Förbenat så fint.

VM är på väg, och det bisarra tröjnumret följer. Med åren har ju principerna förändrats – Jan Jongbloed hade nummer åtta i VM 1974 på grund av sitt efternamn, numera har William Gallas nummer tio på grund av sitt storhetsvansinne – men konsekvenserna förblir densamma.

Vi älskar ju ett tröjnummer som är fullständigt apart i relation till den som bär det.

I sommarens VM-turnering kommer Barcelonas lilla ytteryrväder Pedrito Rodríguez bära tröja nummer… två. Han gör det inte för att han vill, utan för att han måste. När han och Javi Martínez väl blev uttagna i den definitiva VM-truppen hade alla de mer självsäkra spelarna redan valt tröjnummer. Kvar fanns nummer två, nummer tjugo och en lottdragning.
– Sanningen är att ingen av oss var särskilt lockade av tanken på den tröjan, så vi fick dra lott. Och jag förlorade, konstaterar Pedrito.
Hela episoden blir ytterligare lite lustigare tack vare att mannen som snott åt sig hans originalnummer sjutton är Alvaro Arbeloa – en markeringssäker ytterback som uppfanns enbart för att bära tröjor med nummer två på.
– Nu blev det såhär. Jag fick det här numret, och har bara att bära det. 

Cheer up, Pedrito. Du har här och nu seglat upp som god trea på min lista över bästa bizarronummer. Topp-två är naturligtvis Ossie Ardiles och hans etta, samt Zinedine Zidane och hans femma.

UPDATE. Den förbaskade charlatanen Raúl Albiol har förstört allt. Efter att Pedrito gått runt och tjurat i en halvdag förbarmade sig Albiol och gick med på att byta nummer. Albiol tar 2:an, Pedrito får nummer 18.

Bastard.

Vi har varit inne på det här med namn-estetik förut. Vad spelare ska heta och så. Med anledning av det vill jag, i all enkelhet, uppmärksamma er på ett stycke statistik från den franska ligan säsongen 2009/10.

Listan över Kreatörer, det vill säga spelarna som oftast spelat fram till avslut, toppas av tre namn med en lite annan klang än Listan över Tacklare, alltså spelarna som oftast lyckats i sitt tacklingsspel.

’Tis by thy name that is my enemy
Thou art thyself, though not a Montague
What’s Montague? It is nor hand, nor foot
Nor arm, nor face, nor any other part
Belonging to a man. O, be some other name!
What’s in a name? that which we call a rose
By any other name would smell as sweet.

Kreatörer:
1. Marveaux
2. Nenê
3. Pedretti

Nenê.

Tacklare:
1. Baal
2. Grichting
3. Hermach

Grichting.

Heter man Pedretti tacklar man inte. Heter man Grichting passar man inte.

Makes sense again, this lovely world of ours.

/Simon Bank

Varje sak har sin tid.

De europeiska säsongerna är så gott som slut, och det är prick två veckor kvar tills mitt eget VM-plan lyfter mot Sydafrika.

Det har blivit dags att börja trappa upp.

Senare idag eller i morgon siktar jag på att dra igång någon form av semi-daglig nedräkningsserie, men jag vill börja med att återberätta historien om Bennard Yao Kumordzi.

Kommer ni ihåg ”Benny”?! Fem år har nu hunnit passera sedan den då 19-årige ghananen landade i Sverige. Han hade lockats till Norrköping av Anders Ljunggren, mannen bakom experimentföreningen FC Norrköping, vars koncept gick ut på att avancera i det svenska seriesystemet genom att förädla afrikanska talanger.

För Kumordzi blev det inte som han tänkt sig. Han gjorde 17 mål på 11 matcher från mittfältet för FC Norrköping, men påstod sig själv ha lockats till Sverige mot löfte om spel i betydligt högre divisioner.
– Anders Ljunggren ljög för mig från den dag då jag kom till Sverige, sa han till Folkbladet då.
Enligt Kumordzi fick han inte en krona under sin tid i FC Norrköping, trots sitt kontrakt. Istället betalade han pengar till Ljunggren.
– Min bror betalade Anders 350 dollar i månaden men de pengarna såg jag inte skymten av. Det enda jag fick var tre mål mat om dagen. Samtidigt tvingades vi att bo sju personer i ett studentrum. Det var otroligt svårt, men vad hade jag för val?

Storebror IFK Norrköping såg såklart omgående till att plocka upp stadens nya storspelare, men Kumordzi blev inte mycket lyckligare för det. Han ville fortfarande ha de pengar han tyckte sig ha rätt till.
– Min familj hemma behöver de här pengarna. Jag måste ta hand om min pappa och tre systrar.
Till slut bestämde sig Kumordzi att gå ut i strejk, trots att han vid den tiden alltså representerade IFK Norrköping snarare än FC Norrköping. Han såg det som det enda sättet att komma åt Anders Ljunggren.
– Om Anders inte betalar inom två veckor från i dag, så kommer jag att sluta träna. Då får han själv ta tröja nummer 12 och spela för IFK.
I juni 2006 gjorde han verklighet av hotet och gick ut i strejk. IFK Norrköping sa upp hans kontrakt med omedelbar verkan.
– Jag förstår varför IFK gör detta. Dom har ju inte gjort något fel. Men den här historien har pågått för länge och jag har inte mått bra. Det har stört mig och strejken var enda sättet för mig att visa att jag tycker jag blivit behandlad illa.

Därefter försvann Bennard Yao Kumordzi från den svenska fotbollsradarn, men sedans sist har Kumordzi karvat sig en karriär inom grekisk fotboll. Efter några imponerande säsonger med lilla Egaleo skrev han på för Panionos sommaren 2007. Han tillhör fortfarande Micke Stahres klubb, men sägs nu vara så gott som klar för turkiska storklubben Fenerbahçe.
– Jag tror inte på stora namn när det handlar om lagbygge. Däremot talang, energi, vilja och hunger för fotbollsframgångar, och det ser jag i Kumordzi, sa Christoph Daum i förra veckan.

Igår samlades Ghanas preliminära VM-trupp i Paris. Gissa vem som var med?

***

Och när jag nu är inne på svenska kopplingar till den grekiska fotbollen; såhär roligt har Mattias ”Jesus” Bjärsmyr det med sina PAO-kamrater i de solvackra arkipelagen.

***

Det är bra med läsare. Magnus Cadelin påminde mig om Benny-historien, Vasilios Nikitas uppmärksammade mig på Baywatch-klippet och en snubbe som bara går under namnet Jörgen påpekar att Schleswig 06:s målvakt heter Tore Wächter.

Därför tänkte jag än en gång se ifall jag kan vinna lite klokhet ur the wisdom of my crowd. I anslutning till Ghanas VM-trupp påstås det vid upprepade tillfällen att serbiske förbundskaptenen Milovan Rajevac jobbat i Sverige under en period av sin karriär.

Vad handlar det om? Någon som vet? Har inte hittat några som helst uppgifter om vad Rajevac kan ha uträttat i dessa krokar; är det bara det vanliga översättningsfelet som syftar på Schweiz?

/Erik Niva

Efter tre års frånvaro. Efter tre års skadehelvete. Efter 17 minuter.

England v Mexiko 1-0

Målskytt: Ledley King.

Paul McGrath with a twist.

/Simon Bank

Har ni tid för en liveuppdatering?

Fint.

Vi är ju generellt rätt pinsamt usla på att bevaka brödrafolkens väl och ve, men nu är det helt enkelt omöjligt att låta bli. Över till Norge för kvällens fotboll:

Brann, gamla stolta stora supporterstarka Brann, genomlever just nu en tidig kris. I veckan fick tränaren Steinar Nilsen kicken (”de var eniga om att inte fortsätta samarbetet” host host), och i dag skulle vändningen påbörjas under befordrade assistenttränaren Rune Skarsfjord. Uppgiften var perfekt, usla bottenlaget Hønefoss skulle vara en enkel match för ett lag med större kapacitet.

Nu har de spelat en kvart och lite till av den matchen, och så här har den börjat:

Minut 6: Hörna Hønefoss från höger. Dålig hörna, för nära mål, Brann-målvakten Håkon Opdal går ohotad upp för att plocka ner bollen. Han plockar ner bollen och… lägger in den i eget mål. Självmålet är så pinsamt att han inte ens kan försöka skylla på något. 1–0.

Minut 12: Frispark från 35 meter, Hønefoss lyfter in den lite osorterat, så Branns vänsterback Bjørnar Holmvik kan gå upp och nicka undan. Han nickar undan och… nickar den rätt in i eget mål. 2–0.

Här har ni bilderna, länktipsade av vår vän Oskar.

Ja, och om ni tror att Rune Skarsfjords dag inte kunde bli sämre efter det så är det bara för att ni inte har koll på Kongsvingers antics mot Molde. Kongsvinger är det lag som ligger på kvalplats, precis efter Brann, och efter en kvart passade mannen med kvalitetsnamnet Olav Tuelo Johannesen på att dra iväg ett uselt skott från 35 meter. Bollen rullade knappt fram till Moldmålvakten Jan-Kjell Larsen.

Vilket inte hindrade att Larsen petade in bollen i eget mål.

I detta nu ligger Brann under strecket i norska ligan.

Och… vänta här… nu halkade visst en Molde-back till. 2–0 till Kongsvinger.

Tänkte bara att ni ville veta.

UPDATE! UPDATE!

Våra vänner på VG har inte vilat på hanen. De har just meddelat att de skickat ett sms till Branns nyligen sparkade tränare Steinar Nilsen, med en enkel fråga:

– Vad tycker du om Branns insats i första halvlek?

Nilsen svarade direkt:

– Jag har tyvärr ingen kommentar om Branns prestation idag.

(You say it best, when you say nothing at all)

/Simon Bank

Eftersom jag tagit det lite som min livsuppgift att lära unge Niva Skywalker minst en sak om dagen så – här är gårdagens läxa:

Den som tar sina välplanerade tupplurar om vilodagen är tillräckligt utvilad för att ta ut säsongselvor utan att justitiemörda Arsenal-mittfältare.

Medan unge Skywalker klev in i sin superstratosfära sömn någonstans över norra Spanien passade jag på att läsa l’Équipes helgintervju med Sir Alex Ferguson, en av de där intervjuerna där den gamle verkligen verkade må rätt fint och vara rätt harmonisk. Jag vore inte mycket till langare om jag inte passade ett par godbitar vidare till er.

SAF om sin egen träning:

– Jag gör en hälsoundersökning vart sjätte månad. Allt är okej. Jag går på gym varje förmiddag. Inget socker i kaffet. Undviker vitt bröd och stekt mat. Jag är noggrann, men jag går ofta på middagsbjudningar och där är det svårt att inte dricka ett glas eller två. Det är det som ställer till kaos för balansen. På sommaren är det lugnt, för då äter jag balanserat, men på vintern kan det hända att jag tar mig en kaka.

SAF om Mourinhos inverkan på United:

– Med Mourinho förstod jag, efter två raka Chelsea-titlar, att jag var tvungen att ställa om mina förberedelser så att mitt lag blev konkurrenskraftigt tidgare under säsongen. Jag kunde inte tillåta att Chelsea ryckte. Utmaningen Mourinho, det var en utmaning som handlade om intelligens, om självförtroende.

SAF om hans rockar:

– Jag har två. En svart och en grå. En av varje. Jag byter inte ut dem, för de är väldigt varma. Ingen skrock, jag bryr mig inte om hur jag ser ut.

SAF om tuggummit:

– De är Orbit. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vilken smak. Mint oftast, ibland bara den vanliga. Och det är fullt av dem i omklädningsrummet. Jag behåller ett en halvlek, sen byter jag. Spelarna spottar mycket under matcherna, på grund av alla adrenalin, som skapar en överproduktion av saliv. För mig är det samma sak. Jag lever med i matcherna. Tuggummina kanaliserar pressen under en match. Du ser mig aldrig utan tuggummi på bänken.

Jag vet inte hur det är med er, men i min värld ger den här sortens samtal, om de till synes perifera små oviktigheterna i stjärnornas liv, mycket mer än de konkreta stora frågorna. Det är som när jag känner att jag lär mig mer om Zlatan Ibrahimovic av att veta att hans hund heter Hoffa än vad jag lär mig på två sidors intervjuer om hans karriär och hans säsong i den eller den klubben.

Ferguson berättar om sin träning, och vi får en bild av en framsynt, noggrann ledare som ändå är öppen för livet.

Ferguson berättar om en konkurrent, och vi får en bild av hur han själv tar utmaningar, lever på dem.

Ferguson berättar om sina rockar, och vi får en bild av en pragmatiker.

Ferguson berättar om sina tuggummin, och vi får en bild av en fysiolog och psykolog som ser vetenskap i de minsta av detaljer.

Det stora i det lilla. En konst det också.

/Simon Bank

Medan Simon Bank hinner med två separata tupplurar på tåget mellan Madrid och Barcelona lyser flitens lykta över grannsätet.

Vi har ju en säsong att summera. Det är klart att jag också ser fram emot Millwall-Swindon på Wembley precis lika mycket som the next man, men grovt hugget tog ju den europeiska fotbollssäsongen 2009-10 slut igår. Styvt räknat tycker jag att det varit den bästa säsongen på länge; maktbalansen har i alla fall skakats om en liten aning och de flesta ligor har levt in i det sista.

För egen del är det klart att det blev en extra minnesvärd säsong i och med Spurs fjärdeplats, och därför har jag också känt mig nödgad att dela upp säsongssammanfattningen i två olika segment – ett för den verkliga världen och ett för mitt eget lilla universum.

Hursomhaver, här har ni the good and the bad från de senaste tio månaderna. Vi hade ju kunnat inkludera the ugly också, men jag är effektiv och nöjer mig en länk till the Football Management Consultant of Hull City.

Största ögonblick I:
Dagen då mest pengar ger bäst fotbollslag är den dagen då den här sporten dör. Det kan låta krasst, men det finns faktiskt ett egetvärde i att de största satsningarna ibland kollapsar under sina egna förväntningar. Självfallet var det ett ofantligt privilegium att få sitta på Santiago Bernabéu igår och se Javier Zanetti höja bucklan – ändå var det ett viktigare glädjeögonblick då jag slog på datorn den där höstkvällen och konstaterade att Alcorcón gjort fyra mål på Real Madrid på en dryg halvlek. Det må låta bakvänt, men i en fotbollsvärld där bara de stora kan lyfta pokaler är det ibland viktigare att notera vilka som förlorar än vilka som vinner. Även om jag såklart tippar på hatten mot Olympique Marseille, Bursaspor, Twente Enschede och Atlético Madrid också. Dessutom: David Beckham tar upp en gröngul halsduk på Old Trafford, St Pauli tillbaka i Bundesliga, Fulham till Uefa Cup-final.

Största ögonblick II:
I realiteten borde det såklart varit stunden då slutsignalen gick på Eastlands och Champions League-platsen var säkrad, men det var ett ögonblick fyllt av overkligt surrealistisk förvirring. I klassen för ren och pur extatisk sekundlycka vinner i stället sekunderna efter Danny Rose hamrat in sin 40-metersvolley mot Arsenal. Visserligen gott om surrealistisk förvirring där också, men man har liksom inte tid att reflektera över det när man ligger underst i någon sorts extatisk moshpit sju rader nedanför sin egentliga sittplats.

Värsta ögonblick I:
Jag satt på den där nybyggda terminalen på Heathrow och skulle gå på planet till Luanda bara några få minuter senare. Ett sista svep på de internationella nyhetsbyråernas hemsidor – en rubrik som bokstavligt talat faktiskt fick mig att frysa till. Den exakta ordföljden har jag glömt, men rubriken innehöll i alla fall orden ”Togolese national team”, ”machine gun-attack” och ”Angolan border”. Det 2010 som skulle bli den afrikanska fotbollens stora år var över innan det ens gått en månad.

Värsta ögonblick II:
Så jävla kul är det inte att kunna säga vad-var-det-jag-sa. Några timmar innan fribiljett-till-finalen-matchen mot Portsmouth gick jag ut och tippade att Michael Dawson skulle halka och Spurs därigenom förlora. Inte fan blev jag lyckligare för det när förlängningen väl kom och Dawson väl halkade. Den där helvetesprofetian innebar inget annat än tredubbel frustration när den väl besannades. Vi hade precis givit en FA Cup-final i present till Portsmouth, och därnäst skulle vi behöva ta nio poäng mot Arsenal, Chelsea, Man United och Man City för att nå fjärdeplatsen. Där och då var jag helt och fullt övertygad om att Spurs skulle förbli samma förutsägbara förlorarklubb i alla evinnerligheters evighet.

Bästa match I:
Kanske säger det något om fotbollens inneboende överlevnadskraft att den allra bästa matchen jag såg följde omedelbart på det allra värsta ögonblicket. Jag hann landa i Angola, häpna över likgiltigheten gentemot det togolesiska landslaget, köa i åtta timmar för en ackreditering och ta rygg på nationens diktator genom avspärrade gator för att precis hinna till de afrikanska mästerskapens öppningsmatch. Efter 78 minuter ledde värdnationen Angola med 4-0. Vid slutsignalen hade Mali kvitterat till 4-4. Football… bloody hell. Lyon-Marseille var ju också rätt okej, men faller helt enkelt på närvarostrecket. Första Manchester-derbyt är bisarrt nog en bit efter.

Bästa match II:
Det var ju inte så att man jublade efteråt, men… Everton-Tottenham, 2-2. Under 25 minuter i början av andra halvlek gjorde Spurs precis vad man ville, inklusive två mål. Under 20 furiösa slutforceringsminuter med Seamus Coleman som pådrivare vände Everton därefter hela sin säsong. I 93:e sprang sedan Wilson Palacios till sig en straff, som Jermain Defoe givetvis missade. A game and a half, this one. 

Sämsta match I:
Angola-Algeriet, 0-0. En förvärrad variant av den uppgjorda matchen mellan Västtyskland och Österrike 1982. Båda lagen blev klara för de afrikanska mästerskapens kvartsfinal vid kryss, och de orkade inte ens låtsas. Själv hade jag åkt hem från Afrika, och var av någon anledning inkallad som expertkommentator i Eurosports sändning. Det var rätt svårt att upprätthålla någon form av entusiastiskt sken. 

Sämsta match II:
Fulham-Tottenham, 0-0. Också ett sätt att kasta bort en Annandag på.

Bästa laginsats I:
Barcelonas första roliga-timme mot Arsenal på Emirates kan mycket väl ha varit den bästa offensivfotboll jag sett ett klubblag spela. Inters sista tiomannatimme mot Barcelona på Camp Nou är nästan garanterat den bästa defensivinsats jag skådat.

Bästa individuella insats I:
Jag älskar ju den där bilden på hur sex livrädda belgare står mot en ensam Diego Maradona. Den är tagen på Camp Nou, 1982. Hade bara fotograferna varit vakna hade det gått att hitta en likadan bild på samma arena, 28 år senare. Varje gång Leo Messi hade bollen i CL-kvarten mot Arsenal trodde alla på arenan – inklusive Arsenal-spelarna – att han skulle göra mål. Det blev fyra. Om 28 år kommer jag garanterat fortfarande skryta med att jag var där.
 

Bästa individuella insats II:
Hedersomnämningar till Michael Dawson för Chelsea och Gareth Bale för i stort sett varenda match sedan nyår – men målvaktsinsatsen som Heurelho Gomes stod för mot Arsenal var något hämtat från en helt annan dimension. Under en avgörande femminutersperiod gjorde han tre räddningar av Gordon Banks-klass, tog tre bollar som i praktiken redan var i mål och som var och en kunde vänt både match och säsong.

Sämsta individuella insats I och II:
Alltså, det är ju tråkigt att behöva konstatera, men här behöver jag inte dela upp kategorin. Den europeiska toppfotbollens sämsta individuella insats under säsongen 2009-10 gjorde tyvärr hedersknyffeln Erik Edman på White Hart Lane. 1-9. Lite beroende på hur sträng man vill vara kan man säga att alla nio mål passerade hans vänsterbacksposition.

Bästa laginsats II:
På onsdagen tog vi vår första ligaseger över Arsenal på ett årtionde, tack vare en bättre insats än jag trodde att laget var kapabelt till. På lördagen slog vi ligamästarna från Chelsea, genom att spela ännu bättre. Att matchen slutade 2-1 var en smärre parodi. Det kunde, borde verkligen ha varit 4-0 eller 5-0. I stora stycken den bästa match jag någonsin sett Tottenham göra åp White Hart Lane.

Sämsta laginsats I och II:
Erik Edman var ju inte ensam, bara allra sämst. Wigan-spelarna fick lov att hosta upp pengar för att kompensera den lilla skara fans som åkt hela vägen ner från nordväst till London den där söndagen. De kom alldeles för billigt undan. Utmanare? Tja, det var väl inte så jävla bra av Liverpool att bli utspelat av ett Reading som knappt skapat en målchans under höstens bortamatcher i The Championship. Och ska man utvärdera prestationen nyktert så gjorde ju inte direkt Lazio någon bragdinsats i den där spökmatchen hemma mot Inter…

Vackraste mål I:
Benjamin Huggel för Basel i det schweiziska klassikermötet med Zürich.

Vackraste mål II:
The Liverpool Beach Ball.

Team of the Season, EPL
Heurelho Gomes (Spurs)
—
Branislav Ivanovic (Chelsea)
Richard Dunne (Aston Villa)
Roger Johnson (Birmingham City)
Gareth Bale (Spurs)
—
James Milner (Aston Villa)
Frank Lampard (Chelsea)
Cesc Fábregas (Arsenal)
Florent Malouda (Chelsea)
–
Wayne Rooney (Man United)
Didier Drogba (Chelsea)

Team of the Season, Serie A

Julio Sergio (Roma)
–
Maicon (Inter)
Lucio (Inter)
Leonardo Bonucci (Bari)
Juan Vargas (Fiorentina)
–
Esteban Cambiasso (Inter)
David Pizarro (Roma)
Wesley Sneijder (Inter)
–
Antonio Di Natale (Udinese)
Diego Milito (Inter)
Mirko Vucinic (Roma)

Team of the Season, La Liga
Victor Valdés (Barcelona)
–
César Azpilicueta (Osasuna)
Gerard Piqué (Barcelona)
Filipe Luis (Deportivo)
–
Jesús Navas (Sevilla)
Xavi (Barcelona)
Ever Banega (Valencia)
Javi Martínez (Athletic Bilbao)
Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
–
Leo Messi (Barcelona)
Gonzalo Higuaín (Real Madrid)

2009-10 – how was it for you?

/Erik Niva

Okej då, ett sista nattinlägg innan vi lämnar det här bloggmaniska försöket bakom oss.

Pressrummet på Bernabéu ska just till att stänga, vi har hetsat upp och ner för trappor för att höra José Mourinho säga väldigt lite, och nu ska vi jaga rätt på en bil som kan köra oss till vårt gemensamma tjäll för natten.

Men lite spelarbetyg ska vi väl orka med.

FC Bayern München:

22. Jörg Butt ++

—

21. Philipp Lahm +++

5. Daniel van Buijten +

6. Martin Demichelis +

28. Holger Badstuber ++

—

10. Arjen Robben +++

17. Mark van Bommel ++

31. Bastian Schweinsteiger ++

8. Hamit Altintop ++

—

25. Thomas Müller ++

—

11. Ivica Olic ++

Subs:

18. Miroslav Klose ++

33. Mario Gómez ++

FC Internazionale:

12. Júlio César ++++

—

13. Maicon ++

6. Lucio +++

25. Walter Samuel +++

26. Cristian Chivu +

—

4. Javier Zanetti ++++

19. Esteban Cambiasso +++

—

9. Samuel Eto’o +++

10. Wesley Sneijder +++

27. Goran Pandev ++

—

22. Diego Milito +++++

Subs:

5. Dejan Stankovic ++

11. Sulley Muntari ++

23. Marco Materazzi ++++

/Simon Bank, Erik Niva

Pressrummet, Estadio Santiago Bernabéu, strax efter midnatt:

Vad sa Moratti till dig när han omfamnade dig efter matchen?

– Jag minns inte vad han sa. Jag tror att det var en ohejdbar kram. Mer än ord var det en ohejdbar kram. Ett bröllop mellan oss. Han har velat ha mig till Inter länge, han ville ha mig för flera år sedan när jag var i Chelsea. Sen försökte han igen, och då kom jag. Kanske kände han att jag var den som kunde få hans dröm att gå i uppfyllelse. Han har drömt i många år om att ha samma foto som hans far hade, en bild av sig själv med sitt lag och Europacups-pokalen. Jag är glad att han har det nu.

/Simon Bank

Just i detta nu, i ett presskonferensrum i Madrid:

Louis van Gaal uppfostrar pressen på spanska, tyska och engelska. Ungefär lika bra på alla språk. Han får en fråga om Inters låga bollinnehav överraskat honom, och svarar att ”Nej, varför skulle det? Titta på hur de spelar varje vecka i Serie A. Titta på hur de spelat i Champions league. Det finns statistik”.

Sedan kliver en engelsk journalist in.

– Tycker du att det spelar någon roll hur ett lag spelar? Har man en uppgift att underhålla publiken?

Svaret, med en blick som kan skära väggar:

– Läs min bok. Det står i den. Läs min bok!

/Simon Bank