Jodå, matcher ska summeras och dissekeras – men eftersom vi alltid satt en ära i att vara framåtblickande och visionära, snarare än grubblande gårdagsgrimpeurer så kan vi väl lika gärna avsluta den här ligagenomgången för den här gången.

Lyon vinner Ligue 1. Niang blir skyttekung. Perrin får sparken först av alla.

Var det nåt mer ni ville veta?

5. Paris Saint-Germain

Vad vill dom?

Egentligen: Vinna ligan. Officiellt: Visa att de skulle kunna vinna ligan.

Vilka är dom?

Ni vet ju att PSG är fotbolls-Europas gossen Ruda. När kontinentens alla huvudstäder träffas på sina fotbollskonvent får Paris sitta längst bak och skämmas, i bästa fall. I sämsta fall får de stå i ena hörnet med en strut på huvudet. Då ser de ut som Nicolas Anelka.

En stad med två miljoner invånare har inte lyckats få ihop ett internationellt storlag, och är inte ens väldigt intresserade av det. Det är den ena sanningen om PSG.

Den andra är att de håller på.

Jag skulle ju vilja såga nästan allt de gjort det senaste året, Colony Capital-ägda PSG ägnade förra vintern åt att undergräva snart sett alla som jobbade i klubben. Paul Le Guen hade fått laget att röra sig åt rätt håll, men försvann och ersattes av gamle storbacken Kombouaré. Presidenten Sébastien Bazin hade kanske inte fått klubben att röra sig åt rätt håll, och petades ett steg åt sidan för Robin Leproux. Leproux agerar presidentiellt, pratar om ”absolut högsta europeiska nivå” – och det finns faktiskt en del som talar för det här Paris-projektet.

Inte pengarna, men väl pojkarna och publiken.

Vad kan dom?

Just det. Pojkarna. Dagens PSG är inte bara ett retreat för gamla storspelare (Makelele, Giuly, Thuram typ) utan också en tummelplats för ett par av Frankrikes allra intressantaste talanger.

Medan Le Guen fick gå och Marseille värvade som om det inte fanns en morgondag agerade PSG, lite i skymundan, både elegant och klokt. Under 2009 har de knutit upp sina unga ledare på längre kontrakt. Mamadou Sakho, en blivande världsback (jag tvivlar inte en sekund på det) har kontrakt till 2012. Stéphane Sessègnon, mannen som vred hela PSG:s anfallsspel från Rothens vänsterkant och till höger, har förlängt till 2013. Det finns alltså en form av långsiktigt tänkande som man i PSG tidigare betraktat ungefär som en förkylning: Det kommer då och då, ingen vet riktigt varför, och det går snart över.

Kombouaré har alltså en spännande trupp, med mycket ungt. Inför fjolårssäsongen lyfte jag fram Hoarau som årets genombrott, och fick faktiskt rätt. I höst får långskånken understöd av Sochaux-kreatören Mevlut Erding, vilket borde bli ett stort lyft. Bakifrån/underifrån kommer talanger som Clément Chantôme och Granddi Ngoyi (den nye Vieira!). Det ser helt enkelt inte så illa ut, och med en stabil hemmapublik på 40 000 borde det nya PSG kunna bygga något intressant på sikt.

Frågetecken, då? Nja, det ser fortfarande lite, lite tunt ut på anfallssidan. Och målvaktsbytet Landreau-Coupet är väl inte riktigt ett plus.

Vem ska vi kolla på?

Mamadou Sakho. För första gången går han in i en säsong med all press i världen på sig. Klarar han allt snack om framtiden kommer han att bli en av nuets stora mittbackar.

Så spelade de i premiären: 4-4-2 (Kombouarés nyckelsystem).

Så gick det i premiären: 1–1 i Montpellier.

4. Lille

Vad vill dom?

Fortsätta snickra på sin moderna storklubbstanke. Och visa att de är ett lag även utan Bastos.

Vilka är dom?

Den nya mönsterklubben uppe i norr. När Lens grävde ner sig i en allmän depression stod Lille för allt det nya, moderna, lite stålkalla och mindre genuina – men också mer utåtvänt och framgångsrikt.

LOSC är ingen galen klubb. De vill inte vara det. Det fungerar inte med den bild de vill ge av klubben. Men… i somras stod de för en av de märkligaste vändningar vi sett. Xavier Thuilot, vd:n, bestämde sig för att sparka tränaren Rudi Garcia (av nån %/%# anledning) och började leta efter hans ersättare. Då klev filmproducenten (Cyrano de Bergerac) och klubbpresidenten Michel Seydoux in och satte ner foten.

Garcia fick inte sparken.

Thuilot fick sparken istället.

Där har ni ingången i säsongen 2009/10, och det kan ta ett tag innan laget hämtar sig. Och klubben spelar högt. Seydoux är en oerhört skicklig president, men han bygger för framtiden. Han bygger en ny akademi, och om tre år flyttar LOSC in i en ny arena, med tredubbel kapacitet. Det gäller för dem att ha ett lag som kan fylla den då.

Vad kan dom?

LOSC har gjort det fantastiskt bra de senaste åren, trots att de blivit av med oerhört många spelare. I fjol var Bastos lagets nyckel och stjärna, nu är han borta (Lyon) och ska ersättas av Gervinho, som Rudi Garcia handplockat från sitt gamla Le Mans. Ett av årets tuffaste jobb. Men Adel Rami finns kvar och styr försvaret, Rio Mavuba fortsätter att få sin karriär på rätt köl på innermittfältet och Yohann Cabaye bidrar med mycket på sin vänsterkant.

Grundkompetensen finns, det är bara målen och briljansen som ska till. Och då står vi där med en enda fråga: Är du redo, Gervinho?

Vem ska vi kolla på?

För att det vore fånigt att säga något annat: Eden Hazard. Mini-belgaren var bara 14 när han kom till Lille, och de har skött honom väl. Alldeles snart kommer ni att se honom springa åttor runt backar för, låt säga, Arsenal – så passa på att se honom redan nu.

Så spelade de i premiären: 4-3-3.

Så gick det i premiären: Chock: 1–2 hemma mot Lorient (Gervinho var avstängd).

3. Bordeaux

Vad vill dom?

Som de själva säger: Det är ju svårt att bli bättre än etta. Men lika bra, då, kanske?

Vilka är dom?

I ett långt perspektiv: En klassisk fransk fotbollsklubb som varit ledande i landet i ett par perioder. I ett kortare perspektiv: Laget som detroniserade Lyon efter åtta långa år.

Les Girondins har klass och stil, och det är svårt att tänka sig en bättre lämpad tränare än le Président själv, Lolo Blanc har gjort ett fantastiskt arbete med laget och borde varit förbundskapten redan nu. Bakom sig har han en stark stab: Jean-Louis Gasset är en rutinerad assistent och, ännu viktigare, Jean-Louis Triaud är en skicklig president med en tydlig talangpolicy (Battiston, mannen som fult försökte nicka sönder Toni Schumachers knäskål 1982, är ansvarig för akademin). M6, mediekonglomeratet som äger klubben, har börjat få fart på den ekonomiska biten och Bordeaux ser acceptabelt starkt ut. De kunde, trots allt, behålla Yoann Gourcuff och de kan, trots allt, slåss lite om Marouane Chamakh.

Vad kan dom?

Det borde förstås bli tufft att slåss på flera fronter, och det vore konstigt om inte Gourcuff får sina svackor under en säsong med CL, cuper, liga och ett VM i horisonten. Men med det sagt: Bordeaux har fortfarande ligans kanske bäst komponerade lag.

Mittfältet, med Alou Diarra som städgumma bakom Wendels fartfot och Gourcuffs glödande genialitet, är hysteriskt starkt. Chamakh är välutbildad och tung längst fram. Försvaret är förstås försvagat av OM:s attackvärvning av Diawara, men å andra sidan är Carrasso en förstärkning på målvaktssidan.

Jag tror inte att Chamakhs vara eller inte vara är avgörande för Bordeauxs säsong på något vis. Deras säsong avgörs av hur de tacklar sekvenserna när Gourcuff inte orkar bära laget längre.

Vem ska vi kolla på?

Yoann Gourcuff, naturligtvis. En av världens tre-fyra vackraste fotbollsspelare.

Så spelade de i premiären: 4-4D-2.

Så gick det i premiären: 4–1 mot Lens.

2. l’Olympique de Marseille

Vad vill dom?

Skojar ni eller?

Vilka är dom?

Frankrikes största, populäraste och mest mytomspunna fotbollsklubb. Blandningen av kaos och kaos, av framgång och fiffel, av kärlek och hat är starkare här än någon annanstans i landet.

Men frågan om identitet är mer brännande i år än på länge, efter ägaren Robert Louis-Dreyfus bortgång i våras. RLD var lika mycket supporter som ägare, han älskade verkligen sin förening och skickade in mer än två miljarder under sina tolv år som ägare. Utan att få en enda titel tillbaka (alla som räknar Intertoto som en titel räcker upp en hand). Nu är RLD borta, hans änka håller i hans plånbok och OM skissar på sin framtid. Det kommer inte att påverka något på kort sikt – Mme Dreyfus kommer inte att sälja klubben – men det kommer att ligga som en skugga över Velodromen.

Men, strunt i det, OM ska bara vinna ligan i år. De har bytt ut hela ledningen, Jean-Claude Dassier har tagit över presidentskapet från Pape Diouf, en gammal journalist istället för en annan – och det kommer att finnas mycket journalistiskt att rapportera från la Commanderie i vinter.

Det finns det, å andra sidan, varje vinter.

Vad kan dom?

Ny tränare, ny president, en avliden ägare… och en helt ny fotbollstrupp.

Didier Deschamps kom inte till ett dukat bord, men han har verkligen fått alla bestick han behöver. Två spelare per position, och den kanske största värvningsraid Frankrike någonsin sett (ja, inte kvantitativt, kanske, OM brukar ju köpa in 80 spelare i halvåret).

Diawara var Frankrikes bäste mittback i fjol, M’Bia är en kanonvärvning till mittfältet, Heinze och Rool är märkliga karaktärsvärvningar och Lucho Gonzalez är en superspelare som kostade alldeles för mycket.

Det finns ingen trupp som kan mäta sig med OM när det gäller bredd. Det enda som egentligen talar emot en säsong som – ironiskt och lite sorgligt, efter RLD:s död – slutar med en mästartitel är att Deschamps har väldigt många delar att få ihop, väldigt snabbt. Men leder OM ligan i januari så vinner de den i maj.

Vem ska vi kolla på?

Jag vill ju hemskt gärna svara ”Cyril Rool” här, men han får nog inte så mycket speltid (och får han speltid så blir han avstängd, det är ett litet Moment 22 här). Men vi kan väl ge Hatem Ben-Arfa en säsong till? Han har Ligue 1:s sötaste små fötter. Tänk om Deschamps kunde lära honom vad ”passning” betyder också.

Så spelade de i premiären: 4-3-3. Fortfarande.

Så gick det i premiären: 2–0 i Grenoble.

 

1. Lyon

Vad vill dom?

Hahahahahaha.

Vilka är dom?

Utmärkt fråga! Efter tio år då små-påve Jean-Michel Aulas I varit ensam härskare på den franska fotbollsscenen, då han kunnat sitta och flytta spelare och strategier som andra barn flyttar leksaksbilar, är Olympique Lyonnais pressade på sina ambitioner.

När Karim Benzema till slut lämnade för sina drömmars Madrid (den klubbens bästa värvning i sommar) var det en symbolsmäll för OL:s status, och den förstärktes bara av Juninhos farväl, komplett med mental krasch. Skulle Lyon nöja sig med att vara en hyfsat stor fisk i en hyfsat stor liga?

Should they fuck.

Aulas har sprejat pengar i sommar. Lisandro Lopez köptes för horribla pengar för att ordna mål, och problemområdet till vänster (ni minns att Kim Källström tvångskommenderades ner som vänsterback i fjol) löstes nätt och snabbt: Aly Cissokho och Michel Bastos hämtades in för 400 miljoner och fick hela Frankrike att förtjust skriva rubriker om la Gauche Caviar, Lyons kaviarvänster.

Pengar finns, och nu är det Claude Puels jobb att växla in dom mot poäng. I all korthet, och för att ge en bild av kraven på OL – här har ni de sex bäst avlönade spelarna i Ligue 1 i våras (källa: FF).

1. Benzema, OL, 4,8 miljoner euro.

2. Makelele, PSG, 4,6.

3. Juninho, OL, 4,5.

4. Cris, OL, 4,2.

5. Grosso, OL, 3,9.

6. Källström, OL, 3,7.

Vad kan dom?

Ja, jag tror alltså att Lyon tar hem det i år, även om det är en väldigt vansklig profetia.

Mitt i den överdrivna bakåtbalansen i fjol kunde jag se att Puel byggt ett bättre organiserat, mer medvetet lag än vad Alain Perrin någonsin lyckades med. Och när jag ser OL:s startelva så ser jag fortfarande oerhörda kvalitéer. Mittfältsuppsättningen är grym, backlinjen samspelt. Cissokho är en dyr chansning till vänster men det kanske kan fungera, och framåt finns väldigt mycket kreativitet.

Mycket hänger på hur mycket Puel vågar använda den.

Spelar han försiktigt, som i fjol, kommer OL att plaska runt en bit efter OM i toppen. Om han vågar låta släppa iväg sina yttrar lite mer, och låter Bastos fuska lite i defensiven, så har han alla chanser i världen att ta hem guldet till Gerland och papa Aulas igen.

Kim Källström? För en vecka sen bytte OL sponsor. Nike-ägda Umbro försvann, Adidas klev in – och min konspiratoriska hjärna skenade iväg i teorier om att det kanske låg något i de förstärkta ryktena om en PSG-flykt för Kim (PSG är Nike, Kim också). Men jag vet inte riktigt vad sånt betyder, och jag vet att Kim kommer att få spela sina 15-20 ligamatcher från start även om han stannar. Och ett VM-år vore det väl dumt att chansa?

Så spelade de i premiären: 4-2-3-1.

Så gick det i premären: 2–2 i Le Mans, efter ett Lopez-mål i slutsekunderna.

/Simon Bank

 

Jamen, det var ju bara fan.

Det är en dålig helg för er blogg. Erik Niva missar en ligapremiär och Simon Bank har ägnat sin lördag åt att slåss med, bli sams med, gräla med, slåss lite till med och skiljas ifrån sin datamaskin. Den %&/%/€ ville helt enkelt inte vara med längre, så jag hittade en yngre och snyggare – och nu är vi tillbaka på banan igen.

Lätt försenade.

Lätt förbannade.

Lätt förtvivlade.

Men ändå – här är vi, och här är den näst sista delen av den franska uppladdningen (en kväll när Lyon tagit dyngtunga poäng hemma på Gerland igen, Champagne-Charlie gjort en dubbel, Monaco åkt på en käftsmäll och Toulouse styrt sin säsongsstart rätt). Utmanarna bakom utmanarna. Under söndagen kommer mästaraspiranterna. With god and the Mac willing.

 

9. Saint-Étienne

Vad vill dom?

Vara allt de inte var i fjol.

Vilka är dom?

En gigantisk spelare i fransk klubbfotbolls historia, om vi nu ska titta på den. I mitten av 60-talet väckte ASSE liv i klubbfotbollen, med ett fantastiskt lag (sju ligatitlar på tio år) som stöttades av en publik som just då saknade motsvarighet och som skakade om en idrott som egentligen varit rätt sömning sedan andra världskriget.

Saint-Étienne är en liten industristad, men framför allt är det en stad som hamnat i skuggan av Lyon. OL:s moderna framgångssaga har speglats av en omvänd resa för ASSE. Publiken finns fortfarande kvar, men där OL blivit en europeisk kraft är ASSE en mittenklubb som bäst. Där OL har en stark mini-påve i Aulas som styr allt har ASSE en karikatyrartad konstruktion med två presidenter (Bernard Caïazzo och Roland Roméyer) som aldrig riktigt fungerat.

Historien lever kvar, det finns fortfarande få platser i Frankrike som är lika respekterade och fruktade som ett gungande Stade Geoffrou-Guichard (och ultrá-grupperna Magic Fans och Green Angels får den väldigt ofta att gunga).

Vad kan dom?

ASSE var förmodligen Ligue 1:s allra största besvikelse i fjol. De har fortfarande en budget som är en av de största i Frankrike, de borde vara en toppklubb och de spelade som det ibland – men i det stora hela var de katastrofalt usla hela 2008/09.

Alain Perrin tog över tidigt under förra säsongen, och jag ser honom som en ytterst begränsad tränare. Han klarade inte av att organisera Frankrikes bästa lag (Lyon) och han klarade det ännu sämre i ASSE. Klubben är oerhört sympatisk i grunden, med väldigt många egenfostrade spelare, och de har kvalité nog för att ta en halv revansch i år.

Tunga avbräck? Tja, pantern Bafétimbi Gomis har gjort en halv Piquionne och lämnat för arvfienden Lyon (det kan ha berott på att ledarna i klubben hängde ut honom som överviktig i fjol). Men det stora problemet då var inte offensiven, utan att ASSE släppte in mål varannan minut. Jag är övertygad om att Blaise Matuidi kommer att göra ett lysande arbete som sopkvast på mitten, men det saknas fortfarande en pålitlig försvarschef. Om man nu vill bygga ett lag för europaspelet så borde de handlat just i den hyllan.

Vem ska vi kolla på?

Som sagt: Blaise Matuidi är en klasspelare. Välutbildad, rörlig, tuff i närkampsspelet och utrustad med en snäv, men exakt passningsblick. Gör han ett bra halvår till kan han flytta till en stor klubb i en större damm.

Så spelade de i premiären: 4–4–2.

Så gick det i premiären: 0–2 hemma mot Nice. Ett hemskt resultat.

 

8. Toulouse

Vad vill dom?

Unge, ambitiöse Olivier Sadran har visat det med all önskvärd tydlighet genom att inte sälja André-Pierre Gignac: Téfécé vill ta ett steg till upp mot toppen.

Vilka är dom?

En fin gammal klubb som 2001 sparkades ner ur Ligue 2 eftersom de hade för stora skulder. Olivier Sadran, en då 35-årig entreprenör i flugcatering-branschen, tog över klubben och gav dem ekonomiska muskler.

De har använt dem väl.

Toulouse är och förblir en rugby-stad, fotbollen har vilat i skuggan sen det ursprungliga TFC såldes till Paris för 40 år sen. Men nu är de på gång, Sadran hade kraft nog att behålla Johan Elmander en extra säsong häromåret – och nu gör han om samma sak med Gignac. Just fallet Elmander säger rätt mycket om kvalitéerna som finns i Téfécé: De var bara en hårsmån från att åka ur för två år sen. Laget var i spillror, tränaren var utskälld, truppen slogs inbördes och spelare sket i att träna över huvud taget. Det var, helt enkelt, Frankrikes mest dysfunktionella lag.

Vad man gjorde?

Man sålde lagets två bästa spelare (Emana till Betis, Elmander till Öarna), bytte tränare, värvade i princip inget nytt – och blev fyra i serien året efter.

Vad kan dom?

Toulouse är ett hårt arbetande kollektiv, som valt att behålla hela stommen från i fjol, Om de blir lättflygande fågel eller tungsjunkande fisk beror, hur man än vrider och vänder på det, väldigt mycket på hur Pierre-André Gignac lyckas.

I fjol gjorde han 24 må, varav 23 med högerfoten, och nu är han startspelare i a-landslaget. Gignac är en lite fysiskt sämre, men mer målinriktad Elmander som gör samma sorts jobb. Tio man sliter defensivt, Gignac ska ordna resten. Gör han det kan Toulouse slåss en bit under de största i år igen. Frågan är om det lyckas – klubben har inga bra erfarenheter av att dubblera med europaspel.

Vem ska vi kolla på?

Gignac ser ni utan att titta, så det är ett snäpp ner i planen ni ska fästa blicken. Moussa Sissoko är en Sissoko, om nu förstår. En lång, dynamisk, defensiv mittfältare med en imponerande fysik. Jag håller honom redan nu som en av de mest intressanta spelarna i Europa på den positionen – och då har han inte ens fyllt 21 än.

Så spelade de i första omgången: 4–2–3–1.

Så gick det i första omgången: Förlorade med 1–0 i Monaco.

 

7. Monaco

Vad vill dom?

Se ett gäng småkillar växa sig riktigt, riktigt stora.

Vilka är dom?

Äh, vi ska ju inte ljuga. ASM är en sval idrottsförening utan publik, och de få fans som finns ägnade en del av våren åt att protestera mot att ledningen kickat sportchefen/gamle målvaktshjälten Jean-Luc Ettori. De snittade 8500 i fjol, och det finns ingen annan arena i Ligue 1 där du inte behöver ackreditera dig som journalist – det är bara att vifta med presskortet och slinka in.

De hade en blek säsong i fjol, och gjorde nog rätt i att skiljas från brasilianske tränaren Ricardo och knyta upp Guy Lacombe från Rennes. Av flera skäl, inte minst att Lacombe är skicklig på att hantera unga spelare – och i ASM finns ett knippe av ligans absolut mest intressanta småkillar.

Vad kan dom?

En hel del, om allt klickar.

ASM har handlat klokt. De saknade rutin och de saknade tyngd, så de köpte in erfarna monsterparet Djimi Traoré och Sébastien Puygrenier. Med den sortens ryggrad, och med Lacombe som styrman, kan det bli ett väldigt spännande år för furstedömets fotbollslag. Allt kommer att hänga på hur väl småkillarna utvecklas, om Lacombe får ordning på supertalanger som Ruffier (22), Mollo (20), Mongongu (20), N’Koulou (19), Haruna (19) och Bakar (20) så blir det åka av. Allihopa är högaktuella för att starta matcher. Dessutom har ASM länge flörtat med Le Mans mittfältsmotor Coutadeur. Blir den affären av har de en väldigt bra ryggrad.

Vem ska vi kolla på?

Han är förstås inte den intressantaste av alla talanger, men ni ska hålla ett öga på Yohan Mollo på ASM:s mittfält. Skyttekungen Gignacs kusin spelar med hela kroppen, han kränger och flänger och vill oerhört mycket – och du ser hela tiden hans ambition i hans gestik. Mollo är född och uppväxt i Marseille, men fick inte chansen där och nu är han i Monaco. Titta noga.

Så spelade de i premiären: 4­–4–2.

Så gick det i premiären: 1–0 mot Toulouse.

6. Rennes

Vad vill dom?

Slå sig fram till en position bland de traditionellt stora i fransk fotboll, eller åtminstone vara främste utmanare.

Vilka är dom?

En modern uppstickare som inte vunnit en titel på evigheter, och som misslyckades med det till och med när de hade öppet mål i våras – en cupfinal i mot Bretagne-grannarna och mini-klubben Guinghamp leddes men förlorades. Rennes har pengar, och de har de senaste tio åren försökt slå sig in i toppen på olika sätt.

Sämst lyckades de när de försökte ta en genväg, köpte in ett gäng svindyra brasilianare som förmodligen är fransk fotbolls sämsta värvningar någonsin. François Pinault, ägaren, är en av Frankrikes allra rikaste, hans konstsamling är en av världens främsta och hans son har en dotter ihop med Salma Hayek.

Rennes har helt enkelt tagit över som Bretagnes storklubb, en plats som varit totalt reserverad för klassiska, snygga Nantes.

Och nu har de ersatt de tokiga spelarköpen med att kombinera landets bästa akademi med sunda spelaraffärer.

 

Vad kan dom?

Slåss i toppen under toppen, utan vidare. Antonetti är en galen jävel, en korsikan med ett sjuhelsikes temperament.

– Han har inte visat det än, men det kommer väl, säger Petter Hansson.

Rennes har behållit allt de vill, med ett undantag: Stéphane M’Bia, den kamerunske superdammsugaren, har lämnat för OM och Rosenborgs norsk-ghanan Alexander Tettey ska göra hans jobb istället. Det är en lysande värvning, Rennes har haft tid på sig att scouta en M’Bia-ersättare. Och resten? Det är ett bra lag, helt enkelt. Douchez är en av ligans bästa målvakter, Fanni har landslagsdebuterat, Mangane och Hansson funkar utmärkt ihop och Lemoine är en utmärkt bollsamlare.

Vem ska vi kolla på?

Jamen, såhär då: I varenda klubb har jag pekat på det unga och spännande och nya, så jag tycker att jag förtjänat rätten att släppa de premisserna och hissa upp en gammal, välkänd, bänkad men genial fotbollsspelare.

Mickaël Pagis!

Det görs inte så många av hans sort längre, de helt enkelt underbara, släpande anfallarna som gör små underverk helt på egen hand. Helikopterseende, passningsperfektion och målkänsla. Pagis kommer att få begränsat med speltid i år – men se till att titta noga när han spelar. Ni kan lära er nåt.

Så spelade de i premiären: 4-2-3-1.

Så gick det i premiären: 3–0 mot Boulogne.

/Simon Bank

 

 

Vi jobbar på. Del två av gissningsvis fyra som ger ett det ni behöver veta och inte behöver veta om årets Ligue 1.

14. Lorient

Vad vill dom?

Klara sig kvar, och spela lite fin fotboll under tiden.

Vilka är dom?

Först och främst: Gourcuffs klubb.

Sen och främst: Inte DEN Gourcuff.

Christian Gourcuff tog över Lorient för sex år sen, och har både tagit upp dem, etablerat dem och sett dem bli åtminstone halvt sönderköpta i år. Det är så det går när man bedriver en bra verksamhet med små medel.

Mästar-Bordeaux plockade deras bäste försvarare (Michaël Ciani), OM tog deras bollbekvämaste mittfältare (Fabrice Abriel) och Paris snodde ordinerie högerbacken Christophe Jallet. Dessutom har ju Gabriel Obertan, som spelade hela våren, dragit hem till Bordeaux för vidare befordran till Manchester United.

Det krävs en del för att ersätta det där, förstås. Och Lorient är en tuff klubb, en liten klubb från en bretagnsk hamnstad med en tuff ekonomisk verklighet. Sponsorklimatet är begränsat, publikunderlaget också, budgeten ligger på knappa 30 miljoner euro. Man måste helt enkelt trolla – och man gör det väldigt bra.

Vad kan dom?

Det blåser nya vindar i Lorient, på många sätt. Jo, spelare har försvunnit – men man har också fått in en 35-årig nyckelspelare från London.

Han är president.

Loïc Fery, en gammal bankbroiler, har precis köpt tre fjärdedelar av klubben och siktar på att ”etablera Lorient i Ligue 1”. Och hur ska det gå till? ”Genom att mobilisera alla krafter i Lorient, de anställdas, samarbetspartnernas, och genom att förstärka infrastrukturen”.

Det rör på sig, och under tiden måste de hänga kvar. Det kommer de att göra, även om det funnits elaka profetior mest hela sommaren så tror jag Lorient klarar sig utan vidare. Gourcuffs lag har alltid varit extremt väl organiserade, de har fått mig att tänka på Halmstad under Janne Andersson – en analogi med flera förtjänster.

I år litar Gourcuff på en gammal Nantes-duo: Gamle landslagsmittfältaren Olivier Monterrubio och den tahitiske trollkarlen Marama Vahirua. Men mest av allt kommer det att vara en solid defensiv med begåvade kontringar som ger Lorient poäng.

Vem ska vi kolla på?

Kevin Gameiro, som blev kvar när de andra stjärnorna försvann. En 22-årig mini-anfallare med ett par av ligans snabbaste fötter. Minst tio mål i år, och sedan försvinner han till en större klubb?

Så spelade de i premiären: 4–4-2.

Så gick det i premiären: Lysande 2–1 borta mot Lille.

 

13. Nancy

Vad vill dom?

Utveckla klubben, cementera sin position som etta i Lorraine, före Metz. Och ordna till en plats någonstans emellan succén 2008 (4:a) och skräckåret 2009 (15:e).

Vilka är dom?

Först och främst: klubben som lät Michel Platini debutera i seniorfotboll. Och Nancy – en studentstad – gillar sin fotboll, de har ligans näst bästa publika beläggning (procentuellt sett), trots att starka ultrá-grupperna La Clique Nancy och Section Nord Est ägnade halva säsongen i fjol åt att strejka mot klubbledningen som stoppat ett tifo.

Det finns drag av Örebro SK över klubben, rent kulturellt. Rätt små medel, en oftast rätt tyst arena med en kunnig publik. Fyra av fransk fotbolls största ledare genom tiderna har varit här (Platini, Wenger, Jacquet, Lemerre) och nu har uruguayanen och ex-spelaren Pablo Correa hållit i spakarna i sju säsonger.

Vad kan dom?

Efter succén 2008 kom smällen i fjol. Nancy hade inte trupp nog för att spela i Europa, och rasade efter jul. Skador, mättnad, utebliven satsning på nyförvärv – och större än så var inte marginalerna.

Lärdomen gjord. I år har Correa plockat in en bred trupp, varav många på lån, och Nancy ser hyfsat välrustat ut. De kommer att spela Correas vanliga, samlade fyrbacksfotboll, med en och en halv eller två anfallare.

Issar Dia och Paul Alo’o Efoulou ska göra målen, två extremlovande 20-nånting-åringar som uppvaktats av större klubbar. Efoulou utsågs till Ligue 2:s bäste i fjol, och debuterade i Kameruns landslag.

Vem ska vi kolla på?

I fjol var det Youssouf Hadji som var Nancys stora stjärna, en spelande mitfältare som gjorde elva mål och i princip var lagets ende målskytt. I år är jag oerhört mycket mer spänd på att se vad Paul Alo’o Efolou, efter en ovanligt lång startsträcka på karriären, kan hitta på.

Så spelade de i premiären: 4–4–1–1-ish.

Så gick det i premiären: Vann med 3–1 i Valenciennes.

 

12. Lens

Vad vill dom?

Komma tillbaka, i alla avseenden. Ekonomiskt, sportsligt, som socialt nav i en plågad region.

Vilka är dom?

Frankrikes viktigaste klubb, tillsammans med Marseille? Jo, jag tycker nog det. När Sud Ouest gjorde en statistisk opinionsmätning i somras visade den att RC Lens var långt efter OM (20 procent), PSG (11) och Lyon (11) när det gällde allmän popularitet i Frankrike. De hade fyra procent, lika mycket som ASSE.

Men skit i det.

När det handlar om att ha en betydelse för sitt samhälle är RC Lens som sitt smeknamn: De är verkligen les Sang et Or, blodet och guldet, för regionen. Lens är en gammal kolgruvestad, precis som Saint-Étienne och har upplevt enormt tuffa år när industrin mer eller mindre gick under. Hög arbetslöshet, tunga tider – och klubben stod hela tiden får en motsats, ett hjärta mitt i allt det mörka. De tog sitt sociala ansvar med sänkta biljettpriser, riktade kampanjer mot familjer och kvinnor och unga.

Sen kom smällen för RC Lens också. De senaste åren har de varit en av de värst ekonomiskt drabbade klubbarna, verksamheten har gått runt tack vare enorma krediter och lån. De spelade i det närmaste för livet i fjol, året i Ligue 2 ska ha kostat nästan en halv miljard i uteblivna intäkter (de snittade ändå 30 000 i publik).

Men nu är de tillbaka.

Vad kan dom?

Legendariske presidenten Gervais Martel (han har lett Lens sedan 1988) har fått sälja för att balansera ekonomin, och det är ju aldrig en god början. Jag baserar tron på Lens på två saker.

Den första är att de faktiskt fått behålla det de velat behålla, och att tränaren Jean-Guy Wallemme – en rutinerad L1-debutant – inte behöver bygga om laget som gjorde det bra i Ligue 2.

Den andra är… publiken. Sang et Or är en institution, och om spelarna någonsin glömmer vad de betyder så kommer ett fullsatt Bollaert att påminna dem varje gång de springer in där.

Vem ska vi kolla på?

Jag har knappt sett honom spela, men Kévin Monnet-Paquet, 20, ska vara den riktiga skiten. Snabb, ung, hyfsat spelklok sägs det. Och Fiorentina och Arsenal har fiskat efter honom. Både jag och scouterna (han har kontrakt till 2013) tänker ha koll på honom i år.

Så spelade de i premiären: 4–2–3–1.

Så gick det i premiären: 1–4 mot mästarna Bordeaux.

 

11. Auxerre

Vad vill dom?

Spinna vidare på sin suveräna vårsäsong, när AJA gick från nedflyttningsplats till övre halvan efter elva vinster på de 16 sista omgångarna.

Vilka är dom?

Hela fotbollsvärlden pratar om värdet av kontinuitet.

Auxerre pratar inte – de lever kontinuitet.

Ni minns ju Guy Roux, som tränade laget i 44 år. Han är borta nu, sitter mest och pekar i fransk tv. I somras försvann dessutom den andre store kulturbäraren i AJA: Den sympatiske (ja, oftast då) presidenten Jean-Claude Hamel har hållit i spakarna i den här klubben i 46 år, tills han lämnade skutan i juli. Hamel har lovat att hjälpa den nye presidenten Alain Dujon.

Auxerre är en stor klubb från en liten stad med begränsat publikunderlag. Alla beundrar dem, och ingen förstår riktigt hur det går till när de dansar med de stora år efter år med en budget som är mindre än alla andras (25 miljoner euro i år).

Vad kan dom?

Jean Fernandez är en rutinerad no-frills-manager, och om jag ser ett stort bekymmer för honom så är det att hans lag ser lite förusägbart ut. Kahlenberg har lämnat för Bundesliga, och hans avighet kommer att saknas. Benoît Bedretti kommer att göra sitt jobb, AJA kommer inte att släppa in särskilt mycket mål – men de kommer inte att vräka in några mängder heller. I fjol var det bara polacken Ireneusz jelen som gjorde mål, och han är sjukskriven i minst två månader.

Frågan är var Auxerre befinner sig sedan.

Så spelade de i premiären: 4-2-3-1.

Så gick det i premiären: 0–1 hemma mot Sochaux.

 

10. Nice

Vad vill dom?

Det undrar fansen också. Le Gym har fått mycket skit i sommar av supportrar som undrar varför man bara säljer allt av värde. Laget har använt ett par år till att visa att de kan retas med de stora, i både cuper och liga, och de vill gärna göra det igen.

Vilka är dom?

En klubb med två ansikten. Dels en miniklubb, som inte ens äger sin egen arena (kommunen har den, och missköter den) och med fans som rankas som sämst i hela ligan av ligaföreningen. Dels en passionerad sudiste-klubb som är mycket bättre än sitt rykte, både sportsligt och publikt.

De närmaste åren kommer att avgöra vart OGC Nice hamnar. Med ett publiksnitt på tiotusen och sponsorer som drabbats av finanskrisen har de små möjligheter att hävda sig ekonomiskt. Därför var det en så oerhört tung symbolfråga att de bestämde sig för att inte sälja tillbaka Loïc Rémy till Lyon, trots förhandlingar och ett riktigt, riktigt bra bud.

Nu har de två starkaste profilerna lämnat klubben. Cyril Rool gick till Marseille och tränaren Frédéric Antonetti drog till Rennes. Det är mycket utstrålning som måste ersättas, och frågan är om relativt oprövade tränaren Didier Olle-Nicolle är rätt man för att ordna det.

Vad kan dom?

Nice är ett spännande lag, inget snack om den saken. De försvarar sig med åtta man, anfaller med tre, men de där tre har gjort det ganska bra de senaste åren. Apam och Diakité är riktigt bra Ligue 1-backar, Cid är en superelegant mittback – och Ospina är en av ligans bästa/mest lovande målvakter.

Återstår gör frågan som hela Nice ställer sig: Kan Rémy bära anfallet? Vill han det? En intresserad Loïc kommer att klara att hålla i anfall och spruta in tolv-femton mål. En som börjar förhandla under bordet med andra, större klubbar, kommer bli den sorts belastning som kan sänka Nissa Bella.

Så spelade de i premiären: 4-3-3.

Så gick det i premiären: 2–0 borta mot ASSE.

 

/Simon Bank

 

Om vi nu ändå satt den här ligaguide-bollen i rullning (lite som Sisyfos gjorde) så är det väl lika bra att rulla den hela vägen hem.

Intresset för Ligue 1 är förstås mindre än för Premier League, men det är kunskapen också – så vi drar väl igång en semiambitiös vandring genom de 20 ligaklubbarna, från botten och uppåt enligt de placeringar lagen landar på om allt går som det borde. De vill säga: Som jag tror att det går.

Enligt etablerat mönster, inspirerat av Gigabyte-guidernas gudfader Erik Niva, har jag delat upp paketet i tre delar.

 

20. Boulogne-Sur-Mer

Vad vill dom?

Hänga kvar, varken mer eller mindre. Laurent Guyot, tränaren som debuterar i Ligue 1, behöver inte sänka förväntningarna – eftersom de inte finns. Boulogne har ingen tradition, inte särskilt mycket publik (drog 5000 i snitt) och inga sedelbuntar (de har ligans klart minsta budget, 20 miljoner euro – AIK hade kostnader på 120 miljoner i fjol…).

– Om man skulle göra en anonym enkät i ligan, skulle alla säga att Boulogne kommer att sluta sist och vara nerflyttade redan efter halva serien. Det är inte bara så att vi inte har något att förlora, vi har allt att vinna, säger Guyot.

Vilka är dom?

En förtjusande David-mot-Goliat-klubb, som spelade på amatörnivå i division fyra för fem år sen. För fyra år sen gick de upp i National, för två år sen gick de upp i Ligue 2, och i våras fullbordade de Ljungskile-rycket med att klämma sig upp i Ligue 1 i sista omgången.

Boulogne är ungefär lika stort som Halmstad, så de har haft en viss omställningsperiod. Stadion har inte varit stor nog (den byggs om för att kunna ta in 15 000), de har tvingats förstärka den administrativa sektorn i klubben, och har fått värva en del. Presidenten Jacques Wattez har gjort sig en mindre förmögenhet på sin fiske-koncern Unipeche och ser ut som en mysigt åldrad variant av Kojak. Han har lett klubben i femton år, tagit den från ingenstans till Ligue 1 – men han vet vem han är, och han vet vilken klubb han är. De är inte som övriga nordiste-lag, de är inte ch’tis:

– Nej, vi är inte ch’tis. Vi är fiskare.

Vad kan dom?

Tja, till att börja med kan de väl sno poäng i tre fina hemmaderbyn mot Lille, Lens och Valenciennes.

Boulogne har blivit ett mini-Nantes, inte bara för att nye tränaren Laurent Guyot kommer direkt från Nantes ungdomsakademi (han var själv med i Nantes klassiska mästarlag i mitten av 90-talet, med Karembeu, Makélélé, Ouédec, Pedros och Loko) och har tagit med sig kompetente mittfältsmotorn Da Rocha.

Största svagheten? Att det är ett division II-lag som kommit upp.

Största tillgången? Att det är ett division II-lag som kommit upp.

Samma dag som avancemanget blev klart i våras förklarade samtliga spelare i laget att de ville vara kvar i klubben. Det säger en del om lagets sammanhållning och familjära framtoning.

Vem ska vi kolla på?

Köpet av Bordeauxs rutinerade reservkeeper Valverde ska förstås applåderas, men det finns bara en stor stjärna i USBCO:

Grégory Thil, 29, skyttekung, lagkapten och bandiera.

Thil kom till Boulogne 2005 och har fört dem genom seriesystemet genom att vräka in mål på varje nivå. Han vann skytteligan i både trean och tvåan.

Så spelade de i premiären:

4-4D-2.

Så gick det i premiären:

0–3 i Rennes.

 

19. Grenoble Foot38

Vad vill dom?

Göra mål, till att börja med. Grenoble gjorde i särklass minst mål (24 på 38 matcher) i den europeiska toppfotbollen i fjol.

Vilka är dom?

För fem år sen klev japanska telecom-bolaget Index Corporation in och tog över Grenoble, med en tydlig plan: Champions League inom tio år.

Och nu, fem år senare?

– Det är omöjligt, säger klubbens starke man Pierre Wantiez.

GF38 var den första klubb i Frankrike som köptes av utländska investerare, två år före amerikanerna gick in i PSG. Den japanska touchen märks lite här och var, de har köpt in ett par japanska spelare, har manga-maskotar (jo, på riktigt) och en av Frankrikes fräsigaste arenor. Men Index Corporation går dåligt, och klubben får klara sig på en rätt ansträngd budget.

Vad kan dom?

Jag såg Grenoble en del i fjol, och jag anmälde varenda match till reklamationsnämnden.

Ligue 1 är en försiktig liga i grunden, men de flesta lag brukar kasta iväg tre-fyra spelare i rappa kontringar direkt när man brutit. När jag såg Grenoble drog de bara iväg bollen till ingen alls. Nu har bosna-coachen Bazdarevic plockat in lite balkanhjälp för att lösa anfallsspelet, Josip Tadic kommer att ta en hel del target-ansvar men gamle PSG-serben Danijel Ljuboja var ju inte ens en målskytt när han var en målskytt.

Jag ser fortfarande ingen som kan göra mål i Grenoble, som kan lyfta dem upp på säker mark.

Vem ska vi kolla på?

Sofiane Feghouli. 19 år gammal, magisk speluppfattning, nordafrikanskt påbrå – så vem tror ni att han jämförs med?

Feghouli har juniorens alla avigsidor: han är ojämn, han är lättpåverkad, han har skenat iväg med alla rykten om storklubbar och allt snack om en prislapp på 300 miljoner. Men när han spelar (han är meniskskadad just nu) och får flyt dansar han en oerhört vacker anfallsfotboll.

Så spelade de i premiären:

4-4-2.

Så gick det i premiären:

0–2 mot l’Olympique de Marseille.

 

18. Le Mans

Vad vill dom?

Nog mest ha lugn och ro, efter en orolig sommar. Le Mans var en av ligans svängigaste klubbar i fjol och skulle vara mer än nöjt med en trygg plats i mitten.

Vilka är dom?

En uppstickare med rätt speciella idéer. I en defensiv liga är MUC 72 ett av få lag som vågat gå in med en offensiv grundhållning.

Truppen är ett mish-mash av nationaliteter som ska sys ihop av Paulo Duarte, en portugisisk rookie som assisterade José Mourinho in his early days. Duarte gör en Hiddink, på lite lägre nivå, han dubblerar jobbet som Le Mans-coach med att vara förbundskapten. I Burkina Faso.

Vad kan dom?

Duartes pojkar kommer att spela varianter av 4-3-3, vara hyfsat solida fysiskt och lita på ett offensivt balanserat kantspel. De har tappat en av ligans tryggaste målvakter (Yohann Pelé) till TFC och sin tyngsta offensiva kraft (Gervinho) drog till Lille för att ersätta Bastos.

Av de tippade bottenlagen ser jag ändå störst kapacitet här. De får, verkar det som, behålla mittfältskittet Mathieu Coutadeur, och då kan det räcka med att Duarte lyckas få någon av alla de disparata anfallskrafterna att varva upp motorn.

Vem ska vi kolla på?

Med Gervinho borta är det Mathieu Coutadeur som är Mannen med stort M i Le Mans. Han är bara 23, men har en framtoning som en 30-åring och en fenomenalt fin högerfot. Le Mans mittfält hänger på honom, minst lika mycket i år som i fjol.

Så spelade de i premiären:

4-2-3-1.

Så gick det i premiären:

2–2 mot Lyon, efter baklängesmål i slutminuten.

17. Sochaux

Vad vill dom?

Sochaux vill genomföra en säsong som inte slutar med att de måste kriga hela vägen in i maj för att rädda Ligue 1-livet. Varken mer eller mindre.

Francis Gillot, tränaren, har begränsade förhoppningar:

– Vi är inte sämre än i fjol. Men vi är inte bättre heller.

Vilka är dom?

Ett av världens mest framgångsrika korplag, som bekant. Den östfranska Peugeot-fabrik-byn är en fransk motsvarighet till Wolfsburg, only they’re not champions.

Det finns något rätt sympatiskt över lilla Sochaux. De har en oproportionellt bra akademi (rankades som den fjärde bästa i Frankrike i fjol), en hel del fina spelare – och i fjol blev det ofta öppna, underhållande matcher när de spelade. För att de fyllde på ordentligt, men också för att de var mer fartspelande än fysiska.

Nu har sponsorerna dragit ner på sina bidrag, symbolspelaren Mevlüt Erdinç har dragit till Paris och det känns på det hela taget som att det drar rätt kallt men…

Vad kan dom?

…Champagne-Charlie Davies har ju anlänt, bumpin beats, stayin real.

Gillot behöver mål från Charlie om det här ska bli en vettig säsong för Sochaux. Erdinç är en av årets absolut tyngsta spelarförluster i ligan (fullt i klass med Benzema och Bastos när det gäller inflytande på sitt lag), Vaclav Sverkos kommer att göra tolv-femton mål över säsongen, men det räcker inte. Dessutom har Les Lionceau mannen med fotbolls-Frankrikes fräckaste forwards-facit. Nicolas Maurice-Belay är ingen out-and-out-striker, men hans siffror är ändå värda att kontemplera:

Matcher i Ligue 1: 93.

Mål i Ligue 1: 1.

Vem ska vi kolla på?

Jo, det ska bli oerhört intressant att se Charlie mäta upp avståndet till klubbtoppen. Och Sverkos kommer att vinna den interna skytteligan. Men vill ni ha de riktigt spännande namnen så är det algerier-geniet Ryad Boudebouz.och miniplaymakern Vincent Nogueira, båda ur Sochaux akademi, som ni ska hålla ögonen på.

Så spelade de i premiären:

4–4–2.

Så gick det i premiären:

1–0 mot Auxerre.

 

16. Valenciennes

Vad vill dom?

Få en bra start på en ny era. Nästa år flyttar de in i en ny arena, och de vill inte göra det i Ligue 2. Och just det, de vill gärna vinna en bortamatch också. Det har de inte gjort på två år.

Vilka är dom?

Tredjeklubben uppe i norr, efter Lens och Lille, en gammal textil- och stålstad som är på väg tillbaka efter att ha sett industrierna krascha. När Lens stal fans och Lille växte sig ekonomiskt starkt hamnade VA i bakvattnet.

Nu har klubben och regionen återhämtat sig, och VA flyttar nästa år in i en ny arena, men presidenten Francis Decourrière gnäller på bristande intresse från kommunen.

I det stora hela är VA ett Lens, minus traditionen och publiken. Men Decourrière är en enorm kraft, som legat bakom den nystartade ungdomsakademin och den nya stadion.

Vad kan dom?

Philippe Montanier ägnade fem år åt att ta Boulogne från ingenstans och upp i Ligue 1. När han lyckats förband sig spelarna att stanna – men själv drog han tio mil sydväst till nordkonkurrenten Valenciennes, som just tappat Kombouaré till Paris.

Laget är likt klubben; ambitiöst, välorganiserat, men inte särskilt intressant. Värvningarna är försiktiga, mest lån, de kommer att sjunka hem, spela lutherskt och hoppas att Caen-köpet Fahid Ben Khalfallah kan trixa fram fina bollar på spindelmannen/OM-lånet Mamadou Samassa.

Vem ska vi kolla på?

Jo, jag gillar Samassa. Han är stor, han är rejäl, han har ett bra steg för sin längd – och hade han fått chansen på allvar i OM i fjol hade han kunnat bli en av säsongens stora skrällar. Han spelade bara två matcher från start – och sköt in klassmål med skallen i båda. Se själv. Och en gång till.

Så spelade de i premiären:

4–3–2-1.

Så gick det i premiären:

1–3 mot Nancy, en katastrofmatch.

 

15. Montpellier

Vad vill dom?

Etablera sig, efter fem år i Ligue 2. Och låta presidenten bråka med så många som möjligt.

Vilka är dom?

Det går inte att prata om Montpellier HSC utan att prata om Louis Nicollin, en homofobisk, underhållande, halvgalen och helengagerad president som styrt det mesta i klubben de senaste 35 åren.

Häromåret akutplockade Nicollin in Rolland Courbis, tränarlegendaren som är Zinedine Zidanes fotbollspappa.2007 värvade Courbis rutinerat, och misslyckades med att gå upp. 2008 värvade han oprövat, och gick upp.

2009? Då hoppade han av, och nu har efterträdaren René Girard värvat rutinerat så det skriker om det. Bosmanfynden Geoffry Dernis,Cyril Jeunechamp och Pitau Romain har gjort ett par hundra L1-matcher ihop, och bosna-backen Emir Spahic har sett hela världen utan att bli imponerad.

Vad kan dom?

MHSC är ett lag av stål och säkerhet i år. De kommer att plocka poäng överallt. Sopkungen Nicollin sägs ha gett klubben en budget på 20-25 miljoner euro för att överleve och mer än så i Ligue 1.

Spelmässigt är det inga konstigheter. Ett klassiskt mittförsvar med serben Nenad Dzodic och Spahic, de kommer att överleva så länge de inte behöver spela felvända. Framför packar Girard ihop laget ordentligt, med Romain Pitau som ambitiös mittfältsstädare. Svåra att göra mål på, helt enkelt.

Vem ska vi kolla på?

Tja, de gamla kan vi ju redan, men ska vi tro på rapporterna från premiären mot PSG så var Yonés Belhanda, en brytstark marockansk mittfältare som skrev sitt första proffskontrakt i somras, den stora skrällen. Vi fortsätter att kika på honom, tycker jag.

Så spelade de i premiären:

4–1–4-1.

Så gick det i premiären:

1–1 mot PSG, kvittering av Spahic på hörna i 94:e.

/Simon Bank

 

Lite klubbfotboll, mitt i landslagsträsket?

Okej då, om ni tjatar.

Egentligen är det bara en liten undersökning jag länge varit sugen på att sätta tänderna i, men som aldrig fått den där tvåfotsstämplingen i arslet som krävs för att ta steget från konception till konkretion.

I korthet: Var har man det största förtroendet för före detta spelare som tränare?

Eller, om man vill följa upp en italiensk diskussion i kölvattnet av Champions League-finalen i Rom, och utnämningarna/diskussionerna som surrade runt Lenardos, Antonio Contes och Ciro Ferraras namn: Finns det en Pep Guardiola-effekt i den europeiska toppfotbollen?

Jo, det är klart att ryggmärgen vill ha sin say i saken, att man på Öarna haft en tradition av övertro på att bra hästar av nödvändighet blir goda jockeys (för att parafrasera en av de bästa tvåfotade jockeysarna), men när France Football i veckan gav sig in på den gissningsvis unikt ex-spelar-fokuserade klubben Paris Saint-Germain var det ju en startramp för en mer begränsad och mätbar frågeställning:

Var har man det största förtroendet för att värva tillbaka före detta spelare som tränare?

Fallet PSG är speciellt, eftersom det i modern tid varit i det närmaste omöjligt att få träna laget om du inte tidigare spelat i klubben. Nu tränas ju laget av gamle storbacken Antoine Kombouaré (här är hans största ögonblick, ett typiskt nickmål av ”Casque d’Or” mot Real Madrid 1993) , och det finns knappt en tränare som inte tidigare varit spelare i laget (Giresse, Lacombe och Bergeroo är de moderna undantagen). Le Guen, Fournier, Halilhodzic, Luis Fernandez… alla har gått från att vara gamla PSG-spelare till nya PSG-tränare.

Ex-presidenten Alain Cayzac förklarar tanken:

– Det är kanske en självklarhet att säga, men nu för tiden är Paris eller Marseille något helt annat! Pressen från media, supportrarna och ägarna är så tungt att det då och då orsakar stora skalv. Det är bättre att vara skottsäker för att stå emot, och en tidigare spelare känner till det berömda trycket. De kan vara bättre rustade att stå emot de mediala, offentliga eller ekonomiska stormarna.

Vilka köper egentligen det här tankesättet? Vilka ligor värderar det här sociala, kulturella lokalsinnet högst?

Vi kan väl kolla efter. Här är ligorna där flest tränare tidigare haft en spelarkarriär i den klubb de nu tränar:

Premier League: 1 tränare.

Roberto Martínez, Wigan.

Bundesliga: 5 tränare.

Michael Frontzeck, Borussia M’Gladbach

Bruno Labbadia, HSV

Dieter Hecking, Hannover.

Thomas Schaaf, Werder Bremen.

Markus Babbel, Stuttgart.

 

La Liga:5 tränare.

Pep Guardiola, Barcelona.

Manolo Jiménez, Sevilla.

Abel Resino, Atlético Madrid.

Gregorio Manzano, Mallorca.

Mauricio Pochettino, Espanyol.

 

Ligue1: 7 tränare.

Jean-Guy Wallemme,. Lens.

Rudi Garcia, Lille.

Christian Gourcuff, Lorient.

Didier Deschamps, Marseille.

Pablo Correa, Nancy.

Antoine Kombouaré, PSG.

Alain Casanova, Toulouse.

 

Serie A: 5 tränare.

Massimiliano Allegri, Cagliari.

Ciro Ferrara, Juventus.

Gennaro Ruotolo, Livorno.

Leonardo, Milan.

Gigi Delneri, Sampdoria.

 

Lite facitdiskussion, dådå. Var fjärde topptränare har en bakgrund som spelare i den klubb han tränar. I Juventus och Milan är det uppenbart att Pep-fallet fungerat som inspiration och förebild, med oprövade, unga spelare med ledaregenskaper som går rakt in. Som det var på Öarna förr, men inte så mycket längre.

Mauricio Pochettino har fått Espanyol av samma orsaker, Markus Babbel är lite samma sorts fall, liksom Correa i Nancy.

De flesta andra har ju redan etablerat sig som tränare, oavsett om det handlar om Deschamps eller Kombouaré i Frankrike eller om de italienska fabrördrerna. De nya Peps dröjer annars ett tag till, och jag är inte alls övertygad om att det är rätt väg att gå för alla.

/Simon Bank

 

Välkommen till the Late Night Show med Bank & Niva. Eller, mest med Bank, eftersom Niva laddar upp inför the Early Show featuring Erik Niva Jr. Eller nåt.

Ni kommer att få ert lystmäte av landslagssummeringar när någon är torsdagsvaken och på hugget. Drillo-dundret, Kun-kanonen och Frankrikes färiska superbragd ska avhandlas, men det är då och nu är nu.

Vi nöjer oss med en teaser för the early birds, eller för the insomniacs. England spelade ju 2–2 i Amsterdam i kväll, sammanstötningar både på stan och på plan, och highlights-klippen berättar om ett alldeles fenomenalt slapstick-artat engelskt försvarsspel, med Rio Ferdinand som dyngdirigent.

Och hur teasar man med det här, utan att ge sig ner på djup som klockslaget inte förtjänar? Jo, man kastar sig in på the Guardians liverapport från matchen, och renodlar den. Så här ser rapporten, ur ett engelskt dry-wit-perspektiv, ut – om man kokar ner den till att enbart innehålla värdeomdömen om det engelska lagets spel och spelare:

6 min: Reasonably high octane, good.

7 min: Poor.

10 min: Laughable, ridiculous, shocking, half-arsed, bad, sloppy.

14 min: Bad.

19 min: Good, penetrative, straight.

22 min: Harmless.

23 min: Shocking.

24 min: Late-arriving, credible.

26 min: Excellent.

28 min: Influential, disgraceful.

30 min: Excellent.

33 min: Vital, asleep.

37 min: Dreadful, ridiculous, excellent, pathetic.

42 min: Swirling.

43 min: Beautiful.

45 min: Shocker, self-merkification.

45 min: Well, preposterous, awful, fun.

49 min: Excellent, hopeful, nonchalantly. wonderfully accomplished.

56 min: Crafty.

60 min: Dangerous, ridiculous, caught.

64 min: Intensity.

66 min: Hodgepodge, well.

68 min: Okay.

69 min: Good, decent.

70 min: Marvellous, careful, lovely.

75 min: Hungry.

77 min: Nicely.

81 min: Strength, aggressive, decisive, well.

85 min: Teasing, encouraging.

89 min: Terrible.  

90 min: Very good, ridiculous, better, good, encouragement, decent.

Sådär. Nu vet ni hur det såg ut. Och, just det, så här såg det ut.

Och sedan blev det natt.

/Simon Bank

 

Jaha, vad behövs för att bryta av den våldsamma anglosaxiska slagsidan här på sidan, nu då?

Barcel… nä, kanske inte det.

Prinsessan Madel… nä, inte det heller.

Äh, vi gör väl som vi brukar, och spelar ut ett kort ur den gamla hederliga never-lets-you-down-leken ”Sydamerikanska publikskandaler”. Den här gången är det dessutom en fullskalig superchockskandal vi har att göra med.

River Plate, den uruguayanska och rätt mediokra varianten, drog igår till Bolivia för att möta Blooming. Ni som kan ert sydamerikanska krim-krams vet att den uruguayanska säsongen bröts så sent som i fjol, efter skandalscener under en match mellan Danubio och Nacional.

Förbundet tog alltså krafttag för att markera mot den i grunden tragiska våldskulturen runt fotbollen, men med en ny säsong i rullning kom också en ny chans. Hur det inleddes? Tja, här är bilderna från vänskapsmatchen mellan Penarol och argentinska Newell’s Old Boys för ett par dagar sen.

Och i natt var det alltså cupdags igen, River drog till Bolivia, ett land där man också haft rätt speciella idéer kring hur fotbollsmatcher ska spelas eller inte spelas (mästarlaget Auroras keeper Silvio Dulcich avslutade fjolåret med att visa poliskåren hur en Obi Wan Kenobi-slipsten ska dras, med hörnflaggan – spola sex minuter in på klippet).

Jo, vi kan unna oss rätten att inta en lätt distanserad, halvt road hållning till det exotiskt utspårade i den här våldskulturen. Det är inte våra sociala problem, vår machisimo eller vår våldskultur.

Men den här gången slutade det riktigt otäckt. Efter en timme gjorde River 1–0 efter en väntjänst av Blooming-målvakten Andres Jemio, men ett par minuter senare rusade en hemmasupporter in och nitade Rivers landslagsanfallare Henry Gimenez i nacken.

Det riktigt otäcka? När polisen stormade in för att brotta ner våldsmannen föll något blänkande ur hans ena hand. Enligt lokala medier var det en kniv.

/Simon Bank

Jag ber om ursäkt för att jag sticker in ett litet blogginlägg mitt i den här massiva Erik Niva-bombmattan av uppdämd informationsiver. Ibland får man dra sig tillbaka och koncentrera sig på annat.

Det är ju inte bara jag som tänker så.

Sverige ska möta Finland imorgon, i en landskamp som känns halvengagerad. På träningen idag joggade Viktor Elm, Broakulla, in och spelade fyrkant med Chippen, Mellberg och Majstorovic. I det intrikata sociopsykologiska mönster som är landslaget betyder det att han ersatte Zlatan Ibrahimovic.

Sveriges störste stjärna är inte här, och ett snabbsvep över Europa visar att han inte är särskilt ensam om att vara frånvarande kapten just den här veckan.

Steven Gerrard råkade bli lätt skadad inför Englands match mot Holland. Han har varit kapten i landslaget.

Giovanni van Bronckhorst har ont i ett knä och missar också den matchen. Han är kapten i landslaget.

Darren Fletcher spelade i Community Shield, trots att George Burley ville att han skulle spara sig till Skottlands ödesmatch mot Norge. Han är kapten i landslaget.

Cristiano Ronaldo blev sjuk lagom till Portugals match mot Liechtenstein. Han är kapten i landslaget.

Craig Bellamy skadade sig med City, nobbade Wales match mot Montenegro men fortsatte träna med klubben. Han är kapten i landslaget.

Thierry Henry fick ont i hälsenan under Barças USA-turné och lämnar återbud till Frankrikes kvalmatch mot Färöarna. Han är kapten i landslaget.

Tomas Rosicky inleder säsongen med en ny muskelskada och missar Tjeckiens träningsmatch mot Belgien. Han är kapten i landslaget.

Och vad vill jag ha sagt med det här? Med ett gäng disparata fall, en samling halvskador och helskador och taktiska skador?

Tja, det ena är förstås att det säger i alla fall något om hur maktförhållandet klubb vs landslag ser ut, hösten 2009.

Det andra jag vill ha sagt är att det ju fortfarande och trots allt finns lagkaptener att lita på, såna som tar en kula för sitt land och står upp när det blåser, såna som aldrig i livet skulle få för sig att vika ner sig bara för att det gör lite ont någonstans.

Med andra ord: Jari Litmanen är förstås frisk som en nötkärna, och gör sin 125:e landskamp när Finland går ut mot Sverige på Råsunda i morgon kväll.

•••

Just det, en grej till. Om ni, av någon oförklarlig anledning, skulle råkat missa att BBC nu kör nattliga sammandrag från de lägre, engelska divisionerna så missade ni en riktigt stark premiärsändning.

Gynnarna på the Spoiler rapporterar glatt om hur matchbilderna från möter mellan Basil Fawltys Torquay och Chesterfield plötsligt avbröts med bilder av hur Kate Bosworth… eh… gick på toaletten. The Beeb skyllde på ett ”tekniskt misstag”, men de behövde inte skämmas över själva presentationen.

Som kommentatorn inleder referatet:

– An eye catching opener.

And it was, indeed.

/Simon Bank

 

 

 

 

I skuggan av en tragedi spelades det fotboll. Det gör det alltid.

Vi stämmer lutan i en lägre tonart och ser över vad som hände, när det hände och hur det hände.

Tävlingsfotbollen först.

Bundesliga har rullat igång, med visst buller och bång. Tysklands mest sympatiska klubb förlorade sin första premiärmatch på hemmaplan på 35 år, och gjorde det med stil: Werder Bremen kan fortfarande göra många mål och släppa in ännu fler. Inget nytt under solen.

Dagens Topspiel var blekare än det låter. Hoffenheim gnetade sig till en poäng i en match där vi noterar främst en sak av värde: Att Ivica Olic gjorde mål i debuten. De två senaste som gjort det för Bayern heter Klose och Toni. Good vibe, även om dagens snyggaste lagmål kom från Obasi.

Vi kan allmänt konstatera att det var en dag för inläggsspel (svenska kantspelare får gärna titta extra noga) i Bundesliga. Mainz är tillbaka, och Tim Hoogland nickade in deras första Topligamål på två år. Turkschweiziske supertalangen Eren Derdiyok använde foten.

Basketspelaren Kevin Kuranyi dunkade in sitt andra mot Nürnberg, Marvin Matip knäkompleterade Dortmund till tre poäng och Serbiens U21-kung Gojko Kacar ordnade tre poäng åt Rasmus Bengtssons Hertha (som Igli Tare brukar kalla dom).

Svårare än så var det inte. Och letar ni efter öppningsdagens elegantaste frispark så har ni missat Daniel Gunkels snyggskruv in bakom en synnerligen otysk Leverkusen-mur.

Frankrike, då?

Tja, för att återkoppla till ett tidigare inlägg ska jag ju börja med att berätta att Lyon spelade utan betting-reklam, för säkerhets skull. Dagens tyngsta mål, i tur och oordning:

1. Svindyre Lisandro Lopez frisparkar finurligt hem en poäng för OL i Le Mans.

2. Monaco – som kan bli sylvasst i år – zickzackar fram Nene till 1–0.

3. Montpellier Spahic-krigar sig till en pinne mot PSG.

4. Charlie Davies får 20 minuter när Sochaux premiärvinner mot AJA.

5. Loic Rémy gör sig ännu mer populär i Lyon med ett tjuvmål mot ASSE.

En bit norrut, i Sverige Södra, visade Luis Suarez att han har för avsikt att vinna skytteligan i Eredivisie i år. Ni får lov att arbeta er igenom ett långt klipp för att se El Pistolero göra årets första hattrick.

…och nästgårds, i Belgien, tog gamle Bart Goor och yttersidade in en dykmissil som Mascara hade varit stolt över. Mästarna Standard får det jobbigare i år, i skuggan av Louis-Dreyfus och en talangexodus som vi inte sett slutet av ännu.

I Turkiet hade vi tidig toppmatch mellan vårens Istanbul-pressare Sivasspor och Trabzonspor. Sivas föll, vi får se hur de hänger med i vinter. Mest notabelt i målväg var att Tony Sylva i Trabzon-målet ser ut att ha utvecklats till världens långsammaste målvakt.

…och så till lördagens träningsfotboll.

Illa illa illa, Villa maravilla straffar sovande mittbackar som ingen annan, igår mot Arsenal (2–0). Vänklubbarna Liverpool och Atléti bjöd på mer på temat ”same old, same old” när Kun och Forlan gjorde varsitt klassmål (2–1).

Fler skyttekungar i form?

Jodå. Quagliarella blir en av årets värvningar i Serie A,och… eh… Craig Bellamy twists and turns his way through the Hoops. Och Leeds vet bättre än några andra vem det är som avgör om de tar steget upp den här gången: Jermaine Beckford.

Och sist men inte särskilt minst så gjorde ju en gammal superschlager comeback på öarna.

Det var väl det hela, en sorgens lördag i fotbollsvärlden.

/Simon Bank

Ligapremiärslördag, och har man chansen att a) göra Nanne Bergstrand nöjd och b) trava rätt ner i det halvsvajiga enkätträsket så är jag ju inte den som är den.

Men först lite ligapremiär. Ligue1 trummar igång igen framåt kvällen, och det är en liga i våldsam förändring vi kommer att se. Det är OM post-Louis-Dreyfus (änkan Margarita håller fortfarande tag i klubben, men inget VET riktigt) och post-Gerets, det är OL post-Benz och post-Juninho, det är Lille post-Bastos, PSG post-Le Guen. Det är, vidare, fem tränare som aldrig haft ett lag i Ligue1 och ett halvdussin klubbar som bytt tränare eller sportslig ledning eller både och.

Dessutom svajar spelmonopolet redan nu. Nästa år kommer de stora, multinationella nätspelsbolagen att kunna kliva in med sina gigantiska pengapåsar, vilket kommer att förändra spelplanen en del. Minns ni när Johan Elmander and his lot in TFC spelade med tröjor med trycket ???.com? Då var det 888.com som inte tilläts annonsera, och TFC:s sätt att protestera mot det förhållandet.

Nu är det Lyon som jäklas. OL sponsras av något som heter Betclic (hur många spelbolag finns det egentligen?), en tröja de får bära i internationellt spel men inte i Frankrike riktigt än. Nu sätter Ligaföreningen hårt mot hårt, och det återstår att se om Lyon vågar spela i dräkterna i kväll mot Le Mans. Det är nog tveksamt.

Hur som. Lyon lurar OM på ligatiteln, trots att alla tror på hysteriskt satsande OM. Niang vinner skytteligan och vi får se åtminstone fem unga talanger (Sissoko, Sakho, Hazard, Mongongu, Feghouli, Mollo) som tar steget till att bli 150-miljonersmän nästa sommar.

Det är inte det sämsta.

Och Nanne Bergstrand? Jo, jag tänkte bara referera en siffra som Simon Kupers sidekick Stefan Szymanski, ekonomiprofessor och fotbollsman, droppat lite här och var under sommaren. Ni ska veta det om Nanne, att han de senaste åren varit så inne på en viss siffra att du kunnat fråga honom om vägen till Ernestos och ändå fått den som svar.

– Hej Nanne, vet du var Ernestos ligger?

– Utseendet av den allsvenska tabellen avgörs till 80 procent av vilka som har störst omsättning, sen har man 20 procent kvar att jobba med och det har vi i Kalmar gjort väldigt bra. Ernestos ligger 200 meter till höger.

Grejen är att Szymanski räknat ut att Nanne har fel. Det är mycket värre än så. Professorn har studerat utgifterna hos 40 engelska ligaklubbar mellan 1978 och 1997 och kommit fram till att det som avgör framgångsgraden inte är vad de lägger på spelarköp (det avgör bara 16 procent av deras ligaposition), utan hur mycket de betalar i spelarlöner. Korrelationen är nästan exakt, lönekontot stämmer till 92 procent överens med graden av framgång.

Så höj Petter Wastås lön, is what I’m saying.

Och så lite annat enkät- och undersökningsgodis from around the continent.

 

När nu Misimovic trampat igång Bundesliga på sitt bosniskbombastiska vis kan vi ju konstatera att Wolfsburg inte är ligans mest populära gröna gäng, Meister eller inte Meister. Sportfive har dyngat ner sig i grundlig research och intervjukonst under sommaren för att ta reda på vilket lag i Bundesliga som tyskarna sympatiserar mest med.

 

Svaret? Werder Bremen, som vanligt. 28,2 miljonr tyskar tycker att Werder är en sympatisk klubb, enligt Sportfive. 54 procent av de fotbollsintresserade, med andra ord. Schalke sladdar in på 50 procent, Bayern på överraskande höga 48 procent och – ännu mer sensationellt – Hoffenheim på 53 procent. Mer ur undersökningen: Jogi Löw är Tysklands populäraste tränare, och Bayern har flest fans. Inget nytt där.

 

Och i England? Alltid underhållande, inte alltid helt pålitliga Virgin Money har gett sig in och rotat i våra supporterhjärnor, för att ta reda på hur mycket tid your average football fan lägger på att fundera på sitt lag och följa sitt lag.

 

Vad säger ni, vi kör hela tabellen va? Från Clarets till Pompey.

1. Burnley 18,1 timma/vecka.

2. Spurs 17,9.

3. Liverpool 17,8.

4. Arsenal 17,7.

5. Bolton 17,6.

6. Manchester U 17,4.

7. Chelsea 17,3.

8. Manchester C 17.

9. Everton 16,8.

10. Blackburn 16,8.

11. Villa 16,7.

12. Hull 15,8.

13. Stoke 15,6.

14. Wigan 15,1.

15. Birmingham 15,1.

16. Fulham 15.

17. Woves 15.

18. Sunderland 14,7.

19. West Ham 14,7.

20. Pompey 14,6.

 

Analysen? Tja, att de två klubbar Harry Redknapp frekventerat de senaste åren har sjunkit i engagemang och hamnat lägst ner av alla. Men vad vet jag? Drygt 4000 fans ska ha intervjuats i alla fall, det säger säkert nåt om nåt.

 

Det fanns annat i den där undersökningen som är intressantare. Virgin har ett slags supporterindex som beskriver hur mycket det kostar att gå på en match, eller att vara supporter (bensin, öl, tågbiljett, matchbiljett, lite käk, en tröja o s v), som visar att kostnaderna ökat med 30 procent de senaste tre åren.

Följden? Att fler och fler fans funderar på att skära ner på sina matchbesök.

– När folk förlorar sina jobb och oroar sig över framtiden är det inte överraskande att matchbesök – en nöjesaktivitet – får stryka på foten, säger Malcolm Clarke, ordförande i Football Supporter’s Federation.

 

Värst till hamnar de största. Var tredje supporter till Arsenal, Manchester United och Liverpool uppgav att de förmodligen skulle se mindre fotboll i år.

 

Så, med det sagt:

Nu är det ligapremiärslördag. Visst är det för härligt ändå?

 

/Simon Bank