I väntan på annat:

Visst var väl det här ändå en tidsfråga – och visst besvarades den ovanligt snabbt?

/Simon Bank, 48 som bäst.

Mannen som spottat på en OM-tröja, mannen som älskade PSG… han blev förstås mannen som avgjorde OM–PSG med ett märkligt mål. Gabriel Heinze, 1–0. OM förtjänade det, de var för en gångs skull defensivt solida och orkade vara det i 90. Chapeau.

Ett par småsaker till från den franska horisonten (jag släpper den snart, men det är en sån vecka), lite current events:

Didier Deschamps:

– Jag förstår den legitima känslan av orättvisa i Irland. Men man behöver inte börja med självspäkning eller harakiri. Vi är i VM. Det kan vara en chock för vissa, men i fotboll finns också aspekter som är diskutabla och tveksamma. Man behöver inte överdriva det även om jag, om jag vore irländare, skulle ha ett tungt hjärta. Ingen kan säga att han inte hade gjort samma sak om han varit i Thierry Henrys kläder. Det är förstås negativt för hans image. Men han kan ändå inte byta av domaren. Han lider säkert av det, och mår illa, för han har alltid varit väldigt medveten om vad han säger och gör.

Eric Cantona:

– Jag anser att Raymond Domenech är den mest hopplöse förbundskapten Frankrike haft sen Ludvig XVI. Om jag fick bestämma skulle jag ge Laurent Blanc jobbet. Han fortsätter säsongen med Bordeaux, han blir mästare med Bordeaux och han vinner VM! Det är bara vad jag tycker.

– Det som chockade mig mest (i Irlandsmatchen) var, ärligt talat, inte handsen. Det som chockade mig mest var att den där spelaren, när matchen var slut, framför alla tv-kameror, gick och satte sig bredvid en irländare för att trösta honom. Trots att han kn***at honom tre minuter tidigare! Om jag varit irländare hade han inte blivit kvar där i tre sekunder.

Med det känns det väl som att vi kan börja ett nytt moment i vår fotbollsvecka, och se framåt? Det gäller att hantera både vinster och förluster, både framgångar och besvikelser med jämnmod.

Apropå det: Stefan Schwarz kom inte in på SvFF:s tränarkurs, och det väcker en hop frågor. Den mest akuta:

Har han alibi?

/Simon Bank

PS. Ni minns Juninho, som utvecklades till världens bäste skytt under sina år i Lyon? Nere i arabvärlden har Juni tagit sin konst ett steg längre. Nu skjuter han in bollarna via sina lagkamrater. Fascinerande.

Några timmar kvar av arbetsveckan? Lite sista frustration som ska ut? En nypa nyfikenhet som ska tillfredsställas?

Det ska vi väl kunna ordna. Det är ju nämligen den tid av året igen, då fransk fotboll engagerar sig i det näst mest prestigefulla individuella pris fotbollsvärlden känner:

Le Ballon de Plomb. Blybollen.

Jag berättade lite ytligt om priset i fjol, och fick folket med mig i omröstningen. Priset gick till praktnötet Frédéric Piquionne. Nu ska han få en efterträdare, och Cahiers du Football har precis släppt kandidatlistan.

Det lämnar oss med två saker att göra. Den första är att titta på listan:

Stefan Babovic (Nantes, Feyenoord)

Mustapha Bayal (Saint-Étienne)

Stéphane Dalmat (Sochaux)

Nicolas Dieuze (Grenoble)

Fred (Lyon, Fluminense)

Kader Keita (Lyon, Galatasaray)

Mateja Kezman (PSG, Zenit)

Ivan Klasnic (Nantes, Bolton)

Luigi Pieroni (Valenciennes)

Diego Placente (Bordeaux)

Elliot Grandin (OM, Grenoble)

Jag skulle lägga min röst på grabbarna som slagits inte bara mot omvärlden utan också mot de egna fansen. Med andra ord: Mateja Kezman, en hårsmån före Ivan Klasnic. Fred vinner stolkastarklassen, men räcker inte riktigt till i konkurrensen.

Det var det ena. Det andra är att ta blybollsbalunset hem till oss. Allsvenskan har, såvitt jag vet, inget antipris, så det är väl hög tid att vi ordnar ett, lite inofficiellt sådär. Kriterierna för Ballon de Plomb är tredelade:

•Spelarens inneboende ”fotbollskvalitéer”

•Spelarens karriärsval

•Spelarens personlighet

Det handlar alltså inte om att en spelare ska ha varit dålig, utan att han ska ha misslyckats på ett exceptionellt sätt. Han måste dessutom ha spelat i allsvenskan större delen av säsongen.

Så vad säger ni? Vem skulle vara bäst lämpad för en svensk blyboll 2009?

Mina pallplatser hade hamnat hos Wilton Figueiredo, Kalle Svensson och Johan Oremo. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Your votes, please.

/Simon Bank

På plats i VM-klara, soliga Frankrike! Här är det klackarna i taket, ska ni veta! Flaggorna vajar i vinden, Edith Piaff ekar längs med avenyerna, Raymond Domenechs ögonbryn fladdrar som uppkammade segerkransar!

Only not.

Paris är soligt, det är sant, men även om tidningarna tar det lite vackert i rapporterandet kring landslagskaptenens amoraliska assist så finns det något genuint sorgset över hela det här kalaset. L’Équipe ser regnet, låtsas om regnet, men gnäller mer på att spelet var dåligt än på själva skandalen i sig. Lloris får en nia i betyg och hyllas. Henry ifrågasätts mer för sitt spel än sitt svek; handsen konstateras bara, visas upp utan fördömanden.

I vår iver att vara ett med de sociala medierna ska vi förstås också vända oss mot hela världens tyngsta källa för outsinlig kunskap: Wikipedia. Thierry Henrys fil i uppslagsverket uppdaterades ju lämpligt nog igår, ett par gånger rentutav. Här har ni ett mindre urval av de förändringar som gjordes under kvällen, natten och dagen efter:

22.15: CHEAT! (added)

22.16: Replaced content with ’hahahahahahahhahaha’

22.17: Is a cheat (added)

22.18: Is a fucking french wanker! (added)

22.19: Thierry Daniel Henry is a French Association Football player and cheat… (added)

22.19: Replaced content with ”is a cheat”.

22.20: Like most of the french nation henry is a cheat, clearly handling the ball to reach the world cup finals (added)

22.20: Spelarnamnet ändrat, från Thierry Daniel Henry till DICKFACE.

22.22: CHEAT (added)

22.22: On the 18th of November, 2009, in a game versus the Republic of Ireland; Henry famously controlled the ball with his hand before assisting a goal to give his team the lead while robbing Ireland of their deserved advantage on the night. From this day forward, Henry was officially declared ”le Chéat” (added)

22.23: He is considered the biggest cheat in world football since Diego Maradona (added)

22.24: Namn ändrat till ”Thierry Daniel Henry Cheaterius XV”, yrke ändrat till ”is a notable french handballer”

22.25: He is also a dirty cheatin ****! (added)

22.28: Namn ändrat till Thierry ”Globetrotter” Henry.

23.34: An out and out cheat who was once popular for supposedly being a gentleman player. What an absolute disgrace (added)

23.49: Tillägg under underrubriken ”Awards and honours”: ”Fairest Player 2009”.

11.20: Ordet c*nt läggs till i artikeln. 22 gånger.

Resten av världen då?

Tja, Gazzetta dello Sport toppar, trots att Italien spelat landskamp , också med skandalrubriker om Frankrike–Irland: Trap Che Furto (Trap, vilken stöld). De är, av gammal vana, mer intresserade av att hänga Martin Hansson, som döps till ”Un Altro Moreno” (”En ny Moreno”) och sorteras in i det lägsta italienska fack som Italien har för domare. Och de har ett par.

Ur ett frankofilt perspektiv kan jag mest tycka att det är synd att Martin Hansson (som jag håller skyldig för medverkande till stöld, inte som huvudbrottsling) skymmer kritiken för den som verkligen förtjänar den. Som tur är så har Frankrike en regering som kan kliva in och staga upp debatten ett snäpp.

Idrottsministern Roselyn Bachelot (Rama Yades närmsta chef) gick nämligen ut direkt i RTL:s mikrofoner och dundrade mot den som dundret ska ha: Raymond Domenech.

– Mina känslor är blandade, både en stor lättnad och en stor oro. Vi har ett syrefattigt franskt lag som nådde oavgjort tack vare ett gigantiskt domarmisstag. Jag ställer inga frågor vad gäller moralen, för man har kvalat in efter många goda insatser. Men om man fortsätter på samma sätt som i onsdagens match kommer det inte att gå bra i Sydafrika, vi kommer inte bli långvariga där. De måste helt enkelt skärpa sig.

– Raymond Domenechs uppdrag, att ta Frankrike till VM, det har han klarat av. Men han kan inte säga att han är på en rosbeströdd väg. Jag vill säga till honom: Raymond, du och dina grabbar måste verkligen ta er samman, för vi fransoser är oroliga och besvikna.

Så. Där har ni ord och inga visor från en politiker med kraft och vilja. Och om ni, till äventyrs, känner att ni behöver få fler franska fördomar uppfyllda så… javafan, okej då. Le Figaros ingång till matchen handlade bland annat om hur mycket Frankrike betytt för den irländska litteraturen.

•James Joyce gav ut Odysseus när han bodde i Paris.

•Samuel Beckett bodde i Paris när han skrev sina storverk.

•Christine de Rivoyre, Bernard Clavel och Michel Houellebecq har alla åkt över till Irland för att leva och skriva.

Där hör ni. Så vad i hela världen gnäller irländarna om?

/Simon Bank

I korthet från en fotbollslandskamp en bit från Paris:

Môcke bra:

1. Antonio Di Natale.

2. Att det, trots allt, var en riktig fotbollsmatch, med tempo och inramning och ambition och allt.

3. Giorgio Chiellini.

4. Gräsmattan.

5. Di Natales besatthet av det egna skrevet i tv:s efterintervjuer.

6. Anders Svensson.

7. Sveriges – i brist på bättre ord – spelglädje första 20.

8. Publikens kampanjer för olika italienska spelare: Cassano, Bocchetti, Pazzini.

9. Publikens sångkörer för Cassano under hela stopptiden.

10. Den slovenske super-domarens spelkänsla.

11. Tobias Hyséns förstatouch.

12. Isakssons reflexer.

13. Montolivos andra halva.

14. Bella Ciao som läktarsång.

15. Criscitos och Maggios sätt att värdera sitt offensiva spel.

Inte môcke bra:

1. Det defensiva svenska kantspelet.

2. Behrang Safaris inläggsspel.

3. Candrevas rörande överambition första kvarten.

4. Legro.

5. Raymond Domenech.

6. Raymond Domenech.

7. Astrosmurfen Raymond Domenech.

8. Johan Elmander som släpande forward.

9. Montolivos första halva.

10. Sveriges försvarsspel på fasta situationer.

11. Den sönderbytta andra halvlek.

12. Raymond Domenech.

13. Marchionnis avslut.

14. Sveriges passningsspel.

15. Marchionnis filmningar.

Hände det nåt särskilt i Frankrike, förresten?

/Simon Bank

Tajming är ett fascinerande fenomen. Innan onsdagen väller in, med sina do-or-die-make-or-brake-matcher, sina eldar och sina brustna hjärtan, så är det inte mer än rätt att vi berömmer l’Olympique de Marseille för dess perfekta förmåga att vara världens mest pedagogiskt kaotiska klubb.

Så här var det: i går publicerade la Provence – den tidning som är närmast OM av alla – en stor intervju med Didier Deschamps. Den handlade om tidens tand, om hur fotbollsbranschen utvecklats under hans tid ombord och om den moraliska utarmningen inom sporten.

Han pratade, bland mycket annat, om den nya sortens spelare.

– Problemet är inte egona, karaktärerna, utan folket runt spelarna. Idag är en elitspelare chef för ett litet företag där man finner pappan, brorsan, kusinerna, rådgivare… Det slutar med att tränaren måste vara hård, att ta ner spelaren, och två minuter senare har han fyra personer runt sig som fjäskar med dom och säger att ”du är den vackraste, du är bäst, han har inte fattat nåt”.

Deschamps går på om hur medierna förstorar problemet, han låter verkligen förtjusande gubbsur, och säger att det i Frankrike mer än på andra ställen räcker med att en ung spelare gör ett par bra matcher för att bli en stor stjärna.

– Nu för tiden finns en utveckling som inte är särskilt bra. Det återspeglar återigen samhället.

– När man vill vara en toppidrottsman, med kontinuitet, finns det saker som är tillåtna och saker som inte är det.

Deschamps är för fin, ändå. Han tillhör de tränare som kan säga exakt såna där saker och göra det med den totala trovärdighet du bara kan ha när du tagit en begränsad talang och transformerat den till ett VM-guld. Man tjafsar liksom inte med den sortens visdomar när de kommer från det hållet.

Eller, det gör man ju visst det. Om man heter Hatem.

I dag, just som La Provence-intervjun lagts till rätta framför gubbarna vid caféborden nere i Vieux Port, sprang Deschamps ut för att hålla sin vanliga tisdagsträning med grabbarna i Marseille. Europe 1 rapporterar om att han efter ett tag surnade till på Hatem Ben Arfa och röt till, av den ena eller andra anledningen. Hatems svar?

– Tu me casses les couilles!

Det är väldigt svåröversatt, men tänk er ett begrepp som kombinerar ”du gör mig förbannad” med ”du jävlas med mig” med ”du driver med mig” med en vulgär del av den manliga anatomin, så är ni nära.

Hatem skrek det åt Deschamps, och nu vet ingen riktigt vad som kommer att hända. Inte mer än att Hatem är på god väg att bli sin generations allra sorgligast bortslösade talang.

Och att Deschamps just fick ett argument till i sitt krig mot borstkämda unga spelare som blir för stora för sitt eget bästa.

•••

Och just det, jag glömde en annan sak. Apropå tajming och grejer.

I Sverige står vi ju med båda fötterna mitt i en animerad diskussion om hur vi ska få bort små och stora brott – mest de stora – från våra fotbollsarenor. Man kan, utan vidare, säga att de har samma problem i Serbien. Skillnaden är att regeringen där redan drivit igenom ett par lagar för att komma tillrätta med buset.

En av de tuffaste lagarna handlar om att dämpa fyllan på arenorna. Man klubbade helt enkelt igenom ett förbud mot försäljning och konsumtion av alkohol i samband med fotboll. Allt för att hålla huliganerna nyktra(re) och våldet under kontroll.

Till saken nu, Bank, vad var det med tajmingen?

Jo, vet ni, att polisen har nu ryckt ut och anmält ett gäng banditer för brott mot den nya alkohollagen i samband med att Serbien slog Rumänien och blev VM-klart. Man såg, klart och tydligt, hur brottslingarna öppnade en flaska sprit och delade den – och nu riskerar de mellan tretusen och femtusen kronor i böter, eller upp till två månaders fängelse.

Jaha? Och vad var poängen?

Det ska jag tala om. Poängen är att de anmälda är Boris Tadic, Tomislav Karadzic, Snezana Markovic-Samardzic och deras kompisar. Deras motsvarigheter i Sverige heter Fredrik Reinfeldt, Lars-Åke Lagrell och Lena Adehlsson Liljeroth. Presidenten, förbundsordföranden, idrottsministern.

De stod i en vip-loge inne på Crvena Zvezda i Belgrad. Spritflaskan de öppnade och delade var en flaska champagne. Så kan det gå.

/Simon Bank

/Simon Bank

Glöm aldrig att tekniken är vår fiende.

Tänk Terminator. Tänk Frankenstein. Tänk Simon Bank i en italiensk hotellobby med en internet-uppkoppling som designats av Ines Uusmann och installerats av Papphammar.

Det där introt var en ursäkt för svagt bloggande. Ni får stå ut med det i ett par dagar till. Erik Hamréns första träning med landslaget avhandlas på rosa papper, ni får läsa där. Här tänkte jag ägna mig lite mer åt det enda laget på planen imorgon som är regerande världsmästare i fotboll. It’s not us, you know.

Det finns hundra skäl att hata det här landet, men det finns en miljard skäl att älska det. Vi tillbringar, som sagt, våra dagar i ett bedövat sommarläger som heter Milano Marittima, i en dimma tjock som skam och en melankoli som Ekelöf hade älskat, men åker man längs en av huvudgatorna heter tvärgatorna Via Bellini, Donizetti, Puccini, Rossini… och om vi i Sverige döpt gator på samma sätt hade vi tagit av från Pettersson-Berger-gatan och svängt in på Basshunter-vägen och sen hade det varit enkelriktat.

Min poäng: I ett land av konstnärer är varje dag marinerad av små vackra sagor, och idag handlar den allra finaste om Emanuele Fonte.

Marcello Lippi har tagit med sig en italienska klubbtradition in i landslaget: att spela träningsmatcher mot svagt motstånd istället för att träna. I söndags spelade världsmästarna mot ett lokalt lag och vann med 7–1, idag var det dags för den tänkta startelvan mot Sverige att spela en internmatch. Problemet var att man var en man kort. För en gångs skull kallade Lippi in en ung spelare. Han ringde in Emanuele Fonte, en 17-årig back som spelar i Forlìs primavera-lag.

Nu tänker ni så här: Vilken chans! Vilken dröm för en liten grabb! Det tänkte Emanuele också, men hans lärare tänkte lite annorlunda. Han fick helt enkelt vackert sitta kvar i skolan och skriva klart sitt religion-prov, innan han kunde sätta av och spela fotboll med världsmästarna.

Startelvan vann matchen med 1–0 (mål av Marchionni). Det kan ha hängt på Fontes bristande uppladdning.

•••

Men fotboll är nu inte bara för smågrabbar (även om vi gläds, uppriktigt, med Bojan Krkic som bara blir bättre och bättre). Bobo Vieri är i Brasilien för att skriva kontrakt i precis vilken division som helst, och här runt hörnet ägnade Francesco Antonioli sin söndag åt att skriva lite historia.

AC Cesena släpper in minst mål av alla proffsklubbar i Italien (sex mål på 14 matcher), och det är rätt mycket tack vare den gamle Antonioli, 40. Igår mötte de Mantova i Mantova, ett möte de inte vunnit på 60 år, och de borde inte vunnit igår heller, eftersom Mantova a) vann skotten med 12-3, och b) fick två straffar.

Men på den första gjorde Antonioli så här. Och på den andra gjorde Antonioli så här.

Han var den förste på sex år som plockade två straffar i en match, och eftersom Bucchi dessutom nickade in 1–0 för Cesena så kunde Antonioli fira för fullt.

Vilket han gjorde genom att protestera sig till en tvåmatchers avstängning. 

•••

Till sist, innan Ines och Papphammar sparkar ut mig, så känns det som att vi skrivit alldeles för lite om Liberias allra störste, mest uppskattade, totalt avgudade och dyrkade och älskade fotbollsspelare/gud.

Nej, Dulee, inte du. George Weah.

Det är, som ni förstås vet, senatorsval på gång i Liberia, och Weah har ju satt båda fötterna i politiken. Häromåret förlorade han, som nu är affischnamnet i partiet med det flådiga namnet Congress for Democracy Change (CDC), i presidentvalet, men det hindrar inte att han fortfarande kliver in och styr upp grejer när det behövs.

När det konkurrerande ADP-partiets kandidat Wilson Tarpeh var på god väg att dra hem stödet i flera av de fattigare liberiska områdena tog gamle gambeta-mästaren Weah första bästa flyg hem från USA för att stötta CDC-kandidaten Geraldine Doe-Sheriffs kandidatur.

Hur? Med fotboll, förstås.

Weah drog helt enkelt fram en gammal berättelse om hur det gick till när han själv betalade för att Liberias landslag skulle kunna spela en match. Det var på tiden när matcher inte kunde spelas i landet av säkerhetsskäl, så Weah stod för kostnaderna för att genomföra matchen på neutral plan, utanför landet.

Han betalade 100 000 dollar själv, mot ett löfte att regeringen skulle betala tillbaka hälften efteråt. Men, berättar Weah nu, inte fan fick han de där pengarna. Och vem tror ni var finansminister? Jojjemen – just denne Wilson Tarpeh.

Kontentan?

Tarpeh är inte att lita på, och eftersom folk litar på ikonen Weah så sprang väljarna iväg och röstade bort Tarpeh ur valet.

Allt detta påstår i alla fall ADP. Allt vi vet är att det stämmer att Weah kom hem, pratade om en gammal fotbollsskuld – och att opinionen vände efteråt. De bredare politiska analysen återkommer vi till när Ines ordnat det här med internet.

/Simon Bank

På plats i Italien, det är som bekant hit hela världens blicka… äh, glöm det.

Sverige ska möta ett måttligt intresserat Italien i Cesena på onsdag, här pratas det mest om geniet som kuppade in en Cassano-protest under Hollands-matchen i Pescara igår och själva är vi förstås mest nyfikna på vad Erik Hamrén har på gång.

Men det är bara söndag, så vi tittar mer bakåt än framåt än så länge – och jag har fått ett skäl så gott som något att plocka upp en gammal blogg-och-blåvitt-tråd som Erik Niva spann fram häromveckan.

Ni minns Roger Gustafssons tvärsäkra teorier om att tiotusen träningstimmar tar vem som helst från noll till världsnivå? Varken ni eller vi köpte väl den tanken fullt ut, men det finns det andra som gör. I gårdagens the Guardian klev nämligen den gamle konstkapitalisten Damien Hirst in i talangdebatten med följande uttalande:

– Vem som helst kan bli som Rembrandt. Jag tycker inte att en målare som Rembrandt är ett geni. Det handlar om frihet och mod. Om blicken. Och den kan man lära sig. Det är det som är det fina med konst, vem som helst kan göra det om man bara tror. Med träning kan du skapa fantastiska målningar.

Hirst är världens genom tiderna störste konstnär när det handlar om att göra pengar på sin konst. Hans claim-to-fame var de där formalindränkta djurkropparna som var både formmässigt och innehållsligt briljanta, sedan har han följt upp med fantastiska, pseudoreligiösa fjärilsvings-montage och rätt smaklösa kapitalistkonceptkonstverk. Häromåret ställde han ut ett kranie med mer än 8000 insprängda diamanter, ett verk som gick loss på närmare en miljard kronor.

I fotbollsvärlden har han mest hängt med som en del av Fat Les, gruppen som dyngade iväg halvparodin Vindaloo inför VM 1998. Med travestivideo och allt. Och nu stiger han alltså fram som en försvarare av Roger Gustafssons änglagårds-teorem om att talang egentligen knappt finns.

Varför då, undrar ni?

Jo, det skulle ju kunna ha något att göra med att Damien Hirst just ställt ut ett gäng målningar, för första gången – och att de sågats hårdare än något annat på den här sidan Nyhetsankorna på Berns.

•••

Förresten – ni har hört om båtarna som föll offer för Egypten–Algeriet. Ni har läst om matchen och stenkastningen. Och ni vet att tidningarna i Nordafrika slår försäljningsrekord stup i kvarten tack vare det där hatmötet.

Det är nu inte det enda som journalisterna slår. I dag har det dessutom sipprat ut uppgifter om att det gick rätt hett till på pressläktaren efter Egyptens 2–0, det ska ha uppstått rena slagsmål mellan algeriska och egyptiska journalister. Intressant.

•••

Förresten 2 – ni har hört och läst mycket om Bosnien, och förklaringsmodellerna till varför just Balkans landslag betyder så mycket, varför de räknas.

I lördags spelade Kroatien en fullkomligt betydelselös träningsmatch mot Liechtenstein. Den betydde väldigt mycket för Kroatien. Inte för de 5–0, inte för de 90 minuterna – utan för att det gått arton år sedan de fruktansvärda striderna i Vukovar, som blev en vändpunkt i inbördeskriget.

Före matchen besökte det kroatiska laget minnesmärken och gravplatserna för de stupade, under matchen sjöng publiken sånger och visade banderoller. 

– Det är inte normalt att göra sånt här på matchdagen, men det var vad alla spelare ville göra. Jag är oerhört glad att vi besökte Vukovar, för om det inte vore för den staden och de som försvarade den så skulle det inte finnas vare sig ett Kroatien eller ett kroatiskt landslag, sa Slaven Bilic.

Det är ingen förklaring till krigets var, hur och varför. Däremot säger det en hel del om varför vissa nationalstater och landslag har en starkare identitet än andra.

/Simon Bank

Nordafrika var alltså stället att vara på den här kvällen (om man nu inte var algerier, that is). I Europa blev de riktigt stora matcherna precis som riktigt stora matcher riktigt ofta blir:

Inte så mycket att se på.

I tur och ordning – eftersom jag har ett plan att hinna till – så var det här vad vi fick:

Ryssland spelade ut Slovenien så att det stod härliga till. Det var handbollsrull långa stunder, Arsjavin och Pavljutjenko kombinerade, Biljaletdinov – the Russian Lad – följde upp, och det kunde eller borde varit 4–0 en bit in i andra.

Det blev 1–0 av the Russian Lad.

Det blev 2–0 av the Russian Lad.

Slovenien borde varit over and done with där någonstans, men av någon anledning började Hiddinks pojkar att tänka på slutsignalen, medan Slovenien öste på för att de var piskade att få med sig i alla fall någonting hem till Ljubljana. Matjaz Kek skickade in Nejc Pecnik och fick märkligt nog 2–1 i slutminuterna.

Slovenien överlever till onsdag, men som matchen såg ut är det inte mindre än ett mirakel. Ryssland tar det här.

•••

Grekland spelade Rehhagel-fotboll som den sett ut i det här kvalet. Ukraina kom dit och rullade boll utan att veta i vilken riktning de ville riktigt. Matchen blev därefter, passivt och lågintensivt och chansfattigt. Salpigidis spelade istället för Charisteas, grekerna lyfte rätt lite utan försökte jobba sig igenom med passningsspel.

Det blev 0–0. Grekerna hade flest chanser. 50–50 i Donetsk.

•••

Domenechs Frankrike är inget lag att tycka om (jag gör det ändå, mot bättre vetande, eftersom jag tycker om pastis och tryffelbrie och mandelbriocher och solnedgångarna i Nice och IAM och Paris och moules frites och Audrey Tautou och France Gall och Gourcuff och Alain Giresse. Bland annat). Parispojkarna Anelka och Titi Henry ska ordna allt offensivt, Gourcuff är den ende konstnären med pigga fötter, och de försöker kontrollera sig igenom sina matcher. Ibland blir det 0–0, ibland vinner de med 1–0, väldigt sällan är det intressant att titta på.

På Croke Park balanserade Domenech sitt mittfält defensivt, med 2xDiarra som bas, och när Irland vräkte på inför sin magiska hemmapublik så tog Frankrike emot de första sju-åtta smällarna i magen. Men de stod för dem, och så krånglade Anelka in 1–0 via Sean St Ledger.

Frankrike vidare, 90-10.

•••

Och så hjältarna i BiH, då. Erik Niva rullar hatt nere i Lissabon, och jag är inte man nog att kritisera Ciro Blazevic på egen hand men… visst fan borde han spelat Pjanic?

Portugal är det lite Frankrike över. Vackra spelare, blekt lag.

Blazevics bosniska bataljon är ju som allra bäst när de vräker på, men mot Portugals bollskickliga passningskollektiv orkar man inte riktigt spela den sortens fotboll, inte på bortaplan i alla fall.

Så Portugal rullade, och BiH skickade in ett par spjut i den dominansen emellanåt. Utan Pjanic var de inte så vassa som de skulle kunna vara i det tidiga anfallsspelet, dessutom var Dzeko blekare än vanligt (sitt första avslut drog han 30 meter över, det var fint att se ambitionen…).

Men vafan, de har klassen, de har Ibisevic och efter att monster-Bruno Alves hade monstrat in 1–0 hade de också de bästa chanserna.

Portugal spelade Muhammad Ali-fotboll efter paus, rullade runt och tröttade ut, men utan knockslag – och om det inte varit för att gud ville ha det så så hade det straffat sig. Dzeko vaknade på slutet, hade ett fint skott och med en minut kvar nickade han i ribban, varpå Habo-hjälten Zlatan Muslimovic fick öppet mål men satte bollen i stolpen.

Portugal är ett nervöst kollektiv som behöver sin C-Ron för att ha något att tro på. Bosnien var inte särskilt nära sin normala nivå, men på onsdag kommer de hem till Zenica och spelar inför en lite småintresserad fotbollspublik som säkert kommer att applådera hjärtligt.

Chans att BiH går vidare: 50 procent.

Chans att Bilino Polje står kvar efteråt: 50 procent.

Chans att Ciro i så fall dansar sig till en hjärtinfarkt: 92,8 procent.

Nu ska jag lägga mig och dra mig tills klockan ringer 04.20.

/Simon Bank

Är det det hemskaste jag sett? Bra nära.

En kort resumé: Algeriet, världens mest misshandlade VM-nation 1982, var på väg till ett nytt VM, allt de behövde göra var att åka till Kairo, undvika att förlora med mer än ett mål, och hämta ut biljetterna till Sydafrika.

Jag släppte första halvlek, såg Grekland promenera marginellt snabbare än Ukraina istället i en sanslöst sömnig kvalmatch. Andra halvlek var jag i Kairo, och jag unnade verkligen Algeriet det här. De har haft tunga år, de har haft sina gamla drömma och sina gamla hjältar och de har spelat bra i kvalet med ett lag där de flesta av spelarna är eller har varit hjältar i Ligue 1. Intresset har varit febrigt, stortidningen Echourouk har sålt någonstans mellan en och en och en halv miljon tidningar idag, de räknade med att slå det rekordet imorgon.

Spelarna skulle alltså bara bli hjältar.

De kom till Kairo, till ett nordafrikanskt och muslimskt idrottsligt inbördeskrig, fick bussen sönderkrossad av gatsten och sprang in inför en fenomenalt fanatisk egyptisk hemmapublik.

70 000 egyptier, 2000 algerier. De oddsen.

Algeriet åkte på 1–0 efter ett par sekunder (Zaki), men reste sig och hade kontroll på hela andra halvlek, med väldigt få undantag. Vore det inte för Essam El Hadary som gjorde en +++++-insats i Egyptens mål hade Algeriet kånkat hem sin slutspelsplats redan en bit in på andra halvlek.

Men de gjorde inte det, och allt kokade ner till när Egypten, inför den där publiken och med den där bakgrunden till matchen, skulle få Chansen. När Gaouaou styrde undan en nick med matchens bästa räddning såg det färdigt ut.

Was it fuck.

Sex minuters stopptid, efter fem av dem lyfte lille Emad Moteab och nickade in 2–0 vid stolpen.

I 95 minuter var Algeriet i sitt första VM på 24 år. Efter 96 minuter var de däckade. På onsdag spelar de skiljematch mot Egypten på neutral plan i Sudan. Klarar de att resa sig nu är det en av de största bedrifter det här kvalspelet sett.

/Simon Bank