Jaha, det var det det.

Inter kom till Rom, möttes av hyllningar och jubel, gjorde ett halvdant dagsverke och tog med sig tre poäng hem till hotellet.

För att använda Zlatan Ibrahimovics italienska favorituttryck: Det är normalt.

Jag skrev – med ytterst få horribla fel – om förutsättningarna inför den här matchen i dagens tidning. De senaste två säsongerna har FIGC gått ifrån systemet med gemensam matchstart i de tre sista omgångarna, och öppnat för mer taktiska upplägg. Lazio visste hur läget var före match, och energin räckte i nästan en hel halvlek. När Walter Samuel djupledslöpte in nicken till 1–0 (och Lotito, mycket medveten om att han filmades, såg till att se extremt butter ut) var det färdigt.

Färdigt i matchen

Färdigt i ligan.

Liverpool orkade inte mot Chelsea och förlorade med 2–0. Lazio orkade inte mot Inter och förlorade med 2–0. Curva Nord hyllade Mourinho, Balotelli slöt fred med sina fans, elvatusen interisti hyllade sitt lag och det ska väl vi göra också. Lazio avslutar en skitsäsong med en sista skithemmamatch, och det är väl som det är med det.

Normalt.

/Simon Bank

Bra dag för Chelsea.

Att Stevie G rullade ut den röda mattan (pun intended) för Drogba har ni redan sett, men det fanns ju andra blå som avgjorde ligor i eftermiddags. Chelseas mini-slovak Miroslav Stoch har en fin säsong i Eredivisie, och i eftermiddags böjde han in skottet som gav Twente titeln.

Good on him. Och skönt för Steve McClaren.

The Wally with the Brolly har vunnit en liga – trots att Ajax alltså joggade in med ofattbara målskillnaden 106–20 – och medan hela England är upptaget med att rita kors i tak konstaterar vi helt enkelt att en engelsk manager varit ute i Europa och vunnit en ligatitel igen – för första gången sedan Sir Bobby vann i Portugal med Porto 1996. McClaren har gjort vinnare av en klubb som aldrig vunnit, han har gjort ett stabilt lag av ett svängdörrsgäng.

Och, jo, han har gjort en respektabel man av sig själv igen.

Efter hånet i England, och efter den där intervjun som han gav efter ett par dagar i Holland på… ska vi säga bruten engelska? Det är möjligt att den där accenten kom som ett led i hans filosofi att förstå sig på den holländska kulturen.

Nu är han, hur som helst, kung i Enschede, och det är lätt att sympatisera med det.

McClaren var en svag engelsk manager, en taktiskt undermålig coach, men det finns en del för England att lära sig av hans öde också.

Han åkte till Holland och lärde sig förstå det holländska tänkandet, lärde sig 4-3-3, lärde sig anpassa sig till ett medieklimat som bygger på öppenhet och förtroende istället för iskalla krigstillstånd.

The Wally with the Brolly erövrade inte Holland mer än vad Holland erövrade honom. I kväll firar han ett historiskt ligaguld.

Och han har till och med lärt sig prata engelska rent.

Visst är det lite vackert?

/Simon Bank

Första maj kom och gick, Erik Niva höll fanan högt med ett lysande vältajmat inlägg, och innan vi går över till en vardag av arbete, arbete och tankar på brasilianska målvakters ljumskar så kan vi väl säga hejdå till lördagen med lite glädje?

Så här såg det ut när FC Bayern, under röda fanor och i sin nya jubileumsrandiga dräkt, spassade runt och firade ett nytt ligaguld.

Tänk, till slut föll allt på plats.

Louis van Gaal är en fenomenal fotbollstränare? Check. Bayern vinner tack vare hat-trick av en som heter Müller? Check. Schalke schalkar bort guldchansen i de sista omgångarna? Check.

Så här såg det ut när Claude Makelele fick cupbucklan av president Sarkozy (Sarko krävde att de skickade fram den ende spelaren som är kortare än honom).

Mer om PSG en bit ner.

Så här såg det ut när Taddei höll liv i Romas ödmjuka små scudetto-hopp.

I söndagens Sportbladet tänkte jag berätta om hur Lazio satte sig i den där knipan de ska försöka ta sig ur nu.

Så har vi klarat av glädjen.

Och nu över till något Monty Pythonskt annorlunda. PSG vann alltså franska cupen, de slog Monaco med 1–0 i finalen efter ett förlängningsmål av Hoarau. Grattis, PSG. Stor seger på planen. Men den som vände blicken mot läktarna såg hur polisen sett till att hålla isär de olika supporterfalangerna. Nä, inte de olika klubbarnas supporterfalanger – utan PSG:s olika falanger.

Grabbarna från Auteuil sattes på den norra läktaren, de från Boulogne placerades på virage sud.

Har ni följt med hjälpligt i nyhetsflödet från den europeiska supporterscenen så har ni hört om inbördeskriget i PSG:s C-kretsar mellan det som kulminerade i att Boulogne-supportern Yoann Lorence (en tidigare firmamedlem i Casual Firm, som lugnat ner sig och lämnat firmorna), slogs ihjäl av ett gäng på 30 man från Auteuil.

Om det där kan man skriva precis hur mycket som helst. Jag hoppas att jag får möjlighet att göra det, eftersom PSG är en unik klubb. Men det intressanta just nu är ett regeringsbeslut som kom precis före cupfinalen.

Regeringen hade lovat krafttag mot huliganismen – och nu har de levererat.

Sju organiserade supportergrupper upplöstes, de får inte finnas längre:

Commando Loubard och Milice Paris från Boulogne (PSG).

Supras Auteuil, La Grinta och Les Authentiks från Auteuil (PSG).

Cosa Nostra de Lyon (OL).

Brigade Sud de Nice (OGC Nice).

Känslomässigt reagerar jag eftersom jag stått bredvid BSN på sydläktaren i Nice, precis som jag stod bredvid dem när de spårade ur i Monaco och tårgasen stack i ansiktet. Intellektuellt reagerar jag eftersom jag undrar vad regeringen egentligen vill uppnå med förbuden.

Inrikesministern Brice Hortefeux var piskad att göra något, huliganismen har gått över både gränser och lik de senaste åren och Paris-problemet är en bomb som kommer att explodera om och om igen.

– Vi vill ha bort de här elementen från fotbollen, förklarade Hortefeux.

Jag är med honom där. Nu har 650 supportrar stängts av, och reglerna kommer att ses över i sommar. Det är nog bra, och delar av den repressiva hållningen är lätt att förstå när folk dör på fotboll.

Men beslutet med grupperna förstår jag inte. När de upplöser de organiserade falangerna på läktaren så kommer det knappast att betyda att våldet försvinner, bara att det blir svårare att se vem som är vem och hur de är organiserade. Plåstret byter färg, såret finns kvar.

•••

Och apropå sår så verkar det ju som att onsdagens Champions League-final mellan Manchester City och Tottenham Hotspur kommer att handla om målvakterna som inte är där. Jag lämnar er med en sång bön för en ljumske som naturligtvis inte kunde låta bli att gå sönder i 90:e minuten. All together now:

Heurelho Gomes, you are the love of my life

Heurelho Gomes, I’d let you sleep with my wife

Heurelho Gomes, I wish I was Brazilian tooooooo.

/Simon Bank

Stoli martinis, Barnett Newman, mangosorbet på La Palma i Rom, kärlek, Luka Modric och live-dvd:n från Doktor Bombays spelning i östtyska Riesa 1999.

Jodå, visst finns det saker man aldrig tröttnar på.

Till den listan ska vi lägga fenomenet ”listor”, och just i dag har en av de tyngsta vi vet släppts. Time Magazine går ut med sin genomgång av de hundra mest inflytelserika människorna i världen. Simon Bank och Erik Niva hamnar återigen på 101:a plats, men det finns annat sportfolk som lyckats ta sig hela vägen in i magasinet.

Indiske cricketspelaren Sachin Tendulkar, tennistitanen Serena Williams, koreanska konståkningskvinnan Kim Yu-Na, och golfaren Phil Mickelson har alla fått den äran i år.

Det har även Didier Drogba.

”En NBA-stjärnas kropp med en ballerinas fötter” förklarar Time, men det är inte därför de räknar in honom bland världens hundra mest inflytelserika. Den positionen får han för sin status som ikon och ledare i ett land som mer än nästan alla andra behöver sina ikoner och ledare.

– Jag skulle önska att landet i slutändan kan sköta sina politiska problem på egen hand, säger Didi. Det är inte bra egentligen att vara beroende på om landslaget vinner eller förlorar. Det betyder att något är fel.

/Simon Bank

Klockan är strax före midnatt. Jag ska sitta på ett plan som lyfter 06.40. Jag har innan dess en krönika som borde skrivas.

Det vore alltså väldigt enkelt för mig att säga att jag verkligen inte borde sätta mig och surfa nätet runt efter fotbollsbilder. Alla argument i världen talar för en sån verklighetsbeskrivning.

Alla utom, noga räknat, ett.

Det här:

Andrej. Alltid redo.

Bakgrunden: Arsenals supporterklubb för småungar, Junior Gunners, bjuder in till en fin och behjärtansvärd händelse den 14 maj, när 200 kids ska få campa på Emirates gräsmatta. Andrej Arsjavin säljer in saken, på sitt oefterhärmliga sätt, och meddelar: ”Att sjunga vid lägerelden är inget för mig, det är mer Nicklas Bendtners stil”.

/Simon Bank

Jo, jag vet att ni fortfarande spinner runt i den italienska efteranalysen, men vi ska ju inte glömma vilka det är som står på toppen och tittar ner.

Herregud, vilken fantastisk vecka det varit för tysk fotboll.

FC Bayerns enkla semisegling i Lyon förstärkte bara intrycken om en ny tysk triumftid, särskilt som landslaget vunnit fotbolls-VM 2010 också.

Va? Ni har missat det?!

Metin Tolan, turk-tysk och professor i experimentell fysik vid universitetet i Dortmund, har redan räknat ut vilket lag som kommer att vinna VM i Sydafrika, och han har alltså kommit fram till att ingen kan rå på Tyskland. Och vem är du och jag att protestera mot det?

– I genomsnitt har Tyskland slutat på 3,7:e plats i VM. Lägg till att vi får ett särskilt starkt lag vart fjärde-femte år. Det kan man beskriva genom en cosinus-funktion, förklarar Tolan för Zeit Wissen.

Inte övertygade? Åh, ni klentrogna.

– Det är väldigt enkelt, alla mina beräkningar visar på det här.

Tolans formel baserar på snittvärden för tidigare VM-turneringar, i kombination med en Besselfunktion och fotbollserfarenhet från 27 000 Bundesliga-matcher.

– Senast vi vann VM var 1990 och det har gått fyra VM sedan dess. Ingen kan slå oss i år, sätt champagnen på kylning!

Jamendåså. Något att invända?

Tja, det skulle väl vara att professor Tolan sa exakt samma sak inför VM 2006. Jag kan tycka att det borde sänka hans trovärdighet en smula, men så är jag inte professor i experimentell fysik heller.

– Min formel gav vinnaren för den följande VM-turneringen, det är därför den definitivt kommer att slå in den här gången, förklarar han.

Och där någonstans är det ju bara att ge sig. Grattis, Tyskland.

Vill ni ha mer VM-prognoser? Har ni fem minuter över så kan ni alltid lägga dem på att kika tolv år in i framtiden. Qatar söker VM 2022, och deras arenavisioner är rätt… kittlande.

/Simon Bank

När Johan Cruijff lyfte upp en ung Pep Guardiola i Barcelonas a-trupp hade han en enkel första lektion att ge. Den handlade om det som på modern fotbollsprosa heter ”bolltempo”.

– Spelar du med ett tillslag är det mycket bra, sa Cruijff. Spelar du med två tillslag är det bra. Men om du använder tre… är det värdelöst.

Pep har gett samma lektion till alla sina spelare, de flesta av dem har marinerats i samma filosofi under hela sin skolgång – men när det väl var dags för slutprov i årets Champions League så hade de glömt alltihop.

Det räckte ju med att se Inters laguppställning för att se hur matchen skulle te sig. Inter kom utan Pandev, Mourinho valde att låta Chivu försöka försvara bort Dani Alvés istället för att – som i Milano – låta Pandev skrämma honom till lydnad.

Det blev ett ultradefensivt Inter. Ett lågt Inter. Ett Inter som knöt fast Cambiasso i Leo Messis skosnören.

De första tio minuterna klockade bollinnehavet in på 82–18. 82–18!

Låt mig ta med mig två lågstadiegrabbar i sockiplast in på Camp Nou så har jag själv arton procents bollinnehav mot Barcelona.

Det var alltså upp till Barça att göra matchen, och det blev ännu mer så efter att de Bleeckere gett Thiago Motta världens mjukaste gulröda kort. Inter rullade in lagbussen i höjd med straffområdet och bad en bön. Tokcentrerad backlinje, samma spelsätt mot ett passningslag som Tottenham använde mot Arsenal senast. Det fanns inga ytor att löpa in på bakom backlinjen, man kunde inte få in ett kreditkort ens mellan mittfält och backlinje. Allt som återstod var diagonallöpningar, inlägg, blixtsnabba uppspel efter de få anfall Inter gick upp i – eller magi från en Ibrahimovic eller en Messi.

A. Barça hittade, så när som på några fåfänga Alvés-försök, aldrig de där diagonalerna.

B. Barça slog få inlägg, och Zlatan var aldrig nära dem.

C. Kontringsuppspelen var för långsamma.

D. Zlatan rörde knappt bollen, Leo Messi gjorde inget med den.

I andra halvlek spelade Barça fotboll med tre-fyra-fem-sex tillslag. Anti-fotboll. Den där plan B som de skulle skaffat sig till den här säsongen sågs inte till någonstans, inte förrän desperationen tvingade fram Pique som forward. Pique blev den enkla lösning de behövde.

Det räckte till 1–0. Det räckte till 2–0… som blev bortdömt för hands. Men det räckte inte.

Den där jävla Champions lämnar Barcelona i natt.

Zlatan Ibrahimovic byttes ut efter att ha haft totalt noll skott på mål på två matcher mot sitt gamla lag. Idag vaknar han upp som, för första gången, genuint och konkret ifrågasatt av alla runt FC Barcelona.

Inter är i Champions League-final. Massimo Moratti kan kisa upp mot pappa Angelo, och om tre veckor kommer antingen Javier Zanetti eller Mark van Bommel (tvillingsjälar, de där två) att lyfta bucklan med de stora öronen.

FC Barcelonas dröm tog slut här. Imorgon vaknar de till det hårda, verkliga arbetet att hålla undan för Real Madrid och undvika en kraschlandning.

/Simon Bank

”Vi ska göra domarens jobb lätt, men Barcelonaspelarna är bra på att kasta sig och falla”

Thiago Motta, tisdagen den 27 april 2010.

/Simon Bank

Bara en kort sifferkommentar, eftersom Bordeaux håller på att förlora igen (Valenciennes, 0–2 i detta nu).

Vi talar alltså om laget som vann ligacupen, supercupen och ligan under 2009, och som just håller på att fullborda en kollaps av episka proportioner.

Siffor, i all enkelhet:

•Mellan den 14 mars 2009 och den 2 februari 2010 spelade Bordeaux totalt 45 matcher.

37 vinster, 4 oavgjorda, 4 förluster. Poängsnitt: 2,55.

•Efter den 2 februari 2010 tills ikväll har precis samma lag spelat totalt 19 matcher.

6 vinster, 3 oavgjorda, 10 förluster. Poängsnitt: 1,1.

Nu kommer Lolo Blancs lag att sluta långt, långt från toppen i Ligue 1. En liga de för tre månader sedan ledde med åtta poäng. Jag ville bara säga det, innan vi lyssnar till den där jävla Champions-hymnen.

/Simon Bank

Ni vet hur det är. Medan vissa klirrar kristallglas med Ola Wenström och gänget i de fina salongerna får andra vackert knega vidare på golvet.

Vi har ju alltid Serie A att ta hand om.

Jag vet inte om ni noterat efterskalven till Romas förlust mot Samp i söndags (och klicka på länken, det är en order), hur la presidenta först gick ut och skällde på domare Antonio Damato, för att sedan få fullskaligt stöd av Rom-tidningarna.

Damato är interista sen barnsben, hans största spelarfavorit är Fantantonio Cassano. Det är klart att han dömde bort Magica Roma.

Det här visar, utöver att allt man någonsin sagt och gjort kan komma tillbaka och slå en i nacken (Damato gav intervjun om sina sympatier 2002, när han harvade nere i de lägre divisionerna), också att paranoia fortfarande är il calcios absoluta favoritsjukdom. Damato gjorde ingen horribel match på Olimpico, men det är nu en gång för alla så att även den paranoide kan vara förföljd – och att både FIGC och Damato själv naturligtvis borde varit smarta nog att undvika den här situationen. Nu står de inför stormobiliserade supporterprotester utanför kansliet istället.

Fusk och fanskap, och diskussioner om läggmatcher i helgen – den italienska showen löper vidare precis som vanligt alltså?

Nä, just den här veckan förtjänar Serie A mer och bättre än så.

Kan ni er calcio så vet ni också att det brukade vara världens lättaste jobb att vara tipsexpert i Serie A inför de sista tre-fyra omgångarna. Klubbar som hade europaplatser eller överlevnad att spela för slog alltid lag som var färdiga med sin säsong. Ofta för att motivation slår klass, men det fanns också gigantiska mörkertal för köpta matcher eller ett tjänst-och-gentjänst-system.

Och nu? Låt oss dra en snabbresumé av förra helgens matcher:

•Napoli, med en europaplats i sikte, tog emot Cagliari utan något att spela för.

Resultat: Cagliari krigade sig till en poäng.

•Livorno, som redan är ur, tog emot ett Catania som fortfarande krigar för överlevnad.

Resultat: Solklara 3–1 till avhängda Livorno.

•Chievo, vars säsong är över, åkte till Florens och mötte Fiorentina som ville ta sista chansen till europaspel.

Resultat: 2–0 till Chievo.

Dessutom slog ett hyfsat tryggt Udinese ett sista-chansen-sökande Siena med 4–1 hemma i Friulien.

Om vi nu ska spekulera i hur det psykologiska spelet ser ut inför Lazio-Inter på söndag – och Jesus, det ska vi – så kan det väl också vara värt att påpeka det här. Söndagens smak i Serie A var inte bara den fadda av en domare som inte borde dömt.

Det var också en dag för gammal hederlig moral.

/Simon Bank