Inlägg av Simon Bank

O mia bela Madunina

av Simon Bank

Det här trodde jag inte när jag vaknade i morse.

Jag trodde i och för sig nästan ingenting när jag vaknade i morse, det var för tidigt för både tro och vetande. Alla tåg från Monaco mot Milano var fullastade, jag fick slänga mig i en taxi och tuffa över gränsen.

Morgon på Piazza Battisti i Ventimiglia. Panino med mozarella och tomat, en dubbel espresso med en morgonskvätt mjölk. Ljuset, en tidning, och en morgon som rinner rakt genom sömnögon och in hjärtat.

Fem timmar senare var jag redo för den lilla madonnan och hennes derby.

Det var inte Milan.

Den ukroniskt lagde kan säkert förklara bort 0–4 i ett hemmaderby. Om bara Ronaldinho fått en straff, om bara Pato varit lite skarpare när det vankades chanser första kvarten, om bara Gattuso missat bussen till San Siro.

Men Inter körde över Milan på alla sätt man kan köra över ett lag, och ska man döma av den här matchen (och det kanske man inte ska) så är den här upplagan av Inter både bättre och mer sympatisk än den kontrollerade understödsmaskin som Zlatan Ibrahimovic kånkat runt med de senaste säsongerna.

Det är förstås inte Zlatans fel. De bara spelade en rätt negativ fotboll då. För lite djupledslöpningar från mittfältet, för defensivt tänkande, ett isolerat geni längst fram.

Det här var något annat. Om vi räknar bort Lucio – som jag faktiskt inte tycker är en bättre mittback än de som redan finns i huset – så tillför alla nyförven något. Inter knackade ner Milans mittfältare utan större ansträngning, och kunde ändå ha akutdebutanten (alla var chockade av den uttagningen) Sneijder som fritt svävande resurs.

Eto’o hjälpte Milito, som hjälpte alla, som hjälpte varandra. Och så rusade förstås världens bäste högerback fram och tillbaka som ett dopat ånglok på sin kant.

Som helhet var det en lysande insats av Inter, den bästa på väldigt, väldigt länge.

Milan?

I korthet:

Nesta såg ut som Nesta, han kommer att bli oerhört värdefull i år också.

Thiago Silva var helt okej.

Pato gör vad han kan.

Ytterbackarna var ett skämt.

Mittfältet rasade när Gattuso åkte ut, men de var trubbiga även tidigare.

Publiken?

I korthet:

Curva Nord var briljant, den kidnappade alla Milans ramsor och vände dem mot dem. Sjöng om Kaká, hade striscioni om att Inter inte kan vinna.

inter.jpeg

”Il vostro chiacchierone é ancora campione!”

Curva Sud var mest förbannad på Berlusconi. Och av naturliga skäl lite tystare.

milan.jpeg

”Avanti!”

Och så Svennis-skalan på det, innan jag lägger mig och djupsover i väntan på att klockan ska bli 06.00 så att man äntligen får gå upp och välkomna en ny resedag:

Môcke bra:

Alessandro Nesta – Diego Milito

Möcke, môcke bra:

Pato – Wesley Sneijder

Môcke, môcke, môcke bra:

Thiago Silva – Maicon.

Här har ni hela kalaset, förresten.

/Simon Bank

Midnight and more, in Monaco.

av Simon Bank

Okej, vi kör väl lite eftersläckning dådå, här på rum 512, med utsikt över Monacos hamn.

Erik Niva har fått sina två lagstadgade timmar sömn, jag själv har gett mig iväg på att tjuvåka med ett tåg in i Italien – och allt är med andra ord precis som det ska och borde.

När Barça lottats in i den där fina Italien-Ukraina-Ryssland-gruppen i Champions League summerade El Mundo Deportivo det hela på ett kärnfullt, kärleksfullt vis:

Muchos kilómetros y mucho frío.

Många kilometer och mycket kallt.

Själva har vi alltid varit förespråkare för det motsatta, alltså ger vi oss på kombon ”Få kilometer och mycket värme” as we speak.

Jag skickar, av naturliga skäl, iväg Erik via Lyon och västerut, medan jag själv ger mig in på den mer mjukkantade vägen ner i Lombardiet. Vi får sova i olika rum i natt, men det är smällar man helt enkelt får ta. Det finns ju sms.

Och medan vi väntar så kan vi väl ge er fredagskvällens själva clou – Svennis-skalan:

Môcke bra:

Dani Alvés – Hübschman.

Môcke, môcke bra:

Piqué – Tjygrinskij.

Môcke, môcke, môcke bra:

Leo Messi – Srna.

Och kvällens höjdpunkt, lite utom tävlan sådär, var förstås när Mircea Lucescu bestämde sig för att Adriano tammefan förtjänade en straff – och alltså gick fem meter in på gräset och tjurstod kvar där for a good 30 seconds.

Genius, that Lucescu. Det fina med honom är att det var han som på 90-talet nån gång bodde i en väldigt speciell lägenhet i Brescia, som några år senare togs över av en väldigt speciell spelare som senare skulle bli en väldigt speciell tränare: Pep Guardiola.

Ah, the irony.

Nu lägger vi oss här i rum 512. Imorgon kan vi dra oss till femsnåret.

/Simon Bank



Top Half

av Simon Bank

Ingen Uefa-kvinna som svimmar, annars tyckte vi väl att vi fick vårt lystmäte av allt man ska få sitt lystmäte av när Champions League lottades bland välopererade tanter, väloljade roulettbord och väldiga potentater nere i Monaco.

Vi fick svulst.

Vi fick obegripliga lottningsprocedurer.

Vi fick talträngda spelare.

Vi fick se lottbollar som var varma, kalla eller möjligen magnetiska.

Vi fick se Paolo Maldinis söta söner.

Och sen var det dags för fotbollsplanering. Här är grupperna, som det blev:

 

 

Grupp A:

Bayern München

Juventus

Bordeaux

Maccabi Haifa

Två jättar som bygger nytt. Ett Robben-förstärkt Bayern kommer att gå in i turneringen med två hysteriskt starka kanter och är förstås favorit. Nya Juve lika självskrivet som förste utmanare, och ni ska veta att Diego gillar att spela mot Bayern mer än vad Bayern gillar att spela mot Diego.

Och Bordeaux… tja, de har redan visat att de klarar livet efter Diawara, och de har ett kontrollerat, inspelat anfallsspel som borde passa fint för Europa. Lolo Blanc och geniet Gourcuff kommer att plocka gott om poäng hemma, men det krävs att någon av jättarna halkar på vägen.

Vidare: Bayern, Juventus.

 

 

Grupp B:
Manchester United

CSKA Moskva

Besiktas

Wolfsburg

Sir Alex et concortes måste ha varit väldigt nöjda… ända fram till sista lottsedeln. Nu är det ju inget snack ändå, vicemästarna spelar på en egen nivå i den här gruppen. Vi smyghåller tummarna för Wolfsburgs bosniska koloni, och ser väldigt mycket fram emot att se Erkan Zengin rulla in 2–0 på Old Trafford. För att inte tala om hans post match interviews. Tuffa bortamatcher, all around. Wolfsburg kan falla på den där lätta naiviteten som kostar så mycket internationellt, men i ett gruppspel är det okej att släppa fyra mål då och då.

Vidare: United, Wolfsburg.

 

Grupp C:

Milan

Real Madrid

Marseille

FC Zürich

Ooooh. Eftersom det ingår i lottliturgin att utse en så… DETTA ÄR DÖDENS GRUPP!!! När det gäller de stora berättelserna så kommer vi naturligtvis att gå i spinn över att se Kakás återkomst till klubben som bytte honom mot pengar. Och lite på samma tema: Håll med om att det är låga odds på att Fernando Morientes sticker in en kniv eller två i Real Madrid? Cause that’s just what he does.

Mer då? Jo, det är förstås hyperintressant med en ny Marseille-match i Madrid, efter händelserna där senast, med Santos och allt det. Polisen jublar inte. Vi andra ser fram emot att se OM:s våldsamma satsning bära eller brista.

Vidare: Real Madrid, Marseille.

 

Grupp D:

Chelsea

Porto

Atlético Madrid

Apoel Nicosia

Chelsea–Porto för tredje gången på fem år, utan Mou-laddningen och utan några frågetecken. Lisandro Lopez har dragit till Frankrike, och Porto är inte lika bra som de var för en sommar sen. En drömlottning för Ancelotti. Resten är en kamp om andraplatsen, en kamp mellan Portos organisation och Atlético Madrids superanfall. Anfall är bästa försvar?

Vidare: Chelsea, Atlético Madrid.

 

/Simon Bank

Mersey, Montevideo, Miracle

av Simon Bank

Hur långt måste man gå för att hitta en riktigt, riktigt positiv nyhet om Liverpool FC?

Jo, lite drygt 1100 mil.

Walk with me:

I Montevideo finns ett annat Liverpool, en av alla dessa sydamerikanska klubbar som under tidigt 1900-tal lånade namn och färger av europeiska förlagor. Montevideo hade stort handelsutbyte med Mersey för hundra år sen, namnet föll sig liksom naturligt.

Det mest intressanta med det uruguayiska B-Liverpool är att de, lite till skillnad från förlagan, aldrig vunnit någonting. De har spelat i Primera División väldigt många gånger, men de har aldrig blivit vare sig cup- eller ligamästare.

Hur som helst. I fjol var de i alla fall uppe och nosade på den där titeln. Efter en fin säsong hamnade de i en av alla dessa märkliga playoffs och lyckades kvala in till Sydamerikas motsvarighet till Uefacupen. The Mighty Liverpool FC skulle äntligen, efter 90 år som förening, få spela internationellt.

Hur det gick? De åkte ut på rôva direkt. Men det hör inte till saken.

Eller, det hör visst till saken, men inte som ni tror. Ty det här är historien om en vecka som Liverpool FC hade varit stolta över (ja, alltså, det Liverpool FC där Jamie Carragher står längst bak iklädd bandana huvudbandage).

I fredags spelade LFC returmötet mot Cienciano Cusco. De spelade på 3500 meters höjd i Cuzco, i Peru, och de förlorade föga oväntat med 2–0.

Den sortens resor och bortamatcher och förluster sliter naturligtvis på ett lag, men LFC hade inte tid att vara trötta. De skulle nämligen hem och spela seriepremiär i Primera División fem dagar senare.

Liverpool hade lottats mot nykomlingen Cerrito, och ni som kan er uruguayiska fotboll vet ju att de tar väldigt allvarligt på det här med att lotta spelscheman.

 

Vi har alltså ett tröttkört, demoraliserad hemmalag (Liverpool). Vi har ett supertaggat, utvilat nykomlingsgäng (Cerrito).

Och då är vi framme vid själva cloun i den här berättelsen.

Cerrito gjorde nämligen 1–0 efter en halvtimme. Jobbigt!

Sen dyngade Nacional-fostrade Maureen Franco in 2–0 på straff. Jättejobbigt!

Sen fick Liverpool mittfältsankaret Michael Acosta utvisad efter en timme. Superjobbigt!

Och tror ni inte att den 21-årige argentinske anfallsgnetaren Facundo Escalante skickade in 3–0 efter 66 minuter också? Superjävladuperjobbigt!

Så, vad tror ni att Liverpool tänkte nu? De har åkt ur ”Uefacupen”, de har inga energidepåer kvar, de ligger under med 3–0 på hemmaplan i en seriepremiär, de spelar med tio man mot elva och det är nitton… nä, arton minuter kvar.

Liverpool tänkte: ”Vi är Liverpool”. Och så bytte de in Paolo Patritti och Matías Ricchero. Sagt och gjort:

1–3 (72) Carlos Macchi (kaptenen).

2–3 (73) Paolo Patritti.

3–3 (77) Matías Ricchero.

4–3 (79) Emiliano Alfaro.

Matchen tog slut för en halvtimme sen. Över till dig, Rafa Benitez.

 

/Simon Bank

¡Salvación!

av Simon Bank

Supporterrapporter, en dag som denna?

Jo, om vi bläddrar oss förbi London-mörkret så hittar vi feelgood-vibrationer i Valencia. De har ju inte varit särskilt stora på den biten runt Mestalla de senaste åren, byggkrisen slog stenhårt mot klubben och kulminerade med miljardskulder och ett avbrutet arenabygge. Det var inte särskilt många steg kvar till den där ruinbranten som man brukar hänga vid när allt gått riktigt och oåterkalleligt åt helvete.

Så lite goda nyheter skulle väl smaka mumma?

Sagt och gjort. Valencias ledning spelade ut ett tiggarkort för att rädda klubben, en nyemission väntade på supportrarnas svar. Och supportrarna svarade. Aktier för nära 200 miljoner såldes. Banklån har säkrats, regionen har klivit in och backat upp lånen – och Valencia kommer inte att säljas utomlands (uruguayanska investerare har nämnts tidigare).

I måndags satte sig Társilo Piles, ordförande i Fundació VCF, framför pressen efter ett möte på Mestalla. Han pratade om en ny era:

– Fundació VCF vill demokratisera klubben. Gensvaret från det valencianska samhället, samarbetspartners och aktieägare som köpt delar av klubben är fantastiskt. Emissionen har gett mer än dubbelt så mycket som de två tidigare.

Och alltihop händer alltså – enligt den inverterade regeln om att en lycka sällan kommer ensam – samma vecka som Valencia tecknat ett lån på 760 miljoner med banken Bancaja. Enligt presidenten Manuel Llorente räddar arbetet av banken och la Generalitat (kommunen, på ett ungefär) klubben från att åka ner i andraligan.

– Vi har räddat oss ur en mycket svår och oroande situation, klarat ett viktigt hinder för vår förening och vi måste visa vår djupaste tacksamhet till institutionerna för deras arbete med att ge tillbaka klubben till människor som bryr sig om Valencia. Äntligen har klubben lagts i händerna på Valencias supportrar igen.

Är inte det det vackraste ni hört sen konfirmationen Ryan Babel rappade så säg?

/Simon Bank

Flowers and Football Tops

av Simon Bank

Det var ju inte så att polisen jublade när lottningen kom.

West Ham–Millwall.

Trouble.

Men ingen visste exakt hur illa det skulle bli, ingen förstod att det kunde bli så här illa.

Efter ganska många ganska lugna år och efter fyra år utan inbördes möten alls smällde det i East End. Ni kan historien; shipbuilders v dockers, hundra års rivalitet, ganska mycket av det otäckaste fotbollsrelaterade våld som funnits i England. Det blev 80-talsvåld i kväll, planerat huliganvåld, kravaller före och efter matchen och planstormingar under matchen. En 44-åring knivskars i bröstet på Priory Road. Polis och vakter räckte inte till.

 

Och mitt i allt: En annan sorts berättelser.

Calum Davenport ligger fortfarande kvar på sjukhus efter att ha knivskurits illa i båda benen av sin gravida systers pojkvän. Davenport opererades akut igår, en andra operation, och det är tveksamt om han någonsin kan spela fotboll igen.

Davenport skars i lördags morse. Dagen efter spelade West Ham mot Spurs, och Ian Collison, 46, satte sig på sin röda Honda för att köra en timme söderut från Stevenage till London. Han skulle se sin son 20-årige, mycket lovande son Jack spela på West Hams innermittfält.

Ian Collison kom aldrig fram. Han kraschade på vägen till matchen och dödförklarades kort därefter. Jack visste inget, spelade hela matchen mot Spurs och fick beskedet först efteråt.

I går sprang Jack Collison in på planen igen, mot Millwall. West Ham spelade med sorgband och Collison spelade 120 minuter. När fans sprang in på planen försökte han mota ut dem igen. När matchen var över bröt han ihop och grät hejdlöst.

Samtidigt återhämtade sig Calum Davenport efter operationen. Samtidigt stabiliserades tillståndet för den knivskurne 44-åringen på Priory Road. Samtidigt fortsatte huliganerna drabba samman i östra London, konstruerandes egna tragedier. Som om det skulle behövas.

 

/Simon Bank

Notti Magiche

av Simon Bank

 

Listdags, alltså?

Är ni på min sida så tycker ni ju om att följa era gamla hjältar, och en införtext i Gazzetta dello Sport i helgen förtjänar att repriseras även här. För nitton år sen drällde jag runt på familjesemester i Italien, såg Sverige förlora tre VM-matcher, åt mitt livs första gelato och samlade idolbilder av italienska och engelska fotbollsspelare.

Det var en fin sommar.

Sedan gick tiden, jag blev äldre och det blev fotbollsspelarna också, men eftersom de fortfarande är idoler så vill man ju veta var de blev av egentligen. Och Gazzetta dello Sport kan man alltid lita på. När Zenga just skulle till att slå Donadoni i premiären i söndags tog de fram den gamla lagbilden från VM90 och bockade av hela gänget med hel- och halvhjältar.

Vad gör de nu för tiden? Varför hör de aldrig av sig? Et cetera, et cetera.

Jo, det ska jag tala om.

ITALIA 1990 Formazione Mondiali Calcio BASSA.jpg

Gianluca Vialli, forward, jobbar som fast expert på Sky.

Riccardo Ferri, back, jobbar som gästexpert i Mediasets kanaler.

Aldo Serena, forward, jobbar som gästexpert i tv. Och tränar straffsparkar.

Paolo Maldini, back, driver företag (klädmärket Sweet Years ihop med Bobo Vieri).

Totò Schillachi, skyttekung, driver fotbollsskola i Palermo.

Ciro Ferrara, back, tränar Juventus.

Giuseppe Giannini, mittfältare, tränar Gallipoli.

Stefano Tacconi, målvakt, har varit med i dokusåpor och hoppar in som tv-expert. Och så tjänar han extra på att uppträda som Pål Lundin på personalfester i södra Italien.

Gianluca Pagliuca, målvakt, har utbildat sig till tränare (fick sin licens i somras) och jobbar som expert åt Sky.

Carlo Ancelotti, mitfältare, tränar Chelsea.

Beppe Bergomi, back, är expertkommentator på Sky.

Pietro Vierchowod, back, är arbetslös tränare.

Andrea Carnevale, forward, jobbar för Udinese som scout.

Fernando De Napoli, mittfältare, är företagare.

Giancarlo Marocchi, mittfältare, är sportchef för Bolognas ungdomssektion.

Roberto Mancini, anfallare, är arbetslös tränare.

Nicola Berti, mittfältare, jobbar som expert i tv (Controcampo).

Franco Baresi, back, arbetar i Milans ungdomssektion.

Roberto Baggio, geni, står uppsatt som ”ex-spelare” (och håll med om att det är ganska vackert).

Luigi De Agostini, back, är chef för Real Madrids fotbollsskola.

 

Intressant, inte sant?

/Simon Bank

Anfield falling

av Simon Bank

Bloody hell.

Här kommer man hem efter en märklig kväll på Stockholms Stadion, och vad kommer man hem till? Jo, Liverpool går och förlorar sin första ligamatch på Anfield sedan 2007, sin första på 31 försök. 1–3 mot Villa. Liverpools första hemmaförlust mot ett lag utanför Big Four på fem år.

Fler sviter?

Jo, det var första ligaförlusten någonsin för Liverpool i en match där Torres gjort mål.

Självmål av Lucas (not fit to wear the shirt, never will be), klasshörna innickad av Curtis Davies, och så småningom en klumptackling av självaste Stevie Wonder. Och Liverpool hade inga svar.

 

Jag såg alltså inte matchen, men det är ju oerhört tydligt att Liverpool saknar Xabi Alonso. det långa men kloka spelet som ger extra tid, som ger Torres meter, som sänker kraven på spelbygget. Nu har de tappat sex poäng av nio, och borde, enligt all form av historisk empiri, kunna tappa max tjugo poäng till om de vill vinna Premier League. Det är en dröm i gigantisk uppförsbacke.

Här är 2000-talets mästarfacit. En start på en ångestdiskussion om poängmatte.

2009:

Manchester United tappade 24 poäng.

2008:

Manchester United tappade 27 poäng.

2007:

Manchester United tappade 25 poäng.

2006:

Chelsea tappade 23 poäng.

2005:

Chelsea tappade 19 poäng.

2004:

Arsenal tappade 24 poäng.

2003:

Manchester United tappade 31 poäng.

2002:

Arsenal tappade 27 poäng.

2001:

Manchester United tappade 34 poäng.

2000:

Manchester United tappade 23 poäng.

 

/Simon Bank

Det kom ett brev…

av Simon Bank

…och ni får hjälpa mig att svara. Har ni insyn i Väsby United? Vad gick fel under provspelet i Vitoria Setubal? Har ni sett ett mål där han står? Vad HÄNDER?!

Berätta nu. Jag har ett mejl att svara på.

 

erland2.jpg

/Simon Bank

 

Seria A Preview, pt VI

av Simon Bank

Jag inser ju att jag postmodernt och anarkistiskt styckat upp hela det här preview-begreppet på ett ganska fult sätt. Men det får gå.

Serie A har börjat, så det är ju hög tid att vi ser fram emot dåtiden redan nu. Det här är vår blogg, vi får ha vilket tidsbegrepp vi vill. Lite som SJ med tågen.

Serie A-premiären kommer, helt frankt, att summeras lite senare under dagen. Här låtsas vi som att den aldrig inträffat, och slår fast att årets inför-rapporter just blivit klara.

Vi hade kommit just så här långt, innan det blev dags för toppstriden:

6. Genoa

7. Roma

8. Lazio

9. Sampdoria

10. Palermo

11. Udinese

12. Atalanta

13. Cagliari

14. Parma

15. Livorno

16. Catania

17. Siena

18. Chievo

19. Bologna

20. Bari

Här är resten – välkommen in med era rödpennor för att förklara exakt var vi får fel någonstans.

napolitifosi.jpg

SSC Napoli

I fjol:

Filmproducenten De Laurentiis hade sin slutscen klar. Han hade blåst liv i Napoli 2004, och med Pierpaolo Marino som sportchef hade han fått ihop ett lag som inte bara kunde slåss med de bästa i Serie A – de kunde vinna också. Det var bara ett problem:

Att halva säsongen återstod.

Napoli spelade både Intertoto och Uefacupen, med en trupp som inte var dimensionerad för så många matcher. Lavezzi och Hamsik var höstens smaker i Serie A, men efter nyår rasade allt samman. Spelarna orkade inte, de defensiva bristerna blev uppenbara och det var helt rätt att så småningom ge trogne Edy Reja kicken. Donadoni tog över, och hittade inte rätt med särskilt mycket i våras, men en aktiv mercato skulle ge honom lite att bygga på.

I år:

Jo, alltså, Donadoni kan ju inte gärna gnälla på att han inte fått chansen. Napoli nobbade Fabio Cannavaro, men de har tagit för sig i delikatessdisken för att få ihop ett lag med delar från precis hela kostcirkeln. En klassmålvakt? Check (De Sanctis). Lovande backar? Check (Zuniga, Campagnaro). En blivande landslagsregissör? Check (Cigarini). En måltjuv i elitklass? Check (Quagliarella).

I Marinos sommarpaket finns så mycket fart att det är lätt att börja fundera på om inte Napoli i år skulle kunna vara med och hugga på Champions League-platserna. Och det skulle de. Mot dem talar det faktum att det är många nya beståndsdelar som ska passas ihop, helst snabbt. Och att Donadoni kanske inte är rätt man att göra det jobbet.

I skottgluggen:

Roberto Donadoni (andra året).

Den gamle Milan-legendaren/förbundskaptenen har fortfarande inte riktigt övertygat i sin tränargärning. Nu verkar han gå ifrån idén med en trebackslinje, och det gör han rätt i. Men De Laurentiis tunga satsning för med sig enorma krav, liksom det faktum att… ja, att han jobbar i Neapel. Så vinn – eller försvinn.

I fokus:

När Ezequiel Lavezzi var som hetast för ett år sen kampanjade fansen för att han skulle få bära Maradonas gamla tia. Folket älskar honom, förstås, men han är inte typen som stillsamt kör ner huvudet och arbetar för lagets bästa. Lavezzi vill, på gott och ont, synas. Han kommer, på gott och ont, att göra det i år också.

I tabellen:

Femma.

pato2.jpg

AC Milan

I fjol:

Jaa, var ska vi börja? Paolo Maldini sa hejdå, Milan räddade en tredjeplats, supportrarna protesterade, Kaká bjöds ut till Manchester City och hamnade i Real Madrid, Berlusconi markerade att han inte längre är en självklar sugar-daddy, man åkte ur tidigt i både Uefa-cupen och Coppa Italia, Nesta var skadad, Pirlo var somnambul, Sjevtjenko satt på bänken, Pato slet, Carlo Ancelotti skrev på för Chelsea, Ronaldinho var en skugga och pr-lånet David Beckham gjorde sin prao riktigt bra.

Det var, på det hela taget, en fullkomligt katastrofal säsong för AC Milan.

I år:

Maldini lämnar och Max Ambrossini tar över kaptensbindeln – den kvalitetsglidningen säger en del om skillnaden mellan det gamla och det nya Milan. Med en politiskt snäv budget fick Milan ge sig ut på loppisrunda i somras, man wheelade och dealade och gjorde bort sig både här och där. Till slut stod man med en enda riktig klassvärvning: Klaas-Jan Huntelaar ska ge Pato den där rörliga tyngden han behöver för att orientera sig.

Leonardo har tagit över tränarskapet, i en Capello/Guardiola-inspirerad lösning. Han har inga pengar att röra sig med, och redan före seriestart har han kritiserad Ronaldinhos inställning. Milan kör framåt med blicken fästad i backspegeln. Leonardo behöver en rakryggad och hel Nesta, en förbannad Gattuso, en Pirlo som gnuggar sömnen ur ögonen och – framför allt – en Ronaldinho som blivit tre år yngre/hungrigare. Får han det så har han chansen.

I skottgluggen:

Leonardo (första året).

Det är ju inget lätt uppdrag, på något enda sätt, men Milan tycker om att sköta om de sina, och nu har de gett Leonardo mandatet att bygga nytt med gamla byggstenar. Spelmässigt väntar inga revolutioner, i premiären spelade han med 4-3-1-2 med Dinho som trequartista. Det gick vägen då, och det ska haverera totalt innan Galliani kallar in Leonardo på kontoret för ett sista farväl.

I fokus:

Alessandro Nesta. Jag vet att man inne på Milanello i våras var uppriktigt oroliga för att han aldrig skulle kunna spela fotboll igen. Nu står han ändå i Milans mittförsvar och ser snygg ut igen. Försvarsspelet vat en gigantisk besvikelse i fjol, och det förklarades till stor del av att Nesta bara spelade en enda match. Årets bästa nyförvärv i Serie A?

I tabellen:

Fyra.

curva_fiesole.jpg

ACF Fiorentina

I fjol:

Fyra. Igen. Viola kom fel in i säsongen, och var stundtals lite junioraktigt ojämna. Det började blåsa lite kring Prandelli, men när han hittade rätt med Montolovi och Melo som balansspelare i ett 4-2-3-1 såg det stundtals väldigt potent ut.

Gilardino och Mutu baxade upp laget på rätt köl någon gång under hösten, och sedan låg man och skvalpade rätt behagligt strax efter topplagen. När Roma svek nöp man kvalplatsen till CL, och efter 2–2 borta mot Sporting har man en fin chans att ta sig dit. Ungdomsprojektet fortsätter, Corvino hoppas få räkna in även Jovetic och Kuzmanovic som succéer vad det lider. Kuzmanovic kan få det tuffast av de två, han börjar den här hösten som fjärdeeval bakom Zanetti, Montolivo och Donadel.

I år:

Varför byter man inte bara namn till Parma II direkt?

Prandelli har snart flyttat över hela sitt gamla gäng som han guidade till toppen på Ennio Tardini för fem-sex år sen: Frey, Gilardino, Donadel, Mutu, Marchionni. Det är bara en tidsfråga innan han signar Benito Carbone på ett långtidskontrakt.

Men okej då.

Fiorentina har fortfarande a) oerhörd offensiv potential när Mutu/Gila är hela, b) ett spännande ungt projekt och c) en väldigt bra målvakt. Två Turin-värvningar (Marchionni, Natale) har anslutit och jag ska erkänna att jag inte alls är särskilt säker på att Natali är rätt man för att staga upp ett halvtrögt mittförsvar. Melo-tappet är förstås enormt, det krävs två man för att göra brassens jobb och en grundsäker Zanetti kan bara sminka över den förlusten hjälpligt. Ska vi renodla det kommer ändå mycket av säsongen att avgöras av hur det går för en enda spelare – mannen i fokus en bit ner.

I skottgluggen:

Cesare Prandelli (femte året).

Är ni elaka mot Cesare Prandelli får ni med mig att göra. Det finns inte många tränare i världsfotbollen som coachar med den sortens upphöjda elegans (eller den sortens täckjackor), och jag tycker att han gör ett utmärkt jobb även taktiskt. Med 4-2-3-1 hade han hittat hem, systemet ger större offensiva friheter åt de tre första mittfältarna, och det kommer att gynna spelare som Marchionni och Vargas. Prandelli blir kvar.

I fokus:

För att återkoppla till en tidigare diskussion i ett kommentarsfält en bit ner: Riccardo Montolivo är en av de där spelarna som kommit ut som ateist. Montolivo tror inte på gud, däremot tror Prandelli på Montolivo. Han fick kaptensbindeln i fjol, han är 24 år gammal, han kan dominera en hel fotbollsplan – och det är dags att han gör det vecka in och vecka ut.

 

I tabellen:

Trea.

mourinho.JPG.jpeg

FC Internazionale

I fjol:

Zero tituli-säsongen slutade med gala och jubel. Alla fick presenter, det var fest vid domen, på San Siro fick spelare för spelare gå in och ta emot applåder. Inter vann en scudetto till, men det var med en känsla av att konkurrenterna misslyckats lika mycket som Inter lyckats.

Zlatan Ibrahimovic och Júlio César bar laget, Cambiasso var stundtals lysande, men så mycket mer var det inte. Mittfältet var tyngre än något annat i serien, men det briljerade inte, och Mourinhos statusvärvningar (Quaresma, Mancini) floppade spektakulärt. För att vara ett mästarlag hade de en del att fundera på, och det blev inte mindre av ett nytt misslyckande i Champions League och att Ibrahimovic till slut förklarade sig vara färdig med fotbollslivet i Italien.

I år:

Det finns två sätt att tolka Ibrahimovics avsked på. Det ena är enkelt, de förlorar Serie A:s bäste spelare, mannen som varit deras ikon under storhetstiden och som kunnat göra mål av gråsten. Det andra handlar om både struktur och psykologi, och betyder att platsen Zlatan lämnar efter sig kan fyllas av annat.

Inter måste helt enkelt bli ett lag-lag igen, istället för en individs service-apparat. Man har värvat för syftet, som Lyon brukade i Frankrike så scannade man konkurrenterna och köpte det som varit bäst i de andra lagen: Motta och Milito, och när Barça verkligen villa ha Zlatan så fick man både en kappsäck full av pengar och Sammy Eto’o. För att lyckas i Europa måste Inter hitta ett offensivt, djupledsgående mittfältsspel och det är upp till Muntari och Cambiasso att erbjuda det. Anfallet kommer att bli mer kollektivt, Milito och Eto’o är båda mer löpande anfallare. Inte alls lika briljanta som Ibra, men med många fina egenskaper som svensken saknar. Inter går in i säsongen som mästare, trots en värdelös premiär är det mycket möjligt att de lämnar den som mästare också.

I skottgluggen:

The Special One (andra året).

José Mourinho borde ju tycka väldigt mycket om det här. Utan Ibrahimovic borde det bli ännu lättare att spela sociala spel, att få spelarna att känna den där together-together-känslan som han planterade in i både Porto och Chelsea. Det är ju det han gillar bäst, att stå på toppen och spela underdog. Nu har han fått in Motta och Milito, som kommer att slita hjärtat ur sig för klubben, han har fått in Lucio, som är mer elegant än den urkraft de kanske hade behövt där bak, och han har fått Eto’o, för att stilla hans behov av lynniga maxi-egon att tämja. Det kommer att bli en underhållande säsong med Mindmaster Mou.

 

I fokus:

Pojken som skulle ”springa som en svart man för att kunna leva som en vit” fick inte all den kärlek han ville ha i Barcelona. Här hade han gett dem mängder av mål, han hade gett dem en truppel och han hade krönt dem med Champions League – men lik förbannat tyckte folk att Leo Messi var mer värd. Så Eto’o stack vidare mot en plats där han kunde få mer bekräftelse. Spelet mellan Mourinho och Eto’o kommer inte bara att avgöra mycket av Inter säsong – det kommer också att bli oerhört roligt att föja.

I tabellen:

Tvåa.

DIEGO JUVENTUS 130509.jpg

 

Juventus FC

I fjol:

Man kan göra det enkelt för sig och summera säsongen med det enkla faktum att Claudio Ranieri fick sparken av en klubb som inte sparkar tränare. Lo stile Juve fick sig en knäck, bara eftersom det var bättre än att låta klubbens ekonomi riskera en ännu värre knäck. Juve hade saknat kreativitet på mittfältet, och så länge som Momo Sissoko sprang runt som ett tröskverk och åt levande och döda på mittfältet och framåt. Med honom borta blev våren anemisk och trött.

På den positiva sidan? Tja, the phenomenon that is Ale Del Piero dansade en vinter till, Chiellini var ligans bäste back, ungdomssektionen fortsätter att spotta ur sig spännande mini-juventini. Och Juve klarade alltså till slut andraplatsen.

I år:

Ciro Ferrara kliver in, och han har fått varje tränares önskedröm i present: En förstärkning i varje lagdel (ja, utom i mål, då, för där hade han redan de senaste tio årens bäste i världen). Cannavaro kom hem och slöt fred med fansen, Felipe Melo ska tugga mittfält i Turin, och Diego ska bli all den magi som saknats framåt.

Det ser helt enkelt rasande bra ut, och säsongen kan bli hånade sportchefen Seccos revansch. Inte bara för att truppen är välkomponerad och stark, utan lika mycket för att Juve ligger först i det italienska racet om att bli en modern fotbollsklubb (som de ser ut i Europa 2009) med sin egen arena och allt det.

Juve ser dessutom mer skadetåligt ut än de gjorde i fjol, med fler alternativ. Det kommer att bli ett bra år, det här.

I skottgluggen:

Ciro Ferrara (andra året).

Eller, egentligen är det förstås hans första år. Ciro kom in som troubleshooter de sista omgångarna och gick i land med uppdraget. Istället för diplom fick han ett kontrakt, och jag ska direkt sål fast att jag inte är helt förtjust i tanken på att Italien – som är världsdominerande i den intellektuella delen av den här sporten – tummar på övertygelsen att erfarenhet är viktigt om man ska träna en stor klubb. Men å andra sidan är inte Ferrara vem som helst. Han är marinerad i Juve-stilen och får av nödvändighet sina spelares respekt.

Systemet? Det ger sig självt. Har man värvat Diego och har Del Piero i truppen blir trequartista-rollen lagets motor. Bakom finns en uppsjö av ambitiösa mittfältskämpar, ett mittbackspar av gammal och ny italiensk know-how och en av världens – fortfarande – bästa målvakter.

I fokus:

Som sagt, Juve led mest av att inte ha tillräckligt med kreativitet på mittfältet. In kommer nu – efter en evighetslång transfersaga – Diego. Werder-brassen är en av Europas allra bästa anfallsregissörer. Jag har svårt att se att det blir något annat än en seger för honom även i Serie A.

I tabellen:

Campione.

/Simon Bank

Sida 82 av 120