Javafan, bara för att en match skymmer sikten så kan man väl inte släppa taget om allt annat?

Så resonerade Raymond Domenech under EM i fjol, och så resonerar jag nu. Meta. Domenech – har ni läst här så vet ni att jag håller honom som marginellt bättre lämpad att leda Frankrike än vad Harald Schumacher skulle vara – firade ju Frankrikes sorti ur EM med att fria till sin älskade Estelle Denis.

Tre saker kan man säga om det.

Den första? Att jag gärna hade friat till Estelle också. Hon är både intelligent, rapp och förtjusande söt.
Den andra? Att Domenech var en komplett idiot som förvandlade ett nationellt sporttrauma till en story om det egna kärlekslivet.

Återstår gör den tredje, och det säger vi först nu:

Grattis dådå, sopskalle.

Alldeles före Frankrikes blytunga dubbelmöte med Litauen har nämligen Estelle tackat ja. Det är franska kvalitetstidningen Aujourd’hui Sport som avslöjar saken, men Estelle förklarar också att hon inte vill störa uppladdningen inför matchen.
– Om nyheten kommer ut så kommer jag att förneka…, säger hon.

Med det lämnar jag er för ett par timmar framåt. Ska kolla upp hur Lagerbäck har det med Ulla Elm brudarna, och ägna mig åt min nya favorittjej Béatrice Martin.

UPDATE:
Enligt L’Équipe kommer Domenech att peta Karim Benzema och spela såhär i kväll:
 Mandanda – Sagna, Squillaci, Gallas, Evra – Toulalan, L. Diarra – Luyindula, Gourcuff, Ribéry – Henry. Om de inte vinner nu kommer han att behöva all kärlek han kan få – för det franska folket kommer inte att vara nådigt.

/Simon Bank

Starelvan ute, och efter en veckas spekulationer hit och dit är det svårt att vara överraskad av någonting.

Ingen av oss som varit här nere har varit säker. Fyra positioner har hängt i luften – vänsterbacken, vänster mittback, båda yttermittfältarna – och eftersom det var 50-50 i snart sagt varje fall så var det mesta möjligt.

Men, okej då:
Jag var övertygad om att Christian Wilhelmsson skulle spela, och förstår inte riktigt den petningen. Han har snabba fötter, är bättre än många tror defensivt, är inkörd i systemet och kan hota med sin teknik. Det var längesedan han verkligen gjorde det också, men alla pratar om att han sett bra ut i Saudi, att han fått större självförtroende.
Jag hade velat se honom.

När det gäller Adam Johansson är det bara att konstatera att just den här krönikören varit totalt i samklang med vibbarna från dag ett. Och det konstaterar jag inte bara för att gratulera mig själv, utan för att det jag skrivit förmodligen förklarar Lagerbäcks resonemang.
Så här skrev jag när truppen kom.

Så här skrev jag i fredags.

Och så här skriver jag nu: Adam Johansson är en sämre spelare än Edman, men han är bra i en-mot-en och är det bästa alternativet att skicka ut mot Ronaldo just nu. Låt oss hoppas att han överlever.

Till sist kan vi konstatera att Petter Hansson nu är degraderad till diplomplatsen som tredje bästa mittback.

Trist för Petter, men han kan ju alltid tänka på att det kunde varit värre. Så här gick det för hans lagkompis Jimmy Briand när Frankrike tränade häromdan.

/Simon Bank

Rubriken först: Det sägs att Gustav V, tenniskung och Hitlervän, en gång råkade hamna öga mot öga med Schalke 04:s gamle 30-talshjälte Ernst Kuzorra.

Kungen var tvungen att ursäkta sig, det första han gjorde:
– Var i hela världen ligger Schalke?

Och frågan är faktiskt mer relevant än man kan tro.

Schalke ligger i Gelsenkirchen, men det finns något otvunget sydländskt över den här fenomenalt märkliga fotbollsföreningen. Det svänger om Schalke. Och nu har det svängt igen.

På ett par dagar har de hunnit med att kicka sportchefsfiaskot Andreas Müller, byta lagkapten, se supertalangen Manu Neuer skänka bort poäng till HSV, förkorta och så, igår, avsluta tränaren Fred Ruttens kontrakt.

Det är den 22:a tränaren som får lämna Schalke sedan Bundesliga-starten 1963, De toppar den tabellen (som ni får lite längre ner).

I fjol var det Mirko Slomka som fick gå, och jag gillade honom mer. Han hade idéer och lockade i alla fall ibland fram det där extremcharmiga draget som finns i Schalke. Rutten använde oftast olika varianter av 4-3-3 (han kom från Twente och är holländare, it’s what they do), men hans misslyckande handlade rätt lite om spelsätt och system.

Han lyckades aldrig tämja lejonet.

Schalke har alla möjligheter i världen (Gazprom backar upp, de har publiken bakom sig och en grym arena), men de har också en trupp med så mycket karaktär att den bågnar. Det är lite som Bayern, med skillnaden att de imploderar av all sin karaktär, medan Bayern exploderar.

De har sina Rafinha, sina Krstajic, de har Tysklands bäste unge målvakt i Neuer, de har geniet Rakitic och basketspelaren som inte orkar spela i landslaget (Kuranyi).

– Schalke är en superklubb och har enorm potential med fans över hela Tyskland, sa Rutten i dag på förmiddan (så dags hade han bara fått kontraktet förkortat).

Det var ju alldeles riktigt sammanfattat.

Frågan är nu vem som kan förlösa Bundesligas mesta losers.

Först och främst behöver de förstås en stark sportchef. Det har pratats om Sammer, Bierhoff och Oliver Kahn. Stora tyska spelare. Men gamle Schalke-bossen Rudi Assauer har dömt ut alla orutinerade alternativ (som Kahn).
– Schalke behöver en mästare. Inte en lärling, dundrar han.

Och Rudi Assauer ska man ju lyssna på. Inte bara för att han ser ut så här:

Talkin’ to me?

Assauer har dessutom varit med och dragit hem ett par pokaler till Gelsenkirchen. Ibland gjorde han i och för sig så här med dem, så att de fick sig en törn. Men ändå.

Schalke 04 är en fantastiskt underhållande förening, man har aldrig tråkigt när man följer dem. Om man, som jag, är en värdekonservativ jävel som vill att fotbollsvärldens alla identiteter ska vara som de alltid varit, så är de en pärla.

Man ska veta var man har lag, och med Schalke ska man i alla fall alltid veta att man aldrig vet var man har dem.

Keiner mag uns scheiß egal.

/Simon Bank

Just det. Jag skulle ge er Bundesliga-sparkade-tränar-ligan också. Från 1963 och framåt. Väl bekomme:

1. Schalke 22 stycken.
2. Eintracht Frankfurt 20.
3. VfB Stuttgart 19.
4. Köln, Dortmund 18
5. Kaiserslautern, Nürnberg 17
6. HSV 15
7. Hannover 14
8. Fortuna Düsseldorf, Borussia M’Gladbach 13

Kort avbrott i det portugisiska slitet för att lyfta sänka blicken till gräsrotsnivå.

De av er vars fotbollskonsumtion ligger på klassat-som-handikapp-nivån vet förstås redan att Real Madrid gått ut och chockvärvat en av Arsenals nyckelspelare för bara ett par veckor sen.

Jorå.

Paul Burgess, planskötaren på Emirates, ska hädanefter se till att Gútis och Raúls passningar går rätt (ja, kanske främst Gútis då).

Det där kan ni ta som en intäkt för att fotbollsvärlden tagit steget över in i total sinnessjukdom. Eller så kan ni ta det som ett gott bevis på att Arsenal vet precis hur man undergräver sina konkurrenters slagkraft.

Vi har ju sett det här förut.

1996 gav sig en av Arsenals grannklubbar – vi kan kalla den Tottenham, eftersom den heter det – in i fiendeland och gjorde precis som Real Madrid. De snodde planskötaren.

Darren Baldwin, som fått sin skolning under Arsenals legendariske grundsman Steve Braddock, skulle fixa till mattan på White Hart Lane, se till att Spurs fick de bästa av förutsättningar. Och hur tror ni att det gick?

Jo, ett par omgångar in på säsongen kommer Liverpool dit, Steve McManaman rullar iväg årets lamaste skott från 30, fladder-pagen Ian Walker går ner för att plocka upp det och  – ja, ni vet ju resten.

Dryga 1,50 in på det här usla klippet (det enda jag hittade) har ni en påminnelse om hur Arsenal bemästrar den ädla konsten att söndra inifrån.

/Simon Bank

Dagens stora samtalsämne här i Portugal är, tvärtemot vad många tror, inte att Samuel Holmén stukat tummen.

Portugal har ju problem med sina egna småttingar.

För en generation sen så var de ute och vann Junior-VM och höll på. Nu får de bara skäll. I går spelade Selecçãos U21:or träningsturnering på C-Rons Madeira, match mot lilla Kap Verde och bekväma 2–0.

Det är nu inte målen man pratar om.

Man pratar om målet som inte blev.

Sportings lille mittfältare Bruno Pereirinha fick chansen att slå en straff, och sökte snabbt igenom sitt historiska minnesarkiv. Han hittade Cruyff, han hade ett vagt minne av Rob Pires – och i höger ögonvrå såg han polaren Rui Pedro.

Och… ja, det blev väl mer Pires än Cruyff av alltihop.

(Alternativ länk)

– Det var nåt jag hade bestämd med min lagkamrat. Tyvärr gick det fel. Vi gjorde det inte av brist av respekt för våra motståndarna, det var omständigheterna som gav mig idén, förklarade en ångerfull Pereirinha.

Tilltaget applåderades inte. Ursäkten godtogs inte. På direkta order från A-coachen Carlos Queiroz ställs nu båda U21-komikerna över i nästa match.

Straff och straff, med andra ord.

/Simon Bank

Den nya tidens multijournalistande har sina utmaningar.

Som uppburen krönikör på stora tidningen krävs det av en att man sköter sin källkritik. Här på bloggen, däremot, sätter vi en ära i att inte göra det.

Gjorde vi det skulle vi ju inte kunna citera the Sun, till exempel. Och då hade ni inte kunnat ta del av synnerligen trovärdiga rapporter om att Cristiano Ronaldo kommit på vad han ska göra efter sin aktiva karriär.

Han ska – naturligtvis – starta ett pojkband.
Det ska – naturligtvis – utgöras av honom själv, Ronaldinho och Stor-Ronaldo.

– Någon sa åt mig för ett par år sen att det vore en fantastisk idé om jag, brasilianske Ronaldo och Ronaldinho bildade ett band som hette ”the Three Rs”, ska C-Ron ha sagt.

Enligt the Sun.

– Jag älsade tanken, det var så roligt. Jag ska ta upp det med dem när jag slutar, vi kanske till och med får en nummer ett-hit, ska C-Ron ha fortsatt.

Enligt the Sun.

Take That.

Jajjemen. Och om vi ska hålla oss till saker vi håller för sant, samtidigt som vi inte tar oss så långt från vare sig Ronaldo eller musik så undrar jag om ni har koll på den här portugis-schlagern.

Sångerska? Ronalda.

– Jag vet att folk är nyfikna på att höra Ronaldos syster sjunga, och det hjälper mig. Men det viktigaste är att veta att han är mitt allra största fan, hälsar världens bäste spelares storasyrra.

Fint, va?

/Simon Bank

Okej.

Framme i Portugal, och till och med mer än i Spanien eller Italien är ett besök i Lissabon att bli påmind om fotboll, andas fotboll, marineras i fotboll.

A Bola, O Record och O Jogo vräker på med sina dagliga 150 sidor om Sporting (Pedro Silva ber om ursäkt), Benfica (Suazos menisk är sönder), Porto (analys av cupsemin mot Amadora) och resten, och det är smått obegripligt hur ett så intresserat land kan ha en halv toppliga med lag som drar under 4000 åskådare i snitt.

Eller, obegripligt är det ju inte. Jag försökte reda ut problematiken inför hemmamötet med Portugal. Och idag försökte vi ta avstamp inför bortamötet.

Det blir förstås väldigt tufft, det här. Alla goda krafter måste samverka om Sverige ska åka härifrån med något med sig. Själv tänkte jag dra mitt strå till stacken genom att hjälpa Göran Göransson med kartläggningen av Portugals startelva.

Inför Rysslands-matchen i EM hade GG också spionerat, och Lagerbäck visste tillräckligt mycket för att ha koll på… eh… ”den där nummer sju” i det ryska laget.

Nu är det fyra dagar kvar till en ny, hysteriskt viktig match, och det finns inget utrymme för misstag. Portugal är, som bekant, ett väldigt duktigt fotbollslag, och här och nu vill jag ta chansen att varna landslagsledningen för ett av deras hemliga vapen.

Varsågod, här är han.

Den där nummer sju.

/Simon Bank

Off to Iberia.

Och vad väntar oss där? Bougainvillea, världens bäste spelare, 22 grader, sol – och helgens sämsta förlorare.

Det spelades, som ni vet, Carlsberg Cup-final i Portugal i helgen. Sporting–Benfica, Benfica vann på straffar, men det var en annan straff alla snackade om efteråt.

Sportings Pedro Silva var i närheten av bollen med axeln, Benfica fick straff, Silva visades ut. Och vad gör man då? Man går ut, duschar, tar på sig sin Louis Vuitton-keps, kommer tillbaka för att ta emot sin silvermedalj och…

…ja, går alldeles Ara Abrahamian.

– Varför jag kastade förlorarmedaljen? Varför skulle jag behålla den? Om det där var straff så vill jag att min son ska dö, sa Pedro Silva.

Jag tror att han menade att det var ett tveksamt domslut.

Här har ni hela berättelsen, från start till surt mål.

/Simon Bank

Återkoppling, det är fint det. Det har jag lärt mig på min arbetsplats i veckan, och nu är det dags att omsätta teori i handling.

Toulouse, var det ju. Casanova, Gignac och grejer.

Och jodå. TFC, med en budget på 32 miljoner euro i år, viftade bort ett ihåligt PSG med 4–1. Paris saknade både Sakho (en blivande världsback) och Camara, och det märktes.

Matchbilder väntar vi på, men däribland finns pärlor som ett typiskt Gignac-mål (hans artonde för året, samtliga med högern), en Samuel Holmén-variant avslutad av Moussa Sissoko – och den norske sälen Daniel Bråtens första franska mål, komplett med breakdance-firande.

Vi kan väl hoppas att bilderna dyker upp. Och trösta oss med lite annat.

UPDATE: Här är ju bilderna från Municipal, varsågod.

På öarna var det förstås Stevie G and his Merry Mersey Men som höll i showen. Med fem spanjorer i laget knackade de ner Villa en halvmeter i marken, och enda skälet till att nämna något mer än Gerrards första, andra och tredje mål är att firma Reina-Riera snickrade ihop ett så här  fint 2–0.

Annars gladde vi oss mest åt att the Bling King Micah Richards verkar intressera sig för fotboll igen. Den här helgen skallade han sönder Sunderland.

…och så noterar jag att Erik Niva i lördags lät er gå miste om både helgens finaste spanska frispark (Real Madrid-ynglingen Jordi Lopez) och Spurs-elvispen Adel Taarabts revival i QPR. Detta måste korrigeras.

Och så Frankrike då.

Det var ju inte bara Toulouse. Det var en fin dag för les Gones också. Inte nog med att Lyon själva slog av Sochaux med 2–0, dessutom åkte arvfienden ASSE långt ner i kristräsket efter 3–1 i nacken mot Lorient. Bilderna är usla, men Amalfitanos 1–0 är värt besväret.

I Italien ska ni hädanefter hålla ögonen på en ung kille som heter Zlatan Ibrahimovic. Mot Reggina satte han både årets första straff (en minut in) och årets första Diego-lyft.

Dagens nöjdaste var annars Sampdorias Fiorentina-reject Pazzini som stämplade in i landslaget samma dag som han klockade in sitt åttonde mål på åtta matcher. Hänger ni kvar i klippet får ni en finfin Cassano och en halv Gourcuff-touch från Bianchi också.

Adrian Mutu gjorde – med hjälp av offsidesnälla domare – en Mutu och ordnade tre poäng åt Fiorentina. Och Milito höll ångan uppe under Zlatan i skytteligan.

Norröver, i Gelsenkirchen, hade Manu Neuer chansen att imponera på Jogi Löw, som var på plats när Schalke mötte HSV.
Det gick sådär. I ett tillfälligt slag av personlighetssplittring fick Manu för sig att han är Pål Lundin. Quality Schalking. Hamburg vann med 2–1, efter lite kliniskt försvarsbreddande jobb, avslutat av tvåmålsmannen Guerrero.

Mer då. I Katalonien kände Peps Pojkar att det var hög tid att kontra på Liverpools massiva uppvisning på Anfield. Så de gjorde det, mot stackars Málaga. 6–0rgie, som det hette på medeltida tabloidsvenska.
The Cream of the Crop:

De kirurgiska snitten fram till Xavis 1–0.

Leo Messis rallyåkning fram till 2–0.

Passningsporren före Tití Henrys 3–0.

Iniestas dropplobb via Dani Alves lugg.

Bombardemanget före Eto’os sexa.

Ja, herregud.

För balansens skull ska vi också notera att the Hunter, Klaas Jan Huntelaar, håller sitt snitt med mål vart 85:e minut sen han kom till Madrid. Mot Almeria satte han en våldsvänster och en lite snällare höger. Ändå var han bara tvåa i estetligan, efter mörsar-Marcelo.

Om Barça stod för sensualismen så var det Numancias Asier Goiria som lyckades pricka in omgångens dråpligaste mål. Jag hittar inget klipp med ljud, men ni får tänka er ett boing-boing-boing innan bollen når nät.

…och det i särklass tyngsta målet svarade Osasunas iranske playmaker Javad Nekounam för, när han bugade in 1–0 mot stackars Espanyol med två sekunder kvar.

Atlético Madrid gick på en tung smäll på Mallorca, men det otäckaste smällen var den här, mellan Heitinga och Navarro. Det är Heitinga som bärs ut på bår.

Från Heitinga till Holland, där vi hittar ett klipp som Andreas Granqvist inte tar med i den där klippboken han skickar runt till nya arbetsgivare. 40 sekunder in. Om ni jobbar er fram i det bibliskt långa klippet så har ni ett Marcus Berg-tröstmål efter 6,55 också.

Och här kan vi lika gärna hänga på lite bilder från cupmötet mellan Porto och Amadora. Amadoras spelare har inte fått lön på sju månader, vilket fick Vidigal att kontra med en tvättäkta Granqvist.

Och innan vi slår ihop den stora säcken kan vi väl kika utanför kontinentgränsen, med lite godis (typ) för er som håller till på Norra Stå eller så.

Ni vet Jorge Anchén, den lille uruguayanen som gjorde en del bra, en del dåligt, och fick med sig tre mål på 15 allsvenska matcher i fjol?

Det kan ha varit trycket på Råsunda det var fel på. Jorge är a big game man, tydligen.

I går lubbade han in på El Monumental i Buenos Aires, i sin andra match från start för San Martin. River borta. Hårda bud.

Hur det gick?

Jorge behövde en minut på sig, sen hade han curlat in 1–0.

Vad säger ni om det, Fussball Lovers?

/Simon Bank

Väskor att packa, resor att planera. Problemet är att det är en massa fotboll ivägen.

Inter–Reggina var aptrist, men värd att hänga kvar i bara för Zlatan Ibrahimovics magiska felfotade-i-fart-lobb som rent tekniskt måste vara helgens bästa mål. Liverpool körde Villa genom Merseymangeln, och Villa är verkligen en tröttkörd ursäkt till lag just nu. Stevie G är däremot på väg i raketfart förbi Leo Messi i spårkampen om guldbollen 2009.

Nu ska jag packa och…
…äh, vem försöker jag lura. Nu ska jag ge mig på Barcelona, och därefter en halvtimme av Napoli–Milan innan kvällens stora match tar vid:

Toulouse–PSG.

Det känns som att fenomenet Toulouse förtjänar sin förklaring, inte sant?

TFC har alltid varit ett märkligt svänggäng. På 90-talet dansade de mellan divisionerna, och sedan Olivier Sadran tog över klubben 2001 har de varit nere i tredjedivisionen och vänt, spelat Champions League-kval och varit inblandade i nedflyttningsstrider fyra år av fem i Ligue1.

I fjol räddade de kontraktet i sista omgången, efter att större delen av säsongen ha varit ett fullkomligt sanslöst osympatiskt lag. Dumt, splittrat, defensivt, med svag moral.

De kom 17:e. Sedan sålde de de enda två spelarna som varit bra: Johan Elmander gick till Bolton, Emana till Betis. De köpte inga direkta ersättare, och tillsatte en tränare som aldrig lett ett lag förut.

Jag tippade dem på 16:e plats inför säsongsstart.
Slår de Paris ikväll utmanar de Lyon om titeln.

Och hur i hela världen har det här gått till?

Jag skulle sammanfatta det som att årets tema för TFC varit ”ut ur skuggan”.

När Jean-Pierre Papin vann guldbollen 1991, som den förste spelaren någonsin i en fransk klubb, så valde han att hylla en speciell spelare i sitt tacktal. En viss Alain Casanova.

Casanova var reservmålvakt i Marseille, det var han som alltid stannade kvar när JPP ville köra extra avslutsträning efter passen.

När Casanovas egen karriär var över infogade han sig i TFC:s maskineri, han har varit assistens till Courbis, Giresse, Guy Lacombe, Mombaerts och nu senast Elie Baup.

När Baup lämnade efter katastrofsäsongen i fjol fick Casanova chansen. Han tog över men ändrade inte grundtanken i spelet särskilt mycket.
– Toulouse har en enkel spelidé. De har nio man bak och en fram och försöker straffa dig med kontringar, sa Bordeaux president Jean-Louis Triaud efter derbyt mot TFC häromhelgen.

Det intressanta var att det där defensivlaget hade kört över hans lag med 3–0.
– Vi var som en fluga som mosas mot fönstret, suckade Tiraud.

Baups Toulouse var Ligue1:s sämsta lag, rent moraliskt. Casanovas Toulouse är ligans tätaste grupp. För tre veckor sen mötte de Auxerre borta, och spelade en usel första halvlek. Låg under med 1–0. Tvivlade.

Casanova gick aldrig in i omklädningsrummet. Han lät spelarna sköta snacket själva, han ville att de skulle ”se sitt ansvar på egen hand”.

Om Baup lämnat laget ensamma i omklädningsrummet hade de börjat slåss. Nu gick de ut och krigade sig till en poäng.

Grunden till framgångarna (de är i semifinal i cupen också) är defensiven. Casanova är inspirerad av de stora Serie A-tränarna; Lippi, Capello, Mourinho. Och av Liverpool.

– När jag ser Liverpools spelfilosofi, med ett hyperstarkt defensivt block, så säger jag till mig själv att ”tänk vilka storverk vi, på vår modesta nivå, skulle kunna göra om vi vore så stabila defensivt”, säger han.

Resten handlar om noggrannhet och tillit.

Och jämlikhet. I fjol upplevde många att det fanns stjärnor (Elmander bland andra) som särbehandlades. Inte i år.

Därmed inte sagt att Toulouse inte har stjärnor.

André-Pierre Gignac har också klivit fram ur skuggan.

Gignac är 23 år, han köptes dyrt från Lorient häromåret, men var en gigantisk besvikelse till en början. Han fick jobbet som back-up och understöd till superstjärnan Elmander, och var hyfsad som bäst, medioker som sämst.

Gignac Sr, Gignac Jr.

Nu fick han tillit och förtroende, och det har gått… rätt okej.

Gignac (kusin till Monacos supertalang Yohan Mollo, förresten) har gjort 16 mål så här långt, samtliga med högerfoten. Han leder skytteligan före PSG:s Guillaume Hoarau. Domenech har tagit ut honom i landslagstruppen som ska möta Litauen. Och Juventus ryktas vara nyfiket på både Hoarau och Gignac.

Klockan nio börjar matchen. Toulouse vs Paris, Gignac vs Hoarau.

Sen ska jag packa.

/Simon Bank

PS. Just det, en sak till. Gignac var inte ende TFC-spelare om att bli uttagen i Les Bleus. Cédric Carrasso fick också chansen. En gammal reservmålvakt från Marseille. Jag antar att Casanova uppskattar ironin.