Först som sist: ett stillsamt påpekande om att vi nu börjat räkna ner lite varstans, inte bara här utan också i tidningen. Konceptet är samma där som här, men lite utökat: En grupp per dag, en historia per dag, allt aptitligt förpackat av ett redigeringsgeni som heter Gunnar Hellsing och som håller på Örgryte.

Dagens sving: Alla hatar Raymond.

Och apropå sving… i dagens VM-ögonblick konstaterade jag att när Greaves satte sig i en rallybil och körde 26000 mil över en främmande kontinent så var det en 70-talsmotsvarighet till Let’s Dance.
Den där parallellen klingar lite tomt om man inte dessutom undersöker vad 2000-talets motsvarighet till Let’s Dance är för en fotbollsspelare. Och, ja, det är förstås… Let’s Dance.

Just denna vår har Rafael-frun Sylvie van der Vaart gjort megasuccé i den tyska upplagan av tv-jippot, men hon spelar ju inte fotboll. Det finns däremot ett helt gäng spelare av olika kvalité som gjort det, över hela vår värld, och vad vore vi får blogg om vi inte en gång för alla redde ut vilka de är?

En seriös blogg vore vi.

Just det, här har ni alltså alla vi hittat så här långt. Så långt som möjligt kompletterat med små filmklipp som ser helt på egen risk:

•Peter Schmeichel gruppdansar och lyfter sig igenom East Coast to West Coast Swing i engelska Strictly Come Dancing 2006.
•John Barnes visar sin great sense of rythm. Sin Jive. Och sin skjorta. 2007.
•Gamle Levski-strikern Bojidar Iskrenov, sporting his tango. Oh, and his necktie. 2006.
•Sergio ”Superman” Vargas, Chiles gamle landslagskeeper tycker livet är en jive. 2010.
•Allgeniet Toni Polster kompletterar sin musikkarriär med att soffmysa i österrikiska Let’s Dance. 2005.
•Giovane Elber gör vad han måste i tyska upplagan, 2007.

•Tore André Flo stjäl uppmärksamhet av oss i norska Skal vi danse? Uppmärksamhet och ord. 2008.
•Gamle Samp-backen Stefano Bettarini charter-dansar sig igenom Ballando con le Stelle. 2009.
•…och 2005 skådespelade en otäckt nerbantad Diego Armando Maradona sig igenom samma program med en ganska otäck mimik.

Utöver det där rövargänget har bland andra Victoria Sandell Svensson, Michael Konsel och långdanske domaren Kim Milton Nielsen dansat sig fram till odödlighet de senaste åren. Jag har inte hittat några klipp. Och jag har gjort oss alla en tjänst genom att inte leta alldeles för mycket.

Har ni några favoriter? Själv har jag ju svårt att välja bort John Barnes, det ska erkännas.

/Simon Bank

Första gången på ett och ett halvt år på en fotbollsplan, och det var tamejfan det sämsta jag har sett. Mitt matchfacit var visserligen marginellt bättre än Simon Banks, men slutbetygen är ändå oundvikliga.

Simon Bank +
Erik Niva +

Det må väl på sitt sätt vara hänt. Mest förbryllad är jag ändå av att vi inte fick ut mer av vår proffsförstärkning, som ju gjorde 11 mål på 22 allsvenska matcher så sent som 1995.

Super-Bosse Andersson +

Jaja, Sportbladet firade 10-årsjubileum, jag fick spela på Råsunda – och vi kan ta tillfället i akt att göra lekhörna av bloggen igen.

Vilken tröja har jag på mig på bilden, tagen i Råsundas bortaomklädningsrum efter fiaskot? Första figur att identifiera den i kommentatorsfältet viner… äran, prestigen, och en ful Sportbladet-tröja, jubileumsdagen till ära.

Anyone? Jag tippar att det rätta svaret inkommer efter 13 minuter.

/Erik Niva

Vi hoppas att ni noterat att vi nu knölat oss igenom ett halvdussin VM-ögonblick utan att snudda vid en enda Tottenham-spelare. Men vi är ju inte mer än människor, det får ni ha förståelse för.

VM-ögonblick VII: Jimmy Greaves på hundjakt, Chile, 1962.

Kvartsfinalen mellan England och Brasilien hade precis börjat när det dök upp en lite vildare variant av nutidens modiga små kissekatter. En byracka irrade sig in på planen och efter att ha dribblat av Garrincha blev han fullkomligt konfys inför Greavesys briljant strategiska fyrfotsfinurlighet.

Eftersom vi aldrig varit typerna som vill förstöra en bra historia med en massa fakta så utgår vi ifrån att legenden är sann, den som berättar om vad som hände sedan. Ni ser på bilderna hur Greaves ser lite obekväm ut. Det beror på att jycken i ren nervositet kissat ner honom. Och enligt vandringssägnen ska Garrincha ha sett debaclet och blivit så förtjust i den kissande hunden att han sedan sett till att köpa den. Det får vara hur det vill med den saken, Garrincha gjorde två mål, Brasilien vann matchen och VM och vi fick en bra berättelse.

Och om vi ska ta den vidare? Så att den betyder något?

Ja, då får vi följa Jimmy Greaves in i ett annat VM-slutspel. Inte guldmästerskapet 1966, utan Mexiko-VM fyra år senare. Men, säger ni, då var ju inte Greaves med?

Alldeles riktigt. Men det här var på den tid då det inte behövde hindra en fotbollsstjärna från lite äventyr, så när Jimmy fick frågan av Daily Mirror om han kunde tänka sig att ställa upp i deras VM-inspirerade bilrally över hela den sydamerikanska kontinenten så sa han… ja.

Spurs-tränaren Bill Nicholson var väl inte särskilt förtjust (Greaves hamnade i West Ham efter VM), men Greaves satte sig verkligen i en bil, med uppdraget att jobba sig över Sydamerika, 2600 mil på fem veckor. Rallyt startade på Wembley, för symbolikens skull, och det var Sir Alf Ramsey som skickade iväg bilarna.

– Vi ses i Mexiko, sa han.

2010 har toppspelarna kontrakt som förbjuder dem att göra allt som är farligt. De får inte åka motorcykel, de får inte åka slalom, de får inte göra något över huvud taget som innebär en risk. 1970 kunde en världsmästare ge sig iväg på ett sinnnessjukt jävla rally, med ingen speciell motivering annat än att det var kul.

– Why? sa Greaves. For the hell of it.
Och bilkörningen?
– Jag var en bra förare. Men jag hade aldrig kört på is. Eller i en öken.

Greaves satte sig i bilen med racerföraren Tony Fall (det funkade lite som Let’s Dance, fast snabbare) och attackerade Sydamerika från Rio och inåt, över berg och genom tropiska regn. Under en nattsträcka genom Panama somnade Greaves, och bilen smällde rakt in i en häst i hundra kilometer i timmen. I El Salvador hamnade de öga mot öga med beväpnad gerilla, men klarade sig vidare.

Den 27 maj rullade Fall och Greaves in i mål i Mexiko City, på en oerhört imponerande sjätteplats i VM-rallyt.

Han placerade sig bättre än England gjorde i VM. Och till skillnad från dem tog han sig hela vägen till Azteca-stadion.Det tog bara lite längre tid.

Jag tänker på den här berättelsen när jag läser om en av den nya tidens Tottenham-spelare. Målvakten Carlo Cudicini kraschade med sin motorcykel i november i fjol, han bröt båda handlederna och skadade magen illa. Man pratade om att han aldrig skulle kunna spela fotboll igen, jurister uttalade sig om hur formuleringarna i hans kontrakt om ”onödigt risktagande” förmodligen kunde innefatta att åka mc, och att Spurs skulle ha rätt att bryta kontraktet.

Men Cudicini slet för att komma tillbaka, och för två veckor sedan gav Tottenham honom ett nytt kontrakt, 1+1 år. Jag blev glad när jag såg det.

/Simon Bank

Har ni tid för en liten klubblagstanke, så här mitt i pre-VM-psykosen, apropå verkligen inget annat än att jag råkade läsa en gammal spekulationsnotis om en svensk i Italien?

I så fall.

Jag var ju nere i Siena och åt pastalunch med Albin Ekdal i januari, vi pratade om hans plats i Toscana, livet och Juventus. Han var rätt tydlig med att Siena inte riktigt var hans slutmål här på jorden, och hade fått signaler från Juve att han fortfarande var en del av deras progetto.

Det har hänt en del sedan dess. Siena har åkt ur. Juventus har bytt tränare. Albin Ekdal har varit med Juve på transatlantisk turné i veckan som gått (New York, Toronto, två förluster mot det jävla läsklaget Red Bulls och Fiorentina). Vad Gigi Delneri tänker vet jag inte, men ska jag gissa lutar det väl åt ett år till som utlånad för Albin, i någon annan Serie A-klubb. Bari var aktuellt i fjol, och det vore väl fint nu också.

Men det jag ville dra fram som en relevant information, inte bara i fallet Ekdal utan i fallet italiensk klubbfotboll, är hur den indirekta och direkta konkurrenssituationen ser ut i en normal storklubb i Serie A. Albin är ju inte ensam om att vara ung, ägd av Juventus och utlånad till en mindre italiensk klubb.

Alla är inte lika talangfulla, alla är inte lika långt fram i kön, och alla är inte helägda – men så här såg Juves lånelista ut alldeles nyligen:

Till Serie A:
Almirón, 29 år, till Bari.
Lorenzo Ariaudo, 20, till Cagliari.
Albin Ekdal, 20, till Siena.
Davide Lanzafame, 23, till Parma (delägd med Palermo).
Antonio Mirante, 26, till Parma (delägd med Samp).
Mimmo Criscito, 23, till Genoa (delägd med Genoa).
Raffaele Palladino, 26, till Genoa (delägd med Genoa).
Massimiliano La Rocca, 18, till Chievo.

Till Serie B:
Andrea Pisani, 23, till Cittadella.
Francesco Volpe, 24, till Triestina.
Cristian Pasquato, 20, till Triestina.
Raffaele Bianco, 22, till Modena.

Till Serie C1:
Oussama Essabr, 21, till Arezzo.
Ayub Daud, 20, till Lumezzane.
Cristiano Novembre, 22, till Figline.
Nicola Cosentini, 21, till Figline.
Salvatore D’Elia, 21, till Figline.
Marco Duravia, 20, till Figline.
Alessandro D’Antoni, 21, till Figline.
Dario Campagna, 22, till Verona.
Luca Castiglia, 21, till Reggiana.
Samon Reider Rodriguez, 21, till Alessandria.

Till Serie C2:
Davide Borin, 21, till Pro Belvedere Vercelli.
Giorgio Meriano, 21, till Canavese.
Alessio Curcio, 20, till Canavese.
Anrea Pozzato, 22, till Canavese.
Yobie Bassaoule, 21, till Isola Liri.

Ja, och utöver det där så har de förstås sitt primaveralag, med ett knippe 17-20-åriga talanger som står i tur för att lånas ut, plockas upp, testas, och kanske så småningom få chansen att säga hej till Ale del Piero.

Det är en hård värld, där ute.

 /Simon Bank

Tyskland, 2006

Japorea, 2002

Frankrike, 1998

USA, 1994

Italien, 1990

Mexiko, 1986

Spanien, 1982

Argentina, 1978

Tyskland, 1974

Mexiko, 1970

England, 1966

Chile, 1962

Sverige, 1958

Schweiz, 1954

Brasilien, 1950

Frankrike, 1938

Italien, 1934

Uruguay, 1930

/Erik Niva

Ytterligare en uppdatering från mitt externmediala korståg? Okejrå, nu när ni tjatar så.  I morse satt jag i ”Godmorgon Sveriges” soffa och pratade fotbollsspelarliv.

Själv får jag visserligen inte det där SVT Play-klippet att funka, men det kanske är för att jag sitter på Mac?! Annars är det SVT:s fel.

***

Idag är annars en högtidsdag för mig som älskar musik, tyskar – och framförallt kombinationen däremellan. Idag fick jag labbarna på den tyska utgåvan av Rolling Stone, och deras VM-nummer. Inte nog med att de har en stor intervju med Michael Ballack om hans relation till musik – framförallt har de en enkät där olika landslagsspelare listar musik som betytt mycket för dem.

De gör oss inte besvikna.

Här har ni ett utdrag, med länkar till de allra viktigaste låtarna. Och vi börjar såklart med Philipp Lahm, som ju tagit över kaptensbindeln i Ballacks frånvaro.

Philipp Lahm
Favoritlåt:  ”Weus’d a Herz hast wia a Bergwerk” – Rainhard Fendrich
Favoritlåt att fira till: ”We Are the Champions” – Queen
Favoritlåt att deppa till: ”Fürstenfeld” – STS

Marcell Jansen
Favourilåt: ”Für immer jung” – Bushido
Favoritband: De Höhner
Favoritlåt att deppa till: ”Echte Fründe” – De Höhner

Jerome Boateng
Favoritband: Destiny’s Child
Favoritlåt att fira till: ”Das geht ab” – Atzen
Favoritlåt att deppa till: ”Try Sleeping With A Broken Heart” – Alicia Keys

Stefan Kiessling
Favoritlåt: ”To Be With You” – Mr Big
Favoritband: Black Eyed Peas 

Manuel Neuer
Favoritlåt: ”No Games” – Serani
Favoritlåt att fira till: ”Blau und weiß ein Leben lang”
Favoritlåt att deppa till: ”Steh auf, wenn du am Boden bist” – Die TotenHosen

Arne Friedrich
Favoritartist: Peter Fox
Favoritlåt: ”Schwarz zu Blau” – Peter Fox
Favoritlåt att fira till: ”We Are the Champions” – Queen

Hans-Jörg Butt
Favoritlåt: ”Where the Streets Have No Name” – U2
Favoritlåt att deppa till:”Summer of the ’69” – Bryan Adams

Piotr Trochowski
Favouritartist: Ryan Leslie
Första skiva: Super Richie
Favoritlåt att deppa till: ”Dieser Weg” – Xavier Naidoo 

***

I jämförelse är faktiskt Michael Ballack rena jävla Doktor Cool. Han pratar om sin musiksmak i lite större detalj, och avslöjar bland annat att han har en förkärlek för Depeche Mode.
– Det var min senaste konstert, Depeche Mode på Royal Albert Hall.
* När började du lyssna på dem? TIll och med innan muren föll?
– Nej, senare. Jag var 13 när muren förr. Lite senare fastnade jag för Depeche Mode, The Cure och andra engelska band.
* Vad lyssnade du på innan dess? Die Puhdys?
– Nej, egentligen inte. Oroa er inte, vi hade cool musik i Östtyskland också. När jag var i 13-14-årsåldern lyssnade jag på hård musik; Def Leppard, Metallica och sånt.
* De plattorna gick att få tag på i DDR?
– Självklart. Eller ja, i alla fall på kassett. De äldre killarna på gården hade dem, även om jag inte har en aning om vart de fick tag på dem. Jag har ärligt talat ingen aning om ifall det gick att köpa skivorna hos oss, men de kunde alltid få tag på den.
* Vad spelas i Chelseas omklädningsrum?
– Det är några spelare som agerar DJ:s. Ashley Cole och Didier Drogba slår alltid på något. Florent Malouda måste vi hålla borta från stereon, han spelar bara en massa reggae. Väldigt speciell, hans smak.
* Det finns en klubbtradition som John Terry har startat. Varje nyförvärv måste ställa sig på en stol och sjunga för alla andra. Vad sjöng du?
– ”Du entschuldige i kenn di”, av Peter Cornelius.

***

Har ni förresten tyckt att FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon varit lite osynlig, såhär i Gaza-tider? Undrar ni var han hållit hus? Jorå, han har varit i Uganda och spelat fotboll.

/Erik Niva

Klockan var två på morgonen, den 2 augusti 1990, när först ett femtiotal stridsplan och därefter 350 stridsvagnar tog sin in över den kuwaitiska gränsen. Saddam Husseins trupper hade både styrka och erfarenhet och nådde in till Kuwait City och emirens palats efter bara fyra timmar.

Emiren hade hunnit fly, men den kuwaitiska, underlägsna armén försökte försvara hans palats – och under en eldlossning stupade emirens bror, shejk Fahad Al-Ahmed Al-Sabah.

Fahad var 44 år, uppgifterna om hur han dog går isär. Dog han så – i eldstrid, när han försvarade sin familjs palats i Dasman? Eller var han en av dem som var ombord på Brittish Airways reguljärflygning 149, det sista plan som gick ner i Kuwait och som gjorde det trots att kriget redan börjat (ett par hundra passagerare blev Saddams gisslan under nästan ett halvårs tid, en shejk ur emirens familj som fanns ombord ska ha varit det enda dödsoffret)?

Sjukhusen vid emirpalatset rapporterade tre döda kuwaitier den natten, samtidigt som regeringen manade till fortsatt motstånd via radiosändningar:

– Låt angriparna smaka dödens bittra kalk!

Shejk Fahad utropades till martyr, sjukhus och skolor har döpts i hans namn och det finns en stor välgörenhetsfond som hedrar hans minne. Det var inte första gången han var med i ett krig, i sin ungdom hade han fått medaljer i både Egypten och av PLO. Men han var en krigare och en man av makt, en man van vid att styra och bestämma.

Varför jag berättar det?

Tja, först och främst för att Shejk Fahad hade använt de egenskaperna till att bli en tung spelare i Asiens och världens idrott. Han hade gjort Nebiolo väntjänster i friidrottsvärlden, han hade hjälpt Atlanta med deras OS-ansökan i sin roll som IOK-ledamot i Asien. Han hade arbetat för att normalisera idrotten i området efter Iran-Irak-kriget

När dåvarande IOK-presidenten Samaranch inledde den årliga IOK-samlingen i Tokyo pratade han om den döde shejken som en vän:

– Vi har nyligen drabbats av den stora smärtan att förlora, under de mest tragiska och välkända omständigheter, shejk Fahad Al Ahmad Al Sabah, medlem av Kuwait sedan 1981, president i Kuwaits olympiska kommitté och av Asiens olympiska kommitté. En stor och nobel figur inom den olympiska rörelsen, hela tiden engagerad i arbetet för samförstånd och fred, försvann tragiskt den 3 augusti när han offrade sig hjältemodigt med vapen i hand för att försvara sitt land.

Samaranch bad alla resa sig upp för att hedra den döde med en tyst minut.

Varför berättar jag det?

Tja, också för att shejk Fahad var med och byggde upp fotbollen i Kuwait, och var ordförande i fotbollsförbundet. I oktober 1981 var han med och såg sitt landslag VM-kvala mot Nya Zeeland, och hånas av NZ-publiken med banderoller om att de borde ”åka hem till sina kameler”. Men Kuwait vann kvalet, gick till sitt enda VM, och åkte det med Kamelen Haydoo som stolt maskot.

Shejk Fahad ordnade att en livs levande kamel fick slussas över till Spanien för VM-slutspelet. Han var van att slåss för Kuwait, van att få sin vilja fram.

Varför jag berättar det?

Jo, för att det berättar mer än världen visste när det här hände.

Alain Giresse gjorde Frankrikes 4–1, när de kuwaitiska backarna slutat spela efter att ha hört en visselsignal från läktarna. De kuwaitiska ledarna vädjade till Fahad, som klev ner på planen och såg till att den ukrainske domaren Miroslav Stupar dömde bort målet. Det var mitt första VM, det första jag var medveten om, och jag minns hur kommentatorerna blandade skratt med förvåning. Det var väldigt exotiskt, alltihop.

Stupar fick aldrig mer dömda i VM. Shejk Fahad fick böta tiotusen dollar. Åtta år senare begravdes han i en namnlös grav, för att gömmas undan från Saddams soldater.

/Simon Bank

Ett skepp, några skott, en humanitär hjälpinsats och politisk provokation som accelererar till fullskalig tragedi blir dagens och förmodligen de kommande dagarnas stora nyhet världen över.

Ombord på de där skeppen på väg till Gaza fanns en del av det som ofta finns på hjälpsändningar.

Mat. Mediciner. Benskydd och bollar.

Therese McDermott från Edinburgh och Free Gaza-Scotland hade fått Hibernian att skicka med en last fotbollsprylar, tröjor och bollar och allt möjligt, och är nu en av alla dem som hamnat mitt i en dödsskjutning.

Ni har läst om Palestinas landslag – vi har ju haft en del svenskar i det där laget, Imad Zatara är väl den mest framgångsrike – och fått höra berättelserna om ett lags kamp för att få vara en del av världen (den om legendariske förbundskaptenen Azmi Nasser är värd att läsa igen), mitt bland sönderbombade planer (så sent som i fjol dog landslagsspelarna Ayman al-Kurd och Wajih Mushtahi under en bombräd) och vägspärrar som omöjliggör normala liv.

Fotbollens dubbelhet är att den alltid bara är fotboll, samtidigt som den nästan aldrig bara är fotboll. Att spelet är så universellt enkelt att det blir så mänskligt att det sedan kan användas till vad som helst.

I Gaza är fotbollen en oerhört viktig del av det vardagliga livet. Häromveckan arrangerades ett pseudo-VM i Gaza, med sexton lag döpta efter riktiga landslag. Supportrar vevade amerikanska flaggor (!) när ”USA” mötte ”Serbien”, ”Frankrike” slog ”Jordanien” och tog emot en VM-pokal inför en jublande publik på 20 000 åskådare.

Alla som önskar palestinier ett värdigt, fritt liv såg ett hål i vardagen, fotbollen som frihetstanke.
Israel såg, antar jag, något annat.

De noterade att VM-pokalen var symboliskt gjord av bråte från ett Israel-bombat hus, och att den delades ut av Hamas-ledaren Ismail Haniya (som själv ska ha varit en lovande back när han var ung).

I samband med den palestinska cupfinalen i fjol gjorde CNN ett nedslag, och ett inslag om politiseringen av fotbollen i Gaza.
– Som idrottsfolk vill vi föra sporten bort från politiken, men politiker på båda sidor, Hamas och Fatah, spelar på det här, försöker få in politiken i sporten, sa Ibrahim Abu Saleem, vice ordförande i palestinska fotbollsförbundet.

Från Israel-håll har man riktat kritik mot hur fotbollsturneringar och fotbollslag i Gaza döpts efter martyrer/självmordsbombare, att idrotten används för att glorifiera bombdåd.

Fartygen styrs nu in mot Ashdod, men igår, långt före bordningen, hälsades de välkomna av Fatah-ledaren Jibril Rajoub. Rajoub bad sina anhängare välkomna skeppen, i vilka han såg ett bevis för ”ett internationellt erkännande av Palestinas rättfärdighet”.
Och Rajoub är förstås inte bara ett av de tunga, historiska namnen i palestinsk säkerhetspolitik.
Han är dessutom ordförande i Palestinas Fotbollsförbund.

/Simon Bank

PS. Fördjupning, från två håll, för den som vill: svenska Palestinagruppernas rapport om palestinsk idrott och israeliska Palestinian Media Watchs rapport om idrottshyllningar av terrorister.

Som ni alla vet är jag ju en anspråkslös jäkel, men nu när det gått två dygn kan jag ju i all stillsamhet ändå passa på att upplysa de mer råbarkade av er om att jag förärades ett fint porträtt på självaste DN Kultur i lördags. Det var roligt att skribenten Niklas Wahlöf verkligen fattat grejen med det jag försöker göra.

Är ni modigare än vad jag själv är kan ni dessutom höra mig orera kring moderna fotbollsspelares liv i P1-programmet ”Godmorgon, Världen” från igår.

Så. Tillbaka till VM-allvaret. Mundial Moment IV. 

Det är förmodligen det mest berömda VM-ögonblicket genom alla tider – numera kanske i konkurrens med den där nicken från järnskallen Zidane – så det är befogat att ni ifrågasätter värdet i att visa Geoff Hursts klassiska mål från 1966.

Han ska väl inte traggla sig igenom ännu ett teoretiserande kring huruvida bollen var inne eller inte?! Nej, det ska han inte, för det var den inte. Men då ska han väl ändå inte dra den där gamla skrönan om hur linjemannen som godkände målet blev en sorts nationalhjälte hemma i Azerbajdzjan, och till och med fick nationalarenan i Baku uppkallad efter sig?! Nä, inte igen, även om historien i sig är ganska fantastisk i dessa Martin Hansson-tider.

Jag tänkte istället komma med shoppingtips.

Om bara några dagar blir en rätt speciell tröja till salu på Harrods. Den är helt röd, har nummer 10 på ryggen – och bars såklart av Geoff Hurst när han blev den enda mannen i mänsklighetens historia att göra hattrick i en VM-final.

Utgångspris? 2,3 miljoner pund, drygt 25 miljoner kronor.

Ifall säljaren Andrew Leslau får ut så mycket – vilket rätt många tvivlar på – skulle Hursts tröja bli den allra dyraste idrottsmemorabilian i historien. Just nu är det den baseball som Mark McGwire slog sin 70:e homerun med, som såldes för 3 miljoner dollar för drygt 10 år sedan. Inom fotbollen? Den äldsta kvarvarande FA Cup-bucklan, som West Hams nyblivne ägare David Gold köpte för 478 000 pund, 2005.

Men försäljningen av Hursts tröja är egentligen bara ett nytt sorts kapitel i berättelsen om artefakterna från 1966, en story som tidigare mest handlat om skillnaderna mellan fotbollens då och nu. Hade England vunnit VM i Sydafrika vore det ju en fantastisk bonus för de spelarna som deltog, men det skulle inte innebära någon ekonomisk skillnad för liven som Terry, Gerrard och Rooney lever. De har redan tjänat ihop mer pengar än de någonsin kommer att kunna kasta på bort på löjliga lyxbilar, ostiga Phil Collins-skivor och allmänt usla investeringar.

För flera av lejonen från 1966 har VM-guldet – bokstavligt talat – visat sig vara räddningen från rena fattigdomen. 2001 sålde målvaktslegendaren Gordon Banks sin vinnarmedalj för 124 750 pund, trots att han beskrev det som ”ett väldigt svårt beslut”. Han gjorde det inte för att han ville, utan för att hjälpa sin familj. Fyra år senare gjorde mittfältsterriern Alan Ball samma sak, fick 164 800 pund för sin. Hans tre söner hade alla stött på problem av olika slag, och han gjorde det för att ge dem ett bättre liv.

Redan 1998 kände sig ytterbacken George Cohen nödgad att göra sig av med sin medalj. Han hade drabbats av cancer, och ville ge sin fru Daphne en ordentlig grundplåt att försörja sig utifrån. Men det blev aldrig någon försäljning. Cohen fick inget enda bud som motsvarade hans minimipris på 60 000 pund.

Till slut förbarmade sig Cohens förra klubb Fulham, och betalade 80 000 pund för medaljen.

På den lite mer lättsamma sidan av alla de här 66-auktionerna hittar vi den tyske försvararen Wolfgang Weber. Han bytte tröja med Roger Hunt den där dagen Wembley – bara för att drygt 30 år senare kränga den vidare. Kanske tyckte till och med den så kallade marknaden att tilltaget var lite väl fräckt; Weber fick bara ut 17 250 pund för sitt krigsbyte.

Själv har jag bara deltagit i en liknande budgivning en enda gång i mitt liv. Det måste ha varit hösten 2003 som jag – av någon anledning – fick för mig att buda på en matchtröja som burits av Gif Sundsvalls gnetige ytterback Magnus ”Fimpen” Svensson.

Jag bjöd 1500 spänn. Och än idag är jag uppriktigt förbryllad över att jag inte fick tröjan, att någon faktiskt bjöd över.

/Erik Niva

Stade Camille Fournier, Évian-les Bains, 30/5
Elfenbenskusten-Paraguay
Genève-sjön, Didier Drogba och kanske 1000 åskådare. 

Random ivorian intervjuas.
Benny Lenartsson jobbar i kulisserna.

The office.

/Erik Niva