Efter nattens minimangling har vi målen kvar.

Efter en söndag av den sorten har vi ingen tid att spilla. Jag lovar att ge er årets svenska frisparksmål, världens modigaste bollpojke, ett målvaktsmål, lite slagsmål och lite naket.

Nä, inget naket. Men ändå. Buckle up, we’re off.

M6-derbyt satte ett nytt utropstecken bakom a) Rafa Benitez charmoffensiv mot supportrarna (han nämnde the Kop och fansen fem gånger i varje kortintervju han gav efteråt), b) Torres betydelse, c) den inneboende stoltheten och moralen i den där klubben, och d) Anfields förmåga att lyfta sig när det verkligen, verkligen behövs (de behövde det efter den publikt usla insatsen mot Lyon), det satte dessutom ett nytt frågetecken bakom e) Rio Ferdinand (vad fan har hänt?) och f) Nemanja Vidics vanebeteenden (han blev den förste i PL-historien som visas ut tre gånger mot samma lag).

1–0 Nando Torres.

2-0 N’Gog (N’Gog är ingen Gog, som man säger i Majorna).

Arsenal hade begravt West Ham, men Hammers fick en straff de inte skulle fått, strax efter att de inte fått en straff de borde fått. Chris Foy är normalt en hyfsad domare, och Diamanti förtjänade 2-2-målet.

Allt West Ham kunde göra kunde Fulham göra… lika bra. En andrabollsdunk från Duff och en pricknick från Clint Dempsey gav 2–2 mot City.

…men det var Louis Saha som gjorde söndagens bästa PL-mål…

…till ingen nytta alls. The De-liver-er that is Ivan Klasnic avgjorde för Bolton.

•••

Barcelona har ni redan sett, antar jag? Zlatan dundrade in en frispark, Keita gjorde hat-trick, och här har ni hela kalaset.

Barça var förstås fantastiska, men de var inte lika snygga som Valencia. Villa Maravilla sprang in ett flygande anfall för 1–0, Pablito Hernandez höjde med en briljant lobb, och Juan Mata synade med ett vinkelskott.

Tyngsta Primera-poängen gick till Villarreal. Joan Capdevila stramade in en frispark och gav Valverde en vecka till på kontoret.

Depor kraschlandade mot Valladolid, efter horribelt försvarsspel. Ska ni bara se ett mål så är det bosna-holländaren Haris Medunjanins läckra smekning till 4–0.

•••

I Italien var Milans vändning mest spännande, men den har ni ju redan sett. Ciccio Tavano skickade Cosmi-ledda Livorno till en trepoängare och ett håglöst Roma ner i en sällsynt illa tajmad kris.

Napoli bröt till slut ner en heroisk Frey och tog en lika sensationell som välförtjänt seger i Florens efter ett poachermål av Maggio.

Napoli har börjat vinna borta, och Amauri har börjat göra mål igen. Den här nicken sänkte gamla lillebrorsan Siena med en duktig Albin Ekdal.

Conte leder Atalanta mot en ny… eh, höst. Bari kannar på. Och Bovo slutminutsstal matchen åt Palermo med söndagens Serie A-mål.

Det var rätt mycket vad vi hade från Stöveln.

•••

Marcus Bergs doppieta har ni säkert också vevat ett par varv. Här är ettan, här är tvåan, och här är Trochowskis fina frispark. Schalke gav sig inte, och Kuranyi ordnade en poäng en bit in på stopptiden.

Mer sensationella upplösningar från Bundesliga. De gamla catenacciospecialisterna Werder Bremen släppte in mål igen! Det tog bara en halvminut, men sedan vände de förstås till 4–1. Alltihop här.

Men hur mycket vi än älskar mål så är det INGENTING mot hur mycket vi älskar när Jens Lehmann är ute och leker med bollkallarna. Ge den där grabben någon slags orden för mod i strid. Om han nu är i livet fortfarande.

•••

Söderut igen.

I Ligue1 visade Sissoko och Gignac vilka det är som bär Téfécé. 2–0 i Lens. Bra gjort. Och vill ni ha de fem mål som gav Auxerre tre tunga poäng mot Lille så har ni dem här. Den stora grejen i Frankrike är ändå kontroverserna kring den svin-inställda matchen i Marseille, som riskerar att få enorma följder. Jag ska försöka reda ut det där lite senare.

•••

Och så lite bits and pieces från resten av världen:

1. Jag skrev i natt om bråket mellan Baroni och (bloggfavoriten) Turan före Istanbul-derbyt. Här har ni bilderna.

2. Panathinaikos gjorde ett av helgens finaste kombinationsmål, med Katsouranis som avslutare.

3. The Football Wonder that is Rade Prica hängde årets svenskfrispark från 30 meter mot Ålesund.

4. …och då hade inte ens minigeniet Gallardo något att sätta emot, med sin över-muren-smekning i klassikern River-Boca.

5. Boca tog en poäng på slutet, tack vare superhjälten Martin Palermo.

6. Dagens målvakt? Vi ger priset till hela världens skyttekung Rogerio Ceni som a) blev utvisad och b) blev matchhjälte för Sao Paulo mot Santos. Inte i den ordningen, dock.

7. Och sist, då, om ni nu undrar hur en väldigt vänsterfotad kejsare har det nu för tiden: Jodå, Adriano avgör matcher och mår bra.

Det var inte allt, men en del. Nu tar vi oss an en vecka till.

/Simon Bank

Som Hebbe-lelle säger till Albert:

– De va’ de, de.

Jag har säkert jobbat mig igenom tätare fotbollssöndagar än den här, men jag minns inte riktigt när. De stora målsvepen sparar vi ett par timmar, istället ger vi oss på de matcher jag faktiskt hann följa med ett öga eller ett och ett halvt.

AIK slog Hammarby på kompetens, i en match där Bajen faktiskt förmådde lyfta sig på ett sätt jag inte riktigt trodde de var mäktiga. Mer om det i papper och på nät imorgon snart. Torres blåste bort en hemsk Rio i en match där Michael Owen visslades ut på Anfield, West Ham segade sig ikapp mot Arsenal på en tveksam straff, PSG har fått svininfluensa vilket förde med sig vidriga kravaller i Marseille – och jag var ute på streamjakt mest hela kvällen.

1. Fenerbahçe–Galatasaray 3–1.

Sa jag att Galatasaray skulle ha sin bästa chans på länge att nå ett resultat i Kadiköy?

Jo, men då måste man ju komma dit också.

Jag såg det här mötet live 2005, och hade nästan svårt att ta in hur chockskadade och livrädda Cimbom-spelarna såg ut. Det var samma sak nu, i första halvlek var de tama som kissekatter, som råkat irra in på Sükrü Saracoglu. Det var ett sjuhelvetes tryck, Milan Baros fick bytas ut efter ett par minuter, Alex var totaldominant som länkande mittfältsspets och Galatasaray hade svårt att hitta några som helst spelsekvenser.

Alex gjorde 1–0 direkt, han ordnade och satte en straff för 2–0 och bar Fener till tre derbypoäng.

Det blev 3–1 till slut (Balta, Güiza), och hela matchen var väldigt… istanbulsk. På det bra sättet (världens bästa show) och på det dåliga sättet (slagsmål före avspark, inkastade flaskor mot domare och Fener-spelare).

Kader Keita hamnade mitt i alltihop. Han fick en flaska kastad mot sig, den snuddade huvudet och han visade det med all tydlighet. I andra halvlek åkte han ut, efter att ha försökt nita retstickan Roberto Carlos.

Och Keita, vetni, honom finns det ju en kittlande liten svenskstory om.

När han var arton, 1998, kom han till Borås och provspelade med både Norrby och Elfsborg. Han skrev på för IFE, men efter pappersstrul åkte han hem till Elfenbenskusten, gjorde succé, hamnade så småningom i Lille och Lyon och Galatsaray. Elfsborgs största kontraktsmiss någonsin, i viss konkurens med att de inte knöt upp Håkan Mild när de hade chansen. Rijkaard sa att han var besviken på honom efter utvisningen, att Keita gick i en fälla som lät sig provoceras – och det hade han ju väldigt rätt i.

Hur som: Fener vann bergsäkert, Galatasaray läcker fortfarande för mycket, Alex var bäst på plan och det slutade med konfettiregn över hela Sükrü Saracoglu. Jag hade velat vara där.

2. Chievo–Milan 1–2.

Vi diskuterade ju saken här efter Madrid-bragden i veckan, jag ville föra till protokollet att värdet av den matchen som trend-sättare skulle avgöras i Verona.

En ny vinst – och Milan kan segla vidare mot bättre tider.

En förlust – och Milan hade halkat ner i sin höstmediokritet igen.

Jag kan inte påstå att jag vet särskilt mycket mer nu, än att det verkar ha injicerats en hel del moral i Milan den senaste veckan.

Pinzi rakade in 1–0 direkt, Milan var precis lika pre-paus-paralyserat som de varit hela hösten.

De har spelat tolv matcher hittills den här säsongen. Här är deras resultat i första halvlekarna:

1 vunnen, 4 oavgjorda, 7 förlorade, 2–10 i mål.

Här är deras andrahalvlekar:

6 vunna, 5 oavgjorda, 1 förlorad, 11–3 i mål.

I går var de usla före paus, helt okej efter. Och det blir allt mer tydligt att Nesta, fortfarande, är det här lagets allra största tillgång. När Huntelaar förvaltade sin chans genom att svara för en Stefan&Krister-parodi på anfallsspel var det gamle Alessandro som vände matchen med två mål.

Milan var inte fantastiskt, men de vann. Och de gjorde det, ska ni veta, tack vare en onsdagsclown som heter Dida, och som har ägnat veckan åt att titta på Kim Christensen-dvd:er. Den där räddningen gjorde han alldeles före Nestas stopptids-segermål.

3. América–Chivas 1–0.

Jag valde turkderbyt före River–Boca och fick vänta in natten för lite transatlantiskt tunggung.

Mexikos Súper Clásico levde väl inte rikigt upp till hajpen – Chivas var för svagt – men det hade rätt många ögonblick att tycka om.

América borde haft 3–0, minst, före paus. Vore det inte för Chivas-keepern Luis Ernesto Michel och en svag domare hade de haft det också. Det stannade vid 1–0 (Sevilla-köpet Mosqueras första mål för klubben kom innan matchen ens börjat), efter en andra halvlek med lite mer ge-och-ta och ganska mycket medioker fotboll.

Môcke, môcke, môcke bra var målvakten Michelito – och mex-tv:s fenomenala super-slow-mo-repriser. Ni ser det sist i det här klippet, och från och med nu ska jag driva kampanj för att få svensk tv att sno konceptet. Det går alltså ut på att man drar ner tempot så att man ser varenda liten detalj i en situation; minspelet, rörelserna, rubbet.

Sånt ska vi ha här också.

Men först ska vi ta och sova lite.

/Simon Bank

Ta er morgonpromenad, duka upp en ordentlig brunch, lägg till ett par extra vitamintabletter och duka undan i god tid.

Vi har ju en supersöndag framför oss.

Ur högen:

Hammarby–AIK

River–Boca

Liverpool–Man U

Fener–Gala

OM–PSG

Min plan: Se 08-derbyt, hinna hem till andra halvlek av M6-slaget, zappa mig igenom WHUFC-Arsenal, hitta en vettig turk-stream och sedan gå loss helt på den franska hatmatchen framåt kvällen. 

Prognoserna säger: ett sänkt Bajen förlorar på Råsunda, ett starkt Galatasaray har sin bästa chans på evigheter att få med sig ett resultat mot ett skadedrabbat Fener i Kadiköy, Liverpool spelar för livet och United åker dit for a laugh (med badbollar, Cantona-masker och allt), Riquelme ska skicka River ännu längre ner i skiten och OM har chansen att hoppa upp i sadeln igen nu när OL halkade på min gamla hemmaplan Stade du Ray.

Vad ska vi skicka ut er med, mitt i ångesten?

Tja, jag väljer ett litet nummer från Ajax–Dinamo i veckan. Europa League, Ajax leder i paus med 1–0 (straff, Suarez) när andra halvlek ska rulla igång. I Amsterdam Arena väljer man, passande nog i en stadion där man kan åka dit för passiv hasch-rökning om man inte passar sig, att avsluta pausen med att spela Bob Marley. Så går spelet igång, och Ajax-supportrarna… ja, ni får höra själva. De har gjort det förut, men aldrig så här högt.

De har, helt enkelt, bestämt sig för att jävlar i mig inte oroa sig för något alls.

What do you all worry about?

/Simon Bank

 

Friday Filmtime igen? Eller gå vidare på det somaliska spåret?

Äh, varför välja om man kan göra båda delar. Günter Wallraff, den gamle skjutjärnsjournalisten är filmaktuell igen, och det ska förstås undersökas. Wallraff, vet ni säkert, är mannen bakom Wallraff-journalistiken, sorten när en reporter antar en annan identitet för att avslöja missförhållanden i samhället. På 70-talet svarade han för avslöjande reportage från livet som turkisk gästarbetare i den tyska industrin och från livet som tabloid-reporter i mediemaskinen.

Nu har han under ett års tid vistats i Tyskland förklädd till somaliern Kwami Ogonno, och 600 timmars inspelat material har till slut kokats ihop till dokumentären Schwarz auf Weiss. Jag har inte sett mer än klipp, men i allt väsentligt ser det ut som ett mellanting mellan Borat-minus-humorn och grävande journalistik. Wallraff drar runt och försöker ta sig in genom dörrarna in i tyskt samhällsliv, han söker plats på en hundträningskurs och försöker ordna en lägenhet – men dörrarna slås oftast igen, stängda av systematisk och unken rasism.

Filmen, hela konceptet, har fått kritik för att den på något vis bara skildrar en vit reporters charter-besök som svart tysk. Han upplever inte alls samma hotfulla form av rasism som många svarta i framför allt öst gör. Faktum är att Wallraff bara en enda gång blir hotad med stryk.

Det händer när han går på fotboll.

”Kwami” tar sig till Energie Cottbus-Dynamo Dresden, inte in på arenan men utanför. Han skriver själv:

Jag vill ha mina flyktvägar öppna, går runt lite som alla andra, och oroar mig. Det här är verkligen fiendeland. Skinnskallar. Ilskna blickar. Spänd stämning, spända biceps.

Trots den märkliga känslan försöker jag snacka lite med några fans:

– Vilka vinner idag? frågar jag några unga män.

– Inte du, väser en av dem genom sammanbitna tänder.

Jag låter mig inte nedslås:

– Ska vi slå vad?

– Spring härifrån, säger en annan med aggressivt förakt i rösten. Hans blick är så hotfull att jag fruktar att det ska gå till handgripligheter. Men han vill ju in på stadion. Och polisen finns, trots allt, inom sikte.

Det finns inget överraskande här, vare sig i den systematiska rasismen (den finns alldeles säkert i Sverige också) eller i att den manifesteras i den östtyska fotbollen. Men vill ni se ett par minuter från Wallraffs umgänge med supportrar så kan ni kika vidare här.

•••

Mer på temat ”Så närmar man sig supportrar”? Okej. Ni har förstås noterat att Halmstads-polisens våld mot en av Hammarbys säkerhetssamordnare uppmärksammats en hel del, och efter händelserna i Köpenhamn och Stockholm tidigare är det uppenbart för de allra flesta i svensk fotboll att polisväsendet har mycket att arbeta med.

De skulle kunna lära sig ett och annat av polisen i England…

…och nä, inte på det där hårdare-tag-sättet.

Häromhelgen blev Stoke-supportrar illa behandlade av Manchester-polisen efter ett besök i Bolton (1–1). De slussades runt som djur, många protesterade efteråt. Det unika är att Ian Hopkins vid Manchester-polisen efteråt tagit initiativet att både be om ursäkt och närvara vid en supporterträff i Stoke, för att diskutera händelsen och försöka hitta en väg framåt.

– Jag tyckte att mötet var mycket konstruktivt, supportrarna tog upp ett par viktiga frågor. Det var nyttigt att få höra direkt om deras erfarenheter, säger Hopkins.

Sedär, en ny väg framåt. När de gamla sätten att närma sig supportrar inte fungerar.

/Simon Bank

Erik Niva kliver in i en historisk brasiliansk rasism-diskussion, så det är väl lika bra att ta upp den kastade handsken och glidtackla in från helt motsatt sida.

Vi lägger undan den historiska rasismen och tar oss an att uppmärksamma ett historiskt steg i skotsk fotboll.

Det här är nämligen veckan när en ung somalisk pojke fick debutera för Skottland.

Islam Feruz är ett namn ni kommer att höra om, om ni inte redan gjort det. För att han är en extrem talang, och för att han bär på en berättelse som gör honom till både unik och en representant för en grupp som sällan syns på just de här fotbollsplanerna.

Islams mamma, Aisha, har berättat om flykten från ett Somalia som slitits i stycken av krigsherrar. Familjen levde i Kismayo i södra Somalia, ett liv som inte längre var ett liv:

– När vi lämnade Somalia var det problem varje dag, det var omöjligt. Det är ett sorgligt laglöst ställe nu och vi var rädda hela tiden. Milis dök upp med sina vapen, de bara tog sig in i ditt hus och tog med sig allt därifrån. Om man försökte stoppa dem använde de våld. De var så många.

– Vi har vänner som blivit dödade. Min mamma och pappa dödades. De blev så illa slagna att även om de levde vidare ett tag efteråt så återhämtade de sig aldrig.

Till slut, 2001, flydde familjen landet. Islam var fem år gammal, hans lillasyster var tre. De tog en båt till Jemen och flög därifrån. Aisha sålde sina smycken för att ha råd med flygbiljetten till London. Hon hade aldrig hört talas om vare sig Glasgow eller Skottland.

De placerades i Castlemilk, en betongtuff Glasgow-förort med enorma sociala problem. De hade aldrig ens sett ett höghus, men plötsligt bodde de i ett mitt i ett hav av otrygghet: Rasism, mobbing, hot. Stundtals vågade Aisha inte resa in till stan av rädsla för att behöva ta sig igenom hotfulla områden.

Lille Islam hade i alla fall sin fotboll. När han var tio upptäcktes han av Celtic-scouten John Simpson och hamnade under klubbens vingar. Ett utvisningshot avvärjdes av (numera avlidne) Celtic-legenden Tommy Burns, livet började byta färg.

– När Islam sa att han spelade för Celtic var det slut på all mobbing, säger Aisha. Plötsligt ville alla vara vän med honom. Jag hoppas att de som var elaka mot oss ser Islam på tv nu, att de inser att det där är killen de mobbade av ingen orsak alls när han var liten. Jag hoppas att de mår fruktansvärt.

Islam Feruz gjorde sig snabbt ett namn som en av Celtics stora, unga talanger. I somras debuterade han – 14 år gammal – i a-laget i minnesmatchen för Tommy Burns, och för ett par veckor sedan blev han den förste som togs ut i ett skotsk landslag genom en ny Fifa-regel som gör att spelare som utbildats i Storbritannien i fem år kan spela för sitt nya land.

I tisdags kväll debuterade han.

Skottland förlorade mot Cypern med 2–1 hemma på East End Park, men Islam gjorde succé och spelade fram till Skottlands mål.

– Skottland är ett fantastiskt land, och jag är stolt över att bära landslagströjan, förklarade han.

Det är en vacker berättelse om fotbollen som möjlighet och utväg, en berättelse om Tommy Burns och om en mammas omsorg om sin familj och någonstans också en berättelse om ett nytt skotskt samhälle.

Innan vi stänger boken med ett ”och så levde de lyckliga…” finns bara en detalj kvar att berätta från just den kvällen, i just den staden.

Samtidigt som Islam Feruz hyllades hade Rangers förlorat mot Unirea Urziceni med pinsamma 4–1, men när Rangers amerikanske, svarte, back Maurice Edu kom hem och skrev på sin twitter var han inte bara ledsen över resultatet:

”Jag vet inte vad som gjorde mest ont: resultatet igår kväll eller att bli utsatt för rasistiska glåpord av våra egna fans när jag skulle in i min bil”

Berättelsen om Islam Feruz resa är mycketm, men inte en berättelse om hur rasismen försvunnit från fotbollen.

/Simon Bank

Vet ni, kids, om man festar så där som vi gjorde igår så blir man lite trött efteråt.

Det var inte samma sorts euronight, helt enkelt.

Vi kan berömma bra målvakter ikväll, vi kan såga ett par usla, och vi kan sympatisera med ett gäng super-strikers – för särskilt mycket till utlevd fiesta blev det inte. Om vi ska dra några slutsatser om internationell fotboll efter de här två dagarna så är det av det slaget som Roland Andersson hade smackat nöjt åt.

Nämligen: I modern fotboll får du a) inte göra några misstag, b) inte slappna av på fasta situationer.

Av arton mål ikväll kom tio på fasta situationer, fyra av dem var självmål.

Manchester United inledde med en nine-to-five-match i Moskva, en dittills rätt slö Valencia avgjorde när matchen somnat in, och han förtjänade det efter att ha drivit på hela anfallssekvensen.

Det var annars en match vars eldigaste ögonblick inträffade ett dygn före avspark. Här har ni Sir Alex-brytet som Erik Niva skrivit om.

Jag valde zapp-varianten, följde OM i Zürich och Milans vidare öden i Madrid. Leonardos elva ställde upp sig centralt på Bernabeu, och ett halvengagerat Real Madrid rullade runt och var ett hot varje gång de utmanade Milans mentalt pensionerade ytterbackar. Det var nu inte särskilt ofta, så det krävdes en inslagen present av stormålvakten formerly known as Dida. Raúl är inte den som är den när folk ger bort saker.

Det är väldigt ofta hemskt att se detta stolta, vackra Milan. Till och med spelarna på väg upp har sugits in i meningslösheten; Thiago Silva har blivit nervös, Pato har börjat tveka. Hemskt, säger jag. Och vad gör Pirlo nu för tiden? Han tappar boll, är icke-närvarande… och passar på när Iker Casillas missar att ta det där mellansteget som varje världsmålvakt förstås ska ta när skotten kommer från 35 meter.

Hur svagt Milan än är så kan Pirlo ändå klyva ett äpple från det avståndet, och hur svagt Milan än är så kan man inte sova när man möter dem. Sant Iker slumrade när Pato sprang in 2–1 direkt efter kvitteringen, men det målet tänker jag faktiskt ge Max Ambrossini, som nålhuvudspassade till det enda ställe där rödsvart kunde hota vitt.

Madrid fick in en löpande mittfältare till, men det krävdes en tuff hörna för att Drenthe skulle kvittera. Men så dags hade Real Madrid sjunkit in i samma sorts narkoleptiska tillstånd som Milan flanerade runt i före paus, och de gjorde 3–2 två gånger om. Första målet (nick, Thiago Silva) stals av en ofattbart odistinkt Frank De Bleeckere. Det andra skickade Pato in så att ingen kunde göra något åt det, särskilt inte ett horibelt ointresserat Madrid-försvar.

Real Madrid–Milan var, i stora stycken, en parafras på den där broderade folkhemsvisdomen ”Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst”. De fick en lillfingernagel, och var hantverksmässigt och moraliskt starka nog för att äta upp hela handen.

Grattis, Milan.

Och vad fan sysslar ni med, Madrid?

Marseille, då? De var, i min zapp-värld, bättre än FC Z. Med en lite stökig startuppställning där de gjorde en Lyon och spelade en mittfältsröjare som mittback (Toulalan i OL, M’Bia i OM) höll de greppet, och Ärkebängeln Gabriel Heinze dök snyggt upp i andra änden av ett frisparksinlägg för att göra ett blytungt 1–0.

Bordeaux fick ett slag i ansiktet direkt, när Ciani stoppade in bollen i eget mål (det här är CL:s mesta självmålssammandrag någonsin). Sen kom Ciani på vilket lag han spelar för och skickade in 1–1, innan ett försvagat Bayern (Baby Müller åkte onödigt ut, Rob-éry var inte med) straffades av Planus på en fast situation som återigen bevisade hur viktigt den sortens chanser blivit. Hans-Jörg Butt tyskplockade två straffar, det var inte mycket att snacka om.

Chiellini gjorde som Planus, och skickade in ett mycket viktigt mål för Juve – och det är klart att han var glad över det, han är ingen stor målskytt ute i Europa.

I samma grupp skrämde Apoel Nicosia Porto med ett självmål till, men sen var det färdigskrämt. Hulk gjorde ett opportunistiskt 1–1 och strafflurade in 2–1.

Om Real Madrid hade en slitsam kväll hemma så kunde de i alla fall jubla när Atleti fortsatte vara Europas relativt sett sämsta försvarslag. Frankie Boy blindpassade, Cashley Cole slog in bollen och Salamon Kalou profiterade. Och om tesen om försvarsspelet behövde ett bevis till så: ett lag som låter anti-nick-specialisten Kalou göra mål på nick är inte särskilt tätt.

Chelsea fortsatte med att lägga ytterligare emfas under fast-situations-argumentet med Lampards första CL-mål den här säsongen, och avslutade kalaset med ett symboliskt madridskt självmål.

Wolfsburg–Besiktas? 0-0, efter att stökige Grafite åkt ut med en kvart kvar.

Sådär. Det var ingen stor kväll i kväll, bara en väldigt intressant.

/Simon Bank

Namn: Steve Nash.

Ålder: 35 år.

Jobb: Basketproffs.

Klubb: Phoenix Suns, NBA.

Två gånger vald till MVP.

Sex gånger i NBA:s All Star-lag.

Årets kanadensiske idrottsman två gånger.

Grundare av Steve Nash Foundation.

och

Diehard supporter of Tottenham Hotspur Football Club.

It shows.

/Simon Bank

Varför har ni inte sagt nåt?

Om det här nu ska vara en blogg med en viss form av insikt och en annan form av utblick så är det ju för uselt att vi helt ignorerat snart sagt en halv miljon svenskar med finländsk bakgrund, och er andra också för den delen, i en halv vecka. Veikkausliiga spelades färdigt i lördags, HJK är tillbaka på den finska fotbollstronen och det finns förstås en hel del som borde sägas om det.

Man kan förstås tycka att Erik Niva, med fötterna stadigt rotade halvvägs i Malmivaara, är mannen att göra det, men han är som vanligt upptagen med brittiska villospår. Så jag gjorde vad varje samvetsgrann journalist skulle ha gjort: jag tog tag i en spade, sammanställde de frågor som behövde svar och…

…kontaktade en annan journalist.

 Pekka Holopainen på Ilta-Sanomat är en förträfflig kollega, som ifjol utsågs till årets sportjournalist i Finland. Här reder han ut allt ni (eller i alla fall jag) ville veta om årets säsong.

Bank: Aki Riihilahti gjorde knappt en match i Djurgården på två år, men kom hem och vann ligan direkt med HJK. Han verkar ha spelat en del också, hur stor del har han haft i guldet?

Holopainen: Aki var, som väntat, en psykologiskt viktig spelare för HJK men spelmässigt är han en skugga av den Aki vi lärde oss känna till i Palace eller i finska landslaget får 8-9 år sen. Nivån i Finland är snäppet, inte så mycket mer faktiskt, lägre än i Sverige vilket hjälpte Aki. Han måste vara fysiskt så nära 100 procent som möjligt för att faktiskt dominera, och det ska han tyvärr inte längre vara.

Bank: Nu är han mästare igen, men ändå får han bara stryk i tidningarna. Vad ska Antti Muurinen göra för att bli älskad egentligen?

Holopainen: Antti skulle raka sin mustasch och börja prata engelska som modersmål typ Roy eller Stuart. I min mening är HJK-fans som kastar skit på sin mästartränare ena jävla idioter. Enligt dom saknar Muurinen trovärdighet. Tycker dom bör skaffa sig en spegel och kolla själva hur det är med deras egen trovärdighet. Ja, Antti kanske inte fick superstjärnornas (Litmanen, Hyypiä) högsta respekt under sin tid i landslaget men det var för fan inte Antti själv som värvade honom i jobbet.

Bank: Vad har hänt med HJK? Är det en tillfällig uppryckning eller har de verkligen lyft sig?

Holopainen: En svår fråga. Det är många veteraner som ska bort och några till som kanske inte håller till så länge mer, typ Aki. Klubbens juniorproduktion är Finlands bästa och dom kanske skulle börja lita på klubbens egen efterväxt. Det man måste säga om Muurinen är att måste han välja mellan en 34-åring och 19-åring som är lika bra, sitter unggrabben på bänken. Så namnet av coachen för säsongen 2010 kan vara avgörande på ovanligt många vis.

Bank: Jag har blivit rätt förtjust i Kappe Hämäläinen. När tänker han ta det stora steget i karriären?

Holopainen: Så snart som möjligt, hoppas det går typ Tim Sparv och Groningen. Hamnar han i en storklubb direkt är det i värsta fall kört, det har vi flera exempel om. Holland först, typ, eller en mindre klubb i typ Tyskland där det kan finnas en skräddarsydd spelplats för honom.

Bank: Både HJK och Honka kör med hemvävt, finländskt. En trend?

Holopainen: HJK hade 3 st viktiga utlänningar i förstaelvan. Muurinen vill vinna direkt och så ska man tänka ifall man jobbar i hans position i HJK. Lehkosuo (Honka) kanske tycker att man hellre utvecklar sitt inhemska gäng i lång sikt än vinner ett utländsktbetonat FM-guld i kort sikt.

Bank: Efter förra säsongen plockade svenska klubbar upp Jos Hooiveld och Dominic Chatto, och båda har gjort ett bra jobb i allsvenskan. Finns det några spelare som svenskklubbarna borde köpa loss i vinter?

Holopainen: Vinner man SM-guld typ AIK, genom att aldrig scora, skulle jag satsa på Timo Furuholm i Inter. En 12målskille som absolut kunde tänka sig att spela i Sverige och fortsätta därifrtån till kontinenten. En riktigt intressant kille är Juho Lehtonen i finska Superettans PoPa, han blev just 17 år och gjorde 12 mål. Snacka om stortalang.

Bank: Apropå svenskarna – hur har det gått för dem? Är IFK Mariehamn nöjt med sina svenskar?

Holopainen: Alla var nöjda i allting i Mariehamn. Det är bara att kolla tabellen!

Bank: Till sist: RoPS måste vi prata lite om. Först och främst: Hur kommer det sig att ett lag från Lappland, från Rovaniemi, har halva startelvan full av zambier? Och sen: Hur kom det sig att de åkte ur?

Holopainen: För det första så var vi alla färdiga med RoPS med sina 28 zambier. Hoppas dom ALDRIG kommer tillbaks med sin nuvarande afrikanska filosofi. Dom skulle kanske räddat sitt skinn ifall dom vunnit sin juridiska brottning mot rivalen KuPS som haft en spelare på plan mot RoPS som enligt transferregler inte skulle spelat. Av någon orsak som ingen fattade (det är nästan garanterat då vi snackar om finska förbundet…) var spelarens övergång helt ok, säga regeln vad den vill. Men i detta speciella fall är det bara att tacka förbundet varmast, att bli av RoPS och 28 zambier var det största och bästa som hände i finska ligan år 2009.

Och så här slutade det alltså:

1. HJK 52 p.

2. FC Honka 49 p.

3. TPS Åbo 49 p.

4. IFK Mariehamn 43 p.

5. Inter Åbo 40 p.

6. Haka Valkeakoski 37 p.

7. Tampere United 37 p.

8. VPS Vaasa 35 p.

9. MyPa Anjalankoski 34 p.

10. FF Jaro 32 p.

11. FC Lahti 31 p.

12. KuPS Kuopio 23 p.

13. JJK Jyväskylä 16 p.

14. RoPS Rovaniemi 16 p.

/Simon Bank

Speciell, den här sporten.

Man löser biljett till en kväll när gruppspelet ska sortera ut blått från rött, bänkar sig för en dragracingkväll när de stora ska peta på gasen och lämna de små långt efter.

Istället passade småttingarna på att plantera sina sparkar strax över benskyddshöjd precis när starten gick, och blåsa liv i en riktigt, riktigt stor Champions League-kväll.

Först var det alltså Tatarstans finest som ställde Barcelona Zlatans Barcelona mot väggen med ett sjuhelvetes gammalsovjetiskt superskott från Aleksandr Ryazantsev efter två minuter. Efter paus behövde en dittills likblek Ibra lika lång tid på sig för att göra den där sortens klassmål som ursäktar en dålig halvlek.

Men slå mig i skallen med en skenebo – tror ni inte att Rubin hade mer tatarsiska trix med sig!

Gökdeniz Karadeniz Superstar sprang in med 2–1 på Camp Nou, och pressar Barça åtminstone lite i det här cupracet.

Ett hav österut höll sig Inter för gott för det här med försvarsspel två gånger om, på två fasta. Först fick mittfältsgnuggaren Taras Misjalik öppet fält på en frispark, sedan skickade Lucio in en hörna i eget kryss. Däremellan hade formserben Stankovic kvitterat på en mönsterkontring, och direkt efter paus kvitterade Walter Samuel Lucios självmål med en bättre hörnträff.

Nere i Budapest tog Fiorentina vid där galenskapen från Liverpool-matchen slutade senast, så det är väl lika bra att vi tar hela målshowen från start till mål:

1–0 kämpade skjutglade Peter Czvitkovics in från ett par meter. Adrian Mutu volleysvarade direkt, Gilardino bredsidesstyrde in 1–2 och gjorde hela jobbet före Mutus 1–3. Ungerska ligasuccén Gergely Rudolf smekte in reduceringen, innan Santana dödade matchen före paus. Coulibaly böjnickade in tröst-trean inför ett gungande Puskas-stadion.

Själv satsade jag på Anfield och Liverpools överlevnadskamp mot OL. Lite svajigt, lite oroligt, såvitt jag kunde se ett felaktigt bortdömt Kuijt-mål och sen fick både Stevie G och Cris tacka för sig med skador.

När Liverpool spelar den här sortens täta matcher utan sin dynamiska Torres-Gerrard-duo får alltid Benayoun en nyckelroll med sin luriga teknik. Nu var det inte den han behövde för att fippla in blytunga 1–0, men ändå. Lyon behövde en Kim Christensen-fenomenal Hugo Lloris för att hänga i ett par minuter till, och såg lite oskarpt ut

LFC är nu inte samma LFC utan hela fjolårets Xabi-Stevie-Torres-ryggrad, och efter paus var de existentiellt plågade, oroliga. De ska förstås klara att spela lugnt mot ett stressat Lyon på Anfield, men de var inte nära och det gladde mig att det till slut var Maxime Gonalons, en egen liten 20-åring, som fick kvittera.

Rafa Benitez hade ingenting att ge sitt lag, frågan är om han har det längre. Han bytte ut sin kreativitet, OL vräkte på med sin – och det var på inget sätt ologiskt att Delgado lämnade Carragher bakom sig och petade in 2–1 på stopptid.

Stopptid är förresten exakt så långt vi nu kommit på Benitez tid i Liverpool. Förlust mot United i helgen så är han färdig, väl?

Mer då?

Tja, Cesc visade hur viktigt det är a) att inte göra misstag i uppspelsfas och b) med mittfältare som fyller på hela vägen. AZ hade Pontus Wernbloom-boom-boom på bänken, men när de väl skickat in honom så kom också kvitteringen… intrippad av Mendes Da Silva.

Olof-Olympiakos fick jobba stenhårt, efter att Standard-tian Ivan De Camargo placerat in 0–1. Mitroglou fick enkelt göra 1–1 med lite luftlyft, och sent om natten snodde Stoltidis matchen med 2–1.

Hemma i Glasgow behövde Rangers inte ens en Jonas Eriksson för att släppa in en massa mål. Den här gången var det inte ens mot klassmotstånd. Trots en drömstart (ett flaxmål via Pedro Mendes och försvarsben) släppte de in allt som Unirea kastade mot dem:

1–1 Bilasco.

1–2 på Zola-Tihinen-klack från Bruno Fernandes.

1–3 var ett renare självmål av McCulloch.

1–4 skyfflade Pablo Brandán in på frispark.

I samma grupp imponerade Sevilla på nytt, med att borsta bort Stuttgart, som har sina problem i hemmaspelet i höst. Det var en fin kväll för hörnvarianter, och gamle Lyon-hjälten Squillaci gjorde så här. Tvåan fick Jesus Navas försvarshjälp med och trean fick Squillaci domarhjälp med.

Kommentarer, Jens Lehmann?

Jaja, Stuttgart ska i alla fall ha ett erkännande för kvällens känsligaste frispark. Avsändare? Élson.

Så slutade en kväll som räckte för att ge oss åter den där känslan av att i alla fall en hel del är möjligt i den här sporten.

Håll med om att ni gillade det?

/Simon Bank

Champions League-dags, som bekant, och innan vi går in på blod och hjärta och passion och de stora berättelserna kan vi väl trampa in på matematiken? De här veckorna för ju alltid med sig att vi diskuterar en och samma sak:

Hur påverkar de internationella avbrotten ligaspelet?

Laurent Blanc tog upp det i helgen, efter att både Lyon och Bordeaux förlorat i Ligue 1:

– Man pratar ofta om matcherna efter Europa-spelet, att lag är slitna då. Kanske borde vi prata lika mycket om matcherna före.

Nu är jag inte den som säger nej när Lolo kallar, så en bit ner har ni siffrorna för de lag som frekventerat Champions League de tre senaste säsongerna. Jämförelsen kretsar kring resultaten de gjort direkt före och direkt efter CL-avbrotten, satt i relation till hur de brukar spela i ligaspelet i vanliga fall.

Snabbversionen, en liten best-off för er som inte älskar era siffror:

•Marseille har störst problem av alla, deras poängsnitt är 0,6 poäng lägre efter CL-spel än normalt.

•Liverpool (-0,2) och Manchester United (-0,3) tappar också fart efter uppehållen.

•Barcelona Zlatans Barcelona har omvända besvär, de tappar 0,3 poäng i matcherna före europaspelet.

•Real Madrid, å sin sida, blir försvagat på båda sidorna av uppehållen (-0,2).

Och här är så den långa versionen:

Barcelona:

Före:

15 vinster, 6 oavgjorda, 6 förluster 50–26. (1,9 poäng/match)

Efter:

18 vinster, 5 oavgjorda, 4 förluster 77–24. (2,2 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,1 poäng/match.

Real Madrid:

Före:

13 vinster, 4 oavgjorda, 4 förluster 43–22. (2 poäng/match)

Efter:

14 vinster, 3 oavgjorda, 5 förluster 52–32. (2 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,2 poäng/match.

Arsenal:

Före:

15 vinster, 4 oavgjorda, 5 förluster 43–26. (2 poäng/match)

Efter:

15 vinster, 7 oavgjorda, 2 förluster 54–23. (2,2 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2 poäng/match.

Man United:

Före:

21 vinster, 4 oavgjorda, 3 förluster 65–22. (2,4 poäng/match)

Efter:

15 vinster, 7 oavgjorda, 4 förluster 48–23. (2 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,3 poäng/match.

Liverpool:

Före:

15 vinster, 6 oavgjorda, 3 förluster 46–17. (2,1 poäng/match)

Efter:

12 vinster, 9 oavgjorda, 3 förluster 45–26. (1,9 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,1 poäng/match.

Chelsea:

Före:

22 vinster, 4 oavgjorda, 1 förlust 55–12. (2,6 poäng/match)

Efter:

16 vinster, 4 oavgjorda, 6 förluster 45–21. (2 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,2 poäng/match.

OM

Före:

7 vinster, 4 oavgjorda, 3 förluster 23–16. (1,8 poäng/match)

Efter:

4 vinster, 4 oavgjorda, 5 förluster 18–18. (1,2 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 1,8 poäng/match.

Lyon:

Före:

12 vinster, 2 oavgjorda, 5 förluster 32–16. (2 poäng/match)

Efter:

9 vinster, 7 oavgjorda, 3 förluster 28–13. (1,8 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2 poäng/match.

Inter:

Före:

15 vinster, 1 oavgjord, 2 förluster 37–9. (2,6 poäng/match)

Efter:

13 vinster, 5 oavgjorda, 0 förluster 34–16. (2,4 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,2 poäng/match.

Dynamo Kiev:

Före:

14 vinster, 1 oavgjord, 3 förluster 39–10. (2,4 poäng/match)

Efter:

16 vinster, 2 oavgjorda, 0 förluster 46–15. (2,8 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,5 poäng/match.

Porto:

Före:

16 vinster, 3 oavgjorda, 1 förlust 38–7. (2,6 poäng/match)

Efter:

15 vinster, 3 oavgjorda, 2 förluster 38–10. (2,4 poäng/match)

Snitt i ligan under perioden: 2,3 poäng/match.

 

/Simon Bank