Non è possibile al mondo
farsi grandi così
Senza mai sponsor e TV

Vecchio grande TORO
ma che cos’è?
Vivo è morto mezzo secolo fa

Det är inte möjligt i världen
att vara så stor
Utan sponsorer och tv

Gamla stora Toro,
vad var det?
Levande och döda, ett halvt sekel senare

(Statuto – Grande)

Klockan fem idag är det alltså exakt 60 år sedan den svartaste stunden i il calcios historia.

Superga-kraschen 1949, den sista resan för ett av de största lag världen någonsin sett och början på en av de märkligaste klubbhistorier som finns i världen.

Ni känner till historien, den ödesbestämda tragedin som plågat Torino i 60 år. Flygkraschen i dimman den där dagen, när piloten ”Gigi” Meroni inte kunde se och 31 människor, däribland hela Il Grande Torino, dog.
Och arton år senare, Toros andra stora tragedi, när artisten, rebellen, högeryttern ”Gigi” Meroni (han kallades alltså exakt samma sak som olyckspiloten vid Superga) förlorade livet i en bilolycka där föraren som körde över honom hette Attilio Romero, en fanatisk Meroni-supporter som senare skulle bli Torinos president.

Nuet och historien är ett i Torino, il Grande Torino och Gigi Meroni lever kvar som eko och verklighet, som svek och löfte.

I Eurosport har Gianluca Marchese idag gjort ett försök att översätta il Grande Torino-elvan till en nutida motsvarighet. Det är ett fint försök – han kommer fram till det här:

Bacigalupo – Matteo Sereni.
—
Ballarin – Christian Panucci.
Maroso – Davide Santon.
—
Grezar – Javier Mascherano.
Rigamonti – Giorgio Chiellini.
Castigliano – Daniele De Rossi.
—
Menti – Franck Ribéry.
Loik – Esteban Cambiasso.
Gabetto – Pippo Inzaghi.
—
Mazzola – Francesco Totti.
Ossola – Ryan Giggs.

Jag kan inte bedöma hur korrekt det är, men det säger en del om det enorma slag som olyckan var för hela Italien, för hela fotbollsvärlden. Som Corriere Lombardo skrev dagen efter olyckan: ITALIEN GRÅTER FÖR SINA MÄSTARE – MÄSTARE FÖR EVIGT.

Il Grande Torino hedrades igår, och de hedras under hela dagen idag. Klockan tio i morse hölls en ceremoni vid gravplatsen, och nu strömmar folk till Basilica di Superga, där fader Rabino håller en mässa för de döda. Mässan besöks av dagens stora i klubben, ledda av kapten Rosina.

– Ansvaret är ingen tyngd. Att vara kapten i en klubb med en sådan historia gör mig bara stolt, säger han.

Mässan kommer att sändas via storbildsskärmar nere i stan, där Toros supportrar samlats.

Allt sker samtidigt som Torino slåss – utan framgång, som det verkar – för att överleva i Serie A. Och det sker samma dag som Fiat-chefen Sergio Marchionne går ut i Financial Times med en plan för att rädda Fiats framtid. Marchionne kallar fusionsplanerna ”a marriage made in heaven”.

Han valde fel dag. I dag vet Turin mycket väl att det inte hålls några bröllop i himlen.

De är upptagna med en begravning.

/Simon Bank

Il Grande Torino.
Tv-profilen Piero Chiambrettis hyllning till La squadra più forte della storia del calcio.

Första maj – ett tillfälle så gott som något att berika det här utrymmet med ytterligare en all-star-elva.

Dagen till ära lägger vi fokus på vänsterkanten.

Det är väl inte direkt modernt med politiskt engagerade fotbollsspelare, men de finns. Vi diskuterade ju Kanouté alldeles nyss, och idag passar vi på att visa upp en hyfsad trupp som använt sitt kändisskap till att peka ut en politisk riktning.

En högerelva får vänta ett tag, men det ska nog gå att få ihop en sån också.

Först får ni ha fria synpunkter på den här. I demokratisk, socialistisk anda.

Albert Camus
En lite märklig lösning, det erkänns, men det känns rätt att grunda laget med intellektuell tyngd. Kommunisten Camus stod i mål i Racing Universitaire Algerois hemma i Algeriet, och har bjudit på existentialismens finaste kärleksförklaring till sporten:
– Det jag vet säkrast av allt om moral och mänsklig plikt, det lärde jag mig av fotboll.

—

Oleguer
Skulle säkert välja catalanismo före socialism, men han är en uttalad anti-fascist och socialist, han protesterade mot Spaniens inblandning i Irak och när han skrev sin självbiografi Cami d’Itaca (”Vägen till Ithaka”) var den ett sätt att använda fotbollen som redskap och metafor i en utopisk samhällsdiskussion. ”Det är inte viktigt om du når fram eller inte, bara att du är nöjd med din resa dit”.

Lilian Thuram
En humanist och anti-rasist mest av allt, och förmodligen den mest tänkande mannen i modern fotboll. Anklagade Sarkozy för en rasistisk grundsyn och stöttade socialisten Ségolène Royal i valet senast.

Gordon McQueen
Leeds/Manchester United-backen dolde aldrig sina sympatier för Labour, och skrev till och med i Daily Mirror för att förklara varför. Det handlade om bakgrund.
– Jag kommer från en familj och ett område som var och fortfarande är labour. Det fanns till och med fler kommunister är tories. Jag gjorde bara vad de bad mig, gick på möten, hjälpte till med pengainsamlingar.

Paul Breitner
Emblematisk vänsterikon under 70-talet, med sina Lenin-, Marx- och Mao-studier, sin socialist-estetik och sitt motsatsförhållande till Beckenbauer. I grunden var han mer rebell än kommunist, men det hindrar inte det poetiskt perfekta i att han var vänsterback i ett av Bayerns och Västtysklands bästa lag någonsin.

Breitner. Mao.
—

Fernando Redondo
Uppvuxen i övre medelklass blev han en av de där intellektuella fotbollsspelare som bara Sydamerika verkar fostra. Hamnade i konstanta konflikter med repressiva förbundskaptener i Argentina (Passarella, Bilardo), och avslutade karriären i Milan med att vägra ta emot lön när han var långtidsskadad. Alltid en hjälte för det.

—

Margarita Döller
Enda kvinnan i laget, och egentligen platsar hon inte på sina fotbollsmeriter. Döller och hennes syster Lucia spelade fram tills i höstas i österrikiska Hellas Kagran. Då gick de ut och organiserade en demonstration mot rasism och mot extremhöger-vännen och tunge parlamentsledamoten Martin Graf.
Problemet? Graf var också ordförande i Hellas Kagran – och slängde ut dem ur klubben.

Sócrates
Kedjerökare, lagkapten, doktor, geni, playmaker – och socialist. Känd för sitt sätt att förvandla Corinthians till en mönstermodell för hyper-demokrati, för att kontrastera mot militärdiktaturen. De röstade om allt, bestämde allt kollektivt.

Lasse Johansson
Javafan, nåt svenskt ska vi ju ha med. Och det är inte helt vanligt med spelare som, under den aktiva karriären, tar på sig politiska uppdrag. Roman Pavljutjenko har gjort det i Ryssland, men han är inte vänster. Sosse-Lasse är det. Klart han ska ha en plats.

—

Cristiano Lucarelli
Den mest uppmärksammade kommunisten in the world game. Ställde till det för sin landslagskarriär när han firade ett U21-mål med att blotta en Che-tröja. Öppen marxist och Fidel Castro-sympatisör som hänger med Che-dottern Aleida Guevara och föreläser om sin socialistiska övertygelse.

Lucarelli. Näven.

Diego Maradona
Chavez. Che, Castro… Nämn en socialistisk ikon – och Diego är med ombord. Är väl långt ifrån någon intellektuell, men har satt en ära i att stoltsera med sina vänsterövertygelser.

Diego. Che.

Bänk: Pia Sundhage, Brian McClair, Damiano Tommasi, Javier Zanetti, Jorge Valdano, Ruben Svensson.

Tränare:
Bill Shankly, Liverpool.
En av historiens största var alltid ärlig med sin ideologiska färg. Och han tog med sig den ut på planen:
– Den socialism jag tror på är den där alla arbetar mot samma mål och alla tar del av belöningen. Det är så jag ser på fotboll, det är så jag ser på livet.

Alex Ferguson, Manchester United.
Uttalad vänsterman. Är man arbetargrabb från Govan blir det kanske så. Och vad man än tycker – visst var det lite skönt när han förvandlade C-Ron-bråket med Madrid till en politisk fråga?
– Ronaldo har fyra år kvar på kontraktet, då säger Calderon det här fantastiska: ”Slaveriet avskaffades för många, många år sen”. Sa de samma sak till Franco?!

Gusztav Sebes, Ungern.
Ledare för det Ungern som var bäst i världen. Hur? Sebes kallade systemet ”socialistisk fotboll”. Målvakten Gula Grosics berättar:
– Sebes trodde på den socialistiska ideologin, och det märktes i allt han sa. Varje viktig match var en politisk fråga, han pratade ofta om att kampen mellan kapitalism och socialism ägde rum på fotbollsplanen precis som överallt annars.

Sådär. Vilka glömde jag? Och hur ska vi coacha laget? Alla ska få lika mycket speltid, naturligtvis.

/Simon Bank

Alla lag har sina skador under en säsong. Alla lag har sina svackor.

Det gäller att tajma in dem rätt, och just ikväll känns det som att Manchester United lyckats med det i år också.

Andra halvlek mot Spurs, första halvlek mot Arsenal ikväll… det otäcka, rörliga, rödglödgade United är tillbaka. Break’s over.

Fletcher? Magisk.
Carrick? Tillbaka i sitt perfekta och ännu mer rörliga quarterback-jag.
Rooney? Ballon d’Or-ish.
Rio och Vidic? Inte så långt ifrån maj 2008-fräscha.

Peter Wennman kommer att lämna den utförliga rapporten från Old Trafford, men i initialanalysen är det bara att böja sig för en lysande laguttagning och en lysande match.

Arsenal har spelare som varit bra i perioder av säsongen – Nasri bar dem stundtals i höstas, Cesc har varit Cesc-bra i vår – men de förlorade mittfältet med 100-0 i kväll. Ferguson visste att han skulle möta ett defensivt lite nervöst Arsenal, utan Gallas blir det så – så vad gjorde han?

Han lät sitt lag dra isär Wengers med det här slutspelets bästa djupledsspel. I förstaläget, på Tevez, eller i andraläget, på Carrick eller Ronaldo. Medan ett långt Arsenal försökte hänga ihop drev Fletcher (hans bästa match någonsin?) upp passningstempot till en ohygglig nivå.

Det var som att se ett Barcelona som varierade med en djupledstanke. 7–1 i skott på mål efter en halvtimme. Vore det inte för en fenomenal Almunia hade det stått 3–0 redan där. Hade de mött Tottenham hade de vunnit matchen med 5–0.

Det här är första gången Sir Alex och Wenger möts över två hela matcher, och Wenger lever fortfarande. Hans lag orkade inte anfalla särskilt smart när de väl vann bollen (Adebayor behöver vara varm för att vara bra), men de klarade sig tack vare sin grundkompetens.

Kan de vända? Tja, de har Walcott och – om han känner för det på tisdag – Adebayor. Han kan kasta in en killer som Eduardo från start. Men Ferguson kan åka till North London och luta sig tillbaka och se vad the Arsenal tänker göra. Han kan spela Berbatov från start, med Rooney och Ronaldo på rulle.

Och han har, för första gången på länge, sin bästa uppställning på benen och i form.

Näst sist av allt: En liten påminnelse av en bild som inte kommer att vevas i något enda highlights-paket, men som fastnade hos mig. Första halvlek, en boll rinner ut mot sidlinjen och Kieran Gibbs möter Cristiano Ronaldo i en 40-meters sprintlöpning för att hinna den först.

Det var som att se en OS-final på hundra meter. Oerhörd fysik, oerhörd fart. Jag tänkte att det är väldigt sällan man ser den sortens totalexplosioner i spansk eller italiensk fotboll. Och att ett av Serie A:s stora problem är att man så sällan prioriterar just den sortens spelegenskaper.

Sist av allt: Svennis-skalan.

Môcke bra:
Rooney – Walcott.

Môcke, môcke bra:
Carrick – Gibbs.

Môcke, môcke, môcke bra:
Fletcher – Almunia.

Så vad säger ni?

80–20 nu?

/Simon Bank

All I asked for, really.

Chelsea kom till Barcelona, tog på sig rollen som klassens överstemobbare och skrämde slag på de små bolltrollen i Peps Barça. Nu får vi äntligen se vilken deg de är gjorda av (som de brukar säga i Italien).

Matchen i bildväg här. Lite införtyck här och en intressant historia här.
 
Det som ska sägas om matchen säger jag i huvudsak i onsdagstidningen, men i kortformat är det väl bara att konstatera att Barça borde vunnit med ett par men att Chelsea gjorde en imponerade insats – och att en spansk domare förmodligen hade visat ut ett par, tre gula spelare.

Jag hade inga större problem med att han inte gjorde det. Chelsea spelade stenhårt, men sällan svinigt. Det var hur som helst det elakaste lag en holländare skickat ut sedan Slakten i Nürnberg i VM senast. Alex kapade Messi, Ballack kapade Henry, Alex sänkte Henry, Lampard sänkte Alves och Malouda bråkade med Alves i 90 minuter plus stopptid.

En sjuhelvetes omgång var det, i alla händelser. Och om det var 60-40 till Barça inför matchen är det 50-50 nu.

Saker som kanske inte framgick i tv-rutan:

•Camp Nou tokhyllade gamle CL-hjälten Belletti när han byttes in. Applåder och name-chanting. Gåshud.

•Chelsea hade ett helt okej following som, trots den där vanliga ogina placeringen halvvägs till Jupiter, fick iväg ett Carefree som hördes hela vägen ner till planen under andra halvlek.

•Även om det smällde friskt så var det inte alls samma sorts bataljer som de här lagen hade under Mourinho-Rijkaard-eran. Den här matchen präglades av ömsesidig respekt. Mycket kramar före och efter match.

Svennis-skalan:

Môcke bra:
Xavi – Michael Ballack.

Môcke, môcke bra:
Yaya Touré – Michael Essien.

Môcke, môcke, môcke bra:
Daniel Alves – Petr Cech.

Nu ska vi förstås blicka mot Öarna och semi 2, men innan vi gör det så kan vi spåra vidare i gamla Englands-spår.

Erik Niva har berättat om när Frank Lampard med rak rygg och gott om integritet ringde in till ett phone-in i LBC för att försvara sig mot illvilligt snack om att han, i samband med sin skilsmässa, skulle ha svikit sina barn och varit en dålig pappa.

Ni har dessutom säkert noterat att John Terrys mamma gripits för snatteri.

I lördags var ju Chelsea i östra London för att sno West Ham på derbypoäng. Och… ja, JT och Lamps är ju inte direkt de mest älskade figurerna i den delen av stan. Om man säger.

Så vad hände?

Jodå, det sjöngs en del. Och sen lite till.

Publiken var snällare i Barcelona.

/Simon Bank

Rummet är fortfarande varmt, trots att det är efter midnatt. Tar en promenad i det svala mörkret på stan, plockar en öl ur minibaren, sköljs med i den där ganska ovanliga känslan av att inte vilja vara någon annanstans i hela världen.

Hotellen serverar frukost till elva, de har en John Cage-utställning på Macba och sedan ska ett av de läckraste lagen in the history of the world få bekänna färg mot ett av de tuffaste, hårdaste, elakaste, bästa lag som finns.

Stället att vara på: Barcelona.

En av de bästa sakerna, rent allmänt, med att vara i Spanien/Katalonien är förmånen att få läsa ett kvalitativt veckomagasin som Don Balón. Inte lika bra som France Football, men en bit på väg.

I senaste numret finns en stor intervju med Frederic Kanouté, och det är ju alltid en fröjd att läsa intervjuer med honom. En fotbollsspelare som tycker något, säger något, står för något, vill något.

Jag hade nästan glömt att han spelade med Paolo di Canio i West Ham. Skrattade när jag läste det. Vilket fenomenalt lurigt par.
– Jag mötte honom i West Ham. Han är en spelare med mycket talang… men galen, säger Kanouté.

Tycka vad man vill om Di Canio – och gud ska veta att man vill det – men han var också en av de befriande, rakryggade spelare som vågade använda sin prioriterade position till att stå för något annat än Playstation och dyra klockor.

Kanouté gör det fortfarande, samtidigt som han är upptagen med att dominera La Liga. Jag ska göra mitt bästa för att översätta ett par snitt ur Don Balón-snacket:

Om varför han inte spelar för Frankrike (där han är född, och där han spelade upp till U21-nivå):
– För att jag från 14-15-årsåldern följde den afrikanska fotboll som sändes i tv, som Afrikanska Mästerskapen, och det tilltalade mig. Från den åldern började jag tänka på att spela för Mali, så att spela för dem har alltid varit min önskan.

Förstod omgivningen i Frankrike ditt beslut?
– Jag tänkte mycket på det eftersom jag var på en lista på 30 spelare som kallats till en officiell U21-match. Många förstod mig inte, trots min förklaring, och tyckte att jag fattade ett dumt beslut.

Handlade det om rötter?
– Ja, för jag är född i Frankrike och hade bara varit i Mali på semester med familjen, och inte ens särskilt ofta eftersom flygbiljetterna var dyra.

Apropå beslutet, hade du känt dig som en utlänning i Frankrike?
– Ja, men det är nästan omöjligt för en svart eller arabisk person att inte känna sig utländsk i Frankrike. (…) Men det är en sak, och att lita av rasism är en annan sak. Det har jag aldrig känt av vare sig i Frankrike eller England, där de absolut inte fick mig att känna mig som en utlänning.

Där lever de i harmoni mellan raser och relgioner…
– Jo, de är multikulturella. Och, på religionstemat, jag bestämde mig i 19-20-årsåldern för att följa islam. Där finns svar, balans, frid.

Efter 9-11 och 11 mars (terrordådet i Madrid) bevakas muslimer väldigt noggrant…
– Jag vet, och jag förstår det. Men attentaten var en idioti från en fanatisk minoritet, och inget mer. De attackerna har skadat muslimerna, jag har hört mycket dumt om islam. Men man ska inte generalisera om alla muslimer, precis som man i Spanien inte generaliserar om alla basker.

Vad menar du?
– Jag är inte rädd för att åka till Bilbao trots ETA:s attentat, jag är inte rädd för alla basker eftersom de som gjort attentaten är en grupp fanatiker. I tv talar de inte illa om baskerna, men media blåste under skräcken efter de där attentaten (9-11, 11 mars) och en del politiker utnyttjade den skräcken.

Vem?
– George Bush använde terrorismen som ursäkt för att invadera Irak och attackera Afghanistan.

Har några backar förolämpar dig grovt för din religion eller hudfärg?
– Ja, och ett par av dem spelar i Spanien. Jag erkänner att det känns hårt att höra det, och jag vill reagera. Spelare i England förolämpar varandra mycket, men utan att ta upp hudfärg eller religion. Jag erkänner att det fått mig att tappa koncentrationen.

I vilket land finns mest rasism på läktarna?
– Jag kände inte av rasism på något enda arena i England, de har inte samma problem med rasism som här i Spanien, där det hörs rasistiska ljud från en del publik.

Skulle du (apropå Eto’o på La Romaredo häromåret) kunna lämna planen om du utsattes för upprepade rasistiska förolämpningar?
– Jag vet inte här och nu. Jag har aldrig upplevt den sortens problem. Det är en situation jag inte kan sätta mig in i nu, reaktionen beror på hur man känner.

(—)

Tanken stämmer överens med ditt sätt att vara, för du har redan tagit upp andra saker.
– Vad menar du?

Eftersom du en gång tejpat över reklamen på din matchtröja, och en annan gång lyft den för att visa ett budskap där du stöttade Palestina.
– Ibland kan spelare, eller artister, ta upp saker som andra gör med demonstrationer på gatan.

Och du gör det på gräset…
– När jag gör något känner jag att det är min plikt och min rätt. Jag gör det på planen för det är det bästa sättet för en fotbollsspelare.

Det är inte så vanligt…
– Jag är van vid att folk pratar om mig.

Du blandar fotboll och politik…
– Bara ibland, inte alltid. Idrottsmän måste också föra fram sina tankar. Till exempel kan jag säga att USA nu fått en bättre president.

Du är ett Obama-fan?
– Ja. Jag är förtjust i honom. På kort tid har han förändrat saker, och han kommer mer än något annat att förändra världen till det bättre. Bushs beslut var dåliga för alla, men med Obama tror jag att vi kommer att få det bättre. Han vill förändring och kommer att söka en motsatt världsordning än Bush, som bara skapade en kaotisk värld.

Mer Frederic Kanouté åt världen. Fler tänkande, tyckande fotbollsspelare.

Och apropå allt och inget så var det först idag som jag lärde mig att Barack Obama är vänsterhänt. Inget stort med det, om det inte vore för att Reagan, George W Bush och Clinton också var det. Liksom Gerald Ford, Truman, Hoover och James A Garfield.

Och med det har jag nog kommit så långt ifrån målet att jag lika gärna kan sätta punkt.

Punkt.

/Simon Bank

PS. En fråga till den stockholmsbaserade delen av läsekretsen: Finns det någon tidningsbutik i stan som är välsorterad nog för att ha France Football i sortimentet?

Jo, det är klart att vi ska fördjupa oss i Marseilles väg mot titeln. Jag tror det blir så nu, det var den sortens vändning i Lille igår.

OM var inte särskilt tryggt, de har sina defensiva problem även om det blivit bättre i vår, men de kan spela enklare fotboll sedan brunbjörnen Brandão anlände med sitt huvudspel och sin fysiska närvaro (å andra sidan så skulle Henry Bronett se ut som en expert på huvudspel och fysisk närvaro vid sidan av Valbuena).

Jag lovar er något matigt om hela OM:s säsong, från den halvdana starten via bråket med Louis-Dreyfus och vintervärvningarna och fram till den sagolika våren. Men det där kommer i tidningen vad det lider.

Här och nu nöjer vi oss, på vägen in i annat, med att konstatera att eftersnacket till Lille handlat om två saker: OM-spelare som försöker ta ner pressen (”det här är bara ett steg mot titeln, vi får inte segla iväg”) och lite sidosnack om vad som egentligen hände med Santos Mirasierra.

Ni som varit med oss ett tag kan ju historien om Santos. Därför förstår ni också varför det är intressant att han igår greps på stationen i Lille, tillsammans med två andra OM-supportrar som påstås ha förolämpat och slagit en supporter med… Paris Saint-Germain-tröja.

Det verkar inte ha varit någon stor sak, det är Santos historia som ställer till det. Han behöver inte den här sortens uppmärksamhet.

Med det lämnar jag OM och Frankrike och plockar upp ett annat litet spår som förtjänar att synas i sömmarna.

Ni vet, de där som står utanför sidlinjen, ombytta och klara men som väldigt sällan får chansen att verkligen vara med.

Nej, inte Guti. Bollpojkarna.

Inatt hände det nämligen igen – en bollpojke stal rubrikerna i Argentina.

Bottenlaget Gimnasia-Jujuyjuy kom till Buenos Aires för den tuffa uppgiften att försöka stjäla poäng av River på El Monumental.

Sånt blir inte enklare av att bollpojkarna maskar. Och det var precis vad de gjorde. River gjorde 1–0 efter en timme, tiden rann iväg, och till sluten spårade Gimnasia-målvakten Gaston Pezzutti ur. När han efter en av alla evigheter fick bollen av en bollpojke – hämtar ur Rivers ungdomslag – markerade han helt enkelt vad han tyckte om det.

Hur? Så här.

Pezzutti åkte förstås ut. River vann med 1–0. Och bollpojksfrågan dryftas återigen i argentinsk fotboll.

Jo. Återigen. Det här är ett återkommande fenomen. Bara för ett par veckor sen hände det under el Clásico Platense, derbyt mellan Gimnasia La Plata och Estudiantes.

GLP gjorde 1–0 efter paus, och sedan blev det fars och spektakel av alltihop.

6.15 in på det här klippet ser ni hur bollpojkarna tagit sitt yrke till en helt ny nivå – genom att gömma bollen bakom avbytarbänken. 7.40 in på samma klipp ser ni hur Estudiantes, tack vare en stark domare som lyckats lägga till sex minuters bollpojkebus-stopptid, lyckas kvittera när matchklockan tickat en bit över 95 minuter.

Class acts, those boys.

Inte Sao Paulo-klass förstås, ni minns ju den här matchhjälten, som lyckades få ett mål godkänt av en… eh… rätt tveksam domare.

Å andra sidan verkar bollkallarna har ett tyngre fackförbund i Brasilien. I fjol fick ju Fla-stjärnan Toro kicken efter den här kärvänliga knuffen mot en 13-årig grabb under matchen mot Nacional. 1.42 in på klippet.

De skyddar sina bollpojkar, alltså. De är kanske för att de gör mål.

Och så minns vi den här israeliska superstjärnan. How’s that for chutzpah?

I Europa har vi ju annars vant oss vid incidenter. At Spurs, we have this little cheeky bastard, som inte tyckte att 4–0 var nog förnedring för Anorthosis Famagusta.

I Rom har Spalletti instruerat fram kontinentens snabbaste bollpojkar för att underlätta Baby Romas blixtspel (jo, de spelade så alldeles nyss) och i har BarcelonaPep Guardiola tagit efter greppet för at få ytterligare tryck i Barças bolldominerande spel.

Innan vi syr ihop säcken måste vi väl kora världens bästa bollpojkar? I en bra bollpojke söker jag ungefär samma egenskaper som hos en bra målskytt. Förmågan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, förmågan att hugga direkt utan att tveka, förmågan att kunna använda huvudet lika gärna som fötterna.

Japp. Grimsby Town it is. Världens bäste bollkalle.

Ballboys, ballboys, give us a dance.

Nu börjar vi veckan.

/Simon Bank

Dagen efter Lyon–PSG, och det finns ett par små trådar att dra i.

Det blev 0–0. Puel försökte väcka laget med en lite rolig laguttagning, Mounier från start till exempel, men fick samma gamla vanliga OL. Duktigt, men utan spets. Sista tio sprang Benzema själv ner och hämtade boll på egen planhalva i ren frustration.

Benz hade en boll i stolpen, Sessegnon borde nog åkt ut och president Aulas skällde på domaren efteråt. Allt i sin ordning. Puel har gett Lyon-spelarna två dagar ledigt för att slicka sår och komma tillbaka. De har inte gett upp, lovar de.

Men vafan, även om vi inte slutgiltigt kan avliva epoken OL så kan vi ju alltid lyfta fram en annan epokgörande liten detalj från matchen.

Lyon–PSG var nämligen den första match någonsin i Europa som sändes i 3D-teknik.

Speciellt inbjudna supportrtar till lagen fick dra på sig såna där tv-pirat-glasögon (fast de ser inte lika coola ut nu för tiden) och se matchen i en helt ny teknik, producerad av specialteam utanför Gerland och Parc des Princes i Paris. Sex stereoskopkameror ska ha sett till så att man faktiskt kunde följa matchen tredimensionellt.

Orange testade tekniken på franska öppna i tennis i fjol, och nu är den slipad nog för fotboll.

Grattis till Orange, säger vi. Nu ska de bara lösa så att människor kan se deras förbannade tv-kanal också. Orange-Foot, som sänder matcherna, har 60 000 prenumeranter. Inte ens Eric Gerets, OM:s tränare, har kanalen, han hade behövt åka de fyra timmarna till Lyon om han velat se toppkonkurrenterna göra upp.

Fast då hade han å andra sidan kunnat göra det i 3D.

/Simon Bank

PS. Om ni förresten är lite dagen-efter idag så kan ni alltid trösta er med att det finns de som har det värre. Middlesbroughs backjätte David Wheater har använt veckan till att försöka förklara för lagkompisarna hur det gick till när han bestämde sig för att sätta en egen koreografi till Queens Don’t Stop Me Now.

The Sun skrev, youtube la ut bilderna. Men det är nog inga problem. Boro är ju känt för sitt öppna sinne. Fråga bara Mikkel Beck.

En dag på resande fot, med tid för eftertanke och sorg över missade möjligheter.

Man borde förstås vara i Frankrike.

I allmänhet, men speciellt just nu när fotbollsårets mest intressanta helg ska till att börja.

Den är upplagd så fint, som en triptyk med en thriller, ett drama och en romantisk kärlekssaga som avslutning. Fredag, lördag, söndag.

Vi kan väl jobba oss fram i tur och ordning?

I kväll kan falluckan öppnas totalt under Lyon. De senaste sju årens mästare tar emot Paris, tappar de poäng är det färdigt. Då är de inte mästare längre. Då sliter de för livet, för en Champions League-plats värd flera hundra miljoner.

L’Équipe tecknade utgångsläget för Lyon-lejonet fint häromdagen:

Bra tecknat. Dåligt fotat.

Det fanns en tid då OL vann allt hemma på Gerland. Nu har de bara vunnit två matcher (mot brögängen Sochaux och Le Havre) hemma sedan den 16 november. De krisar, de kaosar, prez Aulas protesterade inte ens mot en svag domarinsats i Bordeaux senast – och då vet man att det är illa.

– Matchen mot PSG är… ja, jag vill inte använda ett för starkt ord men… den är avgörande, ja. Om vi inte vinner så är det stor risk att vi tappar mästartiteln, säger Jean-Alain Boumsong.

Striden om titeln sätter fingret på en väldigt intressant diskussion:

Vad är egentligen bäst för fransk fotboll? Att OL kan bygga vidare på sitt imperium, behålla Benzema och satsa mot CL-titeln? Att Bordeaux vinner, så att de kan behålla ligans näst största stjärna (Gourcuff, de är beredda att dubbla hans månadslön till 3,5 miljoner)? Eller att OM, folkets lag, äntligen tar en titel så att de kan frigöra sin slumrande potential?

Jag vet inte. Men jag vet att om ett par timmar kan en dynasti ha fallit.

Och jag vet att ur fylltrattar, barns och Sidney Govous munnar får man höra sanningen. När president Aulas pratar om att vinna Champions League med Lyon så kommenterar Govou (skadad hela vårsäsongen) det så här:

– Låt oss vara realister. Bara tre eller fyra klubbar kan idag säga att deras mål är att gå till CL-final. Lyon är inte en av dem. Ledarna säger vad de vill. Oss spelare emellan vet vi mycket väl att det är omöjligt att nå semifinal.

•••
•••

Och går vi vidare så har vi alltså ligacupfinalen imorgon kväll. Bordeaux–Vannes. Les Bordelais kommer att vinna med två-tre mål. Jag var på plats när Vannes straffsköt sig till finalen, och det är inte så mycket till lag. En duktig mittback, en bra targetforward, sen är det inte mycket mer.

Vannes är, hur som helst, det första L2-laget på sju år (Gueugnon senast) som spelar final i ligacupen, och hela hexagonen kommer att heja på dem.

Intressantare är frågan om vilka som kommer att skrika fram Bordeaux.

Rätt svar: Ingen.

Den första timman kommer Bordeaux-supportrarna att hålla ”stämnings-strejk” i protest mot ligaföreningen och, egentligen, den moderna fotbollen.

Här läser ni mer om det, men protesten handlar i grunden om…

”Oöverkomliga biljettpriser, radikala säkerhetsåtgärder följda av urskillningslöst och oproportionerligt förtryck, sena avsparkstider och allmänt dåliga förhållanden”.

Droppen som ställde till det för glaset var när supportergruppen förbjöds att ta in två banderoller på Stade de France med två olika budskap riktade mot ligan:

1. ”Läktarna så som ni vill ha dem”
2. ”Läktarna så som vi lever dem”

Det finns mycket i den franska läktarkulturen som är sjukt, mörkt och våldsamt – men precis som i resten av Europa har myndigheterna och fotbollsmyndigheterna svårt att närma sig läktarna på ett vettigt sätt.

25 av de största supportergrupperna i Frankrike har gått ihop i Coordination Nationales des Ultras (CNU) för att föra deras talan – ni kan läsa deras manifest här, och ingen av er kommer att hitta något värt att protestera mot.

Mest spännande är deras inramning av vad det är i begreppet ”modern fotboll” de vänder sig mot. Ännu mer spännande är det att många av argumenten ekade igenom även i den där rapporten som The All Party Parliamentary Football Group lade fram i England i veckan.

Bevara ståplats, bevara den demokratiska grunden, låt supportrarna vara supportrar snarare än konsummenter – och reglera deras inflytande i klubbarnas styrelser.

Och som i alla sammanhang där de som skriker ”mot den moderna fotbollen” också skriver under på ”mot fascism och våld” så är jag med dem hela vägen hem.

Allez, les Ultramarines!

•••
•••

Så till söndagen, helgens själva dessert. Lille–Marseille, och om OM vinner där, på en av Ligue1:s absolut svåraste arenor, är det jag som bokar en biljett för att åka ner och se dem bli mästare vad det lider.

Då tror jag på OM, hela vägen.

Det gör franska folket också. I en enkät som CSA gjort på uppdrag av l’Équipe ser favoritlistan till ligatiteln ut så här:
1. OM 31 procent.
2. Lyon 16 procent.
3. Bordeaux 13 procent.

Bland  de som uppger sig vara ”fotbollsintresserade” – den så kallade ”Carl Bildt-kvoten” – är OM ännu större favorit:
1. OM 43 procent.
2. Bordeaux 26 procent.
3. Lyon 18 procent.

31 procent.

På Marseille-temat känner jag också att det är min plikt att meddela att Bernard Tapie är ute och raggar igen. Nu vill han sätta tänderna i Le Gym, alltså i OGC Nice.

Herreminskapare, vad roligt det vore. En klubb med BÅDE Cyril Rool och Tapie. Sex, drugs and Cyril Rool på allvar.

– Jag älskar Nice som stad, jag kommer mycket bra överens med borgmästaren Christian Estrosi. Allt jag hört om klubbpresidenten Maurice Cohen är smicker. Han är galen i fotboll, han vill att hans klubb får så stora medel som möjligt.

– Tränaren Frédéric Antonetti är en supergrabb. Han når otroliga resultat med ett begränsat lag. Jag skulle gilla att försöka hjälpa dem. Jo, jag saknar fotbollen. Stämningen i en klubb, relationen med ledningen, spelarna, fansen…

Så med lite tur har vi nästa år ett Le Gym med Tapie som välgörare, Frankrikes sämsta arena, en korsikan som tränare och Cyril Rool som vänsterback.

What could possibly go wrong?

/Simon Bank

Innan vi går ut i det fina vädret: football365.com har grävt fram en liten film om manlig vänskap som ni absolut inte får missa.

I januari uttalade sig Rio Ferdinand i samband med den där Ge Rasismen Rött Kort-kampanjen. Han drog fram den multikulturella kökkenmödding som United är som ett finfint bevis på att rasism är värdelöst.

– Vi kommer överens allihop. Vi äter ihop, vi reser ihop och det finns ingen fiendskap mot någon beroende på deras hudfärg.

– Fotboll är ett fantastiskt redskap för att föra människor närmare varandra. I United har vi Patrice Evra, Carlos Tevez och Ji-Sung Park och du kan inte tänka dig tre människor som är närmare.

– De är som trillingar. De gör alltihop. De till och med duschar ihop! Äh, jag skohar, men resten av spelarna tittar alltid på dem och undrar hur de kan funka så bra ihop.

– Carlos är argentinare och pratar inte engelska. Ji-Sung är sydkorean och förstår knappt engelska. och Patrice är fransman och pratar bara bruten engelska. Men det är fotboll, och det kan föra samman människor.

Och det där lät ju fint. Men, om vi ska vara ärliga, så lät det väl mer som gammalt hederligt omklädningsrums-banter än nåt annat.

Och så kommer då filmen.

Det är hämtat ur ett av alla sydkoreanska program som följer Ji-Sung Park i Premier Leagues hårda verklighet, och just det här avsnittet handlar om hans 28-årsdag.

Jag har inte sett något finare sen jag inte konfirmerade mig. Ren, skär bromance-kärlek, över alla gränser.

Det förstärker också bilden av Patrice Evra som en rasande varm människa, i konstant behov av närhet. Vilket inte är särskilt konstigt om man vet hur många syskon lille Patrice har. Han berättade häromåret:

– Jag pratar alltid i telefon och grabbarna skojar alltid och frågar vilket nummer i syskonskaran det är jag pratar med…

– Jag älskar att vara en del av en stor familj, det är härligt när alla är ihop!

Och nu får ni – de av er som inte vet – gissa. Hur många syskon har Patrice Evra egentligen? Förstör nu inte leken med en massa googlande. Då åker ni upp till rektorn.

/Simon Bank

Ikon. Inte bara i solariebranschen.

Färdigsnackat.

Ett av den här bloggens hjärteteman är, förstås och naturligtvis, den tyska målvaktssjälen (die Torwartenseele).

Vi har glatts åt (sällan, det ska erkännas, med) Jens Lehmanns alla upptåg. Vi har påminnt om Sepp Maier och Toni Schumacher. Vi har hoppats på Manu Neuer och fnissat åt Tim Wiese.

Igår klev Wiese så slutgiltigt upp och röjde undan alla tvivel:

Det är klart som fan att han ska stå i landslaget!

På mindre än ett år har han gjort precis allt som vi kräver av en tysk Nationalelfstorwart.

Lass uns pädagogisch sein.

1. HAN ÄR MEDICINSKT GALEN KONTROVERSIELL.
Det var Wiese som gick ut och vrålsågade förbundskapten Löw när han gjorde supertalangen Manu Neuer till sitt val. ”Jag passar inte in i landslaget” dundrade Wiese.
Det var också Wiese som i det skållheta regionsderbyt mot Hamburg häromåret fick tändare och en halv flaska Jäger kastat efter sig, vilket han i förrgår kommenterade med att ”Det ska inte vara unfair, men luften ska brinna i derbyn” och han var inte särskilt orolig inför det nya, ännu hetare, mötet i cupen:
– De träffar ändå inte, sa Tim.

2. HAN ÄR FUL.
Så här gjorde han mot Hamburgs Ivica Olic i fjol.

Och så här kommenterade han det efteråt:
– Das ist mir jetzt auch scheißegal. Jag bryr mig inte ett skit.

Okej. Ni är med så långt? Vi har att göra med en i grunden väldigt skicklig målvakt, som är medicinskt galen kontroversiell och som är ful.

Det fattas nåt, va? Vi släpper ju inte in vem som helst i ett tyskt landslagsmål.

Vad är det ni saknar, då? Vad är det som krävs? JO JUST DET…

3. HAN RÄDDAR STRAFFAR.
Det var alltså cupsemi igår. På ena sidan Wieses Werder, på andra sidan det Hamburg som jagar en trippel (cup, Bundesliga, Uefacup). 1–1 efter full tid, HSV spelade hela förlängningen med tio man – men var ändå på vippen att avgöra i slutsekunderna. Wiese räddade.
Och så blev det alltså straffar.
Ni kan i detta klipp notera främst fyra saker.
A. Vilka sinnessjuka straffar Werder Bremen slår.
B. Tim Wieses grymma räddning på Jerome Boatengs straff.
C. Tim Wieses sönderpsykning och räddning på hans gamle urfiendes Ivica Olics straff.
D. Tim Wieses avgörande räddning på Marcel Jansens straff.

Just kampen mot Olic är den vi gillar mest, för den innehåller ju även ett mellankapitel. Först har ni Wieses kungfu-spark i nacken på honom, sen har ni Olics revansch i november i fjol – och så slutligen straffdramat igår.

2–1 till Wiese. 4–2 till Werder.

Och ett tydligt budskap till Jogi Löw: Klart att grabben ska ha en landslagsplats.

/Simon Bank, svag fyra i Tyska C 1994.