Natten efter kvällen före. Ni får ursäkta att det inte blir något söndagssvep – en resdag bjuder varken på tid eller uppkoppling nog för sådana sensuella surforgier (google: surfing+sensual+orgies – några nya läsare ska vi väl kunna locka hit på det?).

Spanien har reagerat som Spanien reagerar på matchen igår. Ni skrattar åt de lokalchauvinistiska sporttidningarna här nere, men översatt till svenska handlar det om att både Madrid– och Barcelonapressen behandlar sina respektive lag ungefär som svensk press behandlar Sveriges landslag.

Samma hejaklackande, samma hysteri. Idag sörjer Marca och As de missade chanserna, medan el Mundo Deportivo och Sport hyllar Barça och Ibrahimovic (Puyol mer än Zlatan dock, med all rätt). Själv trillade jag in på en sen lunch, men tillräckligt tidig för att dela restaurang med Titi Henry och Maxwell. Titi hängde i sitt hörn, Maxwell åt storlunch med sin agent (Mino Raiola) och familjen.

Men nog om det. En ny vecka har börjat, och vi har två stora ämnen att ta tag i. Men det tar vi sen. För att få energi nog till det måste jag få mitt också.

Med andra ord: Dags för lite skrivande om fransk fotboll och homofobi igen.

So Foot har träffat Loulou Nicollin, och jag behöver ju inte göra det svårare för mig än att jag berättar vad han sa. Att träffa sopåkar-magnaten, Montpellier-presidenten, storpåven och toppgalningen Nicollin är ju, som tidningen så rättvisande slår fast, inte ett parti schack.

Ni får åka med, och förundras över hur man kan vara sammansatt och ändå driva en elitklubb 2009. Det är ungefär lika roligt som det är tragiskt.

SF: Känns det inte som att du är den siste mohikanen?

– Den siste mohikanen? Nä, hurså?

SF: Alla Yvinecs (Brest, min anm), Bez (Claude Bez, Bordeaux), Tapies (Bernard, OM) och Borellis (Francis, PSG)… det är slut, det finns bara du kvar!

– Äh! Du har ju fortfarande Le Graët (Guingamps president) av oss ”gamla”. Men han är i Ligue 2, den. Han har inga stålar. Han kanske kommer igen nästa år… Och sen, vi har inte sprängt spargrisen som han har dom. Dom sprängde spargrisen! Men jag, jag hade det festligt: det var eran Bez, Tapie, Rocher. Det var fina tider, det.

SF: Och när du i intervjuer pratar om ”perioden då du stilade”?

– Vad betyder det?

SF: Men det är ju du som sagt det!

– Nej. Vaddå stila?

SF: Alltså, den perioden då ni också hade storhetsvansinne och…

– Storhetsvansinne? Jag har aldrig haft storhetsvansinne! Aldrig! Nej, jag har alltid haft fötterna på marken. För att i min klubb finns bara en som betalar: Jag. Och Frêche (borgmästaren i Montpellier) litegrann.

(Sen går Lolou på i ullstrumporna ett tag, vi hoppar vidare till de tyngre frågorna)

SF: Och den ökända ödesmatchen Ajaccio–Montpellier som fick många att prata (när Montpellier var på väg ner i tredjedivisionen, många har hävdat att matchen var uppgjord)?

– Jamen, det där… Jag skiter på dem! Jag kn***ar dem i röven, till och med! Jag var på matchen och ja, vi vann med 1–0 och den där Mandrichi, som har spelat i Nîmes, han träffade stolpen med avsikt… Inte illa! Bra gjort, grabben gjorde det med flit.

Han pratar sådär, Loulou. Han kallar folk för ”bögjävlar” och är allmänt vulgär. Men han är också mannen bakom Groupe Nicollin, ett av Frankrikes största sopföretag med en miljardomsättning. När han var ung lät hans far honom köra sopbil och slita hårt, och det var så han fick sin bildning. Eller – sin brist på bildning.

SF: Så har du tagit din studentexamen till slut?

– Nej, är du galen eller!

SF: Har du det?

– Nej, jag skiter totalt i det!

SF: Hur många gånger försökte du?

– Tre. Jag skiter fullkomligt i det.

SF: Hur var ditt liv mellan 20 år och…

– Ja, soptunnorna! Jag körde truck. För guds skull, tror du att min far skulle låta mig plugga hela livet!

Nicollin är, som ni förstås, en bonnlurk, en sopåkare med en jävla massa pengar. Han är också rasande underhållande, som de flesta män med för mycket makt och för lite av mycket annat. Loulou skulle inte känna igen politisk korrekthet om den satte sig i hans knä och presenterade sig. Han kan affärer, och han har drivit Montpellier sedan innan jag ens var född. Med framgång.

Men just nu får han inte röra sig i närheten av laget, inte de närmaste två månaderna.

Förbundet gillade inte att han trillade tillbaka i sin gamla vanlig homofob-jargong efter en match mot Auxerre.

– Pedretti styrde allt där ute, men när han kommer till Montpellier ska vi nog ta hand om honom. Den där typen är une petite tarlouze, en liten bög.

So Foot frågar: Är Montpellier en anakronistisk klubb?

– Vad betyder det? Var och en kn***ar sin kvinna som han vill… Aha! Okej, vi har inte 40 sekreterare, en armé idiotchefer, den grejen, nä. Vi har det bra som vi har det.

/Simon Bank

Man kan ju tycka att den första reaktionen när en svensk för första gången avgör Spaniens och på sätt och vis Europas tyngsta ligamatch, när han gör det i första försöket, efter fyra minuters spel och efter att ha varit skadad… man kan tycka att den reaktionen borde handla om att det är FAN-TA-STISKT! eller OTRO-LIGT! eller nåt åt det hysénska AAOOJ-OJ-OJJ-hållet.

Men jag reagerade inte så. Det första jag tänkte när Dani Alvés slog det där inlägget och en lång konstnär från Rosengård i Malmö skickade in det med en felfotad volley var det här:

– Typiskt.

Zlatan Ibrahimovic gör ju exakt den här sortens saker. Han har aldrig avgjort el clásico förut och han har den där jävla Champions som ett rött skynke – men han är en fullkomlig mästare på just den här sortens utmaningar. När alla tittar på, när det finns mer att vinna än att förlora. Om och om igen är han sin egen självuppfyllande profetia, en saga som skriver sig själv, en överraskning som vi egentligen visste om redan från början.

Barcelona–Real Madrid 1–0.

Typiskt Zlatan Ibrahimovic.

Annars, då?

Äh, jag var nöjd över att det bara blev en match. Mitt i alla 60-sidorsbilagor och all huvudlös larger-than-life-hausse så var det som att det lilla momentet hade kommit bort. Det var en gigantisk fotbollsmatch, men fortfarande bara en fotbollsmatch, elva mot elva och allt det där, och till slut var det en helt vanlig match.

Sämre stämning än det var i Genua igår. Förmodligen sämre intensitet än i London idag. Garanterat med fler stora spelare än någon annanstans i världen.

Jag tyckte att Real Madrid gjorde en oerhört bra första halvlek, saklig och modig med en lysande Xabi Alonso som flyttade boll och en ännu bättre Kakà som ställde sig vid löpande bandet och matade fram små delikatesser till alla som ville ha.

Sedan kom de i foulnöd efter varningarna, och när Zlatan pressade ner backlinjen ett par meter till hade Barça fått övertaget igen. De fick med sig poängen och ytterligare en bekräftelse på att Ibrahimovic ger dem egenskaper de behöver, Real Madrid fick med sig noll poäng, men en bekräftelse på att de kan växa ikapp sin egen potential om de fortsätter så här.

Utanför de kritade linjerna kan jag glädja er med att litet personporträtt. Simon Bank är inte bara den sorts person som talar om sig själv i tredje person – han är dessutom den sorts person som i ett par år går runt med en regnkappa i sin väska ”för att den kan vara bra att ha”, bara för att att glömma bort det när den verkligen skulle vara bra att ha.

Jag såg mitt tredje Clásico iklädd vatten och textilier. I den ordningen. Det kunde jag ha.

Svennis? Jodå, han var på hugget:

Môcke bra:

Zlatan Ibrahimovic – Iker Casillas

Môcke, môcke bra:

Victor Valdés – Xabi Alonso

Môcke, môcke, môcke bra:

Carles Puyol – Kakà

/Simon Bank

18.22, Barcelonas målvakter joggade just in, slagna av domartrion med halvannan minut (domaren har förresten dömt superclásicon tre gånger förut, Real Madrid har aldrig vunnit). Det är ett sjuhelvetes väder, åska och ösregn – och innan ni brister ut i skadeglädje ska ni ha klart för er att det är jag som hänger under pressläktartaket och dricker cola med Michael Laudrup.

Jag är förresten inte helt säker på att det är regn. Det kan lika gärna vara TV4 som gråter. Ingen Ibrahimovic från start, och det kommer att heta att det handlar om att han varit skadad i veckan, att man vill vara säker.

Så är det förstås. Också. Men inte bara. Man chansar med Messi, men inte med Ibra, och det handlar knappast enbart om skadeläget. Vi får se vad Pep säger.

Regnet, förresten, är knappast en fördel för Real Madrid. Om vi antar att Barça är bollförande – som de varit i varenda hemmamatch sen jag föddes – berövas de möjligheten att spela långt från Xabi mot Higuaín. Eller, det kommer att krävas oerhört mycket mer för att den sortens spel går hem. Blötan är bättre för kortpassningsspelet.

18.29, nu kom de vita in. Ett sjuhelvetes oväsen – och de vanliga banderollerna om att ”Barça skapar, Madrid köper”.

18.36, och där går Coldplay igång – och elva lysgula springer in. Kärlek i luften.

Det ska nog gå att slå ihjäl de här timmarna också.

/Simon Bank

En lördag senare, och här står vi med halva huvet och lite till i väntan på en löjligt tät söndag.

Jag har ju lallat runt i Spanien/Katalonien i en vecka och det har, kan man säga, påverkat utblicken en del. Igår svor jag över en värdelös Spurs-stream, innan jag fick hotellet att ordna fram Lanterna-derbyt på en kanal utan ljud.

Fotboll är sämre utan ljud.

Men eftersom jag såg vad jag såg så kan vi gott ta avstamp där. Det var nämligen ett sjuhelsikes fyrverkeri till Genua-derby. De brukar vara snällare, både på planen och läktaren, men när vi summerade tre röda kort, åtta gula, ansatser till läktarbråk, inkastade fyrverkipjäser och ett par brål på planen så hade Genoa vunnit med väldigt klara 3–0.

Rossi inledde med att sparka lusten ur författaren Cassano, sedan rullade målen in. Det var det gamla, löpivriga Genoa som spelade, men de hade lagt till två ton cynism, och Samp såg ut att inte riktigt vara förberett på det.

1–0 Milanetto (str).

2–0 Marco Rossi, efter patetiskt försvarsspel.

3–0 Palladino, straff igen.

Gasperini och Gradinata Nord vann på knock. Genoa 3, Ciclisti 0. Palladino provocerade Samp-curvan onödigt (just i Genua finns det ingen riktig anledning till den sortens gester), men jag var annars mer imponerad av Genoa än besviken på Samp, och här har ni vad gamle Samp-hjälten Svennis tyckte:

Môcke bra:

Milanetto – Gastaldello.

Môcke, môcke bra:

Criscito – Castellazzi.

Môcke, môcke, môcke bra:

Palladino – ingen.

I Friulien visade Antionio Di Natale vem som är årets stora skyttekung i Serie A, med en frispark som var så fin att till och med duktige Livorno-målvakten Alfonso De Lucia fick titta på. Sen serbsköt Lukovic ett inlägg i skallen på Floro Flores, och så var den matchen slut. 2-0 till Udinese.

På Öarna var det viktigaste som hände att de skickade över en signal till Sveriges Television igen. Erik Niva har redan sagt, skrivit, och halvliggande berättat allt väsentligt som finns att säga om Tipsextra. Mitt eget bestående minne, utöver att det aldrig – vare sig förr eller senare – funnits ett så tydligt fokus i mina veckor som det fanns då, är ljudet. Det lågfrekventa surret, stundtals brutet av en sång där man inte riktigt kunde urskilja beståndsdelarna, världens mest exotiskt hemtama vaggsång. Om det gavs ut på cd skulle jag köpa två, en att lyssna på och en att hålla om när jag sov.

Iallafall. Om vi ska utse dagens män så har ni dem här:

1. Wayne Rooney.

Pompey höll emot i en halvlek, sen tryckte Wazza på Croxteth-gasen och försvann, allt för att vi inte helt skulle glömma bort honom nu när Xavi, C-Ron och Messi ska dela ut metallbollar till varandra. Två straffar – ett spelmål.

2. Jimmy Bullard

I grunden har vi ju en enorm motvilja mot alla för regisserade målcelebrationer, men det finns ju undantag. Och Jimmy Bullard är väldigt ofta, på väldigt många sätt, ett undantag. Hans Phil Brown-imitation efter 1–1 mot City var förstås ren jävla klass.

3. Michael Dawson.

Toppmatch för the nearly-theres. Villa fick med sig ett Gabby-mål som höll nästan hela vägen hem, men Spurs andra halvlek förtjänade ett fint mål – och Daws gav dem oss det.

4. Ryan Giggs

En fin frispark, hans hundrade mål i Premier League. Så var det inte mer med det.

5. SWP

Före Bullard’s Comedy Show så var det här matchens höjdpunkt. Det tyckte Mark X Hughes också

6. WHUFC & the Clarets.

5–0, 5–3 – äh, här har ni hela paketet.

•••

Härifrån då? Spanien och grejer? Jodå, det mest uppseendeväckande var andalusderbyt, där ett släpande, svackande Malaga fick en utvisning efter tio minuter, men lik förbannat trummade iväg till 2–0 borta mot Sevilla. Luis Fabiano ordnade till oavgjort efter paus, men Sevilla missade att profitera på det faktum att Barcelona och Madrid ska stjäla poäng av varandra i kväll.

…det gjorde i och för sig Valencia också. Villa-Maravillas obligatoriska mål räckte bara till 1–1 mot Mallorca hemma på Mestalla.

•••

Från Tyskland ska vi rapportera om att FC Hollywood hållit ett – lugnt – årsmöte. Uli Hoeness tar över presidentsklubban (om de har en sån, jag vet faktiskt inte) från Kaiser Franz, medan Rummenigge a) gjorde klart att Toni Kroos ska återbördas till fadershuset nästa säsong och b) gjorde klart att han inte gjort någonting fel (på transfermarknaden, och förmodligen någonsin).

På planen var, och det här har ni hört förut, superbosniern Edin Dzeko omgångens snyggaste man.

Mot Werder Bremen gjorde han både snygga och smarta mål, när lagen spelade 2–2 (Mertesacker kvitterade till slut).

Eftersom min katalanska uppkoppling inte är vad den borde får vi hålla resten kort. Men vi ska i alla fall konstatera att Herthas mardröm fortsätter. 1–3 mot Eintracht Frankfurt, fem poäng på fjorton matcher – och inget lag har i Bundesligas historia lyckats undvika nedflyttning med en så usel start. Rasmus Bengtsson? Skadad. Ermüdigungsbruch (jag antar att det är någon slags förslitningsskada?).

Resten i korthet då:

Lurig dag i Ligue 1. OM stångade sig trött mot Lens publik och köttmur, tills Eduardo Dos Santos nickade in 1–0 för RCL i slutsekunderna. Jag ska inte säga att det gladde mig, men jag håller lite på Lens. Lyssna på publiken efter matchen. Det är vackert, de förtjänar ett lag i ligan.

PSG – vars spelare dominerade i U21-landslaget i veckan – stoppade Jean Fernandez Auxerre-tåg, Jérémy Clement gjorde jobbet efter ett fantastiskt fint Makelele-Sessegnon-anfall. Coupet skadade sig illa, benbrott. Stackarn.

Här har ni lite känsla från nordiste-derbyt Lille-Valenciennes, som absurt nog Lille vann med 4–0. Bastos-ersättaren Gervinho börjar se ut som just det nu.

I Turkiet noterar vi som hastigast att Fener nog inte ska ha kvar Volkan om han tillåter Kasimpasa att göra så här efter en halvminut, och sen vinna med 3–1 i Kadiköy. Kasimpasa, herregud.

Till sist ska vi rekommendera en titt på Viktor Elms två mål mot Waalwijk, och gratulera Partizan till en rätt fin vinst.

Partizan gick in till det 137:e veciti derbi mot Zvezda på bortaplan, och det finns – som vanligt – rätt mycket värt att lägga fem minuter på i den matchen. Här har ni alltihop, och om det finns en sak som är värd att berätta mer än andra så är det att Cleo, brassen som sådär vackert curlar in 2–1 och ger Zvezda deras första ligaförlust för säsongen, alldeles nyligen blev den förste spelaren på mer än 20 år som använde en säsongspaus till att gå till Partizan från Röda Stjärnan.

Om ni tycker att det vore skäl nog att inte tokfira ett segermål på bortaplan så är ni helt klart av ett annat virke än Cleo.

Och om ni tycker att en söndagsförmiddag är till för något annat än en promenad genom Barcelona och uppladdning inför årtusendets superclásico så är ni av ett annat virke än mig.

Det här blir nog bra, va?

/Simon Bank

Inre monolog, hotellrum, Barcelona den 28 november:

Simon Bank:

– Jadu, här sitter du i ensamhet och ska ersätta Erik Niva. Hur fan ska nu det gå till?

Simon Bank:

– Gör som vanligt.

Simon Bank:

– Som vanligt?

Simon Bank:

– Skicka in en tändsticksask och en låda äpplen.

Simon Bank:

– Jo, men jag menar inte på en fotbollsplan. I bloggen.

Simon Bank:

– Ah. Knivigare.

Simon Bank:

– Kan man säga.

Simon Bank:

– Kan du få med något östeuropeiskt? Nåt obskyrt? Nåt med lite svordomar?

Simon Bank:

– Hm. Jag kan väl försöka.

Simon Bank:

– Och så toppar du med lite av dina egna huvudsakliga bidrag till bloggvärlden.

Simon Bank:

– Vilket skulle vara?

Simon Bank:

– Udda fotboll, mat och lite naket.

Simon Bank:

– Du tänker så… javafan, så får det bli.

 

Yttre monolog, samma hotellrum i samma stad:

Jo, jag är medveten om att det är mitt i den emo-intensivaste helgen i mannaminne. Erik Niva blickar bakåt (och mot Wonder Wazza) i någon form av gubbgäng i tv-rutan, vi yngre ser fram emot ett galaktiskt klassikermöte i Barcelona, och däremellan ska vi klämma in gigantmatcher i Liverpool, London och Genua.

Men med det sagt så är det förstås dags att höja blicken.

Det rasar in engagerade rapporter från Argentina om Christian Fabbianis senaste öden och äventyr, och eftersom vi är mycket för både den rumänska och argentinska fotbollen så ska vi förstås berätta mer om det.

Fabbiani är, för att börja med kortversionen, en anfallare som är utlånad från Cluj – där han var lagkompis med Dorsin och gänget – till River. Nu har lånet gått ut och River har ingen lust att köpa ut honom, av olika skäl som vi ska återkomma till. Problemet är att hans flickvän, Victoria Vanucci, vägrar att flytta med honom till Rumänien igen. Hon har sin karriär att tänka på. Victoria var förut en mycket, mycket lovande tennisspelare, men skadeproblem gjorde att hon övergav den banan för att istället satsa på att bli pinuppa.

Fabbiani ska ha försökt lösa problemet på det enda relevanta och mogna sättet man kan tänka sig: Han har köpt henne en hundvalp.

Ni kan skratta åt det där och tycka att det är fjantigt, men då skrattar ni också åt hela Cristian Fabbianis liv.

Han är en levande saga från den moderna fotbollen, den pojken. Om ni tänker er en modern George Best, som är fet och sämre på fotboll, så är ni i närheten.

Han är 26 år gammal, och till att börja med så får ni hårdfakta: Längd: 187 cm. Vikt: 102 kilo.

– Om jag är fet så är det min mammas fel, säger han till So Foot.

Det är hans mamma som, fyra gånger i veckan, lagar honom kummelfilé i ugn med ost, ruccolasallad och extra parmesan. Det är hon som driver en restaurang som ser till att pojken får ordentligt med mat i sig.

– Jag gillar inte att de säger att han är tjock. Visst, han är lite mullig men det är för att han opererat blindtarmen, säger mamma själv.

Fabbiani kallas ”El Ogro” (”Trollet”) och är en av de absolut största profilerna i inhemsk argentinsk fotboll. Om det inte vore för att han åt så förbannat mycket så hade han, menar många, varit en superstjärna på planen också.

– Om han gick ner till sin idealvikt vore han ordinarie, och ännu mer. Jag tvivlar inte på att han skulle komma med till VM med Argentina. Han spelar bra, han är snygg, han har allt, säger hans ex-tränare Nestor Gorosito – och Maradona har bekräftat det (ja, inte snyggbiten, men resten).

Nu flaxar Trollet mest världen runt för att få någon form av genombrott som liksom aldrig riktigt kommer. Han är mer känd för sitt fenomenala facit med Lanus, där han drog på sig fyra röda kort på 22 matcher. När Ardilles plockade honom till Beitar spelade han en handfull matcher, blev utvisad direkt och hemskickad.

Fabbiani gillar mat. Han gillar kalas. Och han gillar, som hans barndomskompis Lucas berättar i So Foot, tjejer.

– Det var alltid likadant med brudarna. Han lät ingen komma undan.

Det fortsatte så. Trollet är den borne missbrukarpersonligheten, och han har haft fler uppmärksammade kvinnoaffärer än han gjort mål. Först var han tillsammans med Amalia Granata – som tidigare mest var känd för att ha förfört Robbe Williams och Marcelo Rios – som han fick en dotter, Uma, tillsammans med. Den relationen fick sig lite av en knäck när Fabbiani var i Rumänien. Eller, när han sa att han var i Rumänien – men Amalia ändå kom på honom hemma i Buenos Aires.

Han låg i en säng. Bredvid hennes bästa väninna.

Sedan dess har de bråkat oavbrutet, Fabbiani har sms-hotat henne och redogjort för sin syn på gott faderskap:

– Uma har allt. Jag ger henne pengar, jag hyr henne en lägenhet, jag betalar allt. Hon begär tio gånger mer än vad den lilla behöver. Hon har döpt henne, utan att informera mig. Jag uppdateras via facebook.

Vi ser ju alla olika på en faders ansvar. Eller en makes, för den delen. Efter Amalia träffade Fabbiani Rosario-tjejen Justine Fuster, 18. Justine är Leo Messis ex (jag har försökt att ringa in hennes smak vad gäller män, men det är svårt med de gemensamma nämnarna) och han raggade upp henne med att säga ”Satan, vad snygg du är”.

– Sen sågs vi varje dag. Han gick ut från måndag till måndag, gick och la sig vid fyra och gick upp vid åtta för att ta sig till träningen. Hans vikt är inget som stör honom, han skiter i om man kallar honom tjockis. Han har ingen avsikt att bry sig om vad han äter. Varje dag med honom är det pizza och champagne, har Justine förklarat.

Det tog slut sen, och nu är alltså Trollet ihop med tennistjejen Victoria Vanucci och på väg tillbaka till Transylvanien för att spela i rumänska ligan.

Hans livshistoria berättas mest som något roligt, som något ekivokt och underhållande. Men mest är det en berättelse om vad som kunde varit.

Om en spelare som kunde spelat i landslaget.

Om en tjej som kunde hittat en bättre farsa åt sin dotter.

Om en annan tjej som dejtar fotbollsspelare.

Om en tredje tjej som kunde varit en framgångsrik tennisspelare.

Om ett par timmar spelar River mot Estudiantes. Inget talar för att Cristian Fabbiani sitter någon annanstans än på en bänk. Och äter, möjligen.

 

Inre slutmonolog:

Simon Bank:

– Hur gick det där, tycker du?

Simon Bank:

– Så där, ärligt talat. landade lite i mitten mellan tragik och komik utan att bli vare sig det ena eller andra.

Simon Bank:

– Du kan bättre.

Simon Bank:

– Kan jag?

Simon Bank:

– Du har mer i artilleriet.

Simon Bank:

– Har jag?

Simon Bank:

– Du har inte skrivit en rad om fransk fotboll, bögar och homofobi på flera timmar.

Simon Bank:

– Det får bli imorgon va?

Simon Bank:

– Det får bli imorgon.

Jamen, då kör vi väl då. Mer Fantantonio, men först små ögonblicksbilder från lite annat.

Den viktigaste är naturligtvis att er utsände författar ytterligare ett i raden av långa, otympliga, 90-talsaktiga blogginlägg – men att han gör det med sin smutsiga Mac i knät, en café con leche på bordet framför, en Torres i ett glas så stort att jag kan köra ner huvudet i det, bara t-shirt under kavajen och en vulgärlycklig sol i ansiktet. 22 grader? Nåt sånt.

Hata mig ett tag, så får ni Cassano sen och så blir vi sams igen.

Men efterskvalp från gårdagen först. I fem år har jag tragglat en och samma analys av det enda som brukade hindra spanska lag från att dominera världen. Det handlar om föraktet för grovarbetet, en nedärvd ideologi jag tycker att ni ska läsa mer om i den förträffliga idéhistoriska essäsamlingen ”Den gåtfulla passionen” av Nathan Shachar.

Jag tar alltid avstamp i exemplet Costinha. 2004 ödesmatchade Spanien mot Portugal i EM, de förlorade med 1–0, och de gjorde det eftersom Portugal hade en elak innermittfältare som åt upp passningsvägar i 90 minuter och spelade enkelt eller inte alls när han fick bollen.

I spanska tidningar dagen efter var alla eniga i sin betygsättning: Costinha hade varit sämst.

Jag dammar av den där eftersom Lassana Diarra får sina bachalaus varma i huvudstadspressen idag, efter matchen mot Zürich. Han kan ju inte lira boll, det är den huvudsakliga invändningen. Betygen är låga (annars är det mest notabla att Casillas inte får något betyg alls, de gör så i Spanien när en målvakt inte testats alls), orden hårda. Lass var likblek sista timmen, när han inte behövdes längre – men första 30 åt han upp Zürich, knäckte deras mittfältsspel på egen hand och fördelade boll enkelt och snabbt.

Efter C-Ron är han deras viktigaste spelare på söndag.

Annars har jag mest ägnat mig åt folksporten att skratta och de… ska vi säga disparata skildringarna av matchen i Madrid-pressen respektiva katalanpressen. Medan AS och Marca rubrikskriker om frälsarens återkomst rubrikskriver El Mundo Deportivo att ”Madrid sorgligt, Los blancos tråkigt och Cristiano återvänder utan rytm”.

Men när de väl bestämmer sig för att skriva texter om Madrid-matchen (det dröjer 18 sidor) så är de i alla fall underhållande. Rubriken är en ren retstickereferens till Madrids självbild: DE OTRA GALAXIA, ”Från en annan galax”. Och nä, MD menar då inte att den galaxen är bättre än den där Andrés Iniesta och Xavi trillar boll.

Där har ni Spanien. Det ska kanske nämnas att Eric Abidal är högaktuell för bragdguldet i tionde graden efter att på två dagar ha gått ifrån att vara i det närmaste död i svininfluensa och skadad till att radera ut Maicon och skriva ett nytt kontrakt med Barcelona. Good on him.

Men Italien, då? Jo, först av allt hoppas jag att ni lagt märke till att Coppa Italia lever och har hälsan. På andra sidan av det svärdet la ni säkert märke till att Siena inte gör det.

Gårdagens intressantaste resultat i skuggan av champinjonligan: Siena–Novara 0–2.

Det var Alberto Malesanis första match som Siena-coach (jo, den Malesani, teste di cazzo-Malesani). Han tog över i förrgår, skickade ut dem med trebackslinje för – är jag rätt säker på – första gången i år, och han bytte ut Albin Ekdal i paus.

Siena har gått ifrån att vara ett De Luca-lett kärleksbarn till att vara Serie A:s kanske mest misskötta klubb, nu riskerar de på allvar att rasa ner i det stora mörkret.

Novara, däremot, radar upp skalperna. De leder Lega Pro utan förlust (det är alltså tredje divisionen, det som hette Serie C förut), och i cupen har de skickat ut Modena, Como och Parma. Nu ska de möta Milan. 

Om ni är intresserade av den underliggande politiken i italiensk fotboll så är ni också intresserade av fallet Novara. I våras låg de och skvalpade i mitten av Serie C, och inte en människa brydde sig om dem. Novara ligger uppe i norr, mitt i triangeln av superklubbarna i Genua, Turin och Milano, och det är längesen de betydde något över huvud taget.

Den som förvandlat klubben över sommaren heter Pasquale Sensibile, 38, han har varit chefsscout i Juventus och chefsscout och högra hand till sportchefen Walter Sabatini i Palermo. Hans meritlista visar att han har ögat, att han ser fotboll.

I våras lämnade han jobbet som scout och tog chansen att bli sportchef på egen hand. Det vi ser i Novara nu är resultatet av det. Serie A-klubbarna (Napoli senast) har redan insett att det finns en diamant här. Snart kommer Sensibile att styra upp projekt på en högre nivå.

Och just det, en sak till: Om ni tänkt ett varv till så inser ni det dramaturgiskt fina i att Pasquale Sensibile sparkade ut Albin Ekdal ur cupen. Det var han som plockade Abbe lelle till Juventus.

Ursäkta utläggningen. En del är intresserade, andra får vänligt hänga kvar i väntan på desserten. Och den, desserten, heter alltså Antonio Cassano.

Citatboken jag pratar om heter Le mattine non servono a niente, Morgnarna är till ingen nytta, och har precis släppts. Den innehåller 365 citat från geniet/idioten, så ni kan alltså stoppa i ett ett om dagen. Lite som vitaminer.

Boken är 292 sidor lång, alla intäkter går till välgörande ändamål, och det kan nog bli en del. Hans självbiografi har redan sålt en upplaga på nästan hundratusen, mest av alla sportböcker i Italien i fjol.

Här har ni ert godis:

”Var inte för impulsiv. Gör som jag – innan du exploderar så räkna alltid till minst ett”

”De andra tränar för att vinna scudetton. Jag spelar för att vara lycklig”

”Min mamma är så van vid att bli förolämpad, så det är elakt när motståndarfansen låter bli. Hon känner sig negligerad då”

”Jag längtar så efter att gå in på planen med landslaget. Om inte annat så kan vi spela bra med fyra anfallare i mitt Playstation”

”Jag hoppas jag kommer med till Sydafrika. Jag kommer att göra allt jag kan. Och om det inte går så kommer jag att åka dit ändå. Och gå på safari med Carolina”

”Vad som än händer så kommer jag alltid att hålla på landslaget. Jag är född i juli -82, när jag låg i vaggan hade jag flaggan i handen”

”Journalister ska inte ha ditt telefonnummer. De får ringa nummerupplysningen”

”Om du skriker, gestikulerar, lever på gatan och inte kan låta bli att sparka på en boll som råkar rulla förbi… du kanske inte vet om det, men då är du född i Bari Vecchia (Gamla stan i Bari)”

Och så till sist, som en dessert efter desserten, det kanske finaste av alla, en filosofisk spjutspets från ett galet litet geni i Genua:

”Att vara ifrån Södern är att vara perfekt, att veta hur man lever i rikedom och fattigdom, att tala med den gode och med brottslingen; att leva många liv, som jag gör”.

/Simon Bank

PS. Det ryktas förresten att Mister Lippi kommer att finnas på plats under Lanterna-derbyt i Genua på lördag kväll. Som om den matchen behövde laddas med mer innehåll, mer drama.

Mellan frukost och boarding på Baraja, last call for Barcelona, men vad vore jag för sorts människa om jag inte gav er en teaser, något att se fram emot under dagen?

Efteranalyserna av Real Madrids marängporösa mangling av Zürich får vänta tills vi landar på katalansk mark, men en liten miniutblick hinner vi med – och jag lovar att spinna vidare på tråden när tid ges framåt kvällen.

Fantantonio Cassano har nämligen gjort det igen. Pojken har gett ut en ny bok, den här är full av cassanate och utgörs av 365 citat från el Pibe de Bari.

Jag hinner bara med att ge er ett, från Fantantonios/El Pibes/Peter Pans andra bok:

– Jag är den förste som skrivit fler böcker än han läst.

Vill ni inte ha mer har ni hamnat i alldeles fel blogg.

/Simon Bank

Det är klart att det bär emot, men eftersom han fyller år (16) om ett par dagar så må det väl vara hänt: Erik Nivas genomgång av storväldenas fotbollsfajt var lika fenomenal i bloggen som i magasinet.

Däremot ska ni förstås avkräva honom en regelrätt analys av när Sverige stod som högst på den historiskt hypotetiska herraväldeskartan. Han har en liggande, vettni.

Själv har jag gnuggat sömnen ur ögonen, bordat en flygmaskin, åkt neråt, inåt, och landat i Madrid. Den enda europeiska huvudstad som fått sitt namn av muslimer, sägs det. På vägen grottade jag ner mig i den spanska och italienska pressens terapisessioner efter gårdagsslakten på Camp Nou.

La Gazzetta dello Sport konstetarar mest det alla såg, men är – tycker jag – väl hårda mot Júlio César. Visst var han värd mer än en sexa i betyg?

Den katalanska pressen är sitt vanliga kissa-ner-sig-av-glädje-jag, som alltid efter den här sortens euronights. Själv noterade jag mest en lite undangömd siffra i statistiken som står ut som en förklaring till Barças magiska uppvisning, och det är inte betygssiffrorna för Xavi eller Iniesta, inte bollinnehavet eller skotten på mål – utan den här siffran:

47.

Så många gånger stal Barça bollen från Inter. I första halvlek. Mer än en gång per minut. De vann matchen med 2-0 men presspelet med 100-0. Det är ju så att deras defensiv vilar på deras offensiv, att motståndarna är så trötta när de väl får bollen att de blir oerhört sårbara.

Annars hyllar de mest de 93000 i publiken, och de elva som fick alla att glömma Messi och Ibra. Som Sport uttrycker saken: ”Europa darrar – mästarna är tillbaka”.

Madrid-pressen skiter rätt ordentligt i vad som händer ute i provinserna. Eller, det gör de förstås inte, men de låtsas bra. Istället fokuserar de på C-Rons comeback i Sant Ikers hundrade CL-match.

Det gör jag också, men inte mer än att jag hade roligare åt läsningen om Real Madrid-stjärnornas stenhårda vardag i ett av de länder som drabbats hårdast i Europa av finanskrisen.

Royston Drenthe hade det nämligen väldigt jobbigt under träningen ute i Valdebebas. Jo, själva träningen gick fint och så. Han kan nog få lite speltid i kväll. Men när han väl var på väg in i duschen upptäckte han att något väsentligt saknades.

Han hade tappat ett av sina örhängen!

Ni vet ju hur irriterande det där kan vara. Nu rörde det sig inte om några speciella örhängen i och för sig, men de var ju fulla av diamanter och gick trots allt loss på 60 000 kronor (styck). Men det är ju störigt ändå. Någonstans ute i Ciudad Real Madrid ligger alltså något och blänker, om ni hittar det så vet ni vem det tillhör. Royston går och hänger med huvudet.

Så långt Spanien.

Mer Champions League? Okej, ett tips: Satsa era pengar på oavgjort mellan Bordeaux och Juve ikväll. Båda är förstås väldigt nöjda med en poäng var, även om chanserna till Girondins-vinst har ökat lavinartat sedan de bytte ut sin speaker. Eller, rättare, de har bytt ut den som läser upp laguppställningarna.

Till matchen mot Valenciennes senast lät de jobbet göras av Véronique Augereau och Philippe Peythieu. För en svensk är det fullkomligt obegripligt, men grejen är att att de där två i 20 år har gjort rösterna som Marge och Homer i den franskdubbade varianten av the Simpsons.

Roligt? Jorå.

Effektivt? Närå.

Bordeaux förlorade den där matchen, deras första hemmaförlust på 39 matcher. Doh!

•••

…och så är jag skyldig er en ursäkt. Jag vet inte varför jag inte uppmärksammat den kanske intressantaste beskrivningen av alla av Thierry Henrys hands-assist i förra veckan.

Medan världen förfasade sig över Martin Hansson, fotbollen, Titi eller en kombination av allihop (argentinska Olé rubricerade händelsen med en kombination av politisk inkorrekthet och briljans: ”Mano Negra”) så bestämde sig Frankrikes fotbollsförbund för att göra en helt egen tolkning av Henrys hands.

Den fanns inte.

På FFF:s hemsida beskrevs Gallas 1-1-mål helt enkelt så här:

”Efter en lång frispark får William Gallas tag på bollen och gör mål från nära håll”.

Jamendåså.

•••

Innan jag ger mig ut och gör Madrid så mycket man hinner göra Madrid på ett par novembertimmar så ska jag också ge er en annan domarskandal.

Gänget på dirtytackle har grävt fram en solskenshistoria från kroatiska förstaligan och en match mellan ligatvåan Sibenik och Medjimurje från i lördags.

Ni förstår, det var så att en liten kissemiss fick för sig att ta en promenad in på planen, till allmän förnöjelse. Medjimurjes målvakt, den djurälskande humanisten och Napoli-supportern Ivan Banovic, gjorde det enda rätta: Han plockade upp katten, bar den vänligt ut från planen och släppte ut den genom ett hål i ett stängsel.

Inte ett öga var torrt. Ja, utom domarens då.

Han varnade helt enkelt Banovic för att han lämnat planen utan tillåtelse. Dog Man Fascist.

Nu tycker jag att ni, i sann sociala medier-anda, tar och blir kompisar med Katt-Ivan allihop. Så hörs vi när Real Madrid gjort 3–0 på FCZ.

/Simon Bank

Men se på fan.

Ingen Pulga, ingen Ibra, ingen Wesley och inget party?

Äh, det ger sig.Det mest fascinerande är ändå att Abidal, mannen som inte kunde gå och som – om han nu kunnat gå – inte kunnat gå ändå eftersom han låg döende i svinis, just den mannen tog sin säng och gick och är med i startelvan.

Just i detta nu leder Captain Carles ett babyblått Barça in för uppvärmning, Sammy Eto’o har redan fått sina ovationer och nu dundrar Guardiolas favoritlåt med Coldplay över tot el Camp. Jag hade bara velat ha ett mål i Ryssland också, så hade det varit otäckt på riktigt. Men man kan inte få allt.

Streamsåg första halvleken, och slogs av ett par småsaker:

•Dominguez var, när Rubin väl kommit in i det, otrolig och drog hela anfallsspelet över till vänsterkanten. Hade han satt sin bicicleta hade han varit kvällens hjälte redan då.

•Gökdeniz? Anonym och lite försiktig.

•Sjevtjenko tog den där sortens defensivjobb som han gjorde när han var som bäst, med den sortens lyster han hade när han var som bäst. Resten har han till väldigt stor del tappat, men den biten räcker för att man ska få torka nostalgitårar och applådera lite stillsamt.

Nu är det dags för match. Matrix poserar för fotograferna när de andra värmer upp. Mind Master Mou kollar upp mot stjärnorna. Partitissima på ingång. Eftersom anfallsstjärnorna är borta blir det laget som får göra mål för Barça. Och eftersom Sneijder är borta är det tyngden som får avgöra för Inter.

1–1, and happy faces?

/Simon Bank

Here we all are. Barcelona i höstljus, solvärme och dagens tidningar på ett cafébord. Kaffe med mjölk och en partitissima vid horisonten.

Det intressanta är inte att Barça åker ur om två resultat går mot dem ikväll – jag kan verkligen inte tänka mig det – utan att de ens hamnat i den här situationen. Hyllas dem som hyllas bör, det är ju som Mourinho sa: ingen utom han själv och Guardiola gav Rubin och Dynamo Kiev ens en halv chans, och nu sitter de här och skrämmer de stora med två matchdagar kvar. Fenomenalt. Och fenomenalt underhållande.

Igår satt Diego Milito och pratade inne på Camp Nou, och vartannat ord han använde var ”grande”. Grande club hit, grande squadra hit, grande giocatore och grande partita och grande stadio och grande storia.

Det är ju lite så italienskan är, men det är mycket så matchen är. Partitissima. Jag hoppas verkligen att Sneijder ska kunna spela, han tillför det osäkerhetsmoment som Inters anfallsspel så förtvivlat behöver, på ett annat sätt än Stankos instrumentella kvalitetsgnuggande eller anfallarnas måljagande. Vi får se. Och medan vi väntar kan vi väl lika gärna låta dammsugaren gå över fotbollsvärlden och se vad vi hittar?

Ta det här med konsten, till exempel.

Vi pratade om saker som var tidsfrågor efter Irlands hårda fall i Frankrike. Eftersom det var en skandal så kom dataspelet snabbt, eftersom det är 2009 kom protestgrupperna på facebook snabbt, eftersom det var Thierry Henry så kom ursäkterna snabbt – och eftersom det var Irland så kom naturligtvis protestsångerna som ett brev på posten.

– Jag ville bara uttrycka min besvikelse över sättet som matchen slutade. Jag var så förkrossad av orättvisan att jag varken slog på tv:n eller läste tidningarna dagen efter, och skrev en sång för att uttrycka min djupa besvikelse, säger singer-songwritern Mighty Stef.

Och sen gjorde han det (och visst sjunger han ”Terence Henry”?).

Det var musiken, det.

För att få ut det vi behöver ur fotokonsten vänder vi oss till Paris och årets vinnare i megatävlingen BMW Paris Photo. Temat för året var ”när gjorde du senast något för första gången?”, och den holländska dokumentärfotografen Karijn Kakabeeke, som tidigare plåtat en hel del från det där fenomenet med hemlösas fotboll, vann priset för sin fotoberättelse om den afghanska flickan Khadija.

Hela bildserien är döpt till Khadija’s dream, och våra muslimska läsare får rätta mig men jag tror att det finns en poetisk-religiös tyngd i det namnet. Khadija var profeten Muhammeds första hustru, och i dikter berättas hur hon innan de möts för första gången i en dröm ser hur fullmånen faller ner i hennes knä för att skina ut mot alla världens länder.

I Kakabeekes bild ser vi hur en afghansk flicka med samma namn sparkar på en fotboll för första gången. Nu spelar hon i Afghanistans första damlandslag. Jag tror att Fifa hade gillat symboliken.

Här är den bilden. Hela serien hittar ni på hemsidan, gå in under reportage och Bend it like Beckham.

Så. Då har vi klarat musiken och bilderna. What have we… jo, akrobatiken! Alla ni som ägnat era nätter åt att fundera över vad the legend aka Pitbull aka Edgar Davids sysslar med nu för tiden kan somna om.

Han jonglerar. Davids är ett av de stora affischnamnen för det där som kallas freestyle, och det är rätt ironiskt eftersom den grenen mest handlar om brist på funktion och eftersom Davids själv var en extremt funktionell fotbollsdödare på sin tid. Hur som helst, nu berättar han om livet och framtiden i en stor Times-intervju, och det är skäl nog att prata om honom igen.

Och om vi då ska sy ihop hela den här löst sammanhängande renässanssäcken så gör vi det med att besöka en levnadskonstnär med koll på kokkonsten.

Ni minns förstås Bochums Anthar Yahia? Mannen som gjorde målet som tog Algeriet till VM?

Vi missade kanske att berätta lite mer om både honom och hans mål. Grejen med Yahia är att han är en sann intellektuell, som talar franska, tyska, italienska och engelska flytande, som spelar gitarr, är intresserad av mellanöstern-historia och sammanfattar sin livshållning så här:

– I livet finns fotboll, men också annat. När jag är i en grupp kan man inte bara prata om fotboll i all oändlighet. Var och en har sina intressen och sina samtalsämnen, i linje med sin kultur eller sitt yrke. Jag älskar att delta i alla diskussioner, att berika mig själv och delta i samtalet. Det är därför jag intresserar mig för alla delar av livet.

Sympatisk grabb. Intervjun finns på fina nordafrikanska fotbollssidan Le Buteur. Värd att läsa för er som kan era franska glosor.

Dessutom var det det här med kokkonsten. Yahia var skadad bara ett par veckor före de där avgörande kvalmatcherna i Kairo och Sudan. Det var tveksamt om han ens skulle kunna spela, men nu har han avslöjat hur han bar sig åt för att bli frisk.

– Jag ordinerades en behandling bestående av medicin och smuts… av spenat. Vi gick till marknaden och köpte fyra kilo spenat, läkaren kokade alltihop och jag drack. Det var vidrigt, men jag svalde alltihop och tänkte på matchen…

Så om ni någonsin undrat hur det gick till när Algeriet tog sig till VM så… det var inga konstigheter alls. Spenat. Det vet väl vem som helst.

/Simon Bank