Olyckligt nog spelas det ju någon sorts match i Madrid i morgon kväll, och vår bloggsikt riskerar därmed att bli aningen skymd de närmaste dygnen.

Vi kommer till exempel inte ge världens ekonomiskt viktigaste match den uppmärksamhet den förtjänar, utan får nöja oss med en väldigt korthuggen kraschkurs i magnituden av att Blackpool FC är en enda match ifrån Premier League.

Den stavas Ian Holloway.

Vi har ju såklart redan skrivit om ’Olly här i bloggen, dragit det där allra mest klassiska klippet där han jämför en knackig bortaseger mot Chesterfield med ett lyckat panikragg och därefter försöker rättfärdiga det med hemmaknackad David Brent-filosofi.

Men det finns ju så oerhört mycket mer.

Det finns den här presskonferensen från Cardiff – just det – det här premiärframträdandet från hans tid i Plymouth och den här utläggningen om hans kycklinguppfödning. Och det finns den här egensammanfattningen av hela hans persona.

Och så finns det ju såklart alla de där citaten som inte fångats av videokamerorna.

”I love Blackpool. We’re very similar. We both look better in the dark” – om sin blivande Premier League-klubb.

”If you’re a burglar, it’s no good poncing about outside somebody’s house, looking good with your swag bag ready. Just get in there, burgle them and come out. I don’t advocate that obviously, it’s just an analogy” – den lite mer rumsrena uppföljaren till krograggscitatet, efter att Blackpool förlorat med 4-1 mot Crystal Palace.

”Why haven’t they got cameras? The officials can speak to each other easily enough now. Why aren’t we using laptops that are linked up and can give a decision in five seconds? A chimpanzee could do it – with not much training. We might as well go back to being cavemen, grab our girl by the hair, drag her into the cave whether she wants to come in or not because we may as well live in that age. We’ve come forward, haven’t we?” – angående debatten om teknologiska hjälpmedel för domare.

”He’s six foot something, fit as a flea, good looking – he’s got to have something wrong with him. Hopefully he’s hung like a hamster – That would make us all feel better. Having said that, me missus has got a pet hamster at home, and his cock’s massive” – om Cristiano Ronaldo. Typ.

”It’s like the film Men In Black. I walk around in a black suit, white shirt and black tie where I’ve had to flash my white light every now and again to erase some memories, but I feel we’ve got hold of the galaxy now. It’s in our hands” – om Queens Park Rangers ekonomiska situation.

”You can say that strikers are very much like postmen: they have to get in and out as quick as they can before the dog starts to have a go” – om livet som anfallare.

”It was a bit cheeky wasn’t it? But I don’t think it was that bad. It would have been worse if he’d turned round and dropped the front of his shorts instead. I don’t think there’s anything wrong with a couple of butt cheeks personally. (…) If anybody’s offended by seeing a backside, get real. Maybe they’re just jealous that he’s got a real nice tight one, with no cellulite or anything” – om att Joey Barton moonade mot Everton-fansen.

”He’s a complete fruitcake, that bloke, isn’t he? We’ve got to be careful with him, he’s after the old crazy mantle and he’s going to win it hands down” – om Stephen Ireland.

Egentligen skulle jag föredra Cardiff City framför Blackpool. Det är en mycket mer färgstark klubb med den walesiska dimensionen och sin näst intill obegränsade potential – men det är en klubb utan Ian Holloway.

Win-win-game, den här play off-finalen.

/Erik Niva

Har jag förstått saken rätt så fick Sverige inte se Champions League-finalen igår? Lyon (med Amelie Rybeck som mer än hyfsad back) mot Turbine Potsdam, Frankrike mot Tyskland, i Getafe.

Spansk tv sände, de billigaste biljetterna gick för tre euro, och den som tittade i förbigående såg en extremt hård fotbollsmatch. Den där Renard Wendie kan mycket väl ha tagit över som damernas hårdaste mittback nu när Steffi Jones börjat med annat (hon är numera VM-general). Det varnades, dunkades 30-metersfrisparkar i ribbor och slutade alltså med oavgjort och så småningom straffar.

Det är alltså där som allt börjar handla om annat.

Vi hade ett franskt lag, Jean-Michel Aulas hade låtit sy upp skräddarsydda nya kostymer åt dem och flugit dem privat över halva Europa. De ville så gärna ta den där titeln som OL:s herrlag aldrig verkar ta.

Vi hade dessutom ett ungt, östtyskt lag, som vunnit på straffar i semifinalen och som har två målvakter som både jämt och jämnt slåss om den enda platsen som ordinarie.

Och vilka sätter vi då våra pengar på?

Jamen, det är väl klart att tyskorna vann.

Eftersom vi har en grej för tyska målvakter i den här bloggen så ska vi förstås uppmärksamma det faktum att Turbine är en av väldigt få – jag kommer inte på någon annan – klubbar i världseliten som faktiskt har två förstamålvakter. Felix Sarholz, 17, stod igår. Desirée Schumann, 23, har stått mest i Bundesliga. Den ena står i U17-landslaget, den andra i U21-landslaget. Den tyska pressen har jämfört det med en Kahn-oder-Lehmann-situation.

Sarholz fick stå igår, och för andra matchen i rad blev hon straffhjälte, med en riktigt bra sista räddning. Det var den ena riktigt stora berättelsen från finalen. Den andra tillhörde och tillhör förstås Bernd Schröder, en man som varit den enskilt viktigaste mannen i östtysk damfotboll i 40 år, från tiden när Stasi övervakade träningarna fram till en final i Champions League, sida vid sida med Michel Platini.

Har ni tyskan så läs mer om Schröder här, i en gammal men intressant intervju.

Har ni inte tyskan så får ni väl bara klämma i med en sång för att hylla mästarna.

/Simon Bank

Jag hoppas att ni har överseende med ett litet inlägg om fotboll, som omväxling till Erik Niva-författade inlägg om Erik Niva?

Fint.

Av någon anledning hackade jag mig igenom den hypnagoga fasen i morse, hoppade upp strax före fem, satte mig i en taxi, ett snabbtåg, ett flygplan, en taxi, ett tåg och en taxi till. Nu är jag i Madrid, efter en långsam resa genom den rödbrända, blodhaltiga jorden i Spaniens inre. På Prat-flygplatsen i Barcelona rörde sig somnambula sevillistas med lyckliga rödögon och Del Nido-hattar, på centralstationen trängdes jag med mer dämpade Atléti-fans med nästan lika röda ögon.

Att jag själv är så förbannat trött är ju delvis deras fel, eftersom jag inte kunde slita mig från cupfinalen i går kväll. Diego Capels tokövertygade bollöpningar och Jesus Navas briljanta slit (ska han verkligen flytta hemifrån, till Real Madrid nu?) gjorde finalen fantastisk och Sevilla till väldigt välförtjänta mästare.

Felicidades.

I Barcelona väger de Villa i ena handen och Ibra i den andra, och det känns väl som en historia vi får dras med ett tag. Villa Maravilla får hur som helst ta Henrik Larssons (och Gudjohnsens) gamla tröja med nummer sju och det känns som en av få värvningar med garanterad träff. Men om vi ska diskutera värvningsodds – och det var hit jag ville komma egentligen – så är det ju hög tid att vi ringar in den i alla avseendena hyperhysteriska karusellen som snurrar runt i Italien.

Så här verkar det:

•Prandelli lämnar Fiorentina för landslaget.

•Fiorentina vill ha Gasperini, som säger att han vill vara kvar i Genoa.

•José Mourinho har Madrid-stämplat sitt pass.

•Inter uppvaktar Catanias Sinisa Mihajlovic som hans ersättare.

•Del Neri går från Sampdoria till Juventus, som sagt hejdå till Zaccheroni.

•Fatih Terim är aktuell att ta Del Neris gamla jobb i Samp. Det är Chievos Mimmo di Carlo också.

(Samp har äntligen kvalat in till Champions, men inleder satsningen med att byta ut tränaren, sportchefen och vd:n).

•Milan har kickat Leonardo, och Cagliaris ex-tränare Allegri är favorit att ta över.

•Cykelfantasten Guidolin lämnar Parma efter ett kanonår.

•Marino lämnar Udinese.

•Giorgio Melis kommer inte att vara kvar som huvudtränare i Cagliari i höst.

När José Mourinho häromsistens gick ut och sa att ”en tränare som överlever en hel säsong i Serie A inte är en tränare – utan en hjälte” så hade han, bevisligen, en poäng.

Jag tycker att det är lite sorgligt.

Det finns inget land i världen med samma fotbollsmässiga know-how som Italien, men det senaste året har klubbledningarna tappat all form av sans. Under säsongen som gick byttes sjutton tränare ut (tre gånger mer än i England, dubbelt så många som i Spanien), och om vi snabbkollar de sjutton klubbar som hängt kvar i Serie A så kan alltså elva av dem (Inter, Milan, Samp, Juventus, Parma, Genoa, Fiorentina, Catania, Cagliari, Udinese, Chievo) mycket väl starta nästa säsong med en ny huvudansvarig.

Är det verkligen så man utvecklar sin fotboll?

/Simon Bank

Timmen är slagen – låtom oss kränga några böcker.

Först och främst vill jag betona att blev alldeles häpen över den smärre anstormning som förra veckans lilla tävling här i bloggen genererade. Totalt fick jag ungefär 1500 svar – vilket var cirka 1450 fler än jag hade räknat med. Det var kul. Jag skickade ut 10 signerade böcker igår, så de vinnare som presenteras längst ner i inlägget ska ha dem hemma idag ifall bara artisten tidigare känd som Postverket sköter sitt jobb.

Men tillhör ni inte dessa – frukta intet.

Från och med idag finns alltså min nya bok ”Liven längs linjen” till försäljning, och i och med att vi är mycket för tjuvstarter och smygpremiärer så inleder vi med en vecka där den enbart går att köpa i Sportbladets nya, stiliga webshop.

Ni klickar här, så får ni möjlighet att köpa ”Liven längs linjen” till specialpriset 189 SEK.

Vad får ni då för era surt förvärvade slantar? Tja, 538 sidor, historierna om 97 personliga fotbollskrig, ett rosa omslag – men det är väl lika bra att recitera baksidestexten. Även om den är skriven i sådär härligt copywriteflåsig ton så fattar ni väl i alla fall poängen:
”Den moderna fotbollen är ingen plats för stilla normalitet. Det är en värld där människor ställs inför extrema prövningar i en tillvaro uppskruvad till max. Vilka är de som lyckas göra sig till idrottens allra största stjärnor? Varifrån kommer de och vad händer med dem när de kommer ut på andra sidan av karriären? 

Erik Nivas första bok Den nya världsfotbollen (2008) gav de större perspektiven på en idrott starkt färgad av globalisering och kommersialisering. Uppföljaren Liven längs linjen handlar om människorna som lever inuti denna väldiga cirkus och maskin. Niva har intervjuat och porträtterat de allra bästa spelarna, de mest framgångsrika tränarna, de mäktigaste ägarna. Men här skildras även tillvaron för talanger på väg, för dem som inte orkat ända fram, superstjärnor som brunnit och slocknat, profilerna som spårat ur.

Liven längs linjen är den mest perspektivrika porträtt- och reportagebok om den moderna fotbollen som publicerats i Sverige. Boken innehåller unika möten med bland andra Lionel Messi, Cristiano Ronaldo, Zlatan Ibrahimović, Didier Drogba, Steven Gerrard, Zinedine Zidane, José Mourinho, Ronaldinho, David Beckham, Kaká, Fredrik Ljungberg, Alex Ferguson, Éric Cantona, Samuel Eto’o, Alessandro Del Piero, Emmanuel Adebayor, Ryan Giggs, Robinho, Andrij Sjevtjenko, Alessandro Nesta, Pep Guardiola, David Villa, Mario Balotelli och Lars Lagerbäck.”

Nämndes inte ”Den nya världsfotbollen” där någonstans? Jo, och även om förstaupplagan tyvärr varit slut i ett drygt halvår finns den nu i nytryck inför VM. Jag nämnder det eftersom folk faktiskt har frågat. Ni hittar den också i samma webshop.

Awright, jag ska bespara er ytterligare nasande. Ni fattar galoppen. Tävlingsvinnarna var det ju – och det här är den tia som kan se en poäng att vittja brevlådan med viss noggrannhet idag:
Mattias Klint (Malmö), Kristofer Vedin (Stockholm), Linnéa Lindsköld (Göteborg), Anders Larsson (Alingsås), Viktor Hesselbom (Göteborg), Zakaria Omar Abdulkadir (Jönköping). Anton Gustavsson (Stockholm), Almedin Osmanovic (Västervik), Johan Åberg (Åby) och Glenn Alexandersson (Eslöv).

Hoppas ni gillar’t.

Vill ni snacka bok – eller boll – i realtid så ska det förresten finnas en möjlighet att chatta med mig här på sportbladet.se klockan 11 i förmiddag. Kick it.

/Erik Niva

Av alla väldigt fina bilder från Barcelonas guldfirande så var det en som liksom stack ut lite extra.

Nä, inte the Pique-fuck-you-incident.

Nope, inte Messis barn-på axlarna-chock.

Nix, inte ens det faktum att Tjigrinskij inte bara fick hålla tal på spanska, utan att han dessutom befann sig inne på planen på Camp Nou.

Nej, det jag tänker på är det ögonblick då Coldplays Viva la Vida, Barças eget soundtrack, går på och Pep Guardiola tar steget från att vara på en gräsplan till att vara inne i musiken, ett med musiken. Hur han tar ett par steg with the beat, sluter ögonen, och… ja, fan i mig, jammar med så det står härliga till. Till Coldplay.

Ända sedan Pep tog över Barça har han sett till att spela Coldplay för spelarna i bussen, ända sedan han tog över har de spelat Coldplay i högtalarna på Camp Nou, men när det väl gäller så litar han inte riktigt på sina idoler, utan söker sig till andra artister.

Ni minns kanske hur han i fjol motiverade sina spelare inför Champions League-finalen med ett montage till Gladiator-soundtracket?

Inför matchen mot Real Valladolid var det dags igen. Pep satte Jordi Gayà, Patrici Gimenez och Santi Padró på att tota ihop en ny vinnarvideo. men den här gången gjorde Pep sin pep-video med The Killers, the Boss och the Maybeshewill. Det gick visst vägen den här gången också. Santi Padró berättar för El Periódico hur det går till när man presenterar årets viktigaste video för Kataloniens viktigaste tränare.

– Man sätter sig bredvid honom och ser hur han reagerar. När man ser hans ögon vet man om man lyckats eller inte.

Och jo, det gick ju vägen den här gången också.

/Simon Bank

Det är ganska sällsynt att vi orkar länka till enskilda mål nuförtiden. De där klippen dyker ändå upp på så många ställen, och det allra flesta sätten att göra fotbollsmål på har vi redan sett så många gånger förut.

Men vafan, när det nu görs såna här mål i den paraguayanska ligan och det fortfarande inte fått någon vidare spridning i Sverige efter tre dagar så får vi faktiskt ta vårt ansvar och garantera importen. Det är ju ändå torsdagseftermiddag.

Olimpia spelar borta mot Sol de America i utkanterna av Asuncion. De får frispark i mittcirkeln. Rutinerade brassemittfältaren Inca tar sats och… Det här är träffen han får.

Vi har haft en smärre diskussion här på redaktionen utan att hittills kunna komma överens. Vad säger ni – kan vi hänga målvakten?

/Erik Niva

Sångstund, alltså? Okejrå, låt oss haka på Simon Bank upp på Skansens scen och klämma i för full hals. Jobbiga engelska grabbtidningen Zoo har för en gångs skull gjort något rätt, genom att lista den brittiska säsongens 49 bästa supportersånger.

Jag brukar ha jävligt svårt för de här rankningarna av lustiga ramsor – 90 procent av det som kommer med är fantasifoster som i allra bästa fall har sjungits av fyra kufar i hörnet av puben – men den här sammanställningen skiljer ut sig genom att (i alla fall mestdels) ägna sig åt sånt som faktiskt skanderats inne på arenorna.

Mina egna favoriter – points for wit and spontaniety.
* ”Strawberry blonde? You’re having a laugh” – QPR till väldigt rödhårige ex-spelaren Ben Watson.
* ”No noise from the Norwich fans” – Chelsea till Man United under Green&Gold-kampanjen.
* ”We’re just a town full of bigots” – Rochdale om sig själva efter Gordon Browns ”bigotgate” i staden.
* ”You’re just a shit Chris Kamara” – Preston till tv-vikarien Don Goodman.
* ”Carefree, wherever you may be, but don’t leave your wife with John Terry” – Burnley till Chelsea.

***

Tufft för stackars Terry? Ok, have a drink, John.

***

Men nu var det ju inte det vi skulle ägna oss åt, utan den där ekonomiska rapporten som universitetet i Barcelona publicerade igår. Vi har skrivit en hel del om hur illa det är ställt med många av Premier League-klubbarna, men frågan är faktiskt ifall det inte är ännu värre nere i Spanien.

La Ligas totala skuld uppgår numera till 3,526 miljarder euro. Enligt de senaste siffrorna är Premier League-skulden uppe i 4,3 miljarder – men dels kommer mer än en miljard av de slantarna ifrån de ”falska” skulder som hängts på Man United och Liverpool, dels är den engelska ligans intäkter väldigt mycket högre än den spanska.
– Vi ska inte lura oss själva. Den spanska fotbollen har lika allvarliga problem som den spanska ekonomin i stort, säger professor José Maria Gay. 

Av den spanska ligans samtliga klubbar var det bara två som gick plus förra säsongen. Gissa vilka? Jorå, Barcelona och Real Madrid. De klubbar som desperat försöker jaga ikapp dem – Valencia, Sevilla, Atlético Madrid – är på väg att spränga sig själva fullständigt. Alla har de passerat idiotgränsen där bara deras lönekonto är större än deras samtliga intäkter.
– Vilka kan vinna ligan? Svaret är självklart. Real Madrid eller Barcelona. Barcelona eller Real Madrid. Inga andra. Tillsammans måste de två klubbarna göra en ansträngning, en uppoffring idag för att ligan ska kunna må bra i morgon. Händer inte detta kommer ligan att gå mot sin död, säger Gay.

Det han främst syftar på är tv-avtalen. Till skillnad från i de flesta andra europeiska toppligor så förhandlar de spanska klubbarna fram individuella avtal, och det ger givetvis de två bjässarna en konkurrensfördel som inga andra har minsta chans att kompensera för. Hälften av Real Madrids och Barcelonas inkomster på 560 miljoner euro under förra säsongen kom från deras tv-avtal.

I morse kom så också beskedet att Real Mallorca själva ansökt om att försättas under tvångsförvaltning. Det kommer knappast någon ny Champions League-satsning från deras sida nästa säsong.
– Vi kommer att följa sparsamhetens filosofi framöver. Vår oförmåga att betala våra skulder kommer att påverka hela spelartruppen, framförallt de som tjänar mest, säger ägaren Mateu Alemany.

/Erik Niva

Under en begränsad period av min gymnasietid kunde det hända att jag drog ner ärmarna på min t-shirt över handlederna, rättade till min lite för stora skjorta och fnissade åt plumpa referensskämt som:

– Yeah, Kurt is dead, but Eddie’s Vedder.

Sen gick det som det gick. Efter Nirvana fanns inte så mycket kvar. Pearl Jam var inte ens bra när de var bra, inte Soundgarden heller, grungen backade in i ett skuggigt hörn av världsscenen och ingen tänkte särskilt mycket mer på det.

Ingen?

Ja, det var väl en lögn förstås. Femton år senare spelar Fredrik Ljungbergs Seattle Sounders in en piffig klubblåt, och om ni nu ska gissa vilken genre som ett lag från Seattle väljer så får ni chansen här:

1. Eurotechno.

X. Grunge.

2. Gyllene Tider-pop.

Alla som svarat X vinner en fri lyssning till Grammatrains post-grungiga röjarstycke ”Sound of the Sounders” (vilket, tydligen, är det sista ljud vi någonsin kommer att höra).

Varsågod.

Om det finns ett lag i världen som ska ha den där sortens pep-sång så är det Sounders, vi köper det. Jag antar att spelarna gör det också. På det hela taget är det ju så att spelarna själva har alldeles för lite att säga till om när deras klubbar investerar i deras soundtracks. Tror ni att det var Balotelli som skrev texten till Pazza Inter? Nä, just det.

Det här vore nu inte mycket till blogg om den inte löste den sortens problem. Om ni tycker att vi varit lite lågintensiva på bloggfronten de senaste dagarna så beror det på att vi varit upptagna med att ringa runt till ett gäng spelare och fråga vilken sorts musik de vill ha som sin fotbollsmusik.

Här är de – soundtracken när spelarna själva får välja:

Kaká, mittfältare, Real Madrid:

Bachs tredje cellosvit.

– Men det måste vara med Rostropovitj. Jag gillar YoYo Ma också, men det är mer tekniskt spel för teknikens egen skull. Rostropovitj har en själ, och jag upplever att den ligger extremt nära musikens egen.

Andrés Iniesta, mittfältare, FC Barcelona:

The Shire.

– Fast att jag är lite sur för att den är overklig. Det finns inga panflöjter i boken.

Javier Zanetti, kapten, Internazionale:

Con te Partiro.

– Jag älskar allt av Andrea Bocelli. Han är perfekt. Och så är han blind också, och jag tycker att vi gemensamt i världen ska hjälpa våra handikappade. Själv tänker jag bota blinda, men först ska vi vinna Champions League.

Mike Riley, domare, Leeds:

Missing You Now.

– Michael Bolton. Personally, I celebrate the man’s entire catalogue. To me, it doesn’t get any better than when he sings ”When a Man Loves a Woman”.

Michael Ballack, mittfältare, Chelsea:

Win the Race.

– Jag kan inte exakt beskriva vad det är som rör mig så starkt, men det är något med sprödheten i deras senare grejer som är oerhört äkta.

Theofanis Gekas, anfallare, Bayer Leverkusen:

Simple Man.

– A simple man. I’m a simple kind of man. I am something I love and understand. Hit med bollen.

Antonio Cassano, geni, Sampdoria:

CF.

– Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding!

Steven Gerrard, mittfältare, Liverpool FC:

True Colours.

– Varför? Vadå jävla varför? Ska du ha en smäll?

Cesc Fabregàs, mittfältare, Arsenal:

Tracks.

– Ja. Tracks. Jag gillar allt på Tracks. Allt? Ja, allt. Utom den där Krunegård-skiten som kom elva förra veckan.

Cristiano Ronaldo, mittfältare, Real Madrid:

Every Single Day.

– Vad vill du att jag ska säga? Jag gillar texterna, mest.

Bojan Krkic, anfallare, Barcelona:

Den om kullen.

– För man blir så glad när det blir bra på slutet. Det tycker jag är bra.

/Simon Bank

En sak som vi i mediemaskineriet får ta på oss är att vi ryckt undan överraskningsmomentet ur fotbollsövergångarna. När Tottenham höll presskonferens för att presentera sin rumänska VM-värvning Ilie Dumitrescu sommaren 1994 gjorde klubben en poäng av att smyga in ytterligare en liten uppgift i förbifarten.

En kille som hette Jürgen Klinsmann var också klar för klubben.

Chocken var fullständig. Medierna var helt oförberedda, fansen likaså. Det här var – på gott och ont – en tid före minut-för-minut-uppdaterade websidor och överhettade skvallerforum.

No more. Numera har vi lärt oss att kremlologtolka varenda liten nyansskiftning i den oupphörliga rapporteringslavinen. Förra sommaren gick Cristiano Ronaldo och Kaká till Real Madrid, och Zlatan Ibrahimovic till Barcelona. Vi visste vad som skulle hända veckor, månader innan det faktiskt skedde. När kom senast en riktigt stor övergång som en plötslig överraskning för någon av oss? Robinho till Man City, möjligen, men den transfern iscensattes ju på nolltid av penningstinna araber med överhettad fax. 

Det senaste dygnet har det nu sipprat fram tillräckligt många tillräckligt konkreta uppgifter för att vi redan nu ska ha en ganska klar bild av sommarens stora transferhändelser. Vågskålarna väger över nu, vi kan flytta de här följetongerna från rykteskorgen till skålen för sånt-som-kommer-att-ske-om-inget-oförutsett-inträffar. José Mourinho kommer att flytta till Madrid. Barcelona kommer att pressa igenom köp av både David Villa och Cesc Fábregas.

Nu återstår mest analyserna, utvärderingarna och inväntandet av dominoeffekterna.

/Erik Niva

Då ligaavslutningarna fått Simon Bank att gå in i någon sorts bloggpsykos det senaste dygnet hade man väl kunnat förvänta sig en någorlunda bred sammanfattning av helgens buckellyftande – men inte. Det har varit det stora, det självklara och det spektakulära; Spanien, Italien och Turkiet.

Men ni förstår, det är här jag kommer in. Det är det här han har mig till – att sopa upp hans rester, att städa rent i de hörn han inte orkar titta i, att ta en snabbvända runt i världen för att redovisa de segerfiranden han inte bryr sig om.

Let’s go Phileas Fogg-ing.

Argentina

Titeln: För första gången på 25 år är Argentinos Juniors mästare. Clausura-titeln säkrades efter en 2-1-seger borta mot Huracán, och gamle världsmästaren Claudio Borghi var belåten. Han spelade i det senaste Argentinos Juniors-lag som vann mästerskapet, 1985. Nu tränade han laget.
– Vi inledde säsongen med målsättningen att inte bli nedflyttade. Nu är vi mästare. Det är en väldigt speciell dag för mig.

De senaste åtta argentinska säsongerna har fört med sig åtta olika mästarklubbar. Storklubbarna lider. River Plate slutade den här säsongen på 13:e plats – efter en förnedrande 5-1-förlust hemma mot Tigre som avslutning – Boca Juniors på 16:e.

Fansen: Jodå, argentinare kan fira. Och bråka. På andra sidan arenan slogs Huracán-huliganerna med polisen.

Bonusinfon: Argentinos Juniors… Var inte det…? Jodå, det var här Diego Maradona inledde sin proffskarriär som 15-åring.

Schweiz
Titeln: I en direkt avgörande seriefinal åkte Basel till Bern och slog Young Boys, lite som AIK åkte till Göteborg och vann över Blåvitt i höstas. Höjdpunkten kom när australiensaren Scott Chipperfield nickade in 2-0-målet – och kraschade handlöst när han försökte fira.

Fansen: Egentligen betydde den här matchen mer för de svältfödda Young Boys-supportrarna – ingen ligatitel sedan 1986 – än den gjorde för de vinnarvana gästerna från Basel. Och de fick ju i alla fall ihop ett fint inmarschtifo.

Polen
Titeln: 17 år sedan Lech Poznán senast vann ligan; i helgen gjorde det igen, efter en säker 2-0-seger över Zaglebie Lubin. Peruvianske försvararen Manuel Arboleda förklarar innebörden:
– Det här påminner mig om 2004, när jag vann Recopa Sudamericana med Club Cienciano. Jag var planetens lyckligaste man då, och idag känner jag likadant.
Quite right. 

Fansen: Polackerna är inte så värst mycket för pyroteknikförbud, vare sig på arenor eller på segertorg.

Österrike
Titeln: Även här fick en lång väntan sitt slut. Populära Sturm Graz vann sin första buckla på elva år, efter finalseger i den österrikiska cupen mot hemska plastklubben SC Magna Wiener Neustadt.

Fansen: Grejen med den här matchen. Inte på 61 år hade den österrikiska cupfinalen varit lika välbesökt, och åtminstone 25 000 av de 28 000 åskådarna höll på Sturm Graz. 212 officiella supporterbussar hade avgått ner mot finalarenan i Klagenfurt.

Tjeckien
Titeln: Senast psykotiske tuffingen Tomáš Řepka spelade mot Teplice så attackerade han en kameraman. I lördags var det han som avgjorde mästarstriden när hans Sparta Prag mötte samma Teplice.
– Det viktigaste målet i mitt liv.
Han är fullständigt bindgalen, Řepka, but he does take a mean photo.

Fansen: Äh, inget särskilt med dem, egentligen. Helt okej tifo, antar jag.

England
Titeln: Äsch, det är väl formellt sett ingen titel, men jag vill minsann ändå uppmärksamma att gamla fina Oxford United är tillbaka i ligasystemet efter fyra år nere i underjorden. 3-1 blev det mot York i kvalfinalen på Wembley, och vi välkomnar The U’s tillbaka.

Fansen: Oxford har haft högst publiksnitt i The Conference tre säsonger i rad, och det märktes på Wembley. Något av det allra mest fantastiska med engelsk fotboll är ju hur minst 100 klubbar alla kan dra ihop tiotusentals resande supportrar on the big days. Oxford hade med sig drygt 30 000 till Wembley.

Bosnien
Titeln: Efter 0-0 i superderbyt mot Sarajevo måste FK Željezničar visserligen vänta på den formella kröningen till nästa helg, men eftersom Borac tappade i Mostar så är det i praktiken klart.

Fansen: Jo, det här var ju anledningen till att jag ändå ville göra en utflykt till Bosnien. Derbyt var stängt för publik efter att Sarajevo-fansen kravallat mot Siroki Brijeg – så vilka i helvete är det då som sjunger, undrar du. Givetvis Željezničars-styrelse. På sista träningen inför derbyt hade förresten den blåvita järnvägsklubben nästan 3000 fans på plats. Hittar tyvärr ingen video, men såhär såg det ut på stillbild.

Ukrainska cupfinalen? Okej då, den var ju bättre än den portugisiska. Tavria Simferopol slog Metallurg Donetsk med 3-2.

/Erik Niva