I den gulblåögda delen av världen går vi på Råsunda-träningar, pratar gamla minnen och nya tränarnamn, dricker en kopp kaffe till, fryser, tolkar tecken och pratar om allt utom Albanien.

Efter tolv år är Lagerbäck väck, för egen del är jag mest nöjd med formuleringen ”Vi skrev 2009-10-11 och tolv år var över” och med att jag köpt en ny vit skjorta.

Livet går alltså vidare, is what I’m saying. Men vi tappade ett par på vägen.

Om vi för ett ögonblick lyfter blicken både från nu och här så kan vi ju konstatera att det här var VM-kvalet när nio europeiska kvalgrupper skördade totalt arton tränaroffer.

Lagerbäck lämnar in, och sjutton fördömda män följde med honom. Eller kommer att följa med honom. Det kan bli fler. Gamle Stasi-rapportören Bernd Stange är illa ute med Vitryssland. Och om vi ser framåt är det enda jag är helt säker på att Ciro Blasevic, 186 år gammal, kommer att träna Bosnien i VM. Och EM. Och VM igen.

Här är de, hur som helst: Männen vi ska komma ihåg från ett kval vi vill glömma:

Jogvan Martin Olsen, avgick från jobbet med Färöarna den 29 september 2008.

Plamen Markov, fick sparken av Bulgarien den 2 december 2008.

Aage Hareide, avgick från jobbet med Norge den 9 december 2008.

Karel Brückner, avgick från jobbet med Österrike den 18 mars 2009.

Jan Poulsen, fick sparken av Armenien den 30 mars 2009.

Srecko Katanec, avgick från jobbet med Makedonien den 6 april 2009.

René Vandereycken, fick sparken av Belgien den 7 april 2009.

Petr Rada, fick sparken av Tjeckien den 8 april 2009.

Victor Piturca, fick sparken av Rumänien den 9 april 2009.

Arie Haan, sparkad av Albanien den 15 april 2009.

Frantisek Straka, avgick som interim-tränare för Tjeckien den 8 juli 2009.

Dusan Fitzel, lämnade Malta av hälskoskäl den 20 juli 2009.

Leo Beenhakker, fick sparken av Polen den 10 september 2009.

Franky Vercauteren, lämnade interim-tjänsten i Belgien den 10 september 2009.

Fatih Terim, avgick från jobbet med Turkiet den 10 oktober 2009.

Lars Lagerbäck, avgick från jobbet med Sverige den 11 oktober 2009.

Dror Kashtan, kommer inte att få förlängt kontrakt av Israel efter kvalet.

Igor Dobrovolski, lär inte få förlängt kontrakt av Moldavien efter kvalet.

/Simon Bank

Henrik Larsson slutar i landslaget.

Blixtinsikt: Det finns nu ingen kvar som är äldre än mig.

Kom, kom atombomb.

Det är dessutom, som Andreas i Umeå så vänligt påpekar, den sista lilla beståndsdelen i bronslaget från 1994 som lämnar landslaget. Det är naturligtvis av mindre intresse än min åldersångest, men ändå ett skäl att skriva färdigt en historia. Henke var the last man standing – här är slutpunkterna i landslaget för en generation.

Tack ska ni ha.

Thomas Ravelli 1981-1997.

Roland Nilsson 1986-2000.

Patrik Andersson 1992-2002.

Joachim Björklund 1992-2000.

Roger Ljung 1988-1995.

Stefan Schwarz 1990-2001.

Henrik Larsson 1993-2009.

Klas Ingesson 1989-1998.

Jonas Thern 1987-1997.

Martin Dahlin 1991-1997.

Tomas Brolin 1990-1995.

Lasse Eriksson 1988-1995.

Mikael Nilsson 1991-1996.

Pontus Kåmark 1990-2002.

Teddy Lucic 1994-2006.

Anders Limpar 1987-1996.

Stefan Rehn 1988-1995.

Håkan Mild 1991-2001.

Kennet Andersson 1990-2000.

Magnus Erlingmark 1990-1998.

Jesper Blomqvist 1994-2002.

Magnus Hedman 1997-2004.

/Simon Bank

Ja, det här var ju värdelöst.

Sverige missar VM, det är som det är med den saken. Det handlade inte om det här, inte om en i det stora hela väl genomförd match i Parken mot ett Danmark med 30 000 i ryggen. 10 oktober-revansch för dansken, stort grattis.

Sverige kunde vunnit, Zlatan Ibrahimovic var långa stunder superb i sitt targetspel, Kim Källström hade ett par lägen och Sebastian Larsson nickade in en boll som kanske borde tillåtits.

Men Sverige har gjort noll mål på Portugal och Danmark, de har inget att skylla på. När djupledsspelarna slutade (Ljungberg), försvann i periferin (Wilhelmsson) eller obegripligt nog inte fick plast ens på bänken (Elmander) tappade Sverige det spelalternativ som gjort dem svårstoppad. Nu hänger alldeles för mycket på att Zlatan Ibrahimovic ska bryta ner motståndarförsvar, och det är en för tunn strategi.

Det blir mer om det här imorgon.

Bara lite Svennis-skala nu:

Môcke bra:

Simon Kjaer – Kim Källström.

Môcke, môcke bra:

Jakob Poulsen – Zlatan Ibrahimovic.

Môcke, môcke, môcke bra:

Christian Poulsen – Behrang Safari.

Det finns inga mirakel här, men de finns i Argentina. Diego Armando Maradona, den gudakysste lille tjockisen, slöt fred med makterna i natt.

Gonzalo Higuaín fick debutera, äntligen, och gjorde mål i sin första landskamp, Argentina blev livrädda och backade hem och släppte in 1–1 i 90:e minuten.

Och så – ett mirakel:

Martin Palermo, 93:e minuten.

Diego Armando Maradona, 93:e minuten.

Om ni tyckte att fotbollsgudarna glömt Sverige just i dag så var det för att de var upptagna med att göra sälen i Buenos Aires.

En fin bild, en värdelös, värdelös natt.

/Simon Bank

Countdown.

Jag är aldrig nervös inför matcher när jag jobbar, funkar inte på det sättet, men det vore ju lögn att säga att jag inte är – in the words of Gudibrallan – engagerad som fan.

Det har blivit en modern tradition, lite som det här med att Erik Niva obstruerar mina blogginlägg, att det arrangeras krönikörs-battling inför de nordiska superkamperna. Den här gången har jag rekryterats av BT för att hetsa lite mot BT:s egen Morten Crone.

Lite hets har ju aldrig dödat någon, så jag satte papper i maskin och danskade ur mig det här, som motpol till Crones låga surströmmings-attack.

Föredrar ni det på svenska så varsågod: Ett sista stridsrop, riktat till den danska publiken:

Danmark gled genom kvalet, bar hem poäng och hade tur när det behövs – och vi kände igen metoden. Eller, mer än så. Det var vi som uppfann den.

Men i kväll kommer Sverige till Parken, med ett par allvarliga frågor till Morten Olsens pojkar:

Har ni det i er? Är ni svenska nog?

På flyget till Köpenhamn sätter jag mig och bläddrar i en bok, för att komma i rätt sinnesstämning. Redan i första kapitlet av Lasse Ellegaards fina 80-talsskildring ”Fodbold er ikke for de stumme” hittar jag rätt.

Ellegaard skriver om straffläggningen i Lyon 1984, sätter sig in i de danska spelarnas psyken och citerar Alan Shepards bön. Shepard skulle precis bli den förste amerikanen i rymden när han, enligt myten, väste ut en sista bön i radiosändaren:

– Oh Lord, don’t let me fuck this up.

Visst är det så ni känner nu?

Vi svenskar hade redan bekantat oss med tanken på att missa ett VM – det var svårt, vi är inte vana vid det vet ni – medan ni satt och diskuterade om ni skulle köpa med er Stellenboschs eller Bonnievales chardonnayer hem från Sydafrika nästa sommar.

Och lik förbannat står ni här nu, med allt att förlora. Fucking it up-läge.

Häromåret pratade jag landslagsfotboll med Martin Laursen, han lanserade en vanlig danskteori som går ut på att nära nog det enda som Danmark har att lära av Sverige är en viss sorts cynism, ett sätt att inse att det här med resultat trots allt betyder en del i fotboll.

Jag vet inte om det är det som hänt nu, men det som imponerat mest med Danmark i det här kvalet är ju det: Att de varit utspelade (Portugal) och tillbakapressade (Sverige) men ändå kommit hem med tre poäng.

I kväll blir det ett formstarkt Sverige med Zlatan Ibrahimovic som förste frågeställare, Kim Källström som motor och samma gamla vanliga 4-4-2-ordning som ska springa rakt in i Morten Olsens pojkar och se vad de är gjorda av.

Jag har all respekt i världen för Aggers och Christian Poulsens snabba uppspel, för den store, store fotbollsspelaren Martin Jörgensens spelgeni och för Bendtners Bendtner-tricks. Men fråga mig, och jag säger att Sverige i grunden är ett bättre, bredare och starkare fotbollslag.

I Sverige har vi lärt oss att det inte behöver betyda ett skit.

Vi är trygga i vårt system, trygga i vetskapen om hur vi kan karva ut ett resultat när vi behöver det.

Men har ni lärt er det än, söte bror?

Or are you gonna fuck this up?

/Simon Bank

I vår del av världen är ju det här det viktigaste som finns. Vattendelare, avgörande, himmel eller helvete, hela den där svängen.

Jag tänker dra ut och spela presslandskamp mot Danmark nu (de toppade, vi med knappt fullt lag) men först ska vi väl plocka ihop lite lösa bitar från en värld som lider kval.

POLEN möter Tjeckien borta ikväll, men efter ett rätt uselt kval så här långt är det intressantaste publikreaktionen inför onsdagens hemmamatch. Slovakien kommer på besök till Chorzow, men det polska landslagets supporterklubb har uppmanat alla fans att bojkotta matchen. Enligt rapporterna har bara 4000 biljetter sålts.

•••

FRANKRIKE möter Färöarna i Guingamp samtidigt som Serbien tar sig an Rumänien. På initiativ av de franska och serbiska regeringarnas idrottsministrar kommer matcherna att inledas med en tyst minut till minnet av Toulouse-supportern Brice Taton, som mördades i samband med en Europa League-match i Belgrad.

•••

UNGERN, våra goda vänner, ska försöka lugga Portugal på poäng i Portugal, och det kommer de ju inte att klara. Men de har redan nått sin största fotbollsframgång på 20 år den här veckan. När vi var i Budapest skrev jag om en ungersk fotboll i rörelse, och igår gick de till semifinal i U20-VM efter en fyra-utvisningars holmgång mot Italien.

Det mest frapperande med den matchen – sett ur ett highlightsperspektiv – är ju att Italien var så fenomenalt oitalienskt.

Ungtupparna, med sorgband för att hedra jordbävningsoffren i Messina, drog på sig tre onödiga röda kort. Matteo Gentili bjöd på en straff efter 50 sekunder. Och förbundskapten/romanistan Francesco Rocca blev utvisad för andra gången under VM. Men i Budapest jublar man.

•••

ENGLAND är VM-klart, och det mest intressanta med matchen i Ukraina är om det brittiska bredbandsnätet är starkt nog.

För första gången någonsin kommer en match med landslaget att sändas enbart som nät-stream. Enligt prognoserna kommer en dryg miljon tittare att beställa matchen, och experter varnar för att nätet kan rasa ihop. I andra änden av alltihop står Lars-Åke Lagrells allra bäste vän Philippe Hubert och hans Kentaro, som äger rättigheterna men inte kunnat sälja dem till någon efter att Setanta imploderat.

•••

IRLAND mot Italien är såklart, utöver att vara en match under en märklig Cannavaro-vecka, främst en ny krock mellan Trapattoni och hans hemland, och gamle Trap har ful-psykat med att ta upp fallet Cassano (”jag vill inte lägga mig i” sa han, efter att ha råkat väcka diskussionen som Lippi helst av allt vill slippa). Irland är näst intill självskriven grupptvåa, och Keane säger med värme i rösten att det här minsann börjar kännas precis på samma positiva sätt som inför VM 2002.

Robbie Keane, that is.

•••

ARGENTINA dansar dödstango hemma mot Peru. Diego tar ut en 4-5-1 och försnacket handlar om pengar som flyger genom luften.

I Peru skriver tidningarna att deras landslag erbjudits bonuspengar för att slå Argentina, samtidigt har gamle Barça-spelaren/peruanen Hugo Sotil gått ut i en intervju i Radio Catalunya och berättat att det ryktas att Peru erbjudits mutor från argentinskt håll.

Det enda vi vet är att Argentina måste vinna, att Diego måste vinna, och att det inte känns helt världsmästaraktigt att mönstra en elva med Insua och Heinze i backlinjen.

Argentina vinner ändå, förstås. Och ett helt folk hoppas a) att Messi äntligen gör mål (han ska ha gjort det enda målet på gårdagens träning…) och b) att Higuaín blir den injektion som anfallet behöver.

•••

CHILE är i det närmaste klart för VM (allt som behövs är förmodligen en poäng mot Colombia i natt), och förbundskapten Marcelo Bielsa är hyllad bortom rimlighetens gräns.

Minns ni Bielsa? Klart ni gör. Det var han som ledde Argentina under VM 2002, när de var bäst i världen men ändå åkte ur på en Svensson-frispark.

2007 höll Bielsa på att bli förbundskapten för just Colombia, men han hamnade i Chile istället – och nu är han ett nationalhelgon.

Han har röstats fram som landets bäste förbundskapten någonsin (Chile vann VM-brons 1962…), och på den här avancerade nätsidan drivs en lysande kampanj för att få honom helgonförklarad även av Vatikanen.

På sidan kan du själv tända ett ljus för Bielsa och hans lag. Målet är 100 000 tända ljus, och medlet är tre böner för mirakel i San Marcelinos namn.

Det första miraklet: Att gå till VM.

Det andra miraklet: Att gå vidare i VM.

Det tredje miraklet: Att vinna VM.

Klart man tände ett ljus.

•••

BRASILIEN är ju redan VM-klart. Men deras inhemska damlag krigar på.

•••

TYSKLAND ska ta en poäng i Ryssland för att undvika play-off-helvetet, men det är faktiskt andra bilder jag fastnat för från den tyska horisonten.

När jag var nitton, kanske tjugo, gjorde jag en stor intervju med Rolf Rüssmann. Han var sportchef i Borussia Mönchengladbach, där Martin Dahlin var den i särklass största stjärnan, och vi hade bestämt möte i en hotellobby.

Rüssmann var fem minuter sen, tio minuter sen, och efter en kvart bestämde jag mig för att ta tag i saken själv. Jag gick helt enkelt upp och knackade på, mer eller mindre livrädd.

Rüssmann var naken när han öppnade, med en handduk om midjan, och han var inte särskilt imponerad av att en dagisunge kommit för att snacka med honom.

När han förstod att jag kände till både Vogts, Maier och Schwarzenbeck mjuknade han upp lite. När han förstod att jag gärna pratade om hans 400 Bundesligamatcher bjöd han på öl.

Rolf Rüssmann var en galen jävel på mer sätt än ett, men på sätt och vis gav han mig min första journalistiska inblick i hur en storklubb styrs och sköts, och jag gick därifrån lätt berusad. På många sätt. Rüssmann dog i förra veckan (59 år gammal, cancer), och begravdes igår.

Jag höll en liten tyst minut i ensamhet.

•••

Nu tänder vi våra egna ljus och tar oss an en dag som avgöra ganska mycket av hur vi mår 2010. Är ni beredda?

/Simon Bank

På väg till Parken, presskonferensdags – men det är alltid någon som hinner före.

I dag har Louis van Gaal gjort press från tidig morgon, tv, radio, webbsidor, för att promota sin nysläppta biografi ”Louis van Gaal: Biografie & Visie”. Han har berättat att han gråter så gott som varje dag (”jag är som en öppen bok, det var därför jag inte hade några problem med att skriva min självbiografi”), han har berättat om sin syn på fotboll och om sin karriär och han har berättat om sin… eh… lätt komplicerade relation till potentater som Ronald Koeman och Johan Cruyff.

Cruyff först:

– Jag har varit hemma hos honom ett par gånger och haft mycket bra samtal om livet, men mest med Danny (Fru Cruyff). Johan sa inte så mycket. På annandag jul 1989 firade jag jul med Koemans, hemma hos Cruyffs. Då ringde telefonen, och det var till mig. Det var familjen: ”Riet är död”. Min syster. Jag stack snabbt hem. Senare fick jag höra att Johan var arg för att jag aldrig tackade honom.

När det gäller Koeman är det en svensk superstar med nummer nio som kommit emellan. van Gaal berättar från insidan om den gamla, kända uppgörelsen mellan Zlatan Ibrahimovic och Rafael van der Vaart.

Inget nytt, bara en bekräftelse på vad alla visste – och en insyn i det politiska spelet bakom:

– van der Vaart och Ibrahimovic hade ett stort gräl i omklädningsrummet- van Eijden (Arie, dåvarande general manager i Ajax) låg på sjukhus och kunde inte fatta ett beslut. Jag var tvungen att låta en av de två gå, problemet måste bort ur omklädningsrummet. Ronald skulle lösa det, men kunde inte, så jag högg av knuten. Ronald var överlycklig, problemet var löst åt honom.

– Sen sa Ronald till media att van Gaal sålde Ibrahimovic på transferfönstrets sista dag…

van Eijden har tidigiare pratat om affären, om hur Juventus höjde sitt bud avsevärt just den där sista dagen – och att van Gaal lovat att han hade en ersättare klar.

Zlatan skrev på för Juventus. Ersättaren Arouna Konés knä klarade inte läkarunderöskningen, och Ajax hämtade sig inte.

Så kan det gå. Här har ni lite bilder från van Gaals holländskt ödmjuka releasefest.

/Simon Bank

Javafan, vad hade ni själva gjort om ni hade en timme på er att känna in er i den danska stämningen?

En kall, ett smørrebrød med rejer, en plats i solen nere på Nyhavn. Hej, kliché, här kommer en krönikör till.

Det är en intensiv dag, en dag med resa, presskonferenser, träning, ett par krönikor som ska skrivas på ett par olika nordiska språk och så ett försök att få lite sömn en timme eller två. Så jag lämnar helt enkelt över ordet till er, med hjälp av de arbetssamma myrorna på Göteborgs-Posten.

GP publicerade igår en enkät med ett knippe nordiska sportjournalister som ombetts ranka de fem nordiska spelare som är bäst just nu. 

Det var inte enkelt. Det är det aldrig. Jaja, Zlatan är förstås nummer ett, nummer två och nummer tre – men sen då?

Korta radanmärkningar:

…vad betyder egentligen ”just nu”? Kan man räkna Daniel Agger på grundkvalité, trots att han inte spelat en match sen… vad är det? …juni? Och hur hårt ska man straffa Eidur för ett par genomusla matcher i Monaco?

…intressant med Christian Poulsen, som värderas högre i övriga Norden än i Danmark. Jag är överens med danskarna om hans kvalitéer (just nu, nb).

…omvänt med Big Man Sami, som hålls högre i Finland än hos oss andra.

Min lista dårå, för allmän dissekering:

1. Z.

2. Bendtner.

3. Agger.

4. Carew.

5. Jääskeläinen.

/Simon Bank

Det främsta argument som våra chefer använder när någon här i bloggfamiljen vill sälja in tungrodda dokument från ett Bukarest-derby eller om en död fransk cyklist är det här:

– Vi behöver läsare också, vet ni.

Allra oftast har vi svårt att förstå den inställningen, men någon udda gång händer det att även vi tycker att det här med läsare är en rätt bra grej, trots allt.

Det här är en sån gång.

Signaturen Mouuu har uppmärksammat mig om årets gulligaste fotbollsintervju, och jag har inte hjärta att undanhålla er den.

Chi ha incastrato Peter Pan? (Vem satte dit Peter Pan?) är ett program från italienska Canale 5, med ett moment där småungar mellan fyra och åtta år får intervjua storstjärnor. Och nu har turen kommit till Appiano Gentile, Inter och Master Mou själv.

Så här alldeles ljuvligt ser det ut.

Och här är ett knippe av kycklingarnas frågor, med stortuppens svar:

Min favoritfigur är Stålmannen, vilken är din?

– Jack Sparrow! Känner ni till Pirates of the Carribean?

Hemma hos er, vem bestämmer vad ni ska se på tv?

– Det är barnen som har fjärrkontrollen.

Skrattar du ens när du sover?

– Jag kanske skrattar då, så jag inte behöver göra det sen…

Kan du komma och titta nån gång när jag spelar fotboll?

– Gärna, men det är svårt. Jag kan säga till dig att min son spelar fotboll, och jag har aldrig sett honom spela. Men jag tycker om att titta på när barn spelar.

Svär du?

– Ja, jag svär åt mina spelare eller mina assistenter när jag blir arg.

Kommer du att träna ett damlag nån gång?

– Nej, jag ser inte mig själv göra det, för det är svårt nog att träna män och kvinnor skulle nog vara ännu svårare.

Du tjänar mycket. Får du betalt även om ni inte vinner?

– Vanligtvis tjänar tränare mer när de får sparken än när de jobbar, men jag föredrar arbete före att tjäna mer.

Sedan är det dags att ge sig ut i den vanliga världen igen, att rumla runt med en massa småungar som leker och blir omhändertagna av vuxna (vad barnen i frågepanelen skulle göra vet jag däremot inte), och the Special One avslutar med att tacka alla the Special Ones för pratstunden.

– Om jag kunde skulle jag byta ut alla mina presskonferenser mot det här, säger han.

Vi också, faktiskt.

/Simon Bank

Skrev jag att landslagsbevakningen fått min utblick att smalna av?

Jo, men ni tror väl inte att den smalnat av så mycket att jag släpper Gigi Becali?

Det rör ju på sig, vettni.

En dag som den här får ju Rumänien sin beskärda del av världens uppmärksamhet, nu när Herta Müller skopat hem Nobelpriset i litteratur. Bland reaktionerna noterar vi främst två:

”Det är alltid svårt att svara på, tycker jag. Det finns inga dåliga författare längre, men om vi bara kommer upp i vår högstanivå så tror jag att vi är bättre” (Lars Lagerbäck)

”Winning a Nobel Prize while sitting at the very bottom of the Bundesliga is quite a feat, I must say” (läsarkommentar på When Saturday Comes)

Men Gigi, då? Och hans Steaua Bukarest?

Den senaste veckans stora händelser är a) att det Rumänska institutet för Utveckling och Strategi gjort en opinionsmätning som visar att 44 procent av alla rumäner håller på Steaua och b) att rumänska Forbes kunnat slå fast att Gigis förmögenhet haft ett tufft år i finanskrisens kölvatten. Nu skvalpar den runt i trakterna av patetiska två miljarde, och Gigi har därmed sjunkit från sjunde till 27:e plats på listan över Rumäniens rikaste.

Det har inte hindrat honom från att annonsera sin kandidatur till det rumänska presidentvalet under det Starlet-marinerade mottot ”Tro, Hopp & Kärlek”.

Och apropå kärlek så vaknade vi i morse upp till en oerhört underhållande skvallerrapport i den rumänska skräptidningen Ziare. Efter Steauas match mot Gloria Bistrita i söndags (tredje raka oavgjorda matchen) passade stjärnduon Juan Toja och (målvakten) Ciprian Tatarusanu på att använda de lediga dagarna fram till landslagsuppehållet till att dra ut till en bergsstuga.

Enligt Ziare ska de ha supit sig halvt medvetslösa, kräkts till höger och vänster och hängt med kvinnor åt alla möjliga håll. Innan vi går vidare med berättelsen vill jag påminna er om vad Gigi Becali tycker om sexuella minoriteter, om nu lyckats glömma det. Gigi var mannen som häromåret ville förbjuda Pride-paraden i Bukarest och ordna en folkomröstning mot bögar.

– Varför är de så många? sa han. Jag ger två till fem miljoner dollar så att vi kan få väck alla homosexuella ur landet.

Så tänker han. Och därför var det rasande intressant att se hur hans klubb tänkte hantera skvallret om vad som egentligen pågick i den där stugan som Steaua-spelarna dragit iväg till.

Här är en bild av grabbgänget som firar ledigheten, det är Tatarusanu som är längst till höger och så här beskriver skvallertidningen Click! vad som försigår, allt översatt med den sublima Borat-touch som bara översättningsprogram på internet kan ge:

In the photos one can see that the young goalkeeper star extends towards the mouth of a friend to show love.

Det tog ungefär tolv sekunder innan en dementi låg ute på Steauas hemsida:

Ciprian Tatarusanu och Juan Toja var besvikna över artikeln som den tendentiösa sitan Ziare publicerade på torsdagsmorgonen, enligt vilken de två spelarna ska ha varit berusade i flera dagar i en stuga där de befunnit sig med alkohol och kvinnor. Spelarna förnekar uppgifterna som publicerats, de har inget med verkligheten att göra.

– Det enda som är sant i artikeln är att vi, efter matchen mot Gloria Bistrita, fick två dagar ledigt och att jag stack upp i bergen. (…) Jag var där med min flickvän, inte med en massa kvinnor som det står i artikeln. Jag var inte full och spydde inte. Jag förstår inte tanken bakom artikeln och är mycket upprörd. Mitt privatliv har inget med det här att göra, säger Tatarusaneu.

– Varför skulle en bild av ett gäng vänner betyda att man har en fest med alkohol och kvinnor. Artikeln är tendentiös och förtjänar ingen kommentar från mig, säger Toja.

Nu väntar vi bara på att höra vad Gigi säger.

Tro, hopp och kärlek? Extended towards the mouth of a friend?

/Simon Bank

Ni får helt enkelt ha överseende med en väldigt smal utblick från min horisont den här veckan, det är en massa landslagsbevakning i vägen så det blir som det blir.

I dagens tidning ger jag mig in på talangfrekvensen och -utbildningen i svensk landslagsfotboll, i både krönikeform och artikelform, däremot har ett par miniintervjuer fallit bort. Och det är väl sånt som, antar jag, man har en blogg till.

Diskussionen är intressant, hur som helst: Vad betyder det för Sverige om kontinuiteten bryts? Två saker: För det första får vi en generation som berövas erfarenheten, för det andra berövas förbundet på de där extra mästerskapsmiljonerna som de konsekvent brukar skyffla in i framtida talangsatsningar.

Det är, hur man än vrider och vänder på det, bad news for the Swedish game.

Och så miniintervjuerna då, med två fanbärare:

Mattias Bjärsmyr, 86-generationen:

Du riskerar att missa VM nästa år. Vad skulle det betyda för spelarna i din generation?

– Vi ”riskerar” att gå till VM också… Äh, det är svårt att säga. Men att vara med skulle betyda jättemycket, det är bara att se vad det betydde för oss att spela U21-EM.

Vad betydde det?

– Jag tror att mästerskap betyder oerhört mycket för alla, och kanske ännu mer för spelare som är unga. För mig själv hade U21-EM stor inverkan, egentligen utan att man tänker på det. Man får ett kvitto på att man håller på den nivån. Respekten försvann lite, man kunde känna att ”nu ska jag gå in och visa vad jag kan”.

– Klarar man av det så bär man med sig det.

Kim Källström, 82-generationen:

Din generation fick spela U21 och EM tidigt, vad betydde det?

– Jag spelade ju inte U21-EM, men det ger en viss erfarenhet som ändå är viktig. Det är speciellt att spela i landslaget, hur man lever och fokuserar. Det är ett helt land som fokuserar på vad du gör. Det är ganska nyttigt att vara med om det. Jag tror väldigt mycket på det här med att få ut unga landslag tidigt och få chansen att möta olika nationer tidigt.

Är erfarenheten från stora mästerskap speciell?

– Mästerskapen… jo, det är viktigt att lära sig. I en serie har man marginaler att göra misstag, i ett mästerskap gäller det att vara på topp i sju-åtta dagar, det är inte helt enkelt.

/Simon Bank