Johan Elmander ansluter till landslagstruppen, en gammal Brøndby-hjälte kommer hem till sin bortaplan.

Han är inte där för att vinna mot danskarna.

Han är där för att få dem att förlora.

Jag vet inte vad ni fått för er, men det är så här långt vi kommit nu, till en match där varje liten millimeter är en meter lång och ingen psykning är för liten för att ha betydelse. Sverige stänger träningar, Zlatan smyger in lite trash-talk, och Johan Elmander bjuds in med ambulansflyg.

Varför?

För att förstå det behöver vi inte gå längre från Parken än till… Parken. För två år sen kom Sverige dit med en skadad superstjärna som heter Zlatan Ibrahimovic, det diskuterades från och till och han skulle kunna spela eller inte.

Det kunde han inte – men Lagerbäck satte honom ändå på bänken. Utifall om att. Som matchen utvecklade sig var det inte en Zlatan utan arton-tjugo starköl Sverige behövde för att vinna, men Johan Elmander är bra nära ett parallellfall.

Han är inte i full träning, han har kört ett halvfartspass med boll i Bolton och är inte i närheten av att vara redo för en svensk startelva på lördag. Absolut ingenting talar för att han ens kan spela en liten del av matchen.

Jag kan ändå se tre möjliga skäl till att Lars Lagerbäck ändå vill ha honom med i Köpenhamn:

1. Om Elmander ska kunna spela mot Albanien så är det bättre att se honom i träning i fem dagar än i tre hetsiga dagar hemma i Stockholm.

2. Danmark har stor respekt för Elmander. De vet att han kan göra mål i Danmark, de vet att han kan göra mål på Danmark. Är han med i diskussionen är det ett (litet, men ändå) orosmoment för Morten Olsen och hans gäng.

3. Zlatan Ibrahimovic kunde sitta på bänken trots att han var skadad, som en resurs. Om Elmander visar sig klara ett ryck eller två under träning så… kanske, kanske?

Och ”kanske” är inte så illa, en vecka som den här. Vi tar vad vi får.

Al Chip, El Maco, El Mander.

/Simon Bank

About bloody time.

Eftersom jag förstått att alla som kan det här med bloggeri menar att ett inlägg ska vara kort, kärnfullt och gärna röra moraliska frågeställningar så tänker jag göra slag i saken och – för första gången sen vi inledde den här rörelsen – skriva ett blogginlägg.

I åtta år har det funnits en teknisk lösning för att bestämma bollbanor med stor exakthet. Dr Paul Hawkins uppfann the Hawk Eye och revolutionerade sporter som tennis, cricket och snooker.

Nu har två saker hänt:

A. Dr Hawkins har gått ut och sagt att systemet skulle fungera även i fotboll, för att till exempel bestämma om en boll är inne i mål eller inte. Han har också skrivit till Sepp Blatter att systemet har en hundraprocentig säkerhet.

B. Blatter har just gått ut och sagt att ”vi ska gladeligen titta på det”.

Jag har varit motståndare till tekniska lösningar och videogranskningar, eftersom alla föreslagna metoder tagit för lång tid och eftersom efterhandsdiskussionen på sätt och vis är en stor del av charmen med fotbollen.

Men om det nu finns ett sätt… som kan fungera med samma sorts challenge-tanke som i tennis… så finns det väl inget att tveka om längre?

Imorgon ska jag fråga Mattias Bjärsmyr vad han tycker.

/Simon Bank

Landslagssamling, dag 1. Fyra dagar, ett knippe psykkrig och 18-20 öl kvar till årets match i svensk fotboll.

Ni får en fråga och ett svar från dagens aktiviteter innan vi kastar oss långt bort från svenska landslaget:

Simon Bank till Dusan Djuric, i ett samtal om utveckling:

– Har du två fötter nu?

Dusan Djuric:

– Ja. Och lite till.

Bra grabb, Dusan. Och med det tar vi oss vidare in i en diskussion om kombinationen fotboll och kroppar.

Eftersom jag, tvärtemot vad många tror, är den ende här i bloggfamiljen som intresserar mig för modeveckorna runtom i världen så kunde jag inte låta bli att göra en liten marginalanteckning från spektaklet i Paris. I måndags meddelande nämligen Brigitte, Tysklands största dammagasin, att de tröttnat på bilder av anorektiska modeller och hädanefter enbart kommer att använda ”riktiga kvinnor” som modeller i tidningen.

Jag har inte för avsikt att diskutera onormalt smala tjejers rätt att kallas för ”riktiga kvinnor”, utan noterar istället vilken sorts tjejer Brigitte tänker ersätta dem med:

– Vi kommer att visa kvinnor som har en identitet. Den artonåriga studenten, styrelseordföranden, musikern, fotbollsspelaren, säger chefredaktören Andreas Lebert.

Och om vi tagit upp kvinnor och kroppar och lägger ihop det med Erik Nivas post om Roy Keane, var landar vi då?

Alldeles riktigt.

Dwight Yorke.

Den gamle United-målsprutan har ju precis släppt en självbiografi, lanserat den i kvalitetstidningen News of the World – och han har inte direkt dolt den avsiktliga tvetydigheten i boktiteln ”Born to Score”.

Trinidad & Tobagos motsvarighet till Antonio Cassano har…

…legat med fyra kvinnor på ett dygn.

…haft sex i baksätet av en Glasgow-taxi.

…haft sex vid kanalen i Manchester.

…blivit av med oskulden redan som tolvåring.

Hans ex-flickvän Katie Price (Jordan, ni vet) skrev i sin självbiografi att hennes relation med Yorke var fullkomligt ytlig, att hon aldrig kom nära honom, men att han ”hade ett fantastiskt sexpack, läckra muskulösa ben” och i en lång intervju i The Times pressas Dwight på om han möjligen kan ha lite problem med det här med relationer och närhet.

Ja, och så redogör han för två av sina relationer också, de till Sir Alex Ferguson och Roy Maurice Keane, och det är där vi hämtar hem bloggen till fotbollsvärlden igen:

Jag hörde på Talksport att du nämnde att du träffade Sir Alex i förrgår. Vardå?

– På Old Trafford.

Vad gjorde du där?

– Jag åkte dit för att träffa honom, som vanligt. Jag svänger förbi ibland bara för att snacka lite, och för att ge honom en bok. Den första.

Din självbiografi?

– Ja.

Hade han läst utdragen i News of the World (där Yorke berättade om hur han smugit runt Sir Alex sexförbud inför matcher)?

– Jag är övertygad om att han fått höra… men om han läst alltihop vet jag inte.

Sa han nåt om det?

– Nä, han var rätt… han lämnade ett meddelande på min telefonsvarare [kvällen före] och sa ”Mr Yorke, jag har mina advokater här. Du är portad på Old Trafford, du är portad från Tobago”. Så jag åkte dit och träffade honom.

Sa han nåt om Roy Keane?

– Nej, det nämndes inte.

Inte alls?

– Nej, vi har inte pratat om Roy.

Roy har inte skickat något sms?

– Jag har verkligen inte fått något sms från Roy den här gången, nej.

Well, det hade förmodligen inte varit så annorlunda mot det förra [”Go fuck yourself”] du fick.

– Det hade nog kunnat vara värre.

Jo.

Det hade nog det. Vi lämnar ämnet med det konstaterandet, och ett finfint soundtrack.

/Simon Bank

Ska det vara så här? Ska vi börja våra veckor på det här viset? Är det det här ni kallar måndag?

Igår satt jag på Ryavallen (jaja) och såg AIK markera vinnargener i en 0–0-match så mycket och så starkt att det inte gick att tänka SM-guldet bort från dem. Jag hade kunnat tänka mig ett 6–0-resultat på Gamla Ullevi och ändå känt att… nä, det här är ändå inget annat än lite konstgjord blåvit andning, de kan tro på det här med allsvenskan – för AIK vet ändå att de vinner.

Men när Niclas Alexandersson kommer in med tröja 38 (och ser ut som en artonåring nere på Tylö Sun), när Wanderson skjuter i stolpen och när Spurs-supportern Stefan Selakovic gör mål när matchen är slut – som vilken jävla Balkan-svensk superstar som helst – då är det ju bara att erkänna att det där såg ut som mer än konstgjord andning. Det såg ut som ny luft, nya lungor, nya hjärtan, ett nytt IFK Göteborg. Sen får spelet se ut som det vill, för det där kan de göra mycket med.

Och det var bara en del i en måndagstriptyk som skickade iväg den här veckan i överljudsfart.

Det här var nämligen måndagen för rungande repliker, för vändningar och spegelvändningar.

I U20-VM tog Italien juniorrevansch på ett försvarsdarrigt Spanien. Mattia Mustacchio, en ny i raden av Brescia-produkter, sprang in med två mot ett tio-manna-Furia, som fixade fram två mjuka straffar. Aarón Niguez skedade in den första som om vore Roma-kapten men han missade den andra, och det blev 3–1.

Italien har aldrig tagit medalj i U20-VM i någon av de sexton turneringar som arrangerats de senaste 32 åren. Inte en enda. Nu är de i kvartsfinal.

Och den sista delen i triptyken sitter jag och ser precis just nu, och oavsett vad som händer i andra halvlek mellan Aston Villa och Manchester City efter paus så är det det här jag kommer att komma ihåg:

Efter nio år, nästan 300 matcher (och nästan lika många självmål) för Manchester City fick Richard Dunne veta att han inte längre passade in så väl i det nya, arabiska slott som Hughes skulle bygga. Dunne lämnade kvar sin lagkaptensbindel och skrev på för Villa.

I kväll möter han City för första gången sedan dess. Efter en kvart går han upp, spänner kroppen i en båge och gör så här.

Han firar inte målet efteråt, men det är den här sortens historier som får oss att fira fotbollen till och med en måndag i oktober när nästan allt känns jämngrått och platt.

Som de säger i Manchester och Sundsvall:

Football. Bloody hell.

/Simon Bank

Måndag utan mening och mål. Tog tåget hem från Borås, lyssnade på den vidrigt multibegåvade Scarlett Johanssons nya skiva (bra, inte fantastisk) och funderade på om Erik Niva kommit upp ur gruvan än.

Någon måste ju försöka rama in en helg som var en och en halv.

Låt oss göra det i lättuggad punktform:

Helgens snyggaste:

1. Murat inleder Ankaragücüs sanslösa 3-0-lek med Gala, med höstens allra vackrast kontrollerade tunnel.

2. San Iker Casillas skickar en hälsning till sin gamle, gode vän Gigi Buffon.

3. Jesus Navas hade en sån där dag när han bestämde sig för att avsluta drömanfall och förnedra Marcelo istället för att förnedra sig själv med ligans sämsta filmningar.

4. Mitko Berbatov cyklar in den första kvitteringen av två för Manchester United mot ett lika tappert som imponerande Sunderland.

5. En ung, lovande kille gör sitt första Dynamo Kiev-mål för säsongen. Andrij Sjevtjenko, heter han. Kom ihåg namnet. Kan bli nåt.

6. Cesc Fabregas kröner en löjligt lekfull eftermiddag med att göra ett mål han förtjänade till hundra procent.

7. Luis Suarez smekte in sitt tolfte höstmål för Ajax.

Helgens tyngsta:

1. Renato sänker Real Madrid, som var tillbaka i gamla tiders pojklagsförsvarande.

2. Chelsea spelar upp dvd:n ”så straffar du ett mittfältsmisstag”.

3. Kenny Miller får göra sitt andra för Rangers mot Celtic. Inte illa för en spelare som är så skadad att han inte tagits ut i landslagstruppen.

4. Sneijder vinkelberäknar in 2–1 mot Udinese, och får en lite halvtjurig Mourinho att fira with his toungue hangin out.

5. Nesta och Dinho hjälptes åt för att rädda Milan från en av klubbens värsta veckor i modern tid, 1–1 i miniderbyt mot Atalanta.

6. Lillebror Ferdinand vallar in en stopptidskvittering för storebror Rios United.

7. Felipe Melo ger bort en chans till Palermo. Cavani tar den.

8. …och gamle Totti såg ut precis som den gamle Totti när han dyngade in sitt andra mot Napoli.

Helgens kryss:

1. Roman, Roman, Rrroman Riquelme mot Velez.

2. Theo Janssen, Twente mot Heracles.

3. Pedrito, för Barça mot Almeria.

4. Nicklas Bendtner, så här en vecka före en landskamp.

5. Radoslaw Majewski, Forests Polonia-lån, gör vad varje klok polsk striker gör med en frispark man inte vet var man ska göra av.

Helgens bits and pieces:

1. Martin Palermos tar livet av myten att Jonas Wallerstedt är den ende som nickar på mål från 42 meter. (Wallerstedt är å andra sidan fortfarande den ende i världen som skulle nicka frisparkar om man fick).

2. Sascha Burchert gjorde sin andra match som Hertha-målvakt mot HSV, han är bara nitton år men kan spela en hel karriär utan att göra om det här. Ni har säkert redan sett dem, både det ena och det andra, men i ren sympati med pojken kan ni väl göra det igen.

3. Hollands roligaste klipp? Lille norske gutten Christian Grindheim blir utbytt för Heerenveen, och gillar det inte alls. Det roliga är inte att han tjurar, och inte ens att han gör det mot en stackars kameraman – utan att han gör det på en riktigt fin dagis-engelska.

4. Iker Muniain blir historiens yngste Primera-målskytt med det här skallerskottet för Athletic mot Valladolid. Han är sexton.

5. Vill ni veta varför vissa människor blir vinnare? Jo, för att de mår väldigt dåligt av att inte vara det. Ni behöver inte ens förstå franska för att förstå vad Dede Deschamps säger (”Det fanns mycket otillräcklighet, både kollektivt och individuellt i första halvlek…”) efter 1–2 mot Monaco.

6. Om vi nu lyft Nicklas Bendtners fina bollträff så ska vi förstås också konstatera att det var en fin dag för hans allra värsta fiende också. Duncan Rasmussen skickade in fyra för Brøndby.

7. Och till sist: En uppföljning av gårdagens lilla bit om pojkarna i Brasilien. Adriano, den pånyttfödde, avgjorde Fla-Flu-derbyt med två mål, varav det andra gav dubbla poäng eftersom det var med högern. För Grêmio gjorde superparet Jonas och Maxi Lopez tre mål, så det är värt att hänga med hela långa vägen av det här klippet. Inte minst för Maxis målfirande.

Så. Där har ni ungefär vad som orkades med. Nu ska vi undersöka vad som derbyhänder i Prag och runt Gamleport.

/Simon Bank

Eftersom en föreläsningsturné i Malmberget och en allsvensk toppkampskramp kom i vägen får vi se till att summera hela målhelgen i ett svep när tiden är mogen.

Innan dess – och medan Elfsborg och AIK mäter muskler – kan vi väl ge oss i kast med nattens allra största nummer i fotbollsvärlden?

Det är ju dags för Fla–Flu.

OS-staden Rio ska kora veckans kungar, och 75 000 (biljetterna är billigare än normalt) kommer att se matchen.Fluminense ligger sist, bråkar med Fábio Santos om lönefrågan efter ett brutet kontrakt och löper, enligt dem som kan sånt, en 92-procentig risk att åka ur.

Adriano, med en rätt usel derbyhistoria, ska göra målen ihop med gamle hjälten Dejan Petkovic, som spelar sitt sista derby på Maracana (stadion ska byggas om nästa år, med sikte på VM. Det behövs).

Flamengo ryktas testa en 4-3-3-uppställning med Adriano som spets framför Everton och Zé Roberto. Och någonstans där känns det som att vi radat upp tillräckligt många ex-europeiska spelare för att ha ett tema att reda ut. Det blir ju allt vanligare att hel- och halvstukade spelare åker ångbåt till Brasilien för att få karriärer på rätt köl igen – så låt oss kika närmare på hur det går för dem.

Ett par grundregler kan vi urskilja direkt:

1. Det är tufft att komma hem igen.

2. Brasilianska ligan är tuff mot vänsterlår.

Här har ni ett knippe, med så rättvisa bedömningar man kan åstadkomma från andra sidan oceanen:

Adriano, Flamengo. +++++

Tretton mål hittills, skytteligaledare – och väldigt hemma i Flas tremannakedja (när de nu väljer att spela med en sån). Adriano trivs med livet igen. Han har, skvallras det om, hittat tillbaka till ex-flickvännen Joana Machado och har talat ut om sin tunga depression och alkoholism under tiden i Inter. Flamengos anfallsspel har lyft med honom och presidenten Marcio Braga har jublat över den nya dimension som l’Imperatore tillfört. Själv har Adriano börjat småsurra om en återkomst till Europa.

Fábio Santos, Fluminense. +

Kom till Lyon från Cruzeiro för 40 miljoner, som ytterligare en i raden av brasseimporter till Gerland. Tog ingen ordinarie plats, grinade, vägrade bli utbytt (mot Kim Källström, as it was) och kontraktet bröts i förtid. Skrev på för Flu till 2011 och skulle tillförra inställning och attityd, var det tänkt. Did he fuck. Han har bara spelat två matcher på fem månader, skadat ett knä – och i veckan bröt Fluminense kontraktet.

Fred, Fluminense. ++

Oerhört märklig karaktär, som gjorde ett bra jobb för Lyon tills han bestämde sig för att inte jobba för Lyon längre. Kastade stolar omkring sig på träningsanläggningen, gamblade på att få ett kanonkontrakt – men fick åka hem till Brasilien istället. Gjorde två mål i debuten i våras, men skadade ljumsken illa i somras och har inte spelat på tio veckor. Kommer inte att kunna spela i derbyt. Totalt har han gjort nio mål på sina tjugo matcher, men nio mål för en spelare som tjänar nästan tre miljoner i månaden är inte gott nog. Själv säger Fred ingenting. ”Jag pratar inte förrän jag spelar igen” säger han.

Caçapa, Cruzeiro. +

Usel och skadedrabbad i Newcastle, och eftersom han satt på ett monsterkontrakt var det inte mycket snack när Toon åkte ur – de kunde inte ha honom kvar. Han gjorde det inte lätt för sig när han valde ny klubb. Först satt han ner med sin gamla klubb Atlético, bara för att skriva på för arvfienden Cruzeiro när de vände ryggen till. Tuff start. Sedan har han varit skadad och knappt spelat alls, men är nu på väg tillbaka för att förstärka ett ålderstiget Cruzeiro-försvar.

Gilberto, Cruzeiro. ++++

Kom från Hertha till Tottenham i fjol, men var egentligen aldrig nära en plats bland de elva.

– Jag klarade inte omställningen, jag var kanske inte helt i fysisk form, erkände han själv häromdagen.

Gilberto skrev ett tvåårskontrakt med Cruzeiro i somras, och har kommit in alldeles utmärkt i laget som vänsterback med fem mål på tio spelade matcher.

Ronaldo, Corinthians. +++

Fenomenet svek Flamengo, som hjälpt honom under rehab-perioden, och skrev på för en konkurrent istället. Gjorde en fin höst med Corinthians, avslutade med att göra mål i finalen när klubben tog hem cupen för tredje gången i historien.

Efter en handskada är han nu tillbaka igen, men klubben har sålt av spelare, skvalpar runt i mitten av tabellen och Ronaldo – med ett facit på sju mål på elva ligamatcher – är lite deppig.

– Vi hade en strålande första halva av året, men nu är verkligheten annorlunda. Vi måste ta oss ur det här hålet vi hamnat i, säger han.

I derbyt mot Sãp Paulo förra veckan fick han i alla fall göra mål igen. Med betoning på fick.

Edu, Corinthians. +

Edu var en av nycklarna i det Corinthians som blev världsmästare för nio år sen, och de tidigare återvändarna från det laget (Freddy Rincon, Vampeta) har gjort fiasko när de kommit tillbaka. Efter åtta år i Arsenal och Valencia försöker Edu lyckas bättre – och det har gått… sådär.

Han hann knappt landa i São Paulo innan han drog av högerlåret, och sedan dess har han inte lämnat gymmet.

Fábio Rochemback, Grêmio. +++

En spännande Europa-karriär som tappade farten efter vändorna i Portugal (Sporting), Barcelono och Boro. I augusti skrev han på för Ronaldinhos älsklingsklubb, och de är väldigt förtjusta i honom där. Sedan han debuterade för en månad sen har Grêmio bara förlorat en match, och Rochemback har en given nyckelroll på mittfältet.

– Han har alltid varit stark, men han lärde sig mycket under sin tid i Europa, säger tränaren Paulo Autuori.

Maxi López, Grêmio. +++

Argentinaren dansade runt på ett par bakgårdar (Mallorca, FC Moskva) efter att Barcelona tröttnat. FC Moskva har lånat ut honom på ett år, och Maxi är orolig för att han måste flytta tillbaka vid årsskiftet. Trots en rejäl skada i vänster lår som hållit honom borta från spel i två månader vill Grêmio behålla honom. Maxi har gjort sju mål på sina 14 matcher och Autuori är mycket nöjd. <!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

– Vi gör allt vi kan för att ordna ett nytt kontrakt, meddelar klubbledningen.

Edu, Internacional. +

Nio år i Europa fick räcka. När Betis åkte ur fanns det ingen plats för en skadedrabbad Edu. I augusti blev han klar för Internacional och… jodå, han började med en rejäl sträckning i vänster lår och har inte riktigt hunnit etablera sig i laget ännu.

Edmílson, Palmeiras. +++

Var elegant i Lyon, duglig i Barça och oduglig i Villarreal – och flyttade hem till São Paulo efter åtta år i exil. Har flyttats runt lite, som antingen defensiv mitt eller en av tre mittbackar – och har varit mycket säker i ett lag som leder serien och är ramstarkt defensivt. Edmílson har – förstås – haft lite problem med vänster lår de senaste dagarna, men ska vara tillbaka och spelklar igen.

Vágner Love, Palmeiras. ++

En av sommarens gåtor. Vágner Love har vräkt in mål för CSKA Moskva, men under Zico tappade han allt och till slut lyckades han prata sig till en ny chans under ett årslån hemma i Brasilien, där han hoppas spela till sig en plats i VM-truppen. Trivs bättre sedan Palmeiras gått över till ett 4-4-2, och omdömena är försiktigt positiva efter starten: fem matcher, tre vinster, två Love-mål.

Emerson, Santos. +++

Brasiliens svar på Håkan Mild fick ett skadeplågat och tungt slut i Italien, skulle skriva på för sin barndoms favoritlag Grêmio men kovände och hamnade i Santos istället. Under de halvlekar och matcher han kunnat spela har mönstret varit tydligt: Santos släpper inte in några mål längre.

I natt spelar de klassikern mot Palmeiras. I fredags klev Emerson av träningen, en säkerhetsåtgärd eftersom han hade känning i… vänster lår. Då hade redan en annan gammal Europa-succé, Benficas ex-vänsterback, lämnat återbud efter att ha skadat… vänster lår.

Derlei, Vitória. +

Portos och Sportings gamle skyttekung fick väl ingen kanonstart på sitt nya liv i Bahia. Eller, det fick han visst. I debuten kom han in och avgjorde mot serieledande Palmeiras, men sedan kom höstens märkligaste skada i vägen. Derlei var hemma, och råkade skära upp halva högerknät mot kanten av ett glasbord. Så missade han fyra-fem matcher, och under tiden har hans ersättare gjort ett väldigt bra jobb – så Derlei får slåss för att ta plats igen.

/Simon Bank

Oh my oh my.

Sunderland åker till Old Trafford, är med ett cup-trött United hela vägen hem, och så slutar det så här.

A. Kieran Richardson, 24 år, fostrad i West Ham och med sex säsonger i United, blir onödigt utvisad och ger hemmalaget en polett till att stoppa in i forceringsmaskinen.

B. Anton Ferdinand, 24 år, fostrad i West Ham och lillebror till Rio Ferdinand, styr in kvitteringsbollen i eget mål två minuter in på stopptiden.

Och så säger folk att ironin är död.

Sunderland var tappert, 2–2 var ett rättvist resultat, och om vi ska säga något mer om den matchen så är det att det är frapperande att höra United bli utsjungna på hemmaplan. Jo, det kan naturligtvis ha en del med mick-placeringar att göra, men eftersom det är en trend snarare än en enskild händelse så förtjänar det sin kommentar. Långa perioder före paus hördes bara gästsektionen.

In med Roy Keane och röj i corporate-charter-träsket, säger jag.

Och så till sist ett litet mini-quiz. Ni har fem rader på er att komma på svaret.

1. Vilka fyra klubbar utanför top-four har, de senaste fem säsongerna, lyckats sno poäng borta mot samtliga de fyra toppklubbarna?

2. Vilken klubb utanför top-four har, de senaste fem säsongerna, tagit flest bortapoäng mot de fyra toppklubbarna?

Så. Färdigfunderat. Här är hela tabellen över hur många poäng klubbarna tagit på Stamford Bridge, Old Trafford, Anfield och Highbury/Emirates:

1. West Ham 12 poäng (7 v Arsenal, 3 v United, 1 v Chelsea och Liverpool)

2. Aston Villa 11 poäng (5 v Arsenal, 4 v Liverpool, 2 v Chelsea)

3. Manchester City 8 poäng (5 v United, 1 v Arsenal, Chelsea och Liverpool)

3. Spurs 8 poäng (2 v United, Arsenal, Liverpool och Chelsea)

3. Everton 8 poäng (3 v Chelsea, 2 v United, 1 v Liverpool och Arsenal)

3. Sunderland 3 poäng (2 v United, 1 v Arsenal)

7. Birmingham 7 poäng (5 v Liverpool, 1 v Chelsea och Arsenal)

8. Middlesbrough 6 poäng (3 v United, 2 v Arsenal, 1 v Liverpool)

9. Hull 5 poäng (3 v Arsenal, 1 v Liverpool och Chelsea)

9. Bolton 5 poäng (3 v Chelsea, 2 v Arsenal)

11. Blackburn 4 poäng (2 v Liverpool, 1 v United och Chelsea)

11. Fulham 4 poäng (2 v Chelsea, 1 v Liverpool och Arsenal)

13. Portsmouth 3 poäng (2 v Liverpool, 1 v Arsenal)

13. Charlton 3 poäng (2 v Liverpool, 1 v Chelsea)

13. Newcastle 3 poäng (1 v United, Chelsea och Arsenal)

16. Wigan 2 poäng (1 v Liverpool och Chelsea)

16. WBA 2 poäng (1 v United och Arsenal)

16. Reading 2 poäng (1 v United och Chelsea)

17. Southampton 1 poäng (1 v Arsenal)

17. Stoke 1 poäng (1 v Liverpool)

/Simon Bank

Nedlagda magasin, dålig ekonomi, sorgligheter… Ja, om man ska ta upp den handsken så kan man väl lika gärna kasta den vidare till gamla fina England.

Det blåser kallt på sydkusten, som ni vet. Portsmouth har noll poäng och en ägare som fladdrar undan i vinden så fort någon blåser åt hans håll. Pompeys kris är bottenlös, det kan sluta hur illa som helst. Vilket det ju, i princip, redan gjort för arvfienden Southampton, som ligger sist i League One, med minus en poäng efter tio matcher.

Fansen fortsätter komma, fortsätter sjunga, fortsätter lida.

Och fortsätter fokusera på fajter de kanske kan vinna.

Har ni hört talas om BP Portrait Award? Det är den största porträttmåleri-tävlingen i världen, med ett förstapris på 25 000 pund. 52 porträtt har valts ut och visas nu i en stor utställning i Southampton. Kommunen är stolt över att utställningen, besökarna trillar in – vilket lämnar oss med två frågor att besvara:

1. Vad är problemet?

2. Vad har det här med fotboll att göra?

Jo, ser ni, grejen är att en av målningarna målats av Karl Rudziak, som fått sin skolning vid Portsmouths Universitet – och han har valt att porträttera en man som bättre än de allra flesta kommit att symbolisera hans hemstad:

John Anthony Portsmouth Football Club Westwood, 46.

Har ni någon gång de senaste åren sett en fotbollsmatch från Fratton Park har ni ju sett honom. John Anthony Portsmouth Football Club Westwood driver ett litet antikvariat, men är också the man with the chimes, den mest exhibitionistiske supporter som finns på engelska läktare, och hans kropp pryds av 60 tatueringar med Pompey-tema.

John Anthony Portsmouth Football Club Westwood har hetat så sen 1994.

– I’ve always loved the club, so I thought it was a natural progression. I went and saw a couple of solicitors and did the business, then went home and told the missus, who wasn’t at all impressed, berättar han i Cass Pennants ”Mina vänner huliganer”-bok Terrace Legends.

De skildes sen, John and the missus.

Och att ha ett två meter högt porträtt av en man som konsekvent refererar till Southampton FC som ”scum” eller ”scummers” hängandes i Southampton är… inte helt okomplicerat. Supporterprotesterna kom i samma sekund som utställningen öppnade.

– Det skulle inte överraska mig om någon tar risken att bli åtalad och vandaliserar den, säger Mike O’Callaghan, ordförande i the Saints Independent Supporters Association.

– Man borde ta ner den. Eller, ännu hellre, ta ner den till puben och använda den som piltavla.

John Anthony Portsmouth Football Club Westwood är ingen våldsam man, däremot är han portad från St Mary’s i So’ton efter att ha pissat på bortasektionen häromåret. Men han vet hur man skapar en konstdebatt, det får man ge honom.

/Simon Bank

Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov.

Det är så vi jobbar här i bloggen, så vi såg till att skicka iväg Erik Niva till Bayern (Glenn Strömberg brukar säga ”Bayern Monaco” på italienska, det är väldigt rart) medan jag satt i Årsta och umgicks med Lasse Kinch.

Det var, ska ni veta, inte det sämsta.

L’Olympique de Marseille satte Real Madrid i skolbänken av och till före paus. Stéphane M’Bia var bäst på planen i en yt-ätar-roll och C-Ron var ett mindre offensivt hot än vad den briljante/otaktiske Taiwo var på den kanten. OM såg välorganiserat och vasst ut, med Niang som ultra-hot i djupled och ett Madrid som såg ut som elva killar som träffats för första gången i spelarbussen på väg till Bernabeu.

Och ni som kan ert OM – hur tror ni att allt utvecklade sig?

Jo, naturligtvis så här: OM lät Pepe pricka C-Rons fot bakom en somnambul Diawara, och Martin Hansson införde allsvenska regler i europaspelet och visade ut Diawara för en klockren bollträff en minut efter. Kakà tittade in straffen som följde, och så var proppen ur. C-Ron gjorde 3–0 också.

Och så målen, då, som de trillade in:

CSKA plockade isär Besiktas, 2–1. Dzagojev vitryssmällde in 1–0, Krasic sprang in tvåan, och sen spelade det ingen roll alls vad talangbacken Ismail Köybasi hittade på med sin väldiga vänsterfot.

På San Siro fick gamle finlandsfärjan Hannu Tihinen för sig att han hette Zola och klackskarvade in 1–0 i Milan-kistan.

Och i Porto fick Falcão för sig att han hette Tihinen, innan Rolando i rent glädjerus dubblade målskyttet ett par minuter senare.

Cypern då? Chelsea gjorde jobbet, anfört av Nicolas Anelka.

På drömteatern visade världens bäste Dzeko (som Klose, bara bättre) hur man nickar, innan Ryan visade hur man är en lite tursam Ryan Giggs och Michael Carrick böjde in 2–1.

Bordeaux fick slita för att karva ut ett hörnmål mot Maccabi, Ciani stod för vinnarskallen.

Kvällen i sammandrag? Erik Niva klarade inte av att leverera ett enda mål, Lasse Kinch ordnade tre och Milan skäms mest i Europa just nu.

Eller vad säger ni?

/Simon Bank

Det tål att upprepas: Problemet med att se på fotboll är att man missar en massa fotboll.

Epilepsizappade mig igenom en kväll, såg hela Tyskland–Sydkorea i U20-VM (1–1, Tyskland en gigantisk besvikelse), hela Rubin Kazan–Inter och irrade runt i gränslandet mellan allsvenskan, VM och Champions League resten av kvällen.

Och vad såg vi, då?

Rubin chockstartade med gammelrysk fartfotboll och körde över Inter i 20 minuter. Mini-argentinaren Alejandro Domínguez visade världen att Lucio kan allt utom att dansa – och så var det 1–0.

Inter hostade igång motorn, världens bäste högerback – jo, jag tycker nog det – sköt ett inlägg i skallen på Stankovic, och så var det kvitterat. Rent hantverkskunnande.

Super-Mario Balotelli tog ytterligare en av de där utvisningarna som blir till vattenhinder på hans väg mot stjärnorna, och Inter var genuint illa ute i andra halvlek när Semak och Gökdeniz Karadeniz trummade på. Inter trögblekt, men framför allt ska man nog ha klart för sig att Kazan inte är ett ställe dit man åker för att hämta hotelltvålar, en t-shirt och tre enkla poäng.

Lyon åkte till Debrecen och gjorde just det. Kongo-Kim såg till att det började precis så smärtfritt som tänkt när han plockade upp en hörna och dundrade in 1–0 efter hundra sekunder och en hörna från Pjanic. Lill-bosniern fick mersmak och bowlade in den här frisparken efter en kvart, och serverade gamle gnällspiken Govou en assist-hörna till (vi skulle kunna kalla det självmål också).

Sedan tog Kim Källström över som leverantör, allt för att mata pantern Gomis.

Tung start för den delen av Europa. Rumänska ligaledarna Unirea Urziceni sprang in i Stuttgart och tungturktysken Serdar Tasci efter fem spelade minuter, innan Dacian Varga använde vänstern till att curla in kvitteringen.

I AZ, ett svensklag utan svenskar (Wernbloom på bänken, Rasmus Elm cup-tied) visade hollandsmarockanen El Hamdaoui att den forward som behärskar diagonalsmygandets konst inte behöver skjuta så förbannat hårt. Standard Liege kom hem med en poäng, trots allt och tack vare ett slutminutsmål av 19-årige Moussa Traoré.

Rangers? Det är förstås såna här kvällar de måste överträffa sig själva, med Ibrox i ryggen. Det är såna här kvällar de inte ska spela det sämsta markeringsspelet den här sidan om Real Madrid/08. Konko, Adriano, Luis Fabiano, Kanouté och killarna gör nämligen mål då. 1–4 till slut. Game Over.

…och Barcelona hade en vanlig dag i fabriken. Zlatan Ibrahimovic hade ett par kvicka dribblingsturer, en bra 85-minutersmatch och ett fint assist till Pedrito, men det var Messi som – med lite målvaktshjälp – drog ur proppen ur Kiev-tunnan. Zlatan beskrevs, enligt våra vakna läsare, av engelska tv-kommentatorer som ”a bit like Kevin Davies”. Vi får se om Erik Niva kan nyansera den bilden något när han fått sina potatisar varma och majonäsfria.

Arsenal left it a bit late mot Olof and his Olympiakos. Först sista kvarten gjorde RvP och Andrej Arsjavin de där målen som behövdes.

Själv valde jag att fokusera på Fiorentina–Liverpool, och det gjorde jag helt jävla rätt i.

Jag har en tes om att Viola är som bäst när de möter flödande fotboll och bara åker med. De har så snabba fötter, så kvicka hjärnor, och när de drar raka streck mellan Jovetic, Mutu, Vargas och Montolivo så är det helt enkelt väldigt effektivt.

Det var klapp-klapp, superpress, 4-2-4-spel med en fart som… ja, som inte ens Liverpool hängde med i.

The Mighty LFC kunde inte kontrollera matchen, som de brukade göra, och när Insua stod och tittade passade mål-ungen Jovetic på att lura in 1–0. Innan paus passade Jovetic för säkerhets skull på att styra in 2–0 också, bakom ett patetiskt Liverpool-försvar.

Liverpool gör så ibland, oförklarliga idiothalvlekar, men det här var värre än vanligt. Gerrard låg för högt och fick inte tag i bollen, och Zanetti höll mittfältet i handen lite som han hade lust.

Bättre i andra, så klart, med ett lite mer försiktigt Fiorentina. Snällare press, intelligentare Liverpool. Men inte tillräckligt. 2–0. Della Valle applåderade på läktaren.

Där har ni kvällen på en tallrik. Vi ska bara utse det snyggaste målet också.

Det var, precis som väntat, HamKams fotbollsgeni Tommy Øren som skickade in det bakom Conny Månsson i Kongsvinger.

•••

Dagen var av en annan sort. Imorgon spelar Toulouse Uefacup i Brügge, men de gör det med ett hål på läktaren. Brice Taton, en 28-årig ultrá från Toulouse, dog klockan tio i morse. Han var medlem i Les Indians, den största ultrágruppen i TFC, men TFC har rätt få tunga våldssupportrar och Taton var inte en av dem.

För två veckor sedan satt han i en irländsk bar i Belgrad, inför cupmatchen mot Partizan, när 30 huliganer dundrade in med järnrör och baseballträn. Enligt rapporterna från Serbien var det professionella våldsmän som var ute efter att protestera mot den planera Pride-festivalen i stan.

De attackarede TFC-fansen, slog ner Taton, släpade ut kroppen och släppte den nedför en tio meter hög avsats.

Två operationer och två veckor på intensiven senare är Brice Taton död, och både de serbiska och franska regeringarna ropar på hårda straff mot förövarna. Human Rights Watch har de senaste åren kritiserat Serbien för att ha misslyckats med att stävja hatbrott mot minoriteter, och regeringen valde att ställa in Pride-paraden av rädsla för våldsbrott, och i den serbiska fotbollen har våldet exploderat de senaste åren. Både Partizan och Röda Stjärnan har drabbats.

– Vi har redan visat vår bestämda vilja att lösa dessa problem som redan funnits i andra länder. Vi tänker använda oss av deras erfarenheter när det gäller kampen mot huliganvåldet, meddelar serbiske premiärministern Mirko Cvetcovic.

Partizan uppdaterade under eftermiddagen sin hemsida:

”Brice Taton finns inte längre ibland oss. Han lämnade Belgrad i en kista och vi andra står kvar med skammen, utlämnade åt att möta oss själva och konsekvenserna”

I morgon spelar Toulouse FC fotboll igen. På söndag hyllas Taton vid hemmamatchen mot Lorient. Klubben kommer inte att ta betalt för biljetterna, utan ber istället publiken att lägga sina sedlar i en insamling till Brice Tatons familj, hans sambo och deras fyraåriga dotter.

/Simon Bank