Medan vakterna på Swedbank Arena Maison Madsen gör allt de kan för att komma på ett skäl att inte slänga ut oss ska jag göra mitt bästa för att lägga till ett par spår från en fantastisk kväll som varken fått plats i Erik Nivas lovtal här eller i min krönika till onsdagstidningen.

Jag trodde inte det här.

Jag trodde det inte när jag läste laguppställningarna, jag trodde det inte när jag satt och plöjde serbmatcher på video igår, jag trodde inte på det när Veljovic gjorde ett serbiskskt segertecken mot läktaren och resten av laget gjorde utfall mot den mäktiga serbiska klacken före avspark.

Fan vet om jag tror det än.

(och precis där tog vakternas lista över tänkbara skäl slut, jag fortsätter sen)

Okej. Tillbaka på hotellrummet i Helsingborg. Vad var det vi såg egentligen?

•En Emil Johansson, som gjorde allt det vi efterlyst – och gjorde det direkt. Efter fem minuter av matchen hade han redan varit uppe och slagit två (bra) inlägg.

•En serbisk klack ur balans, som ändå höll sig i 70 minuter innan den började sjunga att Kosovo är serbiskt. Ungefär samtidigt stod det klart bortom allt rimligt tvivel att Sverige hade vunnit matchen och…

•…då borde förstås Lennartsson plockat av Marcus Berg och Ola Toivonen.

– Vi tyckte inte matchen var avgjord, och de är viktiga för vårt spel, sa förbundskaptenen.

Jag kan förstå det på ett sätt, men på ett annat går det ju inte att tolka det som ett massivt underkännande av bänken. Jag menar, Sverige leder med 3–1, på hemmaplan, med 20 minuter kvar, mot nio man – och kaptenen tycker ändå att det skulle vara för riskabelt att sätta in, låt säga, Denni Avdic och Robin Söder.

•Lola var acceptabel, Kacar var en kämpe hela vägen in i mål. Annars var all serber usla i olika grad.

•Mattias Bjärsmyr var bra i spelet, men framför allt var han fenomenal i rollen som lagkapten. När serbiska klacken vräkte saker över Johan Dahlin var Bjärs direkt framme hos Lola, kaptenen i Serbien, för att tala om för honom att han borde lösa det. Varje gång det hettade till fanns han på plats, snyggt och lugnt och med rak rygg.

•…vilket leder oss in på Wernbloom. Han borde såklart inte tagit den där varningen. Någon borde rusat dit, för det var en hotfull situation, men det var inte Wernblooms jobb. Men det är nu en gång den sortens spelare han är. Om man tar bort engagemanget och passionen ur Wernbloom – vad är han då?

En lång kille från Kungälv som kan trixa, är vad han är då.

•Toivonens bästa match hittills, by a mile. Förut har han och Berg gjort sitt, här förstärkte de varandra i varje situation. Och målet var förstås så rasande elegant som bara en Degerforspôjk kan vara elegant.

•Efter 38 minuter sköt Rasums Elm från 50 meter. Det var den sortens kväll, han kunde tycka att det var en bra, rimlig idé – och det kändes nästan bara logiskt.

•Emil Johansson, igen: Det var så rasande befriande att se spelare vars första blick hela tiden, i varje enskild situation, riktades framåt.

•Förut i veckan pratade vi om hur det här laget skulle kunna ta nästa steg. Svaret var förstås att alla de spelare som gjort halvdana insatser skulle kunna lyfta sig ett snäpp: Toivonen, Bajrami, Johansson. I går var alla de där tre bland planens bästa.

•…och hur mycket anfallsfotboll vi än pratar så – planens bäste var en dammsugare från Göteborg. Gustav Svensson var själva armen i den här svenska vågen. På kompetent defensiv bygger vi fortfarande den svenska fotbollens kyrka.

I evighet. Amen.

Efterlyser ni ödmjukhet och Englands-fokus så får ni tåla er ett par timmar. Nu ser jag kudden. Nu ser jag inte kudden längr…

/Simon Bank

Sverige–Serbien i fem punkter.

1. Glöm ”bara fixa oavgjort”.
Serbien slog sig till 0-0 mot Italien, stapplade sig till 0-0 mot Vitryssland – men de har en gigantisk kapacitetskapsel i laget som bara väntar på ett rätt val för att explodera och göra dem till det superlag de borde vara.
Jag skulle tro att det valet handlar om att ersätta skadade Djordjevic med en fysisk referenspunkt för anfallsspelet. Med en riktig center kan Milinkovic, Tosic eller till och med Sulejmani komma in i turneringen. Och då blir det åka av.

2. Sulejmani?
Jag valde honom som min skyttekung-to-be inför EM. Trots att han haft ett horribelt förstaår med Ajax efter 170-miljonersflytten från Heerenveen.
Nu verkar han ha burit med sig det (bristande) självförtroendet från Eredivisie till EM, och jag kände att jag behövde ventilera saken med en annan skyttekung som (förmodligen) snart lämnar en liten holländsk damm för en stor holländsk damm.
– Han är bra, på riktigt. Låg tyngdpunkt, kan gå åt två håll, gör mål på det mesta. Han var väldigt bra i Heerenveen, sa Marcus Berg.
In Berg I trust. Se upp för Sulejmani.

3. Olsson?!
Lennartsson/Söderberg har tagit ut samma elva igen. Laget har gjort bra insatser i två matcher, jag antar att de inte vill ställa till det, röra om för mycket.
Men jag håller inte med dem.
Gör man ett inhopp som det Martin Olsson gjorde mot Italien, med den energin och den närvaron, är man värd en plats i startelvan. Emil Johansson sköter sitt, han har gjort det godkänt, men inte ens när chansen fanns klev han framåt. Det kom inga inlägg därifrån, inga offensiva initiativ. Jag hade velat se den ändringen nu, inte för att den skulle förändra något stort i sättet Sverige spelar på mot Serbien – utan för att det vore rätt signal att ge truppen.

4. Balkan Bull.
Det pratas ofta om Serbien på ett sätt som får det att låta som om de vore ett bekymmerslöst tekniskt dribblarlag.
Det är, helt enkelt, inte sant.
Serbiens moderna framgångar har byggts på betongfundament. När de kvalade in till VM senast så var det inte några dribblers som ordnade det. Det var Fantastiska Fyran: Gavrancic, Krstajic, Vidic och Dragutinovic släppte in ett mål på tio matcher. Backar som Rajkovic och Ivanovic har plockats upp av Chelsea och Obradovic är nästa stora försvarshjälte som är på väg norrut till större klubbar.
Sverige gör bäst i att hålla tätt i kväll, för det blir inte lätt att göra mål.

5. My left foot.
Om ni missade den här lille tête à têten från dagens tidning så ger den en liten bild av en av den här kontinentens intressantaste 22-åringar.

Resten ni behöver veta ser ni här.

Jag pratade frisparksskytte med Johan Dahlin idag, och han hade inte hört något om Tosics vänsterfot. Lennartsson lovade att ämnet skulle tas upp under måndagskvällen. Det var nog en bra idé.
Här är förresten Tosics första mål för United (B).

Så, nu räknar vi bara ner.

/Simon Bank

I veckan sålde ungerska staten ut hela MAV Debreceni Jármüjavító, fraktdelen inom järnvägen, till Rumänien.

Det finns två skäl att notera det.

Det ena är att det på sikt lär vara en tuff smäll för arbetarna i den stad av Ungern som mest präglats av järnvägsarbetare.
Det andra är att järnvägens lag heter Debrecen och ska möta Kalmar FF om en kvalplats till Champions League.

Debrecen? Igen?
Japp.
Och först av allt kan vi förstås konstatera att Kalmar fick en match utan garantier, och att de kunnat komma mycket lättare undan än så här. Elfsborg klämde sig förbi Debrecen för två år sen – 1–0 borta, 0–0 hemma – och om ungersk fotboll blivit sämre sen dess så har Debrecen blivit bättre.

De har i och för sig sålt av mittfältsstjärnan Balazs Dzsudzsak till PSV (han har gjort bra ifrån sig där), men Gergery Rudolf har slagit igenom som ungerska ligans största anfallashopp och är den ende inhemske spelaren som regelbundet spelar i landslaget. De har en bra åldersstruktur och en fin målvakt i montenegrinen Poleksic.

Mer? Tja, fyra ligatitlar på fem år gör att vi kan slå fast att ungersk fotbolls maktcentra för första gången flyttat utanför Budapest. Det är också den sortens dominans som gör att en klubb kan börja bygga med längre perspektiv och större mod.

Så vad vet vi om dem? På det rent bankochnivska Youtube-planet är det ju omöjligt att gå förbi det faktum att de i fjol lyckades få med sig ett av historiens mest spektakulära självmål i en cupmatch mot Fehervar, men om vi ska in och tassa i de mer Champions League-relaterade äventyren så har det sett ut så här:

2005: Krossade Hajduk Split med 8–0 totalt, åkte ur mot Manchester United (0–6).
2006: Ut direkt mot Rabotcniki (2–5).
2007: Ut mot Elfsborg.
2008: Slog Karaganda, åkte mot Young Boys (3–7).

2009 möter de Kalmar FF, och Nannes pojkar ska vara favoriter även om de kunde fått en mycket enklare lottning.

Fast något annat var förstås inte att vänta.

Etablissemanget ville ha det så.

/Simon Bank

Fin dag som inbäddad vid EM-fronten. Intervjuer är gjorda, presskonferenser besökta och texter ska skrivas.

Tills vidare kan vi dra den här debatten en vända till.

Jag är alltså övertygad om att det i mångt och mycket är en generationsklyfta vi har att göra med här. Att äldre, som vuxit upp med Stoke och Wolves som främsta influenser, tycker att fil,ningar/förstärkningar rimligen bör bestraffas medelst tjära, fjädrar, stegel och yxa – medan 80-talister i mycket högre grad tycker att filmningar/förstärkningar är en del av spelet, på samma sätt som andra små regeltöjningar (tröjdragningar, tjuvnyp).

I bloggfamiljen Bank/Niva är vi inte helt överens i grundfrågan. Det är välgörande, eftersom vi annars har en åsiktsgemenskap som vilar någonstans mellan 97 och 98 procent (de sista två procenten handlar om musik och bildkonst).

Innan jag går all in som Filmningarnas Förste Försvarare vill jag göra ett nytt inlägg, som gäller de systematiserade eller frapperande filmningarna. Där tycker jag att reglerna är för mesiga, precis som de förr var det mot fult spel.

En spelare som uppenbart går in för att skada, med sträckta dobbar och en sekund för sent kan stängas av i en månad eller två. Det tycker jag är helt rätt. Det strider mot spelets mest grundläggande överenskommelser om respekt för motståndare och kollegor.
Jag hade gärna sett en likadan regel för de allra vidrigaste filmningarna. När Rivaldo filmar bort Ünal i VM 2002 så att hela världen ser att han inte förstärker, utan ljuger. Eller när Gilardino dyker mot Celtic i Glasgow, trots att ingen spelare finns inom tre meter.
I regelboken finns bara utrymme för gult kort där. Jag hade gärna sett att den sortens våldsamt falska filmningar kunde ge ett rött kort.

Var skiljelinjen ligger?

Det vet vi. Vi vet exakt vad skillnaden mellan Wernblooms förstärkning och Rivaldos skådespeleri ligger. Det handlar, precis som med handsregeln, bara om att kunna formulera den skillnaden.

Take it away, i respektfull och demokratisk anda – vad tycker ni?

/Simon Bank

När Jörgen Lennartsson ska beskriva vad hans arbete går ut på så brukar han hålla fram sina handflator och väga luft i dem:

– Å ena sidan ska vi se till att utbilda spelare och förbereda dem för att bli a-landslagsspelare, säger han. Å andra sidan ska vinna fotbollsmatcher.

Någonstans tror jag att han är väldigt nöjd med vad han såg på Olympia på midsommarafton. Om han varit lagd åt det överpedagogiska hållet hade han kunnat slå ihop de där tomma händerna och säga att dagens match var en utbildning i… hur man vinner fotbollsmatcher.

Det var en fantastiskt underhållande match. Jag tycker verkligen det.

Italien visade att de fortfarande formar unga spelare som kan spela kollektivt försvarsspel bättre än några andra.
Sverige visade att vi nu har en generation fotbollsspelare som behärskar ett kortpassningsspel som faktiskt leder någonstans.
Sebastian Giovinco visade att Juventus inte är kloka om de ens funderar när Udinese vill byta till sig honom i den där D’Agostino-affären.
Marcus Berg visade i en halvlek att han är mycket mer än en sniper.
Rasmus Elm visade att han kan vara Rasmus Elm på den här nivån också.

I en halvtimma var det en komplex, rörlig match, med drag och motdrag. Giovinco flöt till vänster, till höger och som trequartista i ett 4-3-1-2, och han var farlig överallt. Sverige var vaket nog för att pressa honom med två-tre man så fort han fick bollen, och när de väl spelade så gjorde de det oftast med riktning och tanke.

Och efter den där halvtimman? Tja, då hade den vandrande vulkanen Mario Balotelli förändrat allt.

Han är bara arton år, man ska komma ihåg det. Han är fuoriclasse e bambino, som någon skrev. Överlägsen och bäbis, i samma fenomenala kropp. Målet är en tredjedel Giovincos, en tredjedel svagt försvarsspel (varför sälja sig mot en skottfint i ett läge där skottet har en minimal chans att gå in?) och en tredjedel ren jävla klasskompetens.

Utvisningen?
Det är klart att den är billig, det är klart att domaren (som var mycket svag) borde nöjt sig med en varning. Men det är lika klart att det är Balotellis eget fel.
Han hade armbågat tidigare, han hade gått in sent mot Micke Lustig, och han hade inget negativt handlingsutrymme kvar. Att då ge både en och två efterslängar är korkat på ett sätt som italienska spelare aldrig är korkade.

Wernbloom stod inte upp som en Håkan Mild. Han la sig som en mästerskapsribba under Linus Thörnblad.

I en sekund var Sverige fulare, skitigare och elakare än Italien. Resten av matchen stångade de sig blodiga mot ett Italien som hackade sönder tiden och krympte rymden. Sista 20 struntade Casiraghi helt i att tänka på anfallsspel, han plockade ut sin sista anfallare (Acquafresca) och satte in en tvåmeters mittback (Ranocchia) framför sina två mittbackar.

Vi har sett det här förut. I EM för fem år sen.

Trapattoni blev också ultradefensiv och försiktig. Han gav också upp anfallsspelet, han litade också på att hans lag skulle klara att hålla en ledning genom enbart försvar.

Trap tappade sin ledning och hånades för sin feghet efteråt.

Men om vi inte låter ett resultat stå i vägen för blicken? Då såg vi ett Sverige som faktiskt aldrig slutade spela, som aldrig trillade in i den där desperata a-landslagsvägen med osorterade lyror från backlinjen. Visst, de borde tryckt upp Wernbloom lite tidigare, möjligen kunde de låtit Bajrami fortsätta och satt in Martin Olsson som överlappande vänsterback istället – men det handlar om ändrade detaljer, inte om strategifel.

Vid dagens slut hade Sverige skaffat sig den sorts erfarenhet som gör valpar till vinnare.
Problemet var att Italien gjort den där läxan för längesen.

Och så Svennis-skalan, då:

Môcke bra:
Berg – Cigarini

Môcke, môcke bra:
Wernbloom – Consigli

Môcke, môcke, môcke bra:
Elm – Giovinco.

/Simon Bank

Två timmar och lite till före avspark: den stora frågan handlar om Mario Balotelli. Förstås. Det finns spelare som skulle vara i centrum även om de låg i en låda på havets botten, och Super-Mario är en sån.

Här läser ni mer om hans historia, vi vet fortfarande inte om det är en tragedi eller ett stort, varmt drama vi ser, för vi är mitt i det. Blir han en bortskämd tonårsmiljonär som aldrig lyckades få ihop sitt förflutna med sin framgång? Eller blir han det vackra exemplet på att ingen någonsin är predestinerad av sitt utanförskap?

Vi får se.

Balotelli är, precis som Zlatan Ibrahimovic här, aldrig bara sin egen berättelse. Han är dömd att alltid vara en symbol, mot eller med sin vilja. För en ny värld, en ny sorts spelare, en ny sorts individualism. Zlatan har till och från skrämt fram en viss sorts unken svensk rasism, Super-Mario står mitt i en mer öppen italiensk rasism.

Häromveckan, alldeles i slutet av den italienska säsongen när vi fortfarande pratade mycket om hur Balotelli blivit förnedrad av en idiotisk publik i Turin, fick Inters superstar besök av ett gäng Inter-supportrar. De hade tryckt upp en speciell t-shirt och nu ville de ge den till Super-Mario.

Han skrattade när han såg den, skakade supportrarnas händer och lovade att ta den på sig. På tröjan stod det tryckt, i versaler:

HELLRE SVART ÄN SVARTVIT.

Jag fastnade för episoden redan när jag läste om den, men det tog ett tag innan jag förstod varför den skavde i mig. Det var ju snällt gjort, ett humoristiskt sätt att ta udden av idioterna på Juve-läktaren. Men någonstans sa den där meningen också mer om rasismen än det var tänkt.

HELLRE SVART ÄN SVARTVIT.

Jag kände, instinktivt, att den där meningen på ett vis ställde upp på antagandet att det var två handikapp som rankades. Det är illa att vara svart, men det är inte lika illa som att vara juventino.

Alldeles nyss stötte jag på Mario Balotelli utanför Italiens spelarhotell. Han gick utan att halta, sa att han var okej och jag skulle gissa att han spelar från start mot Sverige.

Men i livet har han, en ung, svart italienare, fortfarande många motståndare som är mäktigare än Rasmus Bengtsson.

/Simon Bank

Erik Niva får reda ut fenomenet med ett totalt ointresserat Spanien, som fick oss att undra om framtiden ser ut precis som dåtiden, med ett ineffektivt, orörligt bollrullande La Furia Roja som inte brydde sig om så socialistiska fenomen som arbete och lojalt löpande.

Här tänker jag istället ge mig in i en diskussion om de gemensamma barn som svensk fotboll har med il calcio.

Jag skriver i midsommartidningen om hur Jörgen Lennartsson hängt med Franco Ferrari, mannen som basar över världens främsta tränarakademi, Coverciano, halvannan mil utanför Florens. Jag vill mena att det säger en del om en samsyn i Italien och Sverige på utbildning som något fullkomligt nödvändigt.

I Italien yttrar det sig i ett totalt intellektualiserat tränarskrå, som är det bästa i världen eftersom de tror att varje litet område är värt samma omsorg. Alla som någon gång besökt en god italiensk restaurang i, låt säga, Rom, eller en italiensk skräddare i, låt säga, Genoa, eller en chocolatier i, låt säga, Turin, vet hur en italienare ser på sitt hantverk.

Det är som Arsène Wenger sagt om japaners work ethic, att om något är värt att göra så är det värt att göra ordentligt. Oavsett om det handlar om att plocka upp en använd pappersservett i en hotellkorridor eller om att fatta avgörande regeringsbeslut.

I Sverige har man spottat på bildningstanken, på GIH och positivismen. I Italien omfamnar man den.

Hur som helst, där finns en länk mellan Lennartsson och Pierluigi Casiraghi.

Jag gillar det synsättet. Men jag kan också se att det har sina baksidor. En av dem är att spelare ställs under extrema kunskapskrav. Ni vet ju att ingen svensk spelare (om han inte råkar vara en extrem, extrem talang) går in i en svensk startelva innan han fyllt 23. Och det är precis likadant i Italien.

Man tror att fotboll kan förstås, att det är ett arbete som kräver sin utbildning och sin erfarenhet, att toppfotboll inte skiljer sig så mycket från att laga skorstenar på 180 meters höjd.

Man skickar inte upp en liten jävel som aldrig varit där förut.

Under säsongen som gick hade ganska exakt dubbelt så många unga (U21-kvalificerade) spanska spelare viktiga roller (spelade minst hälften av matcherna) i La Liga jämfört med hur många italienska talanger som hade samma roller i Serie A.

Jag frågade Casiraghi om det igår, och han hade en ganska tydlig bild både av hur det varit och hur det kommer att bli.

– Något har ändrats, sa han. Italiensk fotboll är inne i ett avgörande skede, särskilt med de svårigheter vi varit i. Jag tror att många stora klubbar kommer att lita på att unga spelare kan förändra situationen I år har Inter använt Santon, i fjol använde de Balotelli. Men de unga får inte samma chanser som i andra länder, hos oss ses en spelare som är 23, 24, 25 fortfarande som ung. Cassano är 27, men ses fortfarande som en ung spelare. Men jag tror att det är på väg att ändras.

Italien har hamnat efter, och vänder sig kanske till ungdomen för att hitta tillbaka, för att hitta vägen framåt. Tack vare Gasperini har de fått unga ledare som Criscito och Bocchetti, för att ta två exempel.

Och Sverige?

Vi har våra egna kriser, med ekonomi och publik. Och det har aldrig funnits så många, unga spelare i nyckelroller som det finns nu.

Inget ont som inte… och så vidare.

Och snart är det match, mellan den här turneringens två bäst utbildade lag. För en gångs skull känns det viktigt att båda på något sätt vinner.

/Simon Bank

Medan vi koncentrerar oss på en låtsasturnering i Sydafrika och en juniorturnering i Sverige spelas riktig, blytung, storpolitisk fotboll utanför det etnocentriska synfältet.

Om en halvtimma spelar Nordkorea för att kvala in till VM. Klarar de oavgjort mot Saudi i Rijadh är saken klar, de blir tvåa efter brödrafolket i Sydkorea, och det i en grupp som dignar under politiska över- och undertoner.

Häromveckan satte CNN/Time en fantastisk rubrik efter att Nordkorea klarat 0–0 mot Iran i Pyongyang:
North Korea Wipes Out Iran (from the World Cup).

Ungefär där ligger tonläget.

Tidigare idag fick så Nordkorea en hjälpande hand av Sydkorea. I kväll kommer de att få en av Fifa. Vi tar Syd först – alla som följt det politiska spelet mellan Syd och Nord de senaste månaderna vet att relationen är helt okomplicerad. Irans förbundskapten Ghotbi skickade ut ett rätt offensivt 4-3-3, anfört av Osasuna-stjärnan Masoud Shojaei.

Shojaei skickade in 1–0, ett enkelt mål, och Iran behövde bara hålla hela vägen in i mål. Men Shojaei missade öppet mål, och mot slutet pressade Sydkorea för en kvittering. Den kom efter en kontring när Sydkorea vägrat spela ut bollen, Ji-Sung Park – trelungsmannen – gjorde det.

Intressant 1: Att Sydkorea hjälper Nord.
Intressant 2: Att Saudi och Nordkorea nu kan spela på resultat, oavgjort tar Nordkorea till VM och Saudi till vidare kval – vilket naturligtvis är en sanslös skandal, hur man än ser det (Algeria! Algeria!).
Intressant 3: Ett litet, grönt tejpband kring handlederna på tre av de iranska spelarna. Och det gröna kaptensbandet på Mehdi Mahdavikias arm.

Irans gator är ett snäpp från totalrevolt efter valet, regimkritikerna dundrar mot president Ahmadinejad efter valet (och valfusket?) och på samma sätt som Ukraina målades orange under revolten så har den gröna färgen varit gatuprotestanternas symbol.

Om en halvtimma rullar bollen igång i Rijadh. Allt som händer betyder något. Allt som inte händer också.

/Simon Bank

5–1. Bulgarien 2004 Style.

2004, om ni minns, var sommaren då ett svenskt landslag senast gjorde fem mål mot ett östlag i en EM-premiär. Det var också sommaren då Vitryssland senast spelade U21-EM, och sommaren då de så småningom slutade trea i en grupp där de två topplatserna gick till…
…Italien och…
…Serbien.

Äh, jag vet faktiskt inte varför jag letar efter otäcka mörkertecken en dag kväll natt som den här, när dimman över svensk landslagsfotboll lättat. Egentligen är det ju en sån dag kväll natt när till och med de lite negativa punkterna känns som löften.

Ola Toivonen fick inte med sig särskilt mycket, inte Emir Bajrami heller – men det kan man ju precis lika gärna se som outnyttjat kapital inför de väldigt mycket tuffare uppgifterna som väntar.

Jörgen Lennartsson (som med superb ackuratess fullföljer den svenska förbundskaptenstraditionen med en, eh, lätt begränsad engelska) inledde presskonferensen med att tillägna ”de allsvenska tränarna” segern.
– Det är dom som fått fram de här talangerna, som jobbat med dem varje dag på träningsplanen, sa Lennartsson.

Det var snyggt gjort, en kväll när han kunnat sätta sig själv i centrum och förtjänat det. Med en erkännandets nick mot IFK Göteborgs modiga ungdomssatsning (Berg, Wernbloom, Svensson) känns det annars mer rätt och lätt än någonsin att presentera dagens Svennis-skala:

Môcke bra:
Rasmus Elm.

Môcke, môcke bra:
Pontus Wernbloom.

Môcke, môcke, môcke bra:
Marcus Berg.

När vi styrde ut från Malmö, mot basen i Helsingborg (och ett medelklasshotell, på andra sidan gatan från Erik Nivas bekymmerslösa lyxtillvaro med guldkranar, regnskogsdusch och veganfrukostar), stannade vi till lite snabbt för att få oss en bit mat. Innan maten kom hade mannen i kassan två frågor:
1: ”Hur gick matchen?”.
2. ”Fick Labbe spela?”.

Det fick ju Labbe. Labinot Harbuzi kom in med tio kvar, till kvällens största jubel, medan Andreas Landgren buades ut när han kom in. Det är tufft att vara helsingborgare i Malmö, som Roland Nilsson brukar säga.

Samma sak noterat i bild, från mixed zone:

Labinot håller hov.

Landgren håller låg profil.

Från samma mixade zon kan jag avslöja att yttre och inre hierarkier lever och har hälsan även i U21. Sålunda räcker det att slänga ett halvt ögonkast mot två små väskor för att se vem som är vem. För att göra det lite roligare kan vi sammanfatta det som ett grundskoletest i fotbollsstjärnekunskap. I all enkelhet: Para ihop rätt stjärna med rätt väska:

1. Kalmar-stjärnan Rasmus Elm.
2. Premier League-stjärnan Martin Olsson.

A. Louis Vuitton-necessär.
B. En gympapåse i nylon.

Äh, det var väl för enkelt. Den dag Rasmus Elm kryssar runt med Louis Vuitton-grejer och diamant i örat är samma dag som Rio Ferdinand klär sig i kvinnokläder.

Oh, Blimey.

/Simon Bank

Jo, jag förstår ju att ni undrar. Vad gör jag nu för tiden, varför hör jag aldrig av mig et cetera.

Och det ska jag berätta, att jag numer framlever mina dagar som inbäddad krönikör i U21-cirkusen. Undrar ni hur det livet ter sig så kan jag väl till att börja med säga att det är… annorlunda. Jag är inte den som inbilar mig att ni trillar in här för att läsa bakomkulisserna-ego-rapporter från journalistträsket, men ibland kan det vara på sin plats med ett undantag.

På tisdag debuterar Jörgen Lennartsson i ett stort mästerskap, och det är en särdeles sympatisk ledartyp. Som gillar att prata om fotboll. Mycket. Och länge. För att ni ska få en bild av hur det är att jobba med eller mot Lennartsson så vill jag – så här på kvällskvisten – bjuda på ett autentiskt nedtecknat snitt ur gårdagens presskonferens.

Det börjar med en fråga från Göteborgs-Postens briljant tjurige Ulf Stenberg, man kan tycka att frågan förtjänar ett stringent svar. Jag nöjer mig med att konstatera att svaret blir… lite mer än så.

Ulf Stenberg, GP:
– Vad väntar du dig för matchbild?

Jörgen Lennartsson, U21:

– Det är nog två lag som vill ha bollen, båda två. Vi har ju haft en ambition med U21, att utveckla vårt passningsspel, att utveckla spelet där vi jobbar mot ett etablerat försvar. Försvarsspelet har ju oftast varit en stark pusselbit i många svenska lag, och det är en förutsättning för att svenska lag ska lyckas på den stora internationella scenen, att försvarsspelet fungerar. Omställningsspelet är också ganska så självklart, att det finns med som en viktig del. Men vi har också, med U21, med de här spelarna, pratat mycket om att utveckla vårt passningsspel, att utveckla våra vapen mot ett etablerat försvar. Hur ska vi kunna slå ut ett etablerat försvar? Hur ska vi kunna, med ett bra passningsspel, luckra upp elva motståndare som står, så att säga, i sina utgångslägen? Och då hitta lite olika lösningar på det. Det handlar om att få fram bolltrygga spelare, spelare som vågar ha boll, spelare som känner att de vill in i de här hålen som finns i motståndarnas försvar och kan behandla bollen, kan fatta bra beslut och så. Att genom en bra samhandling, för att prata norska, tillsammans skapa hål i motståndarnas försvar och med ett bra kombinationsspel skapa målchanser. Det är en sak vi inte har varit nöjda med under den här resan. Vi tycker att vi tappat boll för mycket, vi tycker att vi har, så att säga, fått jobba för mycket defensivt för att vi i vissa faser haft för mycket enkla bolltapp. Men vi har ändå liksom haft det som en ambition, att jobba med vårt passningsspel och utveckla den delen i spelet också. Det finns inget motsatsförhållande mellan det och att ha ett bra, rakt omställningsspel utan vi måste ha båda vapnen. Men så är det så att ibland så tillåter inte motståndarens kunnande att vårt kunnande ska räcka till för det. Vi hade ambitionen när vi mötte Spanien att kunna ha bollen under vissa perioder: vi måste kunna andas, vi måste kunna vila med bollen, vi måste så att säga kunna andas för vårt eget självförtroende. ”Nu är det vi som har bollen, nu är det ni som får springa lite”. Det är viktigt för den mentala självkänslan när man spelar fotboll, att inte bara försvara och kontra hela tiden. Utan att känna att ”nu kan vi ha tio passningar här så får dom springa lite”, för att spelarnas självförtroende och individuella utveckling ska öka. Men det spanska lagets kunnande var på en sån nivå att, liksom, vi hade ambitionen och vi försökte så gott det gick, men vi klarade det inte. Vi mötte ett lag som var så väldigt bra. Periodvis i andra halvlek så lyckades vi få loss bollen och få en annan matchbild, där vi kunde styra delar av matchen också. Det är litegranna vad man har för ambition, vad man har för mål, vad man vill och så har man det andra, när det kommer till verkligheten: Hur mycket räcker det till, och vad blir den taktiska bilden av matchen då? Men vår ambition är att kunna skapa målchanser både på omställningar och fasta situationer, men också på längre anfall med större bollinnehav. Och vi känner att vi har spelartyper som har egenskaper för det, men då måste de göra det på en nivå högre än vad de normalt sett gör när de spelar hemma. Det måste göra alla de här sakerna… Emir Bajrami måste göra allt det som han gör i allsvenskan på Borås Arena, på två pinnhål högre nivå. Det är liksom den biten vi måste få att fungera. Så jag tror att det blir en ganska jämn matchbild vad gäller bollinnehav och att vi ska kunna stå upp på ett bra sätt och även äga bollen och kunna styra perioder av matchen och känna att vi kan hålla i bollen också. Men vi är medvetna om att vi möter ett extremt passningsskickligt lag, där vitryssarna nästan aldrig vill slå några passningar med 50-50-adresser, utan det är ett bollhållande lag, ett passningsorienterat lag. När de för kontringslägen så går de iväg blixtsnabbt i omställningarna men när de spelar mot etablerat lag så är det ganska mycket passningsspel som gäller i deras hänseende.

Ni som hängt med hit kan hämta varsitt diplom i receptionen. Och jag vet ärligt talat inte vad som är mest fascinerande med Lennartssons utläggning:

1. Att han drog harangen i ett svep nästan utan att andas?

Eller:

2. Att Lennartsson är den i särklass mest konkrete av de två U21-kaptenerna.

/Simon Bank