Det här är inte längre ett VM. Det här är dumskallarnas sammansvärjning.

Är det inte målvakter som kastar in bollar eller avbytare som drar på sig röda kort så är det en fåntratt som heter Zdravko Kuzmanović som boxar bollar i eget straffområde med sju minuter kvar.

Jag skrev i dagens tidning ett långt dokument om Serbiens eviga förberedelse för att en katastrof kan dyka upp, men den här såg inte ens de komma. I 83 minuter var ju matchen mot Ghana bara en väldigt, väldigt bra fotbollsmatch, den bästa som spelats i VM hittills.

Första halvlek? En bilkrasch lika mycket som en fotbollsmatch. Ett extremtungt Serbien (snittlängd: 187 cm) hade bestämt sig för att vräka på, ett extremungt Ghana (snittålder: strax över 25) hade bestämt sig för att göra samma sak. Spelet blev därefter, inte VM:s mest välspelade halvlek, men jag skulle absolut kalla den den bästa.

Ghana spelar med två defensiva mittfältare som får arbeta oerhört hårt, men de klarar det även utan Essien. Anthony Annan, Erik Hamréns evighetsmaskin i Rosenborg, fick ta mest defensivt ansvar och gjorde det utmärkt. Han värderade som en Steg4-coach för en gångs skull, och hängde med i det extrema tempot.

Efter femton sekunder testade Pantelić ett skott från 30 meter. Efter 90 sekunder kontrade Annan med att prova en volley från 35. Den sortens match.

Rade Antić skickade upp sitt Serbien högt och brett för att ställa krav på Ghanas uppspel, men Ghana löste det fantastiskt bra. De spelade sig igenom och satsade hundraprocentigt i varje anfall. Åt andra hållet spelade Serbien ungefär likadant, men inte lika vasst. Även om de ställde upp sig i snarlika system (Serbien 4-4-2, Ghana 4-4-1-1) så hamnade de effektivt i varsin 4-2-4 med extrema förflyttningar i djupled.

Vojvodina-giganten Žigiić var flera gånger hemma som näst siste spelare och bröt. Då förstår ni: Det var en form av organiserat kraftfältskaos, så fysiskt imponerande att bröderna Klitsjkos hade fått bära axelskydd om de blivit uttagna till spel.

Det kunde förstås inte hålla på exakt så hur länge som helst, och gjorde det inte heller. Matchen fortsatte i sekvenser, ibland lite mindre intensivt – och eftersom intensiteten var matchens stora kvalité så tappade den i värde i de perioderna – men oftast med samma höga puls. Det var längesedan jag såg en match med så många man-man-dueller, och nio gånger av tio så var det den försvarande spelaren som vann; Kolarov mot Tagoe, Vidić mot Guyan, Sarpei mot Krasić.

Serbien skapade ett par chanser på finurliga spelvarianter på frisparkar. Ghana kom ofta fram till lägen runt straffområdet. Guyan kvalitetsnickade i stolpen, Žigiić hade en jättechans (pun intended) på ett Pantelić-inspel, Krasić pressade Kingson med ett skott från tio meter, och så fick alltså Kuzmanović för sig att det var en bra idé att, i stort sett opressad, Maradona-styra undan ett inlägg med handen.

Asamoah Guyan – svenskrelaterad på det lilla viset att Öviks-pojken Patrick Mörk agentjobbat en del med honom och att hans lagkapten hetat Petter Hansson de senaste åren – dunkade upp straffen hur fint som helst, höjde sitt marknadsvärde med 50 miljoner till – och nu står Kuzmanović där han står.

Dumskalle, dumbom, fåntratt. I Belgrad har de plockat fram synonymordboken.

Slutsatser annars?

•Två oerhört fysiska lag, med mycket fart. Rajevac har byggt vidare på sitt defensiva grundkoncept, och som OM-man blir jag lite glad av att se André Ayew försvara så oerhört fint. Jag trodde bara att han var en offensiv strulpelle.

•Krasić en enorm besvikelse. När han blir klämd på kanten måste han kunna vandra inåt och ta tag i sin match.

•Rajevacs slipsval var matchens stora politiska markering, i det att den lyfte upp en oerhört bortglömd grupp inför världens alla ögon. 

•När John Pantsil missar att ta emot en femmeterspassning för att den wobblar för mycket så förstår man att Fifa håller på att ta livet av den här sporten med sin jakt på bollar som ger spektakulära 35-metersmål. Hur många såna har vi sett i VM? Och hur många billiga misstag?

•Apropå John Pantsil… han heter alltså John Pantsil i engelsk fotboll, John Paintsil egentligen och John Panstil i Ghana. Glasklart. He comes from Africa. He’s better than Kaka.

•Det är något magiskt med landslagsdräkter som förvandlar ens bild av vissa spelare. Idag satt jag till och med och kände sympatier för Kevin-Prince Boateng.

Jetzt geht’s los.

/Simon Bank

Tjoho.

Snubben med kommentatorsfältets överlägset bästa signatur – ”Gary Breen Preservation Society” – lanserade redan igår den här matchen som gruppspelets självklara mittpunkt.

Jag förstod vart han kom ifrån. I konkurrens med Paraguay-Nya Zeeland var ju det här mästerskapets bästa agn-ifrån-vete-skiljare. Vi som suttit igenom alla dessa 90 minuter är de som verkligen tar det här mästerskapet på allvar – övriga hobbyåskådare går inte att ta på allvar.

I 70 minuter var matchen också lika hypersömnig som vi utgick ifrån att den skulle vara. En VM-turnering behöver sin stiltje likväl som den behöver sina stormar, och man kände sig behagligt småpösig i fotbollsfåtöljen. Sedan kom två sanslösa misstag som tvingade oss att hicka till och faktiskt aktivera oss. Abdelkader Ghezzal fick rött kort efter en idiothands som må vara reflexmässig, men egentligen är mer oförsvarbar än ett rent speltekniskt misstag någonsin kan vara. Därefter fick Faouzi Chaouchi för sig att släppa in ett harmlöst Koren-skott, och bjöd därmed på en blunder som faktiskt kan få ännu värre konsekvenser än den Robert Green gjorde igår kväll.

Grupp C är nu helt vidöppen. Ett Slovenien som var sistahandstippat är snubblande nära avancemang, ett skadeskjutet Algeriet kommer vara livsfarligt i nästa match. England hade med all säkerhet föredragit ett 0-0-resultat här, men har sugits in i rena resultattombolan.

***

Matchen då? Jo, inför turneringen sparade inte Matjaž Kek på krutet när han deklarerade sitt slovenska landslags manifest:
– Vad mig beträffar kan vi förlora alla tre gruppspelsmatcher så länge vi spelar underhållande fotboll som glädjer publiken och får dem att resa sig i förväntan. Vi vill inte vinna sympati som underdogs, utan vi vill vinna hjärtan genom att spela attraktiv fotboll. Det svåraste i fotboll är att vinna genom ett iögonfallande spel, men det är det vi kommer att försöka göra. Att spela destruktivt med tio man bakom bollen är inte min filosofi.

Jahaja. Slovenien gjorde en hygglig insats, men trots deras uddamålsseger fick de ju inte mig att resa mig i någon förväntan. De är ett väldigt begränsat fotbollslag, men de är välorganiserade, de har en av Europas mest lovande målvakter i Samir Handanovič och en begåvad länkspelare i Valter Birsa – mer är det ju inte.

Jag tror fortfarande att de förlorar mot både USA och England, men jag var förvissad om att de skulle åka ur kvalspelet mot Ryssland också. Slovenien har förtjänat rätten att försöka fortsätta överraska.

***

Algeriet är smånätta med bollen och försvarar sig med stora ökenrävshjärtan, det är väl det positiva som går att säga. Bougherra och Yahia bildar ett mittlås enkelt att gilla, men underskattade Nadir Belhadj på vänsterbacken är deras enda riktigt dynamiska spelare.

De representerades för övrigt av elva spelare födda och fostrade i Frankrike – inhoppare inkluderade – och det är förstås ett sorgligt underbetyg åt den inhemska talangutvecklingen. Det är ju inte så att de algerier som föds i Frankrike är mer begåvade än de som är kvar hemma i Algeriet; skillnaden är att den första gruppen får ordentlig utbildning, medan den senare inte får det.

***

1998 vande vi ju oss hyggligt vid blonderade rumäner. Men en handfull blonderade algerier?

***

Speciellt att se Zinedine Zidane på vanlig publikplats – så speciellt att säkerhetsfolket inte lyckades fäkta undan alla beundrare. Zizou fick lov att ta ett språng upp till VIP-sektionen.

***

Det här var för övrigt den första VM-matchen någonsin som inte spelades på rent naturgräs. Planen i Polokwane var uppstagad med några procent syntetgräs – och nu väntar jag bara på att få höra att det var förklaringen till det avgörande målvaktsmisstaget.

***

Och så fick ju Andrej Komac tio VM-minuter. Och ett gult kort. Vi gratulerar, å Djurgårdens vägnar.

/Erik Niva

När Algeriet kvalade in till VM stod jag på en fransk sportbar med ett gäng extatiska algerier som räknade till tre och skrek som om det inte fanns en morgondag. Arabvärldens representanter i årets VM är grönvita.

Nu representerar de ju inte hela arabvärlden, eller hela Afrika. Mitt i matchen, när ni sitter och blir förbannade på vuvu-tutet som vanligt, så kan ni skicka en tanke till våra fotbollsvänner i Somalia.

Före VM lämnade Reuters en rapport om många somaliers kamp för att kunna se turneringen på tv. Problemet är inte först och främst fattigdomen och svårigheten att ta sig till en tv-apparat, problemet är att det är förenat med livsfara. De islamistiska rebellerna som styr delar av landet lät alla veta det:

– Fotboll härstammar från de gamla kristna kulturerna, och vår islamiska administration kommer aldrig att tillåta att man tittar på det som kallas VM. Det här är vår sista varning till folket, förklarade – enligt Shafi’i Mohyaddin Abokar i Somalias sportjournalistförbund – Shejk Abu Jahja Al Iraqi i ett tal i en by norr om Mogadishu.

Invånarna försökte ändå, med temporära tv-paraboler. Ett privat tv-bolag flyttade utrustning från rebellkontrollerade Bakara till flygplatsen för att kunna fortsätta sända.

– Många vill se VM, men det är svårt. Bara de som bor i regeringskontrollerade områden har chansen, berättar Aly Jasin Gedi i människorättsorganisationen Elman.

Medan Lars Lagerbäck och Diego Maradona mätte muskler igår tog hoten konkret form en halv kontinent bort.

I Huruwaa, nordöst om Mogadishu, hade en grupp samlats för att försöka se matchen i hemlighet, när tungt beväpnade rebeller stormade lokalen. Två unga män sköts ihjäl när de försökte fly, tio andra togs till fånga och fördes bort.

Fotboll är inte en självklarhet överallt.

/Simon Bank

Denna dag – också ett liv.

Durban, en lång skrivdag i väntan på nästa match, och nästa, och nästa. Efter ett par dagars väldigt intensivt jobbgrottande i Joburg-grytan var det ändå en lisa att komma till oceanen. Två timmar på en strandpromenad, salt i lungorna, sol i ansiktet, blåsten och vågorna och öppet hela vägen ut i ingenting, innan jag fick sätta mig och skriva ett bakgrundsdokument om ett av VM:s intressantaste fotbollslag; det serbiska.

Nu står fönstret öppet på 21:a våningen, rakt ut mot havet som låter som ett hav, med en natt med sex timmars långsömn på schemat. Söndag är stora Tysklandsdagen. Det ser vi fram emot.

Not a bad gig, this, after all.

Havet. Jaha. Det är som på Louvren.

Stöveldans. Stor grej på strandpromenaden. Fo real.

Baggio. Han ä dôsäker.

Moses Mabhida Stadium, som bara får heta Durban Stadium under VM, är döpt efter det sydafrikanska kommunistpartiets förre ledare.

/Simon Bank

Alltså, vafan är det frågan om?

Det här var bortom löjligt. Det här var en av de grövsta målvaktstavlor jag sett på den här nivån. Det här var Scott Carson i kubik och kvadrat.

Ni minns såklart den tragedin. Smiling Steve McClaren fick för sig att den avgörande EM-kvalmatchen mot Kroatien var ett bra tillfälle att slänga in en oprövad målvaktsyngling – och innan åtta minuter hade gått hade naturligtvis stackars Carson schabblat bort den EM-platsen.

En av dem som inte begrep sig på den uttagningen var Robert Green.
– Jag tyckte att det var galenskap att sätta in Scott mot Kroatien på Wembley. Paul Robinson hade inte spelat bra, men om det fanns en tid och en plats att ersätta honom så var det inte den här. Du borde inte bli inslängd sådär i Englands största match på två år. Det är för mycket att begära av vem om helst.

Tjavars. Pressen på en engelsk landslagsmålvakt är visserligen infernalisk, utan någon som helst tvekan, men är den verkligen så förlamande att den kan sätta grundläggande mänskliga funktioner ur spel? Skottet som Robert Green släppte in hade både du, jag och ett paket mjölk räddat. Vi hade räddat det utan att ens få använda händerna, med en enkel dämpning. Men Robert Green återvänder till pressen. Citatet om Scott Carson här ovanför kommer från en två år gammal intervju med Times, och att läsa den nu är nästan lite kusligt. Green hade sitt försvarstal klart redan 2008.
–Jag vill inte komma med ursäkter, men en del av vårt problem är att varje match som England spelare är en måste-match i allmänhetens och mediernas ögon. Och på grund av den pressen så väljer managern förstavalet i mål varje gång, vilket är kontraproduktivt på så sätt att tvåan aldrig får någon erfarenhet och därför aldrig blir redo.

Själv tillhör jag ju dem som tror att det är negativt för en fotbollsspelare att vara en tänkande människa. Robert Green faller in i den kategorin. Han har studerat både psykologi och juridik, och därutöver extraknäckt som tidningskrönikör. Han är en sådan där människa som tänkt igenom hur mycket en enda fotbollsmatch verkligen kan betyda för så ofantligt många människor.
– När jag först började jag spela med Norwich upplevde jag det som väldigt stressande, att gå ut på plan och veta att ifall jag gjorde ett misstag så skulle det kosta laget. Det var inte ovanligt för mig att kräkas före matcherna, jag kunde inte stå ut med pressen.

Scott Carson har fortfarande inte hämtat sig efter sin supertavla som Englands landslagsmålvakt, utan tillbringade den gångna säsongen i andradivisionen. Hur stort Robert Greens misstag nu än var hoppas jag givetvis att han kan gå vidare och slippa drabbas av det ödet.

Men helt seriöst – vafan höll han på med? Hur kan en landslagsmålvakt överhuvudtaget vara kapabel till att göra ett sådant misstag?

***

Fram till och med kvitteringsmålet var England helt okej. Inte mycket mer, men inte heller mindre. Kapten Gerrard band ensam ihop deras ihåliga mittfält, och Rooney skarvade några hål i det amerikanska försvaret. De skapade en hel del halvchanser, utan att släppa till särskilt mycket. 2-0 låg då närmare än 1-1.

Men 1-1 blev det, och sedan var det som att den där förlamande prestationskrampen tog över hela det engelska laget. Andra halvlek var krampaktig, präglad av alla de där gamla problemen som det här landslaget verkar oförmöget att skaka av sig, oavsett vem som styr det.

Lampard och Gerrard fungerar inte tillsammans. Både ytterbackar- och yttermittfältare är för dåliga på att slå inlägg. Mittförsvaret är för trögt. Speltempot för lågt, rörelsen för dålig. Rooney blir för isolerad, och matchplanen reduceras till långbollar mot en nickskarvande Heskey.

England är ett landslag med så många demoner att de hade behövt bygga vidare på den där drömstarten för att glömma bort dem. Istället har den här premiärmatchen bara väckt nytt liv i det där kriget mot dem själva som förblir deras värsta fiende.

***

USA? Som väntat. Inspirerade, gå-påiga, löpstarka och faktiskt ganska bekväma med bollen. De kommer absolut inte vinna alla matcher de spelar – men vad som än händer i en match kommer de aldrig någonsin ge en motståndare en enkel resa mot seger.

Och det var härligt att återigen se Gooch Onyewu som den titan han är.

***

Med minnet av Sveriges senaste VM-turnering fortfarande färskt kändes det väl sådär att se kontroversielle brasilianske domaren Carlos Simon springa runt och vifta fram billiga kort.

***

På förhand påstods det att det hade sålts 8000 biljetter i USA till den här matchen, mot bara 6000 i England. Det skulle påvisa det här globala skiftet i supporterkultur – men när lagen väl stod uppradade för nationalsångerna var engelsmännen minst dubbelt så många och ”God Save the Queen” dånade över vuvuzelatutandet.

På en kväll som inte var vidare snäll mot engelsk fotboll var i alla fall det en sorts fotbollskulturellt styrkebesked.

/Erik Niva

Jadu, Lars. En krona för dina tankar där och då.

Du hade tagit över ett imploderat lag, hade alldeles för kort tid på dig, men antog utmaningen. Jag antar att du tänkte på det som alla tränare med för lite tid på sig tänker: Att vi måste göra det vi kan göra, och låta bli det som tar för lång tid. Vi kan inte bygga om allt från grunden, men vi kan ge laget en form och vi kan staga upp de lättaste bitarna.

Som till exempel: Fasta situationer.

Jag tror nu inte att Diego Maradona är siffertypen, men det är möjligt att han är fatalistiskt lagd och i så fall gillade han nog parallellerna.

Sjätte minuten av en VM-premiär mot en underlägsen motståndare? Fast situation? 1–0, av en rutinerad Newell’s Old Boys-fostrad spelare med bakgrund i Real Madrid?

Jodå, exakt så började VM 1986 (han hette Jorge Valdano då).
Jajjemen, exakt så började VM 2010 (han hette Gabriel Heinze nu).

Heinzes kung-fu-skalle var fin, men Nigerias försvarsspel på Seba Verons hörna var satir, ett dåligt skämt.
Det blev annars precis den match vi hade ritat upp på förhand. Argentinas hyperoffensiv plågade Nigeria i början. Messi flöt runt fritt och frätande framför nigerianer som aldrig han dit. Tevez spelade sitt högfrekventa möta-djupt-spel och är alltid svår att rama in. Om inte Higuaín sett väldigt tagen ut av att det var VM så hade Argentina dödat matchen på en kvart.

Jonás Gutiérrez spelade som halv högerback, inte helt olikt hur Aguilar spelade mot Sydafrika igår, och det är intressant att se när lag bryter sina block på det sättet.

Hur det såg ut?

Farligt, mest. Det tog Nigeria två minuter att visa att det var där den gläntande dörren fanns i Argentinas försvarsspel. De vände ut bollen snabbt, gav Obasi tid att ta fart med en överstegsdribbling, och skjuta strax utanför.

Skickar Maradona in den här uppställningen mot, säg, Tyskland, kan han i och för sig få tre mål framåt – men han kan få fyra bakåt också.

Argentina skickade alltså inte in mer än ett mål före paus, Vincent Enyeama (matchens spelare med en mil) var ett monster i målet och Higuaín var, som sagt, mest nervös. Och när pausvilan kom så visste ju Lagerbäck vad han skulle göra. VM 2002 om igen – centrera backlinjen ännu hårdare, låt Argentina göra vad de vill på utsidan, men släpp inte in dem. De fick bättre kontroll på matchen då, samtidigt som Gutiérrez blev mer ödmjuk i sitt spel, och Verón mer defensivt medveten.

Nigeria gick från respirator till stabiliserat, till ett par chockstötar framåt. Lagerbäck skickade in allt han hade av fart framåt, och fick precis vad han ville. Odemwingie hade väldigt bra lägen till vänster, Taiwo dunkade ett Taiwo-skott en halvmeter utanför (och skadade sig, vilket är illa för Nigeria), och Uche den äldre sköt över i ett välsignat bra läge.

Maradona slog Lagerbäck, i en match han borde vunnit med 4–1 men mycket väl kunde tappat. Av alla matcher som spelats hittills i VM var det nog den här som tydligast visade lagens kort, både styrkor och svagheter.
Argentina var fenomenalt när de var bra, Nigeria såg i alla fall ut som ett fotbollslag – och Lars Lagerbäck lyckades förändra en matchbild.

Om det nu är en tröst när man försvarar som ett juniorlag på hörnorna.
•••
Annars?

•Diego Maradonas grafitgrå kostym… det kändes mest av allt som en buspojke som mamma tvingat in i en kostym till en mosters bröllop.
•Såg ni stämningen mellan Yobo/Yakubu/Everton och Mascherano/Liverpool i spelartunneln? Osvensk stämning. Spänd stämning.
•Heinze är inte en spelare för den här nivån egentligen, men jag förstår att Maradona älskar hans ledaregenskaper. Underbar utstrålning.
•Argentinas frisyrer hade gett Kempes rysningar och Passarella en hjärnblödning. Det är som vi vill ha det.

 /Simon Bank

VM:s hittills bästa lag mot VM:s hittills sämsta.

På presskonferensen inför matchen använde sig Otto Rehhagel av målande bildspråk när han beskrev motståndarlaget.
– De rör sig på ett underbart sätt, som vi européer inte kan imitera. De springer som pantrar, stora katter. Jag har sagt åt mina spelare att ifall de tror att de kan slappna av ens i en enda sekund så kommer det att straffas hårt.

Grekland slappnade inte av i en enda sekund. De slappnade av i knappt 70 minuter.

Mycket av förhandssnacket hade handlat om det grekiska längdövertaget som en potentiellt avgörande faktor. Efter sju minuter gjorde Sydkorea 1-0 genom att lyra in en frispark. Under den första halvtimmen plockade de sedan i stort sett varenda betydelsefull luftduell.

Om inte annat var det väldigt illustrativt. Sydkorea vann inte den här matchen för att de var bättre i luften, de vann den för att de var bättre precis överallt – i luften, på gräs, till sjöss, i djungeln och i bergen.

De historiska parallellerna ligger ju färdiga och väntar på att vi ska dra dem. Sydkoreas insats påminde en hel del om hur de spelade 2002 – samma envetna frenesi – medan Grekland fram till de sista 20 minuternas halvhjärtade semi-forcering var lika bedrövligt livlösa som de var senast i EM 2008.

Jag har hela tiden tippat att Sydkorea blir laget som tillsammans med Argentina går vidare från den här gruppen, och jag ser ju sannerligen ingen anledning att ändra mig efter det här.

***

Det är ingen överdrift att påstå att Ji-Sung Park är en spelare i världsklass. Bortanför hans energiska evighetslöpningar har tiden i Manchester United slipat honom till en klok, komplett snidare. Målet kom ju efter en rätt igenom fantastisk aktion, men genomskäraren han slog efter en halvtimme gjorde mig än mer upprymd. För att prata svenska; ekon från Jonas Therns tid.

Jag är dessutom väldigt glad i Boltons otroligt underskattade Chung-Yong Lee – en yngre variant av Park, bara ännu mjukare och elegantare – och Monaco-Park på centern.

Och som om inte det vore nog blev jag ju alldeles fnittrigt förtjust när Kim Jung-Woo valde att göra militärhonnör där alla andra koreaner la handen på hjärtat. Vi har haft en intensiv start på det här mästerskapet, vad gäller nationalsångsestetik.

/Erik Niva

Om man jobbar en bit in på natten, går och lägger sig med det där förbannade vuvuzela-brölet i öronen, ställer klockan på strax före sju, drar sig upp, tar sina ringar under ögonen och åker taxi genom ett mjölkdimmigt Johannesburg för att ställa sig i en incheckningskö på en flygplats…

…då är det lätt att få för sig att man befinner sig på en mental plats dit man INTE vill få in en trumpetare, en trumdåre och en hel kör som sjunger rösterna ur sig.
Men vet ni, livet är fullt av överraskningar.
Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att starta en dag i livet på än att konstatera det här: Grekerna är här. Och de är tamigfan inte riktiga nånstans.

Om ett par timmar börjar ex-europamästarna sin resa mot sina första VM-poäng i historien, mot Sydkorea i Port Elizabeth, och det är just den sortens väckarklockor man behöver här inne i VM-bubblan. They’re Greek, they’re great, they’ll smash your dinner plate.

Jag gillar Monaco-Park som om han vore min bror… eller i alla fall min kusin… eller en avlägsen släkting, som det är trevligt att stöta på en gång vartannat år i en kvart och motvilligt byta telefonnummer… Men jag håller på Grekland i eftermiddag, och hoppas de är mästerskapsvirilare i år än i EM senast. Let Gekas loose.

Och om nu det där var den väckarklocka jag behövde så var lite fransk tidningsläsning det som fick mig att kvittra som en frireligiös koltrast.

Är ni en av oss så har det ju inte gått en dag sedan 1994 då ni inte undrat vad Jordan Letjkov har för sig. Var bor han? Hur ser hans drömmar ut? Har han rakat av sig den där supersexiga panntofsen?

Letjkov har hunnit bli 42 år nu (det hade han i och för sig hunnit bli redan för 25 år sen), och han avslutade sin karriär där den började, i sin barndoms Sliven. Efter fotbollskarriären tog han steget in i politiken med populistiska högerpartiet Gerb och blev borgmästare i Sliven.
– Jag vill göra Sliven till en blomstrande stad, en stad där man mår bra och där allt som kommunen gör sker med den största transparens, förklarade han.

Fina ord, fin frisyr, men så kom den där förbannade verkligheten med sina krav.

Letjkov äger två hotell, en nattklubb och en restaurang i Sliven, och det verkar inte bättre än att han sytt ihop ett enmansvälde utan insyn. So Foot har pratat med journalisten Velina Gospodinova, som granskat Letjkov för veckotidningen Kapital.
– På mindre än åtta år har Letjkov lyckats skapa en oacceptabel situation av rädsla i stan, genom att monopolisera precis allt. Han har skapat en cirkel runt sig som består av företag som styrs av hans bästa kompisar som tjänar miljoner på att ge varandra alla stora projekt i stan.

Letjkov anklagas för att ha förfalskat dokument vid flera tillfällen för att kunna skriva om budgeten. Han har, enligt kritikerna, förstört normalt framgångsrika företag för att tömma dem på ekonomiska medel. Och nu har han avsatts, i väntan på en juridisk process.

När hjältar falla falla de hårt. Vore jag Letjkov hade jag ringt Hristo.

/Simon Bank

Ni kanske har missat det, men Argentina möter Nigeria i morgon. Det är möjligt att det gått er förbi, men den förbundskapten som inte heter Lars Lagerbäck är alltså Diego Maradona.

Tidigare idag åkte jag sex mil tur-och-retur till Pretoria för att höra honom prata i en halvtimme, och det var givetvis värt varenda försenad, fastsittande minut i de där trafikstockningarna.

Jag har ju alltid varit en Diego-man. Tidigare har jag haft lite svårt att rättfärdiga det för mig själv – jag var som allra mest anglofil åren efter Azteca-stadion – men ju äldre jag har blivit, desto lättare har jag haft att förstå varför jag känner som jag gör.

Diego Maradona har ett stort, gott hjärta.

Trots alla meningslösa bråk, alla självdestruktiva idiotier och allt pompöst storhetsvansinne är jag helt och fullt övertygad om det, att han i grund och botten är något så fundamentalt som en bra människa.

För ett par år sedan kom ju ”Maradona By Kusturica”, den här märkliga dokumentärfilmen som till hälften förstörs av att serbiske filmmakaren Emir Kusturica försöker bygga upp sig själv till en lika betydelsefull outsider som Maradona.

Men den andra halvan finns kvar, och bara den rymmer en av de mest brokiga, sorgliga och vackra idrottsfilmer jag någonsin sett.

Maradona pratar öppet och gripande om sitt drogmissbruk och vad det inneburit. Han berättar om sina skuldkänslor, om förtvivlan när hans äldsta dotter ryggat tillbaka när han försökt kyssa henne.
– När min fru Claudia visar mig familjevideos på stunder jag har missat så kan jag bara säga: ”Vilket rövhål jag varit”.

Filmens starkaste scen är filmad på en restaurang där hela familjen Maradona samlats. Diego själv går upp på scen och sjunger ”Mano De Dios”, den populära låten om hans uppgång, fall och återuppståndelse. Mot slutet av framträdandet har de två tonårsdöttrarna kommit upp till honom på scenen, och tillsammans sjunger den försonade familjen: ”Olé, olé, olé – Diego, Diego”.

Jag kan fortfarande aldrig se det här klippet utan att få tårar i ögonen.

/Erik Niva

Uruguay spelade fotboll som ett lag för att inte släppa in mål. Frankrike spelade fotboll för att visa att de är ett lag över huvud taget.

1–0 till Tabárez?

Frankrike är förstås x-faktorn på den här halvan av VM-trädet. Är de så bra som de borde vara eller så dåliga som de ser ut att vara? Tja, det vet vi ju fortfarande inte. Det spelade den här matchen med Uruguay som duk och tålmodig slagpåse, men väldigt många frågor hänger ju kvar där ute i den mörksvarta Kapstadsnatten.

Ska verkligen smörsångargeniet Yoann Gourcuff se ut som en orakad Martin Stenmark?
Ska verkligen en hedersknyffel som Eric Abidal se ointresserad ut före en VM-premiär?
Ska verkligen Nicolas Anelka koppla på sitt ointresserade jag i ett VM?
Ska verkligen Sidney Govou spela i en startelva 2010?
Och, om vi nu ska ställa lite frågor om Uruguay också: behöver ni inte mer än en riktning i ert anfallsspel?

Jaja. Vi ska väl också slå fast att det var en kvalitativ fotbollsmatch på många sätt. Två lag som kan sitt hantverk, mycket mer så än i premiären förut idag. Uruguay sjönk djupt, ofta med fem backar bakom två balansspelare, och hoppades att mötande Forlán och Suárez skulle kunna blixtkombinera sig fram.

Problemet för dem var att de inte fick någon hjälp över huvud taget, att Diaby (utmärkt, som tur var, nu när han fick moralmördaren Maloudas plats) och Toulalan vann varenda tvekamp på mitten – och att Suárez dessutom var individuellt värdelös. Uruguay var inte berett att ta några risker för att göra mål, och gjorde det alltså inte heller. De hade knappt ett etablerat anfall på hela matchen. Före paus fick de en chans, när Forlán böjde bort en boll mot bortre krysset – efter paus fick de en till, symptomatiskt nog på ett inkast som Suárez jobbade ner till Forlán.

Frankrike tog risker, men de har problem både strukturellt och individuellt.

Nicolas Anelka är ingen riktig nia, ingen spetsforward. Ancelotti såg det i Chelsea och lät honom driva, gå hem, få mer boll. Domenech gör honom till stillastående referenspunkt, och då somnar han bara. Det finns idrottsmän som kan sova och ändå vara bra – Martin Frändesjö gjorde det en hel karriär – men Anelka är inte en av dem. Alltså är han meningslös.

Frankrike fick inte heller något felvänt anfallsspel, de hade bara kantspel – och det bara på en kant. Franck Ribéry är ju alltid ett hot, alltid en oroshärd. Sidney Govou var det för tre år sen. Nu var det enda som märktes med honom hans väldigt, väldigt tajta tröja.

Först tänkte jag ”byt ut honom mot Malouda”. Sen tänkte jag ”byt ut honom mot Gignac eller Valbuena”.
Till slut tänkte jag ”byt bara ut honom”.

Frankrike är det bästa laget i Grupp A, tveklöst. Men med det här anfallsspelet kan de aldrig känna sig säkra på någonting. Gourcuff slog samma sorts ljuvliga frispark som han gjorde mot Olympiakos, Anelka stal ett friläge från Govou, Malouda behövde bara en minut för att hitta ett bra skott från 25 meter och när Lodeiro åkte på en utvisning efter ett arton minuter långt inhopp fick de väl ett visst tryck. Men nä. Inte som de borde. Inte som man kan begära.

•••
Noterat i övrigt?
•Thierry Henry ropade på en straffavblåsning för hands. Jag tror att det tåget gått nu, Titi.
•Hammarbys/AIK:s Sebastian Eguren fick ett inhopp på tre minuter.
•Djurgårdens Siyabonga Nomvethe stod klar för inhopp mot Mexiko, men domaren blåste av matchen innan han hann bytas in.
•För andra matchen i rad: Utmärkta domarinsatser.
•Hur i hela världen kom Govou i sin tröja? Föddes han i den?

Denna dag, ett liv. Imorgon börjar vi om igen.

/Simon Bank