Jamendåså.

Tillbaka på fastlandet igen efter en arkipelagisk liten utflykt, på väg till en allsvensk söndagskväll – och fortfarande upprymd efter en tämligen usel men resultatmässigt moralisk tv-match.

Serie A, var det ja.

Innan kvällens fullpackade meny känns det väl som att vi behöver få med oss ett par klubbar till? Vi går in i övre halvan, med det här i ryggen:

9. Sampdoria

10. Palermo

11. Udinese

12. Atalanta

13. Cagliari

14. Parma

15. Livorno

16. Catania

17. Siena

18. Chievo

19. Bologna

20. Bari

Nu smyger vi uppåt – och apropå det undrar jag om ni kan hjälpa mig med en liten tjänst. Jo, ni förstår att det är så att min uppkoppling är värdelös, så om någon kunde berätta hur toppen i Premier League-tabeller ser ut så vore det alla tiders. Tack!

SS Lazio

I fjol:

Lazio grande Lazio vann Coppa Italia i maj, vilket räddade en märklig säsong. Alla såg vilken kapacitet som fanns i laget, alla såg också att den rätt ofta var inkapslad i defensiv osäkerhet. Delio Rossi kunde lämna klubben med huvudet högt, i det stora hela, och efter sig lämnade han ett år som öppnade dörren mot framtiden. Lazio hittade äntligen en kanonmålvakt igen (Muslera), Matuzalem visade att han har det som krävs för att bestämma över ett mittfält, och Zaraté… var Zaraté.

I år:

Svårtippat. Säsongen startade ju fint med supercupen och allt, men det finns väldigt många frågor kring laget. De går in i hösten med anarki i truppen (Pandev, De Silvestri, Ledesma), med fortsatta konflikter mellan Lotito och I Irriducibili och med en backlinje jag inte känner mig helt trygg med.

Men alla frågor är ju inte negativa.

Kan Cruz få en nystart i en ny miljö, med all sin kvalité? Kan Mauro Zaraté fortsätta sin utveckling mot att bli en världsspelare? Är Eliseu den sorts sprinterytter som klarar det taktiskt hårdare klimatet i Serie A?

Faktum är att jag svarar ”ja” på alla de där tre frågorna, men att det ändå finns en oro kring årets och de senaste årens Lazio som kommer att hålla dem borta från en topp-fyra-strid. Men de kommer ju alltid att vinna ett derby eller två…

I skottgluggen:

Davide Ballardini (första året).

Serie A:s ende Säpo-agent gjorde ett bra år med Palermo, han trivdes särskilt mot de stora lagen där han kunde samla laget och spela på omställningar mot en stor (Cavani) och en liten (Miccoli) och han kommer utan större revolutioner kunna bygga vidare på Rossis spelsystem. Ballardini är en Sacchi-fostrad fyrbackstränare som gärna läser Herman Hesse. Det är alltså svårt att inte tycka om honom, solglasögon eller inte solglasögon.

I fokus:

Tänk lite på Wilton Figueiredo. Tänk er sen att han gjorde mål väldigt mycket oftare och räddade sitt lag i match efter match, och tänk att han gjorde det i Serie A. Där har ni Mauro Zaraté i ett himmelsblått nötskal.

I tabellen:

8:e.

AS Roma

I fjol:

Det var en dålig säsong för gamla presidenter i Italien. Franco Sensi, mannen som slagits lika mycket med norr som med väderkvarnar, somnade till slut in, och Rosella ägnade året åt att förhandla om försäljning, prata om försäljning och låta bli försäljning. Stundtals var såpan lite för bra för att vara sann, som så ofta med den här föreningen. När rykten gick om att den tyska familjen Flick, med fickorna fulla av blodspengar från nazi-tiden, skulle skicka in bröderna Gert Rudolf och Friedrich Christian (Mick Flick och Muck Flick) för att styra Roma satt dikten i ett hörn och höll käften.

På planen då? Tja, det var säsongen när Spalletti fick ta mer stryk än någon gång sedan han slog igenom. Roma startade Serie A horribelt, Totti var skadad och det var på det hela taget extremt oroligt i Rom. Tottis dröm om en Champions League-final på hemmaplan bar resten av säsongen, men när allt var över hade Roma ingenting med sig. Ja, utöver ett par spelare som lyft sig, då: Marco Motta kom i januari, och var lysande. Och Brighi tog över Perrottas roll som djupledslöpande mittfältare.

I år:

Roma har sina ekonomiska problem, och det är ingen överraskning att mercaton varit blek. Sportchefen Daniele Pradè har haft lite stolpe-ut med tidigare värvningar, och den här gången måste laget få någon form av injektion efter att Aquilani lämnat. Inte minst för att rädda Presidenta Sensi från att få opinionen alltför stenhårt emot sig,

Och vem kan stå för den? Jag är kanske dumfransk, men det vore fantastiskt om Jérémy Ménez kunde leva upp till sin potential. Spalletti har testat honom som trequartista under sommaren, och det är ju en kittlande tanke. Totti är så klart utdömd igen, men i ett lag med en fungerande offensiv i övrigt är hans direktspel fullkomligt elektriskt. Roma har nött in ett offensivare kantspel med Guberti och Taddei som understöd åt Vucinic och Totti, men det är ett spel som ställer oerhörda krav på De Rossi och Pizarro.

Det blir ingen enkel säsong för Roma. Men jag skulle aldrig räkna bort en förening med så mycket romantik i ryggsäcken.

I skottgluggen:

Luciano Spalletti, Italiens olyckligaste man, fick vara kvar genom en kaotisk höst i fjol. Han lyckades styra laget rätt, och förtroendet för honom är fortsatt acceptabelt. Nu går han in i en säsong utan särskilt mycket truppturbulens, vilket ironiskt nog kan gynna honom. Aquilani försvann, men det är mer en emotionell förlust än en taktisk. Spalletti gamblar lite och litar stenhårt på att Daniele De Rossi kan äta upp ett halvt mittfält själv. Det kommer att bli väldigt roligt att följa det försöket.

I fokus:

I går, i dag, imorgon: Er Pupone Francesco Totti.

I tabellen:

7:e.

Genoa FCF

I fjol:

Viktigast för Serie A är inte Inters främlingslegion eller om en Kaká eller Ibrahimovic kommer eller går. Viktigast är att den italienska fotbollen återföds och blodsätts, och Genoa gjorde det mer än något annat lag förra säsongen.

Leksakskungen Enrico Preziosi har lyckats med nästan allt i sitt projekt. Från Serie C1 till Serie A-toppen. Från ungdomssatsningen som tagit klubben till första serien på evigheter i Viareggio (2007) och vinsten i primavera-mästerskapen i våras, med spelare som Matteo D’Alessandro och Andrea Signorini (jo, Gianlucas gosse, utlånad till Alessandria i höst), till spetsvärvningarna.

Förra sommaren köpte Genoa bäst i världen. Thiago Motta och Diego Milito kom, ex-juventinon Gian Piero Gasperini totade ihop ett 3-4-3 som spelade Serie A:s mest positiva, modiga fotboll, tryggt i förvissningen om att Serie A:s bästa unga försvar (Criscito, Bocchetti) löste det mesta defensivt. Gasperini har alltid ett oerhört grundtränat lag, med 18-19 spelare som kan arbeta hur hårt som helst och som är helt inkörda i systemet. Det gav resultat 2008/2009.

Fjärdeplats, en Europa-biljett, derbyseger och en kappsäck full med pengar från Inter var vad man fick.

Ett stort, hjärtformat diplom var vad man förtjänade.

I år:

Problemet med att ha fantastiska spelare i en mindre klubb är att de försvinner.

Motta och Milito har dragit till Milano, det är förbannat trist men det är som det är. Milito går inte att ersätta, men man ska ha klart för sig att Gasperinis idé är en äggkläckningsmaskin för skyttekungar. Borriello vräkte in mål här, Milito flåsade Zlatan i nacken, och nu får Crespo eller Floccari chansen att leda en rörlig anfallstridente (även om Crespo verkar börja säsongen på massagebänken).

Med ett försvar som fortfarande ser ut som ett av seriens mest intressanta, och med Marco Amelia som förstärkning längst bak, så är det två offensiva frågor som avgör Genoas närmaste framtid.

Den ena handlar om hur Gasperini lyckas få ihop ett helt nytt anfall.

Den andra handlar om var Genoa ska spela sin fotboll.

Presidenten har lite försiktigt undersökt möjligheterna att flytta från klassiska Marassi, il calcios själsliga hem, och till en ny arena.

– Jag är inte från Genoa, jag står utanför vissa mekanismer och lokala motsättningar. Men så fort som någon föreslår något så säger någon annan att det inte låter sig göras, med en massa absurda och löjliga argument. Om man fruktar det nya riskerar Genoa att sjunka tillbaka in i det gamla, säger Preziosi.

Gradinata Nord litar på honom i vanliga fall, men just den striden kommer att skaka Genoa i grunden. Gammalt eller nytt? undrar Gasperini. Trea eller sjua? undrar jag.

I skottgluggen:

Gian Piero Gasperini (fjärde året).

Man ska ha klart för sig varifrån Genoa kommer. De hade gått igenom ett totalt kaos i ett och ett halvt årtionde när Preziosi gav spakarna åt Gasperini 2006. Spelare hade omsatts i enorma mängder, tränare hade kommit och gått, ägare likaså, och Genoas trovärdighet stod på minus.

Men Gasperini tog upp laget.

Gasperini fick laget att spela Italiens roligaste fotboll.

Och Gasperini fick laget att snudda vid en Champions League-plats.

Nu har han en oerhört tuff uppgift efter att ha tappat sina två viktigaste spelare (Motta, Milito), men grunden – det rörliga anfallsspelet – finns kvar. Möjligen ser de lite tunna ut på kanterna, möjligen är man väl beroende av att någon av alla nya anfallare exploderar – men Gasperinis status är av det slaget att han kommer att få chansen att misslyckas och försöka igen.

I fokus:

Hernán Crespo. Mimmo Criscito är kanske intressantast, och fyra andra anfallare står på kö för att peta Crespo – men hur man än vrider på det så kommer den gamle kaninen att springa in med allra störst press på sig.

De senaste åren har han plågats i Milano, men han har skött det snyggt. Nu ska han in och visa att han fortfarande kan leda ett anfall. Gasperini kommer att få stenhårt arbete av honom, som alltid, han kommer att få en anfallare som alltid finns i straffområdet när han ska finnas i straffområdet. Sedan återstår bara vad han kan göra när han väl är där. Jag tror att Floccari kommer både få mer speltid och göra fler mål.

I tabellen:

6:e.

/Simon Bank

 

 

Hey ho, hey ho.

Blott två saker går före fotbollen i Italien, som bekant: Gud och Familjen.

(Om man undantar en tauterad grabb som jag träffade på när jag drack kaffe med Ola Wiklander i Firenze häromåret, som slog fast att de tre viktigaste sakerna i hans liv var ”Fiorentina, Familjen och Hitler”).

Jag har inte hört nåt från Gud, men eftersom jag är upptagen med Familjen – älskade vänner som gifter sig – i eftermiddag så kommer jag att missa premiären i Serie A. Hårda bud. Vi tröstar oss med lite torrsim så länge.

Så här långt hade vi kommit:

12. Atalanta

13. Cagliari

14. Parma

15. Livorno

16. Catania

17. Siena

18. Chievo

19. Bologna

20. Bari

Udinese Calcio

I fjol:

Det var väldigt svårt att inte älska Udinese i fjol. De hotade alla och ingen. Under ett svart italienskt fotbollsår var de längst kvar av alla i europaspelet och hankade sig upp på en sjundeplats i ligan, och ingen förstod egentligen hur allt gått till. Tippare och oddssättare hoppade från broar varje gång Udinese ställde sig i en spelargång, för man visste ju aldrig vilket lag man skulle få se.

Det som klickade offensivt, och fick in en hel anfallstridente i a-landslaget?

Eller ett horribelt försvarande lag där löpningarna liksom inte satt ihop med varandra?

I vintras gick laget nio matcher utan att vinna, med raden 0-2-7, under en Pasquale Marino som vägrade att tumma på sin strategi. ”Marinho” är den som bäst lyckats bygga vidare på Spallettis arv, med snabbhet i spelet och ett självklart offensivt grundtänkande. Pozzo-familjen gav honom förtroendet att lyckas och misslyckas, och som vanligt var Udinese ett av de allra mest intressanta lagen att följa. Gaetano D’Agostino var lagets hjärta och hjärna, och jagades av de största av fiskar när säsongen tog slut.

I år:

I torsdags presenterades truppen på Piazza San Giacomo. Fotomodellen Belen Rodriguez fick en Udinese-tröja med nummer tio och bar – enligt Udineses officiella hemsida – en väldigt kort och tajt klänning. Go figure.

Laget är, jodå, både sexigt och avslöjande i år också. D’Agostino går igenom sin karriärs största karakatärstest efter att ha blivit kvar trots att Juventus campade utanför hans port hela sommaren. Kan han göra en ny supersäsong, eller ramlar han ihop i bitterhet och nostalgi? Quagliarella åkte hem till södern och Antonio Floro Flores får förtroendet att ersätta honom. Corradi har kommit, och innan jag avgör vad det betyder så vill jag se hur Marino ser på honom: är han ett köp för att skaffa ett anfallsstrategiskt alternativ till så är det bra, är det en ny definition på sättet att spela anfallsfotboll (trögare) så är det dåligt. Pozzo-familjen hyllades av fansen i veckan, och det är lätt att förstå. Samtidigt har man tappat Pietro Leonardi, den sluge sportchefen, till Parma. Vi får se vad det betyder på längre sikt för klubben som når så otroliga resultat med en av Serie A:s minsta lönebudgetar.

I skottgluggen:

Pasquale Marino (tredje året)

En av alla unga, offensiva tränare som är på väg att förändra italiensk klubbfotboll. Marino är en hyper-offensiv strateg som låter sin tridente se ut som en tridente, och som har ett stort stöd bland supportrarna. Pozzo lät honom vara under den avgrundsdjupa svackan i vintras och lär inte röra honom på ett bra tag i år heller.

I fokus:

Gateano D’Agostino gjorde elva mål i fjol och var motorn bakom hela Udineses spel. Juventus-Secco la upp vad han hade på bordet, till och med Giovinco diskuterades, men affären gick inte igenom och nu är det upp till D’Agostino att visa hur han hanterar den smällen.

I tabellen:

11:a.

 

US Città di Palermo

I fjol:

Vad gör du om du heter Maurizio Zamparini, är Italiens svar på Jesus Gíl, känner att du har ett varumärke att försvara och din tränare går och förlorar mot Udinese i första omgången?

Jodå.

Du sparkar honom.

Zamparini må vara en komplett galning, men han gör lika mycket rätt som fel och han skyfflar in pengar i sitt ”Palemmo”. Han skickade ut Colantuono, tog in Matrix-agenten Ballardini och såg en säsong kravla sig över skamgränsen. Sättet de spelade på kan vi nu. Den superbe, enkle motorspelaren Fabio Liverani rensar upp allt och är gott samvete åt Bresciano och Fabio Samplicio som kan kasta sig framåt lite som de vill. Cavani gick in och blev en ny Amauri som lekkamrat åt Mini-Miccoli. Bakåt tog den danske maxi-keruben Simon Kjaer utvecklingssteg ett år för tidigt och framstod plötsligt som en av Serie A:s absolut mest spännande backtalanger.

Och appropå spännande: När säsongen rörde sig mot sitt slut hände två saker som sträckte sin betydelse in mot nästa säsong: Carozieri åkte fast i ett kokain-test, Ballardini skrev på för Lazio – och spindelmannen Walter Zenga red in i stan…

I år:

Först som sist: Jag har ingen aning om var Palermo ska landa i år. De kan lika gärna sluta topp tre som fjortonde. Med den reservationen så är det väl bara att spänna fast säkerhetsbältena och åka med.

Zamparini har inlett säsongen med att vara upptagen med att bråka med staten om la tessera och har kanske inte riktigt hunnit skapa någon konflikt med Zenga. Jag utgår ifrån att det kommer. Det finns mycket positivt som finns kvar från i våras, i övrigt har man skaffat en ny målvakt (Rubinho) och fortsatt på det sydamerikanska spåret (Bertolo, Pastore). Mest definierande för Palermos framtid är ändå att de har en hoper ungdomar på väg upp och in. För första gången någonsin har de blivit primaveramästare, och Abel Hernández är redan uppe och nosar på en a-plats.

Och negativt?

Jo, Liverani har dragit ett korsband och är borta till november. Miccoli tar kaptensbindeln, men det finns ingen i Palermo – och knappt ens i Serie A – som kan göra samma sorts jobb.

I skottgluggen:

Walter Zenga (första året)

Vinjetten är ingenstans lika passande som här. Zamparini är en cowboy, Zenga är en cowboy. Och bara en av dem behöver vara rädd om sitt jobb. Det blir någon form av 4-4-2, balansen blir säkert lite olika beroende på om Liverani spelar eller inte. Och ett underhållande år för alla neutrala.

I fokus:

Edinson Cavani kom för att göra ett av ligans tuffaste jobb, ersätta Amauri. Och han lyckades närapå. Fjorton mål, ett fint samarbete med Miccoli, och i år ska de göra om det igen är det tänkt.

I tabellen:

10:a.

 

UC Sampdoria

I fjol:

Man kan säga precis vad man vill om Walter Mazzarris tränargärning i Sampdoria (som alltså inte ska förväxlas med Andrea Doria), men man måste ge honom att han både fått ordning på Fantantonio Cassano, italiensk fotbolls gossen Ruda, och att han gett honom den perfekte anfallspartnern i Viola-rejecten Pazzini.

Men Pazzini kom inte förrän i januari, och då hade Samp redan förstört sin säsong. Mazzarris 3-5-2 var varken effektivt eller särskilt underhållande, med yttrar som hade svårt att hitta hela vägen fram, och jag satt själv på Marassi och såg den ultimata förnedringen: en förlust i lanterne-derbyt mot Militos Genoa. Mazzarris utveckling av laget hade stagnerat. Någon annan fick ta över.

I år:

…och in kommer alltså Gigi Del Neri, den gamle rutinerade rödräven. Alla som såg vad han gjorde med Atalanta vet att han klarar att göra stora saker med små resurser, och här får han jobba vidare med lite större plånbok, lite större ambitioner. Samp var seriens mest italienska lag i år (de har dessutom gott om prospekt i ungdomssektionen), och den grunden finns kvar. Riccardo Garrone, presidenten, har precis hur djupa fickor som helst, men han gillar inte att slösa. Och i Del Neri har en tränare som kommer att lyfta klubben redan utan storvärvningar.

4-4-2 kommer, bara det, att bli ett lyft och en säkerhet. Vänsterkanten, med Zauri och Mannini, är helt nu – men Samp kommer, naturligtvis, att stå eller falla med genialiteten och spetsen i dubbeln Cassano-Pazzini. Det räcker garangerat till övre halvan. Det kan räcka en bit till.

I skottgluggen:

Gigi Del Neri (första året)

Gigi har varit i ”Zena” förr, han vet hur viktig fotbollen är i il calcios vagga, och han har en respekt för derbyts betydelse. Det är en bra början. Hans lag är alltid välorganiserade, och cupmatchen mot Lecce visade att han redan har Cassano-Pazzini i storform.

I fokus:

Antonio Cassano, Peter Pan, Fantantonio.

I tabellen:

9:a.

 

/Simon Bank

 

 

Så, med bäst-före-gränsen i lika snabbt antågande som seriepremiären – vi börjar ju idag – finns det inte särskilt mycket att hålla på. Vi kör vidare på genomgången av Serie A:s mittenskik, och struntar i att fönstret står vidöppet och att en värvning som, låt säga, Zalayeta till Bologna, kastar tips över ända.

Det är ju ändå inte sånt vi bryr oss om.

Här har ni tabellen som vi känner den hittills:

14. Parma

15. Livorno

17. Siena

18. Chievo

19. Bologna

20. Bari

Calcio Catania

 

I fjol:

Catania märktes, det får man i alla fall ge dem. Spindelmannen Walter Zenga forsade in i Serie A med sina gräl och med Gianni Vios alla galna varianter på fasta situationer. Pietro Lo Monaco, sportchefen, hotade att slå in tänderna på Mourinho och Catania vann elva av nitton matcher hemma på Massimino, en av nitton bortamatcher, och hängde kvar utan problem.

En bra säsong, på det hela taget. Zenga spelade med ett 4-3-3, och även om prestigevärvningen Nicolae Dica tokfloppade och laget var ojämnt både över säsong och i enskilda matcher (vilket ofta var lynnige, övermbitiöse Zengas fel) så fanns det stora kvalitéer. Lo Monaco har satsat hårt på att plocka agentinare till klubben, och fortsätter på samma linje inför den här säsongen.

I år:

President Pulvirenti och sportchefen Pietro Lo Monaco har löst det mest grundläggande. Ett nytt treårskontrakt för planhyra av kommunalägda Massimino, och Mascara är kvar. Och det kommer att bli fina derbyn igen, om nu publiken släpps in. Häromdan körde ett gäng Palermofans den gamla fina ramsan ”Chi non salta catanese è, hey”. Den som inte hoppar håller på Catania.

Walter Zenga hoppade. Och det uppskattades inte av alla i Catania, kan man säga.

Det argentinska spåret lever och frodas, som sagt.

Målvakten Mariano Andújar, mittfältarna Barrientos och Ricchiuti och tunge mittbacken Spolli har anslutit, och gör Catania till Serie A:s allra mest argentinska klubb. Viktigaste värvningen? Tja, om ni frågar mig så kan det aldrig vara dåligt att ha en karaktärsspelare som Gennaro Delvecchio i laget.

I skottgluggen:

Gianluca Atzori (första året).

Atzori tar sitt första riktigt tunga tränarjobb och har inte särskilt mycket att luta sig mot. Han kommer att bygga vidare på Zengas 4-3-3, förmodligen i en mer kontrollerad variant. Anfallet är potent, med klasspelaren Mascara och speedkulan Morimoto kompletterade av någon av sydamerikanerna.

I fokus:

Så länge som Giuseppe Mascara fortsätter att göra eurogols i parti och minut är det ju svårt att komma förbi honom. Han har två år kvar på kontraktet och ett kontrakt kvar att skriva i karriären. Med en till säsong som den i fjol borde han flytta nästa sommar.

I tabellen:

16:e.

 

Cagliari Calcio

 

I fjol:

En av de mest intressanta matcher jag såg live i vintras var när Cagliari åkte till Turin och plockade tre poäng av ett chockat Juventus. Det fanns något sanslöst optimistiskt i sättet Cagliari tog sig an uppgiften, även när de låg under med 2–1. De ville vinna. De trodde att de skulle göra det. Och de gjorde det.

Daniele Conti, Brunos pojk, var bläckfiskfenomenal på mitten när han väl kom in i matchen, Acquafresca sprang på allt, den vackre Alessandro Matri avgjorde och pratade efteråt om ett fantastiskt lag där alla visste sin plats.

De var värda det. De lärde Italien lite och sig själva mycket. Presidenten/matpatronen Massimo Cellino tog över Cagliari som väldigt ung, och förra hösten gjorde han något han aldrig gjort förut: Han lät bli att sparka en tränare. Mister Allegri samlade ihop en poäng på de första sex matcherna, men fick jobba vidare i lugn och ro.

Det betalade sig. Sardinien är ett speciellt ställe (Antonio Gramsci har skrivit mycket om det) och Cagliari är numera en speciell klubb. De värvar ungt och smart, bortom de självklara, invanda lösningarna, och spelare blir gärna kvar. De påminner lite om Kalmar FF.

 

I år:

Allegri har blivit av med sin skyttekung. Acquafresca spelar för Atalanta i höst. Ändå är målsättningen att förbättra niondeplatsen från i våras, och det låter som att gapa efter väldigt mycket.

Cagliari är lite som Siena, ett lag som är lätt att underskatta, men jag tror att de får det lite tuffare. Nené kommer från Nacional för att ersätta Acquafresca, och det ska mycket till för att han ska lyckas med både omställningen till Serie A och till rollen som frälsare. Conti och Jeda var magiska stundtals i fjol och kommer att göra ett bra jobb, och längst bak finns en av Serie A:s bästa målvakter i Marchetti. Men det är svårt att upprepa sensationer, och avsaknaden av Acquafresca måste vara en liten, vass nål i självförtroendeballongen.

I skottgluggen:

Massimiliano Allegri (andra året)

Allegri vann Cellinos förtroende, bara det är skäl nog att tro att han är något alldeles extra. Han fick Cagliari att spela ett flödande, friskt 4-3-1-2 med rasande snabba kontringar. Nu har Cellino pratat om att bygga en ny arena på Sardinien, och Allegri sitter med ett tvåårskontrakt. Det ska mycket till för att det ska rivas.

I fokus:

När en klubb som minibergamaskerna Albinoleffe är uppe och snuddar på Serie A så kan man räkna ut att de har något speciellt. De hade Federico Marchetti, en 26-årig målvakt som har allt. Han är lugn, han står upp, han är stor, han läser spelet, han har bra reflexer. När han kom till Cagliari var han ännu bättre, och i somras debuterade han i landslaget. Precis så bra är han.

I tabellen:

13:e.

 

Atalanta BC

 

I fjol:

Jag satt och såg en av Atalantas allra bästa matcher i fjol, 3–1 mot Inter hemma i Bergamo, och det var ytterligare en uppvisning av ett smart sammansatt lantislag med liten budget. Ruggeri-familjen har styrt klubben i femton år, och i början av fjolårssäsongen lämnade stroke-drabbade pappa Ivan över spakarna till sonen Alessandro, 21 år och italiensk toppfotbolls yngste president. 33-åriga systern Francesca är vicepresident.

På planen var Atalanta hyfsat anfallsglatt, i alla fall på hemmaplan. Doni och Floccari kunde plocka ner bollar från månen om det krävdes, Cigarini samlade upp allt löst på mittfältet och jag gillar verkligen Simone Padoins hårda lagjobb och enkla spel.

Atalanta gjorde sitt, de gjorde det snabbt – och sen kändes det ganska tidigt som att de var klara med säsongen. Resten handlade om att spela av tiden, och att hitta rätt tränare för nästa projekt.

I år:

Gigi Del Neri följte hjärta och plånbok och drog vidare till Samp och Marassi, istället presenterades Angelo Gregucci på en Bergamo-fest i somras. Det gick inte helt lugnt till.

Gregucci kommer till ett intressant bord, om än inte festdukat. Sportchefen Carlo Osti lovade före sommaren att inte släppa iväg de bästa spelarna, men sen drog registan Cigarini till Napoli och Floccari till Genoa.

Förlusten av Floccari grämer mig lite, det hade varit roligt att se honom och Acquafresca spela kontringsfotboll ihop. Men Cristiano Doni är kvar, och Acquafresca har pratat om att bli den nye Pippo Inzaghi.

Så vad har dom, då? Mer än en Halmstad-BK-kompetent, lugn förening som vet precis vad de sysslar med?

Den romerske köttbullen Tiribocchi kommer från Lecce. Han är för rolig, som en tv-spels-figur som springer genom väggar för att komma fram. En nyttig värvning, så klart. Och i går kom Fabio Ceravolo fårn Reggina, en ung, lovande forward. Typisk Atalanta-värvning.

Frågan som återstår att besvara är vem som ska ersätta Cigarinis kvalitéer som speluppläggare.

 

I skottgluggen:

Angelo Gregucci (första året)

Orutinerad, oskriven och inte särskilt betrodd än. Men i Atalanta kommer han att få tid på sig, och han kommer inte att behöva revolutionera något. Gigi gjorde ett bra jobb, det är bara att bygga vidare på hans 4-4-1-1 och se till att Acquafresca får allt han behöver för att göra sina femton mål.

I fokus:

Robert Acquafresca har kontrat in tio respektive 14 mål för Cagliari de senaste två säsongerna. Nu får han hjälp av fenomenet Cristiano Doni, och enligt rapporterna från försäsongen trivs de redan ihop. Dags för tvåsiffrigt igen?

I tabellen:

12:a.

 

/Simon Bank

Okej, efter roliga timmen i Niva-regi är det tillbaka till skolbänken igen.

Imorgon sparkar Serie A igång med derbyt Bologna-Fiorentina och nervmötet Siena-Milan, och vi jobbar oss upp genom tabellen. Nykomlingarna är avklarade, nu börjar vi gräva. Tabellen så här långt:

14. Parma

15. Livorno

20. Bari

Bologna FC

I fjol:

Ja, det började ju bra i alla fall… Bologna klev in i Serie A med vissa förhoppningar, och började med att åka till San Siro och plocka Milan på tre poäng.

Det såg ut som ett bra år.

Det blev ett annus horribilis.

Två sparkade tränare, ett försvar som läckte fritt, en sanslös värvningsräd under vinterfönstret som inte gav särskilt mycket, Giacomo Bulgarelli avled i februari och det var oroligt i och kring klubben. Till slut överlevde de, efter att Papadopulo kommit in de sista omgångarna och efter att Marco Di Vaio burit laget genom säsongen med ofattbara 24 mål för ett lag som slogs för att hänga kvar. Ingen annan i laget gjorde mer än fyra mål.

 

I år:

Orolig sommar, oroliga tifosi.

Familjen Menarini, med presidentan Francesca Menarini i täten, har fått jobba. Först var det ju det där ryktet om att Luciano Moggi var på väg in i klubben som fixare och fufflare. Ryktet var dessutom lite sant, pappa Renzo hade frågat Moggi om ett och annat och fått lite tips. Och när protesterna lugnat ner sig handlade resten av sommaren om en trupp som behövde förstärkas, om begränsade resurser – och om en väldigt relevant fråga:

Vem ska betala?

Bologna firar hundra år i år, men ägarfrågan har varit fullt i klass med Baris såpopera kring Antonio Conte. Presidentan lovade att inte sälja klubben, sedan förhandlade familjen Menarinis bolag Aktiva Spa ändå med albanske oljemiljonären Reza Taci och kom till slut överens om att sälja sin del av Bologna.

Ett par veckor senare hade Taci (ägare till Taci Oil, och mannen som legat bakom att Milan åkt till Tirana för att spela vänskapsmatcher) dragit sig ur affären.

Mitt i kaoset ska Papadopulo försöka sätta ihop ett lag som kan ge Di Vaio lite understöd. Osvaldo kom från Fiorentina i vintras, många tror att han är mannen som kan avlasta skyttekungen. Men det finns mer som talar emot Bologna än som talar för.

Sergio Volpi – en typ jag tycker väldigt mycket om – skrev på för Reggina i juli och Bologna åkte ur cupen mot Frosinone. De jagar fortfarande förstärkningar (sist in: Daniele Portanova, från Siena). På lördag kväll tar man emot Fiorentina i det appeninska derbyt, och det blir början på en ny kamp för livet. Häromveckan fick Papadopulo frågan om vilka spelare han behövde.

– Vi har bara två anfallare med vissa karaktärer, det är den viktigaste frågan. Sen behöver vi en ytter, en mittfältare och en back.

Det lät som att han bad om ett nytt lag.

I skottgluggen:

Giuseppe Papadopulo (andra året).

Trebackslinje-man som varit Italien runt utan att stanna särskilt länge någonstans. Han är van vid att arbeta med små medel, och den erfarenheten kommer väl till pass i Bologna. Själv har han sagt att han har ett mer stabilt lag i år än i fjol, men det är ju sånt man säger. När Marco Di Vaio fick frågor om laget och läget i samband med att de nya dräkterna presenterades hymlade han inte med att det blir ett nytt år av kamp.

I fokus:

Jo, Marco Di Vaio, förstås. Och Mudingay, om han stannar. Men om vi ska titta på något som är mer akut så hänger förstås väldigt mycket på att Emiliano Viviano lyckas. Viviano är en 24-årig målvakt som varit bofast i u-landslagen och som Bologna deläger ihop med Inter. Viviano går in för att axla en tung målvaktstradition – och han kommer att gå i på det djupa direkt.

I tabellen:

19:e.

 

AC Chievo

I fjol:

Det finns inga goda skilsmässor, men Chievo hade långt tålamod med Giuseppe Iachini och när han till slut fick sparken strax före vinteruppehållet låg hans lag sist i serien. De hade vunnit en match, hade kört fast i sitt 4-3-3 och gjorde helt enkelt inga mål.

Entré: Mimmo Di Carlo.

Med små förändringar (ett mer centrerat anfall, ett lite mer packat mittfält) fick han fart på laget och skakade liv i bandieran Sergio Pellissier. Efter ett par dagar åkte de upp till Turin och gjorde en kanonmatch mot Juventus, självförtroendet var tillbaka och Chievo såg sig aldrig om. I våras var de nästan oslagbara.

Chievo vet var de kommer ifrån.

De har kakkungen Luca Campedelli i ryggen, men de är och förblir ett hårdslitande småklubbslag utan storpublik och utan glamourfaktor. De är älskade över hela världen, och över hela Italien, men är dömda att leva i skuggan hemma i Verona, och det är fortfarande på det viset att Campedelli – som är rasande underhållande att lyssna på – får gå ut och dementera att det skulle ha funnits långtgående planer på att slå ihop Chievo med gamla klassiska Verona.

I år:

Chievo har kvar själva ryggraden i laget. Mimmo Di Carlo kommer att stå och se snygg ut vid bänken i höst också, Stefano Sorrentino verkar bli kvar mellan stolparna och Pellissier är kvar, vilket betyder hur mycket som helst. De flygande åsnorna måste ha sina vingar, den omsjungna Bentegodi-andan.

Mimmo har fortsatt med sitt 4-3-1-2 under sommaren, med spetsansiktet Giampiero Pinzi i en rätt tillbakadragen trequartistaroll och kraft- och nickstrikern Bogdani bredvid Pellissier. Gamla PSG-skägget Mario Yepes gjorde en helt okej förstasäsong och fortsätter som försvarschef, ett ansvar jag undrar om han bär ett helt år.

Chievo omges fortfarande av rykten. Sportchefen Giovanni Sartori wheelar och dealar fortfarande, möjligen är en ny forward på väg in för att avlasta Pellissier med målskyttet. När Campedelli fick en fråga om vad han ångrade under sitt presidentskap flinade han och svarade att det var ju fan också att han inte värvade Ibrahimovic och Drogba när han hade chansen, det var ju så väldigt nära att de hamnade i just Chievo.

Det var ett roligt skämt – men Drogba eller Ibra hade kunnat ge Chievo en lugn resa mot nytt kontrakt.

Nu kommer de att få slita ont för just det.

I skottgluggen:

Mimmo Di Carlo (andra året).

I veckan genrepade Chievo mot Mantova, klubben som Di Carlo tränade mellan 2003 och 2007. I paus av matchen (som Chievo vann med 3–0) vecklade Mantova-fansen ut en banderoll med ett kärnfullt budskap:

– Grazie, Mimmo.

Di Carlo slog igenom som tränare när han förde lilla Mantova rakt igenom två serier, från Serie C2 och upp i Serie B. Våren med Chievo har lyft hans anseende en bit till, och förtroendet för honom är enormt. Det ska mycket till för att han ska tvingas kliva av.

I fokus:

Sergio Pellissier. Igen. Han bar laget under succévåren, och han förväntas göra det igen. Nu är han ju en – väldigt, väldigt lycklig – landslagsman också.

I tabellen:

18:e.

 

 

AC Siena

 

I fjol:

Tja, Siena gjorde det som Siena alltid gör.

De överlevde.

I ett Serie A som följer en tydlig utveckling, där de stora städerna tar plats och de små städerna sorteras bort, är Siena ett fantastiskt undantag, med sin ungdomsverksamhet och sina kloka spelaraffärer.

Klubben med den vackraste presidenthistorien i serien (Paolo De Luca, en napolitanare, bestämde sig för att bli kvar efter att ha förälskat sig i stan när hans son vårdades på ett lokalt sjukhus) förändrades i grunden när De Luca först sålde klubben till en grupp med lokala affärsmän i mars, för att sedan avlida bara ett par timmar senare. Det fanns och finns något sagolikt över den här föreningen, och de gjorde en ny utmärkt säsong i fjol. Fjortonde plats, bergsäkert kontrakt. Marco Giampaolo coachade hyfsat modigt, och laget hade seriens bästa ytterbackar i Cristiano Del Grosso (vänsterbacken, som är kvar) och kolombianska pendeltåget Juan Zuniga (högerbacken, som sålts till Napoli).

Kantspelet var grunden i Sienas framgångar. Sommaren fick de ägna åt att, sakligt och i skymundan, bygga på nytt.

 

I år:

Skötsamma Siena, tungt sponsrat av lokala banken Montepaschi, lyckades behålla Giampaolo, men tappade en hel del annat.

Viktige försvarschefen Portanova hamnade i Bologna, Zuniga alltså i Neapel, franskmarockanen Houssine Kharja spelar för Genoa i höst.

Kvar finns en sund förening, Big Mac Maccarone på topp, och ett par värvningar som man liksom räknar med ska rädda Siena ett år till, även om 0–3 mot Samp i förra veckan inte lämnade några garantier.

Albin Ekdal har lånats ut av Juve, och står i kön bakom Vergassola, som man inte petar hur som helst. En del speltid kommer Albin garanterat att få. Tyngre är trycket på den andra Juve-ankomsten, Michele Paolucci väntas leverera mål.

Gör han det hänger Siena kvar igen.

I skottgluggen:

Marco Giampaolo (andra året)

Blev kvar i Siena trots att han var ute och flörtade med andra klubbar i somras. Ung, äregirig, offensiv coach som passar alldeles utmärkt i Siena. President Stronati blev lite sårad när han förklarade att han kunde tänka sig att lämna, det är sånt som kan slå tillbaka om resultaten går emot, även om Siena inte brukar vara särskilt snabba på hanen när det gäller att sparka tränare.

I fokus:

Det finns förstås många större och viktigare spelare – men den jag är mest nyfiken på av alla (om vi räknar bort chauvinismen och det uppenbara Ekdal-intresset) är färska Roma-köpet Aleandro Rosi, som ska ersätta Zuniga som högerback.

Rosi är samma typ, en grundoffensiv wingback som kommer att forsa fram. Det ska bli kul att se honom i Siena.

I tabellen:

17:e.

 

/Simon Bank

Vilken spelare har gett Sverige ledningen i en VM-final i fotboll?

Jag har använt den frågan som en slamkrypare när man vill sätta dit någon, det luriga med den är ju att det finns två svar på den, inte ett.

Jo, Nils Liedholm har gjort det.

Och Hanna Ljungberg har också gjort det.

Hon rullade in ett skott efter 40 minuter av finalen mot Tyskland 2003, jag vet för jag var där, i Carson, LA, USA. Tyskorna vände och vann i förlängning, Hanna Ljungberg grät – hon mådde alltid fysiskt dåligt av förluster – och sex år senare ska hon sluta med fotboll.

Damfotboll är, vid sidan av anglicismer och en grundläggande motvilja mot att förstå hur man egentligen ska skriva blogg, en av våra svagheter i det här forumet. Men nu är det som det är. Hanna Ljungberg slutar med fotboll, och det ska kommenteras.

Ljungberg är en av mina absoluta favoriter. En terrier med spräckelögon som alltid varit precis lika klok utanför planen som hon varit dum i huvudet på den. Ja, alltså dum på det sättet att hon konsekvent vägrade att spara sig själv och sin kropp. Jag skrev om det efter en av de där skadorna som gjorde att man förstod att det snart skulle vara över, sommaren 2007:

Hanna Ljungberg skadar sig.

Hon brukar gör det.

Skicka in en fotboll i en vägkorsning, lura i henne att det är match – och hon kommer att dyka med huvudet före mellan en gul Volvo V70 och en blå Opel Vectra för att hinna först. Hon har alltid spelat så, och hennes kropp måste hata henne för det.

Det är klart att jag kommer att sakna fotbollsspelaren Hanna Ljungberg, det kommer alla att göra. Hon kunde göra fullkomligt magiska saker med de där små fötterna och är, som Jennifer Wegerup skriver i dagens tidning, en av de största spelare vi haft i det här landet. Hon var tvungen att vara en krigare för att kunna vara en lirare, och hon offrade sig hänsynslöst i den striden.

Men precis lika mycket har jag tyckt om att se henne jobba utanför planen, hur hon varit den ultimata, tålmodiga representanten för en sport som fortfarande slåss.

Hon måste ha varit så oerhört jävla trött på att alltid behöva vara representant, att inget bara kunde vara, att man inte kunde göra en dålig match utan att behöva kommentera ”men vad betyder det här för damfotbollen?”. Men Hanna Ljungberg gjorde det alltid, och hon gjorde det alltid begåvat och fenomenalt roligt. Hon var – och är – alltid värd att lyssna på.

I just Carson blev hon pepprad av en övertänd amerikansk journalist som ville veta allt om hur det var att spela fotboll i Norrland, om hur kallt det var och om man kunde säga att people from Norrland are special.

– Well…, sa Hanna Ljungberg och var tyst ovanligt länge innan hon avslutade meningen:

– We speak a bit slow.

Hon sprang snabbt, hon dribblade snabbt, hon blev snabbt min favorit och hon pratade nog oftast rätt snabbt också.

Nu slutar hon, det kommer att finnas ett hål i svensk fotboll efter henne.

Två äpplen högt. Och väldigt stort.

/Simon Bank

Vet ni vad som hänt i kväll?

Jo, vi har fått veta att träningsmatcher är träningsmatcher, att Leeds-fans är Leeds-fans och att Tottenham Hotspur Football Club är… ja, det får vi anledning att återkomma till.

Först ska vi nämligen ge oss in på kapitel ett av den stora uppladdningen inför årets Serie A. Normalt ska ju sånt här göras med ett maximum av läsarhänsyn och kundfokus, men eftersom det är för sent så tänker jag börja i den ände som jag själv var mest nyfiken på: De nya.

Bari, Parma och Livorno har tagit klivet upp i Serie A igen. Vad har de egentligen där att göra, mer än att hälsa Cassano välkommen hem (Bari), bua ut Juventus (Parma) och slåss med allt, alla och Lazio (Livorno)?

Dags att räkna ner. Här är de nya.

AS Bari

I fjol:

I Galletti var klara för Serie A precis i lagom tid för att kunna starta en av sommarens stora såpor, den om Antonio Contes vara eller icke-vara i klubben.

Till slut kom svaret: Han skulle inte vara kvar. Han skulle ju förmodligen till Juventus.

Sen kom ett svar till: Han skulle inte till Juve. Han skulle vara kvar.

Sen kom ytterligare ett svar: Han skulle inte vara kvar, trots att han inte skulle till Juve.

Alltihop var inte bara lite pinsamt, utan också en tung smäll för Bari. Conte hade kört laget som en Ferrari genom Serie B, med positiv fotboll och ett skönt gäng 80-talister. Publiken hade strömmat tillbaka till San Nicola och brassefyndet Barreto hade sniffat på skytteligasegern.

Men när man väl skulle börja bygga för Serie A-återkomsten, åtta år efter nedflyttningen, fanns inga byggstenar kvar.

Ingen tränare, inga nyförvärv – och ingen ägare.

I år:

Det definierande ögonblicket för AS Bari kom så sent som igår, när familjen Matarrese sålde klubben de kontrollerat i mer än 30 år. Tim Barton, en amerikansk entreprenör i (lyx)fastighetsbranschen, la upp en kvarts miljard och möttes av 1500 frälsarsugna fans när han landade i Bari.

Det finns något lätt ironiskt i att en amerikansk hyperkapitalist hyllas av tifosi i en traditionellt starkt vänsteranstruken klubb, men Barton har projekt på gång i Syditalien och vill bygga goodwill genom AS Bari.

Och mitt i allt detta sa Barton något intressant och tänkvärt, som kan få oss att lägga undan gravgrävarspaden över il calcio ett ögonblick eller två. Utöver det vanliga snacket (”Vi vill göra Bari till en europeisk storklubb”) sa han att han märkt att det börjar röra sig kring Serie A, att stora investerare är på väg in för att äga klubbar.

– Vi ser det som en möjlighet att delta i mognadsprocessen i den italienska industrin, sa Barton.

Och under tiden ska Bari alltså försöka hänga kvar i Serie A.

Sportchefen Giorgio Perinetti jagar mittbackar och har väl inte riktigt lyckats med sin sommar. Han ränner dessutom efter Sergio Almirón, vilket tyder på dåligt omdöme. Bari har värvat friskt, men inget stort och särskilt spännande, även om det ska bli intressant att följa inlånade Yago Falqè (en 19-årig fantasista som är född i Vigo, fostrad i Barcelona, ägd av Juve och utlånad till Bari – i den sköna, nya fotbollsvärlden). Det är ett modigt 4-4-2 som ska rädda dem kvar, med Barreto som spets.

Framtiden ser ljusare ut. Det är nuet som är Baris problem. Lanzafame och Guberti är sålda, de börjar mot Inter på San Siro, Barreto är skadad. Det blir ett tufft välkomnande bland de stora gossarna.

I skottgluggen:

Giampiero Ventura (första året)

Gamle Ventura är som Mary-Louise Parkers rollkaraktär i Weeds. Han har…

– Been there. Done that. Fucked it up.

Bari är hans artonde klubb i karriären, han är en i grunden offensiv coach som prioriterar kantspel och som ofta spelade med trebackslinje (inte helt olikt Gasperinis Genoa-modell) med Pisa. I Bari verkar det som att han tänkt stabilisera försvaret lite, men ge honom och laget ett par omgångar så kommer ni att få se vingbackar som vågar lite mer.

Sen får vi se hur det är med anställningstryggheten i JMJ Holdings.

I fokus:

Langella har plockats in från Chievo, och en långskång som heter Ferdinando Sforzini har lånats in från Udinese (jag vet inte mer om honom än att han är 193 lång, och att han ska ha nummer 99 eftersom nio är hans turnummer).

Men i brist på inköpta storstjärnor så är det förstås Barreto alla är nyfikna på i år. Han valde bort chansen att tjäna triljarders triljoner i oljestaterna, och nu får vi se: Vad betyder 23 gjorde Sere B-mål i Serie A?

I tabellen:

20:e.

AS Livorno Calcio

I fjol:

När il Sole 24 ore summerade – de gör det varje år – vilket område i Italien som är bäst på sport, i betydelsen att man har många aktiva, bra möjligheter och goda resultat, fick man en ny ledare i år:

Livorno.

Vänsternästet är alltså stora på sport, men det intressanta var att de tog titeln tack vare att de dominerar inom individuella sporter (simning och fäktning är stort). Inom fotbollen rankades man bara som 24:a i Italien. Men nu är man i alla fall tillbaka i Serie A, efter att ha sänkt Brescia i kvalfinalen i våras.

Nycklarna bakom uppflyttningen var ett anfall som var alldeles för starkt för Serie B. Diamantis finfina vänstefot skapade mål, Tavano gjorde dem. Doldisdansken Martin Bergvold fick vara med och skjuta upp laget, och gamle ex-mittfältaren Gennaro Ruotolo tog steget från assistent till huvudtränare de sista skälvande veckorna av säsongen (sex och en halv minut in på det här klippet kan ni ana att han inte hade så mycket emot det).

 

I år:

Den 10 juli stod Aldo Spinelli framför tv-kamerorna med ett spänt drag över munnen, uttrycket hos en man som fått nog.

– Min familj har slutgiltigt gett oss gentemot Lucarello. Jag betalar hela hans kontrakt, men resten, som hans agent, vill jag inte höra talas om. Han ringde idag för att äsga att hans agent inte kunde förlora pengar. Jag sa direkt att ”det är inte mitt problem”.

Så ökade presidenten insatsen:

– Jag har ställt in presskonferensen vi skulla hålla imorgon förmiddag. För mig är han inte längre Livornos spelare, jag har avslutat förhållandet mellan Livorno och Cristiano Lucarelli.

Fem dagar senare satt Cristiano Lucarelli, i struken vit skjorta, bakom ett bord på Hotel Continental i Tirrenia och pratade om lyckan i att lånas hem till Livorno igen.

Nummer novantanove är tillbaka, Livorno är tillbaka, Bella Ciao är tillbaka, hammaren och skäran är tillbaka.

Men är de verkligen redo?

Tja, vi kan ju direkt konstatera att de kommer att göra en del mål. Dröm-tridenten med Diamanti (om han blir kvar, fönstret har inte stängt än och alla har koll på honom), Tavano och Lucarelli har både fysik och fötter för att terrorisera ett försvar. Men försvaret? Ruotolo har spelat in Milan-ägda brasselånet Diniz bredvid Migliónico i mittförsvaret i sommar, och de lär få en del att göra. Livorno har jagat både en ny mittback (Spurs-portugisen Rocha, Steaua-kaptenen Ghionea) en städgumma som kan avlasta dem och låta yttrarna vara anfallare (Monacos Diego Pérez) och som är bättre än psykotvillingen Antonio Filippini, men de har jagat förgäves så här långt.

Så vad vet vi?

Jo, vi vet att underdog-perspektivet lever och frodas i Livorno – och att de är rätt taggade inför återkomsten. När de tog emot Standard Liège häromveckan… ja, då slutade det med gängslagsmål och att Standard bytte ut hela laget i protest.

Lucarelli mot Spinelli, klubben mot förbundet, Livorno mot etablissemanget.

Såpoperan är tillbaka i Serie A. Fäst era bälten och kolla blinda vinkeln. Det blir åka av.

I skottgluggen:

Vittorio Russo (första året)

Jo, det var det här med underdogsperspektivet.

När Gennarino Ruotolo väl tagit upp sitt Livorno i Serie A – ja, då fick han inte träna dem längre. Förbundet gav ingen dispens för honom att kalla sig Serie A-tränare, och klubben fick kvickt hyra in 70-årige Vittorio Russo som alibitränare. Vi får se hur det går. Ruotolos största utmaning blir annars att se till att hans 4-3-2-1 verkligen ser ut så, att försvaret klarar sig utan att kräva för mycket defensivt arbete av Diamanti och gänget. En tränare sitter aldrig säkert under Spinelli.

I fokus:

Cristiano Lucarelli. Även om de senaste åren varit en prövning för relationen mellan honom och klubben så ÄR nummer 99 Livorno.

I tabellen:

15:e.

 

FC Parma

I fjol:

De hårda åren efter sugardaddyn Parmalats krasch har tagit klubben från becksvart (halvkonkurs, sanering, organisatoriskt kaos) till grafit (nedflyttning) och så småningom en ganska ljus nyans av grått.

Parma anpassade kläderna efter omgivningen i fjol, drog inte på sig några tunga spelarlöner men gled ändå igenom Serie B utan bekymmer. Man gjorde det tack vare seriens bästa försvar, coachat av Italiens mest sparkade tränare i modern tid: Zamparinis voodoo-docka Francesco Guidolin.

Milanistan Paloschi och kommunistan Lucarelli (som annars mest ställde till besvär) gjorde tolv mål var, och gamle unge HIF-kämparen McDonald Mariga krigade på extremt förtjänstfullt på mittfältet.

Här har ni säsongen on an eight minute plate.

 

I år:

Parmas bästa värvning?

Pietro Leonardi, mannen med Friulis tröttaste ögon. Sportchefen Leonardi är en av de tyngsta förklaringarna bakom Udineses fenomenala arbete de senaste åren, det är han som värvat billigt och sålt dyrt eller inte alls. Leonardi har speciella idéer – I Udinese anställde han Andrea Magro, förbundskapten för fäktningslandslaget, för att skapa ett helhetstänkande i akademin – och ett extremt gott öga för talanger. I Parma får han ansvar för att staga upp hela organisationen, inklusive värvningarna, under presidenten Tomasso Ghirardi: ”En 360-graders roll” som han själv sa när han presenterades.

Och vilka idéer har han då för Parma?

– En bra blandning, vi måste ha både ungt och rutinerat.

En ung trupp fanns redan, och Paloschi har valt att stanna ett år till. Rutinen finns i backlinjen, där hetskallen Cristian Panucci anslutit. Guidolin gillar att experimentera taktiskt, men han lär köra med fyrlingen Damiano Zenoni (32), Paci (31), Panucci (36), Castellini (30). Antonio Mirante har lånats in för att stå i mål, men jag var aldrig särskilt imponerad av hans långa fladdrighet när han fick chansen i Samp.

Den stora knäckfrågan är ändå offensiven, som helt saknar garantier. Det finns ingen självklar tiomålsman, även om Paloschi ser ut som en. Inter-lånet Biabiany har fart och fysik, men ingen rutin, och den bulgariske köttbullen Bojinov kommer från två skadeår i City, och har sin sista chans att leva upp till sin talang.

– Parma var de enda som ville ha mig, sa han när han skrev på.

Låter det som en succéman? Parma är en tryggare klubb nu än för några år sen, man har en bra förstaelva och en bunt roliga talanger – men man har inte råd med särskilt mycket skador innan hela bygget rasar.

I skottgluggen:

Francesco Guidolin (andra året)

Guidolin… Cykelfantast och återfallstränare i Palermo. Tog upp Parma och har förtjänat chansen att försöka hålla dem kvar. Det är uppenbart att han bygger bakifrån den här gången, och acceptansen för det är större på Ennio Tardini än den var på La Favorita.

50-50 att han stannar hela säsongen. Vilket är ungefär fem gånger så bra utgångsläge som på Sicilien.

I fokus:

Panucci får ju ett tungt ansvar, och en hel del rubriker. Men för att Parma ska masa sig upp i mittenskiktet krävs att någon av alla ystra ynglingar bevisar att de håller på den här nivån också. Lanzafame, Biabiany och Bojinov står allihop i kön, men det är Alberto Paloschi vi ska hoppas mest på.

I tabellen:

14:e.

 

/Simon Bank

 

Visst är det fint ordnat, alltihop? Först kommer stora, tunga Premier League med sin röda matta, sen tassar Serie A in med sina förhoppningar och sitt lätt stukade självförtroende, och sist kommer Primera División med sina cracks och sitt miljard-duopol.

Man får helt enkelt tid på sig att fästa blicken där blicken hör hemma, alla får sitt. Och den här veckan vänder vi blicken från Öarna mot Stöveln, och försöker förstå oss på vad som egentligen händer med världens rörligaste, oroligaste, vackraste och konstnärligaste fotbollsland.

En state of the art-countdown är på väg in till bloggen via transatlantisk bananbåt, och beräknas anlända inom kort. Tills dess kan vi i korthet fundera lite över hur det kommer att vara att gå på fotboll i Italien i vinter.

Säsongen har inte ens börjat en, men säsongen har börjat med ett krig.

Krigföringen är regeringens, inrikesministern Roberto Maroni fortsätter att slita för att kontrollera det som inte går att kontrollera. Och precis som i Sverige tar man fram en bredyxa där man behövt pincett: Det senaste påfundet är en slags legitimation för supportrar – la tessera del tifoso – som kommer att bli en nödvändighet för att en bortasupporter ska kunna komma in på en match.

Italien har, det vet ni, enorma problem med våld i samband med fotboll. På bensinstationer, utanför arenorna, på tågstationerna. Om supportrar i Stockholm lyckades dölja en poliskritik bakom ofattbart lågintelligenta Arklöv-banderoller så har italiensk supportervärld ett faktiskt polismord och en faktiskt polismördare som ställt sig i vägen.

Och istället för nya arenor, istället för förståelse för att myndighetsutövning i en demokrati borde bygga på ett mandat och ett förtroende kommer nya regler. Jag skrev om det i samband med att huliganlagen presenterades i Sverige, och nu kommer alltså nästa inskränkning i Italien – ett land där parlamentet är smockfullt av kriminellt belastade ledamöter.

Berlusconi och Maroni sneglar mot il modello inglese, och ultrá-kollektivet protesterar förstås. Det gör de naturligtvis alltid när någon rör deras fotboll, men den här gången är det annorlunda. Korten sorterar bort fans som prickats de senaste fem åren, och Catanias president Pietro Lo Monaco menar att registreringen är helt okonstitutionell eftersom den stänger ute även dem som redan avtjänat sitt straff.

De stora nordklubbarna har redan infört eller ska införa kortet, medan sydklubbarna protesterar vilt.

Lo Monaco pratar om ”en totalitär regim”. Och som alltid när det är det lite braskande som kickar igång en så är det ju Palermos Maurizio Zamparini vi vänder oss till.

– Alla system som inskränker den personliga friheten är polisiära system. I det här ser jag ett system från den gamla fascismen – att beröva friheten för en miljon för att kontrollera hundra, säger han.

– Jag är en fri man och jag vägrar att behöva ha med mig ett kort för att komma in på en bortamatch.

– Jag skäms över att vara italienare.

Så börjar säsongen, med ytterligare en förtroendekris i… jag höll på att säga ”italiensk fotboll” men det är förstås mer än så. La tessera är en potatis som brinner, och den kommer att landa i knäet på klubbarna och på poliserna som skickas ut för att bevaka matcher med alldeles för höga insatser.

Snart tar vi oss innanför sidlinjen. Bananbåten väntas anlända inom ett par timmar.

/Simon Bank

Välkommen till vecka 34!

Vi tänkte servera kalops på tisdag, ha läxförhör i matematik på torsdag och åka på studieresa till Håveruds-akvedukten på fredag. Men idag är det måndag, och då har vi en sprängfylld söndag att summera och syna i sömmarna.

Låt oss börja på Öarna, eftersom de sparkar hårdast där just nu. Spurs dans- och shownummer känns det väl som att vi redan avhandlat med sedvanlig panache, och resten kan vi ta på en minut. United knegade sig igenom en premiär ungefär som de brukar. 1–0 av the boy wonder that is Wayne Rooney. Mycket mer än så blev det inte, i en match då United gick runt på spelare som… äh, låt oss säga att många av dem aldrig kommer att bli uttagna i en startelva i en Champions League-final.

Över kanalen, in i djupaste… eh… Montpellier, dit OM deporterats efter att Madonnas crew hoppat sönder en scen på Velodromen. OM tog emot Lille och gjorde det med en supernick av Brandao, den ukrainske brassen som fick sitt namn eftersom han ”brann på planen” som liten. Ce soir on vous met le feu.

Apropå Marseille så noterade ni förstås att Dmitrij Sytjev sprang in med en 90-minuterstunnel i Moskvaderbyt mot CSKA? Det var sånt man trodde att han skulle göra vecka ut och vecka in på Velodromen när alla sjöng Sytjev-lalala-lalala-lalala, to the tune of the Kalinka.

På annat håll i Hexagonen: Ben Saada frälste BSN med ett rejält djupledsmål mot Rennes, men det räckte bara till en poäng efter att Patrik Mörck-protegén Asamoah Guyan petat in en straff. Petter Hansson fick en sexa av l’Équipe.

Och så minns ni att vi puffat lite för the legend that is Gregory Thil? Mannen som vunnit skytteligan i både Nacional och Ligue 2 de senaste åren kan göra mål även i Ligue 1. Igår ordnade han Boulognes första vinst i högstaligan. Först avslutade han ett anfall ur skolboken, sen var han bara målskyttsvaken mot ett sovande Grenoble-försvar. Hur det kändes? Så här ungefär.

Andreas Isakssons Ajax-present har redan dryftats här på bloggen, liksom Dzsudzsaks frisparksmissiler. Vill ni ha hela toppmötesdynamiken har ni ett matigt sammandrag här, och det kan det ju vara värt.

Dagens holländska haubitz? Keisuke Honda, Venlo mot Utrecht. Banzai.

Annars var det alltså mest en dag då Sveriges kvalantagonister utmärkte sig. Medan Isaksson snedställde fötterna och Dzsudzsak dödade frisparkar så passade Jonaldo på att avgöra för Feyenoord.

Fast ska vi vara ärliga så är det ju inte bara Isaksson som har en jobbig målvaktsmåndag. Sivas-serben Michael Petkovic (som häromåret ska ha erbjudits till Malmö FF, enligt källor till bloggen) bjöd Fener på ett tvättäkta Gol Olímpico.

 

And while we’re at it: Darius of Persia har öppnat kontot i turkisk fotboll.

 

Dagens lyckligaste tränare var Felix Magath (ja, ingen lyckades lyfta på Harry Redknapps ögonlock tillräckligt mycket för att kunna se efter), som både fick sitt pris som årets tränare och tre bergsäkra Schalke-poäng (their forte, bergsäkerhet). De kungsblå lät Christoph Moritz, 19, avsluta en drömkontring för sitt första Bundesligamål, och det var så snyggt att ni borde se hela anfallet – en minut in på det här klippet. Äh, se hela klippet, vetja, så får ni se en uppvisning i kontringsporr.

Från Mönchengladbach–Hertha rapporterar vi att Rasmus Bengtsson har en bit kvar till laget, att Roel Brouwers gav en grundkurs i offside-trap-beating och att Gojko Kacar kommer att vara oerhört nyttig i vinter också. 2–1 till M’Gladbach till slut.

 

…och i Spanien Katalonien kommer alltså Barcelona att vinna supercupen.

Mer cupnytt? Tja, från stöveln ska vi förstås inte hymla med att den dynamiska duon Pazzini/Cassano tänker göra ett och annat i år också. 6–2, i Gigi del Neris första tävlingsmatch på Marassi: 6–2 mot Lecce. Cassanos mål är ljuvliga: Först en inverterad Ibra-Mancini-Zola-styrning på en hörna, sen en mottagning och en lobb som dreglade på vägen in i mål. Har ni bara en och en halv minut över idag så lägger ni dem här.

 

I Neapel sparar Quagliarella på målen, men Napoli slog ändå Salernitana med 3–0. Salerno-gänget hade faktiskt en del att klaga på. Caputo hade en frispark i båda stolparna, och 1–0 såg väldigt mycket offside ut. Se själv.

 

Napoli blir spännande i år. Värre med Porto, som vi haft uppe till kommentarsdiskussion en bit ner. Hårt slit – och en powernick av River-köpet Falcão – krävdes för att rädda en poäng mot mediokra Paços de Ferreira. Även Benfica var på jakt efter columbian-Falcão, och de kanske också hade behövt honom. 1–1 hemma mot Maritimo efter en olaglig stopp-start-straff och en slutminutsnick av Weldon.

 

Och om Maritimos straff var märklig så var Ria Aves, mot Lieira, rent rea-billig.

 

Nu tycker ni att vi missat den sydamerikanska fotbollen, och det har ni helt rätt i. Ett tåg väntar, allt hinns inte med – och ni har läxor att göra. Men vi kan ju i alla fall slå fast att man aldrig är för ung för att ta ett River-Boca-derby på väldigt stort allvar.

 

Och innan vi skiljs åt: visst undrar ni vilken nu levande svensk spelare som fått den allra finaste läktarsången tillägnad sig?

Jo, det ska jag tala om att han spelar för Ålborg, han gjorde mål i helgen och han heter…

…yayaya Lolo Chanko yayaye.

 

/Simon Bank

 

En söndag, tre matcher.

Jag tågluffade alltså till Göteborg för att se IFK och Helsingborg mäta guldmuskler, och eftersom det här är en blogg där vi prioriterar den internationella fotbollen så ska jag låta bli att bluddra för mycket om just den matchen.

Men jag kan ju alltid använda den som en ingång i match nummer två: Tottenham–Liverpool.

Sedd i en sportbar på Östra Hamngatan gav den nämligen intryck av att bjuda på precis samma tränardramaturgi som IFK–HIF. Eftersom Erik Niva redan vandrat er genom Spurs-delen av kalaset kan jag ge mig in på dissektionen av Rafa Benitez insats.

Jag tyckte nämligen att Jonas Olsson och Stefan Rehn sölade bort två poäng på Gamla Ullevi – och att Ra-Ra-Ra-Rafa gjorde om exakt samma sak och fick betala med tre poäng på White Hart Lane.

Ni såg ju att mittbackarna hade behövt mobiltelefon och twitter för att kommunicera med varandra. Ni såg att Stevie Wonder var långt från sitt bästa. Ni såg också alla de där gamla vanliga synderna (Babel är ingen toppspelare, för att ta en). Men värst var det att se my man Dirk Kuyt springa runt i ett gigantiskt ingenting.

Han liknade i detta – och enbart i detta, ska vi ha klart för oss – IFK Göteborgs Hannes Stiller. Både Liverpool och IFK blev sönderpressade av aggressiva motståndare, och båda lagen lät en anfallare hänga runt i vakuum, som ett mellanting mellan anfallare och mittfältare, på ett område dit bollen aldrig kom.

Toklöpandet, defensivt och offensivt, må ligga i Kuyts nedärvda fiskarpojksnatur, men det hjälps inte. Om Liverpool haft en tränare som gett order om att ”nu spelar vi med två forwards, upp och hjälp Torres att få ner bollen” så hade de kunnat lyfta sig ur Spurs/Palacios tokpress. Till och med Ryan Babel hade gjort mer nytta där än som dödkött på en kant. Men Torres fick jaga ensam, Steven Gerrard såg för lite boll, och Dirk Kuyt springer nog fortfarande runt i norra London och letar efter sin plats på jorden.

2–1. Det var varken mer eller mindre än Benitez förtjänade.

Och match tre?

Jo, jag ska be att få tala om att l’Olympique de Marseille faktiskt ser ut som ett rätt hyfsat europeiskt fotbollslag redan nu. De manövrerade ut Lille utan några större problem, efter en superb första halvtimme och en huvudskott av Brandao.

OM hade en grym fysik, och ett kompakt och rätt högt försvarsspel. Såg oerhört intressant ut. Lille startade med både Gervinho och Eden Hazard på bänken, och det borde Rudi Garcia kanske inte gjort. Hazard var kvällens vassaste LOSC-spelare under den korta tid han spelade. Jesusjosefmaria, han kommer att bli stor, den pojken.

Och minsann, nu fick jag visst se ett mål av Pedro på la Catedral också. Fin söndag, det här, tycker ni inte?

/Simon Bank

 

This is bad news for the Swedish game.

Medan er utsände i fotbollsvimlet suttit och halvfrusit på Gamla Ullevi har ju Ungern och Sverige markerat form nere i Nederländerna. Klassikermöte mellan PSV och Ajax, och deras gubbe var – om man säger – bättre än vår gubbe.

Andreas Isaksson, mannen som ska hålla nollan i Budapest, inledde ju med en av höstens mest pinsamma tavlor. Så här. Efter 90 sekunder.

Resten av matchen, i klassisk holländsk allt-eller-inget-anda, ägnade alltså PSV åt att rädda ansiktet åt Isaksson – och den som räddade bäst och mest var Ungerns nya stjärna, Debrecen-exporten Balazs Dzsudzsak. Luis Suarez fortsätter vräka in mål för Ajax, men han satte inget som liknade Dzsudzsaks frisparkskonst.

Först en mörsare för 1–1 (1,20 in).

Sen en Ronaldinho-smek till 3–2.

Det är skillnad på fötter och fötter.

Att Sverige måste se upp för den vänsterfoten har ni förstått. När det gäller Isakssons pinsamma missar så här i säsongsstarten kommer jag att tänka på ett samtal jag hade med Petter Hansson för ett knappt åt sen, i en hotellobby i Rennes. Petter berättade hur impomonerad han varit när han kom till Heerenveen och upptäckt att Boy Waterman var lagets kanske bäste spelare med fötterna.

Grejen var ju den att Waterman är målvakt.

– Om man som försvarare är nere vid hörnflaggan och drar bollen upp på läktaren… ja, det är inte som i England där alla ställer sig och jublar, eller som i Sverige där alla tycker det är okej. I Holland tycker de att ”du måste väl kunna hitta en lösning på det?”. Man kan alltid spela målvakten, sa Petter.

I Holland ser man alltså inte med helt blida ögon på missar av den här sorten. Fötterna ingår i spelet för en keeper.

Och allt detta skriver jag, ironiskt nog, efter att ha sett allsvenskans två bästa målvaktsfötter mötas på Gamla Ullevi. Varkem Kim Christensen eller Pär Hansson gjorde några missar.

/Simon Bank