Det var grekerna som uppfann ironin.

Det är ironiskt.

När Europa ska peka finger mot några som missköter sin ekonomi så hytter de med fingrarna mot Akropolis. När fotbolls-Europa ska peka finger mot några som bevisat att ingenting är omöjligt så viftar de åt samma håll.

Den gamle premiärministern Papandreou brydde sig inte ett dugg om fotboll, men han gillade att använda landslaget som exempel för hur Grekland skulle kunna lyfta sig ur sörjan.

– Landslaget vann eftersom spelarna visade laganda, och det är exakt vad Grekland behöver för att ta sig igenom sin ekonomiska kris, sa han efter den historiska VM-segern mot Nigeria 2010.

På söndag är det val i Aten, Grekland står med en fot kvar i euron, en utanför, och ska välja mellan en stridslysten vänster och en sansad, samarbetsinställd höger. Dominobrickorna står uppställda i en prydlig rad Europa över. Marknaden varnar för vänstern, som vanligt:

Vad händer om Grekland vänder sig bort, om allt rasar, om Italien och Spanien dras med i fallet? Hur svarar den europeiska ekonomiska makttrojkan

Jag vet inte, men om Giorgos Karagounis, 35, ställt sig på Syntagman ikväll och bett folket följa honom så… jag tror ju inte att han hade varit chanslös.

– Vi vet vad vi kan, vi ber inte andra tala om för oss vad vi har för styrkor eller svagheter. Vi är inte så intresserade av vad experterna tror om oss, sa Karagounis före EM, och det hade ju kunnat vara ett valtal.

Karagounis är gammal nu, han är snart förbi, han missade den där straffen mot Polen och han gjorde sin 120:e landskamp ikväll. Men han är fortfarande kapten, han har fortfarande ett par strider kvar i kroppen (ett par av dem skulle han vilja ta med Jonas Eriksson, som varnade honom för filmning när han skulle fått en straff) – och när gratischansen dök upp var han stark, skarp och smart nog för att ta den.

Grekland behöver inte fotbollsspelare som är starka, skarpa och smarta. De behöver politiker som är det. Men i ett land som förlorat all tro på alla former av ledare och institutioner betyder det ändå något att ha en institution med ledare som ställer sig upp, mitt i Europa och säger: Vi ger inte upp.

Fotbollen är inte ett undantag i Grekland. Den är en spegel.

Ligans tv-avtal med Nova Sports, värt upp till 47 miljoner euro per år, löper ut 2014. Forthnet gick back 86,8 miljoner euro i fjol, och har tvingats säga upp personal. Opap, Greklands motsvarighet till Svenska spel och Europas största vadslagningsfirma, har de senaste tre säsongerna har de bidragit med 65 miljoner euro till superligans klubbar.

Precis som i Sverige slåss staten för att behålla sitt spelmonopol, genom att göra sig oumbärlig för idrotten, men som statens finanser ser ut…
…ja, säg så här: om du vore professionell spelare och funderade på att skriva nytt kontrakt med en grekisk klubb – i vilken bank skulle du vilja ha din bankgaranti tecknad?

Med den bakgrunden reste Grekland till EM, de kom hit och hörde skämten om att de förmodligen ”would leave the Euros first and the Euro then”. Men hör ni sången från läktarna? Ser ni Fernando Santos hundraåriga fåriga ansikte slätas ut? Ser ni Karagounis springa barfota över gräset, efter ännu en vunnen strid?

Ryssland var förstås spelmässigt överlägset, Denisov styrde mittfältet som en liten klocka, men Kersjakov fortsatte skjuta överallt utom på mål och Dzagojev gjorde sin sämsta match hittills. Grekland fick jaga, men de skyddade sig bra och hade en sensationellt hårdjobbande och nyttig Samaras (he’s Greek, he’s great, he’ll smash your dinner plate!) längst fram.

Gruppen öppnade sig som ett moget ostron när Grekland gjorde 1–0 och tre lag behövde göra mål för att hänga med Hellas till kvarten. Tjeckien gjorde det, Ryssland gjorde det inte. Polen hade chansen att hjälpa Ryssland vidare, men gjorde det inte

Ryssland är utslaget, trots att de har grupp A:s största spel när de vill. Polen är borta, trots sin högerkant och sin hemmaplan.

Men Grekland är vidare, Grekland lever, Grekland går till val imorgon och sen ska de spela kvartsfinal i EM.

Be mig peka finger mot ett gäng fenomenala fotbollskrigare så vet jag exakt vart jag kommer att rikta handen.

/Simon Bank

Så… när vi torkat bort allt regn – vad står vi kvar med då? Utöver det faktum att Frankrike för första gången i sin fotbollshistoria vunnit en EM-match utan Platini eller Zizou på planen?

Två franska frågor, två halva franska svar.

1. Hur bra är Frankrike? Bra, men kanske inte tillräckligt.
2. Hur bra är Jérémy Ménez? Bra, men kanske inte tillräckligt.

Laurent Blanc har alltså lett det här franska laget genom eld och vatten, han har radat upp 22 raka utan förlust, han har tagit dem till Wembley och vunnit, han har slagit Tyskland borta och han har sänkt Brasilien. Ett förtroendekapital har byggts upp, sten för sten och steg för steg, men fortfarande finns tvivlet kvar.

Hur bra är Frankrike? Hur bra är Jerry Ménez?

De är inte så olika, de är inte så långt ifrån varandra. Blandningen av förortsgangsta-estetik, vacklande psyke och allt vackert, strängt taget, som existerar i hela världen, lever i Jerry, precis som det finns i Frankrike.

Han slog igenom i Monaco, skrev sitt första proffskontrakt som sextonåring (yngst i fransk fotbollshistoria), stod inne på Alex Fergusons kontor som femtonåring (”vi pratade mycket, han förklarade vad han ville med mig, men det var för tidigt för att flytta utomlands”), och hamnade i Rom när han väl drog.

Han passade så bra in i Roma så att han inte alls passade in i Roma.

Han pendlade hem till sitt Paris för att hänga med sina polare. Han bar tröja nummer 94 (numret på sitt område, Vitry-sur-Seine, ”för att komma ihåg var jag kommer ifrån”), han blev bästis med rapparen Sinik och rapkollektivet 113. Hiphopen, tatueringarna, det slutna ansiktet med så många bilder och så få bokstäver.

Han hade allt det som Frankrike gillar – men har aldrig blivit dyrkad som många av de andra stora franska spelarna, som många av de andra i den sönderkramade, magiska 87-generationen.

– Jag tror att folk dömt mig mer utifrån min image än utifrån mina prestationer. Man har kallat mig arrogant, nonchalant, trots att jag är motsatsen. Jag har alltid haft en sluten, timid sida, säger han i en intervju i dagens l’Équipe.
– Det är alltid bra att känna sig älskad, men du kan aldrig tvinga folk att älska dig.

Så är det för Jerry, så är det för Frankrike. Ikväll, när stormen blixtrat förbi, mötte de ett Ukraina som var mycket mer ödmjukt än mot Sverige. Matchen var inte helt olik premiären mot England, de fick spela mot två kompakta block, ha mycket boll, försöka hitta stick.

Blanch hade bytt ut Malouda, satsat på Ménez som är en mer tydlig ytter och flyttat in Nasri som tia. På så sätt fick Husiev annat att tänka på, Ukraina fick enbart satsa på kontringar som Andrij Sjevtjenko kunde skjuta på.

Frankrike spelade bra, de hade total kontroll på matchen (Diarra lyfte sig fem nivåer jämfört med Englands-matchen), men det är svårt att möta så samlade försvar. De försökte, de testade, Benzema drev hemåt och blev passningsspelare snarare än striker.

Och Jerry?

Han missade ett kanonläge från tio meter, han missade ett ännu öppnare läge, och han gjorde ett fint mål – som var fem meter offside.

Jag hann inte ringa alla i Frankrike, men om jag gjort det så hade de svurit tungorna av sig över Parispojken i paus.
Åtta minuter in på andra halvlek tog han emot bollen, dansade inåt, och ”vände” skottet som handbollsfolket brukar säga.

Om vi har Ukraina-Sverige som referens så var det här en match då det blev tydligt att Frankrike är ett starkt fotbollslag, som kan kontrollera matcher. De har fortfarande inte mött nåt lag som vågar öppna en match mot dem, de har inte ställts mot något lag som på ett pedagogiskt sätt kan visa varför Philippe Mèxes är världens mest oestetiska mittback.

Men den fine lille Cabaye skickade in 2–0 på en ny BenzeBenzeBenzema-passning, Frankrike har fyra poäng och om England slår Sverige ikväll står de med nio tår i kvartsfinal.

När landslagets spelarråd förhandlade fram sin bonus inför EM kom de överens om en enkel regel: Om de inte gick vidare från gruppen fick de ingen bonus alls. Noll kronor.

Nu är de – väl? – i kvartsfinal, de bygger vidare på sitt förtroende, sten för sten och match för match. De har spelat 22 raka landskamper utan att förlora, flest av alla landslag i världen.

Vad det betyder vet vi inte än. Folket vill, men tvivlar fortfarande, och det får kanske vara som det vill med den saken.
Laurent Blanc hade i alla fall en ny, fin kväll. Jérémy Ménez också.

Det är alltid bra att känna sig älskad, men du kan aldrig tvinga folk att älska dig.

/Simon Bank

Jonas Olsson, dådå.

Det finns inga garantier i fotboll, men jag är ju nöjd med att få in honom i just den här matchen, som bekant.

Dessutom finns det andra skäl till att gilla honom mer än de flesta fotbollsspelare ni stöter på därute (han är intelligent, genomtänkt, sympatisk, och ganska ofta hör man vad han säger).

Men svenska backlinjer tycker vi till om på annat håll, eller på alla andra håll, så här kan vi ju sysselsätta oss med mer abstrakta resonemang.

Min brasilianska favoritbyrå när det handlar om marketing, Pluri, har ägnat sig åt en fråga som vi förstås varit nyfikna på utan att veta om det.

De har helt enkelt slagit sig ner med en indexeringslinjal, ett gäng experter, en historiebok, och gett sig på att räkna ut vilken spelare som, hypotetiskt, varit världshistoriens mest dyrbara 20-åring.

Vad skulle Pelé varit värd – i dagens marknadsvärde – när han var 20? Vad skulle Cruijff ha inbringat när han var 20? Vad kommer Bojan Krkic att vara värd om åtta år?

Sånt har de brottats med, och de har gjort det genom en matris innehållande 61 olika värderingsgrunder (speltekniska aspekter, lyskraft, antal landskamper et cetera).

– Det är viktigt att komma ihåg att vi bara försöker hitta den mest värdefulle spelaren, inte den bäste. Värderingen av spelarna går mycket längre än till bara skickligheten, förklarar tänkarna på Pluri.

Ja, man vill ju inte tro att brasilianarna tar ställning i själva frågan om vem som var bäst.

Men det här är i alla fall vad de kom fram till:

1. Pelé, 20 år, 93 miljoner euro.
2. Lionel Messi, 20 år, 68 miljoner euro.
3. Neymar, 20 år, 55 miljoner euro.
4. Diego Maradona, 20 år, 40 miljoner euro.

Det är möjligen logiskt. Pelé hade, när han var 20 år, redan vunnit 13 titlar, gjort 355 mål och lett Brasilien till VM-guld i Sverige.

Det är hur som helst en underhållande hypotes – lite som det här med Filippa och E-Type – och om jag inte haft en massa kringaktiviteter (jobb och så) som hindrade mig så hade jag i detta nu satt igång med den här följdfrågan:

Hur skulle en motsvarande svensk topplista se ut? Kan Tomas Brolin utmana Zlatan Ibrahimovic? Och hur värderar man 20-talisterna?

Vad säger ni?

/Simon Bank

Som det heter i den där bubbeldrickereklamen:

– What did you expect?

Spanien hade lust att göra mål, så Del Bosque skickade in Torres från start – och tycker ni att det finns en ironisk underton i det så får ni tycka det. I Spanien tycker de annorlunda, och Nando är fortfarande inte en sämre forward än att han kan ta en landslagschans när han får den.

Irland boxförsvarade irländskt, lät en andraboll drälla ett halvt ögonblick, Shay Given gjorde sådär som reflexmålvakter ofta gör: han kurade ihop lite istället för att göra sig stor.

Pang, bom, 1–0, och det var väl det hela.

Målet avgjorde ju matchen, men framför allt kan det, på en personlig spelarnivå, ha varit EM:s viktigaste mål hittills, möjligen i konkurrens med Mario Gomez premiärnick. Torres behövde ett mål, Spanien behöver en Torres. Eller i alla fall en anfallare som gör mål.

Men… Spanien kommer vi ju att få gott om tid att prata om framöver. Det är inte som att de tänkt sig att åka hem någon gång snart.

Irland? Jo, ja, de ville ju också vara kvar länge.

– Visst. Varför inte? Allt kan hända – kolla på Grekland, sa Glenn Whelan innan turneringen rullade igång.

Whelan vet ju.

Det här EM:et är höjdpunkten på en landslagskarriär som redan var över. För fyra år sen var han en 24-årig mittfältsharvare som Tony Pulis köpte loss till Stoke för fem miljoner – kronor, inte pund – lite på chans.

Han är fortfarande kvar, och Pulis har inte blivit besviken.

– Varje gång du ber Glenn att höja sig en nivå så gör han det. Han har det där keltiska blodet i sig, övertygelsen att bevisa för folk att de har fel.

Whelan tog chansen i Stoke, och när nästa nivå bad honom höja sig lite – då gjorde han det också.

Giovanni Trapattoni öppnade dörren till landslaget, utan att någon riktigt förstod vad han sett. Whelan fick åka med på en landslagssamling i Portugal, och gjorde vad han brukade.

– Jag tänkte ”okej, det här är din chans. Ta den”. Jag var tvungen att försöka visa nåt, för den sortens möjligheter får man inte särskilt ofta.

Glenn Whelan har varit en av Irlands absolut viktigaste spelare sedan dess. Ikväll tog han på sig tröja nummer sex, tog Keith Andrews under armen och gick för att lira boll mot Xavi och Iniesta.

Även om inte alla trodde det på förhand så kan det ha varit den största mismatch vi sett sedan Erik Niva bröt arm med Pa Dembo. Kampen om mittfältet fick Salle Östlund vs Damien Duff att framstå som Karpov vs Kasparov.

Whelan tog med handen ett par gånger. Om han rörde bollen med fötterna också så var det inget jag såg. Före paus slog Xavi och Xabi Alonso 106 passningar till rätt adress. Hela det irländska laget? De satte ihop 104.

Shay Given gav bort 2–0-målet på en tallrik, han såg El Niño skyttekungs-placera in det tredje och släppte in Cescs 4–0 rakt genom kroppen efter hörna (Pointer: Om Irland ska hota Spanien ska de inte släppa in mål på hörnor).

När Irland ville snygga till matchen på slutet bytte Trap in Paul Green, en spelare som står utan kontrakt efter en säsong med Derby County.

Trapattoni ska möta Italien, sedan ska Irland åka hem. Glenn Whelan har en smekmånad att ta hand om, han gifte sig precis före EM-lägret. När det stora äventyret började hängde Mrs Whelan med för att titta på. Det gjorde Glenns farsa Dave också.

– Han är här med sina fem polare. They’re doing it the proper way, by camper van.

Glenn Whelan fick gå ut i en match där det var han och Iniesta som bar tröja nummer sex, hans farsa fick åka till Polen med sina fem polare, hänga i sin husbil, och se grabben spela EM för Irland inför turneringens bästa fans.

De hade förstås inte skuggan av en chans. But what did you expect?

/Simon Bank

Holland har ju bara vunnit en stor final. EM-guldet 1988 minns vi för van Bastens volley, van Breukelens shorts och straffräddningar – och för sättet Ronald Koeman firade den viktigaste vinsten på.

Nä, inte finalen. Semifinalen.

Holland slog ut Västtyskland, och efteråt låg ett tyskt lag utslaget och knockat på marken. Koeman sökte upp den fine lille playmakern Olaf Thon, bytte till sig hans tröja, och dansade vidare mot det orange folkhavet för att fångas i extasen.

När han väl kommit dit plockade han fram Thons tröja, men inte för att ta den på sig.

Han drog den mellan händerna, till publikens jubel visade han vad han tyckte och tänkte om en tysk tröja.

Gesten var demonstrativ och tydlig: han torkade röven med tysktröjan.

Det blev ett helvetes liv, ett par dagar senare pressades Koeman på en förklaring.

– Tyska journalister frågade om jag gjorde gesten mot det tyska folket, men jag sa ”nä, bara mot det tyska laget”. Jag vet att jag inte borde gjort så. Men om jag ångrar mig? Nä. Egentligen inte.

Inför den där semifinalen hade Rinus Michels motiverat sina spelare genom att berätta om hur det var när han ledde Holland i den episka finalförlusten mot Västtyskland i VM 1974. När han kom hem till Amsterdam med EM-bucklan och mötte folkmassorna vid Dam Square var det inte finalvinsten mot Sovjet han pratade om.

– Vi vann EM, sa han. Men vi vet ju alla att semifinalen var den riktiga finalen.

•••
•••

Inför VM 2006 var jag i Berlin på en stor tv-gala. Simon Kuper, den moderna journalist som skrivit bäst om den eviga konflikten mellan Tyskland och Holland, höll en föreläsning om rivaliteten, men det var inte hat och krigsminnen han pratade om.

Han pratade om att det var slut på hatet.

– Tyskland är för svagt, de har blivit sympatiska. Det är inte samma sak längre.

Inga mer arseltorkningar? Inga fler rijkaardska spottloskor?

Nja. När tyskarna slog Holland i den där spottmatchen 1990 sammanfattade förbundskaptenen Leo Beenhakker saken så här:

– Förlorar du mot Tyskland hänger förlusten kvar i huvudet, det tar längre tid att återhämta sig.

Död rivalitet?

Det räckte med att se Arjen Robben sjunga nationalsången Wilhelmus för att förstå att det inte är så. Han stod där som en boxare i ringen, ett frustande fullblod på startlinjen. Efter en säsong då han missat bort ett ligaguld, förlorat en cupfinal och skjutit väck en Champions League-titel skulle han gå ut och möta sju av sina lagkamrater från Bayern.

Det dröjde tjugo minuter innan han blödde från huvudet.

Det dröjde 24 innan en anfallare tog emot bollen som om han hette Bergkamp, och rullade in 1–0.

Och den anfallaren var ju inte holländare.

Tyskland var inte särskilt mycket bättre än Holland före paus – men de var bättre på allt det där som Bert van Marwijk försökt pumpa in i sitt lag. De vann närkamperna, Mario Gomez var en dröm som avslutare, och Bastian Schweinsteiger sprang i åttor runt en åldrad, trög och hopplös Mark van Bommel.

Holland var tveksamt till van Marwijks spelidé även när han var en hårsmån ifrån att vinna VM.

De kommer inte att ha något överseende alls med honom nu.

Det här är ett landslag som är en provokation, fullt av spelartyper som är otypiska för hela den traditionellt nederländska fotbollstanken. Robben är en dribbler, van Bommel en hårding, Kuijt (Robben demonstrerade när han byttes in på slutet) en fiskarpojk från Walwijk.

Holland har fortfarande en liten chans att hanka sig vidare, om Tyskland gör dem en väntjänst i sista omgången. Tyskland är inte Tyskland längre, men det är inte därför Bert van Marwijk kommer att hängas ut på tork innan han får lämna sitt jobb. Problemet är ju att Holland inte längre är Holland.

När slutsignalen gick stod van Bommel och kramade om sin gamle kompis Schweinsteiger, medan Mario Gomez bytte till sig Robin van Persies tröja.

Han hängde den över axlarna.

/Simon Bank

PS. Jonas Eriksson? EM:s bästa domarinsats hittills, i en match som den här. Vi kommer att ha en svensk kvar länge i den här turneringen.

Om det gick åt helvete? Det är klart att det gick åt helvete.

5500 ryska supportrar gav sig av på den där medvetet provokationspolitiska promenaden genom Warszawa. Stenar och flaskor kastades, fyrverkerier och varningsskott avlossades, ryska imperieflaggor vajade i luften och… ja, den tungbeväpnade kravallpolisen hade att göra.

De senaste rapporterna pekar på 56 gripna och tio skadade. Det gick rykten om att en rysk supporter misshandlats till döds (och eftersom det är så världen ser ut 2012 så spreds ryktet vidare via sociala medier, även av journalister, utan en tanke på vad ett sådant rykte kunnat få för vidare följder), men det avfärdades.

När ryska huliganer misshandlade fyra polska matchvärdar efter matchen i Wroclaw gick ledaren för den ryska supporterunionen, en officiell förening för ryska landslagsfans, ut och försvarade misshandeln.

– När de försökte gripa en person på ett hårdhänt sätt så, ja, då fick de sig förstås en omgång.

Ryska våldsnationalister på plats i ett Polen med sina problem. I Polen finns ett fotbollsklimat där Uefas antirasist-förgrening FARE på ett och ett halvt år rapporterades 133 incidenter som hade med rasism, antisemitism och annan form av diskriminering att göra.

Det finns ett samhällsklimat och en politisk utveckling som fungerat som äggkläckningsmaskin för män som vill slåss. Lägg till ett laddat 400-årsjubileum, ett mästerskap och en blytung fotbollsmatch, så landade vi här.

De fick chansen att slåss. De tog den. (Ja, inte alla förstås). Sen gick de in på arenan och hängde ut en monumentalflagga som inte lämnade några frågor.

Matchen?

Gott om överraskningar, vilket inte kommer som en överraskning. Polen och Ryssland är, på lite olika sätt, två av EM:s mest svängiga lag. När de är bra är de oerhört bra i sin blixtrande kontringsfotboll. När de är dåliga kan de rasa ihop i en liten hög. Polen gjorde som mot Grekland, de startade med motorn igång och kastade sig iväg på sin fina högerkant. Ryssland vidareutvecklade sin Tjeck-metod med djupledsstick och snabbt passningsspel.

Rysslands 1–0 kom genom deras två mest högkvalitativa spelare, en perfekt frispark från Arsjavin, en perfekt tajmad nicklöpning av Kaukasus-kanonen Dzagojev (låt mig påminna om att hans CSKA-kontrakt går ut alldeles snart, bra jävla sits). Polens kvittering kom från ingenstans, som mål ofta gör mot Ryssland, när Kuba bestämt sig för att avlossa turneringens hittills bästa skott.

Det kändes som 1–1 efter det, grupp A:s två bästa lag ligger kvar i pole position.

I detta nu lägger sig natten över Warszawa. Låt oss hoppas att den blir lugn och stilla.

/Simon Bank

Och vem var det du skrek till, Samir Nasri?

I en match utan några större frågor är det den som hänger kvar. I den där sydukrainska stekugnen var det förstås aldrig tal om någon gung-ho-uppvisning i frenetisk fartfotboll. Vi fick två lag som ställde upp, stirrade varandra i ögonen och väntade in varandras rörelser.

Frankrike rörde sig mest.

England har de senaste tjugo åren haft en rad lag som varit sympatiska av helt olika anledningar. Några (1990, 1996) har varit sympatiska genom sin briljans. Några (1998) har varit sympatiska genom sin ungdomliga lyster. Om det här laget är sympatiskt – vilket är väldigt tveksamt – så är det för att det är mediokert.

De vet att det är så, alla vet att det är så. Alltså sjönk de hem, hade svårt att spela upp, hoppades på att Welbecks fötter skulle kunna hitta någon öppning eller att en fast situation skulle hitta en åt dem.

Det finns ju en populär svensk mytbildning kring hur England ser på sitt landslag, att de skulle ha fått för sig att de alltid är världsmästare på förhand. Det stämmer ju helt enkelt inte längre, inte för den som baserar sin bild på det engelska mentala klimatet på annat än tabloidernas rubriker.

När the Guardian lät sina tio EM-skribenter tippa VM rådde total konsensus om att det här är ett lag som förmodligen åkt hem långt före semifinalerna.

Det ser ut som att Roy Hodgson håller med.

Visst, han fick sitt 1–0. Stevie G slog en inläggsfrispark, och om frisparken var billig så var motståndet gratis. Diarra var väl där, någonstans, men inte som mer än en trampolin som Joleon Lescott kunde hoppa in 1–0 på.

Och vad gjorde de av det?

De gick hem och parkerade bussen. Det var inte en buss med motor och växellåda och så – det var en buss där bara handbromsen och fotbromsen fanns kvar. Det låga försvarsspelet i sig var lätt att förstå sig på – det var, som sagt, 800 grader – men i resten av första halvlek och en del av andra sjönk de djupt ner kring sextonmeterslinjen utan att pressa över huvud taget. Anfallsmässigt hade de alltså fem (5) avslut på hela matchen. Så uddlöst har ett engelskt landslag inte varit i en EM-match på 32 år.

Frankrike hade i större delen av matchen mer boll, större idéer och fler intentioner. De hade, det visste vi före avspark, bättre spelare. Franck Ribéry trippade runt utan att göra mycket mer än att trötta ut Glen Johnson. Karim Benzema visade momentant att Sveriges mittbackar kommer att få slita när den dagen kommer. Men målet kom inte därifrån, inte från dem.

Samir Nasri var en av dem som anklagades för att sprida oro i den franska spelarbussen, långt före VM i Sydafrika. När VM väl kom petades han sent och sensationellt av Domenech (han utsågs till Frankrikes bäste spelare det året), och när det här mästerskapet närmade sig var han, utan vidare, Frankrikes mest kritiserade offensive spelare.

Han har blivit genuint och grundligt ifrågasatt av fan, hans moster, hans faster, hans styvbror och hans kastrerade hankatt Lucifer.

– Oroa er inte, det kommer lossna, fick Laurent Blanc förklara efter träningsmatchen mot Serbien.

– Jo, han kan göra det mycket bättre, men det kommer, lovade han efter matchen mot Estland.

Tidningarna har skrivit att Roberto Mancini inte ser någon framtid för honom i City, andra tidningar har velat flytta honom både på planen och ut på bänken, men Laurent Blanc har hållit kvar vid Nasri, gett honom förtroendet.

Nasri glittrade inte speciellt idag, det gjorde ingen på planen. Frankrike var bara marginellt bättre än England, även om de spelade kvadraten runt dem halva andra halvlek. 1–1 är ett resultat som lyfter Ukraina och Sverige mer än det lyfter Frankrike och England.

Men om det var en match som betydde lite så var det ett mål som betydde mycket. Franck Ribéry droppade bollen, Samir Nasri stämde av. Skottet satt lågt vid första stolpen, och Nasri satte av i en av få maxlöpningar vi fick se den här kvällen. Han satte pekfingret mot munnen, alla såg vad han sa.

– Ferme ta geule. Håll käften.

/Simon Bank

Inför matchen roade sig Gazzetta dello Sport med att översätta Italiens lag till spanska ikoner. Ni vet, Buffon som Cervantes, Daniele De Rossi som Javier Bardem, Pirlo som mästerarkitekten Calatrava och Prandelli som experimentkocken Ferran Adrià.

Roligt.

Men hur i hela världen de kunde missa att Italien ju startade med Don Quixote – den kliniskt galne Balotelli – och Sancho Panza – den godmodige tjockisen Cassano – på topp kommer jag aldrig att förstå.

Vi fick alltså en match med alla kontinentens mest passningsglada spelare på planen samtidigt. Italien med ett Juventus-kopierat 3-5-2, Spanien med ett Barça-travesterat 4-6-0. Inga anfallare.

Ni har ju följt il calcio de senaste veckorna och månaderna, ni har stirrat rakt in i sportens alla fula tvillingansikten; spelskandalen, förgreningarna ner i den moraliska undervegetationen, våldsyttringarna (en Sampdoria-supporter knivskars av Genoa-ultrà bara ett par timmar före den här matchen), sveken.

Landslaget hade inte gjort mål på fyra matcher före EM-premiären, nu skulle de möta världens bästa lag, och Cesare Prandelli skulle välja väg. Egentligen tror jag inte ens att han såg det som ett val, han är för mycket ideolog för det. Nyligen gav han ut en bok med den otajmade titeln Il Calcio fa bene, och på bokens första uppslag valde han att citera Jorge Luis Borges:

Varje gång som ett barn börjar sparka något ute på gatan börjar historien om fotboll om på nytt.

Ikväll ville Italien skriva på ett vitt ark. Prandelli ville helt enkelt gå ut och visa världen ett vackert ansikte.

Italien var modigt, frejdigt, de anföll med sina kantspelare och försökta pressa med aggressivitet. Underlägsna, förstås, men alls inte utspelade.

En bild från första halvlek: Pirlo klackar sig ur en defensiv situation.
En bild till: Chiellini jagar Xavi, sparkar honom två-tre-fyra gånger över hälarna.

Daniele De Rossi kunde spela mittback eftersom Spanien inte brytt sig om att skicka ut någon anfallare som kunde avslöja hur darrig han är i den rollen. I en timmas tid var det en intressant match, präglad av skicklighet och mod – och av en fantastisk domarei ungraren Kassai – och av det faktum att det inte fanns en enda spelare på planen som i sin fotbollsnatur främst ser det som sin uppgift att göra mål.

Sen bytte Prandelli in Antonio Di Natale.

Totos starkaste minne från landslaget är att han missade en straff för Italien i EM-kvartsfinalen 2008. Missen innebar att Spanien gick till semifinal, och enligt Xavi är det den enskilda händelse som slutgiltigt puffade Spaniens gyllene generation över kanten, som gjorde dem till vinnare och världsmästare.

När Di Natale kom in efter 56 minuter hade han alltså ett par demoner att göra upp med, och det första jag gjorde var att skicka ett sms till den bäste fotbollstränare jag någonsin haft:

Toto! Nu! Han kommer att löpa Arbeloa av banan!

Två minuter senare vandrade Andrea Pirlo upp över mittlinjen, och den här gången fanns det någon som registrerade il Genios röntgenblick. Di Natale tog fart långt innanför Arbeloa, bakom ryggen på Piqué.

Han löpte som man lär sig i skolan – och avslutade som om han var hemma i Udine.

1–0. Di Natales första tillslag i matchen. Det var inte bara hans egna spöken som fladdrade iväg, bort över Gdansk-himlen där och då.

Spanien har den sorts position i fotbollsvärlden att alla matcher de spelar kommer att handla om vad motståndarna gör, om hur de förhåller sig till utmaningen. Italien orkade inte hela vägen, Cesc Fàbregas diagonoallöpte in en magisk liten stickpassning från Silva, och mot slutet fick Nando Torres komma in och missa en, två, tre fantastiska chanser att avgöra matchen. Visst, han borde gjort mål, men han hittade också lägen som ingen i Spanien hittat på hela matchen. Jag hoppas att Vicente del Bosque noterade det.

1–1, och om den här matchen lärde oss något om taktik så var det att det alltjämt är bra att ha målgörare på planen om man vill göra mål.

Om den lärde oss något om fotboll så är det att det aldrig är för sent att börja om på nytt.

/Simon Bank

När Richard Møller-Nielsen lyckats trumma ihop de semesterlediga och trötta, de utslagna och avslagna, inför det där EM:et i Sverige för 20 år sedan som Danmark inte ens kvalat in till, skulle de ju se till att träna lite också.

Det första förbundskaptenen gjorde var att samla hela laget i mittcirkeln för att hamra in ett budskap.

– Mitt enda mål nu är att se till att vi vinner det här EM:et, sa han.

En sekund senare möttes han av ett rått, kollektivt skratt.

Ett par veckor senare stod jag på Ullevi och såg Danmark springa rakt igenom alla världens väggar och vinna hela skiten.

Jag vet inte hur Morten Olsen inledde sin samling den här gången, men jag tror ju att om han hade samlat sitt lag och sagt åt dem att målet minsann var att vinna EM – då hade de skrattat den här gången också. Danmark är bara med som sparringpartner på vägen åt guldkandidater som Holland, Tyskland och Portugal.

Men det gick som det gick då.

Och det gick som det gick nu.

1–0 mot vicevärldsmästarna Holland – inför en halvöde arena i Charkiv – är förstås en skräll som fotbollseuropa får tinnitus av. Ett holländskt lag som har så mycket offensiv kvalité att de kan sätta Bundesliga- och kvalskyttekungen Klas-Jan Huntelaar på bänken skulle ju bara rulla bort ett danskt lag med bara en enda världsspelare; Christian Eriksen, som inte ens är färdigväxt.

Nu gjorde de inte det.

Visst, det tog bara fem minuter att inse att kvalitetsskillnaden var så stor att vi hade en enahanda match att se fram emot. Danmark ville spela pseudo-holländskt, men lyckades inte hålla i ett enda anfall. De var nästan övermodiga i sitt sätt att bygga bakifrån, men hade svårt att mata Eriksen, och anföll mest genom att Poulsen löpte upp med bollen och såg vad som hände.

Det var spel mot ett mål. Det var Barcelona mot Chelsea, med en väsentlig skillnad – och den skillnaden kommer det att pratas mycket om i Holland.

När 2011 just hade rullat över i 2012 satte sig Johan Cruyff ner för att skriva sin allra första krönika för året. Han bestämde sig för att ägna sig åt den hobby han älskar mest av alla: Att ge holländsk fotboll på käften.

Ni minns ju hur Cruyff skämdes när Holland sparkade sig till VM-final 2010. Sedan dess har de blivit elegantare och mindre cyniska, men det betydde inte att Cruyff var nöjd.

Han ville ha ett modigare, snabbare lag.

– Tränare använder 4-2-3-1 för att slippa riskera något, men med två defensiva mittfältare får du en mindre kreativ spelare, och laget kommer att delas i två delar. Du får inga trianglar, och du måste ha trianglar för att kunna spela positionsspel.

Kritiken var riktad rakt mot Bert van Marwijks landslag. När alla andra ser ett ryggradsstarkt lag när de spelar med van Bommel och de Jong som balansspelare – då ser Johan Cruyff ett lag som använder för många tillslag för att komma till anfall. Han vill ha ett 4-1-2-3 eller ett 3-4-3. Han vill inte att, den i och för sig briljante, Wesley Sneijder (grattis på födelsedagen) måste bära ett ensamt ansvar som fantasista. Han vill ha ett Barcelona klätt i orange.

Han vill, med all säkerhet, inte ha ett Holland som förlorar med 1–0 mot Danmark.

Det borde Holland heller inte gjort, men det var definitivt så att de – undantaget de sprudlande första 20 – hela tiden mötte ett väldigt samlat danskt lag, även efter att Poulsen rusat iväg på utflykter. Först när det var 20 minuter kvar kom van der Vaart in istället för de Jong. Först då hade Holland en Cruyff-uppställning.

Men så dags hade de redan fått ett mål i baken av en av orm de närt vid sin egen barm. När Michael Krohn-Dehli var 17 år flyttade han från Köpenhamn till Amsterdam för att få den bästa utbildning som fanns att få i Europa.

Han skrev på för Ajax, sågs som en av deras allra största talanger. Han spelade ihop med Heitinga, Sneijder, de Jong och Stekelenburg – och han var en av de spelare Ajax hoppades allra mest på.

Nu blev det inget av det. Skador kom ivägen, han lånades ut och flyttade så småningom hem till Brøndby.

I onsdags fyllde Krogh-Dehli 29, han såg fram emot matchen mot sina gamla kompisar.

– Det är klart att det skulle vara speciellt att göra mål, förklarade han. Jag har många holländska kompisar som skulle bli vansinniga om jag gjorde det…

Sen gick han ut och gav Danmark det lilla drag av briljans de behövde ovanpå all betong. De vaktade sitt mål, de lyckades andas i alla fall lite med bollen när de fick den, Kjaer gjorde inga misstag och när Krogh-Dehli fick fatt på en andraboll klev han in i straffområdet, fintade en gång, och dunkade in bollen mellan gamle Ajax-kompisen Maarten Stekelenburgs fladdrande ben.

1992 inledde Danmark med att spela 0–0 mot England.

– Jag minns hur det var i bussen efteråt, det var som om vi redan hade vunnit EM. Vi sjöng, vi dansade, och när vi kom till hotellet firade vi med öl, berättade Brian Laudrup för l’Équipe i veckan.

– Vi hade sett att allt var möjligt.

2012 inledde Danmark med att göra 1–0 på Holland. Jag vet inte hur det kommer att låta i bussen, jag antar att de inte kommer att dricka mer än möjligen en öl ikväll.

Men de har jävlar i mig sett att allt är möjligt.

/Simon Bank

Så, då är vi väl inne i bubblan då. Nya matcher idag, nya hjältar och nya sorger.

Och om vi ser oss om i världen?

Samma gamla sorgligheter.

Det har gått ett par, tre år sedan jag skrev något om fotbollen i Uzbekistan. Jag gjorde det när FC Barcelona kombinerade sin roll som världssamvete med att göra reklam för en av världens vidrigaste regimer, och jag återkom till det när Zico och Felipão Scolari skrev på för Bunjodkor utan att tänka på särskilt mycket annat än vad det betydde för deras lönekonton.

Det har ju inte hänt så väldigt mycket sedan dess.

Islam Karimov sitter fortfarande kvar som president, och när Amnesty häromdagen presenterade sin rapport över läget för de mänskliga rättigheterna i de gamla Sovjet-staterna konstaterade de att inget radikalt framsteg gjorts i Uzbekistan. I och för sig hade regimen släppt två människorättskämpar ur fängelse, men den ena hade släppts just före ett statsbesök från Hillary Clinton – och den andre var poeten Jusuf Juma, som omedelbart efter frisläppandet utvisades ur landet.

Och Juma har inte haft så mycket gott att säga om Karimov. När Nato höll toppmöte i Chicago i slutet av maj fick Karimov, liksom alla statsledare som var inblandade i Natos krig i Afghanistan. USA har ställt krav på en demokratiseringsprocess i Uzbekistan, som motprestation för ett militärt utbyte.

Juma, som satt tre och ett halvt år i det råa fängelselägret Zhaslyk innan han släpptes, fattade pennan och skrev.

– Kerimov är världens värsta terrorist, förklarade han.

– Ett oräkneligt antal religiösa har dödats. Jag såg religiösa, muslimer, som våldtogs med hjälp av grisar. Jag såg dem bli mördade under tortyr.

Karimov kom aldrig till Chicago, och de senaste dagarna har han varit upptagen med annat. Han har haft ett statsbesök i Kina att planera, för att bygga nya handelsrelationer. Och på hemmaplan i Tasjkent har makthavarna haft sitt att stå i.

I förra veckan gick Bunjodkor vidare till kvartsfinal i Asiens Champions League.

I onsdags fick förbundskaptenen Vadim Abramov sparken efter en oturlig 1–0-förlust mot Iran i VM-kvalet (han lär ersättas av Bunjodkor-tränaren Mirjalol Kasimov).

Och idag kom beskedet att regeringen beslutat om nya skattelättnader för… ja, för fotbollsklubbarna.

För tre år sen klubbade regeringen igenom en skatteregel som lät klubbarna slippa alla skatter utom sociala avgifter. Nu har de förlängt överenskommelsen med ytterligare tre år.

Uzbekistan är ett land där var fjärde medborgare lever under fattigdomsgränsen och där minimilönen häromåret var 2400 kronor per år. Men just nu jobbar de mest med att se till att det går riktigt bra i fotboll.

/Simon Bank