Inlägg av Simon Bank

Lite medvind, rätt oslagbart

av Simon Bank

Ja, ja, ja, idag var det Gais. Och ni vet ju hur det gick.

5–1, i en av de märkligaste fotbollsmatcher jag sett. Tål er till tidningen om ni vill ha allt om det senaste.

Här kan ni få detaljerna istället.

Mattias Lindström gjorde två mål i dag. Eller, han gjorde ett och Pippo-stal ett.
– Han får bjuda mig på en stor kopp kaffe för den, sa Pär Ericsson, och det var ju ett lågt pris även för en kille som kommer från Karlstad.

Ifallifall. Jag visste inte, förrän grönsvarte Marjan sms:ade, att Mattias Lindström var en bobhundist. Men när jag frågade visade han upp det ultimata beviset: En jycke-tatuering högt upp på vänstra sidan.

Genialt.

bob hund är ju, per definition, världens fränaste band, och en snabb googling ger (via den strålande supportersajten bakgatan) vid hand att Lindström en gång gett bort en signerad HIF-tröja till fanatiske HIF-supportern/bob hund-medlemmen Jonas Jonasson. På tröjan hade han skrivit ”bob hund = Rock ’n’ roll”.

Gais är ju också rock ’n’ roll, som bekant, och om vi haft lite mer tid hade vi ju kunnat diskutera vilken bob hund-bit (låtar ska alltid kallas ”sånger” eller ”bitar”) som passat bäst som sound-track till dagens Gårdakvarnsmangling.

Ur Öis-perspektiv:
Dubbel Tvekan
Nöden Kräver Handling
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag
Rock’n’Roll Tar Död På Mig

eller, möjligen:

Tillbaks Till Ruta Ett

Ur Gais-perspektiv:
Jag Tror Jag Är Kär
Min Trampolin
Ska du hänga med? Nä!!

eller, möjligen:

Nu är vi här! Nu är vi här! Nu är vi här!

Nu är Lindström i Gais, Gais i serietopp, och jag kommer att tänka på andra gåvor som skurit gränsen mellan fotbollsvärld och musikvärld. Minns ni när Wayne Rooneys wag-wife Coleen ville ge sin grabb en personlig 22-årsdagspresent, som var signerad av en av hans idoler?

Hon gjorde vad alla kärleksfulla tjejer skulle gjort, och kontaktade idolen.
Och idolen, som råkade heta Noel Gallagher, gjorde vad alla småsinta City-fans skulle gjort, och besvarade önskan.

Klart att United-Wayne skulle få sin gitarr. Signerad.

/Simon Bank

Taggar bobhund, gais, oasis, rooney

Undiluted Populism

av Simon Bank

Tänk att få vakna, tidigt en morgon, höra en koltrast…

Äh, jag är i Göteborg, jag sov tills halva förmiddan hade gått, och om koltrastarna är ute så gör de ett uselt jobb.

Big deal. Idag är det Gais.

Första besöket på Nya Gamla Ullevi, arenan som ligger en bit från Gamla Nya Ullevi, nästan exakt där Gamla Gamla Ullevi låg förut.

Och just namnfrågan har ju stötts och blötts så det står härliga till. Med två timmar till match är det väl hög tid att skicka in sina egna fem cents i den här debatten. Ni kan storyn vid det här laget: Sture Allén, före detta ständig sekreterare i Akademien, språkvårdare och konsult, hyrdes in för att göra en genomlysning av döpandet av den nya arenan.

Han la ner 32 timmar, fakturerade 1400 kronor per timma, totalt kostade det 45 000 kronor för att slå fast att arenan skulle heta… samma som den förra: Gamla Ullevi.

Det här har ju retat upp folk. Det har ironiserats och rasats, tagits billiga poänger och skrikits.

Gert Fylkingsk populism. Kunskapsförakt i sin dummaste, fjantigaste jävla prydo.

Om en arena, ett landmärke och en representant för en hel stad, ska heta något så är det ju en viktig fråga. Är vi överens om det? Vem ska bestämma, då? Förslagsvis någon som vi tror kan överskåda betydelsen – internationellt och nationellt och i dag och om hundra år – av valet.

Göteborg kom fram till att Sture Allén, med sina speciella kunskaper, var rätt man för det viktiga jobbet. Han la ner en knapp arbetsvecka på det, och fick betalt därefter utifrån en högst normal konsultlön.

Så vad är problemet? Allén fick kanske inte betalt för 32 timmar, han fick betalt för de 50 000 timmar han lagt på att bilda sig, sätta sig in i sammanhang, bli en intellektuell med perspektiv och kunskap. Efter skatt får han ut lite drygt 20 000 kronor för besväret, en extrautgift som vi väl kan enas om är rätt liten i sammanhanget (arenan kostade runt 350 miljoner).

Gamla Ullevi var rätt namn. Ett bra namn. Job well done, Sture. Däremot är det skandalöst att Göteborg hyrt in Anders Lundin för att konferenciera invigningen – en åsikt som svensk sportjournalistiks mest briljant bittra gubbjävel, GP:s Ulf Stenberg, förfäktat med sin Noël Cowardesqueska fjäderpenna.

Det borde förstås vara Loket eller Oldsberg. Eller Sten-Åke Cederhök på länk.

•••
•••

En sak till, i vår närsynta allsvenska förälskelse så kan det vara väldigt roligt att backa ett steg och se på saken utifrån, nyktert och fint.

Men eftersom jag inte orkar så är det bra att engelskspråkiga Sverige-tidningen The Local finns. Här har ni deras take on the allsvenska. Även om jag inte är helt säker på att AIK är Millwall så är det rasande underhållande läsning.

/Simon Bank

Tony Tiger Bites Back

av Simon Bank

Allsvensk premiär avklarad, presskonferens efter Elfsborg–Hammarby 1-1. Jag frågar den unge Magnus Haglund om domarnivån.

Haglund:
Strömbergsson är lite mer brittisk. Det brukar vara en tillgång, det blir manligare fotboll.

Tony Gustavsson:
– Passa dig för såna uttalanden…

Jag tror inte att man kan överleva i den här världen utan humor.

/Simon Bank

Taggar bajen, bärs, brudar

But she breaks just like a little girl

av Simon Bank

Premiärresa, tåget tuffar ner genom Sverige (alla tåg borde ”tuffa” som de gjorde i de där böckerna man läste som treåring*).

*Jo, jag tänker på Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten.

Är ni taggade? Är ni laddade?
Känner ni suget?

Om någon sensationellt nog svarar ”nej” så är det hög tid för lite gammalt hederligt pep-talk. Allsvenskan är en lite mjuk och snäll serie emellanåt, därför tänkte jag passa vidare en story från den amerikanska sajten barstoolsports.com om en liga som kräver lite mer av sina deltagare.

Michael Kinahan tog över som tränare i ett flicklag i Massachusetts, och började säsongen med att skicka ut den där sortens föräldrabrev som alla ungdomslag gör.

Men det här var ett annorlunda brev.

Kinahan förklarade att laget hädanefter skulle vara känt som ”Green Death”, han uppmuntrade föräldrarna att ge spelarna rått kött, protein-shakes och – om de kände för det – dopningpreparat.

När han väl kommit igång förklarade han att det här jävlar i mig var året när Green Death skulle vinna allt, och att ”losing is for losers”.

Själva knorren?

Flickorna han skulle träna var sju år gamla.

Kinahan fick till slut sparken, under uppmärksammade former – och jag undrar lite försynt vad det är ett bevis för.
Att ungdomsidrotten gått för långt? Eller att föräldrar/amerikaner/fotbollsvärlden saknar all form av basal humor?

Här nedan har ni Kinahans brev, eller största delen av det. Vore jag Tony Gustafsson eller Roland Nilsson skulle jag kopierat det och skickat ut det till mina spelare en timme före avspark.

OK, here’s the real deal: 
Team 7 will be called Green Death.  We will only acknowledge “Team 7” for scheduling and disciplinary purposes.  Green Death has had a long and colorful history, and I fully expect every player and parent to be on board with the team. 

This is not a team, but a family (some say cult), that you belong to forever. 

We play fair at all times, but we play tough and physical soccer.  We have some returning players who know the deal; for the others, I only expect 110% at every game and practice.  We do not cater to superstars, but prefer the gritty determination of journeymen who bring their lunch pail to work every week, chase every ball and dig in corners like a Michael Vick pit bull.  

Unless there is an issue concerning the health of my players or inside info on the opposition, you probably don’t need to talk to me.  Coach MacDonald has been designated “good guy” this year.

Some say soccer at this age is about fun and I completely agree.  However, I believe winning is fun and losing is for losers.  Ergo, we will strive for the “W” in each game.  While we may not win every game (excuse me, I just got a little nauseated) I expect us to fight for every loose ball and play every shift as if it were the finals of the World Cup. 

While I spent a good Saturday morning listening to the legal liability BS, which included a 30 minute dissertation on how we need to baby the kids and especially the refs, I was disgusted. 

The kids will run, they will fall, get bumps, bruises and even bleed a little.  Big deal, it’s good for them (but I do hope the other team is the one bleeding).  If the refs can’t handle a little criticism, then they should turn in their whistle.  The sooner they figure out how to make a decision and live with the consequences the better. 

My heckling of the refs is actually helping them develop as people.  The political correctness police are not welcome on my sidelines.  America’s youth is becoming fat, lazy and non-competitive because competition is viewed as “bad”.  I argue that competition is good and is important to the evolution of our species and our survival in what has become an increasingly competitive global economy and dangerous world. 

Second place trophies are nothing to be proud of as they serve only as a reminder that you missed your goal; their only useful purpose is as an inspiration to do that next set of reps. 

Do you go to a job interview and not care about winning?  Don’t animals eat what they kill (and yes, someone actually kills the meat we eat too – it isn’t grown in plastic wrap)?  And speaking of meat, I expect that the ladies be put on a diet of fish, undercooked red meat and lots of veggies.  No junk food.  Protein shakes are encouraged, and while blood doping and HGH use is frowned upon, there is no testing policy. And at the risk of stating the obvious, blue slushies are for winners.

These are my views and not necessarily the views of the league (but they should be).  I recognize that my school of thought may be an ideological shift from conventional norms.  But it is imperative that we all fight the good fight, get involved now and resist the urge to become sweat-xedo-wearing yuppies who sit on the sidelines in their LL Bean chairs sipping mocha-latte-half-caf-chinos while discussing reality TV and home decorating with other feeble-minded folks.  I want to hear cheering, I want to hear encouragement, I want to get the team pumped up at each and every game and know they are playing for something.

Lastly, we are all cognizant of the soft bigotry that expects women and especially little girls, to be dainty and submissive; I wholeheartedly reject such drivel.  My overarching goal is develop ladies who are confident and fearless, who will stand up for their beliefs and challenge the status quo.  Girls who will kick ass and take names on the field, off the field and throughout their lives.  I want these girls to be winners in the game of life.  

Who’s with me?

Go Green Death!

Go Michael Kinahan, säger jag.

/Simon Bank

Big Gay Heart II

av Simon Bank

Med allsvenskan på ingång – en mördande massa jobb.

Är det inte skrivande så är det radio, och är det inte radio så är det tv, och är det inte tv så är det nåt som heter web-tv, och är det inte det så hänger vi här inne på bloggen.

Innan vi sparkar igång det här med allsvenskan tänkte jag sjunka ner i en korsbefruktning som multimedialandskapet bjudit på de senaste timmarna.

Först satt jag i en web-tv-studio med terriern Robert Laul. Sedan gjorde jag en telefonintervju med en reporter från P3-programmet Christer, döpt efter Majornas snyggaste syntare.

I webb-tv sändes ett inslag (ni kan se det här på sidan någonstans, spetsigt rubricerat) där Hammarby-tränaren Tony Gustafsson jargong-jäklas med Aftonbladets Jenny Modin.
– Har du inte knäppt byxorna? frågar Jenny.
Tony, som slarvat med knäppningen, flinar och svarar:
– Nä, du satt ju bredvid.

Sex-attack? Skamlös flirt?! Trakasserier??!!

Nä, låt oss gå rätt långt förbi de tabloida rubrikerna och fundera ett varv till. För jag tycker det är värt att förhålla sig till det här.
Vad hände? En professionell journalist gör sitt jobb, och får veta av den hon intervjuar att hon inte bara är journalist utan också kön. Ett potentiellt knull, kanske.
Visst. Men det var ju ett skämt. Ett uppenbart skämt. Ingen tog illa upp. Tony är absolut ingen sexistgris, det vet både jag och Jenny Modin. Han är en go grabb som pratar det språk han brukar.
Värmländska – och jargong.

Det är alltså inte särskilt allvarligt, ingen som helst skada skedd. Bara ett skämt som blev lite dumt och plumt. Som vi alla trillar dit på ibland – jag förmodligen oftare än Tony Gustafsson.

Ett par timmar senare sitter jag och intervjuas av Christer-reportern, och det handlar om ett gammalt hjärteämne: Bögar och fotboll.

Och det slår mig, någonstans mitt i, att de här två sakerna är två grenar på precis samma träd.

Det handlar om Jargongens förbannelse. Det som betyder inget för mig men allt för någon annan. I större delen av mitt liv har jag suttit i omklädningsrum med en, som jag tyckt, bra jargong. Hänsynsfull. Human. Kärleksfull. Öppen. Glimten i ögat.

Men efteråt har jag funderat på hur det hade känts att vara bög i samma omklädningsrum, i samma varma jargong, med samma små tjuvnyp. Att alltid, genom jargongens själva marinad, få veta vad som är normalt och inte. På andra sidan värmen fanns det ju en systematik i allt det där snacket – som inte betydde något – om vad vi var och inte var.


Jargong.

Vi skojade om vår (anti)bögighet, Tony skojade om sex.

Vi visade att vi egentligen inte var bögar, Tony visade att en tjej är ett kön oavsett om hon är journalist eller inte.

Tony Gustafsson har bett om ursäkt efteråt, uppriktigt och värdigt.

Jag tror att det finns många varma, underbara, grabbiga, kärleksfulla omklädningsrum som borde göra det också.

/Simon Bank

Hasta la vista, Torsby.

av Simon Bank

Nio månader. En normallång graviditet. Så länge blev alltså Sven-Göran Eriksson kvar i Mexiko, och om ni vill ha bakgrund, idéhistorik och förklaringsmodeller så behöver ni inte göra så mycket mer än att scrolla ner en decimeter och läsa Erik Nivas uttömmande dokument.

Själv tänkte jag inte göra så mycket mer än att lansera en högst spekulativ prognos för señor Erikssons framtid.

Det kommer att regna in spådomar, gissningar och profetior. Pompey här, Toon där, kulissjobb i Inter till vänster och fåfänga (och dumma) böner från Sverige till höger.

Men mer än en gissning är fusk, och här får ni min:
Ryssland.

Hiddink works his magic i Chelsea, Abramovitj vill ha honom kvar men vill också se till att Ryssland har ett Namn med stort N som kan ta dem till VM och en bit till. Så han drar ombord hela gänget på sin 115-metersyacht, tar fram sin finaste Cristal och skriver nollor på två kontrakt tills han får kramp i handleden.

Hiddink stannar i London, Eriksson tar över Ryssland. Så får det bli.

Om det nu inte blir så att Svennis till slut får napp i Österrike.

/Simon Bank

Cos I’m the England man

av Simon Bank

På ren Laul-svenska:
Harrejävvlar, secken kväll.

Av lite olika skäl, varav bara ett kan klassas som mental störning, har jag realtidsföljt snart sagt varenda match som spelats det senaste dygnet. Köp torsdagstidningen för mer handfast info.

Men innan passet är över ska väl det serveras lite målgodis också.

Vad säger ni, ska vi göra det i gammal hederlig utmärkelseform?

Jo, så får det bli.

Dagens snyggaste?
Ismail Matars rackarrökare för Förenade Arabemiraten i Saudi. Inte för att det hjälpte (2–3), men för att den gav utslag på saudiska flygvapnets missilradar.

Dagens mittback?
Harry Kewell. Fast den här gången var Galatasarays backvikarie tillbaka i gammal fin ytterform, och straffsköt Australien nästan hela vägen till VM.
Josh Kennedys Jesus-skalle till 1–0 får ni på köpet.

Dagens näve?
I skuggan av världspolitik och ett missiltest (?) åkte Nordkorea över gränsen och höll 0–0 mot Sydkorea i Seoul. I nästan 90 minuter. Då boxstyrde stackars lagkaptenen Hong Yong-Jo in Syds avgörande 1–0 i eget mål. Det blev ju inte lättare av att de faktiskt haft en boll inne (1,20 in). Eller av att de skulle åka hem till just Nordkorea.

Dagens chock?
Ja, hur man än vänder på det så…
Ska vi gissa att Bolivias Albicelesteavrättning blåser nytt liv i debatten om höghöjdsmatcher?

Dagens dans?
Jag önskar ju att jag kunde bildsatt det, men ni får tro på mitt ord. Efter att Bosnien skickat hem Belgien med 2–1 sprang gamle Ciro Blazevic, 156 år, ärevarv som en nittonåring.
Vi borde förstås både skriva och prata mer om det bosniska fotbollsundret. Miralem Pjanic har inte tagit det stora steget än, Ibisevic är skadad, men ändå har Bosnien ett superbt anfallsspel med geniet Misimovic och powerstrikern Edin Dzeko som spetsar.
Och, just det, så har de som bekant en lurig supporterskara också. När de inte bränner ner Ullevål eller röker ut halva Genk så är de Europas bästa följe, som följer ett av Europas intressantaste landslag – mindre än ett år efter alla mutskandaler, förbundsskandaler och spelarstrejker.

Dagens idiot?
Ditt lag leder med 2–0 mot Andorra, det enda som kan hota segern och VM-vägen är att en bomb exploderar – vad gör du då?
Så här gjorde Kroatiens curva igår. Hivade in en bomb.
Tack vare ren tur och en kvick Stipe Pletikosa i mål klarade de sig från en bruten match, 0–3 och stenhårda sanktioner.

Dagens gåta?
Om vi nu ändå är inne på Kroatien. Så här skrev France Football om gamle reserv-njuren Ivan Klasnic efter Nantes senaste match:
Klasnic, helt förlorad. Det finns usla matcher. Och sen finns det matcher som Klasnics. Som anfallare, bredvid Bagayoko, hade han en jävla fräckhet. Han försökte inte ens, sprang inte, och vann inte en enda duell. Med en sån dödvikt i laget är det svårt att vinna en fotbollsmatch.


Ivan den Förskräcklige.

Men… så var det alltså landskamp, och då gjorde Klasnic mål igen (himla fint anfall var det också). I höst är han tillbaka i Bundesliga, garanterat.

Dagens chipp?
Ibland räcker det lilla. Det ryska pendeltåget Zyrianov delikat-lyfte in 1–0 mot Liechtenstein, och mer blev det inte.

Dagens vocal support?
Ni vet ju att Serbien B nitade dit Sverige B med rätt klara 2–0.
Men ni vet inte varför.
Grabbar som långskånken Zigic lyfter sig alltid när de får rätt sorts stöd från läktarna.

Dagens Boruc?
Österrikes gigantiska fussballförtroende fick sig ett lyft tack vare lille Jimmy Hoffa Hoffers dubbelmålande, men det var först efter att målvaktsgeniet Michael Gspurning varit ute och orienterat sig i centrala Geneve.

Dagens derby?
Tjeckisk fotboll förklarade sig officiellt i kris efter pinsamma 1–2 i federalni-derbyt mot Slovakien. Sestak och Jendrisek gjorde varsitt på ett Ujfalusi-fritt Tjeckien.

Dagens slakt?
Om det är mål ni vill ha: Polens 10–0 på San Marino.

Dagens jubilar?
Säg vad ni vill om Ballack, men när han är på det här pardonlöst östtyska jävla humöret så älskar jag honom. Hans 40:e Nationalelfsmål, dammit.

Dagens domarmiss?
Han som dömde Ecuador–Paraguay hade inte många rätt, men Wolfgang Starks utvisning på Pazzini för den här icke-armbågen Johnny O’Shea var dagens tabbe.

Dagens sanning?
We all dream of a team of Robbie Keanes.

Dagens bolljakt?
It’s official: Franck Ribéry ansluter till Leo Messi och Stevie Gerrard (båda likbleka igår) i kön till Guldbollen 2009.

Dagens klipp?
Jag gillar det här hemmabyggda, ostiga formatet, nästan mer än något välordnat HQ-klipp. På filmen? Jozy Altidore, Villarreal-ägd 19-åring, keeps doing good deeds for the US of A.

Dagens rekord?
Spaniens 31:a raka utan förlust, förstås. Inte för att de direkt var särskilt bra, och inte för att inte Turkiet var bättre men (Arda Turan låg bakom det här, bland mycket annat) 31 är 31 och 31 är europarekord.
Liverpool-kontingenten ordnade biffen. Xuber-Xabi Alonso med en säker straff, Riera med en stopptidsstrike.

Dagens sista?
Jo, rekord och drömmål och skrällar i all ära – men ge mig lite fin gammal buskis och jag tappar fokus.

Erik Niva gav er det här Comic Relief-klippet häromdagen.

Så vad hände igår?

Jo, det ska jag tala om. Crouchie pulled out the rope, JT got a short back and sides.

That’s all, folks.

/Simon Bank

Taggar and, galore, goals, more

Ugly as fuck, but he’s keeping us up?

av Simon Bank

Shearer?

Jo, han föll till slut, och man måste väl beundra både honom och NUFC för det. Jag menar, vad skulle de göra?
Återstår att se om Shearer är kunnigare än han verkar, och om den psykologiska Maradone-effekten får någon bäring. Erik Niva har redan skrivit om det där.

Ska vi gå vidare och ge lite äkta pork-pie-kött på benen så är det förstås helgonets assistent vi ska rikta in oss på. Iain Dowie, den fockade frälsaren från QPR, ska hjälpa till med sin större erfarenhet. Och då finns det förstås historier som måste berättas.

Dowie är ju a football genius, och även om den här gamla Stockport-klassikern passar i vilket hall of fame som helst så är det ett annat minne jag helst lyfter fram.

Minns ni Dani? Om ni är West Ham eller Sporting så gör ni ju det, men annars är ni ursäktade. Utöver en snabb, kort och framgångsrik karriär (Sporting, Ajax, Atléti, Benfica) så var han ju mest känd för att vara så löjligt söt. En liten Fabio Cannavaro minus tatueringar och med lugg.

Ni vet.

Jag såg hans första match i West Ham. Spurs away, han var där på lån och gjorde en fullkomligt magisk debut. Harry Redknapp gav honom chansen från start, han var 19 år, avgjorde matchen och blev utsedd till Man of the Match.

När han skulle få sin champagne av Sky efter matchen fanns Iain Dowie med för att sköta snacket. Där stod de, i direktsändning, skönheten och odjuret, Dani fick sin flaska, Iain tog micken – tittade rakt in i kameran och sa:
– Good thing is, now we got two good lookin lads on the team…

Ugly as fuck, but keeping then up? Vi får se.

/Simon Bank

 

Enter the Dragon

av Simon Bank

Ja, vad var det vi såg inne på Dragão egentligen?

0–0 i Porto, mot ett av Europas tekniskt och passningsmässigt skickligaste lag. Ronaldo behövde 73 minuter på sig för att lura bort Adam Johansson (då lurade han i och för sig bort honom så mycket att han behövt GPS och ledhund för att hitta hem).

Jag har skrivit om att Majstorovic och Mellberg gjort en fantastisk match, och det stämmer ju. Men mest av allt fanns det två avgörande faktorer som hjälpte Sverige till ett bra, men inte utmärkt 0–0.

Den första: Organisationen. Även om många spelare gjorde extremt många tekniska fel, och även om offensiven var medioker, så satt press och understöd och zon precis där de skulle.

Den andra: Portugal. Det är hemskt att se ett så talangfullt lag spela en så själlös, trubbig fotboll. Hur många ordentliga chanser hade de? Två? Man måste ju kunna ifrågasätta hur det kommer sig att ett lag som är så tekniskt överlägset kan vara så taktiskt underlägset.

Mittbackarna var fenomenala.

Isaksson tog det han skulle (han pressades inte särskilt mycket).

Mikael Nilsson är underbart gedigen och pålitlig, och var den ende som aldrig gav bort en boll.

Adam Johansson gjorde precis allt man kan begära.

Rasmus Elm var blek före paus, mycket bättre i andra när han vandrade inåt. Bra tempo i bollen, och bra inkast (ska inte underskattas – många scouter kommer att notera det när de får sin dvd från matchen).

Anders Svensson var bra och ambitiös defensivt, men slängde bort okaraktäristiskt många bollar.

Kim Källström spelade positionsspel i 90 minuter. Intressant.

Samuel Holmén slet duktigt, men slarvade. Hade Sveriges näst bästa chans men var för ivrig.

Johan Elmander arbetade hårt, som alltid, och hade Sveriges bästa chans men satte inte sin förstatouch. Ur form.

Henrik Larsson var magisk första kvarten, ägnade resten åt att vara gedigen.

I det stora hela: Två briljanta backar, nio killar som gjorde sitt. Inte mer, inte mindre.

Vill ni ha målsvep från ett Europa där Dzeko, Ribéry och Pazzini alltjämt är Dzeko, Ribéry och Pazzini så får ni tåla er tills söndag fått ett par timmar på nacken.

Vill ni däremot läsa lite prisbelönt kvalitetsjournalistik (guldspaden idag!) som inte har mer med fotboll att göra än att en av de prisbelönta grävarna råkar vara Erik Nivas i alla avseenden briljanta bronstiger till sambo så är det här ni ska klicka er vidare i tillvaron.
Nyckeln i all bra journalistik är tålamod, humanism och människokärlek. Vilket ju också kommer väl till pass om man råkar vara Erik Nivas sambo.

Nä, nu ska jag skalla kudden, och ligga och dra mig tills  klockan slår åtta.

/Simon Bank

PS. Göteborgsedition: Har ni tänkt på en sak? Om Manchester United hade värvat Adam Johansson så hade de kunnat spela med Adam och Evra på kanterna.

Demi-finale, demi-déception.

av Simon Bank

Eftersom det inte bara är en mans värld utan också en VM-kval-värld så känns det viktigt att lyfta fram att det händer annat också.

Till exempel:
En svensk spelare har precis kommit ut från en upphaussad semifinal i Champions League.

Olympique Lyons satsning på damlaget är både logisk och modern, och med början idag skulle president Aulas få betalt för sin modesta men substantiella investering.

Det gick… sådär.

Lyon fick bara 1–1 mot Duisburg inför 10 000 på Stade Gerland i det första mötet. Norskan Ingvild Stensland dyngade in en Juninho-frispark före paus, men med en halvtimme kvar slumpstudsade Duisburgs belgiska Femke Maes in en kvittering.

Lotta Schelin, OL:s stora stjärna, spelade hela matchen. Hon var inte nöjd efteråt.
– Jag är förbannad. Besviken. Så här dåligt får det bara inte vara, säger hon till er favoritblogg.

OL spelade sitt 4-3-3, men hittade inget vettigt anfallsspel vare sig med det eller efter paus när de testade ett rakare 4-4-2.
– Jag sprang hela tiden, visade mig och var med men rörde bollen max fem gånger i andra halvlek. Det var skit, rent ut sagt. Men det är verkligen en match kvar, vi måste köra. Det ska bli spännande, säger Lotta.

Och det ska det, förstås. Returen går i Tyskland i helgen. När jag var nere och träffade Lotta Schelin före jul trodde hon att OL hade allt som krävs för att gå hela vägen i europaspelet i vår, att de skulle kunna ge Aulas den där europatiteln han drömmer om.

Men så kom en smäll i vägen.

Jag berättade i förra veckan om hur de amerikanska klubbarna gått in och plockat två av OL:s absolut främsta spelare, och varför de kunnat göra det.

Lägg till två skador, så har ni OL idag. Ett lag med stukat självförtroende och kraftigt försvagad trupp.

Jag tror inte att de kan gå hela vägen längre. Men, framför allt, verkar inte Lotta Schelin vara särskilt säker heller längre.
– Alltså… nu vet jag inte. Men det är bara att köra på, säger hon.

Imorgon möter Umeå ryska mästarna Zvezda 2005 borta i Kazan i den andra semin.

UIK är sämre än på länge. Men deras chanser att gå hela vägen har inte blivit mindre.

/Simon Bank

Sida 98 av 120