Det är den 15 april 2009, och som alla förhoppningsvis vet så är inte det här dagen efter att Liverpool spelade 4-4 mot Chelsea på Stamford Bridge.

Det här är veckan då det gått exakt 20 år sedan the Suns bevakning av Hillsborough-katastrofen i Sheffield.

De allra flesta känner förstås till bakgrunden till varför the Sun, Englands största tidning, än idag har en extremt låg upplaga i Liverpool.

Det var the Sun som, medan Liverpool sörjde 96 döda män, kvinnor och bar, gick i tryck med den här förstasidan:

THE TRUTH
•”Some Fans Picked Pockets of Victims”
•”Some Fans Urinated on the Brave Cops” 
•”Some Fans Beat Up PC Giving Kiss Of Life”

Utan att gå in på detaljer går det att konstatera att rapporteringen den dagen gick ut på att förklara katastrofen med att LFC-fansen var djur. De hade stulit, de hade pissat, de hade slagits, de hade våldtagit.

Inget av detta kom från ingenstans. Inget av detta var ologiskt.

The Sun drevs under de här åren av Kelvin MacKenzie, en redaktör som var ett barn av en tid. Ett vidrigt, vidrigt barn, men likafullt: Ett barn av en tid.

Sju år före Hillsborough hade MacKenzie varit mannen bakom the Suns blodtörst under Falklands-kriget. England var fattigt, segregerat, på drift ut i Atlanten och Arbetslöshet (siffrorna var de högsta sen 30-talet), och Falklands blev en chans att väcka liv i gammaldags imperialism. 

Bevakningen bar samma märke som Hillsborough: En total brist på respekt för mänskligt liv. När det argentinska krigsfartyget General Belgrano sänktes, med 323 dödsfall bland de 1200 i besättningen, satte MacKenzie rubriken GOTCHA (”FICK ER!”) över hela förstasidan.

Medan många kritiserade det hjärtlösa och hjärndöda i att jubla över hundratals döda gjorde MacKenzie i en ny upplaga om kriget till en fotbollsmatch:

BRITAIN 6 (Georgia, two airstrips, three warplanes), ARGENTINA 0.

Krig som fotboll, fotboll som krig. I en tid som var politiskt avhumaniserande blev människor mindre mänskliga. Heysel var bakgrund till Hillsborough, hur väsensskilda tragedierna än var.

Dagarna efter eldade the Sun, den största pressmakten, på bilden av människor som djur. Samtidigt sköljde mänskligheten in i en tidvåg, över hela Europa.

Erik Niva har skrivit om Merseyside. Den 30 april 1989, när Liverpool spelade sin första match efter katastrofen, sjöng hela Celtic ”You’ll Never Walk Alone” med en, helig röst. Och i Milano… jag har skrivit om det förut, men det känns fortfarande.

I dag är det 20 år sedan fotbollsvärlden sjönk ner i sitt djupaste mörker. The Sun såg aldrig ljuset runt omkring. De betalar fortfarande priset för det.

/Simon Bank

The horror, the horror.

De var hemma, de var torra, de var klara och färdiga, de hade dödat det röda monstret, slagit sjutums spikar i kistan och begravt den sex fot under.

Lik förbannat hörde Chelsea hur det knackade och knakade och hur det där monstret ÅTERIGEN kom tillbaka från de döda.

Det går och ska förstås diskuteras och stötas och blötas länge än, men såhär direkt kan vi låta Chelseas 4–4 mot Liverpool slå fast två saker.

Båda handlar om kultur med stort jävla K.

Liverpool kom tillbaka eftersom de har kommit tillbaka förut, eftersom de har varit levande begravda många gånger förr.

Chelsea överlevde eftersom de, till skillnad från i höstas, är ett fotbollslag. Dagen före nyårsafton gjorde France Football en stor intervju med Didier Drogba, i vilken han sa väldigt många intressanta saker.

Jag färste mig särskilt vid två saker. Den ena handlade om hur det varit när han var skadad. Journalisten frågade om någon försökt väcka honom, skaka om honom, för att påskynda rehabiliteringen. Didi svarade:
– Nej. Ingen. Men vi hade bytt tränare i somras och alla tänkte mer på att ta en plats än på att hjälpa någon annan. Ingen ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt mig, men det är logiskt.

Chelsea knakade i fogarna och vek ner sig mot Fulham, West Ham och Roma. Under Hiddink är de ett lag som tittar ett rött, löddrigt monster i ögonen – och brottar ner det. Låt vara med fribrottning.

Den andra saken Drogba sa, och som jag fastnade för, handlade om hans egen framtid.
– 2009 kommer det att bli en del överraskningar…, sa han.

Om han syftade på just den här kvällen så fick han rätt.
4–4.
Var det det här du ville ha, Roman?

/Simon Bank

Efter en väldigt speciell påskafton, med Djurgårdens värsta stjärnsmäll sedan 0-4-niten mot Assyriska i cupen, är det dags att förmedla folket filmerna från fotbollen.

Eftersom Erik Niva redan stampat av på Öarna så kan vi väl fortsätta där.
Macheda i all himmelsblå, djävulsröd ära – dagens tyngsta mål gjordes ju av tremetersmannen Andy Carroll för Toon. Den poetiska rättvisan i det där (hur rättvist det var på gräs kan diskuteras) ligger i att Carroll var den ende NUFC-spelaren idag som är uppväxt vid Tyne. Från matchen rapporterar vi annars mest att Alan Shearer kanske borde förklara för sina pojkar hur man organiserar sig vid defensiva fasta.

Om Carroll var tyngst och Macheda yngst så var förstås El Niño snyggast. van Basten hade gillat Torres motoriska mästerverk mot Blackburn. Och nä, han hade nog inte gnällt på Daniel Aggers missil heller.

På annat håll i titelkampen: I Sydvästra London låg Chelseas drömmar och kippade efter luft när de slängde bort tre mål av en fyramålsledning. Hela kalaset har ni här.

Spurs ex-player Mido försökte ta sig an Arsenal på egen, akrobatisk hand, men det räckte ingenstans när the Gooners för andra gången den här veckan trampade gasen i botten efter paus. 4-1, snyggast var ett mål av en liten ryss som allt mer ser ut som en riktigt fin Arsenal-spelare.

Och just det. Det finns ryssar på annat håll i norra London också.

•••

Upp, upp och vidare.

Nere i stöveln har det gått hål i Juve. Tre mål i nacken för andra gången på en vecka. Att det hände mot Gasperinis genovesiska Grifoni var en klen tröst. Domaren var sämst, och med Milito borta var Motta kung. Två mål, det här var finast. Genoa mot Champions.

Dagens partitissima var däremot, och naturligtvis il derby della capitale, i skuggan av en jordbävning.
Efter en minuts tystnad vräkte Lazio igång i överljudsfart. Roma kan hänga med på Shearers genomgång om organisation på defensiva fasta. Och om ni blundar genom det debila anslaget i det här klippet kan ni se Zarate göra ett av helgens allra läckraste mål, ett par sekunder efter Pandevs 1-0.
De Rossi loopskallade in en reducering, men det var Lazios match. Och Kolarovs.
Stämningen? Bra tryck i Curva Nord. Och Igli Tare lyckades få till och med hundvalpen Spalletti ur balans.

I Milano fick Zlatan Ibrahimovic en straff när danske superstjärnan-to-be Simon Kjaer var för kärvänlig. Men Palemmo vore inte Palemmo om man inte ibland är mer pazza än självaste mästarna Inter. Due a due.

Och om vi nu är inte på pazza-temat: Bröderna mål keeps getting the job done at Doria. 3-1 i Lecce, Pazzini 1, Cassano 2 – både första och andra kom på straff.

Lördagens italienske Andy Carroll heter Cesare Natali, det var han som hängde blytunga 2-1 för kämpande Torino mot Catania. Snyggt var det också.

•••

Från den katalanska fronten kan vi bara tänka oss hur det lät i Recres omklädningsrum före avspark på Camp Nou:
– Grabbar, det här blir tufft. En jävla koncentration första tio nu, så tar vi det därifrån.
47 sekunder senare. Iniesta. Tack för idag.

På El Madrigal gjorde Malagas portugisiska pendeltåg Duda samma sak som i höstas – ett fint mål mot Villarreal.

•••

Och på den franska fronten?
Nuttin much, really. De som skulle vinna vann. Men vi ska förstås rapportera om Europas största målskyttesensation den här veckan.
Toulouses superhjälte André-Pierre Gignac gjorde sitt nittonde mål för säsongen. De 18 första gjorde han med högern. Så här gjorde han då till slut mot Nantes.

•••

Så lite Bundesliga, förstås.

Jürgen Klinsmann lives to fight another day. Det ska han, som allra oftast, tacka Franck Ribéry för. Franck låg visst bakom den här hyfsade frisparksvarianten också.

I serien ”Edin Dzeko gör mål” har vi kommit till uttröttningens gräns. Ni vet vad den här bloggen tycker om honom – och om bosniske parhästen Misimovic – och nu nöjer vi oss med att presentera hans målfacit de nio senaste matcherna i Bundesliga:
Två mål, ett mål, två mål, ett mål, ett mål, ett mål, noll mål, två mål, ett mål. Här har ni allt nyttigt från dagens match mot M’gladbach.

•••

I Turkiet väntade Sivasspor länge på något gott mot Antalyaspor, tills Budar levererade i slutminuterna och såg till att tåget ångar på i guldstriden.

•••

Och för att avsluta det här nattsvepet med något roligt så konstaterar vi att Bruno Alves, Portos mittbacksmördare som var så monumenalt medioker mot Manchester United, fick en liten minirevansch idag. Amadora, ligan, frispark från 32 meter.
Well done, son.

Förresten… har vi tid med ett meddelande till Ragnar Sigurdsson innan helgen är över?
Bra.
Det var bara Necaxas gamle argentinare Eduardo Coudet som hörde av sig och hälsade att allt du kan göra kan han göra bättre – och en vecka tidigare.

/Simon Bank

Uefa-svepet får vänta tills morgonen. Efter en lång dags färd mot gråfukten i gamla Svedala, sitter jag på redaktionen och går igenom dagens skörd av spansk glädjejournalistik.

Vill ni ha en bit?

Okej då.

Marca, först, ror iland ett litet miniprojekt jag själv hållit på med ett och ett halvt år (I’m not that fast). Det handlar om statschefer och lagen de håller på, och även om det mesta är känt är det rolig läsning.

Om vi slår ihop mitt och Marcas så har ni följande facit (och, för all del, fyll gärna på):

Ryssland:
Presidenten Dmitrij Medvedev håller på Zenit.

Tyskland:
Förbundskanslern Angela Merkel sägs hålla på Energie Cottbus.

Turkiet:
Premiärminister Recep Tayyip Erdogan, som själv spelad som halvproffs, håller på sin barndoms Kasimpasa. De har till och med med döpt sin arena efter honom.

Portugal:
Premiärminister José Sócrates är en Benfica-man.

Sverige:
Statsminister Fredrik Reinfeldt är djurgårdare. Kung Carl XVI Gustaf är medlem i AIK men har påståtts vara djurgårdare. Eventuellt var det ett skämt. Klubbtillhörigheten alltså, inte kungen.

Frankrike:
President Nicolas Sarkozy håller på Paris Saint-Germain, sedan länge. Har till och med gett råd till Le Guen i direktsändning, och är god vän med Lyons president Jean-Michel Aulas. Har blivit öppet kritiserad av Lilian Thuram, och när han besökte landslagets omklädningsrum förrförra sommaren såg Thuram till att inte vara där. Presidentfrun Carla Bruni sa i en färsk dokumentär att enda gången hon bråkar med Sarko är när Frankrike möter Italien.

Spanien:
Premiärministern Rodriguez Zapatero är den förste spanske ledare som är cule, Barça-supporter.

USA:
Prez Barack Obama sägs hålla på West Ham. Kan någon kolla vad han tror om Savio Nserekos framtid i klubben?

Storbritannien:
Premiärminister Gordon Brown är die-hard Raith Rovers. Utrikesminister David Miliband är lika mycket Arsenal.

Kanada:
Premiärminister Stephen Harper målas ut som United-fan, men jag tror att det mest handlar om att han hängt med Owen Hargreaves.

Brasilien:
President Lula är Corinthians to the bone.

•••

I AS förklarar man Real Madrids succé under Juande Ramos (don’t mention the scouse) med hans och assistenten Marcos Álvarez nya fysiska träningsregim.

Vänta nu här. Har vi inte hört den förut?

Jo, just det. Så lät det i Tottenham också i början. Låt oss gå vidare till andra tråkigheter.

•••

FHM har listat Spaniens 21 tråkigaste kändisar, och det finns plats för en del fotbollsfolk på den – kärleksfulla – listan.

Raúl är med, liksom Vicente del Bosque. Vidare är både Rafa Nadal och Sergio Garcia nämnda.

Och eftersom det var el Mundo Deportivo, Barça-lojal till förnuftets gräns, som skrev om det kunde de förstås inte låta bli att konstatera att både Nadal och Garcia är Madrid-vita in i själen.

•••

Just det, sen behöver jag er hjälp med en sak. I tisdags satt jag ju på El Madrigal och såg Villarreal–Arsenal. Jag var inte ende skandinav på plats. Ett gäng finländare ramade in arenan, bland annat några från Villarreals finska fan-club.

Frågan gav sig själv: Hur kommer det sig att finländare gillar gula u-båtar?

Jag minns inga finska spelare i klubben, och när jag sms:ade min eminente finska kollega Pekka och bad om en förslag till finsk Villarreal-länk kom han inte längre än så här:
Därför att alla la liga-klubbar är galna i finländare efter gamle gode Litmanens prestation i Barça: 2 år, 3 matcher, 8 skador.

Toppa Pekka nu, läsekretsen. Vad är grejen med Finland och Villarreal?

Suomi Amarillo.

•••
•••

Och, för att knyta ihop spanskesäcken, annars var det ju mest en mediedag för att hylla dem som förtjänade det.

Alves, Messi, Henry.

Alves, Messi, Henry.

Messi, Bojan.

/Simon Bank

4–0.

Först när matchen är slut, när alla rinner ner från läktarna som lyckligt sockervadd, ser jag den där röken som alltid lägger sig över Camp Nou när det är kvällsmatcher.
Jag brukar alltid tycka så mycket om den, men ikväll glömde jag att titta upp. Det fanns liksom för mycket som hände på annat håll.

4–0.

Vad säger ni?

Det kan verkligen ha varit den bästa halvlek jag sett ett klubblag göra. Mina invändningar sparar jag till tidningen, för just här och nu – med room service, nåt kallt att dricka och Gombrowiczs Dagbok som väntar – känns det bara alldeles för perfekt för att tjuras ner.

Barça lekte boll som bara de gör, och Bayern sprang in i sitt värsta trauma någonsin på den här arenan. Och då har de ändå att jämföra med. If you know what I mean.

Det började ju rätt illa för Barcelona. Före avspark spelades den där nya, ohyggligt sega klubblåten Boig per tu upp, och den där biten kan ju mycket väl vara det största estetiska snedsteg fotbollsvärlden sett sedan Napoli gav Kalle Corneliusson tröja tio.

Men när matchen började…
Bayern höll ju helt enkelt inte ihop. Det är lätt att konstatera. Mot världens skickligaste passningslag måste man skydda området kring boxen som den sista droppen vatten, men Klinsmann har byggt ett hysteriskt osäkert och oorganiserat lag.

Zieht den Bayern die Lederhosen aus!

Demichelis och Breno (”världens bäste back” som Uli Hoeness sagt) hade bara spelat en match ihop den här säsongen. Butt i målet har bara spelat en match över huvud taget. Och resten såg jag inte ens.

Bild, sportjournalistikens ständigt sansade sanningsvittnen, gav samtliga Bayern-spelare sex (lägsta möjliga) i betyg. Motiveringen om Christian Lell säger en del om hur tonläget kommer att vara kring Säbener Straße i veckan:

Rätt betyg för honom är inte uppfunnet ännu. Åskådare, felplacerad, efteråt-löpare, främst mot Messi. Eftersom vi inte kan ge en sjua eller åtta till Lalla…, äh, Lelli, så får även han en sexa.

I övrigt kan jag bara som kortast notera…
…att Barça nu inte släppt in mål på fyra matcher – vilket nog är viktigare för dem än ensataka offensiv-shower om de nu ska vinna CL.
…att Rafa Márquez tog en oetisk proffsvarning genom att maska i slutminuten, därmed är han avstängd i München. Förnedring, kallas det.
…att Bilds test med nergrävd weisswurst på Camp Nou inte föll så väl ut.
…att med Gerrard (väl?) och Ribéry ute ur Champions League så är det inte omöjligt att general Xavi blir Messis störste rival i kampen om guldbollen.
…att det vore intressant att se en match mellan Sporting och Barça.

Och just det, här är målen.

Liverpool–Chelsea får ni berätta för mig om. Jag vet bara att om jag vore sportchef i England så hade jag skyndat mig att köpa loss Lokomotiv Moskvas jättebäbis Milan Milanovic.
Varför? För att det verkar funka väldigt bra när engelska klubbar köper serbiska backar från Moskva.

/Simon Bank

Onsdagskväll i livet, hundra meter från Leo Messis och Franck Ribérys sidlinje men, framför-jävla-allt, strax ovanför Jürgen Klinsmanns bänk.

The Diving Bomber har bestämt sig för att om han nu ska lämna Bayern München så ska det vara till musik.

Alltså: I mål, från start, på Camp Nou, mot Barcelona:

Hans-Jörg Butt!

Den gamle landslagskeepern har fått exakt noll förtroende den här säsongen. Han har suttit på bänken, och när han inte suttit på bänken så har stått i Bayerns b-lag i tredjedivisionen, och när han inte stått där så har han fått en enda chans i a-laget.

Mot Sporting, i returmatchen. När Bayern hade med sig 5–0 hem från bortamötet.

Annars då? Barça precis som väntat, inga konstigheter där. Klinsi väljer bort ynglingen José Sosa för Hamit Altintop, förstärker innermittfältet och hoppas att van Bommel ska psyko-sänka sina gamla lagkompisar i Barça.

– Om jag gör mål ska jag inte fira, har van Bommel lovat.

Det känns lite som om Fredrik ”Batman” Berglund skulle lova att tacka nej till Nobelpriset i litteratur om han skulle få det.

Fyrtio kvar. Om ni undrar varför van Buyten – en gammal OM-hjälte i min bok – inte är med så är det av personliga skäl. Hans pappa Franz kämpar för sitt liv på ett sjukhus i Bryssel. Franz var en gång världsmästare – i wrestling. Låt oss be en bön för att han vinner den här kampen också.

/Simon Bank

Alla stolpe-ut-resors heliga moder rullar vidare.

Efter att väskan blivit kvar i Paris, lyckades jag fastna i en två kvadraddecimeter stor hiss på El Madrigal, i sällskap med tre spanska tv-killar och Corriere dello Sports koleriske utsände.

Vi blev stående där i trekvart, vilket var tillräckligt länge för att italienaren skulle börja banka i väggar och hota folk med stämningar och för att jag själv skulle börja fundera på vem av de fyra vi skulle välja att äta upp om det skulle bli nödvändigt (italienaren).

Men det fanns tröst runt hörnet.

Dels fick vi se en finfin fotbollsmatch till slut. Dels hette ingen av oss Bruno Alvés.

Manchester United hade, vad jag förstår, en hemsk kväll hemma på Old Trafford. Porto gillar att spela där, och de gillar det extra mycket när de får portugis-presenter av Cristiano Ronaldo, så att Cristian Rodriguez kan göra mål.

Porto har inte förlorat en riktig fotbollsmatch (om ni nu inte räknar ligacup och sånt) på fyra månader, och det räcker med att se klipp från Old Trafford för att förstå att de vågade åka dit och skicka iväg fyra-fem spelare i anfallen.
Synd bara med Bruno Alvés, då.
Han är en halvpsykopatisk mittback, briljant i luftspelet och defensivt pålitlig.
Så vad handlade det här om?
Eller det här?

Rooneys briljans, förstås (löpningen på första målet är ju närmast clairvoyant), men också ett sammanbrott för en av Portugals tryggaste backar.

Han ska vara glad att Mariano Gonzalez ordnade 2–2, och ni som såg matchen får gärna förklara hur det kommer sig att Manchester Uniteds backlinje kan se ut på det viset med minuter kvar av en europeisk nyckelmatch.

Och här då? Utanför hissen?

Jo, det skriver jag mer om i morgondagens tidning. Villarreal körde över Arsenal både fram- och baklänges före paus. Marcos Senna var fullkomligt självlysande, Adebayor var ett skämt och gamle Bajen-Eguren tog ner Cesc Fàbregas lite efter behag.

Det kunde stått 3–0 i paus. Istället vred Arsenal igång sitt push and run i andra, och hävde sig upp till fina 1–1.
 
Arsenal var mer kompakt efter paus, när ni ser om matchen på dvd idag så ska ni hålla ett öga på Alexandre Songs position, hur han glider fram tio-femton meter högre i andra halvlek. Bättre understöd så.

Det jag inte fick med i tidningen är de rörliga bilerna av Sennas magiska mördarskott till 1–0 och Adebayors supercykel till 1–1.

Om resten av världen vet jag inte mycket. Men det verkar ha varit bra tryck hemma hos Chippen när Al-Hilal tog järngrepp om slutspelsplatsen i Asiens Champions League.

Inte som i Grums. Men ändå.

/Simon Bank

Erik Niva länkar wags och ursäktar sig för det. (Jag ska erkänna att jag verkligen inte var stolt när jag klickade mig in på det där bildspelet över snygga spelarfruar. Särskilt inte tredje gången).

Själv ska jag be om ursäkt över en sak jag glömt att rapportera ur den spanska fibula-floran.

Lite i skuggan av Santi Cazorlas hemska fotbrott gick ju ett ben till av i helgen. Valencias lille pivote Manu Fernandes bröt vadbenet alldeles i inledningen av los Chés ovanliga hemmavinst mot Getafe.

Sånt händer ju, tyvärr. Det speciella med det här brottet var att Fernandes bet ihop och spelade klart matchen. 75 minuter med brutet ben.

Och med den historien i ögonvrån är det ju omöjligt att inte randa ett par rader om andra hårdingar. Ni kan löddra om Paul McGrath och gänget, men jag skulle vilja dra en lans för Tyler Hamilton. Ni vet, den där cyklisten som stängdes av för dopningsmisstankar…

Tyler var Lance Armstrongs general i början av Tour-epoken, men utöver att vara en dadda i bergen och en rätt snygg cyklist så var han också känd för sin smärtgräns. Den som inte fanns.

2003 körde han hela Tour de France med ett brutet nyckelben. Tufft. Jättetufft. Men ingenting mot Giro d’Italia året före. Då gick han omkull, bröt ena axeln, men bestämde sig för att tejpa och köra vidare.

Efter ett par hårda veckor i berg och på slätter körde han in som tvåa totalt. Alla jublade, men gladast var hans tandläkare. Det var han som fick bygga upp de elva tänder som Tyler hade gnisslat till grus för att stå ut med smärtan.

När Hamilton fick en fråga om hur det var att åka upp till Boston för att laga de där tänderna så gnällde han i och för sig lite. Han tyckte verkligen att det var både jobbigt och trist.

Eftersom trafiken flöt så illa på vägen till Boston.

/Simon Bank

PS. Apropå Stefan Schwarz så var han ju en vital del av Sveriges kvaluppladdning nere i Portugal. När jag fick chansen att byta ett par ord med honom så valde jag samtalsämne med omsorg. Vi diskuterade… blommor, och hur de blommar. Man ska aldrig acceptera världen som den ser ut.

Morgonpromenad genom Castellón, en sömnig stad ett par minuter från Vila-real. Saluhall, kaffe, paraplyer i regnet.

Noterar att Marca busat på sin förstasida idag, ett montage där Kakà, inklippt mellan Zizou och Di Stefano, tar emot Real Madrids tröja nummer fem. De ger sig nog inte den här gången.

Men Madrid är utslaget, och jag är här för Champions League.
 
I brist på annat går jag igenom kvartsfinalerna och översätter dem till den nya, internationella måttstocken för folkmängd.

Just det, Kinna-index.

Man kan säga att det bor runt 15000 människor i Kinna (jag räknar inte med Per Kiltorp och Mathias Andersson). Men hur många Kinna behövs det för att få ihop ett lag som kan kvala in till kvarten i världens största turnering

Det beror på vilka man frågar.

•Chelsea (London, 8 miljoner invånare) är som 530 Kinna.
•Arsenal – 530 Kinna.
•Manchester United – 145 Kinna.
•Barcelona – 113 Kinna.
•Bayern München – 85 Kinna.
•Liverpool – 33 Kinna.
•Porto – 16 Kinna.

Återstår gör Villarreal.
Från en stad som är som tre Kinna. Det är verkligen ofattbart – jag har utvecklat den känslan i en krönika i dagens tidning som kommer ligga på nätet så snart som våra net-kids är klara med sitt play station-spelande viktiga planeringsarbete.

Jag är hysteriskt taggad inför den här matchen – alldeles oavsett att de senaste tecknen på torget här nere var lite oroväckande.

/Simon Bank

En dag på resande fot.

Låg och drog mig till kvart över fem i morse, och landade i Spanien utan väska, tandborste, ombyte, böcker och hela min pokemon-samling. Charles de Gaulle är bland flygplatser vad Hatem Ben-Arfa är för Marseilles anfallsspel – lämnar man nåt till dem kan man utgå från att man inte får tillbaka det på ett bra tag.

Men jag kom i alla fall fram.

I kväll ska jag titta på Gula u-båtar mot Gooners, Pires mot sitt gamla lag, Marcos Senna mot Cesc, Pellegrini mot Wenger, världens mest överpresterande fotbollsklubb mot en modern klubb från världens modernaste liga.

Som jag ser fram mot det.

I tidningarna (Marca) skrivs det, som alltid så här års, att saken är biff: Florentino Perez är överens med Kakà, det blir Real Madrid i sommar. 60 miljoner euro. Och i Don Balón får Roberto Mancini frågan om länken Zlatan Ibrahimovic-Real Madrid och svarar så här:
– Jag vet inte. Ibra är en crack, och alla cracks tänker på Real Madrid.

Nu får ursäkta pladdret. Jag behöver sömn. Sitter och ser på en fem dagar gammal match från MLS (Columbus–Real Salt Lake, det står 1–2 nu), men borde skuggborsta mina tänder istället.

Medan jag gör det kan ni sätta era tänder i två små presenter.

Den första är en fin gammal sitt-cykel som gamle fortköraren Milan Baros skickade in för Gala i kväll.

Den andra är ett hederligt gammal fotoalbum från ett par timmar i Vila-real, en vanlig dag före en ovanlig dag, i april 2009.

Före stormen.

Separatism Light.

Baren. En bit ifrån frisören som ger säsongskortsinnehavare 20%.

/Simon Bank