Det är alltså här vi börjar om.

Erik Niva Hugo-hänger, jag hånglar upp sommar-Stockholm, EM är över och resten av livet tar vid där vi lämnade det. Kievs flygplats sög in oss som en överhettad dammsugare, spottade ut oss ett par helvetestimmar senare, och här sitter vi nu.

Med André Villas-Boas.

Jag ville inte ha Harry Redknapp – skicklig lagbyggare, driven transfertrixare, bristande taktiker, mediedarling, omodern – men jag var tveksam när Tottenham släppte honom. Inte för att jag ville ha Harry då heller, utan för att det kändes som ett steg tillbaka till svängdörrs-Spurs, utan linjer och utan riktning och utan kontinuitet.

Och… jo, här sitter vi nu med André Villas-Boas.

Vad jag tycker om det?

Att det är en djärv satsning, och att den känns logisk. Problemet är fortfarande att det finns ett underskott på sportslig kompetens i klubbens ledning, ingen stark visionär utan det klassiska engelska problemet med en manager som ska ha kontroll på allt och som lämnar ett hål efter sig när han försvinner.

Jag gillade André Villas-Boas i Porto, och han har naturligtvis inte blivit en sämre tränare av ett år i Chelsea. Ancelotti hade ett omöjligt uppdrag, och Villas-Boas fick ett ännu mer omöjligt.

Han skulle:

1. Generationsväxla.
2. Spela offensiv, underhållande fotboll.
3. Vinna allt.

Chelsea har kvar exakt samma problem – utöver att de vann Champions League med det gamla gardet. De måste fortfarande bygga om och bygga nytt. Di Matteo har inte löst någonting annat än att kånka hem den där bucklan med stora öron (vilket, i mina ögon, var en rätt okej problemlösning på kort sikt).

AVB var kanske inte ett direkt offer för Abramovitj, men han var definitivt ett indirekt offer för hans krav. I arbetsbeskrivningen ingick att göra sig ovän med hela maktcentrum i truppen, och AVB tog det på allvar. Han förklarade krig mot Ashley Cole, ställde sig öga mot öga med Terry, Lampard, Cech och Drogba. Nyförvärven misslyckades och var en rätt usel stödgrupp i det kriget, och alltså föll alltihop.

Om Villas-Boas visade en brist på känsla och ibland en brist på taktisk feeling så visade han framför allt integritet och tro på ett ledarskap.

Han är ingen Harry Redknapp – på väldigt, väldigt många sätt är han en anti-Redknapp; noggrann, modern, ung, mediefientlig – och om det är en negativ sak för många så ser jag i alla fall en hel del som är positivt i det.

Spurs är inte Chelsea. Dynamiken i klubben är annorlunda. Spurs är en klubb som inte vunnit särskilt mycket, med en mindre mäktig spelarkärna. Det borde rimligen vara enklare att styra spelargruppen på Spurs Lodge än på Cobham. Hans offensiva 4-3-3, som det såg ut i Porto snarare än i Chelsea, skulle kunna fungera om det köps in ytterligare lite fart och kreativitet (Gylfi, Vertonghen, jag skulle ju älska Daniel Sturridge och Perreira).

Är jag säker på att det är rätt lösning för Tottenham Hotspur Football Club? Nej, det är jag inte.

Är jag säker på att det är en av de bästa möjliga chansningarna klubben rimligen kunde göra? Ja, det är jag faktiskt.

/Simon Bank

Och Mario Balotelli log.

För sex år sedan, i Dortmund, tog Italien allt det som alltid varit Italien och kastade det överbord. Marcello Lippi utmanade ett helt idéarv, satte sig själv på spel, skickade in Iaquinta och Del Piero för att anfalla när historien stod och skrek i hans silveröron att han borde backa, försvara, vara försiktig.

Italien blev världsmästare för att de vågade ifrågasätta sig själva. När de vunnit den kampen vann de mot alla andra också.

Ikväll satte vi oss i Warszawa för att se ett annat Italien, ett som började där Lippi slutade då. Cesare Prandelli har gjort det som förbundskaptener väldigt sällan ger sig tiden, eller ges tiden, att göra: Han har arbetat med ett projekt, en tanke som går längre än första halvlek.

När hans lag möter Tyskland, som vunnit fler tävlingsmatcher i rad (15) än något annat landslag i historien, är ångest och försiktighet inte ett alternativ.

– Vi kan inte vända oss bort från vårt spel, vi kan inte sudda ut två års arbete. Vi kanske riskerar något, men vi kommer ändå att vara oss själva, sa han.

Tyskland var Tyskland, med sin distinkta passningsoffensiv – och, återigen, tyvärr, med en likblek Schweinsteiger-motor – och sitt sårbara försvar. Italien var Italien, med sitt Pirlo-drivna framforsande.

X-faktorn? Det som gjorde att den här matchen ändå och trots allt avgjordes på insidan snarare än på utsidan?

Han heter Mario Balotelli.

Ni har förstått att ni aldrig kommer att förstå honom. Att han rusar genom livet med ett sturm-und-drang-trumsolo i bröstet, att han är en Wagner-symfoni och ett krig som aldrig vilar.

Mario Balotelli är förstås oerhört smart också – det har ni märkt om ni hört honom tala – men kvällar som den här måste han avgöra om det är han som måste bära demonerna eller om det är demonerna som ska bära honom.

1–0 (20) Pirlos typiska vändning ut mot Chiellini. Hummels patetiska, juniormässiga agerande i ryggen på Cassano – och så en monsternick av Mario Balotelli.

2–0 (36) Halvtyske Montolivo samlar upp efter defensiv hörna, och slår den långa bollen. Lahm upphäver offsiden, Mario Balotelli skjuter sönder nätet.

Efter det första målet log Balotelli.

Efter det andra målet drog han av sig tröjan och spände musklerna så att hela Europa kunde se.

Mario Balotelli har slagits mot sin bakgrund, mot sitt land, mot sin familj. Han har stridit mot fascisterna i norr och rasisterna i syd.

När han log såg det ut som att han slöt fred med sig själv, i ett par sekunder i alla fall. Han tog de defensiva löpningarna, han plockade ner de tuffa uppspelen, han offrade sig tills han fick kramp och byttes ut.

Demonerna bar Balotelli, och Balotelli bar Italien. Pirlo var övermänsklig, Barzagli en gigant, De Rossi en tyst jätte, Cassano genial så länge han orkade. Och under tiden tappade de som skulle bära Tyskland taget.

De gör för få mål, de släpper in alldeles för många. Nu har de förlorat färdigt i den här turneringen, medan Italien fortfarande har chansen att vinna allt.

Och oavsett hur det går i den där finalen kommer vi alltid att ha det här. En fantastisk kväll i Warszawa, då Italien vann rättvist mot Tyskland med 2–1, och Mario Balotelli log sitt allra vackraste leende.

/Simon Bank

Från det ena till det andra, från Ukraina till Polen, från spanska straffbravader till en repris från 2006. Arrigo Sacchi lodar runt i presscentret på det som alldeles snart – enligt ett purfärskt polskt parlamentsbeslut – ska heta Kazimierz Górski-stadion, och det gör vi också.

Töskar och italianos vid horisonten, och det kan kanske vara på sin plats att be om ursäkt litegrann.

Här har vi hängt runt i öst i goda tre veckor, vi har skrivit dokument och krönikor, gjort lite webb-tv och bloggat en del – men vi har slarvat med det tabloida uppdraget. Vi har, kort och gott, använt alldeles för lite energi till att härleda den här turneringens alla utvecklingssteg till Zlatan Ibrahimović.

Förlåt. Det ska korrigeras, omedelbart.

Om ett par hela och halva timmar ska Italien gå ut för att underifrånutmana Tyskland, och alla är överens om att deras främsta anfallsvapen är den hästesovande regissören Andrea Pirlo från Brescia. Jag har skrivit en personlighetsanalyserande och plusinlåst drapa om geniet i dagens tidning, men jag har undvikit att skriva om den egentliga förklaringen till att han alltjämt kan lulla runt på ett mästerskap och se ut som världens bäste.

Here goes: Det beror på Zlatan.

Vore det inte för flytten till Juventus med efterföljande nytändning är det ju tveksamt om Pirlo hade varit just så här bra. Den nya utmaningen lyfte honom, pressade honom, höll honom ambitiös och (nåja) vaken. Det var bra för Pirlo, bra för Juventus, bra för Italien.

Alla är dessutom överens om att det var dåligt för Milan.

Det var det förstås, eftersom han förstärkte deras främsta fiende, men någonstans på vägen, när folk jämför Milan-missen med Inters motsvarande Pirlo-miss för ett årtionde sen, glöms det bort att det faktiskt var en fullt logisk övergång.

När Milan kapade il Genio från fritidsgården Milanello förra sommaren fanns det tre direkta förklaringar.

För det första: Han var en skadedrabbad 32-åring som bara spelat 17 matcher föregående säsong.
För det andra: Hans lön var av sorten att den, med ett treårskontrakt, skulle vara ett problem för ett ansträngt Milan.
För det tredje: Han passade inte längre in.

Gazzetta dello Sport kallade brytningen för un divorzio normale, en normal skilsmässa, och det var på många sätt odramatiskt. Vad var Milan för lag? Ett på sina håll ålderstiget lag delat i två delar, med två-tre spelare som nästan enbart har offensiva uppdrag (Zlatan, Robinho, kanske Pato) och sju spelare som sköter defensiven och går fram när de kan.

Det var ett lag med mindre energi än tidigare, för att ha råd att spela till exempel Zlatan och Robinho var de tvungna att offra något annat. Under Ancelotti var Milan ett lag med tvåvägsspelare som klarade allt, 2011 var inte Milan det laget längre – och Allegris lösning var att förstärka defensiven med ett försvarsinriktat mittfältsankare i ett 4-3-1-2, någon som kunde gå med sopkvasten och städa upp. Hans jobberbjudande till Pirlo var en roll till vänster, där han kunde använda sin playmaker-frihet till att flyta inåt.

– Allegri ville spela van Bommel eller Ambrosini framför backlinjen. Jag hade varit tvungen att skifta position, men var inte intresserad av det, så jag gick till Juventus istället, sa Pirlo.

I Juventus hittade han ett lag fullt av energi och djupledsspel, men i behov av en kreativ kontrollspelare. I Milan lämnade han ett lag med mindre energi, med experter på kontrollspel men med behov av en tydlig rollfördelning och djupledsspel.

Divorzio normale.

Pirlo kom till Turin, han fick Conte att överge sitt Siena-system – ”4-2-4” – och bygga en struktur som passade honom. Zlatan vräkte in mål, Pirlo blev mästare, och här sitter vi och väntar in ett av världsfotbollens tyngsta möten.

E il cielo è sempre più blu.

/Simon Bank

Ni hörde trummorna va?

Boomboomboom. Gelsenkirchen, Lissabon, Saint-Étienne, Wembley, Turin.
Bambambambam. Wien, Pasadena, Neapel.

För varje minut som tickade iväg på de storbildsskärmen här inne vidgades två europeiska jättar som en enda stor pupill. Penalties? Rigori? Skulle de behöva ställa sig vid stupet igen, titta ner i det där jävla mörkret igen?

Heart of jävla darkness.

De kände igen det allt för väl, och vi började ju känna igen det här också. Visst, Italien var ett energiskt lag den här vändan också, men inte alls på samma sätt som tidigare. De placerade om sin offensiv, gick ner på fyrbackslinje och bytte Motta mot Montolivo. Det var grunden, resten fick komma sen; Balzaretti och Abate fick känna efter.

England var England, det var uppenbart att de släpade efter rent kvalitativt, men det här laget har ju bestämt sig för att de inte behöver vara bäst. De offrar sig hänsynslöst i försvaret, försöker hålla sitt fort fritt – och väntar på en öppning.

Vad Roy Hodgson gjort är att se till att alla bitarna är på plats, att motorn skiner, att allt är oljat och klart.

Men nån måste lik förbannat vrida om nyckeln.

Början av matchen var så oerhört tydlig med vilka det är som kör de här lagen, och hur de gör det. Det handlar inte om att, som det brukar heta, vilja ha bollen. Scott Parker vill ha bollen. Claudio Marchisio vill ha bollen.

Steven Gerrard och Andrea Pirlo vill ha bollen och göra något med den, de vill få en tiokronorspassning och göra en hundralapp av den. Det var vad den här matchen mest av allt handlade om; Pirlos eleganta strävsamhet mot Stevie G:s larger-than-life-frenesi.

Italien strävade, England exploderade.

Italien fortsatte sträva, England exploderade allt mer sällan.

Danny Welbeck tappade bollar han borde hållit kvar, Wayne Rooney mattades av, Gerrard också. Men Pirlo och Daniele De Rossi fortsatte vandra hem, fortsatte att vrida åt tumskruvarna.

Till slut ville ett mediokert England bara överleva. De lutade sig tillbaka mot repen, skickade in lite fart (Walcott) och lite muskler (Carroll) och bad en bön medan hjärtslagen letade i minnet.

Boomboomboom. Gelsenkirchen, Lissabon, Saint-Étienne, Wembley, Turin.
Bambambambam. Wien, Pasadena, Neapel.

Englands stora misstag var att de inte ens med Walcott på planen var bra nog för att skrämma Italien. Daniele De Rossi hade testat sju olika sätt att göra mål på, Mario Balotelli lufsade runt med sin inre tombola snurrandes mellan frälsning och förödelse, och eftersom Cesare Prandelli inte är rädd för livet vågade han skicka in det som saknades.

In med Maggios fräscha fartben, in med Nocerinos djupledslöpningar (Marchisio kom för sällan i den sortens löpningar), in med en mer energisk fantasista i Diamanti. Diamanti hade ett fint skott, Nocerino diagonallöpte sig fri men missade.

0–0. Förlängning. England mot repen.

Boomboomboom. Gelsenkirchen, Lissabon, Saint-Étienne, Wembley, Turin.
Bambambambam. Wien, Pasadena, Neapel.

Andrea Pirlo versus Jordan Henderson. Diamanti lyfter en boll i stolpen, England blir mindre och mindre aggressivt, slår ifrån sig, omfamnar sitt underläge.

Vi gör ju strängt taget inte annat än att prata om den nya, globaliserade fotbollsvärlden där de nationella särarterna stöts mot varandra, där vissa blir starkare men där de allra flesta tunnas ut.

Hade det ens varit möjligt för ett engelskt landslag att spela på det här sättet för tio år sedan? Inte ens under de allra mest anemiska Svennis-matcherna var de så här tillbakadraget defensiva. Och Italien? När Lippi växlade om till offensiv i förlängningen mot Tyskland 2006 var det en tankerevoluton av kopernikanska dimensioner. När Prandelli skickar in lite offensiv fart på slutet är det bara en logisk förlängning av en spelideologi.

Den där tiotusen hen starka hörnan av Kievs Olympiastadion försökte trumma in lite mod med sin trumma och sin God Save the Queen, men hur högt de än slog på den där trumman så sjöng ett annat ljud högre och hårdare.

Boomboomboom. Gelsenkirchen, Lissabon, Saint-Étienne, Wembley, Turin.
Bambambambam. Wien, Pasadena, Neapel.

Penalties? Rigori? Skulle de behöva ställa sig vid stupet igen, titta ner i det där jävla mörkret igen?

Italien har vunnit 33 procent av de straffavgöranden de varit inblandade i i stora turneringar. England har vunnit 17 procent av gångerna.

0–0. Stupet. Avgrunden. England visste att de skulle förlora, Italien visste att de inte kunde vinna, men till slut stod vi där och hade inget annat att göra än att låta pilen peka mot någon stackars sate som ska få leva med den här natten i alla sina dagar.

Ashley Cole missade, Gigi Buffon räddade. Italien kravlade sig upp ur ravinen, de kan vinna på straffar och här står vi när trummorna tystnat och vet inget mer än att vi ingenting vet längre, mer än att på torsdag ska Tyskland spela EM-semifinal i Warszawa.

Och att England inte kommer att vara där då.

/Simon Bank

Det är nästan på dagen sex år sedan nu.

Hannover var hett som ökenasfalt, enligt Nostradamus profetior skulle ”den heliga graal återföras till Spanien” och vi satt där på läktaren och såg ett Spanien som verkligen var på god väg, ända tills de sprang in i den förra generationens största geni.

Frankrike slog ut Spanien ur VM. Det var Zinedine Zidanes sista dans.

Det var den 27 juni 2006, idag är det den 23 juni 2012.

Idag möts Spanien och Frankrike igen – och idag fyller Zizou 40 år.

Han spelar inte fotboll längre, han säger att han just gjort sin sista elvamannamatch (mot Manchester Uniteds veteraner, han säger att han ”är värdelös” numer) och i helgnumret av France Football berättar han om hur livet blev, hur det varit sen den där kvällen då han lekte med Buffon och drömmarna, skallade Matrix och verkligheten.

Han pratar om annat också, om den påstådda sprickan mellan honom och Mourinho (”folk får säga det, jag lägger ingen tid på att dementera eller bekräfta skvaller”) och om den påstådda nya rollen som akademichef i Real Madrid (”det är långt ifrån klart”).

Men det intressanta är inte när han pratar om fotbollen, utan om det som kom efter fotbollen.

– Jag visste det redan, men jag har verkligen lärt mig att man inte kan göra alla nöjda. Förut var jag den bäste, den vackraste… Idag, när jag lämnar rummet, känner jag att jag inte är skyddad från kritik. Man klappar mig om ryggen, man spelar teater, men när jag står med ryggen till…

Intervjun är flera sidor lång, Zinedine Zidane har bestämt sig för att prata, och han pratar om hur svårt det varit att gå från att vara… allt, till att vara en av många.

Hur gör man det? Efter 30 år då du behärskat varje enskild situation, eftersom du i varje enskild situation haft en sån där Sagan-om-Ringen-filt som skyddat dig – hur ter sig då livet när filten är gammal och full av hål? Vad händer när du måste leva på riktigt?

– Jag skulle älska om folk sa saker direkt till mig, öga mot öga, utan undanflykter, utan att se mig som den fotbollsspelare jag en gång var. Jag är inte han längre. Jag har vänt blad, jag skulle vilja att de gjorde det också.

– Det är så jag kan ha en chans att lyckas med mitt andra liv. Om man pratar ärligt med mig så vet jag i alla fall vem jag har att göra med, och vad jag borde göra. Jag har inget behov av att man pladdrar om att allt är bra, att allt är bra, att allt är lugnt om det inte är det. Det är svårt att leva så, bland ursäkter och undanflykter. Jag vill se det verkliga livet. Nu vill jag leva som en vanlig människa, leva normalt. Om jag har rätt folk runt mig kommer jag att lyckas med det. Man hjälper mig att bygga något bra, något som motsvarar den jag blivit och inte den jag en gång var.

Zizou var inte bara en konstnär, han är dessutom en fransman. Det förväntas av honom att han reflekterar och uttalar sig om saker. Jag vet inte hur mycket ni följt de senaste dagarnas, veckornas eller årens debatt kring det franska landslaget, med de unga, invandrargrabbarna som hängts ut för att de är för bortskämda och dumma.

Utöver allt annat så är det intressant att höra när de själva pratar om det, eftersom de verkligen är reflekterande, artikulerade. Om Nasri, Hatem, Ribéry är outbildade så är de definitivt inte dumma.

I Frankrike ska man tänka. Zinedine Zidane tänker på livet han har och det som gått. Han 40-årskrisar.

– När jag ser mig själv i spegeln frågar jag mig ibland vad jag egentligen åstadkommit. Jag har gjort människor glada, det är bra. Jag har haft roligt, litegrann, men nu är jag 40 och vad vill jag skapa?

– Alla ställer sig existentiella frågor. Jag vet att jag är privilegierad, och att andra ställer sig tusen gånger viktigare frågor, med tusen gånger mindre resurser än vad jag har. Men jag kan garantera att det finns världsmästare från guldlaget 1998 som har det tufft. Hur är det möjligt? Ingen ser dem längre. Med mig är det annorlunda.

France Football frågar: Vad kan man göra?

– Jag vill vara till nån nytta. Jag vill gå upp på morgonen och säga till mig själv att den här dagen ska tjäna något till.

För sex år sedan dansade Zinedine Zidane bort Spanien ur VM. Spanien har fortfarande aldrig slagit Frankrike i en tävlingsmatch, men ikväll ska de försöka igen och det vore en sensation om de misslyckades.

Imorgon är, oavsett hur det går, en ny dag. Zizou kommer att vakna som 40-åring, han kommer att gå upp och äta frukost och fundera på vad han ska göra med resten av sitt liv.

Jag hoppas att han får en bra dag, ett bra liv. Han har betytt mycket i mitt.

/Simon Bank

Det var någon gång i vintras, det grekiska parlamentet hade just röstat igenom ytterligare nedskärningar för att försöka rädda landet från konkurs, och de obligatoriska demonstrationerna hade spårat ur. 45 byggnader brändes ner, en av dem var den klassiska biografen Attikon.

En AP-reporter hittade dokumentärfilmaren Nikos Kavoukidis utanför. Kavoukidis suckade medan han filmade förödelsen.

– Vad har vi kvar nu? Tv och fotboll?

Imorgon vaknar Grekland och har sin tv kvar. De har klarat sig genom det här mästerskapet genom organisation, en Karagounis och en oerhört älskvärd förmåga att aldrig någonsin ge upp.

Men nu satt vi här i Gdansk, med Angela Merkel på plats och en stursk grekisk sektion som försökte pumpa in mod för 90 minuter mot övermakten – och såg väggarna rasa in.

Karagounis var ju, orättvist och orättfärdigt, avstängd, och därmed försvann deras bästa och närapå enda möjlighet att länka spel upp mot sina offensiva spelare. Organisationen drogs isär av ett obarmhärtigt lekfullt tyskt anfallsspel.

Till slut hade de bara en vägg kvar – de tänkte jävlar i mig inte upp.

Det här var ju en stor, vit katts lek med en alldeles för liten blå leksak. Jogi Löw hade roterat sin trupp, plockat in de egenskaper han tyckte han behövde för kvällen (Kloses navelsträng till Özil, Schürrles diagonallöp, Reus kreativa hot) och fick ihop en ny elva som kunde rulla Grekland härifrån till evigheten.

82–18 i bollinnehav före paus. 91-59 i passningsprocent. Ändå behövde de ett pinsamt Ninis-misstag för att få in den där 1–0-bollen.

Vad var det nu ni sa om Grekland, Frau Merkel?

”Sydeuropeisk ineffektivitet”?

Löw såg långa perioder i matchen förbannad och frustrerad ut, och det är lätt att förstå varför. Att Schweinsteiger hade en ovanligt ojämn kväll är en sak, det har han inte en gång till. Men det fanns annat.

Så länge som Grekland inte var intresserat av att anfalla radade de upp målchanser utan att utnyttja dem – och i resten av den här turneringen kommer de inte att ha råd med det. När Grekland bestämde sig för att skyffla om i laget (Santos skiftade på fyra positioner direkt efter paus) och ha uppspelspunkter när de väl vann boll – ja då gjorde de mål direkt. I resten av den här turneringen kommer Tyskland att möta lag som har ett anfallsspel i 90 minuter.

Grekland gav inte upp, de fick sitt 1–1 och sina minuter då miraklet var på armlängds avstånd. De kunde stå på sin sektion med sina bara överkroppar, sina svängande halsdukar och sin nationalsång – men till slut blev verkligheten så verklig som den måste bli. Ett extremt ineffektivt Tyskland vann med 4–2, det säger vad vi behöver veta om den här matchen.

Tysk fotboll trummar vidare på sin kulturrevolution, fina spelartyper spelar flärdfull fotboll. Det finns bara en sak som är lite irriterande, och den är alltjämt central i den här sporten:

Tyskland gör alldeles för få mål, Tyskland släpper in alldeles för många.

Kan de bli bäst i världen ändå?

/Simon Bank

Äh, nu tycker jag att vi sätter lite stämning här.

Om trekvart sådär så ställs Sverige inte bara mot ett franskt lag – utan mot en fransk generation. Startelvorna har precis landat, och den här gången ser svenskhotet ovanligt gulligt ut. Visst?

/Simon Bank

En sista svensk EM-match, och vi kan anmärka på att den spelas utan värde, utan chans, utan någonting som kan få oss att engagera oss hundraprocentigt.

Men det är också en match som spelas utan röst.

Det är ju så de säger i Frankrike just den här veckan, att fotbollen förlorat sin röst. Natten mellan fredag och lördag somnade Thierry Roland in, det är därför kvällens match kommer att inledas med en tyst minut.

Det har varit en svart vecka för sportjournalistiken i Europa. Engelsk fotboll sörjer Danny Fulbrook, fransk sörjer Thierry Roland. Det är svårt att riktigt översätta hans plats i den franska folksjälen till svenska, men han var ett slags kombination av Arne Hegerfors, Hyland och Lasse Granqvist. En journalist och matchkommentator som flyttade in i franska tv-sofforpå 50-talet och blev kvar där i nästan 60 år. Genom tretton VM-slutspel, 1800 matcher och över 200 franska landskamper gav han röst åt idrottens alla drömmar och rädslor.

– Om någon hade sagt till mig när jag var tjugo att jag skulle ha det här yrket i 57 år hade jag förstås inte trott dem, sa han när han släppte sin senaste och sista bok häromveckan.

– Det vackraste man kan göra är att göra sin passion till sitt arbete.

Thierry Roland gjorde det.

Han älskade fotbollen, fotbollsspelarna, fotbollsmatcherna och fotbollspubliken. Alltså gjorde han tittarna och lyssnarna och sporten till sitt liv.

Thierry Roland var inte alls okontroversiell. Han blandade poesi med dumheter, en exakt känsla för melodi med något som vänligt kan beskrivas som fördomar. Hans passion ledde honom oftast rätt, men emellanåt fel. Kollegorna på So Foot har valt ut ett par klassiska Roland-ögonblick, som vart och ett är och förblir en referens i den franska fotbollens mytologi:

1976: Frankrike möter Bulgarien och leder med 2–1 när den skotske domaren Mr Foote ger bulgarerna en sen, felaktig straff.

Thierry är… inte glad.

– Jag är inte rädd för att säga det: monsieur Foote – ni är en bastard.

1986: Frankrike–Brasilien, en av VM-historiens mest dramatiska, mest underhållande matcher. Sócrates gav den sin straff, Brasilien gav den sin tappra förlorare, Platini gav den dess temperament – och Thierry Roland gav den sin röst.

När Luis Fernandez ska slå den sista, avgörande straffen får han en bön med sig från mikrofonen:

– Allez, Luis! Allez, mon petit bonhomme! Kom igen, Luis. Kom igen, min lille grabb.

1998: Frankrike–Brasilien. Fransk fotbolls största ögonblick någonsin. Naturligtvis med Thierry Roland där uppe i båset:

– Efter det här kan man dö lugnt. Vilken fot, å herrejävlar vilken fot.

2002: Frankrike–Sydkorea.

För en del gjorde det honom bara mer populär – ”han är lika dum och enkel som vi, han säger som det är” – för andra gjorde det honom till en dum, enkel idiot – ”en rasist är en rasist”. När Frankrike träningsspelade mot Sydkorea just före Asiens första VM passade han på att ge sin bild av motståndarlaget. När de bytt ut ett par koreaner och in ett par koreaner blir det för mycket för Roland.

– Det finns inget som liknar en korean mer än en annan korean. Särskilt när dom klätt sig som fotbollsspelare. Dom är 1,70 allihop, de är bruna allihop

Thierry Roland var som han var, men framför allt var han en som alltid funnits. Han skulle varit här i Kiev också, förstås, men han fick lämna återbud och stanna hemma. I fredags natt, efter Frankrikes vinst mot Ukraina, somnade han in.

– Jag vet att han gladdes åt den där vinsten igår, för ett franskt landslag som han följt genom tretton VM och gett sin starka röst i 50 år, förklarade presidenten François Hollande som omedelbart gick ut med sina kondoleanser.

Tidningen l’Équipe – den som lärde Thierry Roland att läsa under tidigt 40-tal – ägnade hela sin förstasida åt Roland i söndags. France Football gör samma sak idag. En påtagligt berörd Michel Platini kommenterade, landslaget höll en tyst minut, Laurent Blanc uttalade sig, och spelarna försökte förklara vad Frankrike förlorat.

Gaël Clichy, 26, pratade om tryggheten:

– Han står för femton år av mitt liv som fotbollsspelare, kvällarna när jag satt i soffan med mina föräldrar. Han hade den där rösten… Man kan inte förklara, men det finns människor som påverkar sin omgivning.

Thierry Roland kommer alltid att finnas, men han finns inte längre – och ingen i Frankrike är oberörd av det.

Ända sedan 70-talet kommenterade han matcherna tillsammans med den gamle storstjärnan Jean-Michel Larqué, Thierry och ”Jean-Mimi” var som ett gammalt strävsamt par – de till och med grälade i direktsändning – men nu finns bara en av dem kvar.

Ikväll är det tyst på Olympiastadion för att en röst tystnat. Jean-Mimi har redan svarat på hur det känns.

– Vad vill du att jag ska säga?

/Simon Bank

Varför vi höll på Danmark? Det gjorde vi alltså inte, enligt kommentarsfältet blixtrande vox pop. Men jag gjorde.

Så: Varför höll jag på Danmark?

För 1984, för Sören Lerby 1986 (”för fotboll är inte för de stumma) när jag var elva år och såg deras matcher på en spansk bar med danska flaggan målad på kinderna, för 1992 när jag såg finalen och åkte till Danmark efteråt. För allt som kom före valen och den politiska vändningen.

De gick in i dödens grupp och gjorde sitt, men det räckte inte riktigt eftersom de helt enkelt inte var bra nog.

Så… hur gick det för dem som var det då?

Holland föll för att de valt fel väg. De borde bytt tränare med Sverige, det hade funkat bättre för båda. Van Marwijk vaknade för sent, släppte löst hela sin kreativa arsenal idag – men då hade alla redan förlorat tron. van der Vart skickade upp 1–0 i krysset, men det var för lite, för sent. VM-silver-förbannelsen lever och har hälsan. Holland 2012, Frankrike 2008, Töskarna 2004.

Tyskland har gjort vad de ska, Özil är inne i turneringen, Gomez tycker om sig själv och Schweini är bättre än på ett par år.

Och Portugal, då… vi kan väl ta vägen kring öarna för att förstå Portugal. Igår gick Roy Keane ut och krävde att Wayne Rooney skulle sitta på bänken mot Ukraina, eftersom det gått såpass bra för Welbeck och Carroll. Det bevisade två saker – att de som hävdar att bara fotbollsspelare kan fotboll har fel, och att det är ett helvete att vara profet i ett begränsat lag.

I vintras gick Luis Figo ut, utan att vara ombedd, och ställde sig i Cristiano Ronaldos hörn.

– Jag tror att varje spelare har bra och dåliga perioder. De som kritiserar Cristiano kan inget om fotboll. En spelare kan inte tillfredsställa alla, alltid.

Vi känner ju igen diskussionen från den svenska fotbollsmiljön. Zlatan har alltid fått höra att han är för dålig i landslaget. Ronaldo fick höra att han hade ”a pólvora molhada”, blött krut, när det väl var dags för landslagsspel.

Från EM 2008 och framåt spelade han tolv raka tävlingslandskamper utan att göra ett enda viktigt mål. Men Bento försvarade honom, och till slut kom målen. I EM-kvalet gjorde han avgörande mål mot Cypern, Island, Danmark och till slut Bosnien. För första gången sen VM 2006 kom han till ett mästerskap utan att vara ifrågasatt.

Det räckte inte länge. Efter en blek insats mot Tyskland fick han kritik, efter en usel match mot Danmark sågades han längs med fotknölarna.

Det är mot den bakgrunden vi ska se den där fadersbestämde målgesten efter 1–1, de där magiska passningarna till Nani, extasen efter segermålet.

Iniesta har sett bra ut, Özil också, van Persie och Zlatan Ibrahimovic åker hem, Buffon bråkar med världen, Benzema har fått för sig att han är en passningsspelare istället för målskutt, Rooney ska in i turneringen – och den största stjärnan av alla har precis visat att han orkar bära ett helt lands förhoppningar när det verkligen räknas.

Portugal är kvar, Ronaldo är kvar. Jag skulle inte räkna bort dem.

/Simon Bank

Visst var det Ulf Lundell som skrev att han gillar att titta på idrott för att han tycker så mycket om att se när de vinner?

Jag är ju inte svårare än så, jag heller, men jag är inte den som tackar nej till en underhållande förlust heller.

Ibland säger ju nederlagen minst lika mycket som segrarna, och idag är det dagen efter två enorma nederlag i den här delen av Europa. Erik Niva skrev fint om Polens återvunna förlorarsjälvbild (förresten, eftersom jag aldrig lär få ett bättre tillfälle: Om ni ska läsa en författare i sommar så låt det bli Witold Gombrowicz – om ni nu är nyfikna på identitet, Polen, självförhävelse och självförakt) efter värdnationens exodus. Samtidigt vore det ju dumt att skynda förbi den ryska fotbollsnationens slutspelssmärtor.

Det var en så spännande grupp, redan i förväg, grupp A. När Tjeckien la sig platt i premiären var det fascinerande att skumma igenom hemmatidningarnas analyser av matchen. Mellan raderna gick det att läsa in ekon från en nutidshistoria där Ryssland var så mycket mer än ett bättre fotbollslag.

”Tjeckien ställde sig med armarna i luften och lät den ryska björnen äta upp dem” skrev nån, för att ta ett exempel.

Igår åkte ett charmant men groteskt opålitligt Ryssland ur, och reaktionerna var förstås starka. Först de rent fotbollsmässiga analyserna, kritiken mot en holländsk förbundskapten, frågetecknen inför framtiden, sånt.

Men det fanns annat också.

Den färske kulturministern Vladimir Medinskij, en professor och kontroversiell politisk figur (häromveckan gick han ut med ett förslag om att Lenin borde begravas), har ägnat mycket av sin akademiska karriär åt att brottas med nationella stereotyper. Under ett EM blir ju de – ibland underhållande, ibland med en dragning åt en pseudorasistisk nationalism – extremt tydliga. Grekerna är si, svenskarna är så, italienarna är så. Jag har skrivit om hur det där är på väg att brytas upp, på ett estetiskt tråkigt men humanistiskt bra sätt.

– Ryssar framställs som inbyggt aggressiva. Alla de där myterna uppstod när Ryssland kom fram som en alltmer viktig faktor i europeisk och global politik, på 1700-talet, på Peter den Stores tid och med det ryska imperiet, sa Medinskij i en intervju häromåret.

Ministern har, kort sagt, ägnat sig mycket åt det här med stereotyper och fördomar.
Det hindrar inte att han gör svepande analyser själv.

När Ryssland förlorat med 1–0 mot Grekland, när fiaskot var fullbordat, loggade han in på twitter eftersom han hade en fråga som behövde få ett svar:

– Är det det här som gör fotboll till Rysslands nationalsport? Istället för, låt säga, hockey? Jag antar att det handlar om vår historiska dragning till moraliskt självplågeri.

Över till dig, Lena Adelsohn Liljeroth.

Nu var det förstås inte bara Medinskij som hade funderingar kring det här med smärtsamma förluster och fiaskon.

När det ryska laget tagit sig ut till flygplatsen för att ta sig hem från EM konfronterades Andrij Arsjavin, denna briljanta seriefigur, av ryska landslagssupportrar som väl undrade ett och annat. Gazeta.ru har citerat hans svar:

– Om vi inte levde upp till era förväntningar så är det inte vårt problem. Det är ert problem. Vi förlorade eftersom vi inte gjorde mål, och grekerna gjorde det. Det här samtalet ändrar inte på det.

Om jag vore filosofiintresserad så skulle jag ju älska Arsjavins tankar om människors ansvar för sin egen besvikelse eller glädje. Om jag vore rysk fotbollssupporter så… hade jag väl reagerat ungefär som folk reagerade i Ryssland idag.

­– Supportrarna kom för att titta på honom. Vill han inte ha publik på sina matcher? Istället förolämpade han dem. Han är en bortskämd unge, dundrade gamle Spartak-anfallaren/experten Valerij Reingold.

– Det finns ingen ursäkt. Även om han blev provocerad, vilket jag undrar, så borde han hålla tyst och inte käfta tillbaka. Om han har nåt i skallen så måste han kunna kontrollera sig, kommenterade Arsjavins gamle agent Alexej Safonov.

Så. Nu lämnar vi lördagen i en liten hög, och går vidare med söndagen. Ikväll håller vi på Danmark, och om ni blir besvikna så är det varken spelarnas eller vårt fel.

Då får ni fan skylla er själva.

/Simon Bank