Ett snabbt snitt genom den svenska fotbollsverkligheten, en natt i april 2009.

Petra Thorén och Michael Wagner har adopterat mig. I dag åkte vi på utflykt till Borås Arena. Elfsborg–MFF. Petra plockade upp oss utanför Gamla Ullevi, hon hade precis varit och träffat det mest intressanta ung svensk damfotboll har just nu: Kosovare Asllani.

”Kosse” är från Vimmerby, hennes föräldrar är från Kosovo. Sen rullade vi till Borås och såg Emir Bajrami vara godkänd och Labbe Harbuzi fenomenal i 45, medan hela bortsektionen sjöng efter vrÅLhete Agon Mehmeti.

Bajrami, Harbuzi och Mehmeti är svenska medborgare allihop, talanger allihop – och kosovarer allihop.

Vissa dagar blir den svenska verkligheten tydligare än andra. Och bättre på fotboll.

Matchen? I kortversion: MFF var mycket bra i första, Harbuzi bäst på planen då, men de saknar knockslag och det behöver man mot Elfsborg. Boråsarna fick urviktiga 1–0, fuskade bort en timme – och fick panik sista tio, då MFF kunde kvitterat.

Svennis-skalan:
Môcke bra: Labinot Harbuzi.
Môcke, môcke bra: Martin Andersson.
Môcke, môcke, môcke bra: Daniel Mobaeck.

Ungefär så.

Och, just det, ett snabbreferat från Elfsborgs omklädningsrum:

Jag;
– Pompey are a goal down at Old Trafford.

James Keene:
– Oh, are they? They’ve been havin’ some problems. And that’s a tough game.

Jag:
– Yeah. You still in touch with any of the lads at the club?

James Keene:
– Not that many left, really. I played with some really good players there but, you know, we had Harry Redknapp…

Jag:
– …and Harry likes to buy?

James Keene:
– And Harry likes to buy.

Hej, kudden. Här kommer örat.

/Simon Bank

Hej och välkommen till Genuskvarten här på bloggen.

Låt se, vad har vi bjudit er på förut?

En diskussion kring omklädningsrumsjargong. Ett gäng inlägg kring bögar och fotboll. Redovisning av Nives Celsius bästa wag-hunting-tips. Patos hårda chat-vanor och ett knippe bilder av övertända brasilianska fotbollsspelare in the flesh.

Likt en ung Zizou letar jag nu efter en lucka – och hittar den!

Ett snabbt svep över Fredrik Ljungbergs nya bakgård på andra sidan pölen visar nämligen att den nye Fredrik Ljungberg inte är som den gamle. Eller att den gamle Fredrik Ljungberg inte är som den gamle. Eller hur man nu säger.

När MLS försöker lansera sig som det sexigaste USA har – ja, då ignorerar de helt vår Fredrik.

Got no hair.

Ligan tar hjälp av flicktidningen Cosmogirl för att försöka nå ut till en ny publik. Samarbetet har, till att börja med, lett till att tidningen gjort en stor serie med MLS:s ”hetaste guys-next-door” – allt paketerat under rubriken ”Ögongodis!”.

”Find out what these cuties are looking for in a girl while staring at their steamy pics” introducerar Cosmogirl, och går vidare med att låta ligans 15 ”snyggaste playas” berätta vad de letar efter hos en tjej.

Vi kan kalla det att cementera könsroller (tjejer-kollar-på-sport-för-att-kolla-killar), vi kan se det som ett nydanande sätt att rekrytera publik i ett rätt nytt fotbollsland. Vi kan reflektera över det som en lite ledsam motrörelse i ett av de få länder där kvinnors fotboll klev före männens fotboll in i den nya tiden.

Eller så tar vi helt enkelt och gonar ner oss i underhållningen.

Ur kompotten:
Chance Myers, 21, Kansas City Wizards.
När du är ute på stan så har en tjej som fångar din uppmärksamhet…?
– En söt hatt!

Brad Evans, 23, Seattle Sounders.
Vad är det första du lägger märke till hos en ny tjej?
– Ögon och tänder.

Peri Marosevic, 19, Dallas FC.
Vilka är de fem mest spelade spåren på din iPod?
– Den nya Akon-CD:n är rätt fin, och jag älskar Lil’ Wayne. (Se där!)

Danny Cepero, 23, NY Red Bulls.
Kyssar på första dejten…?
– Absolut nödvändigt.

AJ DeLaGarza, 21, LA Galaxy.
Vilka är de fem mest spelade spåren på din iPod?
”Suga Suga” – Baby Bash
”Sky is the Limit” – Lil’ Wayne (vafan?!)
”Heard the World” – OAR
”Ain’t I” – T.I.
”Someday” – Flipsyde

Arturo Alvarez, 23, San Jose Earthquakes.
Vilka är de fem mest spelade spåren på din iPod?
”I Know You Want Me (Calle Ocho)”– Pitbull
”No Creo En El Jamás” – Juanes
”Paranoid” – Kanye West
”Satisfaction” – John Legend
”Lollipop” – Lil’ Wayne (VAFAN?!)

Robbie Rogers, 21, Columbus Crew.
Sportiga tjejer – skrämmande eller attraktivt?
– Det beror på hur sportiga. Jag menar, om hon skulle kunna spöa upp mig… det vore skrämmande.

Lil’ Wayne. Big van an’a soccer man.

Alltihop avslutas förstås med en tävling där småtjejer bjuds in till en tävling där man kan vinna hunkarnas signerade matchtröjor eller EN FOTBOLL MED DAVID BECKHAMS AUTOGRAF!

Över till dig, Ebba von Sydow.

/Simon Bank

Som de moderna rollspelare vi är så delar vi upp uppföljningsbehovet mellan oss här i bloggen.

Själv drar jag en lans för Pepe.

Eller, lans och lans, jag tänker i tur och ordning reda ut vad det var han gjorde egentligen, vad som sagts – och vad vi ska tycka om det.

Här har ni själva actionscenen.

Ni såg det röda kortet, ni såg straffmissen – och ni såg hur los Blancos på något mirakulöst vis lyckades vrida matchen ur händerna på Getafe.

En sjuhelsikes thriller, helt enkelt, komplett med våld, sex och drama.

I domarrapporten berätar Carlos Delgado Ferreiro lite mer.

Hemmalagets spelare (Pepe, that is) sparkade den foulade spelaren och slog en motståndare i ansiktet. Nämnde spelare (fortfarande Pepe) riktade sedan följande fras till fjärdedomaren medan han lämnade planen: ”Ni är horungar, allihop”.

Efterspelet:
Pepe bad om ursäkt (”Vi borde fått straff före, sen fick de straff och jag tappade fattningen. Det är inte min stil”), Juande Ramos ursäktade Pepe (”han är säkert jätteledsen, och mycket stod på spel”) och i en intervju med portugisiska radiostationen TSF ledde Getafes president Angel Torres åklagarsidan:

– Pepe är en mördare.

– Han försökte sparka Casquero i huvudet. Om han hade träffat… vad annat kan man kalla det?

Själv har jag två saker att säga om det, och de är ungefär samma som jag alltid tycker när spelare bär sig åt på det här vidriga sättet:

1. Det är vidrigt. Stäng av honom säsongen ut, förklara att det är oacceptabelt, se till fotbollens fostrande sida och vägra acceptera det.

2. Det är nödvändigt. Om man lyfter blicken och ser fotbollens hela dramaturgi, som underhållning och samtalsämne, så behövs idioterna och skurkarna (eller, snarare, det idiotiska och skurkaktiga). Den dag fotbollen är helt ren, fri från dumheter, så säger den inte heller något om världen vi lever i.

För att renodla: Jag hade inte älskat Platini och Giresse lika mycket om det inte vore för Toni Schumacher. Och Robert Laul hade inte gillat Batman utan Jokern.

/Simon Bank

Jag orkar inte mer.

Alltså, nittionio gånger av hundra har jag svårt för det här med att zappa. Att se två matcher är att se ingen match.

En gång av hundra råkar man, av ena eller andra skälet, trilla dit ändå. Den här gången var skälet en fin trippel som tvingade mig att då och då släppa taget om Liverpool–Arsenal och ge mig in i Madridderbyt.

Och Jesus, Josef och Maria.

Årets bästa fotbollskväll, med händerna nere.

Erik Niva har redan vandrat er genom the Premiership Action, så jag ska ge er kortversionen av ett alldeles sinnessjukt derby mellan Real Madrid och lilla Getafe.

Gamle Madrid-produkten Soldado nickar – förstås – in 1–0 för Getafe.

På stopptid i första halvlek snubblar Higuaín in 1–1.

Med sex minuter kvar avgör Getafes Albín med att kvalitetskontra in 1-2 i en tom Madrid-box.

Två minuter senare återuppstår Marängerna, hjälpta av en superfrispark av Guti. 2–2.

EN minut efter det får Getafe straff, och ska avgöra på nytt. Men de har redan missat fyra av åtta straffar i år – och det här blir en till. Casquero SKEDAR straffen, Casillas vänder i luften och räddar.

Och… naturligtvis… så sticker Higuaín upp och bombar in 3–2 i krysset efter två minuters stopptid.

Bernabeu står knappt kvar, spelarna (de är bara tio kvar, Pepe har blivit utvisad) ligger i en lycklig hög – ja, dra mig baklänges på en liten vagn, till och med Juande Ramos ler lite lyckligt.

Allt det här händer alltså samtidigt som Andrej Arsjavin blir historiens förste PL-spelare om att åka till Anfield och hänga fyra. Samtidigt som Liverpool spelar sin andra mirakulösa 4–4-match på en vecka.

En bra bit in på den här kvällen hade jag tänkt berätta om hur Rennes, med Petter Hansson från start, äntligen kvalat in till en fransk cupfinal igen.

Men det känns som att det hamnar litegranna i skuggan av att blixten just slagit ner två gånger samma kväll.

Football. Bloody hell.

/Simon Bank

Erik Niva skriver om wags och fotbollsporr – Simon Bank klampar in och drar igenom höstsäsongens fotbollsmode.

Som om ni behövde fler bekräftelser på att världen är upp och ner.

Hur som helst, medan the Spurs Community försöker återhämta sig från de senaste timmarnas chockbesked så tänkte jag vandra vidare i ett veritabelt vernissage med bekräftade och obekräftade klubbkollektioner från den kommande säsongen. Allt sker med en ödmjuk bugning åt www.football-shirts.co.uk, www.newsoccerjerseys.com och www.footballshirtculture.com som gjort det journalistiska murvlandet.

Först, eftersom vi trots allt är en nyhetskanal, tar vi er till Baskien – där Real Sociedad just idag presenterar sin tröja till nästa års hundraårsjubileum, med lätt assymetri och ett speciellt jubileumsmärke.

Mer baskiskt. Athletic Bilbao har släppt sin specialtröja till spanska cupfinalen den 13 maj. Inga djärva drag, bara ren, klassisk design.

Valencia skilde sig från Nike i februari och skrev på för Kappa. Om det här verkligen är det bästa Kappa kunde komma på så förklarar det varför Los Ché har problem med ekonomin. Vem i hela världen vill köpa den här tröjan?

Succégänget Malaga jobbar med Umbro, och nästa säsong kommer de att spela i en vintagevariant med lite blekare nyanser. Oklart om den bara kommer att användas i en jubileumsmatch eller hela säsongen. Jag gillar den, hur som helst.

Real Madrid? Allt vi kan bjuda på är rykten, och det här som verkar vara den mest trovärdiga skissen. Vet inte hur mycket klokare vi blev, va?

Over to the home of football.

2009 års AIK2004-stipendie för fotbollsdräkter som ser ut som damunderkläder går sensationellt nog till Chelsea FC.

Andra- och tredjestället spelar mer safe. Även om jag undrar om det ena är ett knep för att försöka locka över The Special One från Inter utan att han ska märka det.

Norröver i London sägs det att Arsenals andraställ kommer att se ut ungefär så här. Jag är inte helt förtjust i det lite baseball-anstrukna i designen. Pyjamas-varning?

Men den är i alla fall mindre överraskande än Manchester Uniteds påstådda (det här är ett mycket vagt rykte) bortaställ, som ska vara framtaget för att hedra hundraårsminnet av FA-cupfinalen 1909. Jag sitter utanför ihop med resten av juryn och diskuterar den ett tag till.

Hemmadräkten verkar däremot bli renare och snyggare. Inte sant?

BREAKING NEWS! BREAKING NEWS! BREAKING NEWS!
Chelsea har just blivit av med sitt AIK2004-stipendie för fotbollsdräkter som ser ut som damunderkläder!
Priset går istället (preliminärt, det rör sig fortfarande om rykten om dräkter, inte bekräftade) till Everton Football Club!

Le Coq Sportif har tagit över som leverantör, och de inleder med en tredelad baddräkt i höstens nyanser blått och… eh… svartrosa?

EFC home.

EFC away.

På den röda sidan av Liverpool kör de ett säkert, tråkigt, menlöst andradräktskort. Svart är det nya svart.

Manchester City? De har alla pengar i världen, och får ännu mer av Umbro, som – sägs det – betalar tillbaka med en lite starkare himmelsblå tröja:

Sheffield Wednesday gillar vi. Men den här gången får de exemplifiera hur en logotyp kan döda en dräkt. Alldeles oavsett om den, som här, står för något så behjärtansvärt som ett barnsjukhus.

…och här har ni tröjan Pete Doherty tänker köpa när den släpps på fredag. Slim and slick and supersnygg.

Bundesliga, då? De har ju inte riktigt rest sig efter Bochums gamla regnbågsdesign, men de gör så gott de kan. Hertha kör i klassisk randdesign. Dräkten finns även i björnstorlek (de kanske tänker värva Ronaldo?).

Bayerns tredjeställ/Europaställ ser väl sådär ut. Även om kragen lär vara mörkröd snarare än brun.

Och så rundar vi av med att konstatera att Italien fortfarande är världsmästare i åtminstone dräktdesign. Så här sägs det att Olof Mellberg ska klä sig i höst – och det finns väl absolut inget att protestera mot där.

Med det lämnar vi över till folkdomstolen. Fint eller fult? Bra eller dåligt? Kinna eller Skene?

/Simon Bank

…och i Frankrike då?

Jo, det känns som att vi fortfarande inte har några svar, däremot är det hög tid att vi formulerar om en fråga.

UT: Kommer Lyon att ta sin åttonde raka ligatitel?
IN: Kommer Lyon ens att ta en Champions League-plats?

Jag hoppas verkligen att ni såg matchen i går kväll, för en bättre bild av OL:s problem är svår att tänka sig. Tidigare år har de visst haft sina brister, men de har vunnit på att kunna peta i en extra växel och köra över sina motståndare med en överlägsen offensiv.
Har inte det fungerat? Ja, då vann man på sina överlägsna spetsegenskaper; Junis frisparkar, Benzs killer moves.

Men så skriver vi 2009, Claude Puel – mannen som Sir Alex vägrade skaka hand med efter förnedringen i Lille – har kommit för att lära OL hur man spelar europeiskt. Bättre defensiv organisation, större trygghet i systemet.

Och Lyon lydde.

OL av idag ÄR ett bättre organiserat lag, klokare i defensiven och förmodligen på en del sätt bättre rustat för att gå långt i Europa. Men de har tappat det de vann ligan med.

– Jag är en ärlig man, och man måste säga att Marseille och Bordeaux har jobbat på bra de senaste två säsongerna. I år förtjänar de kanske att gå hela vägen, sa Juninho före matchen mot Bordeaux.

Sen åkte hans lag till Gironde och levde upp till det uttalandet.

De var bra i början, men mer solida än blixtrande, och när allt kom till kritan så var det Bordeaux som hade allt det OL brukade ha. De var tyngre i sitt presspel, rappare i sin offensiv, de gav understöd i anfallsspelet och de gjorde mål tack vare att de är bra på fasta.

Wendel curlade ett superskott, Alou Diarra drog in returen. Sen var det inte mer med det.

När OL var på väg ut på planen efter paus, i underläge med 0–1 i årets viktigaste match, passade Jean II Makoun på att skratta brett och busa med en tv-kamera.

Jean II. Han är glad. Alltid lika glad.

Såg det ut som ett lag som tänker vinna ligan? Nä, inte särskilt.
Såg det ens ut som ett lag som tänker ta en Champions League-plats? Kanske.

OL har PSG, OM och – i sista omgången – Toulouse kvar.

Som det ser ut nu, som det såg ut i går, så kommer tusen engelska mediekanaler att göra sig en heldag efter den där sista omgången.

After eight years, Lyon finally get Toulouse.

•••

Från övriga storligor – ett litet stat-pack att njuta av så här medan ni väntar in en allsvensk derbykväll.

England:
Robbie Keane fortsätter göra fina saker för Spurs, och det är lätt att få för sig att hela hans potential omförlösts sedan han kom hem till N17.

På sätt och vis är det ju rätt. På sätt och statistiskt vis är det fel.
Setantas intressanta januari-fönstersporr gjordes inför helgens matcher. När de avslutats kan vi enkelt konstatera att Keane nu ganska på pricken har samma målsnitt/spelminut som han hade i Liverpool.

Should’ve given the boy a chance, Rafa,

Italien:
Super-Pippo var så olycklig att han på allvar övervägde att ta sitt, domarens, linjemannens, Ancelottis och hela Piacenzas liv när han fick sitt första mål bortdömt för en solklar offside.
Sen blev han glad igen, allt som behövdes var ett hat-trick. Hans tionde i Serie A.

Ingen har gjort fler hat-tricks de senaste 20 åren. Här har ni de som försökt bäst:
1. Pippo 10.
2. Beppe Signori, van Basten 9.
3. Crespo, Roberto Baggio 8.
4. Batigol, Montella 7.
5. Abel Balbo, Trézéguet, Di Vaio 6.

Spanien:
Som ni kanske noterat så har Barça nu två spelare (Messi, Eto’o) som gjort 20 mål. Det är sjunde gången i La Ligas historia som en klubb har ett så vasst anfallspar.

De tidigare sex? Varsågod:
2002/03: Nihat, Kovacevic (Real Sociedad).
1996/97: Suker, Raúl (Real Madrid).
1960/61: Puskás, Di Stéfano (Real Madrid).
1958/59: Puskás, Di Stéfano (Real Madrid).
1951/52: Kubala, Cesar (Barça).
1941/42: Mundo, Gorostiza (Valencia).

Nöjda så?

/Simon Bank

Märklig fotbollsdag idag. Eller, i alla fall den lilla bit av den jag hunnit med att se på egen hand.

Bredare målsvep lär dyka upp när någon i familjen orkar ta sig tiden. Det här är en kommentar på språng.

Wolfsburg vinner nog Bundesliga, trots allt. De var inte bra idag, de spelade Werder-fotboll, med öppna spjäll, och hade en hel del tur.

Och den sortens tur kan vi kalla Meister-glück.

Leverkusen prickade ribbor, fick en fullkomligt skandalös straff mot sig, men var ändå med länge och väl. Bayerns sparkapital Toni Kroos höll på att lura vargarna på två poäng, och då hade de skade- och självförtroendekrisande pojkarna på Säbener Straße fått lite vittring.

Istället joggade monstertunge Grafite in 2–1, hans 22 mål – på Misimovics artonde målpassning. Sehr schön.

Har ni läst Erik Nivas Vfl-dokument idag så förstår ni varför Wolfsburg orkar så mycket, så länge. Om någon detalj förtjänar att läggas till så är det förstås att Magath bland mycket, mycket annat använt sig av en hypermodern försäsongsträningsmetod (Saison-Vorbereitungsausbildungsmethode). Jag skämtar inte.

Efter Tyskland vände jag, och varenda en av er antar jag, blickarna mot Wemberlee.

Två anmärkningsvärda saker efter 2-1 till Chelsea:
1. Arsenal är alltså på väg mot sin femte raka säsong utan en titel.
2. Arsène Wenger måste ha gjort en av sina sämsta matcher i karriären.

Arsenal var ju ett horribelt fotbollslag långa perioder i höstas. Deras enorma lyft i vår har berott på tre saker. De har fått tillbaka sin lille underbare general (Cesc), de har fått in en Andrej Arsjavin som efter en halvdan start stått i en klass för sig, och de har rätt ofta kunnat använda Adebayor som tung spets.

Igår var Adebayor blek (det är han alldeles för ofta, eftersom han är mer intresserad av sig själv än av laget), Cesc en katastrof (det är han aldrig) och Arsjavin på bänken.

Och vad i hela världen gjorde han där? Chelsea är ett tufft, elakt lag som hittat tillbaka till sina vinnarhjärtan – Arsenals enda chans var att spela ut dem, hitta klapp-klapp-trianglar och hoppas på att kunna spela fram van Persie eller Ade till ett mål.

Wenger skickade ut dem utan Arsjavin. Självmål. Imorgon är det Rooney mot Everton.

Den här dagen avslutade jag med att se ett rätt trött men slutsekundsdramatiskt italienskt derby. Var redan Serie A-besviken efter Genoas tapp mot Lazios gangsters Musslan/Zarate Kid, och derbyt var mer tjurigt än stiligt. Balotelli, däremot, var fin. Och hans mål var kontringsfotboll som allra, allra bäst.

Mer har jag inte sett än. Ja, utöver det faktum att Crvena Zvezda ju sjönk ännu djupare ner i helvetesmörkret idag, när Dragan Mrdja bombsköt in matchens enda mål för Vojvodina i Belgrad och skickade ner Stjärnan på tredje plats i ligan.

Vilken klubb som fostrat Mrdja?
Gissa en gång.

/Simon Bank

Innan vi kommer fram till dagens tyngsta avslöjande i den svenska sportjournalistdammen tänkte jag tillåta mig lite återanvändning.

Här är en liten text jag skrev i Sportbladet för lite drygt åtta år sen:

Newcastle vann i helgen, men letar ändå efter lösningar på anfallsproblemen. Nu vill en gammal hjälte komma tillbaka.
– Jag kan göra massor av mål, säger Tino Asprilla.
Det finns bara ett problem. Asprilla är ingen fotbollsspelare.
Han är ett världskrig.

Colombianen Asprilla har gjort många, otroliga mål för klubbar som Parma och Newcastle.
Vi minns honom för hans lätta löpsteg, för hans hat-trick mot Barcelona 1997, för hans läckra volter efter målen.
Och för att han inte är klok i huvudet.

Asprillas meritlista får svarta får som Edmundo, Anelka och Collymore att se ut som nåt ur Lambi-reklamen.

•Han har flera gånger skjutit vilt med pistol – och dömts till ett års fängelse.
•Han har kommit nio timmar för sent till en landslagssamling. Enligt colombiansk
tv hade han supit i stället.
•Han har slagit sönder ett helt hus, som han fick hyra under sejouren i Newcastle.
•Han har offentligt sågat Colombias förbundskapten och blivit utslängd ur VM-truppen (1998).
•Han har blivit utvisad för att ha slagit ner en motståndare i en ”vänskapsmatch” med sin nuvarande klubb Fluminense för två veckor sedan.

Med Asprilla i laget blir även vardagslunken en Stephen King-film.
Jag har sett honom träna en gång.
En ren njutning.
Det var i mars 1995, i Parma. I tidningarna kunde man läsa om hur han precis blivit av med körkortet efter att ha krockat (det har han gjort fyra gånger), men det hindrade inte tokige Tino.

Han körde spelarbussen.

Sedan värmde superstjärnorna upp. Hela truppen stod i cirkel och passade, medan två spelare jagade för att bryta. Lekfullt, men Asprilla gillade inte att vara i mitten.
När han hamnade där surade han i två minuter, innan han bestämde sig för att försöka ta bollen genom våld.

Han tog sats från fem meter, och kapade bollhållaren i knähöjd.
Det är sånt som borde få tränaren att ryta till, men Parma-tränaren Nevio Scala sa inte ett ljud.

Han kunde inte, för han hade just blivit kapad.
I knähöjd.

Nu vill Tino Asprilla börja om i Newcastle.
– De vet att jag kan göra mål och göra ett bra jobb, säger han till tidningen Evening Chronicle.
Men tränaren Bobby Robson lär vara tveksam till att värva tokige Tino.
För lagets skull.
Och sina knäns.

Tino.
•••

Sådär. Och varför drar jag fram den där gamla drapan? Jo, för att jag är lat.
Och för att jag har något att berätta om Tino Asprilla.

Det är längesen han slutade med fotboll på toppnivå, men den 4 juli ska han hålla en stor farvälmatch i Medellín. Uppgifterna kring vilka som ska spela varierar, och frågan är om det rör sig om bekräftade ”ja tack” eller om rena förhoppningar, men det är ett fint gäng som är på ingång.

David Ginola, Gianfranco Zola, Fabio Cannavaro, Luigi Apolloni, Alan Shearer, gamle knäcoachen Nevio Scala och…
…Tomas Brolin!

Tino och Tomas hade en fin tid ihop i ett Parma som var ett av världens bästa och charmigaste lag, långt före Parmalat-krascher och utförsäljningar.

Jag har ingen aning om huruvida det stämmer, om Tomas verkligen tänker åka dit och göra en mini-comeback – men jag hoppas det. Asprilla är en av de största profiler jag någonsin sett, Brolin var ett större geni än någon annan svensk.

De är värda en fin kväll ihop. Utan knäskador.

Tomas.

/Simon Bank

Medan vi – och Agon Mehmeti – klentroget kisar runt på alla våra fina, nya arenor här i landet så kan det vara på sin plats att höja en lans för alla som är mindre lyckligt lottade.

Jag syftar då inte nödvändigtvis på BK Häcken.

Medan vi slappade till oss runt påsk så noterade ni förstås, utan vår hjälp, att det spelades ett rasande hundraårsderby i Istanbul.

Galatasaray och Fener delade poäng, till allmän glädje i Sivas och Trabzon, men det intressanta inträffade ju i slutminuterna. Hela helvetet bröt ut, fyra spelare skickades av planen och det var ett smärre under att Ali Sami Yen stod kvar efteråt.

Ryggmärgsreflexen? Att skaka lite sött på huvudet och le åt det förutsägbart oförutsägbara i just det här mötet.

Sedan kommer det vi brukar kalla eftertankens kranka blekhet. Jag skulle kunna välja att leva mitt liv i Istanbul. Faktiskt. Jag älskar stan, jag älskar människorna och jag älskar att gå på fotboll där. Men både Besiktas och Galatasaray spelar på omoderna arenor som ingen brytt sig om att rusta upp – och i söndags räddade enbart Guds (och Allahs) försyn matchen från att sluta i katastrof.

När kaoset bröt ut gjorde Feners Volkan – en formidabel målvakt 99 gånger av 100, en pajas en gång av 100 – sånt där som Volkan gör ibland. Han vände sig mot Cimboms publik och tog ett rejält tag om sig själv på ett ytterst ekivokt vis. Det var ju trots allt derby.

Följden blev att fansen på andra etage gjorde en framstöt, ut på det tak som täcker första etage. Ni ser det 2,30 in på det här klippet (som är värt att se i sin helhet).

Det dröjde ett tag innan rapporter från läktaren sipprade ut. Tydligen hade taket knakat under tyngden från supportrarna, det hade lika gärna kunnat rasa ner över tusentals fans.

– Det var som en fälla, säger teknikprofessor Erdogan Uzgider i Hürriet.
– På ett ställe där det finns tusentals personer måste fans hindras från att ta sig ut på den där plattformen. I sådana konstruktioner måste säkerheten komma först, inte utseendet, säger ingenjören Celmal Gökçe.

Vad Volkan, som i någon liten mån var den som startade alltihop, sa? Hur han förklarade sitt skrevgrepp?

Han hade bara haft lite ont i ljumsken, tydligen.

•••
•••

Nu sitter ni där ändå och skakar på huvudet åt tokiga turkar och deras svaga ingenjörsskap. Sluta upp med det!

I dagarna har det ju hänt alarmerande saker på närmare håll. I Bergen, närmare bestämt.

Jag vet inte hur bra koll ni har på SK Djerv, den norska division tre-klubben som framlever sina dagar i relativ anonymitet. Men är ni som jag så sörjer ni den nya tidens intåg och att den där satans moderna fotbollen med sina bekvämlighetskrav skördat ytterligare ett offer.

Djerv spelar, som bekant, sina matcher på gamla fina Möhlenpris IP. Eller ”Möllaren” som vi konässörer brukar säga.

Möllaren har ju en egenhet, en arkitektonisk höjdpunkt som fått folk och fä att vallfärda dit för att se fotbollsmatcher. Så döm av min förvåning när jag igår slog på NRK för att få mig min dos av kvalitativ norsk fotboll – bara för att se att Möllaren nu ska byggas om, att den lilla egenheten ska förvandlas till strömformad, politiskt korrekt planarkitektur.

För det fåtal av er som nu inte känner till Möllaren eller Djerv eller ens norsk division III-fotboll så kan jag väl avslöja så mycket som att det har med hörnsparkar att göra.

Här har ni klippet från NRK.

Stoppa den moderna fotbollen.

/Simon Bank

Medan Erik Niva ägnar sig åt de flashiga, glittrande salongerna i Champions League (och åt sig själv) – låt oss ägna en tanke åt en fallen stjärna.

Om ett par veckor blir serbisk klubbfotbolls största ögonblick myndigt. Det är arton år sedan Darko Pancev sköt europatiteln till Röda Stjärnan.

1991.

Alla klubbar som vunnit mästarcupen sedan dess lever, i olika grad, fortfarande det goda livet. I Belgrad är det annorlunda. Att Crvena Zvezda släpar efter Partizan i ligan i år igen är en sak. Att de snurrat runt sex tränare på två år är en annan. Men det är ekonomin som är det stora problemet.

Zvezdas spelaraffärer är ifrågasatta. Har allt gått rätt till när Pjanovic såldes till Spartak? När Zigic lämnade för Racing? Och hur var det med Drulics kontrakt med Zaragoza?

När Zvezda förlorade derbyt senast vet ni hur det såg ut. Fotbollsvåldet är värre än på länge, politiskt färgat och accentuerar, inte minst efter Kosovos självständighet. Men nu har klubbens spelare och fans fått annat att bry sig om. Krisen (en kvarts miljard i skulder?) är så total att konkurs är ett realistiskt hot. I måndags träffades klubbens tyngsta supporterledare för att hitta en ekonomisk krisplan.

Presidenten Dan Tana – en av världens mest fascinerande klubbledare – har bett klubbens tre miljoner supportrar att bidra med vad de kan. Zvezda har inga betalande medlemmar, men om alla pyntade in en hundralapp så…

Är det här på riktigt då? Är det verkligen en kris? Eller bara ett skrik?

Tja, det bästa tecknet på hur illa en klubb drabbats brukar vara om spelarna märkt av det eller inte. De är alltid de sista som märker av besvären, och i Zvezdas fall är det… illa. Tidigare i år kom rapporter om att truppen inte fått betalt på flera månader.

Cedomir Janevski, tränare:
– Det är svårt att koncentrera sig på spelet när du inte får betalt.

Mirnes Sisic, mittfältare:
– Om Röda Stjärnan inte åtminstone kan ge mig pengar för tak över huvudet så spelar det ingen roll vad de är skyldiga mig i lön. Jag kommer inte att ha något annat val än att flytta hem till Slovenien och bo hos mina föräldrar.

– Det är som Titanic. Värst är det för de unga spelarna, vi ger dem pengar så att de kan köpa sig något att äta och dricka.

De senaste veckorna har klubben lyckats betala tillbaka delar av lönerna, men problemen är långt ifrån över. Imorgon eftermiddag ska Dan Tana hålla ett viktigt möte med spelartruppen. Zvezda står vid ett stup och tittar ner, och om inget radikalt händer kan en av Europas största fotbollsklubbar tvingas slå igen.

Vad som saknas? Ett stabilt klimat och en stark ledning. Det har pratats om att en stabil, stark makedonier skulle vara på väg tillbaka in i ledningen. Kan Darko Pancev rädda Crvena Zvezda igen, arton år senare?

/Simon Bank