Cup Night i England, beker nacht i Holland – och medan Liverpool B slåss för livet i Yorkshire (it’s what people do in Yorkshire) kan vi ge oss in på en minianalys av holländsk fotboll.

Fast först ska vi, som vanligt, täta hålen efter Erik Niva. Just nu öppnades ett lysande aktuellt och nästan poetiskt tillfälle att aktualisera genomlysningen av kända spelares mindre lyckade bröder.

I söndags gjorde alltså Luis Suarez fyra mål för Ajax. Dagen efter fick hans storebror Paolo – som Luis lyckats snacka med till Amsterdam för ett provspel med klubbens amatörlag – ett väldigt klart besked: Vi vill inte ha dig här längre, du är för dålig, åk hem.

Hårda brödrabud.

Och så var det det här med minianalysen. I kväll spelas det cupfotboll i hela, platta Nederländerna. Tredjedivisionsjumbon med det fantasieggande namnet Voetbalvereniging Haaglandia/Winston tog emot Excelsior för en match, lite lir och förhoppningsvis lite underhållning.

Jag såg inte matchen, men mest av allt är jag glad att Helenio Herrera inte levde att göra det. Undrar ni någonsin varför svenska forwards älskar att bli proffs i Holland så har ni en liten ledtråd här. Ett matchresultat bland andra, en tisdag i september:

/Simon Bank

Ibland kommer motståndet från oväntat håll. Hela den fransktalande världen har ju bestämt sig för att Raymond Domenech är fel man för att leda det franska fotbollslandslaget.

Han är ovän med spelare, han har låtit en spricka mellan gammalt och ungt förstöra lagets chanser i stora mästerskap, han coachar oerhört märkligt och gör sitt bästa för att knäcka Karim Benzema, den mest naturliga målskytt Frankrike haft sen… ja, sen David Trezeguet, men honom har Domenech också knäckt.

Raymond Domenech kommer att leda Frankrike i fördärvet – de kanske till och med missar VM nu – och hela Gallien har erövrats av motståndsstyrkor som vill ha bort honom.

Hela?

Nej, det finns fortfarande en liten ficka som gör motstånd. Som till och med… älskar Domenech.

Det är, närmare bestämt, Catherine Ringer, sångerska i gigantiska franska 80-talsakten Les Rita Mitsouko, som kliver fram och sjunger sin kärlek till Domenech. I går släpptes ”Je kiffe Raymond” (”Jag gillar Raymond”) för nerladdning från bandets hemsida.

Catherine sjunger:

Ja, jag gillar Raymond, han är inte dålig den grabben.

Han bryr sig inte ett skit om vad man säger om honom. Jag gillar Raymond! För snygg, den grabben. Jo, hans stil, hans namn. Han är oantastlig, Domenech. Jag älskar hans image, hans framtoning som gammal hunk. Om hans lockrop hörs skrider jag till handling…

Gamle ytterbacksdynamon Liza Lizarazu kommenterade alltihop i TF1:

– Om Estelle Denis vägrar gifta sig så kan han ju alltid gifta sig med Catherine Ringer…

Estelle Denis är den kvinna och (skickliga) sportjournalist som Domenech friade till i direktsändning just som Frankrike åkt ur EM.

Raymond Domenech hade just svikit sina fans alla drömmar, och tyckte det var rätt tillfälle att förvandla scenen till sin privata lilla kärleksföreställning. Estelle sa nej den gången.

Det gjorde hon rätt i. Och med det finns egentligen bara två saker att tillägga.

1. Je ne kiffe pas Domenech.

2. När kommer Lili & Susie-remixen av ”Oh Lagerbäck, you ring my bell”?

/Simon Bank

Ni trodde att vi skulle lämna spelplanen fri för Sofi Fahrman et concortes när det handlar om rapporteringen från New York Fashion Week?

Naturligtvis inte.

Om vi nu får en rimlig chans att bygga broar mellan catwalken och Marco Materazzis bröstkorg så är vi födda såna att vi tar den. Eller ”vi”… det är väl mest jag. Erik Niva är fortfarande fast i straight-edge-övertygelsen att en t-shirt utan revolutionärt budskap inte är en t-shirt.

Men fallifall. Det var så här: Yohji Yamamoto visade i förra veckan upp sin gatukollektion inför nästa sommar, och på front row hittade vi modevärldens honoratiores vid sidan om världens kanske bästa människa (som vi återkommer till). Länge och väl ägnade sig välbantade modeller (inklusive Madonnas nya toy boy Jésus Luz) åt att visa kläder som man, om man ska vara snäll, kan säga blinkade mot nästa sommars fotbolls-VM. Om man vill vara elak kan man säga att de ställde sig och skrek fotbolls-VM så högt att man blev lomhörd.

Det var nationalsånger, det var fotbollsfärger, det var sydafrikanska och tyska tryck. Bortsett från någon märklig form av harembyxor var det kanske lite halvelegant färgsnyggt, men mest var det en vulgärtolkning av fotbollsmode, nåt slags postmodern variant med inspiration hämtad direkt från läktarna… i den japanska utgåvan av Playstation.

Jag gillar Yamamoto, men har svårt för Y-3-grejerna han gör med Adidas. Till slut fick vi en förklaring till varför det är så.

När visningen var över föll ett stort målnät ner, från tak till golv. Fem modeller kom in med Y-3-bollar i grälla kulörer, och slog varsin straff mot en frivillig fashionfotograf. Det finns bara 26 saker i livet som är bättre än att se när modeller – per definition perfekta, oantastliga varelser – bryter perfektionsillusionen för att göra saker; ramla, springa, skjuta en straff.

Deras hopsasteg fram till straffpunkten är ren catwalkskonst. Verfremdung, som vi brechtianer brukar säga.

Sen kom nästa steg, som gick en bra bit på vägen till att förklara varför det är svårt att se Y-3 som fotbollsmode. Yohji själv kommer in, bjuder upp Adidas-ansiktet Zinedine Zidane från front row – och slår själv en straff.

Det ser ut som ett utfall i fäktning när Yamamoto skjuter. Han är ingen fotbollskille. Han tolkar fotbollen utifrån.

Zizou hänger vänligt upp bollen i krysset (ett stort kryss, men ändå). Om Yamamoto vill förstå sig på fotbollsestetik hade han ju bara kunnat fråga honom.

/Simon Bank

Problemet med att se på fotboll är att man missar en massa fotboll. Efter en söndag med allsvenskan och ett par sena stick med lo show di Totti och PSG–Lyon har jag alltså en del att ta igen.

Är ni med? Då kör vi.

Jo, det spelades alltså något slags lokalderby i Manchester. Jag vet inte om ni hörde det, men det var en rätt bra match. Jag följde den, lite halvkriminellt, via stream på Gamla Ullevis pressläktare, men stängde av när United fick sitt 3–2 till slut. Då var ju allt över.

Only it wasn’t.

Mest imponerande?

1. Craig Bellamys genialiska idoti och idiotiska genialitet.

2. Ryan Giggs vintage brilliance.

3. Alla kloka spelhjärnor i City som klistrat ihop ett lag på nolltid. Läs: Gareth Barry.

4. Little Mickey Owen. Målskytte som hantverk, kunskap, nedärvd kvalitet.

5. Nittiominutersdynamiken Nittiosjuminutersdynamiken hos spelare som Rooney och Fletcher.

I det andra derbyt för dagen gjorde Chelsea vad Chelsea alltid gör när Spurs kommer på besök. Snyggast var avslutningen, Didi Drogbas fysiska klassmål för 3–0.

Everton gjorde alltså också tre. Skönhetspriset till Fellainis nålhuvudscross till Saha.

Och så är det hög tid att lista söndagens sista sekunden-skyttar.

A. I Skottland skickade holländske landslagsstoppern Glenn Loovens upp Celtic i serieledning en bra bit in på stopptid, efter en Hearts-match där the holy goalie that is Artur Boruc länge höll dem kvar.

B. I glödheta norderbyt räddade Adil Rami Lilles höst. Med ryggen mot väggen, tio man på planen och 94 minuter på klockan skallastyrde han in ett av veckans absolut tyngsta mål.

C. I Holland hyllar vi förstås Luis Suarez, som också gjorde mål i 90:e. Grejen med honom var att det var hans fjärde i matchen – och hans tionde på sju omgångar. Gud, så lätt det såg ut.

D. I Madrid så var den gamle goalgettern Rutgerus Johannes Martinus van Nistelrooij tillbaka, och innan han lämnade in för en ny skada så hann han förstås göra ett mål i 89:e. 5–0 mot Xerez.

Tillbaka till ordningen. Medan världen står och häpnar inför tv-spelsfotbollen från Madrid och Barcelona har ligans tredje historiska storhet, Athletic från Bilbao, passat på att inleda en säsong med tre raka vinster, för första gången på 21 år. I går gjorde Llorente sina första ligamål för säsongen också.

Och apropå gamla klassiker så ska vi rapportera ett och annat från Italien, där Gigi Buffon i lördags kvitterade in åttor i betyg för sin sjuka match mot Livorno och där Er Pupone själv passade på att hänga ut Claudio ”du är för förutsägbar, Francesco” Ranieri på tork med en femplusmatch mot Fiorentina. Utsidan till DDR:s 3–0 är för mycket, för vackert.

Vill ni veta hur det ser ut när en tränare får sparken? Så här, som när Atalanta generade sig nere i Bari. Fenomenal ironi i att just Antonio Conte – som alltså var Baris tränare när säsongsstrategin tecknades upp – nu tar över Greguccis jobb. Det förklarar kanske också varför Atalanta gick in i silenzio stampa efter matchen. De hade en del de inte ville prata om.

Mästarna Inter bekräftade bara saker vi redan visste: Att Mou gillar att slåss med hela världen samtidigt – och att Diego Milito kommer att göra 20 mål den här säsongen också.

Mer då? Tja, Samp kan inte göra något fel just nu – och undrar ni hur det ser ut när en tränare nästan får sparken så ser det ut så här, som när Palermo gick på en nit till. Om inte Zenga får sparken inom ett par veckor kommer jag att ringa och fråga Zamparini om han tagit sina tabletter. Extra ont måste det gjort att knivhuggen kommer från Zaccardo och Guidolin. Gamla vänner, nya fiender.

Från Bundesliga ska vi tala om att det är tuffa tider för en del, och då särskilt för svenskar. Andreas Johansson och Matias Concha får byta tränare. I dag, ett dygn efter 2–3 mot Mainz (Mainz!) fick Marcel Koller kicken. I Bremen slåss Markus Rosenberg för att komma tillbaka. Och i HSV har Marcus Berg det fruktansvärt jobbigt. Nu verkar dessutom Ebi Smolarek vara på ingång. 1–1 mot Frankfurt gjorde ingen gladare.

Och ännu värre går det för Rasmus Bengtsson, som fick chansen för Hertha mot Freiburg. 0–4, och herreminskapare, vad Rasmus såg långsam ut när det tog fart.

Sexa i betyg av Kicker. Det är det sämsta betyg man kan få, och väldigt ovanligt. Jobbigt.

Från Frankrike är jag skyldig er Lyons sena och faktiskt inte helt logiska 1–1 i Paris, efter ett briljant kvadratmål av PSG. Dessutom är det skoj att konstatera att Toulouse kanske inte är riktigt så beroende av Gignac som man var i fjol. 2–0 mot Le Mans, inga APG-mål.
Sist och minst – lite lösplock från…

…Istanbul, där Fener gör allt som inte Besiktas gör för närvarande. Wederson hittade en minilucka att stoppa in en frispark i.

…95 sekunder in på det här klippet får ni ett cupmål av Dusan Djuric. Alltid något.

…och nattens bästa mål hittar vi i Brasilien, där Fla bjöd Coritiba på både frisparksporr, dyngskott och lite hederlig gammal Imperatore-magi.

Så, inte illa för en söndag. Vi ses snart igen.

/Simon Bank

När vi måndagsvaknat ska vi väl ge oss in och summera söndagen i något slags svep, men innan vi tar oss dit så ska vi förstås a) rätta till en oförlåtlig miss i lördagssvepet och b) berätta om helgens värsta sågning.

Signaturen Unkkle hjälpte till med att påpeka att den här bloggen, för första gången sedan starten för ett år sen, bommat i sin favoritgren: Galna tyska målvakter och sakerna de gör.

Jens Lehmann var ju ute och dansade igen mot Köln, och det ska ni förstås både se och se om.

Och så var det det här med helgens supersågning, då.

Själv spenderade jag söndagen på Gamla Ullevi, där Thom Åhlund tog fram motorsågen när han kommenterade Andreas Dahls skandahlösa idiotutvisning.

– Oförlåtligt. Han kunde inte låta bli att sätta en pirra för han, det är inte så smart när domaren står fem meter därifrån, sa 08-Åhlund, och det hade han helt rätt i.

Men det där var verkligen ingen supersågning. Inte om man jämför.

Jag berättade ju om Grenobles rätt väntade fiasko-start i Ligue 1. Sex raka förluster, det är delat bottenrekord i fransk fotbollshistoria men bara marginellt sämre än vad jag gissade före seriestart. Jag hatade deras fotboll i fjol (24 mål på 38 matcher, det var ett under att de hängde kvar) och hela klubbens japanska ägarlänk har mest sänkt dem estetiskt.

Inför säsongen skrev jag om den ende som är lite spännande i Grenoble, den nittonårige lirarmittfältaren Sofiane Feghouli. Grenoble har tidigare kopplats ihop med halva kontinentens storklubbar och fått en prislapp på halvlöjliga 300 miljoner.

Man kan nog säga att priset sjunkit nu.

Feghoulis kontrakt går ut nästa sommar, och i matchen mot Rennes blev han utbytt efter 37 minuter, vid ställningen 0–3. Efteråt hade klubbens starke man Pierre Wantiez ett ord eller två att säga om klubbens lille diamant.

– Vissa spelare har bränt sina sista skepp. Vi räknar inte längre med dem. Och vissa av dem har på sätt och vis slutat i klubben i och med den här icke-matchen. Man har absolut rätt att vara dålig, men inte att vara feg. Eftersom de här spelarna har kontrakt kommer vi förstås inte att skicka iväg dom. Men efterson de inte är professionella kommer dom att få spela med amatörerna.

Hårda ord? Bosniske tränaren Bazdarevic fyllde på:

– Jag har jobbat i fotbollen i trettio år och jag har genomlevt svåra situationer. I kväll är jag inte ens besviken, men jag fick intrycket att de gjorde allt för att skämma ut sig. Trots skadorna och trots Rennes kvalitéer måste man agera annorlunda. Det man gjorde i kväll var en skam.

Något mer att tillägga? Jodå, Wantiez var inte klar. Han ville göra en sak klar, med tydlig adress Feghouli:

– Det fanns vissa spelare som uppträdde som små skitskallar. Om de tänkt att sätta press på klubbledningen på det viset så har de gjort en väldigt dålig analys.

Jag tror inte att Sofiane Feghouli förlänger sitt kontrakt. Vad tror ni?

/Simon Bank

Först som sist: Det finns nästan inget (utanför Skene) jag har svårare för än åskådare som ger sig in på fotbollsplaner och sätter sig själva i centrum.

Fylltrattar? Bort med dom. Streakare? Hatar dom. Huliganer? Ta bort.

Men OM man nu ska ge sig in på planen från läktaren så ska man se till att göra det med stil. När Spartak Moskvas nye brasse Alex gjorde sig redo för att kvittera till 1–1 mot Saturn fick han hjälp av arenans bästa vänsterfot.

Class goal, class celebration, class act. Best taking of an end a penalty I ever saw. (Update: efter ett par tittningar till: Är det en nazi-salute som kommer i slutet av klippet är det naturligtvis skillnaden mellan halvroligt tilltag och ett lika långt som välförtjänt straff. Såg det inte första gången)

Mer?

I går skrev jag att det bara var Barcelona igår.

I dag skriver jag att det är ju inte så bara.

Ni har sett det, läst det, diskuterat det – och jag kan inte komma på ett enda lämpligt skäl att inte göra det igen. Alltså, här är tre små bitar att spara en bit in i evigheten.

Ibrahimovics djupledstajmade utsidesvrickning.

Leo Messis höftledsfint och årets bästa anfall.

Bra dag för Katalonien. Espanyol åkte till Galicien och plockade med sig tre efter en match med rätt fina spel- och inläggsmål. I ö-matchen bjöd däremot Teneriffa på en masterclass i historiskt uselt försvarsspel, medan Eto’os favoritlag tackade och tog emot. Och ska vi tala om historia är det förstås värt att notera att Sevilla bröt sin Pamplona-förbannelse när Negredo måltjuvshögg och Kanoute fick målvaktshjälp med att skottrulla in 2–0.

Från Stöveln kommer rapporter om att till och med Berlusconi är beredd att ompröva sitt beslut om att Ronaldinho ÄR världens bäste spelare. Han låter inte lika säker längre, men kan trösta sig med att Milan har ett brett stöd i… Brasilien. Enligt en rykande färsk undersökning är klubben den populäraste av alla europeiska hemma hos Dinho.

Under tiden fortsätter Juve att rada upp ligasegrar. Iaquinta avslutade en lyckad vecka med ett kampnick och Marchisio chipplobbade som om han vore kapten i laget.

Så långt fotbollsgodis. Ur den andra asken hämtar vi nya, svarta rapporter från Ligue 1. Fransk fotboll har fortfarande problem med sina läktare. I Grenoble gick precis allt åt helvete för hemmalaget. 0–3 på en halvtimme, skador, och en hemmapublik som skämde ut sig. Un film d’horreur tyckte Canal Plus-kommentatorerna, och det var till och med innan Rennes gjorde 4–0. I Nice imploderar Le Gym. Monaco kontrade sönder dem med fartfotboll (nytt mål av Nenê) och polisen var inne och röjde för att stoppa läktarfajter under pågående match.

– Vår fotboll hålls gisslan av våldsamma grupper som är dess värsta fiende, dundrade ligapresidenten Frédéric Thiriez, och fransk fotboll kommer att hamna i samma spiral av ökade kontroller, ökad sterilitet, ökade motsättningar och så vidare ad infinitum. Fy fan, så sorgligt.

Och tillbaka på planen… så ska ni i alla fall traggla er två minuter in på det här klippet och se hur colombian-Carlos Sanchéz stoppar upp bollen i krysset från 30 för Valenciennes i en match där Champagne-Charlie Davies hade det lite jobbigt (bevissekvens 1A 3.20 in).

Marseille kunde också vara glada – även om DD inte var det, han tyckte att de hade tur – efter 4–2 mot Montpellier. Bästa beskedet: Lucho Gonzales börjar se ut som den spelare OM sprängde banken för att köpa. Bästa målet: Niangs dansnummer för 2–0. Magique.

Holland? Rasmus Elm mötte Erton Fejzullahu i tretton minuter (Rasmus kom in, Erton gick ut) när AZ förlorade sin tredje match för säsongen. I fjol förlorade de fyra på hela säsongen. Roligare för Lasse Nilsson, som utöver the Micke Lustig Award för matchens tunnaste skenben också fick nicka in 1–0 för Vitesse.

Apropå mästarlag med problem så går det inte att låta bli att undra vad som hänt med Besiktas. Dubbelvinnare i våras, i stort sett samma spelarmaterial nu – men klubben är i fritt fall och förlorade hemma igen, mot Kayserispor. Odistinkt framåt, uselt bakåt. Ligan är redan körd.

Så till Tyskland. Bayern hade en dag på jobbet, men även de dagarna är rätt hyfsade i år. Ardennerhästen van Buyten löste problemet Nürnberg med tio kvar. Hoffenheim låg under med 2–0, men tre mål sista fem tog hand om den saken. Min favorit? Tja, Hoffs pogo-dancing efter matchen är ren och skär kvalitet.

Så. Det var väl inte det hela, men det var allt vi hann med just nu.

Det ska ju ses på fotboll i dag också.

/Simon Bank

Rätt mycket dagen före Dagen, inte sant?

I morgon är det Manc-derby, Chelsea–Spurs, Lens-Lille, PSG–OL, Roma–Fiorentina och lill-klassiekern i Holland. Vad har vi idag? Barcelona-Atleti och dubbla sudiste-derbyn i Frankrike?

Jaja, det finns väl saker att säga och skriva om det också. Så då gör vi det.

Ni är förstås helt bekanta med l’Olympique de Marseilles värdegrunder och framtoning, att de är en inkluderande vänsterklubb, med immigranter på läktarna och ett brett anti-fascistiskt stöd. Ni vet också att ägaren Robert Louis-Dreyfus dog i våras, och att snart sagt hela den sportsliga och administrativa ledningen byttes ut. Presidenten Pape Diouf lämnade och lämnade över till en annan ex-journalist, Parispojken Jean-Claude Dassier.

Diouf var verkligen inte bara älskad, men han var ganska mycket OM. Stor, intagande, känslosam, lite fiffligt finurlig. Med Dassier vet man inte riktigt än, det är rättvist att säga att publiken fortfarande lär känna honom, men att det förstås är lite suspekt att han kommer norrifrån.

Så vad gör Dassier? Jo, han håller ett tal internt, inför de anställda i klubben för att förklara vilken sorts president han är och tänker bli.

– Jag tänker inte vara en president à la libanaise, inte heller à l’africaine.

Han ska inte vara en libanes-president. Ska inte styra på afrikanskt vis.

Det är svårt att förstå exakt vidden av hur mycket fot han försökte få in i sin egen mun med de där orden.

Att franska presidenter åker vid sidan av den politiskt korrekta allfartsvägen är inget ovanligt (Dassier kan ju ta ett snack med sin kollega Louis Nicollin när OM möter Montpellier i kväll), men det här var annorlunda. I OM kan man inte vara rasist, man kan inte ens vara i närheten av att snudda vid en rasistisk hållning. Och ingen i Marseille kunde låta bli att tolka den där à la africaine-passningen som en hård boll i riktning Pape Diouf. Som ju är un Africain.

– Jag hade valt att hålla mig borta från media i tre månader, jag ville hålla mig undan för att inte störa den nya ledningen, så att de kunde starta sitt arbete med största möjliga lugn, kommenterade Diouf. Som alltså nu bröt tystnaden.

– När jag fick höra om Jean-Claude Dassiers yttranden blev jag först förvånad. De är, i mina ögon, tvetydiga och tveksamma. De här orden borde inte sagts, jag är djupt kränkt.

Dassier har gjort vad han kan för att hålla vattenglaset stormfritt, men skadan var redan skedd. Rama Yade (som förtjänar ett eget kapitel, hon är född i muslimska Senegal, gick i katolsk skola, är gift med en jude, är som 32-åring idrottsansvarig i Sarkozys regering och en av de vackraste människor jag sett) åkte direkt ner och markerade från regeringshåll:

– Det här överraskar mig i en klubb och en stad som är kända för sina värderingar om gemenskap och delaktighet. Ledningen måste leva upp till det. Jag är inte här för att splittra, utan för att försökra mig om lugnet i en stor klubb. Jean-Claude Dassier försäkrade mig om att han begått ett misstag och att han respekterade sin företrädares arbete.

Det här väcker förstås frågor, även utöver den självklara om när Lena Adelsohn-Liljeroth har tänkt kliva in och mäkla fred i Djurgården Fotboll. Den första svarade Dassier på själv:

Han är inte rasist.

– Jag talade, möjligen klumpigt, om ett styrelsesätt som inte vill vara slappt, erkände han.

– Jag ville bara tala om ett styrelsesätt. Jag vill vara chef för en orkester som jobbar ihop, istället för att ägna mig åt en omnipotens som är alla till lags och inte bestämmer något. Jag har den allra största respekt för Pape Diouf och jag har inte slutat att försvara hans politik sedan jag tillträdde. När han klarat av sin skilsmässa med klubben bjuder jag in honom till en middag så vi kan diskutera.

Så, där står vi. Efter sitt bästa sportsliga år på evigheter bytte Marseille ut hela sin ledning, fick ett tragiskt kaos i ägarfrågan, köpte spelare som aldrig förr och inledde säsongen med en förtroendekris för den nye presidenten.

Men eftersom ni är bekanta med l’Olympique de Marseilles värdegrunder och framtoning så är ni förstås precis lika roat icke-överraskade som jag.

/Simon Bank

Bloody, steely hell.

Derbykväll i Sheffield, Steel City Derby, och å ena sidan vet man ju exakt vad som väntar: Ett sjuhelvetes krigande, krängande, och krånglande i 90 minuter. Å andra sidan har man aldrig en aning om vad som ska hända.

All logik satt åt sidan, tabellen satt i karantän, bara ren och skär adrenalin tills elva man står upp.

Blades knockade Wednesday på en kvart, spikade igen kistan med sjutumsspik och la en stor, fet sten ovanpå. Spurs-lånet Kyle Walker for fram som en ung Cafú och var bäst på planen, 1–0 (Ward) och 2–0 (Henderson) kom på hörna och inkast, 3–0 nickade stackars Lewis Buxton in i eget kryss. På det hela taget var det så uppenbart att Wednesday inte ens dykt upp.

De kunde skylla på en smått galen skadesituation. De kunde skylla på ett sjukt spelprogram som tvingat dem att spela tre matcher på sex dygn. De kunde dessutom skylla på den psykiska knäck som två raka matcher hemma på Hillsborough utan seger förstås inneburit.

3–0 i paus. På bortaplan. I världens äldsta derby.

Och tror ni inte att Wednesday bestämde sig för att knacka håll i kistlocket och kravla sig ut?!

Tudgay, derbyhjälten från i vintras, skickade in 3–1 direkt i andra, lille Ajax-fostrade Etiënne Esajas dyngade in en missilfrispark från 32 meter efter en dryg timme – och matchen var förvandlad till ett mellanting mellan fotboll och tjurrusningarna i Pamplona.

Det räckte inte hela vägen, men efteråt sitter jag och är precis lika imponerad av Wednesday som av United. Och mest av allt och som vanligt – imponerad av hur det kan låta om läktare i England fredagkvällar som den här.

•••

Och en sak till. En match till. För första och enda gången tänker jag använda det här utrymmet till att berätta om en annan klubb jag älskar.

För två år sen träffade jag en galen norrman som heter Per-Jarle Heggelund för första gången. Han jobbar som kommentator och producent för Canal Plus, dyrkar italiensk fotboll och hade precis startat ett korplag. Morgonmatcher på konstgräs i Stockholm, måndagsmorgnar halvsju på Zinkensdamm. Jag jobbade söndagnätter, men drog dit efter jobbet eftersom det var ett speciellt gäng, en speciell norrman.

Vi blev ett gäng fotbollsjournalister, fotbollsälskare, före detta fotbollsspelare som lekte fotboll ihop. Någon har spelat i landslaget, någon har spelat mot Michael Ballack i Bundesliga, någon har spelat med Manchester City i Football Manager.

Vi heter Andrea Doria, och ni får gärna titta på oss här. Vi lämnade korpen, i fjol spelade vi i division sju, i år spelar vi i division sex – och i kväll sköt en dansk som heter Dinnesen upp oss i division fem.

Jag ville bara säga det, mest för att jag inte kunde låta bli.

/Simon Bank

Jaha, så var det roliga över. Inga mer morgontåg genom Piemonte, inga mer italienska luncher, ingen europafotboll. Istället ska man hem och sitta i hemliga möten med Erik Niva. Ni hör ju själva. Men innan planet lyfter kan vi väl ge oss tid åt en liten spaning?

Ni som kan era Spanarna (det är ett radioprogram, kids – som blue-ray fast utan bild och med sämre ljud) vet att en spaning innehåller minst tre små noteringar från samtiden, som sedan ska mynna ut i en prognos för framtiden.

Den här ska handla om Italien, kvinnor och fotboll. Jo, jag står mitt i med kliché-struten på, men det får vara som det vill med den saken. Den senaste veckans tre mest uppmärksammade kvinnor i det italienska nöjesspektrat har alla med fotboll att göra. Mer eller mindre.

Först har vi 2009 års Miss Italia, Maria Perrusi från Kalabrien (Gennaro Gattusos hoods, där har ni en tanke som svindlar), hann inte mer än att få på sig sin lite överdesignade skönhetsmiss-krona innan hon ställdes inför den fråga som alla unga kvinnor måste ställas inför:

– Vicka hålleru på?

Det visade sig att hon höll på Juventus, och här har ni allt ni behöver inte ville veta om den saken. Frågorna är ställda i sporttidningen Tuttosport (skämt undanbedes).

På vilken nivå är ditt supporterskap till Juve?

– Jag hade en Juventus-plansch på rummet för några år sen, och några planscher av spelare också.

Vilken egenskap är det du gillar bäst hos Juve?

– Jag har alltid tyckt om elegansen, dess ”essere Signora”.

Har du någonsin sett en match live?

– Visst. Förr, när Juventus kom till Reggio Calabria tog min bror David, som är 21, med mig flera gånger.

Vilken juventino gillar du bäst?

– Fram till i fjol var det Nedved och Del Piero. Nu, när tjecken sagt adjö, håller jag bara på il capitano.

Ett passande adjektiv om Nedved?

– Fascinerande.

Och hur skulle du definiera Del Piero?

– Symbolen för klass och fantasi.

Så där går det på. Miss Perrusi erkänner att hon gärna skulle spela in tv-reklam med Diego, men att Del Piero för alltid kommer att vara hennes favorit. Och om det finns något som motiverar att jag berättar det här (as if we ever needed that) så är det en kuriös detalj

Här har ni de sex senaste årens Fröken Italien, komplett med lagsympatier:

2009: Maria Perrusi (håller på Juventus).

2008: Miriam Leone (håller på Juventus).

2007: Silvia Battisti (håller på Juventus).

2006: Claudia Andreatti (håller på Juventus).

2005: Edelfa Chiara Masciotta (håller på Juventus).

2004: Cristina Chiabotto (håller på Juventus)

Jag vet ärligt talat inte vad ni ska göra med den informationen. Börja hålla på Juventus, kanske. Det gör inte Ilary Blasi, ity hon är Roms första dam.

I veckan kom det nya numret av italienska Vanity Fair, och det är ju sånt ni har mig till. Där har nämligen Francesco Totti och Ilary poserat för en modefotograf tillsammans med sina barn för första gången.

Bilderna är naturligtvis så fina att man kan skära upp sina handleder med dem, men jag läste tidningen för artiklarnas skull. Särskilt andra gången. Uppslagen och intervjun kommer efter att det frossats en del i strandbilder av Totti i sällskap med en annan kvinna. ”Kärlekskrisen”. Den sortens rubriker. Nu slår Er Pupone näven i bordet, och han gör det med så mjuka händer:

– Ju längre tiden går, ju bättre blir vi tillsammans. Vi blir mer medvetna, starkare. Det är skönt att se att ett förhållande kan fortsätta växa. Jag skäms inte för att säga att jag älskar Ilary djupt, men jag tycker att det är pinsamt att behöva göra det som svar på ett rykte. Som om jag behövde rättfärdiga mig som make och far.

•••

Då har vi gett oss på Juventus och kärnfamiljen. Vad återstår?

Jo, det är klart. Sex. Eller sexsymbolen, rättare sagt.

Häromveckan skrev den enastående Kristina Kappelin om José Maria Lopez, en före detta fotbollsspelarflickvän som hade fått jobb som kuttersmycke i Controcampo, en fotbollsshow i en av Berlusconis Mediaset-kanaler. Jag skriver inte ”kuttersmycke” för att vara elak, jag skriver det för att det är det närmaste en faktisk arbetsbeskrivning man kan komma.

Maria var där för att dansa exotisk dans runt gamla gubbar i en väldigt kort klänning. Att den var för kort är nu inte heller en värdering, utan ett konstaterande. Ett bröst syntes nämligen, vilket fick producenterna att sparka henne. Sexsymbolen kom dit för att bjuda på en dröm om sex, men bjöd på sex och då fick hon kicken. Hård värld.

Den officiella versionen var att José Maria Lopez lämnat programmet frivilligt. Men Lopez bet tillbaka.

– Skitsnack, hälsade hon. Att de tog bort mig från programmet är något som jag fortfarande försöker förstå. Det är inte som att jag dödat någon. Jag har en restaurangkedja hemma i Chile och kan försörja mig utan att jobba för italiensk tv.

Så. Fröken älskar Juventus, Drottningen är trygg med sin trogne kung och Venus räcker fingret åt de kladdiga tv-gubbarna. Och dessutom har italiensk fotboll visat att de kommit längre än Sverige på åtminstone ett jämställdhetsområde. I tisdags slog Sassuolo Triestina med 2–1 i Serie B. Båda de assisterande domarna var, för första gången i italiensk historia, kvinnor. Både Cristina Cini och Romina Santuari fick höga betyg.

Så ser alltså noteringarna ut, och med det så återstår bara att ställa diagnos för framtiden.

Men, äh, jag vet redan hur framtiden ser ut.

Jag ska hem och sitta i hemliga möten med Erik Niva, det är vad jag ska göra.

Kära nån.

/Simon Bank

När jag var liten, sex-sju år sådär, fanns det en speciell backe som ledde ner till sjumannaplanen på Viskavallen i Kinna.

Den var kort, ett par meter bara, men väldigt brant om man var sju. Benen tog liksom snabbt fart, man nästan ramlade ner till planen. Varje gång när vi skulle spela match där bestämde jag mig för att göra som killarna på tv, att bita ihop och se ut som en riktigt back, en riktig fotbollsspelare, när jag gjorde min entré. Fighting Face.

Och varje gång gick det åt helvete.

När backen kom, när planen öppnade sig, när det var fotboll och benen tog fart ner mot matchen… så sprack ansiktet. Det bubblade upp, magen skrattade och munnen kunde inte värja sig.

Och så känns det fortfarande när jag kommer in på en stor arena för en riktigt, riktigt stor match. Jag är 34 nu, men det är ett mått på när man känner att man hamnat precis på den plats som just då är bättre än alla andra platser i världen.

Jag var alltså väldigt lycklig när jag fick ta hissen upp till la tribuna stampa på San Siro i kväll. Det spelade ingen roll att det regnade från alla håll, eller att jag fått ägna 45 minuter åt att slåss för att få Inters pressavdelning att skaka fram en ackreditering de tappat bort, eller att jag till slut fick en plats i en svinkall betongtrappa, utan vare sig stol eller bord.

En sån match var det.

Därmed inte sagt att den var särskilt underhållande, det var den säkert inte. Det var ett lag som tragglade anfallsfotboll i 90 minuter, ett lag som hade vernissage för ett utmärkt försvarsspel, och när de första fem minuternas spänning inför läktarreaktionerna (de visslade, men inte så mycket; de markerade, men inte så starkt) för Zlatan Ibrahimovics hemkomst lagt sig så var det bara att sitta och se en statisk, men väldigt bra fotbollsmatch.

Ni får extra allt i torsdagstidningen, men tills dess kan vi väl ta lite betyg i kortformat (och apropå betyg så… herregud, vad jag betygsatte i dagens tidning var lagdelarnas styrkeförhållanden inför kvällens match. Inter har en mycket bättre målvakt, en bättre backlinje, ett jämnstarkt mittfält och ett sämre anfall. Att inte Erik Niva skulle förstå är en sak – men ni andra?). Här är de bra, de hyfsade och Sulley Muntari:

INTER:

César 3 – Maicon 4, Lucio 4, Samuel 3, Chivu 2 – Thiago Motta 3, Muntari 1, Zanetti 3 – Sneijder 2 – Eto’o 2, Milito 2.

BARCELONA:

Valdés 2 – Alvés 2, Puyol 2, Piqué 3, Abidal 2 – Touré 3 – Xavi 4, Keita 2 – Messi 3, Ibrahimovic 3, Henry 2.

Läktarna? De jobbade på bra, framför allt första timman. Barça-sektionen (vad var de… 1200?) hälsade snyggt till Sammy Eto’o (”Eto’o siempre culé”) och Curva Nord körde sin utlovade banderoll om Zlatan lagom till andra halvlek:

Ti abbiamo amata, ma non l’hai saputo rispettare… adesso che baci una nuova maglia sei tu che lo devi sucare. (Ungefär: ”Vi älskade dig, men du förstod inte att respektera det… nu kysser du en ny tröja och kan &€%#€”). Men då hade sydkurvan redan förklarat att ”Meglio la tua onestà delle manfrine di Kakà” (”Hellre din ärlighet än Kakàs hyckleri”).

Men mitt i allt fanns också två andra banderoller, stora banderoller. Det var en i varje curva med en kryptisk nätadress som enda budskap. Nu, hemkommen till hotellet, skriver jag in adressen och läser.

Länken går till il Biellese, en tidning från Biella, ett par mil utanför Milano, och en text om Thomas, en femårig blondlockig liten pojke som för en månad sedan diagnosticerades med en hjärntumör. I fredags öppnade borgmästaren i Biella de årliga hästkapplöpningarna med att, mitt på torget, be folket hjälpa lille Thomas föräldrar ekonomiskt.

När Inters supportrar tog sig till San Siro igår gjorde de det för att skrika fram sitt lag, för att markera sin respektfulla besvikelse gentemot Zlatan Ibrahimovic – och för att hjälpa en familj som just drabbats av en tragedi.

Det förtjänar att nämnas.

/Simon Bank