Lite efter paus i Ryssland–Slovenien (2–0, 2 av Russian Lad, Arsjavin har precis fått en varning som kunde varit mer), God Save the Queen i Doha, andhämtning i andakten inför en andäktig fotbollskväll.

Ska vi bryta av med lite politik? Visst ska vi.

Det är en intressant vecka för kombinationen fotboll och politik. Inte bara för stenkastandet mot en spelarbuss i Egypten eller för det naturligt nationalistiska flaggbärandet i Aten eller bland BiH-fansen i Lissabon.

Stora spelare har också tagit sitt samhällsansvar, och eftersom vi har tre har vi ett fenomen.

Först: Didier Drogba – professionell superstjärna, domarskällare, filmare, målkung och håroljekonsument – har en status hemma i Abidjan som går utöver det fattbara. Därför är det värt att uppmärksamma även här, låt vara att han gör en del med den statusen. Ni har säkert redan läst att han skickade de 40 miljoner kronor han får för att dricka brunt sockervatten från Amerika till Abidjan och bygget av ett modernt sjukhus. Vi skriver det en gång till. Omtanken glädjer oss.

Sen: Ronaldo – professionell brassestjärna, chokladätare, skyttekung, legendar och Inter-ex – har suttit i storpolitiska möten i São Paulo i veckan. Medan Palestina-vänliga motdemonstranter skrek ”nazist” efter Shimon Peres satte sig Ronnie ner och bytte Corinthians-tröjor med Israel-presidenten.
– Fotboll är krig utan blodspillan, sa Peres. Dagens vinnare är morgondagens förlorare, det är det som är så fint med fotboll.

Ronaldo själv lovade att komma till Israel och hälsa på fotbollsälskande barn. O Fenômeno är FN-ambassadör, som bekant, så Peres gav honom en israelisk landslagströja och slog fast att Ronnie ”står för fred”.

Sist: Hela Frankrikes favorit-PSG-supporter heter ju Nicolas Sarkozy. Frankrike möter Irland i kväll, och ni har säkert läst den där irländska, fejkade satir-växlingen mellan irländska FA ochd en franska regeringen. Ni vet, den där Irland påstås håna Sarkos längd. Eller brist på längd, rättare sagt.

Det var ju kul, det där. Problemet är att ingen satir är bättre än den Sarko stått för själv. Det är lite som när folk hånar Joey Barton, bara för att bli besegrade av Joey Barton själv. Han är liksom bortom all satir, och det är Sarko också.

Ni såg dokumentärerna och hörde analyserna när vi i måndags högtidlighöll 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Stora ting, stora minnen, stora känslor. Och eftersom Sarkozy är en stor president så passade han på att tala om för hela världen, via sin Facebook-sida, hur det egentligen gick till den där dagen, den 9 november 1989.

Det vill säga, att Sarko – borgmästare i Neiully-sur-Seine vid tiden – hörde på morgonen att grejer höll på att hända i Berlin, drog dit och alltså fanns på plats med en hacka och attackerade muren från västsidan tillsammans med alla rusiga, unga tyskar.

Fint, va? Problemet med det här jävla internet är bara att folk undersöker en massa saker. Många granskade alltså Sarkozys uppgifter, och insåg snabbt att han inte alls var där den 9 november. De visste att ingen rimligen visste på morgonen den 9:e vad som var på väg att hända, och de visste att det inte var på västsidan som det hackades mest i muren.

Framför allt visste de att Sarkozy besökte Berlin först en vecka senare, det finns det till och med bilder på.

Om den irländska satiren föll lite platt till slut så överlever den franska lite längre. Samtidigt som Sarkos Lars-Ohly-bluff genomskådades så rullade en stor internetsida igång full av bilder av historiska händelser: Frankrikes VM-guld 1998, Kennedy-morden, månlandningen, Dagen D, Woodstock.

Vad de har gemensamt? Äh, det är bara att läsa namnet på sidan: Nicolas y était. ”Nicolas var där”.

Läs, njut, och ladda för nästa match. Allez les Bleus! Hajmo Bosno!

/Simon Bank

PS. En sak till, apropå Frankrike. Det finns en enda människa i hela fotbollsvärlden som är okänslig/obegåvad nog för att en vecka som den här, när matcher inleds med tysta minuter för Robert Enke, säga att ”om jag hade lyssnat på mina kritiker hade jag tagit livet av mig för längesen”. Den mannen råkar vara fransk förbundskapten. Om Frankrike missar VM kommer jag i alla fall inte att sakna Raymond Domenech.

Döden, döden.

Jag vet faktiskt inte varför, men just Robert Enkes död tog lite hårdare än mycket annat. Erik Niva drog igenom den där Hesse-Lichtenberger-genomgången av ett mentalt mörkt isberg i tysk fotboll, av depressioner och självmordsförsök, på söndag är det begravning, och jag har till och med funderat på om det finns något att dröja vid just här när det gäller tyska målvakter.

Vi skojar ju ofta om dem här, om de oerhört starka personligheter som finns i det skrået. Speciella, egensinniga, ensamma. För komplex tankegång. För stor tragedi. Bättre att gå vidare.

Jag gör det alldeles snart. Först ska vi hylla en annan man som somnade in i veckan.

Han kallade sig Jacno, ett namn han tagit efter grafikern som designade Gauloises cigarettaskar, och han dog i cancer förra helgen, 52 år gammal.

Om ni är det minsta frankofila eller frankofona så har ni hört honom, han var med och bildade Stinky Toys, men framför allt var han en electronica-superstjärna innan electronica knappt uppfunnits. Vill ni äta en madeleinekaka av franskt 70-80-tal så finns ingen bättre artist än Jacno och hans vackra Elli: både i Stinky Toys punk och på egen electronicahand.

Tidsmagi. Och det som ger Jacno plats här, mer än att fransk popkultur alltid har sin plats, är att han hatar oss. Eller, snarare, att han avskydde sport i allmänhet, fotboll i synnerhet, och till och med skrev och sjöng om det.

I Le Sport tar han det hela vägen, och sätter varningsetiketter för idrotten:

Sport är skit

Sport kan orsaka en utdragen och smärtsam död

Sport är beroendeframkallande, börja inte

Sport skadar din omgivning allvarligt

Åldrande

Sporten skadar dina spermier allvarligt

Tankarna

Sporten orsakar mentala sjukdomar

…och så där går han på. Själv rökte han ihjäl sig, Jacno. Och i brytningspunkten mellan Enke och Jacno, mellan död och död och idrottens plats i hela det spektrat så… jag gick, i ett annat ärende, igenom gamla krönikor från Sportmagasinet och hittade något jag skrev för sex år sedan om just fotbollens roll när det ofattbara händer.

Utöver detaljerna ser jag ingen anledning att skriva om den:

(Publicerad i maj 2003)

Inför det ofattbara finns det en accepterad sanning bland oss som älskar sport, vi tar den i handen och upprepar den som ett mantra. Vi säger så här:

– Nu ser vi saker i sitt rätta sammanhang.

Sedan skakar vi på huvudet och fortsätter:

– Nu har idrotten ingen betydelse.

Det låter riktigt, det låter slutgiltigt och insiktsfullt. Men jag tror inte för en sekund att det stämmer. Jag tror att det är tvärtom. Det har jag gjort länge, men tanken slår mig igen i kväll, en kväll när Djurgårdens och IFK Göteborgs supportrar håller en tyst minut för att hedra och minnas två supportrar som omkommit i en tragisk bilolycka på väg hem från en bortamatch. Inför kriget eller döden står vi så små, maktlösa och avklädda, våra huvuden fylls av varför och stora frågor. Och var hittar vi svaren? Väldigt ofta gör vi det i konsten, i musiken eller – i idrotten.

För många år sedan träffade jag Jasenko Selimovic, det bosniska teatergeniet som kom till Sverige och blev konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater. Han berättade om kriget i Jugoslavien, om vad som hände i Sarajevo när krigets helvete ryckte sönder människornas vardag. Många av dem sprang slalom förbi krypskyttarnas kulor för att gå på teater, det var ett sätt att behålla

normaliteten, att inte förlora glädjen i livet. I samma sekund som vi överlever, när vi fått lite mat och lite sömn, försöker vi ta nästa steg och börja leva.

Det var därför det skrevs operor i koncentrationslägren. Det är därför ungarna spelar fotboll i flyktinglägren. En revolt mot helvetet. Det är så vi fungerar, och det är så sport fungerar.

Mina egna erfarenheter av sorg har ofta tagit vägen via fotbollen. Jag har sprungit ut på en träningsplan med mitt lag mitt i ett sorgearbete, känt mig underlig och malplacerad och på gränsen till blasfemisk, men sedan har det slutat med att jag för första gången på länge kunnat tänka en tanke som inte handlar om död och tragedi. På samma sätt har sporten krävt sin plats mitt i de stora, kollektiva tragedierna.

Se på USA, där blev idrotten en av arenorna där folk gemensamt kunde ge uttryck för sorgen efter den 11 september. Se på Afghanistan, där tyckte många att den första fotbollsmatchen efter kriget (den spelades i Kabul på juldagen 2001) var ett uttryck för att ett fritt liv återvänt, efter år av talibanstyre då allt jubel var förbjudet på fotbollsarenorna.

Eller se på Liverpool. Två veckor efter Hillsborough-katastrofen i april 1989, där 96 fans trampades ihjäl under FA-cupsemifinalen mot Nottingham Forest, spelade Liverpool en match mot Celtic för att hylla offren. Tusen och åter tusen Liverpoolfans reste upp till Glasgow, och när de kom hem var de inte samma människor som när de åkte. På Celtics läktare hade de stått sida vid sida med grönvita fans och gråtit och sjungit om vartannat tills livet återvänt.

– You’ll never walk alone, sjöng dom.

Det är det som konsten, musiken eller idrotten påminner oss om – att vi inte är ensamma, att det finns ett liv som är värt att älska och leva vidare trots att världen kan vara så jävlig och grym.

”Lev i stunden, lev i evighet”, den tanken har vi fått av romantikern Goethe, och det är den som gör att vi fortsätter älska, passionerat, lekfullt och med djupaste allvar. Mitt i en passning finns inte döden.

Har inte det betydelse?

Vad är det i så fall som har det?

/Simon Bank

Malmö, sidstorm och motvind från alla håll. Krister Kristensson-tacklingsväder.

Och vad gör jag här?

Samma som ni. Väntar på gala, bollar av diamant och guld ska delas ut och svensk fotboll ska le och låtsas som att allt är så fint och rätt och lyckligt i skuggan av missade VM och träffade Assyriska-spelare.

Sånt.

Ja, och så undrar jag precis som ni mest av allt vad Chippen har för sig.

I lördags spelade i alla fall Al-Hilals kycklingar, U23-laget, match i Prince Faisal Bin Fahd Cup. Och medan Christian Wilhelmsson och åldringarna tog sig en tredagars ledighet så visade juniorerna att de vet hur man öppnar en fotbollsmatch.

Nawaf Alabed, två sekunder. Det sägs att det ska vara the fastest goal in the history of the world. Själv undrar jag mest om det inte på något sätt är en välsminkad Paul Robinson som står i andra målet?

/Simon Bank

Hmm. Lurig helg att summera. Det var en zapp-söndag mellan allsvenskt kval och powerfotboll i Premier League, med italienskt supermöte och en franska match-på-miljarden framåt kvällen.

Eftersom Erik Niva säkert redan är i färd med att leta målklipp, och eftersom jag är på väg ner till Malmö och lite guldbollskalas, så kan vi väl lika gärna spalta upp de lite lösare delarna av den moderna fotbollen:

Hitler, Mussolini, Sex Pistols och lite fransk hiphop.

Om ni hängt med något sånär i den engelska ligafotbollen de senaste dagarna så har ni sett att den här poppy-traditionen – ni vet de där små röda blommorna som alla brukar bära i knapphålet så här års – tagits ett steg till.

Bakgrunden är enkel, gammal och poetisk. Efter första världskriget, när krigsfälten lämnades med sina döda och sin söndersprängda gyttja så var vallmo det enda som växte där. I England började man bära vallmon som en minnesakt för att hedra dem som dött, och sedan dess har det kommit att symbolisera alla de britter som dött i fält i olika krig.

Nu har Daily Mail drivit en tung kampanj för att få alla klubbar att bära en broderad variant av poppyn på sina matchställ. Ni såg dem säkert i helgen. Saken är den att tre klubbar valt att inte göra det: Bolton, Manchester United och Liverpool. I går sprang alltså Wayne Rooney runt utan vallmo, medan Michael Ballack – från ett land där vart tionde invånare dog på andra sidan i kriget – hedrade fallna engelska soldater.

Mer på samma tema: CWGC (Commonwealth War Graves Commission) har startat ett samarbete med Premier League för att öka kunskapen kring världskrigen och offren som gjordes där. David Beckham och Theo Walcott finns med som affischnamn. Walcotts bidrag är känslosamt, han intervjuar sin farfar vid krigskyrkogården i Runnymede. Både hans far farfar har arbetat halva sina liv inom militären. Dvd-filmen Glory Days handlar om de fotbollsspelare som ryckte in under krigen, och är speciellt riktad mot den yngre generationen.

Och tja, de kan ju behöva det.

I en undersökning gjord av krigsveteraner fick tvåtusen engelska barn mellan nio och femton år svara på kunskapsfrågor om andra världskriget.

13,5 procent trodde att Hitler upptäcka tyngdlagen 1650.

Sju procent trodde att han var tysk förbundskapten.

Åtta procent trodde att symbolen för Remembrance Day ser ut så här:

 •••

Och om vi nu är inne på minnet och historien:

Känner ni till Dainton Connell? Dom kallade honom ”The Bear” och var en rätt mångsidig karaktär. Han jobbade som livvakt åt Pet Shop Boys, men var mest känd som legendarisk Arsenal-fan, enligt många var han en av deras toppgrabbar även på huliganscenen och han hyllas som en av centralgestalterna i The Herd, men själv menade han att det inte riktigt stämde och det finns annat som gjorde honom speciell.

Den brittiska huliganromantiken är en tröttsam och genomkommersialiserad genre, så vi släpper det fenomenet. Om Connell var en huligan och en top lad, så var han i alla fall mer än så. Bland annat ska han ha varit den som under 80-talet såg till att högerextrema grupper fick svårt att hävda sig eller rekrytera på Highbury.

När Björnen körde ihjäl sig i Moskva 2007 kom tretusen till begravningen, alla ifrån Ian Wright och Lee Dixon till Pet Shop Boys. De ville hålla en minnesceremoni på Emirates, men nekades av klubben – men det sattes upp en minnesskylt, och nu har den skylten blivit en symbolfråga.

De lokala myndigheterna vill nämligen ta bort den. Det har klagats. Och för många är det ett tecken till på att den gamla tidens publik exkluderats och stängts ute.

Bland dem som protesterar: Johnny Rotten, Pistols-legend och Arsenal.

– Never trust a politician. They will find a way of destroying everything that used to make a community. They will take it out, whether it be me, Dainton or anything to do with Arsenal proper. At the last Pistols gig I raised a flag – the Dainton flag – which all Arsenal know about. The Bear. That’s how we know him. Dare I say, a proper Gooner, säger Rotten i en inervju med the Tribune.

Han har mer att säga där. Om den moderna fotbollen och om the Arsenal, och det är nästan lite rörande att höra att fan blivit religiös och punkaren nostalgisk.

– Arsenal, love ya, lower the price of the tickets and let the locals back in because we’re not all employed round here.

Emirates? Han har aldrig varit där, trots att han har säsongsbiljett. Han låter familjen ta hand om den istället.

– Det verkar vara mer som en cricketpublik. De verkar ha kvävt the community spirit som brukade vara Arsenal. Så länge som där finns 60 000 som skriker hjärtat ur sig är jag nöjd, men det verkar vara 60 000 som blivit tillsagda att sitta ner, vara artiga och njuta av sina bekväma säten.

Ja, och så säger han en del om spelet mot Spurs häromhelgen (”nästan zenbuddhistiskt”), men någon jävla måtta får det vara på hur mycket plats vi släpper ifrån oss i den här bloggen.

•••

Två små saker till, bara, innan bloggen förvandlas till roman.

Helgens bästa läsning hittade vi i irländska the Independent. Dion Fanning tar avstamp i en enkel tackceremoni som hölls i Tipperary och drar linjer tillbaka till Giovanni Trapattonis barndoms- och hemby Cusano Milanino. I grunden är det ett porträtt som lika gärna hade kunnat vara Alex Fergusons livsteckning, bara doppad i väldigt mycket lombardisk olivolja.

Vi får veta vilka caféer Trap hänger på, att han dricker campari och bitter orange, att han har ett ofattbart minnesregister och att han ”var deprimerad en halv dag när Irland lottades mot Frankrike” (det är en mekaniker i Pasquale Piccolos garage, stället där Trap hämtar sina match-dvd:er, som berättar det).

Här har ni hela kalaset.

•••

Och sist, då. Jag ska ge er en analys av OL-OM när jag hämtat mig efter den matchen. Prognosen säger mig att det kommer att hända inom 25 år. Eventuellt.

Men en liten detalj förtjänar ni att ta in redan nu.

Lyon sprang ju in med en väldigt speciell dräktsponsor, en som trotsade oddsen så det stod härliga till. I spelkategorin ”Vilken fransk klubb kommer först att spela med en hiphop-artist som sponsor” såg oddsen ut så här:

Marseille 1,22.

PSG 1,9.

Lyon 67,5.

Men OL tog alltså hem priset. Mot Marseille spelade de i tröjor med artistnamnet Kool Shen tryckt över bröstet. Shen var med och bildade det briljanta Paris-kollektivet NTM, han är född ute vid Stade de France i Saint-Denis och jag kan sätta en veckolön på att han håller på PSG. Men nu ville Universal lansera hans nya skivsläpp på Kim Källströms mage, så då fick det bli som det blev.

Han kunde ju valt en sämre match, om man säger.

/Simon Bank

Jesus. Josef. Maria.

Varför gör ni så här, OM? Vad vill ni oss? Vad har ni att säga oss? Varför spelar ni inte bara fotboll som alla andra lag i världen? Varför är ni det enda lag i världen som får en Tottenham-supporter att känna sig som att han håller på… Socialstyrelsen? Varifrån får ni dumheten och energin och kraften och sinnesslöheten och Gabriel Heinze? Hur tänker ni att Dede Deschamps ska överleva det här?

Môcke bra:

Lisandro Lopez – Koné

Môcke, môcke bra:

Govou – M’Bia

Môcke, môcke, môcke bra:

Pjanic – Niang.

/Simon Bank

Idag är det de stora som slåss, men det var ingen lördag att skämmas för heller.

Vad hade vi?

Först som sist: Ett brott mot alla fotbollens rättvisestatuter när Spurs bestal Sunderland på tre poäng at the Lane. Sunderland, med fem ex-Spurs i laget, gjorde matchen – men de gjorde inte målen, inte ens när Darren Bent fick chansen från elva meter.

Keane gjorde si, Huddlestone gjorde så. 2–0. Sorted, thank you very much. 

Två målskyttar där. På andra sidan norra London gör alla mål. Varenda en. Dra på Teddy Lucic en Arsenal-tröja och han kommer att göra mål direkt. Aaron Ramsey imponerade och Cesc Fàbregas var sitt vanliga, Cesc-lysande jag när de gjorde ett, två, tre och fyra mot Wolves.

The Legend that is Graham Alexander gav Burnley 1–0 i Manchester från elva meter, i en ge-och-ta-match där City gick från 0–2 till 3–2 med bland annat ett smart men turligt mål från SWP och ett målskyttsmål av Craig Bellamy – bara för att se Burnley och Kevin McDonald kånka med sig en poäng hem. Up the Clarets.

Mer målfester? Jajjemen. Blackburn och Pompey gjorde fyra ihop (3–1), and Villa hit Bolton for five i en match där Johan Elmander i alla fall spräckte sin målnolla. Tröst för tigerhjärtan.

Från andra sidan gränsen ska vi förstås ge er målen som avgjorde det walesiska derbyt. Paulo Sousas Swansea fick två tidiga mål av Nathan Dyer och Darren Pratley, men behövde ett Pratley-mål till för att få 3–2.

Happy faces all around, och om ni undrar över swim-away-ramsorna så handlar det om något gammalt huliganslagsmål. Swansea jagade, bokstavligen och för länge sen, ut Soul Crew i havet.

•••

Söderöver och senare var det förstås Madrid-derbyt som alla snackade om. Erik Niva skrev, och jag hade inte skrivit det bättre mycket bättre själv: I realiteten är Atlético Madrid en president och en ägare ifrån att ens vara en riktig fotbollsklubb.

3–2 efter sena dödsryckningar av Atléti, som mest visade att Real Madrid fortfarande är väldigt ömtåligt – och att Kun och Forlán fortfarande kan sitt hantverk, trots allt.

Barcelona Zlatans Barcelona joggade hem 4–2 mot Mallorca, i en match vi minns som en att sortera in i Zlatan Ibrahimovics stora kursbok om klackar och som en där Titi Henry, kors i taket, gjorde mål igen.

Mer Madrid: Lotinas Depor behövde bara nio man för att stapla tre nya poäng efter ett besök hos Getafe. Det såg ganska enkelt ut.

I Bundesliga var vi övertända inför BiH-mötet Hoffenheim–Wolfsburg. Vad vi fick? En första halvlek där Hoffenheim körde över vargarna, och en andra då de bytte roller. Ibisevic öppnade bosnakontot, Misimovic volleykvitterade och Grafite bröt in och straffade en tidig bollförlust som skyttekungar gör. 2–1 till Wolfsburg, och undrar ni vilken sorts lag de är så är de den sorts lag som har råd att sätta Oba Martins på bänken efter att han gjort två mål i föregående match.

I Bayern vet ni ju både att FC Hollywood krisar och att Daniel Van Buyten leder den interna skytteligan. Här är bevisföremål A, och här är bevisföremål B.

Söderut, söderut. Ligue 1:s mest fascinerande saga just nu heter Auxerre. För ett år sen skrattade alla åt dem och deras havererade lagspel, men under 2009 har de samlat totalt 58 poäng. Det är, för att ta ett exempel, tre mer än Lyon tagit.

Igår fick AJA självmålsjhälp för att slå Le Mans, men sex raka segrar är ändå sex raka segrar.

Nissa Bella har också vänt sin säsong, Loic Rémys sanslöst orättvisa slutsekundsstrike i Paris gav Le Gym tredje raka segern.

•••

I Italien rullar showen vidare. Från Bergamo kom ett nytt meddelande till Raymond Domenech när fenomenet vi känner som David Trezeguet gjorde sitt 167:e mål för Juventus. Det är lika många som Omar Sivori gjorde, och placerar Trez i historieböckerna i en av världens finaste klubbar. Inte för att det är sånt som räknas när man tar ut landslag, men ändå. Juve vann med 5–2 mot Atalanta, Conte-effekten har stannat av.

I Portugal hände inte mycket, men tillräckligt för att vi ska kunna ge er dagens vakraste mördarvolley, inspikad av parispojken Yves Desmarets för Vítoria Guimaraes mot Braga.

…och är vi ändå inne på den sortens bomber så ska ni lägga ett par sekunder på att se Fabian Ernsts vänsterslägga för Besiktas i segermatchen mot Trabzon.

Till sist kan vi lämna Europa för att, som en liten hyllning till dubblish-AIK, tala om att gammalt krut aldrig… ja, vad fan nu gammalt krut aldrig gör. Gamle gnagargrabben Nik Mrdja kan fortfarande göra mål, var vad jag ville ha sagt.

Och om ni nu tror att A-League är ett ställe där allt är lätt och enkelt så får ni nog ta och tänka en gång till. Det där hade till och med Liz Lambert varit stolt över.

Såså. Nya dagar, nya insatser, nya matcher.

/Simon Bank

Helgdags, tunga matcher på väg in, och ni vet ju exakt vilken sorts spelare man vill ha på sin sida.

De tuffa, de rejäla, de som inte skyr några medel för att baxa hem de där tre poängen.

Kort sagt: Spelare som Elizabeth Lambert.

Mister mejlar och tipsar om den förtjusande backen i New Mexicos bidrag i MWC Women’s Soccer Tournament. Läget var knöligt redan i förväg, hennes New Mexico Lobos låg fyra i ligan och skulle i lördags möta serieettan Brigham Young Cougars. Till råga på allt hade Carlee Payne nickat in 1–0 för Brigham, så det var uppförsbacke hela vägen hem.

Det finns spelare som accepterar sånt, som viker sig och accepterar sin roll i världens och livets sammanhang.

Och så finns det spelare som Elizabeth Lambert. Hon är inte sån.

I hennes presentation på Lobos hemsida läser vi att hon gillar tacos, att hon har tre syskon att hennes huvudämne är ”occupational therapy” och att hon är ”fearless when making a challenge”. I alla fall det sista vet vi är sant.

Till saken: Det är inte så ofta som skol-soccer visas i nationell amerikansk tv, men det är väl lika bra att vi visar det bästa, mesta och alldeles fruktansvärt obehagligt värsta från Liz Lamberts match?

Hon kommer ju ändå inte att spela så mycket fotboll den närmaste tiden

/Simon Bank

Medan Erik Niva underhöll Robert Laul i en tv-studio på Östermalm städade jag bland gamla magasin och fastnade i back-issues av Cahiers du Football, Frankrikes finaste kombo av satir och fotboll. När sedan små detaljer sipprade ut från programmet, som att veckans spelarfråga handlat om tidningarnas spelarbetyg, så gav det mig ett skäl att damma av en gammal favoritartikel.

Varje tänkande människa förstår att betygen mest är en liten fingervisning, särskilt de gånger när en ensam reporter ska betygsätta 22 spelare samtidigt.

Varje undersökande människa vägrar däremot att nöja sig med det svaret.

Cahiers du Football gav sig helt enkelt i kast med att förklara vad det egentligen är som avgör när l’Équipe sätter sina betyg, och… it’s very funny because it’s probably very true.

Skalan är den franska, 1–10, men poängen går nog fram:

GENERELLA KRITERIER:

•Journalisten har inte alls lagt märke till vad spelaren gjort: 5,5.

•Målvakten gör enkla räddningar på ett spektakulärt sätt: 7.

•Målvakten rör inte bollen under matchen: 5,5.

•Ett flertal spelare är svarta, 1.76 långa och 78 kilo tunga: 5,5 för allihop.

•En anfallare kommer in med 20 minuter kvar och gör två avgörande mål: Inget betyg.

SÄRSKILDA KRITERIA:

•Spelaren är mittback med ett oseriöst efternamn: 4,5 (prejudikat: Vincent Hognong)

•Spelaren är en återfallsförbrytare när det gäller att göra tabbar: 2,5 (prejudikat: Mickaël Silvestre)

•Spelaren är medelmåttig, men hans intervjuer är alltid underhållande och han har gjort vetenskap av att alltid finnas med på bild: 7 (prejudikat: Youri Djorkaeff)

•Spelaren är mycket bra, men har för vana att vara kylig mot journalister på trots: 5,5 (prejudikat: Vikash Dhorasoo)

•Spelaren är brasiliansk, talar franska efter mindre än två veckor och det är en fin sommarkväll: 8 (prejudikat: Leonardo)

BONUSPOÄNG:

•Spelaren spelar i laget som vann: +1

•Spelaren gjorde mål: +1,5

•Spelaren har slagit igenom i Arsenal: +2

•Spelaren är kompis med journalisten: +2

•Spelaren har slagit igenom i Arsenal, är kompis med journalisten och heter Robert Pires: +3

•Spelaren läcker uppgifter till journalisten om vad som händer i laget: +1,5

•Spelaren är mullvad i PSG: +2

•Journalisten har slagit vad med sina kollegor om att spelaren snart ska bli en stjärna: +2

•Det debatteras om varför spelaren inte spelar i landslaget: +2

•Spelaren är klar för Chelsea: +20 miljoner euro

•Spelarens namn sjungs av publiken: +2

•Spelaren spelar i ett lysande PSG eller OM: +3

MINUSPOÄNG:

•Spelaren spelade i det förlorande laget: -1

•Journalisten vet att spelaren är extremt stingslig: -1

•Spelaren är en defensiv mittfältare som gör ett extremt otacksamt jobb och missar ett par passningar: -2

•Det är en match i botten av tabellen: -1 för alla 22 spelarna.

•Spelaren är en stjärna som gjort en normal insats: -1,5

•Publiken sjunger namnet på en spelare som inte spelar: -1 till hans ersättare

•Spelaren spelar i ett uselt PSG eller OM: -3

•Spelaren går genom mixed zone utan att prata med journalister: -2

•Journalisten skulle bevakat Monaco på Stade Louis II, men skickades ut till Sochaux istället: -1 för allihop.

Vi i Sverige har förstås delvis andra kriterier, men eftersom det här inlägget redan rasat iväg och blivit för långt så får ni ta över och reda ut dem. Jag är mest övertygad om att vi tenderar att ge mittbackar för höga betyg, på ytterbackarnas bekostnad. Och att yttermittfältare som lyckas med en rolig dribbling gynnas tämligen otillbörligt.

/Simon Bank

Jadu, Rafa, det här var nog det hela.

Liverpool har inte särskilt mycket till alternativ, du har gjort ett fantastiskt arbete, men nu finns inget kvar.

Inget förtroende. Inga framgångar. Inte ens den där fenomenala förmågan att krångla fram resultat när det som bäst behövs.

Liverpool är ute på en golgatavandring över världens fotbollsplaner, och Lyon var inte dummare än att de kände bloddoften och satte tänderna i Rafa’s Sad Bunch. LFC var försiktigare, mer tillbakadragna än på evigheter. De brukade vara bäst i världen i spelet utan boll, men då presstyrde de matcherna dit de ville. Nu sjönk de hem, fick ett fartfullt OL över sig och litade på att de skulle tunna ta tillvara på det lilla de fick.

De fick lite kontringar och fasta, Lloris fick visa vilka fantastiska målvakter det finns i Ligue 1 (en av världens bästa målvaktsligor), och till slut – efter att Lloris och Reina bytt superräddningar och matchen slutat andas – kom livlinan från ingenstans

Klumpedunsen Ryan Babel skickade upp bollen i krysset från 25 meter, och det såg ut som en gammal historia om Liverpools inneboende stolthet.

Det blev inte det. Det blev en ny spik i en rafaröd kista, och andra raka stopptidstappet mot Lyon.

Lisandro Lopez, 1–1. Game over i Champions League. Game over för Rafa?

Samtidigt, på en annan plats: Fiorentina började sitt onsdagsjobb fint mot Debrecen. Marchionni har en bra vecka och prickade Mutus skalle för 1–0. Gergely Rudolf fortsatte sin supersäsong med ett fint 1–1, och sen var det pausdags innan Dario Dainelli smög upp och spräckte sin europeiska målnolla och både Montolivo och Marchionni fick ett ord med i mållaget.

Resten var kosmetika:

4–2 Coulibaly.

5–2 Gila.

•••

Annars kan vi väl börja där det började.

Barcelona Zlatans Barcelona var livrädda för sin värsta motståndare sedan Milan 1994: MINUSGRADERNA. Och jo, och ja, 6–1 i skott på mål för Barça mot Rubin räckte inte till mer än 0–0 och en rätt marig situation i gruppen. Eller, det är mest en chimär, de kommer naturligtvis att krångla sig vidare – men krånglet i sig är ju mer än vi väntade oss.

Närmast? Zlatan Ibrahimovic, efter halvannan minut av matchen.

CCCP attackerar på bred front den här vintern. Dynamo Kiev vet hur man spelar vinterfotboll, och Andrij Sjevtjenko kan sin Milano-fotboll. 1–0 mot Inter, blixtsnabbt och briljant, och det dröjde tills dödssekunderna innan Inter reste sig och stal både match och gruppgrepp.

1–1 Målmannen Milito.

1–2 Superköpet Sneijder (assist: Bogusj)

Sevilla Stuttgart-sågade sig till 1–0 på ett elegant vis, Jesus Navas igen. Fiorentina-köpet Kuzmanovic vallade in kvitteringen via Julian Schieber. 1–1. I samma grupp blåste Rangers först liv i sina slutspelschanser, all thanks to Lee McCulloch och en målvakt på skojhumör, för att sedan tappa bort dem när Onofras kopierade Babels mål rätt av.

Grupp H, då? Jo, de bjöd på lite försvars-slapstick. Arsenal och Cesc Fabregàs fick snällt första målet av AZ:s Sergio Romero. Det andra gjorde lille Nasri helt utan hjälp och när den briljante 500-miljonersmannen Cesc öppnade andra med 3–0 så tog ett ekonomiskt plågat AZ fram kulram och skämskudde. Det stannade vid 4–1 efter att Diaby och Jeremain Lens gjort varsitt.

•••

I Belgien var det Olof Mellberg som stod för försvarsmissandet, med en kissande hund-pose en bit ovanför backlinjen. Kongolesen Mbokani tackade och tog emot. 2–0 till slut, efter att Milan Jovanovic returnickat.

That’s it and that’s that.

Visst var det en märklig kväll?

/Simon Bank

I väntan på en krasch. Lyon–Liverpool ikväll, Assyriska-Djurgården, och för dem som råkar ha placerat sina sympatier åt det röda eller blå håller är det mer ångest än fotboll.

Därför rycker vi in med en gullig liten historia, så här före allvaret.

I Sverige diskuteras ju just nu om planinvasioner är bra eller mindre bra, och vet ni – det diskuterar man i Brasilien också. Vi brukar ju kuriosa-rapportera om slagsmål och kaos och det ena med det tredje, men samtidigt ska man ha klart för sig att det finns regelverk även där. Så när en supporter rusade in på planen efter en halvtimme av São Paulo–Internacional i förra veckan snackades det om att São Paulo riskerade att tvingas spela inför tomma läktare eller till och med på neutral plan som straff.

Men jag hoppas att det inte blir så. Det är ju en rätt gullig historia, alltihop.

Så här var det: Leonardo David Lima är 18 år. Han jobbar som servitör, men tränar fotboll på söndagarna och drömmer om att få bli proffs. Det är det enda han tänker på, det enda han vill. För ett halvår sen flyttade han in till São Paulo från Piauí uppe i norr, för att jaga den där drömmen.

De senaste två månaderna har en plan vuxit fram i honom. Man kan ju, som Erik Niva och Roger Gustafsson berättat för er, lägga ner 10 000 träningstimmar för att bli en stjärna. Men om man är som Leonardo David Lima så tänker man lite längre och mer banbrytande än så. Är man som Leonardo David Lima så hittar man genvägarna.

Inför stormatchen på Morumbi-stadion så förberedde han sig minutiöst. Han ringde till sina kompisar hemma i Piauí, han drog på sig sina fotbollsskor, sina shorts, sina fotbollsstrumpor och en t-shirt som var speciellt skapad för tillfället. Leonardo håller inte på varken São Paulo eller Inter (han håller på 4 de Julho i Piripiri), men det var ju här som chansen fanns.

Sagt och gjort. 33 minuter in på matchen klättrade han över staketen och rusade in på planen. Vakter rusade till, han brottades snabbt ner, spelarna bytte ett par ord med honom på vägen ut och publiken skrek.

På tv-bilderna kunde man se vad det egentligen stod på den där tröjan:

”Eu só quero uma oportunidade para ser jogador de futebol”.

”Jag vill bara få en chans att bli fotbollsspelare”.

Efterspelet har rullat på i ett par dagar. Domaren Sandro Meira Ricci tog upp intermezzot i sin rapport (”Inkräktaren togs snabbt om hand av polisen och avlägsnades från planen. Vi kunde inte identifiera vilken supportergrupp han tillhörde”) och förbundet utreder saken. Under tiden åkte lokalpressen uppe i norr ut och träffade Leonardos mamma, Doña Maria.

– Jag tänkte att det var för farligt att göra så där. Men han hade modet att göra det, och det är hans dröm att bli proffs och jag kunde inte hjälpa honom med det, förklarade hon.

Doña Maria avslöjade att hennes son var upprymd och glad efteråt, och bad om förståelse.

– Låt honom fortsätta, Gud välsigne honom. Hoppas han har lyckan med sig och att allt går bra.

Vad säger ni, vore inte lille Leo värd en plats i alla fall i Superettan?

/Simon Bank