Ingen riktig intensitet i  VM-febern ännu? Säg de till de tio brasilianare som blev tagna som gisslan av en grupp tungt beväpnade rånare i förra veckan. De jobbade inte för någon knarkkartell eller på någon värdedepå, utan på fabriken som framställer samlarbilderna till Paninis VM-album för den brasilianska marknaden.

Rånarna försvann med 135 000 bilder.

Hela Panini-grejen fått ett något oväntat globalt uppsving under den här VM-våren. Nere i den italienska södern har det framställts piratkopior i stor skala, och i Belgrad finns tydligen en inofficiell bytesmarknad som lockar folk från hela Europa.

Nyhetsbyrån AP tecknar en känslopackad bild av den desperata jakten på ett komplett album.
– Jag behöver Tim Wiese, vrålar 45-årige Milos Nenadić till de ”hundratals andra” som tydligen dagligen samlas vid fontänen utanför Hotel Moskva.
Ingen lycka.
– Tro mig, jag har försökt få tag på Wiese i flera dagar utan framgång, svarar 32-åriga Dragica Jovanović.

Jag har ju lätt att sympatisera med deras belägenhet. 1986 var jag tvungen att använda framtida veckopengar som säkerhet innan jag fick tillräckligt stora lån för att fylla hålen i mitt första VM-album. Ungerska försvararen Imre Garaba var sist, och nu när footballspotter.com gjort den kulturella välgärningen att återpublicera häftet väcks minnet av hur smärtsamt – hur ofantligt jävla frustrerande – det var att dagligen behöva se det gapande hålet bredvid Antal Róths helskägg.

EM ’88 fyllde jag också den hårda vägen, men inför VM 1990 måste jag erkänna att jag fuskade. Jag utnyttjade den bytestjänst som Paninis svenska distributör tillhandahöll på den tiden, och skickade helt enkelt in ett knippe dubletter i utbyte mot de Thomas Berthold- och Jim Bett-bilder jag saknade.

Sen vete fan vad som hände… Jag blev väl tonåring. EM ’92 har jag inget minne av att ha haft något album, och med tiden försvann sedan Panini-albumen ur mitt medvetande. Egentligen trodde jag nog att de hade utrotats av den digitala utvecklingen, och jag är glad att jag nu förstått hur väldigt fel jag haft.

Det är ju nästan så att man blir sugen att starta en 2010-samling, men erfarenheten råder mig att låta bli. Hade jag bara haft logistiken på plats försommaren 1986 hade jag inte tvekat en sekund att maskera mig tungt, beväpna mig, binda upp några fabriksarbetare och försvinna med 135 000 bilder.

Med mitt flyt hade ändå ingen av dem föreställt Imre Garaba.

Som Schalke04 brukar säga: Man ska inte summera något förrän allt är slut.

Men eftersom det här en gång för alla är en blogg som tycker om att bryta sina egna kungsblå regler så kan vi väl ge oss på en liten preventivsummering av en intressant aspekt av den europeiska fotbollen?

Egentligen är det ju ert fel. En läsarkommentar delade ut en arbetsuppgift och eftersom jag är den mer lutheranske i bloggfamiljen så högg jag först.

Grundfrågan löd: Hur många engelsmän blir egentligen mästare ute i Europa i år?

Jag skär ner den och utökar den, tills den lyder så här:

Vilka spelare är det egentligen som blir mästare i de fem stora europeiska ligorna 2010?

Förutsättningarna är glasklara.

Vi räknar alla spelare, även de som bara spelat fem minuter. Och vi räknar med att Chelsea, Marseille, Inter och Barcelona håller greppet om sina förstaplatser. Då har vi en frågesport med följande kittlande frågor:

1. Vilken nationalitet har de flesta av mästarna i vår?

2. Vilka två nationaliteter är representerade i alla de fem stora ligamästarna?

3. Får Afrika eller Sydamerika flest mästare?

Här har ni svaren ni behöver (eller, behöver och behöver… ni förstår vad vi menar):

Frankrike: 17 spelare (I Tyskland, England, Italien, Spanien, Frankrike)

Brasilien: 13 spelare (Tyskland, England, Italien, Spanien, Frankrike)

Tyskland: 12 spelare (Tyskland, England)

Spanien: 11 spelare (Spanien)

Argentina: 10 spelare (Tyskland, Italien, Spanien, Frankrike)

England: 7 spelare (England)

Holland: 6 spelare (Tyskland, England, Italien)

Portugal: 5 spelare (England, Italien)

Italien: 5 spelare (Tyskland, England, Italien)

Elfenbenskusten: 4 spelare (England, Spanien, Frankrike)

Serbien: 3 spelare (England, Italien)

Senegal: 3 spelare (Frankrike)

Ukraina: 3 spelare (Tyskland, England, Spanien)

Nigeria: 2 spelare (England, Frankrike)

Mexiko: 2 spelare (Spanien)

Kamerun: 2 spelare (Italien, Frankrike)

Ghana: 2 spelare (England, Italien)

Kroatien: 2 spelare (Tyskland)

Turkiet: 1 spelare (Tyskland)

Belgien: 1 spelare (Tyskland)

Rumänien: 1 spelare (Italien)

Colombia: 1 spelare (Italien)

Slovenien: 1 spelare (Italien)

Kenya: 1 spelare (Italien)

Österrike: 1 spelare (Italien)

Honduras: 1 spelare (Italien)

Makedonien: 1 spelare (Italien)

Mali: 1 spelare (Spanien)

Sverige: 1 spelare (Spanien)

Tjeckien: 1 spelare (England)

Ryssland: 1 spelare (England)

Burkina Faso: 1 spelare (Frankrike)

Europa: 80 mästare.

Sydamerika (inkl Mexiko): 27 mästare.

Afrika: 16 mästare.

•••

Slutsatser, i korthet:

•Spanien och Italien sticker ut, förstås. Även om trenden svängt (särskilt vad gäller spanjorerna) de senaste åren så trivs de fortfarande bäst hemma.

•Alla ska alltså ha en brasilianare och en fransman i laget. Inget nytt under solen.

•Siffrorna är snälla mot Chelsea, som egentligen bara haft fyra engelsmän med inflytande i laget: Joe och Cashley Cole, Lampard och Terry.

•Å andra sidan har ju Inter enbart en italienare (Super-Mario Balotelli) som haft någon mätbar del i resultaten.

•Bayern har använt elva tyskar, Barça elva spanjorer och OM har använt 10 fransmän.

•Sveriges roll i de europeiska toppklubbarna är försumbar. Men det visste ni ju redan.

 •••

Så, nu kan vi gå och somna. Och om ni känner att mästarmatte inte var riktigt vad ni behövde så här dags så…

…javafan, okej då.

Vi kör lite naket också.

/Simon Bank

Vi kommer ju aldrig att bli en blogg som gör anspråk på att vara heltäckande – däremot gör vi vårt bästa för att hinna med att uppmärksamma sånt som inte får plats i övrig svensk fotbollsmedia.

Stor helg i Europa, och samtidigt som vi gratulerar Bayern München, Twente, Chelsea och Inter till sina respektive titlar vill vi givetvis även dra en lans för St Pauli. För första gången sedan 2001 är Hamburgs galnaste sjörövare tillbaka i Bundesliga. Visst går det att diskutera hur mycket av klubbens alternativa image som är en myt nuförtiden – 11 Freunde gör precis det i en bra artikel här – men den som inte tror att deras närvaro kommer att friska upp Bundesliga ytterligare har aldrig varit på Millerntor en matchdag.

***

Lätt att dra paralleller mellan England och Sverige en sådan här dag. Dels har VM-domaren Howard Webb gjort en Stefan Johanesson då han faktiskt gick ut och offentligt förklarade sitt domslut efter att ha dömt bort ett Everton-mål i Stoke. Dels blev ödesmatchen mellan Sheffield Wednesday och Crystal Palace ett eko av kvalmatchen mellan Djurgården och Assyriska, då besvikna hemmafans gav sig på en firande Clint Hill med knytnävsslag (klippen är få och skakiga, men ni fattar grejen om ni först ser det här och sedan detta).
– Jag är en stor pojke som kan ta det, men det var flera slag som träffade mig. Vid ett skede var det sju eller åtta killar som hängde på mig, säger Hill.

***

Säsongsavslutningar är ju avskedstider, och i helgen sa fotbollen blanda annat farväl till två spelare i varsin ände av personlighetsspektrat. I Holland sa gentlemannatjuven Roy Makaay hej med ett hattrick – i Tyskland tackades Jens Lehmann av med ett känslosamt ärevarv i ösregn.
– När jag stod ensam i mittcirkeln kom tårarna. Som tur var hade jag vädergudarna med mig, så ingen märkte något.

Inte nog med att Lehmann slutit fred med bollpojkarna – nu har han gått och blivit sentimental också.

***

Och när vi nu ändå kommit in på tyska målvakter – för ovanlighetens skull – kan vi ju bara inte lämna er utan att berätta lite om vad Oliver Kahn haft för sig på sistone. Ni förstår, han tog vägen förbi Kina och satte ihop en dokusåpa som går ut på att han ska hitta en lokal målvaktstalang.

Programmet har tvingats gå igenom den statliga tv-censuren, men här har ni i alla fall ett utdrag, komplett med textning och allt.

Är ni inte redo för måndagen nu så blir ni aldrig det.

/Erik Niva

Det har gått 20 år sen jag såg mitt första VM på plats. Jag var femton år, just i färd med att formas för livet (fast det säger man inte då, man säger mest ”ahmenn jobbiiiit” eller ”ja städa ju typ igår”) och jag var i Italien i en månad och lärde mig hur världen ser ut.

Den var snygg som Maldini, hård som en kamerunsk tvåfotstackling, självklar som Diego, kall som en Brehmestraff.

Men framför allt var den lika ömtålig som Paul Gascoigne.

Jag ska inte referera ett VM som de flesta av er kan utantill, utan bara konstatera att det var en turnering som stod med ett ben i den gammelengelska fotbollsvärldens tegeldamm och med det andra i framtidens fashionabla Premier League-mytologi. På dess ena axel satt huliganer och thatcherism, en bit fram på vägen stod Tony Blair och new-labour-jonglerade med Kevin Keegan.

Gazza grät, och det var en föraning om en ny värld. Pete Davies skrev en bok om det, och om en vecka har en filmatisering av den boken premiär. Den heter One Night in Turin, och den påstår sig ha läppläsnings-avslöjat exakt vad Sir Bobby Robson sa för att trösta den otröstlige Paul Gascoigne.

– You’ve got all your life ahead of you.

Om Gazza vetat vilket liv det skulle bli hade han aldrig slutat gråta.

Här är trailern. Med en sämre reservvariant om ni har svårt med ljudet.

/Simon Bank

Jaha, det var det det.

Inter kom till Rom, möttes av hyllningar och jubel, gjorde ett halvdant dagsverke och tog med sig tre poäng hem till hotellet.

För att använda Zlatan Ibrahimovics italienska favorituttryck: Det är normalt.

Jag skrev – med ytterst få horribla fel – om förutsättningarna inför den här matchen i dagens tidning. De senaste två säsongerna har FIGC gått ifrån systemet med gemensam matchstart i de tre sista omgångarna, och öppnat för mer taktiska upplägg. Lazio visste hur läget var före match, och energin räckte i nästan en hel halvlek. När Walter Samuel djupledslöpte in nicken till 1–0 (och Lotito, mycket medveten om att han filmades, såg till att se extremt butter ut) var det färdigt.

Färdigt i matchen

Färdigt i ligan.

Liverpool orkade inte mot Chelsea och förlorade med 2–0. Lazio orkade inte mot Inter och förlorade med 2–0. Curva Nord hyllade Mourinho, Balotelli slöt fred med sina fans, elvatusen interisti hyllade sitt lag och det ska väl vi göra också. Lazio avslutar en skitsäsong med en sista skithemmamatch, och det är väl som det är med det.

Normalt.

/Simon Bank

Bra dag för Chelsea.

Att Stevie G rullade ut den röda mattan (pun intended) för Drogba har ni redan sett, men det fanns ju andra blå som avgjorde ligor i eftermiddags. Chelseas mini-slovak Miroslav Stoch har en fin säsong i Eredivisie, och i eftermiddags böjde han in skottet som gav Twente titeln.

Good on him. Och skönt för Steve McClaren.

The Wally with the Brolly har vunnit en liga – trots att Ajax alltså joggade in med ofattbara målskillnaden 106–20 – och medan hela England är upptaget med att rita kors i tak konstaterar vi helt enkelt att en engelsk manager varit ute i Europa och vunnit en ligatitel igen – för första gången sedan Sir Bobby vann i Portugal med Porto 1996. McClaren har gjort vinnare av en klubb som aldrig vunnit, han har gjort ett stabilt lag av ett svängdörrsgäng.

Och, jo, han har gjort en respektabel man av sig själv igen.

Efter hånet i England, och efter den där intervjun som han gav efter ett par dagar i Holland på… ska vi säga bruten engelska? Det är möjligt att den där accenten kom som ett led i hans filosofi att förstå sig på den holländska kulturen.

Nu är han, hur som helst, kung i Enschede, och det är lätt att sympatisera med det.

McClaren var en svag engelsk manager, en taktiskt undermålig coach, men det finns en del för England att lära sig av hans öde också.

Han åkte till Holland och lärde sig förstå det holländska tänkandet, lärde sig 4-3-3, lärde sig anpassa sig till ett medieklimat som bygger på öppenhet och förtroende istället för iskalla krigstillstånd.

The Wally with the Brolly erövrade inte Holland mer än vad Holland erövrade honom. I kväll firar han ett historiskt ligaguld.

Och han har till och med lärt sig prata engelska rent.

Visst är det lite vackert?

/Simon Bank

We’ve been here before.

För nästan exakt 15 år sedan spelade Liverpool hemma mot ligajagande Blackburn på säsongens sista dag. Tog de poäng behövde Man United samtidigt bara vinna över West Ham nere i East End för att ta titeln.

Idag piskas de motstridiga känslorna på av den historiska signifikansen, av 19 möjliga Man United-titlar och ett fall från ”their fucking perch”. Den gången fanns det också ett extra emotionellt lager, men då handlade det om hur Anfield verkligen unnade King Kenny Dalglish en titel som Blackburn-manager.

Steven Beacom på The Belfast Telegraph minns sin dag på Anfield:
– Jag minns tydligt hur Liverpool-fansen var förvirrade, hur de inte visste om de skulle heja på Kennys lag eller sitt eget. När Alan Shearer gjorde första målet för Rovers såg jag bisarrt nog hur en del Liverpool-fans hoppade upp och jublade. Sen sipprade nyheten om att West Ham gjort mål igenom från Upton Park. The Kop började sjunga: ”West Ham, West Ham”. Sedan kom ett vrål: ”Come on, you mighty Reds”, det första riktiga budskapet till deras lag att det nu var okej att gå ut och besegra Blackburn, as the Mancs were blowing it anyway.

Det finns några klipp från dagen som visar hur pendeln sedan svängde fram och tillbaka. Ljudet är bäst här, men jag föredrar ändå detta, främst för att det visar hur Alex Ferguson spricker upp i ett brett leende när han fick höra att John Barnes kvitterat på Anfield.

Om ett oavgjort resultat stod sig på Anfield behövde Man United bara vinna sin match för att säkra bucklan.
– Anfield var fyllt av nervösa fans. ”West Ham, West Ham”, sjöng The Kop, som om de kunde lyfta the Eastenders till att hålla United stången. Sedan kom rena tystnaden när Jamie Redknapp satte en frispark för Liverpool. Många var tillräckligt uppjagade och förvirrade för att tro att det hade hjälpt United till ära, säger Steven Beacom.

Jamie Redknapp själv minns reaktionen på hans frisparksmål:
– Jag har aldrig hört The Kop så tyst efter ett Liverpool-mål. Det var kusligt.

Men Man United behövde göra mål på sitt håll, och de klarade inte av det. West Ham hade sina skäl att kämpa, då fansen alltid krävde att de tog i lite extra när hatade Paul Ince var i stan. Det går tydligt att höra hur de fortfarande hade energi att bua åt honom när matchen tickat in på stopptid, sekunderna innan Andy Cole fick säsongens sista chans.

Steven Beacom:
– Det hade bara hunnit gå några sekunder sedan Redknapps mål och matchen var fortfarande igång. Då kreverade Anfield eftersom det hade gått en slutsignal många mil därifrån. The Kop började sjunga Kenny Dalglishs namn och ”Champions” för att hylla Blackburn. Det var otroligt.

När vi nu röjer oss fram igenom spekulationerna runt Rafa Benítez framtid och försöker lista ut hur de inblandade tänker inför matchen i eftermiddag blir mönstret uppenbart. Spelare och ex-spelare hävdar samtliga att Liverpool kommer att ge allt.
– 1995 kickade vår professionella stolthet in, och jag är 100 procent säker på att samma sak kommer att hända idag, säger till exempel Jamie Redknapp.
Supportrarna tycks däremot ganska samstämmiga i sin vilja att se sitt Liverpool förlora:
– Om du vill att vi vinner över Chelsea är du inget Liverpool-fan, summerar supporterförfattaren Tony Evans.

We’ll see.

***

Ni kan förvänta er att Simon Bank drar in med en besläktad redogörelse av förutsättningarna inför Lazio-Inter. Dessutom har vi att se fram emot hur Steve McClaren ska bli holländsk mästare, hur Sheffield Wednesday och Crystal Palace spelar nedflyttningsmatch i The Championship och hur Real Madrid ska försöka kroka i Bojans bortflyende Barcelona.

Själv måste jag dra upp till Råsunda typ… nu.

/Erik Niva

Första maj kom och gick, Erik Niva höll fanan högt med ett lysande vältajmat inlägg, och innan vi går över till en vardag av arbete, arbete och tankar på brasilianska målvakters ljumskar så kan vi väl säga hejdå till lördagen med lite glädje?

Så här såg det ut när FC Bayern, under röda fanor och i sin nya jubileumsrandiga dräkt, spassade runt och firade ett nytt ligaguld.

Tänk, till slut föll allt på plats.

Louis van Gaal är en fenomenal fotbollstränare? Check. Bayern vinner tack vare hat-trick av en som heter Müller? Check. Schalke schalkar bort guldchansen i de sista omgångarna? Check.

Så här såg det ut när Claude Makelele fick cupbucklan av president Sarkozy (Sarko krävde att de skickade fram den ende spelaren som är kortare än honom).

Mer om PSG en bit ner.

Så här såg det ut när Taddei höll liv i Romas ödmjuka små scudetto-hopp.

I söndagens Sportbladet tänkte jag berätta om hur Lazio satte sig i den där knipan de ska försöka ta sig ur nu.

Så har vi klarat av glädjen.

Och nu över till något Monty Pythonskt annorlunda. PSG vann alltså franska cupen, de slog Monaco med 1–0 i finalen efter ett förlängningsmål av Hoarau. Grattis, PSG. Stor seger på planen. Men den som vände blicken mot läktarna såg hur polisen sett till att hålla isär de olika supporterfalangerna. Nä, inte de olika klubbarnas supporterfalanger – utan PSG:s olika falanger.

Grabbarna från Auteuil sattes på den norra läktaren, de från Boulogne placerades på virage sud.

Har ni följt med hjälpligt i nyhetsflödet från den europeiska supporterscenen så har ni hört om inbördeskriget i PSG:s C-kretsar mellan det som kulminerade i att Boulogne-supportern Yoann Lorence (en tidigare firmamedlem i Casual Firm, som lugnat ner sig och lämnat firmorna), slogs ihjäl av ett gäng på 30 man från Auteuil.

Om det där kan man skriva precis hur mycket som helst. Jag hoppas att jag får möjlighet att göra det, eftersom PSG är en unik klubb. Men det intressanta just nu är ett regeringsbeslut som kom precis före cupfinalen.

Regeringen hade lovat krafttag mot huliganismen – och nu har de levererat.

Sju organiserade supportergrupper upplöstes, de får inte finnas längre:

Commando Loubard och Milice Paris från Boulogne (PSG).

Supras Auteuil, La Grinta och Les Authentiks från Auteuil (PSG).

Cosa Nostra de Lyon (OL).

Brigade Sud de Nice (OGC Nice).

Känslomässigt reagerar jag eftersom jag stått bredvid BSN på sydläktaren i Nice, precis som jag stod bredvid dem när de spårade ur i Monaco och tårgasen stack i ansiktet. Intellektuellt reagerar jag eftersom jag undrar vad regeringen egentligen vill uppnå med förbuden.

Inrikesministern Brice Hortefeux var piskad att göra något, huliganismen har gått över både gränser och lik de senaste åren och Paris-problemet är en bomb som kommer att explodera om och om igen.

– Vi vill ha bort de här elementen från fotbollen, förklarade Hortefeux.

Jag är med honom där. Nu har 650 supportrar stängts av, och reglerna kommer att ses över i sommar. Det är nog bra, och delar av den repressiva hållningen är lätt att förstå när folk dör på fotboll.

Men beslutet med grupperna förstår jag inte. När de upplöser de organiserade falangerna på läktaren så kommer det knappast att betyda att våldet försvinner, bara att det blir svårare att se vem som är vem och hur de är organiserade. Plåstret byter färg, såret finns kvar.

•••

Och apropå sår så verkar det ju som att onsdagens Champions League-final mellan Manchester City och Tottenham Hotspur kommer att handla om målvakterna som inte är där. Jag lämnar er med en sång bön för en ljumske som naturligtvis inte kunde låta bli att gå sönder i 90:e minuten. All together now:

Heurelho Gomes, you are the love of my life

Heurelho Gomes, I’d let you sleep with my wife

Heurelho Gomes, I wish I was Brazilian tooooooo.

/Simon Bank

May Day.

För drygt 102 år sedan samlades en grupp Manchester United-spelare på Imperial Hotel, mitt emot Picadilly Station i stadens centrum. De var där för att grunda idrottsvärldens första fackförbund, trötta på att känna sig utnyttjade av klubbägarna.
– Fotbollsspelare är en övergenerös sort av människor, motiverade walesiske stjärnan Billy Meredith.

Hans argument förblev giltigt ända in på 1960-talet, då en serie av reformer förändrade den brittiska fotbollens maktbalans för alltid.

* Maxlönen avskaffades
1960 tjänade den genomsnittliga engelska industriarbetaren 15 pund i veckan. Maxlönen för fotbollsspelare var 20 pund. Oftast tjänade mannen på ståplatsläktaren mer än stjärnan på planen. Samtidigt nådde publiksiffrorna rekordnivåer, och klubbägarna tjänade oerhörda pengar på skillnaden mellan de summor han drog in i biljettintäkter och de slantar han betalade sina spelare. Efter att maxlönen avskaffats femdubblade landslagskaptenen Johnny Haynes omedelbart sin lön, och blev den förste fotbollsspelaren i England att tjäna 100 pund i veckan.

* Transfersystemet modifierades
På den här tiden fungerade engelsk fotboll enligt en så kallad retain-and-transfer-modell, där klubbarna hade all makt över en spelares möjlighet att flytta. Även om en spelares kontrakt gått ut kunde hans föregående klubb vägra släppa honom till en annan förening. Ett bråk med en klubbledning kunde därigenom i praktiken göra slut på en spelares karriär. När Newcastle vare sig tänkte ta ut George Eastham i laget eller släppa honom till Arsenal tvingades Eastham arbeta som korkförsäljare istället. Till slut drog han Newcastle inför Högsta domstolen, och vann målet.

* TV-intäkterna fördelades
I samband med att det först började sippra in tv-intäkter i sporten försäkrade sig facket om att 10 procent av dessa pengar skulle tillfalla spelarna. Det var en förhållandevis betydelselös summa, fram till det att tv-marknaden exploderade på 1980- och 90-talen. Avtalet förhandlades om i början av 2000-talet. Det är nu inte längre bundet till en given procent, utan garanterar istället spelarfacket 175 miljoner pund under en tioårsperiod.

***

Och så skapade Frankenstein sitt monster. Även om var och en av förändringarna var fullständigt rimliga och resonabla när de genomfördes har effekterna spunnit bortom all kontroll.

Spelarfacket PFA publicerar numera ett medlemsmagasin som heter ”Player’s Club”. Det lanseras som ”a glossy lifestyle magazine”, men innehåller mest konkreta tips på hur en människa med mer pengar än han kan spendera ändå ska lyckas göra av med dem. Det är guider till fastighetsinvesteringar i Dubai. Det är lathundar till hur man köper tävlingshästar, investerar i nattklubbar eller köper lyxbåtar.

Idag ger Tottenhams vänsterback Benoît Assou-Ekotto en intervju till The Guardian, under rubriken: ”I play for the money. Football’s not my passion”. Det skulle förvåna mig mycket ifall han själv förstår ironin i att den publiceras just den här dagen.

***

Förresten, tre Premier League-spelare har ingått i spelarfackets ”Management committe” den här säsongen:
* Gary Neville, Man United
* Marcus Hahnemann, Wolves
* Clarke Carlisle, Burnley 

/Erik Niva

Stoli martinis, Barnett Newman, mangosorbet på La Palma i Rom, kärlek, Luka Modric och live-dvd:n från Doktor Bombays spelning i östtyska Riesa 1999.

Jodå, visst finns det saker man aldrig tröttnar på.

Till den listan ska vi lägga fenomenet ”listor”, och just i dag har en av de tyngsta vi vet släppts. Time Magazine går ut med sin genomgång av de hundra mest inflytelserika människorna i världen. Simon Bank och Erik Niva hamnar återigen på 101:a plats, men det finns annat sportfolk som lyckats ta sig hela vägen in i magasinet.

Indiske cricketspelaren Sachin Tendulkar, tennistitanen Serena Williams, koreanska konståkningskvinnan Kim Yu-Na, och golfaren Phil Mickelson har alla fått den äran i år.

Det har även Didier Drogba.

”En NBA-stjärnas kropp med en ballerinas fötter” förklarar Time, men det är inte därför de räknar in honom bland världens hundra mest inflytelserika. Den positionen får han för sin status som ikon och ledare i ett land som mer än nästan alla andra behöver sina ikoner och ledare.

– Jag skulle önska att landet i slutändan kan sköta sina politiska problem på egen hand, säger Didi. Det är inte bra egentligen att vara beroende på om landslaget vinner eller förlorar. Det betyder att något är fel.

/Simon Bank