När Erik Niva bjuder er på mänskliga, minitragiska öden framlagda som goda små berättelser så följer jag upp med… ja, till att börja med med att berätta om en knubbig kille, med ett ansikte som ser ut som ändan på en långdistanscyklist som glömt att sätta på sig de stoppade shortsen.

Det vill säga mig själv.

Knegandet på fältet är som alltid en berättelse om cars, trains, boats, planes. På väg tillbaka till Milano, efter en blöt natt i Turin. Bokstavligt, alltså. Jag fick simma till Porta Nuova.

Hur som helst. Kanapéerna är undanstädade, proseccoglasen står i diskmaskinen, nu vänder vi blickarna mot omgång etts verkliga partitissima: Inter–Barça, Eto’o–Ibrahimovic, Moratti–Laporta, Mou–Pep.

Sportbladet.se lär pumpa er fulla med förhandsmaterial under dagen och kvällen, så här kan vi lika gärna backa ett steg och prata om saker som ger lite bakgrund åt Barcelona, fotboll och hur ett land styrs. Vi vrider kikaren tillbaka västerut.

Mot Spanien och grejer.

Medieträsket och grejer.

Om ni hängt med oss så här långt så har ni också järnkoll på det mediepolitiska fotbollsklimatet i Zlatans nya hemland (vi får ingen lön om vi inte droppar det namnet åtminstone i vart tionde inlägg). Lokalchauvinism och lojalitet är – vid sidan om en del av den bästa fotbollsjournalistik som existerar i den här världen – grundstenar i den spanska bevakningen.

Det är inte särskilt annorlunda i den politiska journalistiken. Jag halkar över en intressant mediekritik i New York Times, där man tar upp den senaste vändningen i huvudstadspressen.

Vi drar en kortversion:

El País, den ledande vänstertidningen i Spanien med en upplaga ungefär lika stor som Aftonbladets, har en historia som extremt trogen socialistpartiet, men i söndags publicerade tidningen en ganska elak karikatyr av premiärminister Zapatero, som rodnande kapten för ett Spanien som sjunker i ett vilt hav befolkat av krishajarna arbetslöshet och skuld.

El País har helt enkelt börjat elda lite under regeringen, och enligt analytiker som NY Times citerar ligger det mycket bakom. Fotboll, bland annat. Och då handlar det inte om att Zapatero, som förste spanske statschef någonsin, är culé, Barcelona-fan. Det handlar om tv-rättigheter.

El País ägs av Madrid-baserade Grupo Prisa, ett konglomerat som konkurrerar med Barcelona-baserade Mediapro. Mediapro står bakom La Sexta, tv-kanalen som baxat loss rättigheterna till både Barças, Real Madrids och ett knippe andra klubbars matcher

För exakt en månad sedan gick Prisa-gruppen helt upp i limningen över ett raskt kabinettsbeslut som gav grönt ljus för att starta betal-kanaler i det digitala marknätet. Utan att ge sig in i de tekniska detaljerna för mycket så kan man konstatera att beslutet var en stenhård smäll mot Prisa-gruppen och en välsignelse för Mediapro.

Och så var kvarnarna igång.

Juan Luis Cebrián, Prisas högste chef, dundrade mot regeringen. Och han råkar också vara före detta chefredaktör på… El País.

Cebrián rasade främst mot att beslutet snabbspolats.

– Jag tror inte att det är en lag som är till för att låta de styrande gynna sina vänner.

Nu utreder det spanska konkurrensverket Mediapros status, samtidigt som El País bevisligen är tuffare i sin regeringskritik och -bevakning än de varit på evigheter.

– Vi har blivit tuffare i vår bedömning av hur regeringen hanterar krisen, meddelar chefredaktören Javier Moreno Barber. Det är ingen tvekan om det. Men jag vill förneka att det handlar om problemen vi hade i somras. Vi är tuffare nu eftersom vi börjar se hur Frankrike och Tyskland är tillbaka på fötter.

Fan tro’t.

/Simon Bank

Det slutade med en kram.

Ciro Ferrara och Lolo Blanc, de gamla backlinjebröderna, män bland män och ledare bland ledare, hade stått och styrt ute i spöregnet i 90 minuter plus stopptid och till slut kunde man inte ens få in ett A4-papper mellan dem.

1–1. Bra match, kompis.

Det var – Plasils offsidekvittering till trots – lättare att imponeras av les Girondins än av i Gobbi. En poäng i Turin är en poäng i Turin, och Bordeaux såg verkligen ut som ett vuxet lag. Snabba i att ställa om, både defensivt och offensivt, och med riktigt tung fysik.

Vädret ställde till det, förstärkte alla små misstag och gjorde det viktigt att göra fel saker på rätt plats. Felipe Melo tappade boll på fel plats ett par gånger, Legrottaglie och Chamakh också. Om Juve haft en mer konsekvent offensiv hade de snott matchen.

Mer då?

Jo, det här fanns i blocket:

…Gourcuffs uppvärmning var ett av kvällens största nöjen. Han körde ensam, med boll, dansade runt med sin låga tyngdpunkt och gjorde överstegsfinter. Sida till sida, som en slalomåkare. Så oerhört vackert.

…Giovinco kan säkert klippa ihop tio-femton fantastiska ögonblick under matchen, när han gör briljanta saker med bollen. Men han har inte Diegos eller, för den delen, Del Pieros dynamo, deras sätt att märkas över hela planen, hela tiden. I fem minuter här och var såg jag honom inte.

…men det var roligt att se Giovinco, 164 cm, inleda matchen med att gå in i en nickduell mot Alou Diarra, som är tre meter lång. Diarra fick frispark.

…Diego, förresten, satt tjugo meter upp på läktaren, bakom mig. När curva sud såg honom sjöng de hans namn, och han vinkade fint. Redan älskad.

…Cannavaro särklassig på planen. Och applåderad när han gick av. Måste varit dyr pizza han åt med alla capi.

…med en passiv anfallare (Amauri) och två offensiva mittfältare (Tiago, Marchisio) som aldrig lyckades bredda anfallen klarade inte Juve att pressa Bordeaux mer än väldigt sparsamt.

…Melo, däremot, är en av världens mest placeringssäkra mittfältare. Varje gång jag sett honom live slås jag av det, hur exakt han vrider på knappen för offensiv-defensiv genom att flytta sig tio meter åt ena eller andra hållet.

…Fernando gjorde sin bästa match på länge. Chamakh varken försämrade eller förstärkte sina chanser att bli köpt av Juve.

…och så missade ni en erhört rolig scen när Juve precis kommit in efter paus. De står och väntar på Bordeaux, och splittras direkt upp i små, animerade diskussionsgrupper. Grosso, Buffon och Cannavaro pratar försvarspel, Felipe Melo, Marchisio och Giovinco snackar spelbyggnad, och anfallarna står mest och vevar med armarna.

Så ser den snabba rapporten från ett drunknande Turin ut. Vi avslutar den med att buga oss för mannen som alltid räddar Silvio Berlusconi när Silvio Berlusconi behöver räddas. Super-Pippo Inzaghi är alltså nu bara ett mål efter Gerd Müller i ligan över Europa-mål. Ja, och så med betygen då:

Buffon +++

–

Cáceres ++

Legrottaglie ++

Cannavaro ++++

Grosso ++

–

Felipe Melo +++

Tiago ++

Marchisio ++

–

Iaquinta ++

Amauri +

Carrasso ++

–

Chalmé ++

Ciani ++

Planus ++++

Trémoulinas ++

–

Fernando ++

Diarra +++

–

Plasil +++

Gourcuff +++

Wendel ++

–

Chamakh ++

/Simon Bank

Man måste förstås älska José Mourinho (eller, det måste man inte alls, särskilt inte om man heter Anders Frisk eller kommer från Barcelona eller Londons N5, men ni förstår poängen).

Mind Master Mou har precis hållit presskonferens i Milano, han gör det inför en gigantisk uppgift som kommer väldigt tidigt för ett ofärdigt Inter – och hur tror ni att han förbereder sina spelare?

Jo, han släpper förstås startelvan direkt.

Mourinho vill implementera det där arroganta, självklara självförtroendet i sitt lag, och världens bäste psykare psykar genom att inte psyka.

Här är laget:

Julio Cesar – Maicon, Walter Samuel, Lucio, Chivu – Stankovic (Muntari), Zanetti, Thiago Motta – Sneijder – Milito, Eto’o.

Nu är det Juventus–Bordeaux, i svensk medieskugga men mitt i strålkastarljuset. Giovinco mot Gourcuff, Chamakh mot klubben som vill värva honom, Lolo Blanc mot sin gamle backkollega från Napoli, Ciro Ferrara.

Partitissima! Euro-night! 2–1, va?

/Simon Bank

Lombardisk dimma, influensa på ingång och en lätt overklighetskänsla inför Champions League-starten. Åker tåg, läser sporttidningar, lyssnar på Glenn Gould, ska snart sitta med en bok i knäet och dricka caffè al Bicerin, det bästa varma som finns att dricka på Guds gröna jord.

En bra dag, med snuva. Dessutom har alltså Uefa förstått var gränsen för det rimliga går, och det applåderar jag (inte bokstavligt, det skulle bli konstig stämning här i kupén i så fall).

Jag ser så oerhört mycket fram emot att se det nya Juventus igen, och jag ser ännu mer fram emot att se Gourcuff Jr försöka sänka dem. Med Del Piero och Diego borta är han ensamt geni på Olimpico ikväll. Men Chamakh kommer att bli uppäten, så Gourcuff måste göra allt själv.

Jag tror på 2–0. Hade Diego spelat hade jag varit säker, nu är det bara en känsla, en tillit. Tänk att Lolo Blanc och Ciro Ferrara ska mötas igen, som gamla män. Visst är det vackert?

Och bakom de gamla männen står de unga männen. I går läste jag om Juventus primavera-premiär, och noterade att den finfina 1–0-vinsten borta mot Genoa kom efter mål av… Giuseppe Giovinco, 18.

Många av er vet säkert redan att Sebastian Giovinco har en lillebror, att han är samma sorts spelare men lite starkare och lite yngre, men håll med om att det här innebär ett alldeles utmärkt tillfälle för en av de där listorna som vi gillar att gräla om.

Jag tänkte: Vilka är världens mest talangfulla bröder? Vi kör på dem som är födda på andra halvan av 80-talet eller senare, annars är det precis samma underförstådda avtal som alltid mellan mig och er: Jag lägger fram – ni berättar på vilket sätt jag har fel.

8. Përparim (1986, Twente) och Mehmet Hetemaj (1987, Albinoleffe).
De finska kosovobröderna går in i en oerhört viktig säsong, med U21-erfarenheterna i ryggen. Den lille Përparims karriär gick lite i stå i Grekland (AEK) och i dagarna flyttade han till Twente. En A-landslagsplats står på spel. Mehmet är avgjort en större talang, han var stundtals lysande i EM i somras och får nu chansen i Serie B. Make or break.

7. Viktor (1985, Heerenveen) och Rasmus Elm (1988, AZ).
I allsvenskan var Viktor en koloss som hivade 30-metersprojektiler antingen direkt i mål eller via Patrik Ingelsten i mål. Mål blev det oavsett. I Eredivisie har han haft det lite jobbigare, han behöver växla upp fötterna en hastighetsnivå till – klarar han det kan han göra samma sak där som i allsvenskan.
Rasmus är svensk fotbolls störste talang sedan Zlatan Ibrahimovic, redan ordinarie landslagsman och utrustad med spetsegenskaper som håller i alla ligor i världen; inläggsfoten, inkasten, säkerheten från 25 meter, tryggheten, intelligensen. Nu känner han sig för i Holland, i ett bra lag, och vi får se hur långt det räcker. Elms ska dessutom ha bonuspoäng för Fulhams-David.

6. Felix (1991, Hansa Rostock) och Toni Kroos (1990, Bayer Leverkusen).
Det är ju inte särskilt längesedan som Toni lanserades som den perfekta korsningen mellan GudLothar Matthäus. Han glänste i U17-VM och lyftes fram i Bayerns A-lag. Sen saktade allting in, och när Bayern inte utnyttjade sin återlåns-klausul i somras var det en signal om att han kanske inte är riktigt den han såg ut att bli. Än.
Felix har, precis som Toni, varit en urkraft i de tyska ungdomslandslagen, från födseln och uppåt. Nu pendlar han mellan en bänkplats i 2. Bundesliga och en plats i Hansas b-lag. Vi väntar och ser.

5. Giovani (1989, Tottenham) och Jonathan Dos Santos (1990, Barcelona).
Fina klubbadresser, så klart, men mex-brasse-mixen har fortfarande en bit kvar innan de kan kalla sig seniorspelare på allvar. Giovani kom upp i Barcelonas a-lag strax efter Leo Messi, och det fanns stora förhoppningar som inte riktigt motsvarades. Lite för vek, lite för ojämn, och alltså en perfekt Tottenham-värvning. Han har inte bidragit med något i England än, har varit utlånad till IpswichRoy Keane (det där var, som det heter, ironi).
Men i landslaget går det bra, och Giovani räknas fortfarande som en extrem talang.
Det gör lillebror Jonathan också, inte minst som lillebror faktiskt är större. Efter en fin försäsong med ett inspirerat inhopp mot Manchester City nosar han på en plats i Barças a-trupp.
Precis som med Elms så cashar Dos Santos-pojkarna in ett bonuspoäng för bredd. Storebror ÉderMexiko. och säkert lärt sig ett och annat av sin tvillingsjäl spelar professionellt hemma i

4. Sebastian (1987, Juventus) och Giuseppe Giovinco (1990, Juventus primavera).
Såg ni Sebastians inhopp mot Lazio i helgen så såg ni också en upprepning av en fråga 90 procent av alla juventini ställt det senaste året: Varför spelar han inte oftare?
Svaret handlar till 33 procent om fysik, till 33 procent om en italiensk misstro mot unga talanger och till 33 procent om att han finns i samma klubb som Alessandro Del Piero. Sebastian är en elvisp med blick, en potentiell femtonmålsspelare och en playmaker som kan öppna vilka matcher som helst. Lillebrorsan ska i stort sett vara samma spelare, men med lite långsammare fötter och lite mer fysik. Om det är en för- eller nackdel återstår att se. Han har redan hunnit med att imponera i internmatcher under försäsongen och kommer garanterat att synas i en cupmatch eller två i vinter.

3. Jonny (1988, Manchester United) och Corry Evans (1990, Manchester United).
Belfast Boys. Jonny är den långe som gör att Uniteds fans sover gott om natten även när Rio Ferdinand eller Nemanja Vidic är skadade. Klok, stor, stark, klassisk brittisk mittback with a twist.
Corry är den lite kortare, lite snabbare, med samma sorts utstrålning. Han har precis skrivit ett seniorkontrakt och har fått kaptensbindeln i reservlaget.

2. Rafael (1990, Manchester United) och Fábio Da Silva (1990, Manchester United).
Tvillingar är alltid något speciellt, en gren där italiensk fotboll – med Zenoni och Filippini-bröderna – varit bäst de senaste åren. Det här är nästan snyggare. En offensiv högerback, en offensiv vänsterback, i samma klubb. Rafael är steget före i karriären, men det finns inget som säger att inte båda inom ett par år skulle kunna vara ordinarie i en av världens bästa klubbar. De har farten, de har tekniken, de har bolleveranskvalitéerna – ge dem fem kilos hårdhet till så är de framme.

1. Eden (1991, Lille) och Thorgan Hazard (1993, Lille U17).
Ja, jag har ju tjatat och gnatat om minigeniet Eden Hazard rätt länge nu – och det tänker jag fortsätta med tills ni får hål i huvet. Och när jag är klar med det så ska ni ha klart för er att jag tänker börja tjata och gnata dubbelt så mycket om hans lillebror.
Eden är en färdig, flygande ytter med tre-fyra fötter och en någonstans rätt mogen förståelse av spelet fotboll. Nästa övergång kommer att kosta 200 miljoner.
Thorgan, då? Jag har inte sett honom spela, annat än i ett gäng kortare reportage och nätklipp, men de där välsignade stunderna övertygar mig om att det är mödan värt att se till att hålla sig kvar fram till 2014 för att se vad det ska bli av honom.
Ett litet exempel hittar ni dryga tre minuter in på det här junior-intermezzot, och vill ni se det gulligaste ni sett om både brödrakärlek och fotbollsskolning så ska ni sitta ner ett par minuter med det här belgiska reportaget.
Först får de en fråga om sina förebilder:
– Zinedine Zidane, säger Eden.
– Min bror, säger Thorgan.
Och sen avslutningen, en briljant avstämd reporterfråga: ”Har ni en Louis Vuitton-väska?”.
– Ja, jag köpte en nyss, säger Eden.
– Jag har ingen, säger Thorgan.

Där har ni dem, Hainaut-bröderna som ska styra världen om världen fungerar som jag vill. Och där har ni en lista att stöta, blöta och kasta ut till korparna.
En sak till, bara: Det bästa med listan är att jag sparat en liten tårtbit. Vi kan kalla dem överkvalificerade för den här sortens brödrapars-lekar, så vi håller dem till en helt egen post vad det lider.

/Simon Bank

Jag lever just nu mitt liv i ett flygplan. Efter rutten Valletta-Frankfurt-Stockholm-Milano ser jag fram emot de stora explosionerna, men inte mer än att det finns lite utrymme för att titta bakåt.

Vi har ju en söndag att summera.

Det går förstås inte att göra det utan att börja i Toscana, med Siena–Roma, med Albin Ekdal på bänken och med Daniele De Rossi mitt i skärselden.

Ni har precis hämtat er efter diskussionen kring Adebayors utfall mot Arsenal-klacken i lördags, det som fick oss att ta ett steg tillbaka, söka tydliga orsaksförhållanden och fundera över lämpliga reprimander. I går var Daniele De Rossi, med Roma och Rom tatuerat i hjärtat, på väg ut för att slåss med en hel curva i det normalt så stilla och snälla Siena.

Varför?

För fem år sen gick De Rossi in stenhårt i en tvåfotstackling mot Andrea Ardito i en cupmatch mellan Roma och Siena. Ardito bröt benet och missade resten av säsongen. Supportrarna har inte förlåtit honom, det blev till och med värre när han två år senare filmade fram ett rött kort åt Ezio Brevi. I går använde så curvan de vapen dem hade för att bryta ner världsmästaren/arvtagaren De Rossi.

Det var inga vackra vapen.

De senaste åren, långt efter tacklingen, har Danieles liv slitits isär i små bitar. Han, den födde rompojken, hade sin drömkvinna i hustrun Tamara (en tv-dansös, den perfekta fotbollsfrun i Serie A), hans pappa Alberto är en gammal Roma-spelare, han hade fått den ursöta dottern Gaia och tagit tröjnumret 16 för att fira hennes födelesedag. Bröllopet stod i maj 2006, ett par veckor före han vann VM (trots sin begränsade självbehärskning).

Kungariket var hans, och makten och härligheten i…

…i ett par lyckliga år. I fjol mördades Tamaras pappa Massimo Pisnoli. Två skott, ett i ansiktet och ett i ryggen. Det var inget vanligt mord, om det finns såna. De Rossis svärfar var en smågangster, och var skyldig maffian pengar för kokain, pengar som han försökte råna sig till. Efter en stöt mot en förortsbank (som, på riktigt, heter Den Gudomliga Kärlekens Kooperativa Kredit) avrättades Massimo av maffian.

Mordet tog familjen hårt. De Rossi själv tillägnade sin döde svärfar sina mål i en landskamp mot Georgien, men han lyckades inte hålla ihop sin familj. I vintras lämnades han av Tamara, och när paparazzi fångade honom med en ny kvinna häormveckan spekuleras det i om hon är ”flickan som ska få honom att glömma Tamara”.

Och så Sienas curva:

– De Rossi, come il suo suocero! De Rossi, du är som din svärfar!

– De Rossi, din mamma är en hora!

– De Rossi, dov’é il suo suocero?! Var är din svärfar?

Daniele De Rossi bar sig inte vackert åt under matchen, han och Totti var konstant på och protesterade mot domaren. Pressade honom, hånade honom. Siena ledde med 1–0 med arton minuter kvar, en halvsvajig Mexes kvitterade för Ranieris nya lag, men för De Rossi hade matchen börjat handla om mer än poäng.

Sångerna från läktaren hade tagit sig in, innanför tröjan. Med sekunder kvar fick Roma frispark, John-Arne Riise slog den så här.

Tre poäng till Ranieri, tre poäng till Roma, tre poäng till Riise.

Och Daniele De Rossi hade bara börjat slåss.

•••

Ja, och så resten då.

I stöveln fortsätter Fantantonio Cassano att förklara varför han ska spela landslagsfotboll. Samp spelade med tio man, men med Cassanos geni behöver man inte mer.

Här i stan smekte Sammy Eto’o iväg en passning åt Katalonien till (en inverterad kopia av Adrianos lördagsmål, dammit!), medan Milito bara gjorde det som behövdes. I Friulien handlade det mesta om Di Natales finfina hat-trick mot Catania, men vi växlar in det mot Floro Flores superavslut istället. Undrar ni a) varför man inte ska släppa till enkla inlägg mot Fiorentina och b) hur det går till när man nickar så har ni båda svaren här, levererade av Alberto Gilardino.

Söderöver fick vi svaret på hur det kan låta i radio när Igor Budan ger Walter Zenga respit i… ska vi säga en vecka till? 1–1 mot Bari räcker inte för Zamparini. Och till sist ska ni absolut jobba er igenom hela referatet från serieledande Genoa vs Napoli. It was that kind of game.

•••

Genom Ligurien och över gränsen då. Unga Monaco sköt hål i både Coupet och PSG:s topptankar och Sylvain Marveux lyfte ett Petter Hansson-styrt Rennes samtidigt som ASSE kom ett steg närmare att inse att Alain Perrin inte kommer att lyfta dem någonstans alls.

Och Auxerre–Nice ska ni se bara för att se Cedric Hengbart visa att det faktiskt går att dubbel-konstsparka in mål också.

•••

Från öarna ska vi rapportera om hur Gabby Agbonlahor och Martin O’Neill med gemensamma krafter nickade in 1–0 för the Villa i det 107:e derbyt. And did they NOT like that.

I London visade Tim Cahill återigen vem som är världens längdrelativt sett bäste huvudspelare. Men det hjälpte alltså inte alls.

…och citronsorbet-tröjor eller inte – det verkar faktiskt som om dimman på allvar håller på att lätta över Tyne.

Holland kan vi snabbspola:

Kennedy Bakircioglü fick chansen både av Martin Jol och NAC:s försvar, han tackade och tog emot med en assist och ett mål. Matchens behållning var annars Jan Vertonghens Arie Haan-immitation för 2–0.

SÅ ska man slå en frispark, säger ni? Jo, säger jag. Eller så här, som Jonathan De Guzman gjorde för Feyenoord.

…eller så här, som Mallorcas Madrid-producerade mittfältare Borja Valero gjorde i Villarreal.

Söndagens spanska bidrag i dunderhonungsklassen kom annars från Tenerife-pojken Ricardo, som sänkte Osasuna på det här viset. Eller, det gjorde det vid närmare eftertanke inte alls, eftersom Depor-brassen Felipe Luís var ännu värre.

•••

Från Brasilien väljer vi ett lite udda inslag. Ni har förstås noterat att gamla fina Fluminense inte blev ett dugg bättre av att plocka hem Fred, och att de nu ligger och skämsskvalpar på jumboplatsen.

Ska man då göra highlights-paket från deras matcher?

Närå, här är sammanfattningen av de sämsta bitarna av nattens 0–0-match mot Botafogo. Low-lights. Good fun.

Och om vi så ska knyta ihop paketet ungefär där vi började, med spelare som vill slåss – så kan vi ju inte låta bli att undra vad det är med David Beckham och Dallas.

Så här såg det ut när han spelade mot dem i våras.

Och så här såg det alltså ut igår.

– Det hade varit bättre om vi visat samma glöd under själva matchen, buttrade Galaxy-basen Bruce Arena.

Resten var, som vanligt, bara om en kamp för att hitta rätt rubrik.

Jag tror att vi slutar där.

/Simon Bank

jaja. Jag får väl ta en kula för laget.

Massive Saturday, this. Om inte Casillas kommit ivägen så hade ni fått ta del av två profetior inför dagens stora matcher i England. Den första: Adebayor kommer att sänka Arsenal. Den andra: Spurs kommer att förlora på något spektakulärt sätt.

Två av två, och jag kan inte påstå att det gjort mig till en lyckligare människa.

Det var en dag för de stora, tuffa i England att mäta muskler mot dem som vill upp, en definierande dag, och vi kunde notera ett och annat från både City-Arsenal och Spurs-United. First thing first, det här var vad vi märkte när Manchester City slog Arsenal:

1. Song är en duktig sopkvast, men Arsenal blir fattigt när Cesc inte har någon att bygga spel ihop med. När Rosicky kom in växte det offensiva spelet med 100 procent.

2. När det blir för långt mellan bolleveranserna offensivt vandrar både Bendtner och RvP utåt, och då blir det helt tomt från sexton meter och framåt.

3. Stephen Ireland och De Jong vann, på det hela taget, slaget om mitten. Oerhört dynamiskt par, och kombinationen av Barrys och Irelands klokskap har inte särskilt många motsvarigheter i PL.

4. Adebayor är en gris. En första klassens supergris. Punkt.

5. Varför kramar Arsenals spelare om en gris efter slutsignal? Är det inte bara ytterligare ett bevis på distansen mellan spelarna och publiken som betalar spelarnas löner?

Och så Spurs, då. Jesus, vilken kvalitetsmatch det var. Eftersom jag är ledig orkar jag inte tänja ut analysen till att vara mer än punktformad:

1. Palacios fick varning när han kapade Mitko Berbatov (should’ve gotten an award, really), vilket på många sätt avgjorde slaget om mitten.

2. Evra var fullkomligt lysande. Hans man-man-spel mot Englands bäste ytter (Lennon) borde ges ut som dvd-instruktion till alla unga försvarare.

3. Defoes bicilcleta var värd tre poäng. Eller 33.

4. Alan Hutton är ingen Tottenham-spelare.

5. Assou-Ekotto är nog det, trots allt.

6. Grymma målvakter.

7. Giggs har nu alltså gjort mål 18 säsonger i rad i Premier League. Chapeau.

8. Manchester United vänder mot Tottenham. Igen.

9. Det finns nog ingen forward i hela fotbollsvärlden som lyckas kombinera DEN sortens arbetsam lojalitet med DEN sortens briljans: Wayne Rooney är ett unikum, och han förtjänade varje millimeter av det där målet.

Svennis-skalan:

Môcke bra:

Benoît Essou-Ekotto – Darren Fletcher.

Môcke, môcke bra:

Carlo Cudiccini – Ben Foster.

Môcke, môcke, môcke bra:

Ledley King – Wayne Rooney.

1-3, till slut. Det var en bekräftelse både av Spurs kvalitéer och Uniteds.

Och så vidare. Kvällens största ögonblick var förstås Espanyol-Real Madrid, innan matchen började.  Jag hoppas verkligen att bilder dyker upp under morgondagen. Getafe-Barcelona hade också sina – zlataniska – kvalitéer. Men om vi nu ska dröja kvar vid temat ”de smås fajt mot de stora” så finns det – utöver Juves imponerande och kontroversiella dubbelvinst i Rom – en annan sak att hänga uppmärksamheten i:

Vinnie Jones.

När jag var liten älskade jag Wombles, FA-cup-finalen mot Liverpool är fortfarande en av mina favoritmatcher alla kategorier, men jag hade alltid lite småsvårt för Vinnie Jones. Inte för att han var ful – jag gillar oftast fula spelare – utan för att det fanns ett teatraliskt drag i hela hans svinighet. Ibland, när fair-play-absolutismen blåste för hårt och intensivt genom livet, brukade jag och pappa slå oss ner med den där videofilmen om Football’s Hard Men och skratta förtjust åt McMahon, Keane och Vinnie Jones.

Men Vinnie var en skådis, blev en skådis och är en skådis.

Och nu ska han bli sin egen såpaskådis. Här har ni den första lilla trailern från serien Me & Mrs Jones, ett format där familjen Jones ska visa upp sitt fabulösa Hollywood-liv, komplett med all-star-fotboll och skådespeleri.

Vi har inte sett serien, vi vill nog inte se serien, och vi har egentligen inte mer att säga om den än att vi nu vet allt vi behöver veta om Vinnie Jones pensionärsliv. Vi skulle kunna ägna halva natten åt att prata om det, men den tiden finns inte, så vi nöjer oss med tre ord:

Zebraränder. Bloody hell.

/Simon Bank

Eftersom dam-EM-skribenten Erik Niva varit upptagen med illvilliga fotomontage får vi andra kliva in och ta vårt ansvar.

Det spelades alltså final igår, Arsenal-produkten Kelly Smith gjorde turneringens bästa individuella prestation när hon reducerade till 3-2, men det gjorde ju varken till eller från. I en final som var späckad av hela skalan av drömmål så mosade Tyskland motståndet med övertydliga 6–2.

Det var lite synd, damfotbollen hade mått utmärkt av ett guldförstärkt England, men om jag nu ska lyfta fram en lite kuriös detalj för EN GÅNGS SKULL så fastnar jag för det som händer sisådär 7,20 in på det här technotryfferade klippet.

Vadå, tänker ni. En buckla, en pamp, konfetti?

Jo, det är pampen som är grejen. Michel Platini gör sitt bästa för att förtjäna applåder från den ideologiska institutionen på den här bloggen, men om vi ser till det rent nationellt fotbollsmässiga så har han ju inte gjort något vidare jobb de senaste åren.

Alltså: Platini är as French as they come. Han älskar sitt Frankrike, och han har slagits med Tyskland mest hela karriären. Så får han toppjobbet som bas för hela den europeiska fotbollen – och vad gör han?

Ja, inte fan delar han ut bucklor till fransmän och fransyskor i alla fall.

Platini tog över sin post 2007, när Frankrike alldeles nyligen hade kånkat hem EM för både U19 och U17. Sedan dess har det delats ut 24 europeiska storpokaler (Champions League, Uefacup, Supercup, EM, U21-EM, U19-EM för dam och herr, U17 för dam och herr).

Hur det gått? Tja, det ger en fingervisning både om styrkeförhållandena i europeisk fotboll och om Platinis presidentskap:

Tyskland har vunnit 7 titlar.

…Spanien 7 titlar.

…Italien 3 titlar.

…England, Ryssland, Ukraina 2 titlar.

…Holland 1 titel…

…och Frankrike inte en enda.

Så när vi nu lämnar Dam-EM så gör vi det med en fråga så god som någon:

Var det verkligen det här du ville med ditt nya jobb, älskade Michel? Slåss med Arsène och dela ut pokaler till Horst Hrubesch?

/Simon Bank

Förlängning i Malta, ett par dagar extra för att bli människa igen. Titta på havet, lyssna på havet, ligga i havet, läsa saker som inte handlar om fotboll, leta efter fotbollsstreams från Argentina.

Ni vet.

Det går hyfsat. Man slår sig upp mot ytan, slag för slag.

Häromnatten pratade vi om historia, vilket är lätt hänt om man råkar vara svensk sportjournalist som landat på Malta. 1973 landade den mest ökända svenska journalistresa som gjorts här på ön, med den gamla stammens sportskrivare. Stefan Thylin beskrev saken fint i en krönika häromdagen:

Kvällen före matchen blev några svenska sportjournalister inlåsta i finkan efter en blöt afton – jag var inte en av dem! – och Dagens Nyheters legendariska skribent Jan-Olof Olsson, signaturen Jolo, konstaterade lugnt:

– I den av maltesiska polisen uttagna truppen fanns inga överraskningar.

Jo, några hamnade i fängelse, några försökte frita dem, några drack, några jobbade, andra glömde att jobba och någon hjulade naken i en hotellkorridor. Vi ringde till min mentor, vän och idol Lasse Sandlin för att få alla fakta rätt.

– Nä, sa Lasse. Han var inte alls naken. Han hade morgonrock på sig. Men inget under.

Historien, den bär vi med oss. Den här veckan mer än på länge. Erik Niva har satt ner foten Merseyside för att berätta om en stad som aldrig glömmer varifrån den kommer, och därigenom har en bättre möjlighet att veta vart den är på väg. Men det finns mer.

I Milano var det matchfritt i veckan, såklart. En pånyttfödd Pirlo et concortes var upptagna med att slå Bulgarien tio mil norrut. Men det spelades faktiskt en match, och den spelades för Stefano Borgonovo. Den gamle Como-, Fiorentina- och Milan-anfallaren insjuknade häromåret i den obotliga nervsjukdomen ALS (Amyotrofisk lateralskleros) och sitter idag orörlig i rullstol.

Vi har berättat om honom förut, och i veckan samlades gamla hjältar från Milan och Real Madrid för att spela en välgörenhetsmatch med Borgonovo vid sidlinjen, vid sidan om Paolo Maldini. Spelnivån var verkligen sensationellt hög, Milan vann med 2–0 (Simone, Fuser) efter 70 minuter och allt såg ut nästan som det gjorde förr.

Baresi pekade, Weah sprang, Lentini missade. Här har ni bilderna. 

Gamla hjältar är nya hjältar, och på andra sidan Alperna visade den gamle Spurs-supportern Dennis Bergkamp att han fortfarande har fötter av bomull och kärlek, med den här lilla chippen för Ajax veteraner. 

Och om vi nu ska – och det är klart att vi ska – spinna vidare på historietemat så vore det ju helgerån att inte påminna om att det är hög tid att fira ett verkligt speciellt 28-årsjubileum i skandinavisk fotboll. Cause vi har slått dem alle sammen, you know. 

I England flyter nuet på alldeles strålande, i alla fall på landslagsnivå, däremot har man problem med sitt historieskrivande. I åtta år har fotbollens nationalmuseum legat i Preston (jag var häromåret en förlorad dammatch ifrån att få besöka det), men nu verkar starka krafter för att flytta muséet till Manchester.

Fördelarna är självklara: Mer folk, mer turister, mer besökare, mer pengar. Nackdelarna är att det fanns ett skäl att förlägga muséet i Preston från första början: Att Preston North End är en vital del av engelsk fotbollshistoria, att de var med i den allra första ligan och var den första klubb som vann dubbeln. Allt talar för att flytten blir av, och att ett tiotal anställda förlorar sina jobb.

Apropå jobb vore det ett svek om vi inte talade om att allt nu talar för att Bristol kommer att bli en av värdstäderna i ett eventuellt engelskt VM 2018. Och apropå historia så tänkte jag bjuda på den här bloggens första recension av ett fanzine. Häromdan landade nämligen Tattersall – Solna-Tattersall! Solna-Tattersall! – i mitt postfack, och det är, hands-down, det snyggaste svenska fotbollsfanzine som gjorts.

Ett gäng reklamare med vänner har totat ihop en kärleksförklaring till AIK, tryckt upp den lite osolidariskt i ett kinesiskt tryckeri och skickat ut den i omlopp. De första arton (Rasmus Elms nummer) sidorna är porr. Den bra sorten. Jämlik och öppen och upphetsad porr.

En ledare som är stream-of-consciousness-sinnesjukt upptagen med det omöjliga uppdraget att formulera a) vad en klubb är och b) vad en text om en klubb ska vara.

Sedan följer ståplats-arkeologi, runda-bords-snack med supporterlegendarer, och det är ett samtal som för en gångs skull inte spårar ur i vare sig dumnostalgi eller avstånd. Det bara är. Black Army-brudar sprejade AIK med anarkist-A på en polishäst. Några slogs. Det söps. En del var säkert jävligt dumt, en del var ett engelskt embryo till hela den moderna supporterkulturen som sparkade svensk klubbfotboll in i en ny publik- och pengastinn era.

Tattersall kommer säkert inte att klara sig särskilt länge, men det är en förbannat vacker produkt. Till slut landar den rätt mycket i en tröttsam med tvungen supporterdefinition – vad ÄR AIK? vad är INTE AIK? – som är lika självklar som omöjlig. Det blir bara ord.

I ledaren, den inledande texten, närmar man sig den frågan (vad är vår klubb?) på det enda möjliga sättet, genom att hallucinatoriskt rabbla upp markörer och tecken och platser och personer som tillsammans är en bild av en klubb. Går man närmare än så kommer man bara längre ifrån. Det gäller alla klubbar.

Men eftersom en blogg i Aftonbladets regi med all säkerhet inte ”är AIK” så vill jag göra Tattersall en stor tjänst och dundra ut följande socialstyrelse/sportbladetrekommendation:

Köp inte skiten. Den är dålig för er.

(Jag ger den fyra plus, fem plus för första arton sidorna)

Ja, så ska vi då knyta ihop säcken – jag gör det med medelhavsvågor i ryggen och en behagligt kall… eh, dricka i handen – så vill jag ge er en sista länk bakåt i tiden. Matt Rowson ser ut som varje god historieskrivare bör göra, och nu har han tuggat klart berättelsen om just sin klubbs historia.

– Jag är en Watford-anorak, säger Matt, och påminner oss om det fantastiska engelska gatuordet för en fotbollsnörd.

Man är en anorak, helt enkelt.

Fy fan, så fint.

/Simon Bank

Åhå, dag fyra på Malta, matchdag och ett perfekt läge för att fördjupa sig i analyser av maltesisk landslagsfotbolls övergång från 1-2-3-5-formationen till dagens mer modesta 4-5-1.

Eller kanske inte.

Av det ena eller andra skälet kraschlandade jag i en tankekejda kring fotbollsnamn, som var svår att ta sig ur. Så jag kan väl lika gärna dra med mig er ner i förfallet. Här är den i alla fall, en semiotisk analys av de nationella särdragen – eller, förenklat, mitt svar på en enkel fotbollsfråga:

Vilket är det perfekta fotbollsnamnet på en spelare?

Mitt facit, fritt för protester och bekräftelser, så ger jag mig ut på gungflyn och begär in era röster: Vilka är de perfekta fotbollsnamnen? Here are the votes from the Maltese Jury:

Den perfekte afrikanske spelaren ska heta…

Dja Djedje.

Man behöver inte ha följt med Harry Redknapp mer än halvhjärtat för att vara förtjust i afrikanska mittfältsgiganter med långa ben och tredelade namn. Hela den centralafrikanska fotbollsmytologin bygger på namn som implicerar hårt arbete, tuff fysik och en sällsam känsla för långa, fria dribblingsraider.

Franck Dja Djedje har luffat runt i Frankrike sen han var tolv-tretton år gammal, och har pendlat mellan att satsa på en fransk och en ivoriansk landslagskarriär. Han borde förstås satsa på att ta plats bredvid Drogba, Dja Djedje är ett för bra namn för att söla bort på en fransk bänk.

Den perfekte franske spelaren ska heta…

Bernard Genghini.

Den normalsvenske fotbollssupportern minns honom mest som en hegerforsk höjdpunkt: ”Genghini skruvar och står i”. Jag minns honom som en kvalitetsmustasch från ASSE, som inte kunde låta bli att skruva in frisparkar från 22 meter.

Grunden i namnet är förstås den semispetsiga alliterationen i efternamnet: Gen-Ghini. Bara det säger till oss att det är en elegant fransk mittfältare med en fin fot. Lägger vi till det faktum att det andra ordledet tangerar ”geni” så förstår vi ju att han kunde slå frisparkar bättre än någon annan i världen. Alla fransmän borde heta så.

Den perfekte amerikanske spelaren ska heta…

Joe-Max Moore.

Vi tar ju inte soccer riktigt på allvar, ens om vi försöker. Ett amerikanskt fotbollsnamn ska stå för en slags perfektion, något som är uppfunnet och konstruerat snarare än naturligt. Det ska vara ett emblem, en reklamfilm, en Disney-figur. Kommer ni på nåt bättre än det Angelina-Jolie-action-film-perfekta namnet Joe-Max så ska ni få en puss.

Den perfekte svenske spelaren ska heta…

Patrik Bjärred Andersson.

Jo, det är klart att vi på sätt och vis sympatiserar mer med folkhemsartistiska smeknamn som Japan eller Skjorta, men det finns något korthugget solklart i kombinationen ortsnamn+sson-namn som är extremt svårslaget. Tre stycken Andersson spelade i landslaget, och det är svårt att värja sig ifrån att just själva namnet var en av deras grundkvalitéer. En svensk back ska heta så här. Punkt.

Den perfekta nordafrikanske spelaren ska heta…

Zinedine Zidane.

Det perfekta fotbollsnamnet. Tycker ni inte det så kan vi tyvärr inte vara vänner längre. Namnet, med sin perfekta efter-och-före-symmetri, implicerar breda dribblingsraider som skär stora hål i vilket försvar som helst. En kombination av Zorro och Aruna Dindane. Sheer brilliance.

Den perfekta östasiatiske spelaren ska heta…

Jan Seung Kook.

Jo, det är klart att man är smittad av det historiska i just det namnet, men det finns något i det tredelade, rappa som är typiskt för en spelare som kan skjuta vilken västeuropeisk VM-dröm som helst i sank från 30 meter. Tjoff, tjoff, tjoff ska det låta som, det sista namnet jag valde bort var det inverterade, sydkoreanska Song Jong-Gook, så det finns en viss form av övertygelse här. God trea? Cha Bum-Kun.

Den perfekte ryske spelaren ska heta…

Vasilij Rats.

Om du nu råkar vara döpt till Vasilij Rats så är det din förbannade plikt att skolas in i Dynamo Kiev-akademin och att skjuta mördarmörsare i mål från 40 meter för Sovjets landslag.

Den perfekte skotske spelaren ska heta…

Billy Bremner.

Samma alliterationsfälla som med Keegan, förstås, men det finns ett skäl till det. Hela den industriella konnotationen är svår att värja sig mot, den är väldigt typsik, väldigt skotsk. Jag hade förstås gärna petat upp Dave Mackay på tronen här (eller Steve Archibald!), och han är bra nära, men jag hade faktiskt hellre haft med mig en Billy Bremner ner i skyttegraven.

Den perfekte tyske spelaren ska heta…

Hans-Jürgen ”Dixi” Dörner.

Men för helvete, låt den rulla runt på tungan bara: ”Dixi Dörner”. Och när den har rullat klart, och när ni tagit in detta att han var DDR:s bäste tre gånger på nio år, så lägger ni till förnamnet: Hans-Jürgen. Jo, det är väl alldeles självklart att han var en östtysk motsvarighet till Franz Beckenbauer. Bara med ett bättre namn. Dixi. Hans-Jürgen.

Den perfekte italienske spelaren ska heta…

Paolo Rossi.

Åh herregud, så svårt. Efter att ha svävat igenom all världens Baggios (utom Dino), Piolas och Zoffs så landar jag i övertygelsen att det finns något självskrivet i kombinationen sjungande förnamn+enkelt, trestavigt efternamn som avslöjar själva själen i en italiensk fotbollskonstnär.

Pa-olo Rossi vann VM. Allt annat hade varit sensationellt.

Den perfekte spanske spelaren ska heta…

Ricardo Zamora.

Den ende emblematiske spanske målvakten, och fram till Casillas närapå den ende spanske målvakten över huvud taget. Den som invänder mot efternamnet är naturligtvis dum i huvudet, det är Zorro och Amore i ett. Perfektion. Ricardo må vara en svaghet, men så är spansk landslagsfotboll också byggt av svagheter snarare än styrkor.

Den perfekte engelske spelaren ska heta…

Kevin Keegan.

Ut på målskillnad åkte Nobby Stiles, Ron ”Chopper” Harris, Tyrone Mears, Bobby Moore, Jimmy Greaves, Ciaran Clark, Steve Sidwell. En Kevin är en kniv, en rak höger, en kille som aldrig någonsin sover, en självlysande löpare med dubbla lungor.

En Keegan är en skarpskytt, en europé, en straffområdesnärvaro med osäkrad revolver. Det går inte att stoppa en kille som heter så, unless he’s cracking up.

Vad säger ni? Finns det bättre namn än så här? Och förslag som härrör från Buster kommer att diskar utan pardon. Ville bara säga det.

/Simon Bank

Ni vet vad man säger om riktigt bra målskyttar: De ser chansen komma, och så hugger de direkt.

Jag är lite sån.

För fem år sen såg jag en chans komma, och vips, så hugger jag!

Tänkte köra lite konsthörna här i bloggen, om ni ursäktar. Vi är snart tillbaka i vår vanliga mix av snygga mål, raka rör och lite naket. Stay tuned.

Men konst då. Har ni hört talas om Jürgen Teller? Om ni inte gjort det så har ni i alla fall sett hans bilder. Teller är en av världens absolut främsta, kanske till och med den främste, modefotografer. Han har plåtat åt Dolce & Gabbana, han har plåtat åt den underbara Vivianne Westwood, han plåtar kontinuerligt åt Marc Jacobs (senast årets höstkollektion), han har fotograferat Victoria Beckham, han har jobbat väldigt mycket med QPR-hangarounden Kate Moss och han stod för en del av bilderna i Pelés vidrigt vulgära coffee-table-bok som kom ut häromåret, den som kostade 20 000 kronor och vägde tolv kilo.

Han gör det mesta, särskilt när det gäller modefotot, med en ojämn men spännande blandning av klassicism, råhet och kitsch (ut och googla med er). Det är liksom rätt kalla bilder, men utmanande.

På torsdag öppnar en ny Jürgen Teller-utställning på flashiga NY-galleriet Lehmann Maupin, vilket påminde mig om det första konstnärliga verk jag sett av Teller.

Jag såg det för fem år sen, tänkte att jag borde rapporterat om det i något forum och yadayada så är vi här. Jürgen Teller är nämligen inte bara fotograf och konstnär.

Han är också mamma.

Nä, det är han inte alls. Men han är fotbollssupporter. Han gillar Nürnberg och Tysklands landslag. Fotbollen har funnits med som ett återkommande motiv i hans konstbilder, och när han häromåret gav sig in i en form av psykoterapi där han återvände hem till Tyskland för att konfrontera sin egen historia (hans egen far var grav alkoholist och tog livet av sig) hade han med sig en boll. Han provocerade sin fars grav genom att fotografera den med en fotboll, eftersom pappan hatade fotboll. Och han fortsatte med många andra bilder med bollen i centrum eller periferin.

Men det var inte det jag såg först. Det första Teller-verk jag såg var en film – jag såg bara delar – som han spelade in 2002. Den handlade också om en form av terapi. Teller gjorde nämligen det enkla. briljant självklara och riktade en kamera mot sig själv under 90 minuter den 30 juni 2002.

Filmens titel?

Brazil 2, Germany 0.

– Jag tänkte plötsligt att ”Åh herregud, Tyskland är i VM-final, det kanske aldrig händer igen under min livstid. Jag måste göra något med det.

Jag har haft en liknande idé själv, om att det vore förbannat roligt att spela in en dokumentärfilm där man sätter en kamera mot tio ovetande åskådare under en fotbollsmatch, och sen låter dem analysera sig själva efteråt (”Det var ju fem meter offside, ändå skriker du att domaren är en hora. Och du är ju utbildad advokat, och du försöker uppfostra dina barn – så… hur tänkte du där?”). Jürgen Teller gjorde ungefär det, men med sig själv.

– Jag kunde inte ens fucking se det. Det var fruktansvärt, meddelade han efteråt.

Teller skriker i filmen, han svär och mår dåligt och hoppar och svär igen.

– Det är det mest störande jag någonsin sett. Att en vuxen man kan bli så förryckt, så känslosamt väck att någon ren, djurisk instinkt tar över. Ingen Hollywood-skådis skulle kunna göra om det om han ombads att spela det. Allt finns i ögonen, all den där känslan och ilskan och frustrationen. Jag brukade undra varför [min fru] Venetia och min mamma hatade mig när jag tittade på fotboll. Men nu vet jag. Det är hardcore.

Vi behöver inga vädermän som berättar för oss åt vilket håll vinden blåser. Men det är en film ni ska se om ni får chansen – och håll med om att det finns något befriande i att en briljant tysk konstnär gräver i sitt eget, nürnbergska jag och kommer fram till samma sak som vi alla vetat sedan första gången vi såg en värdelös vänsterback slå ett lite för långt inlägg för just vårt lag:

Det är hardcore.

/Simon Bank