderollen hade ”infiltrerat läktaren förklädda till fans till vårt lag”.

Dynamo bad även krigsveteranerna om ursäkt för övertrampet.

Sedan dess har Vladimir Vitusjko, ordförande i vitryska fotbollsförbundet, hotat med stora böter och hotat med böter på 750 000 kronor för en ekonomiskt tungt belastad klubb.

I måndags höll disciplinnämnden sitt möte, och beslutade att begära in mer information från både Dynamo och polisen.

Beslutet sköts upp, det fattas under ett nytt möte imorgon. Dynamo kommer att få spela flera matcher inför tomma läktare, och bötfällas.

Storleken på böterna kommer att avgöra hur den närmaste framtiden ser ut för den enda vitryska klubb som någonsin blev hela Sovjets mästare. Om en månad spelar Sverige landskamp hemma hos Lukasjenko, på samma arena.

/Simon Bank

Varför har ni inte sagt nåt?

Nä, jag syftar inte på Kyle Laffertys världsklasstackling mot en jazzande Broxi Bear efter Gers ligaguld förra helgen (ser man en maskot ska man tackla, undantaget Billy the Badger). Jag syftar på att Sven-Göran Eriksson varit ute och lekt Frankenstein.

Utifrån oljepuffarna Castrols index-bas (ni vet, den där man bland annat kan ta reda på att Leo Messi står för 1000-1500 riktningsförändringar per match) har Svennis plockat ihop en monsterspelare med världens bästa egenskaper i ett och samma paket.

Längd: Peter Crouch.

Hår: Carles Puyol.

Ögon: Xavi.

Bröst: Michael Ballack.

Armar: Rory Delap.

Händer: Julio Cesar.

Ben: Cristiano Ronaldo.

Vänsterfot: Leo Messi.

Högerfot: Thierry Henry.

Môcke, môcke bra.

Castrol påstår att alltihop är baserat på ”objektiva fakta” ur databasen, men undlåter helt den självklara uppföljningen, så vi får väl ta och hjälpa dom med den.

Världens sämsta spelare:

Längd: Ludovic Giuly.

Hår: Theofanis Gekas.

Ögon: Jens Lehmann.

Bröst: Peter Crouch.

Armar: Ze Carlos.

Händer: John Terry.

Ben: Owen Hargreaves.

Vänsterfot: Titus Bramble.

Högerfot: Jean-Alain Boumsong.

Môcke, môcke, môcke bra.

/Simon Bank

Som Schalke04 brukar säga: Man ska inte summera något förrän allt är slut.

Men eftersom det här en gång för alla är en blogg som tycker om att bryta sina egna kungsblå regler så kan vi väl ge oss på en liten preventivsummering av en intressant aspekt av den europeiska fotbollen?

Egentligen är det ju ert fel. En läsarkommentar delade ut en arbetsuppgift och eftersom jag är den mer lutheranske i bloggfamiljen så högg jag först.

Grundfrågan löd: Hur många engelsmän blir egentligen mästare ute i Europa i år?

Jag skär ner den och utökar den, tills den lyder så här:

Vilka spelare är det egentligen som blir mästare i de fem stora europeiska ligorna 2010?

Förutsättningarna är glasklara.

Vi räknar alla spelare, även de som bara spelat fem minuter. Och vi räknar med att Chelsea, Marseille, Inter och Barcelona håller greppet om sina förstaplatser. Då har vi en frågesport med följande kittlande frågor:

1. Vilken nationalitet har de flesta av mästarna i vår?

2. Vilka två nationaliteter är representerade i alla de fem stora ligamästarna?

3. Får Afrika eller Sydamerika flest mästare?

Här har ni svaren ni behöver (eller, behöver och behöver… ni förstår vad vi menar):

Frankrike: 17 spelare (I Tyskland, England, Italien, Spanien, Frankrike)

Brasilien: 13 spelare (Tyskland, England, Italien, Spanien, Frankrike)

Tyskland: 12 spelare (Tyskland, England)

Spanien: 11 spelare (Spanien)

Argentina: 10 spelare (Tyskland, Italien, Spanien, Frankrike)

England: 7 spelare (England)

Holland: 6 spelare (Tyskland, England, Italien)

Portugal: 5 spelare (England, Italien)

Italien: 5 spelare (Tyskland, England, Italien)

Elfenbenskusten: 4 spelare (England, Spanien, Frankrike)

Serbien: 3 spelare (England, Italien)

Senegal: 3 spelare (Frankrike)

Ukraina: 3 spelare (Tyskland, England, Spanien)

Nigeria: 2 spelare (England, Frankrike)

Mexiko: 2 spelare (Spanien)

Kamerun: 2 spelare (Italien, Frankrike)

Ghana: 2 spelare (England, Italien)

Kroatien: 2 spelare (Tyskland)

Turkiet: 1 spelare (Tyskland)

Belgien: 1 spelare (Tyskland)

Rumänien: 1 spelare (Italien)

Colombia: 1 spelare (Italien)

Slovenien: 1 spelare (Italien)

Kenya: 1 spelare (Italien)

Österrike: 1 spelare (Italien)

Honduras: 1 spelare (Italien)

Makedonien: 1 spelare (Italien)

Mali: 1 spelare (Spanien)

Sverige: 1 spelare (Spanien)

Tjeckien: 1 spelare (England)

Ryssland: 1 spelare (England)

Burkina Faso: 1 spelare (Frankrike)

Europa: 80 mästare.

Sydamerika (inkl Mexiko): 27 mästare.

Afrika: 16 mästare.

•••

Slutsatser, i korthet:

•Spanien och Italien sticker ut, förstås. Även om trenden svängt (särskilt vad gäller spanjorerna) de senaste åren så trivs de fortfarande bäst hemma.

•Alla ska alltså ha en brasilianare och en fransman i laget. Inget nytt under solen.

•Siffrorna är snälla mot Chelsea, som egentligen bara haft fyra engelsmän med inflytande i laget: Joe och Cashley Cole, Lampard och Terry.

•Å andra sidan har ju Inter enbart en italienare (Super-Mario Balotelli) som haft någon mätbar del i resultaten.

•Bayern har använt elva tyskar, Barça elva spanjorer och OM har använt 10 fransmän.

•Sveriges roll i de europeiska toppklubbarna är försumbar. Men det visste ni ju redan.

 •••

Så, nu kan vi gå och somna. Och om ni känner att mästarmatte inte var riktigt vad ni behövde så här dags så…

…javafan, okej då.

Vi kör lite naket också.

/Simon Bank

Det har gått 20 år sen jag såg mitt första VM på plats. Jag var femton år, just i färd med att formas för livet (fast det säger man inte då, man säger mest ”ahmenn jobbiiiit” eller ”ja städa ju typ igår”) och jag var i Italien i en månad och lärde mig hur världen ser ut.

Den var snygg som Maldini, hård som en kamerunsk tvåfotstackling, självklar som Diego, kall som en Brehmestraff.

Men framför allt var den lika ömtålig som Paul Gascoigne.

Jag ska inte referera ett VM som de flesta av er kan utantill, utan bara konstatera att det var en turnering som stod med ett ben i den gammelengelska fotbollsvärldens tegeldamm och med det andra i framtidens fashionabla Premier League-mytologi. På dess ena axel satt huliganer och thatcherism, en bit fram på vägen stod Tony Blair och new-labour-jonglerade med Kevin Keegan.

Gazza grät, och det var en föraning om en ny värld. Pete Davies skrev en bok om det, och om en vecka har en filmatisering av den boken premiär. Den heter One Night in Turin, och den påstår sig ha läppläsnings-avslöjat exakt vad Sir Bobby Robson sa för att trösta den otröstlige Paul Gascoigne.

– You’ve got all your life ahead of you.

Om Gazza vetat vilket liv det skulle bli hade han aldrig slutat gråta.

Här är trailern. Med en sämre reservvariant om ni har svårt med ljudet.

/Simon Bank