Inlägg av Simon Bank

Una bella accoglienza

av Simon Bank

Kakà ville ha una bella accoglienza när han kom hem till Milano, och vet ni: ett vackert välkomnande var exakt vad han fick.

Ni såg banderollerna i Curva Sud? Ni hörde sången? Det är förstås exakt så man ska ta emot en gammal hjälte som vänt en ryggen.

Grazie di tutto, 6 anni non si possono dimenticare, ma siam venuti fin qua, siam venuti fin qua per vedere segnare il Milan

Tack för allt, 6 år går inte att förklara bort, men vi är här, vi är här, för att se Milan göra mål.

Kakàs sång, utan Kakà.

Jag grinar inuti av sånt.

Fotbollen dominerades av Real Madrid från start, som senast. De hade pratat om Didas darrighet och sköt på allt som rörde sig. Kakà och Benzema sköt mest, och till slut blev Dida ställd av en liten touch. Kakà sköt, Benz var reptilvass på returen. 0–1. Milan behövde något för att hitta in i matchen. De hade försökt med det långa spelet mot Pato, och de fick en billig straff efter en Pepe-hands. Dinho slog världens bästa straff för 1-1.

En minut senare gjorde Pato 2-1, som kompensationsdömdes bort för ruff. Två 50-50-situationer kvittades mot varandra, i något slags rättvisematte. Efter paus stannade alltihop av rätt mycket, ge-och-ta-fotbollen var mer än något av lagen egentligen orkade med, det rycktes mindre i djupled och spelades mer i sidled och även om ambitionerna och halvchanserna fanns så kändes det inte som att det fanns fler mål i matchen.

Det gjorde det inte heller.

Dramatiken på San Siro speglades inte alls hemma hos gangstergrabbarna i Marseille. OM verkade vifta bort Dusan Djuric-tryfferade Zürich på en kvart. Först med ett självmål på en fast situation (årets melodi i CL), sedan med en fullkomligt horribel domarbedömning som lät lille Fabrice Abriel få ett frisparksmål som var offside tusen gånger av tusen.

OM vore nu inte OM om de inte hittade ett sätt att krångla till det. Paris-pojken Alexandre Alphonse sprang in med 2–1, vilket komplicerade alltihop…

…tills klasspelaren Niang gjorde samma nummer åt andra hållet. Resten var mest en fråga om hur mycket OM skulle vinna med. Hilton returbombade in 4-1, lillebror Cheyrou ordnade 5-1 och klumpbrassen Brandão skickade in 6-1.

Mer franskt? Okej, då. Bordeaux åkte till Bayern, och om det är i någon sorts matcher då Yoann Gourcuff ska visa att han inte bara är en stor fisk som gillar små pölar så är det i sådana här. Och det är klart att han gjorde. Bayern valde bort försvarsspel på en Wendel-frispark, och då går det så här. Bayern hade rätt att vara lite sura på domare Proença, men fick skylla sig själva när Marouane Chamakh dödade matchen med sitt 2-0.

I Israel blev dåliga nyheter värre för Bayern München, när Juve gjorde 1–0 mot Maccabi Haifa. Camoranesi gjorde jobbet. 1-0 och klart, bra match av Buffon. Lo Stile lever och har hälsan.

Trodde ni att Wolfsburgs bosniska Besiktas-brigad hade för avsikt att lämna Istanbul utan att ha gjort mål? Dumheter. Geniet Misimovic borrade in 1–0 så här snyggt. Vänsterkantslöparen Christian Gentner fyllde på med 2–0 efter paus. Och så skulle förstås Edin Dzeko frilägesgöra ett mål också, för att göra Blazevic yngre och Carlos Queiroz ytterligare lite oroligare.

I Manchester bombade Dzagojev in 0–1 för CSKA, innan Michael Owen spräckte sin personliga femårs-nolla i Champions League och Krasic än en gång visade varför ännu större klubbar än CSKA vill ha honom.

Jag såg inte matchen, så någon får gärna förklara hur i hela fridens namn Manchester United bar sig åt för att släppa in tre mål på Old Trafford. När hände det senast? Real Madrid -03?

Det tål hur som helst att upprepa att internationell fotboll mer och mer blivit en fråga om vilka som slår bäst frisparkar. Den här gången var det Berezutskij som hamnade rätt på ett inlägg. Och då stod vi där med ett pressat United, som riskerade att tappa lite av sitt anseende.

…hur brukar de reagera då? Jo, de brukar reducera (en nick av the Ginga’ Ninja) och kvittera (ett flaxskott av Valencia). Hur man än vrider och vänder på det så får vi summera matchen med att motvilligt erkänna att det var imponerande av United att ta en poäng hemma. Wicked.

I grupp F stod allt still rätt länge, tills Kun fick ett volleyläge av det slag som Kun inte funderar särskilt länge på. Pang, bom, 1–0 till Atléti mot ett halvmotiverat Chelsea och det verkar ha varit helt rättvisande så dags. Fast… det är klart att en spelsugen, CL-comebackande Didi Drogba ville annat och kraftnickade in 1-1 och kämpade in 1-2. Men det spelar ingen roll hur demoraliserat ett lag är om man har fötter som Kun Agüeros, som kan göra mål av såna här frisparkar. 2-2, för skönhets skull.

Och i samma grupp krigade Porto sig till en seger som avgjorde gruppen. Falcão, efter 84 minuter.

Vad tyckte ni?

/Simon Bank

I Believe I Can Fly

av Simon Bank

Euronight, och hur laddar vi upp inför en kväll när Europas stora jättar ska möta varandra?

Jajjemen.

Med Spurs.

Innan ni byter kanal/börjar googla efter kaninungar eller vad ni nu gör när ni inte slår dank hos oss: Det här är inte propaganda. Grabbarna/tjejerna på The Spoiler har pekat oss på rätt väg, mot en artikel i the Times (jag känner här att jag missade att skriva ”ansedda the Times”, som man lär sig på journalistskolan) som reder ut själva grundförutsättningen för europaspel:

Man måste ju flyga dit också.

Times har frågat ut folket som flyger de engelska fotbollsstjärnorna, planpersonalen, för att få veta hur de sköter sig egentligen. Och vet ni – det finns ett gäng som får bannor, och det laget heter Tottenham Hotspur.

– Vi flyger ofta fotbollslag ut till matcher i Europa, och det är alltid intressant att se hur de sköter sig. De mest ohyfsade var utan tvivel Spurs. De åkte till Prag för ett par år sen, och allihop var mycket oartiga. Ingen av dem tackade för någonting. Särskilt en spelare, en anfallare (Spoiler pekar ut Darren Bent), satt med sina hörlurar på och vägrade ta av dem, och ingen av dem drog upp sina fönsterskärmar för start och landning.

– Däremot var Manchester United oerhört artiga. Sir Alex Ferguson var helt ”ja tack, nej tack” och hela laget var precis likadant. De satt och spelade Fifa Football på länk på sina Game Boys eller Playstations eller vad det nu var. De var som ett gäng skolpojkar. Den ende som inte spelade var Ronaldo, som bara himlade med ögonen mot mig varje gång jag gick genom planet, som om han ville säga ”Titta vad jag måste stå ut med, med de här småungarna”.

I kväll spelar United hemma, så vad ska vi göra av det här? Jo, om vi ska lyfta det från det kuriösa planet så finns det rätt mycket att läsa in.

I grunden handlar det om vad som gör ett bra lag. Om självbilder och ambitioner. Vintervåren 2008 (jag antar att det är Slavia–Spurs som flygfolket pratar om) var Tottenham en kökkenmödding av märkliga stjärnor under en tränare som inte kunde kommunicera med dem. De kunde sätta ihop en rad resultat, de kunde vinna en cup, men det fanns inte den sorts grundtrygghet som finns i ett lag som vet exakt vilka de är och varför och vad det betyder.

Manchester United är Sir Alex lag, och med det kommer ett visst ansvar. De visste då och det vet det fortfarande.

Men ikväll ser vi Milan, va?

/Simon Bank

Who’s your father, referee?

av Simon Bank

Jamen visst är det skönt att vi fått ur oss den här allsvenska säsongen, så att vi kan vända blicken utåt, mot de breda horisonterna och stora frågorna?

Jag tänkte att vi skulle öppna veckan, en Champions League-vecka och allt, med att ta upp en frågeställning som plågat mitt undermedvetna i åratal och årtionden utan att jag egentligen tagit tag i den.

Året om diskuterar vi domare, eller hur? Vi pratar om hur de blåser, om vilka de håller på, om de varnar för mycket eller lite och hur deras personligheter måste vara. Men mig veterligen har vi aldrig riktigt rett ut det absolut viktigaste.

Alltså:

Hur ska en domare se ut egentligen?

(Tanken tog skruv när jag satt på Gamla Ullevi igår, precis före match, och tittade på bilder från klassikermötet i Holland. Feyenoord fick Babovic utvisad för en idiotarmbåge, men det jag noterade var Kevin Bloms fenomenalt blonda uppenbarelse mitt i alltihop)

Mina grundteser:

•En domare ska ha den där klassiskt engelska svarta dräkten med vita detaljer. Alternativt de exhibitionistiskt skrikiga italienska i gult eller rött. De gröna dräkterna är hemska.

•En domare kan vara snygg eller ful, men hans utseende måste få dig att beundra honom – det får inte väcka dina antipatier eller din avundsjuka. Du ska vilja buga för honom eller kyssa honom, inte klappa till honom eller fräsa bakom hans rygg.

•En domare ska vara fryntlig eller rejäl eller åtminstone äga en viss tyngd. Han ska inte se ut som en långdistanslöpare som är ute efter att bränna kalorier och som har sitt armbandsur som pulsmätare snarare än tidsmätare.

•En domare kan vara flintskallig eller fönad, så länge som han bottnar i sin frisyr.

Låt oss, innan diskussionen släpps fri, exemplifiera alltihop.

Världens bästa domare, look-wise:

Plats 7: Sir Stanley Rous

domarerous.jpg

Domaren som haft störst inverkan på fotbollssporten som vi känner den, som Fifa-president och regelförnyare. Men framför allt såg han ut som en rektor, som någon som skulle kunna dela ut tio slag över fingrarna lika gärna som en varning. Det är en god egenskap för en domare.

Plats 6: Uriah Rennie.

domarerennie.jpg

Det finns något fantastiskt med domare som är så stora att publiken bara vågar bua när han tittar åt andra hållet.

Plats 5: Herbert Fandel.

domarefandel.jpg

En modern uppdatering av Stanley Rous rektorslook. En behaglig fysik; stor men inte hotande, ståtlig men inte för snygg. Ser ut som en storebror utan direkta nationella särdrag. En FN-domare.

Plats 4: Pierluigi Collina.

domarecollina.jpg

Det har så klart lite med kvalité att göra också, men om det skulle delas ut ett Beckham-pris bland domare så skulle det gå till den skallige från Bologna. Han ser ut som någon du vill hålla dig väl med. För att han ser rolig ut, och för att hans ögon ser hemska ut när han blir arg.

Plats 3: Peter Fröjdfeldt.

domarefröjd.jpg

I den där nya domardokumentären som Erik Svartholm Niva hyllat finns en fenomenalt fin bild av hur Fröjdfeldt, liggandes på hotellsängen i bar överkropp. Solbränd. Sval. Snygg. Medveten. Fröjdfeldt lyckades med allt det där utan att vara provocerande solbränd, sval, snygg och medveten.

Plats 2: Roberto Rossetti.

domarerossetti.jpg

Jag gillar honom inte alls, men det finns något larger-than-life i hela hans uppenbarelse som är totalt oemotståndligt. Den där italienska ”hålla korten som om de vore en tekopp”-gesten är som skapt för honom. Och han har ett krucifix hängande från sin pipa. Magi.

Plats 1: Concetto Lo Bello.

domarelobello.jpg

Snyggast på planen i alla matcher han dömde. Skrev jag att ett utseende inte fick göra dig avundsjuk? Jo, men som alla stora artister så gick Lo Bello på tvären mot den begränsningen. Bara namnet räcker för att dyrka honom. Och så mustaschen. Och kragen. Man vill att han ska få applåder till och med när han dömer fel.

 

Världens sämsta domare, look-wise:

Plats 7: Markus Strömbergsson.

domarestrombergsson.jpg

Jag gillar hans sätt att döma. Verkligen. Men om han skulle få en VM-final hade Capello tagit honom i handen, vänt honom om och lett iväg honom till närmsta kyrka, övertygad om att han gått vilse från konfirmand-undervisningen.

Plats 6: Alan Wiley.

domarewiley.jpg

Det roliga med Sir Alex not-fit-attack var att den var en karbon-kopia, nästan ord för ord, av Neil Warnocks sågning av Clive Pennant ett halvår tidigare. Det är okej för en domare att vara tjock, jag uppmuntrar det till och med, men man får inte se så distinkt Al Bundy-dryg ut.

Plats 5: Byron Moreno.

domaremoreno0201.jpg

Var gärna korrupt, integritets-befriad och elak.

Men du får ALDRIG se ut som det.

Plats 4: Anders Frisk.

domarefrisk.jpg

Solbränd. Sval. Snygg. Medveten. Frisk lyckades inte riktigt med allt det där utan att vara provocerande solbränd, sval, snygg och medveten.

Plats 3: Fabio Baldas.

domarebaldas.jpg

Man brukar säga att en bra domare ska prata med spelarna, men aldrig förhandla med dem. Då är det illa om man råkar se ut som en korsning av FBI:s chefsförhandlare och maffians bäste advokat.

Plats 2: Philippe Kalt.

domarekalt.jpg

Nästan alla franska domare har något desperat över sitt utseende, som om tiden är på väg att springa ifrån dem. Jag hade lika gärna kunnat peka på Alain Sars.

Plats 1: David Elleray.

domareelleray.jpg

Mr Burns ska inte döma fotboll. Han ska skicka sina jakthundar efter barn som pallar äpplen.

/Simon Bank

PS. Jag valde mellan det här jobbet och att bli barnläkare i krisdrabbade u-landsområden. Det finns dagar då jag känner att jag valt rätt och dagar då jag tänker annorlunda.

Preview Review

av Simon Bank

Vad säger ni? Det är väl lika bra att baxa det här med allsvenskan hela vägen hem?

Visst, vi har gjort det till en vana att så långt som möjligt hålla den inhemskt svenska fotbollen utanför det här bloggformatet. Men jag har också gjort det till en vana att återkoppla till de spådomar som hasplats fram för att hitta plausibla bortförklaringar till hur det kunde bli så fel.

Kort sagt – det känns som en hederssak att lämna ut min allsvenska preview för review.

Upplägget var enkelt: Till årets allsvenska bilaga redaktörshetsades jag och Erik Niva att ta fram ett plus och ett minus för varje allsvensk klubb. Här är alla sexton, i kortversion, i tippad tabellordning. På all eventuell kritik kommer jag att använda standardsvaret ”Ah Men DUDÅ?!”.

(Här är förresten ett slags summering av mediatipsen inför säsongen)

16. BP (slutade 12:a)

Plus: Jag skrev om de unga som skulle få chansen i år, och att ”om det börjar rulla så är det här ett BP med både talang, identitet och en ruggig högstanivå”.

Minus: Jag skrev om ett uselt försvar och en avsaknad av ledare, om ”en blandning av lojala fotbollskrigare och oprövade småkillar”.

Facit: Feltippat, BP hängde kvar utan större problem. Jag ger mig rätt för det där om defensiven. BP har läckt.

15. Gefle (slutade 10:a)

Plus: ”En startelva som utan vidare spelar dem kvar i allsvenskan” och Pelle Olssons know-how.

Minus: Svag bredd, uselt spel på naturgräs och avsaknaden av Woxlin på mitten.

Facit: Feltippat, rätt och slätt. Gefle gjorde det Gefle alltid gör, och hängde kvar. Trots skador på bland andra Hasse Berggren. Har tagit tio av 36 möjliga poäng på naturgräs, så den biten var rätt.

14. Häcken (slutade 5:a)

Plus: Ett spännande lag med spännande prospekt.

Minus: Saknar en fadersgestalt och ledare på planen.

Facit: Uselt tippat. Skamlig underskattning av Dominic Chatto, Jonas Henriksson, brassarna och inte minst Peter Gerhardsson.

13. Örgryte (slutade 15:e)

Plus: Marcus Allbäck.

Minus: ”Jag är långt ifrån säker på att Álvaro modell 09 är den tolvmålsspelare de behöver”.

Facit: Gick inte på hajpen och var rätt ute med att ifrågasätta niomiljonersmannen Santos form när han kom från Ligue 1.

12. Hammarby (slutade 16:e)

Plus: Inget talar för dem – precis som 2001.

Minus: Inget talar för dem. Och Tony Gustavsson kan få problem med ett svagt material.

Facit: Spot on, i det stora hela. Men jag missade graderna i helvetet.

11. Djurgården (slutade 14:e)

Plus: Strategin. ”Jeglertz och Lukic kan bli vad som helst, men de kommer i alla fall inte att släppa ut spelarna utan taktiskt stöd”.

Minus: ”Senast Göran Aral var i klubben hoppade han av mitt i säsongen efter en prestigekamp – är han verkligen mannen att luta en hel klubbreform mot?”.

Facit: Som Hammarby. Rätt i det stora hela, det blev bara ännu värre.

10. Trelleborg (slutade 9:a)

Plus: ”De har inte chansat. De har byggt ett vettigt spelsystem, med tydliga roller och rollspelare som passar in”.

Minus: ”När flytten väl går kommer TFF att stå där, med ett stort, Rasmus Bengtsson-format hål mitt i backlinjen”.

Facit: TFF låg sexa när Bengtsson drog till Hertha, sen sjönk de. Enkelt, men rätt.

9. Gais (slutade 11:a)

Plus: Lyfte fram en 20-årig Johan Mårtensson som en potentiell nyckelspelare.

Minus: Vad händer om Wanderson går sönder?

Facit: Wanderson gick inte sönder. Mårtensson har varit en gedigen och ordinarie spelare.

8. Halmstad (slutade 13:e)

Plus: Vi kommer att få se ett positionssäkrare och tryggare HBK.

Minus: Saknar en springforward som kan göra enkla mål.

Facit: Ett rätt av två, kan vi väl enas om?

7. Helsingborg (slutade 8:a)

Plus: Fler djupledslöpare som kan utnyttja Henrik Larsson, bland annat Erik Sundin.

Minus: Kaoset i styrelsen och klubbledningen.

Facit: Bra tippat, men Sundin gjorde bara fyra mål. Å andra sidan fick han bara chansen från start tre gånger.

6. AIK (slutade 1:a)

Plus: Jos Hooiveld. ”En stor, rejäl, inget-jävla-nonsens-mittback som kommer att vara AIK:s viktigaste spelare i år”.

Minus: Hur klarar de, med en ny tränare och ett nytt lag, av att få den där svaga säsongsstarten de brukar få?

Facit: Hooiveld blev precis rätt sorts ledare. AIK startade, ovanligt nog, säsongen bra och Stahre slapp motvind. Man ska inte tippa mästarna som sexa – but then again, who saw it coming?

5. Örebro (slutade 6:a)

Plus: Fart på kanterna och större taktisk flexibilitet.

Minus: För dåligt på naturgräs.

Facit: Helt rätt på punkt A, men ÖSK gjorde sin bästa bortasäsong sedan konstgräsreformen.

4. Kalmar FF (slutade 4:a)

Plus: Flera av seriens snabbaste spelare i truppen.

Minus: En tuff mental utmaning efter titeln, och färre givna spelare än i fjol.

Facit: Rätt placering, men det var knappast den mentala biten som sänkte KFF.

3. Malmö FF (slutade 7:a)

Plus: ”Ganska många år har Malmö haft en gravt överskattad spelartrupp. De har inte haft särskilt många kanonspelare. I år har de i alla fall ett gäng (Mehmeti, Alex Nilsson, Larsson) som kan bli det”.

Minus: Saknar kreatörer på mittfältet.

Facit: Rätt i alla fall på minussidan. Resten var taktiska misstag och felsatsningen Wilton.

2. Elfsborg (slutade 3:a)

Plus: ”Tre av seriens absolut främsta, mest kvicktänkta passningsspelare på ett och samma mittfält”.

Minus: Saknar vinnartyps-psykopater.

Facit: Ser ingen anledning att backa från den analysen.

1. IFK Göteborg (slutade 2:a)

Plus: En ny hemmaplan på Gamla Ullevi.

Minus: Kommer att sakna en lagpappa som Niclas Alexandersson.

Facit: Stefan Selakovic axlade ansvaret som kapten och ledare på ett utmärkt sätt. Och Blåvitt förlorade inte en allsvensk match på Gamla Ullevi… förrän igår.

/Simon Bank

Elva bedömda män

av Simon Bank

Allsvenskan över, allsvenskan slut. Grattis, AIK.

Mer om det i tidning och på nät, härifrån får ni en kort summering av säsongen som gått på ett sätt som inte är ett dugg roligare än alla andras: En allsvensk superelva.

Vi satte oss ner och jobbade ihop den i fredags, men eftersom den inte publicerats någonstans är väl det här en plats lika god som någon.

Bänk? Äh, sånt är för fegisar. Vi kör utan.

Kim Christensen (målvakt)

Årets med youtube-klickade allsvensk hade inte ens behövt sparka på stolpar för att märkas. Han har sina reflexer, sitt offensiva spel, sina sexton nollor och seriens kanske bästa uppspelsfot – utespelare inkluderade. Morten Olsen tog ut honom i landslaget. Kim förtjänade det.

•••

Markus Jonsson (högerback)

Säker. Stadig. Stabil. 27 starter i en backlinje som släppt in 19 mål på hela säsongen. Och så några viktiga straffmål på det då. Högerbacksplatsen har inte elvans tuffaste konkurrens, men Markus Jonsson gör vad som behövs för att ta den. Han brukar göra det.

Jos Hooielvd (mittback)

Ända sedan auran runt Krister Nordin bleknade för drygt fem år sedan har AIK letat efter en ledare, ett hjärta. De hittade en holländare som misslyckats i Österrike i Finland. Mot Örebro senast gjorde Hooiveld ett besynnerligt självmål. Jamen vadårå? Allt för att förhindra att motståndarna gör mål.

Ragnar Sigurdsson (mittback)

Bjärsmyr spelade U21-EM, fick chansen i landslaget, blev köpt. Kvar stod en elak, snabb islänning som själv skulle styra hela backlinjen. Han har gjort det lysande. En stor del av hemligheten bakom Blåvitts aggressivitet är att de kan ligga högt med backlinjen, tack vare Ragnars snabbhet.

Ricardinho (vänsterback)

MFF var ett djupt dysfunktionellt lag i våras och en skrämmande målmaskin när hösten kom. En enda sak hade lagen gemensamt: det där bollsäkra brasilianska pendeltåget på ena kanten. Han hinner fram, han hinner tillbaka, han hotar med inlägg och skott. Årets spelare i himmelsblått.

•••

Tobias Eriksson (höger mittfält)

Du undrar varför. Vi hänvisar till sju spelmål, sju målpassningar och ett lika klokt som outtröttligt mittfältsslit.  I slutet av augusti åkte Kalmar upp till Solna för att möta serieledarna på Råsunda. För första gången på fyra år hade de inte en enda Elm-brorsa i laget. Tobias Eriksson sköt kvitteringsmålet som gav dem poäng. Det gick ju ändå.

Gustav Svensson (innermitt)

Han springer och han tacklas, han tacklas och han springer. Jamen, det har väl Gustav Svensson alltid gjort?! Jo, men det här var säsongen då han började sätta bollar i krysset från 30 meter mot Vitryssland, säsongen då han slog minst lika många passningar framåt som i sidled. Alltså säsongen då han sprängde gränsen mot landslagsklass.

Jorgé Ortiz (innermitt)

Konversation med Jos Hooiveld. ”AIK:s bästa spelare den här säsongen?”. ”Ortiz”. ”Och hela Allsvenskans bästa spelare?”. ”Också Ortiz”. ”Nämen, nu får du inte säga en AIK:are”. ”Inte… Ach, det är ändå Ortiz”. ”Men du fick ju inte”. ”Okej, Henrik Larsson då… Men han har inte varit lika bra som Ortiz”.

Rasmus Elm (vänster mittfält)

Lätt att glömma, men Lill-Elm började säsongen med att misslyckas som central motor. Han hade det jobbigt i den rollen, märktes inte så mycket. Väl ute i en fri kantroll var han sitt vanliga, urkloka, poängplockande jag. Och då var ingen annan nära.

•••

Wanderson (anfallare)

Ett tag såg det ut som att han skulle avgöra hela serien inne på ett kontor hos Immigrationsverket. Men det var ett tag, det. Resten av säsongen använde allsvenskans skarpaste brasilianska spets sen Afonso till att leta upp och utnyttja varenda litet spår till målchans.

Tobias Hysén (anfallare)

I en dryg vecka har IFK Göteborg haft tillbaka Tobias Hysén i startelvan. Först avgjorde han bortamötet mot Brommapojkarna med två mål. ”Hysén slår oss i stort sett ensam”, sa BP-tränaren Kim Bergstrand. Fem dagar senare räddade han hela guldstriden med sina två mål mot Halmstad. Det räckte inte hela vägen, men mot slutet var Hysén Allsvenskans klart bästa spelare.

/Simon Bank, Erik Niva


I väntan på en match: Matcher.

av Simon Bank

Vad säger ni? Se framåt? En dag som den här, när halva Europa just spelat toppfotboll?!

Låt oss gå in i svensk fotbolls Nessun dorma med ryggen före, och blicken fäst i det som hände igår. The North London Derby har vi redan klarat av, men det hände annat och (närapå) lika stort som förtjänar vår uppmärksamhet. Vi stämmer av det största i storformat och sveper resten på väg till matchen. Ok?

1. Hajduk reser sig på nio.

Vjecni derbi, det eviga derbyt, var mer laddat och mer negativt laddat än på väldigt länge.

Hösten har varit ett helvete för kroatisk klubbfotboll, på många sätt.

Hajduk har gått sportsligt uselt, Napoli-exet Edy Reja kom in i augusti för att vända säsongen (och slimma en vråltjock trupp) men han har lyckats si och så. Den senaste veckan, inför Vjecni derbi, har allt trappats upp. Polisen har patrullerat lagets träningar av säkerhetsskäl och Torcida, Europas äldsta och närapå tyngsta supportergrupp, har gjort ”en Partizan” och gått ut i supporterstrejk. De struntade i sitt första evighetsderby på mer än 50 år.

– Vi vill skicka ett meddelande till alla de överbetalda spelare som skämt ut Hajduk med sitt spel, sa en talesman för Torcida i ett uttalande till kroatiska medier.

Torcida skulle istället samlas utanför en av Splits katedraler, tända ljus för klubben och se matchen på storbildsskärm.

Det är alltså, på många sätt, de tomma läktarna som är det intressanta med matchklippet en bit ner.

Dinamo har haft sina egna problem, trots att de leder serien. Klubbstyrelsen ställde in alla framtida vänskapsmatcher efter att supportervåldet eskalerat, med upplopp och ett dödsfall som följd i höst.

Bad Blue Boys röjde en del i Rumänien (bland annat attackerades Dinamos vicepresident Zdravko Mamic), och den rumänska polisen röjde ännu mer, med 148 gripanden i Timisoara. Uefa klev in och gav Timisoara segern och Dinamo två hemmamatcher utan publik. Hårda tider, hårda domar, och många kroater har sedan länge förlorat förtroendet för både Uefa och klubbledningar.

Matchen, då?

Jo, när det står så oerhört mycket på spel är det inte ovanligt att laget som måste vinna vinner. När Hajduk spelade utan en rasande curva bakom sig inne på Poljud lyfte de sig en bit och såg Split-pojken Ivan Strinic rädda tre poäng.

Operationen lyckades.

Hur det blir med patienten vet vi inte än.

2. Le retour de la Panthère.

Frankrikes tyngsta derby följde alla dramaturgiska regler. Flotta Lyon kom till kolgruvornas Saint-Étienne och det brukar inte finnas särskilt många mål i de där matcherna. Den här gången kom både OL och ASSE med lite lätt böjda självförtroenden (vafan, inte ens de tre presidenterna har ju bråkat inför matchen) och ingen vågade skrika efter för mycket.

Ändå kastades det sten mot Lyons spelarbuss, och ändå fanns det i alla fall ett skäl för ASSE att gå till matchen med en knuten näve i byxfickan och gnisslande tänder:

Bafétimbi Gomis.

”Pantern” slog igenom och blev både ikon och idol i Saint-Étienne innan han tog steget man inte tar och gick till historiske lillebrorsan/moderne storebrorsan Lyon.

Nu kom han tillbaka till Geoffroy-Guichard, för att sitta på bänken.

Hur det slutade?

Med att Jean-Michel Aulas stod och flinade i tv-kamerorna och sa:

– Alla, spelare och ledare, har gjort en formidabel insats.

Gomis kom in med nitton minuter kvar. Då hade OL hamrat en del mot hemmamålet. Jean II hade dominerat mittfältet och Lisandro Lopez hade bytt chanser med Bergessio.

Det såg väldigt mycket 0–0 ut, men så gav den dittills exakt ASSE-målvakten Jérémie Janot Lyon bollen på ett silverfat efter en Kim Källström-hörna.

Och vem tror ni tog emot den? Och vem tror ni firade som om han just räddat jorden från en rymdinvasion?

Jajjemen. Pantern.

Nå, Bafé, blev du extra motiverad av att bli utvisslad?

– Ja. När jag bar ASSE-tröjan och de visslade ut mig, när de gjorde otrevliga saker ute på träningscentret är det illa, för jag är ingen svikare. Och när jag kommer tillbaka i en annan tröja och de visslar från början så är det mycket motiverande.

Tänk, det märktes.

3. Lillgrabben växer.

Vi har diskuterat honom lite halvt förut, men det är hög tid att vi lyfter honom mer nu.

Romelu Lukaku. The boy’s a bit special.

Det är inte bara det att han har en grym fysik eller att han vet hur han ska använda den. Det är inte bara det att han är väldigt stark för att vara så snabb och väldigt snabb för att vara så stark. Det är inte bara det att han egentligen inte är en officiell medlem av Anderlechts a-lag utan brukar få byta om i bortalagets omklädningsrum efter träningarna eller att RSCA alltid vinner när han gör mål.

Det är inte ens bara det att han nu gjort mål i fem av de sex senaste ligamatcherna.

Nä, det stora är ju att Romelu Lukaku är född 1993. Att han är sexton år.

Igår hängde han in ett perfekt Jelle van Damme-inlägg och ledde Anderlecht till 2–0 mot Lokeren. Halva Europa tittar på lille, store Lukaku och nu funderar hans familj på att flytta till Antwerpen för att kunna hjälpa honom.

– Men inte till något flådigt hus. Vi säger nej till den sortens prinsliv, säger pappa Roger till SportWereld.

Romelu själv får fortfarande måndspeng av sina föräldrar. Lönen från Anderlecht går in på ett konto han kommer att disponera fritt när han fyller arton.

Det är alltså två år dit.

•••

Så. Där var gårdagens stora händelser, sorterade som sig bör.

Resten i snabbspolning:

Berba Klinsmann-vände in 1–0 mot Blackburn, och lät den superbe Wazza Rooney avsluta kalaset med en strikerstyrning.

Liverpool sjunker och fortsätter sjunka. Fulham var bara en fortsättning på Rafas golgata. Torres gör det han ska, men det finns inget flöde kvar. LFC avslutade matchen med nio man. Här är eländet.

Didi Drogba gjorde helgens läckraste lilla mål, hjälpt av att tiomanna-Bolton till slut inte orkade försvara sig längre.

Fransk målfest söderöver. Pompey gjorde fyra, Lens-Dindane gjorde tre, Rennes-Piquionne ett.

•••

I Spanien har ni redan sett att Piqué gav bort två tunga Barça-poäng i Pamplona, medan Real Madrid överlevde Pellegrinis ödesmatch med tio man i hemmaderbyt mot Getafe. Higuain både ordnade biffen (med vänstern) och garnerade den (med högern).

Om Barcelona hade det jobbigt uppe åt (nåja) bask-hållet till så var det inget mot hur stackars Atléti hade det. I en sinnesjuk 30-sekunderssekvens i slutet prickade Kun och Forlán både ribba och stolpe med mäktiga skott. 1–0 till Athletic.

Och apropå sjuka matcher så hoppas jag att ni tagit rygg på det där märkliga Napoli det sista?

Ett nytt Napoli har börjat tokrusa hem poäng från underlägen, och det nya Juventus gjorde något det gamla aldrig i helvete skulle gjort: Tappa 2–0 på hemmaplan.

Buffon var fantastisk, stundtals, så Napolis 3–2 var inte alls orättvist.

I Milan har snygge Borriello vaknat. Två mot Parma, Dinho passade till båda. Snyggast var det magiska andra.

Jag hade nu gärna berättat om mer och visat mer. Om Marseilles fiasko mot tiomanna-Toulouse, om Bragas Benfica-skräll, om Wolfsburgs och Obas målkalas mot Mainz eller om en massa andra saker.

Men sorry, det hinns inte.

Det är match på gång i Göteborg, och hög tid att ta sig dit. Vad tror ni om det?

Jag skulle säga 0–0 eller så, men ingen i världen har en aning. Som de brukar säga i Brasilien: Ibland blir det bara inte som man tänkt sig.

/Simon Bank

North London Flop

av Simon Bank

Derby Day, och det betyder en av tusen sorters besvikelser. Spurs vinner inga matcher borta mot the Arsenal. Där är förutsättningarna. Allt man vill veta är vilken sorts besvikelse det ska bli; den spektakulära? den förnedrande? den uppgivna?

Jag trodde inte att jag skulle bli besviken på matchen som match, men det blev jag. Tottenham gjorde så oerhört många misstag, och Arsenal var länge för odistinkt för att utnyttja dem.

Det var, helt enkelt, länge en lågintensiv, begränsad, försiktig arga-leken-ursäkt till fotbollsmatch. Mark Clattenburg gav fan i att varna (Bentley kunde åkt ut efter en kvart, Bendtner och Assou-Ekotto borde fått gula) men do-or-die-spelarna på mitten kom aldrig in i matchen. Palacios sprang mest runt och passade fel.

Tio man radade upp sig på mittfältet och grävde en vallgrav som ingen kunde ta sig över. Arsenal försökte med små pendelrörelser mellan Arsjavin och Cesc som flyttade sig tio meter upp eller ner och hoppades på räknefel och luckor någonstans. Cesc är genial i de där rörelserna, men spelet blev för långsamt och Spurs räknade rätt nästan varje gång. De kom inte igenom, annat än när de bröt oförsiktiga Tottenham-passningar (Huddlestone tappade boll två-tre gånger före paus, Benoît Assou-Ekotto sprayade uppspel lite hur som helst).

Spurs var rätt nöjt med det här.

Det lågintensiva, låg-adrenalinhaltiga la sig som ett kladd över alltihop. Tottenham blev Crouch-dependent, som faran alltid är med en så enkel fokuspunkt. Keane spelade off-Crouch, kom fram i ett läge eller två, men inte så ofta och inte så farligt. Enda gången Spurs verkligen fick lite fart i sitt anfallsspel var när en ytterback vågade kliva fram och överlappa. Det hände en gång (Corluka) på hela första halvlek.

Sen smällde det två gånger på 30 sekunder och så var allt färdigt och frågorna besvarade. Spektakulärt? Förnedrande? Uppgivet? Jotack, lite av varje.

Almunia var matchens bäste målvakt, Sagna var matchens bäste back, Song var matchens bäste mittfältare och RvP var matchens bäste forward. När Tottenham skulle jaga vändning kunde man bara ge uppdraget till sylvassa supertrion Hutton, Bale & Pavljutjenko. Hela jävla N5 darrade. Inte.

Men det var inte kompetens som avgjorde matchen. Det var inkompetens.

Har du en vänsterback som släpper in billiga inlägg förlorar du matcher.

Har du en mittfältare som ger bort en tvåmeterspassning förlorar du matcher.

Har du elva man som tror att det är tillåtet att sova i en sömnig match förlorar du så det står förbannat jävla härliga till.

Har du en klubbkapten som inte spelar tills domaren blåser förlorar du med förnedrande siffror.

Cesc och van Persie har den sortens grundkompetens, de kan knycka två mål på en chans. Det räcker mot Tottenham A tre gånger av fyra, det räcker mot ett försvagat Spurs fyra gånger av fyra.

Arsenal v Spurs 1–0, 2–0, 3–0.

Arsenal behövde inte ens vara briljanta. De behövde bara göra ett hyfsat och väldigt ordentligt jobb. De gjorde det, det är mycket imponerande på sitt sätt. Och det här var ju också ett jävla sätt att göra blogg-comeback.

Något mer? Jo, Bassong drog låret på stopptid. Good one, God.

/Simon Bank

PS. Svennis?

Môcke bra:

RvP

Môcke, môcke bra:

Fàbregas

Môcke, môcke, môcke bra:

Song

Cup Night, Cup Morning

av Simon Bank

Det finns alla skäl i världen att fördjupa sig i Real Madrids skam-tisdag, men till att börja med nöjer vi oss med det här underhållande lilla fakta-utsnittet från Marca:

Madrids startelva, med egna produkterna Raúl och Guti undantagna, kostade igår en och en halv miljard. De hade vunnit totalt 95 stora titlar och spelat totalt 465 landskamper. Förnedringsmatte.

Men det spelades annan cupfotboll också, som det vore dumt att undanhålla er. Vi sorterar in den i två kategorier, för överskådlighetens skull.

A. Skrällarna.

Det blev ju tyvärr en besvikelsens kväll i FA-cupkvalet. Varken Chelmsford, Thurrock eller Grays Athletic tog sig in i turneringen.

Men en hel del annat godis.

1. Greuther Fürth, en gammal bayersk storhet med tre mästerskap från förkrigstiden som är världsfotbollens jämnaste klubb (de har slutat femma i 2. Bundesliga sju av de senaste nio säsongerna) tog emot det krisande VfB Stuttgart. Bernd Nehrig skar in som vilken Tobias Hysén som helst och avgjorde matchen hemma på… wait for it… Playmobil-Stadion.

2. Osnabrück åkte ur 2. Bundesliga i fjol, men Udo Latteks gamla klubb hade slagit ut HSV i cupen och tog sig an Borussia Dortmund med frenesi. Kaptensbacken Angelo Barletta gjorde vad en riktig kapten ska göra, han cyklade och nickade Osnabrück vidare.

3. I Grekland gick Zico på sin första smäll som Olympiakos-coach. 1–3 mot division II-laget Panserraikos var inte riktigt vad ligaledarna (som jagar Adriano) ville ha. Mellberg var inte med i startelvan, vill ni ha alltihop till musik? Varsågod.

4. Och till skrällkontot lägger vi också att Atléti höll nollan, låt vara mot Marbella.

 

B. Höjdpunkter.

1. Mexiko slog Brasilien i U17-VM nere i Nigeria. Chivas-mittfältaren Miguel Basulto ordnade en repris på VM-finalen för fyra år sen.

2. Man United borstade bort Barnsley med ett fint Owen-mål och en ful Neville-tackling. Det blev 2–0, Barnsley gjorde ett mål.

3. Villa-målvakten Brad Guzan räddade fyra straffar när Sunderland för andra gången på fyra dagar åkte på smäll mot ett Birmingham-lag. Fortfarande inga bilder därifrån, men vi ger det ett par timmar. UPDATE: Här är i alla fall Ashley Youngs slutstraff. Alltid nåt.

/Simon Bank

The Revolution Will Not Be Televised

av Simon Bank

Min hårda uppväxt i våldets, arbetslöshetens och segregationens Kinna har lärt mig en sak eller två om livet.

Till exempel: Man håller sina löften.

Och nu är det ju så att jag lovat att titta närmare på svininfluensa-gate i Ligue 1. Jag har också lovat att berätta om fotbollsvärldens starkaste 80-talistbrödrakull och att avgöra en tävling genom att låta Erik Niva jonglera, men en sak i taget. Vi kan väl börja med flunsan.

Bilden börjar bli rätt klar nu, och det ser i allt väsentligt ut som att LFP (franska SEF) lyckats blåsa under ett inbördeskrig helt på egen hand.

Det som hände var, i stora drag, det här:

I söndags skulle Marseille möta Paris Saint-Germain i årets största match. Inför matchen diagnosticeras Ludo Guily och Mamadou Sakho med svinis, och under lördagskvällen insjuknar även Jérêmy Clement.

Robin Leproux, PSG:s färske president, uttalar sig i intervjuer och ringer till LFP-ordföranden Frédéric Thiriez för att få honom att eventuellt ställa in matchen.

Thiriez, med en av europeisk fotbolls bästa mustascher, gör inte det. Han går ut och slår fast att det absolut ska bli match.

Problemet är, bland mycket annat, att OM–PSG aldrig är en vanlig match, och att den just nu absolut inte är det. Fransk fotboll har drabbats av våldsamheter och sammanstötningar de senaste åren som baxat relationen både internt mellan ultra-grupper och mellan ultras och ordningsmakt fram till en nästan italiensk smärtgräns. Rasistbråk, upplopp, bråk i Grenoble och Nice, splittringen av PSG-grupperingar (initerat av regeringen i fjol).

PSG hade mobiliserat inför resan till Mars den här gången. De brukar inte vara särskilt många som åker ner, eftersom det är en resa till helvetet för dem. De slussas genom stan och spärras in i ett hörn på Velodromen för att skjuta och bli beskjutna med fyrverkeripjäser.

Nu skulle tvåtusen fans åka. De satte sig på TGV-tåget, och klockan två kom nästa besked från LFP. Clements tester visade att han verkligen drabbats av svinis, ytterligare personer kring PSG-truppen mådde dåligt – och LFP hade beslutat att skjuta upp matchen.

– Från fredagskvällen har jag följt hälsosituationen i PSG timme för timme med de främsta medicinska experter. I lördags sa experterna att matchen inte behövde skjutas upp. I söndags sa de att vi var tvungna att göra det, förklarade Thiriez.

Det som bergsäkert hade blivit ett litet helvete eskalerade plötsligt till något okontrollerbart. Kop-grupperingarna anlände Marseille strax före fyra, och det smällde direkt inne på centralstationen Saint-Charles. Tårgas, fönster som slogs sönder, konfrontation.

Patrick Mennucci, borgmästare i centrala Marseille, var vansinnig. Här stod han plötsligt med ett skenande krig på halsen.

– När du har tvåtusen (PSG-)supportrar i stan, varav 500 våldssupportrar, berusade och vissa av dem fascister, då funderar man lite. Polisen ska garantera säkerheten och de vet hur man gör, men när man släpper loss dem mitt i stan, mitt bland flanerande familjer, så spelar det inte så förbannat stor roll, sa han till la Provence.

Polisen hade acceptabel kontroll, tills nästa ultra-grupp anlände. Karsud (en oberoende grupp från Virage Auteuil) kom, och konfrontationerna tog fart nere i Vieux-Port. Sociologen Nicolas Hourcade, expert på den unga franska supporterkulturen (ni kan engelsk-läsa en av hans intressanta, tidigare genomgångar av PSG-kulturen här), förklarar i So Foot att det som sedan hände hade lite gemensamt med traditionellt huliganvåld och mer liknade andra former av stadsupplopp.

I en radiointervju med RMC förstärker Michel Tonini, en av de tyngsta supporterledarna i OM (Yankees) den bilden:

– Problemen i centrum berodde på supportrar som var där för att slåss. De slogs med marseillais som inte hade någonting att göra med fotbollen.

Slagsmål var planerat, nu blev det krig istället. Tårgas, sönderslagna bilar, rakblad, knivar. Unga Marseille-bor som tog full konfrontation med inkräktarna från Paris. Upplopp, mitt bland barnfamiljer och söndagsflanörer.

Facit? Slutsumma? Bråken blåstes av strax före åtta, när polisen lyckats få iväg större delen av parisarna på extrainsatta TGV-tåg norrut. Ett tjugotal lättare skador på poliser och civila, en handfull förstörda bilar, mängder av privat egendom söndeslagen, ännu fler chockade Mars-invånare. Sexton män/pojkar greps, sex av dem hölls kvar för ingående förhör och riskerar upp till fem års fängelse för bland annat våld mot polisen.

Det som följt har varit ett klassiskt alla-skyller-på-alla-spel, med bonusen att alla dessutom skyller på Frédéric Thiriez. Riskerade han en hel stads hälsa för att rädda PSG? Varför var han inte tydligare? Varför gömmer han sig bakom läkarexpertisen?

Det finns delar av det vi kan relatera till i svensk fotboll. Man kan, utan att vara för konspiratorisk, gissa sig till att Thiriez dessutom tog hänsyn till fransk fotbolls stora sugar-daddy när han ihärdigt ville få matchen till stånd under lördagen.

Canal Plus skulle sända matchen och ville förstås inte se den inställd. Deras direkta förlust när den sköts upp blev 1,5 miljon, men de förlorade mycket mer. Thiriez garanterar att han inte pressats av vare sig klubbar eller tv-bolag när han fattade beslutet, men ingen tror honom fullt ut.

I allsvenskan ser vi avgörande storderbyn som spelas strax efter frukost, eftersom Canal Plus vill ha tittare till sin Premier League-match, och matcher som flyttas hit och dit efter tv-bolagens vilja. Modern fotboll spelas i tv.

La Provence, som har väldig nära relationer med OM, höll inte igen i sin kritik:

”Han (Thiriez) la grunden till nya spänningar mellan Paris och Marseille, blåste liv i de idiotiska fraktioner som inte tänker på annat än att slåss med varandra så fort de får tillfälle. (…) Den enda möjliga försiktighetsåtgärden hade varit att inse alla problem och ställa in matchen. Ingen hade ropat om skandal, utom möjligen Canal Plus. Det handlade om sunt förnuft, om allmänhetens säkerhet och trygghet. Genom att ha glömt det har Frédéric Thiriez gjort ett misstag och bör avgå”

Thiriez själv, i L’Équipe:

– Det var inga roliga beslut som jag var tvungen att fatta i helgen. Men jag tycker att jag vid varje tillfälle fattade rätt beslut.

– Att låtsas som att det var för att matchen sköts upp som allt hände, det är intellektuellt ohederligt. Tyvärr var de här bråken planerade.

Och nu?

Thiriez slåss för sitt jobb, Marseille skäller på PSG (mest av gammal vana, de tar det rätt lugnt), SNCF (Frankrikes statliga tågbolag) har lämnat in stämningsansökningar för förstörda tågvagnar, myndigheterna i Marseille är vansinniga, OM beräknar att den uppskjutna matchen kostat dem 3,5 miljoner, och idrottsministern Rama Yade försöker verka som ett diplomatiskt balsam mitt i en flammande höstbrasa.

François Fillon, premiärministern, har klivit in med sin lösning: Att alla matcher som ska skjutas upp måste skjutas upp med minst ett dygns varsel.

Jo, fint så. Men grunden – och åtminstone ett par delar är relevanta för oss i Sverige också – ligger kvar:

A. Det finns unga män som vill slå varandra, som vill skära varandra med rakblad, som vill kaos och konfrontation.

B. Det finns en ordningsmakt och ett samhälle som har problem att hantera det.

C. Det finns en fotbollsmakt som sitter i knäet på tv-bolagen.

Våldsmakt, ordningsmakt, fotbollsmakt. Det verkar som att matchen kommer att spelas i februari istället.

Tills dess kommer inget enda av de där tre problemen att vara löst.

/Simon Bank

Sida 73 av 120