Guess what?

Simon Bank kommer inte tro att detta är sant, men jag sitter faktiskt inte på Paul Bocuses Brasserie Argenson. Och under över alla under – inte har jag heller förärat vare sig Léon de Lyon eller Terasse Saint Clair med min närvaro.

Jag sitter på ett ställe som heter… öööh, kollar skylten… Woko! Och här fick jag förhandla ett jävla tag innan de behagade woka fram en woko med enbart légumes. Antar att jag borde ha bett att få snacka med Chef Raphaël.

Jaja. I Frankrike är jag, och ikväll ska här spelas den match som Lyon beskriver som ”den viktigaste någonsin” och Bayern München betecknar som ”den största på nio år”.

Det funkar.

Ändå sitter jag här på Woko och tänker på Holland. Om ni sett tidningen – eller bemödat er med att betala tre Plus-kronor – har ni noterat att jag fick en audiens hos Gudfädernas Gudfader igår. Nästan femton år har gått sedan Johan Cruijff lämnade tränarbänken på Camp Nou, men ändå är det ju fortfarande hans filosofi som fullständigt genomsyrar FC Barcelona.

Han är inte ensam holländare om att sätta sin prägel på Champions League-semifinalerna. Wesley Sneijder dirigerar Inter, Mark van Bommel och Arjen Robben är de absoluta nyckelspelarna i ett Bayern München som tränas av Louis van Gaal.

Och det är lite lustigt att jag igår lyssnade på Cruijffs predikningar – ska lägga upp mer av den intervjun här på bloggen när jag får tid – för att idag betrakta Van Gaals skapelse. I Holland kategoriserar man människor som antingen ”Cruijffianer” eller ”Gaalianer”.

Några av Cruijffianernas nyckelord: individualism, uppror, rockmusik, intuition, sex, protest, självständighet, experiment, lekfullhet, optimism, glädje, hopp, okonventionellt, risker, barnslighet, kärlek, begär, kreativitet, impulsivitet.
Gaalianerna: tradition, hederlighet, dygdighet, noggrannhet, renhet, gemenskap, rättvisa, medborgarskap, borgerlighet, ansvar, allvar, förutseende, handlingskraft, arbete, ledarskap, samarbete, lagar, skatter, byråkrati, effektivitet, kristendom.

Där Cruijff igår pratade gammeldags fotbollsromantik läser jag nu om hur Van Gaal vill se sporten förändras i framtiden. Förra månaden hade tyska Kicker en intervju med den sistnämnda, under rubriken ”Van Gaals revolution”. I korthet går den ut på:

* Skrota linjedomarna
– I dagens fotboll är det i praktiken omöjligt att avgöra ifall det är offside eller inte. Spelet är snabbare nu, och att följa bollen samtidigt som du håller koll på var anfallarna är går bara inte. Ingen kan se båda de momenten samtidigt. I de fall linjemännen dömer rätt är det en tillfällighet mer än något annat. Det är inte rättvist mot dem, spelarna, fansen eller sponsorerna. Jag säger: Glöm linjemännen. Och ta bort ”passiv offside”.

* Inför ett nytt domarsystem istället
– Det vi behöver är två domare nere på planen och en tredje uppe på läktaren, alla med headset och mikrofoner. Den tredje domaren har en dator, som gör att han kan avgöra om en spelare är on- eller offside. Datorn är uppkopplad mot ett trackersystem som följer varje spelare, och som dessutom kan avgöra om en boll är över mållinjen eller inte.

* Slopa inkasten – inför insparkar
– Ett inkast borde vara något positivt för laget, men fler än hälften av dem slutar med att motståndarna får bollen. Det är enkelt att försvara sig mot ett kast. Och det är lite konstigt… Det heter FOTboll, så varför ska vi plötsligt använda händerna? Ändrar vi det till frisparkar så kommer vi få se mycket mer action i straffområdena.

* Avskaffa straffsparksavgörandena
– Jag har aldrig pratat med en enda supporter eller expert som gillar dem. Det är ett lotteri. Jag skulle hellre se en sorts gladiatorkamp. Under förlängningen borde båda lagen tvingas offra en spelare var femte minut. Efter 115 minuter är det alltså sex mot sex. Och från och med då borde vi använda Golden Goal-regeln.

* Spela alla matcher på konstgräs
– Då skulle alla världens arenor vara likadana, vilket jag föredrar framför dessa extrema skillnader i kvalitet på olika gräsplaner.

Överens med Louis?

***

Sugen på fler holländska visionärer? Då rekommenderar jag en titt på Helmut Smits visuella fotbollsframtid – och en stund av stilla reflektion.

***

Jag har förstås inte hjärta att lämna er utan detta – bilden på en ung Louis van Gaal som spelare.

/Erik Niva

Lång dags färd mot Le Match.

För Bayern handlar det om att komma tillbaka till nivån de haft som sin arvsrätt – för Lyon handlar det om att för första gången ta sig dit. Eftersom min briljanta plan (åka på första semifinalvändan, låta Erik Niva sopa upp smulorna i returerna) gick under i någon form av isländskt helvetesmoln så sitter jag där jag sitter. Peace in our time.

Men ni kan ju ändå få veta hur dagen ter sig där nere. En del är som vanligt, annat är inte alls som vanligt – och vi kan väl börja med den biten.

Lyon är en borgarstad, en välordnad, sval, snygg och smart stad som inte höjer på ögonbrynen i onödan. Men idag är ingen vanlig dag, och ikväll är Lyon ingen vanlig stad. Klockan fyra kommer klubben att dela ut tiotusen flaggor i centrum. Matchen kommer att sändas på storbildsskärmar på Place Bellecour, stan kommer för en gångs skull att koka.

Och apropå kokkonst – my forte, övergångar – så undrar ni förstås var Jean-Michel Aulas om en timme eller två tänker äta sin lunch?

Tänkte väl det.

Jo, han äter på samma ställe som han alltid gör före stora hemmamatcher, och på samma ställe som jag själv åt före OL–Bordeaux senast: Paul Bocuses Brasserie Argenson. Det gör han varje gång OL spelar hemma i Champions League, och just idag kommer Chef Raphaël att servera en trerätters som avslutas med antingen en fin liten tarte eller en fruktkomposition med jordgubbar, persikor, hallon och körsbär. Alltihop går loss på 22 euro, och är en del av ett raffinerat skrocksystem som Furst Aulas jobbat fram.

När Lyon spelar borta i Ligue 1 äter han på ultralyxkrogen Léon de Lyon nere på Rue Pleney. När Lyon spelar ligamatcher hemma drar han till Terasse Saint-Clair. Ja, och enligt Le Parisien så går han dessutom aldrig på match utan att ha ett armband och lite salt i ena fickan. Obviously.

Ja, då har vi berättat om hur läget är i Frankrike, och för jämviktens skull är det väl inte mer än rätt att vi vänder oss mot Tyskland också.

Som ni vet så har vi (ja, eller jag då) ägnat oproportionerligt mycket tid åt fotbollsfruar den senaste veckan. Och som ni vet har jag (ja, eller vi då) alltid ägnat oproportionerligt mycket tid åt att fundera över tyska målvakter i allmänhet.

Enligt alla logiska lagar borde vi alltså ta steget fullt ut när som helst, och när som helst har nu äntligen kommit: Dags att prata om tyska målvakters fotbollsfruar.

Tim Wiese, den som bäst av alla axlar Schumacher-Kahn-Lehmann-manteln, har en tjej som heter Grit Freiberg (seine sexy Freundin, som Bild på ren reflex kallar henne) som verkar vara en ljuvligt udda fågel i wag-världen. Det är inte bara det att hon arbetar som barnpsykolog som hjälper barn med astma eller hudsjukdomar, hon placerar dessutom in sig själv och sin sexy Torwart i ett sammanhang.

– Fotbollsspelare tjänar för mycket. Sätt det i relation till läkare, som räddar människoliv. Eller ta byggbranschen, min far var en byggmästare och jag vet hur hårt grabbarna på bygget fick slita för att kunna försörja sina familjer, förklarar Grit i en intervju med Bunte.

Så, vad säger du, Tim? Tjänar du för mycket?

– Vem som helst som har den sorts talang som jag har och gör stora uppoffringar kommer naturligt att tjäna pengar. Det här är en marknadsekonomi, och karriären är relativt kort.

Så. Där har ni det på en tallrik: Frankrike mot Tyskland, mat och målvakter. Jag har förstått att ni är en hel del som dessutom är förtjusta i färöisk fotboll, i dess hjältesagor om mössmålvakter och stenhårda, tysta män som fångar upp jättefisk med tänderna och tar en smäll på käften utan att blinka.

Only, they dont.

/Simon Bank

Mikael Stahre hoppar skepp, och kvalar därför in i den här, mer internationellt anstrukna bloggverkligheten.

Vi gillar ju Stahre, och vill inte skicka ut honom i den stora världen alldeles naken. (Vi vill, när vi tänker närmare på det, inte skicka ut honom någonstans alldeles naken). Alltså får vår avskedspresent vara ett litet lexikon, med benägen hjälp av våra bästisar på googletranslator. Varsågod, Micke. Och lycka till.

Jag är ingen bacon-tränare: Δεν είμαι μπέικον προπονητής

Vi är glada och stolta i Panionios… είμαστε στην ευχάριστη θέση και υπερήφανος σε Πανιώνιος

Jag har rånat era kiosker έχω λήστεψαν σας περίπτερα

Se hur solen stiger över Panionios δείτε το ήλιο να ανατέλλει πάνω από Πανιώνιος

Nej, jag tänker inte värva Babis Stefanidis όχι, εγώ δεν πρόκειται να υπογράφω Babis Stefanidis.

 /Simon Bank

Inför varje stort mästerskap görs den här typen av undersökningar – vad skulle du offra för att ditt lag skulle vinna VM?

Den här gången skulle tydligen 93 procent av engelsmännen fasta i en vecka för ett guld. 70 procent av italienarna skulle säga upp sig från jobbet. Efter finanskrisens effekter på bostadsmarknaden är amerikanarna det folk som är mest villig att offra sitt hem för en framgång, medan sydkoreanerna är de som är beredda att ge upp sin kärleksrelation.

Jaja, det här är ju lätta saker att säga, och på ett sätt kanske till och med rimliga saker att lova. För de riktigt fotbollsintresserade vore ju ett VM-guld en av livets höjdpunkter – fullt jämförbart med en stor framgång i privatlivet – hur fånigt nu det än låter.

Men de som inte har något val då? De som tvingas investera en stor del av sig själva i fotbollssporten, utan att någonsin få några titlar tillbaka. Säsongen har hunnit in i skedet då det bokas guldfester i ena tabelländen – samtidigt som förlorarna kastas ut i den andra.

Det här är för de nedflyttade lagen, de supportrar som säkert kunnat fasta en vecka eller offra ett jobb för att slippa – men som likafullt gick iväg till sina arenor för att se sina värsta farhågor besannas.

I England säger vi idag adjö till:

Burnley FC
In på stopptid leder Liverpool med 3-0, och kontrar fram ett friläge för ett fjärde. Ändå hör du bara ett ljud från läktarna i bakgrunden samtidigt som Ryan Babel galopperar fram mot mål: ett trotsigt ”Burnley-Burnley-BURN-ley!”. Babel rakar in bollen. Liverpool jublar. Repriserna vevas. Ändå hör du bara ett ljud från läktarna i bakgrunden samtidigt som Ryan Babel galopperar fram mot mål: ett trotsigt ”Burnley-Burnley-BURN-ley!”. Alla gillar ju Burnley. Fotbollens lilla kulturbygd där uppe i norr, där det vare sig fanns pengar eller befolkningsunderlag, men där man ändå bestämde sig för att försöka ge sig på Premier League på sitt eget sätt, enligt sin egen tradition. De var bara inte bra nog.
Huvudorsak: För dålig spelartrupp och för små resurser för att förstärka den.
Defining moment: Frälsaren Owen Coyle tyckte att gräset såg grönare ut i Bolton – och magin var bruten. Så långt hade Burnley lyckats hålla sig på rätt sida av nedflyttningsstrecket, tack vare att spelarna tillsammans presterade bättre än de egentligen var individuellt. Under Brian Laws sjönk de sedan ner till normalstandard – och då räckte de helt enkelt inte till.

Hull City AFC
För ett knappt år sedan stod Phil Brown och sjöng Beach Boys-låtar på KC Stadium. I lördags sjöngs det inte särskilt mycket alls på det där nybygget uppe vid The Humber. Rekordköpet Jimmy Bullard symbolikmissade straffen som kunnat erbjuda en livlina, och Hull var ute. De har levt över sina tillgångar – lånat ihop till en helt okej trupp – men klubbledningen har varit alldeles för rörig för att förvalta sin vildsinta ekonomiska satsning. Den gamla ordföranden ville inte sparka den gamla tränaren, men det ville den nya ordföranden som istället tog in Iain Dowie och gav honom den störtlöjliga titeln Football Management Consultant. Vissa spelare var lojala mot någon styrelsegubbe, andra mot någon tränare, någon tredje mot sitt lönekuvert och någon enstaka mot själva klubben. När lagkaptenen George Boateng skulle förklara fiaskot ägnade han hela intervjun åt att attackera den före detta tränarstaben.
Huvudorsak: Splittrad klubbledning ger splittrad tränarstab ger splittrat lag.
Defining moment: Phil Brown skäller ut sina spelare på Eastlands innerplan. Hull City blev aldrig samma Premier League-klubb igen.

Portsmouth FC
Vissa klubbar åker ner och vi undrar ifall vi ser dem igen redan efter nästa säsong. Andra klubbar åker ner och vi undrar om vi någonsin ser dem igen. Ingen har minsta aning om vad som händer med Portsmouth efter FA Cup-finalen. Förmodligen kommer de väl till spel i Championship till hösten, men i så fall kommer knappast mer än en liten handfull spelare finnas kvar från den här truppen. Resten kommer att slumpas bort och sägas upp – och ersättas av kontraktslösa gratisspelare med låga löner. På en sommar ska nu Portsmouth bygga ett helt nytt lag. De har absolut inga pengar att göra det för. Kanske lyckas de få ihop ett slagkraftigt mischmasch av oprövade juniorer och desperata gamlingar, men förmodligen kommer det bli väldigt mycket värre innan det blir bättre. Portsmouth kan sjunka både en, två och fem divisioner ytterligare.
Huvudsaklig orsak: 120 miljoner pund i skulder?!
Defining moment: FA Cup-segern 2008. Det är ju kul att ha fått ihop ett lag med Lass Diarra, Sulley Muntari, Glen Johnson, Sol Campbell, David James, Niko Kranjcar och Pedro Mendes – jävligt trist bara att man egentligen inte har råd med en enda av dem.

Äsch jävlar… Här hade jag tänkt fortsätta med att skriva om Livorno och Siena som ramlat ur Serie A, men nu gnäller Hugo som en härsken höskrinda. Jag får ägna mig åt viktigare saker ett tag, och förhoppningsvis komplettera med helgens italienska förlorare framemot eftermiddagen.

/Erik Niva

Det kunde man ju gett sig fan på.

Redan före matchen, redan när de ställde upp och hälsade på varandra, redan då… något med det där leendet, som hos en rackarpojke som kommit på ett riktigt fint bus, som planterat klipulver i någons shorts, lagt ut häftstift eller dragit en fälla av något slag.

Peter Pan, Fantantonio, El Pibe, Cassano – det kunde man ju gett sig fan på att du hade något på gång inför Romas stora fest.

Och de får ju skylla sig själva, AS Roma.

När Inter spelade igår gav en sanslöst usel Materazzi bort initiativet till Atalanta direkt, och eftersom Matrix själva forte är att göra fel så att det blir rätt (som vi brukar säga i Castellane, Marseille) så var det förstås det bästa som kunde hända. Inter fick slita från början, fick dra in matchen i sina händer och börja knåda. Väckarklocka. 3–1. Job done.

Roma fick en annan match. Och då ska ni läsa fick kursivt.

Samp var så försiktigt och artigt och räddhågset, de sjönk hem och hoppades på Pazzini-Cassanos briljans i kombination med Romas barmhärtighet.

Bara det att Roma inte var barmhärtigt.

Bara det att Francesco Er Pupone Totti bestämt sig för att visa vem som fortfarande är Capitano och kejsare i den här stan.

Totti var fullkomligt magnetisk första halvtimman. Det finns ingen i världen som gör konstfulla saker på samma sätt som honom. Zidane fanns, Gourcuff har något liknande. De gör det liksom i förbigående, med rak rygg, som om de vore balkangubbar som drog sulfinter på en asfaltsplan i Subotica i en five-a-side en sen sommarkväll; en klack, en konstspark, en blindpassning. Så vadådå.

Totti briljerade, Vucinic ledde sin match-i-matchen med 100-0, Perrotta var den Perrotta som kastar sig in i straffområdet och ställer till med tio sorters oreda. Menez var bättre än han brukar vara när han startar matcher.

Roma lekte, helt enkelt. Livet var så enkelt och vackert och behagligt att de glömde att det kunde vara på något annat sätt. Juan håll på att cykla in 1–0 efter tio minuter, Totti styrsköt in 1–0 i bortre efter en kvart, Vucinic magi-klackade fram Totti till ett kanonläge direkt efter, det var konstsparkar och fartfotboll i vartannat anfall och en fenomenal Storari var det enda som skvallrade om att det kanske bara skulle bli 3–0 och inte mer.

Men Peter Pan, Fantantonio, El Pibe, Cassano… han hade förstås något på gång.

Han hade haft en dribblingsräd före paus, det var allt, men om det nu fanns något i Samps gåfotboll som skvallrade om att de ville vara med i matchen så var det a) Cassano, och b) att de trots allt promenerade upp med fyra-fem spelare när de kontrade. De behövde alltså bara få en chans, och när Cassano fick den så vred han Burdisso ut och in och droppade över bollen på Pazzinis huvud ett par meter från mål.

1–1. Om Roma hade somnat förut så började mardrömmen där, och de hämtade sig aldrig från den. En Milan-målvakt (Storari) och en ex-romanista (Cassano) fnissade åt sina pojkstreck, Ranieri tog ut Cassetti och fick in Taddei för att spela sina sista marker – och då snickrade Mannini och Pazzini ihop 1–2 från en övergiven vänsterkant. 23 matcher utan förlust blev inte 24. När Ranieri lämnade Olimpico så låg den där osynliga, förbannade förlorarmanteln över hans axlar igen.

Ironiers ironi:

Nu kan bara Lazio rädda Roma. Inter tappar inte poäng mot Siena eller Chievo. De har fått ligan nu. Ranieri var tårögd efteråt, Totti satte sig på gräset, Luca Toni sjönk ihop.

Cassano log, lycklig som en liten, liten pojke.

Det kunde man gett sig fan på.

•••

Och på andra sidan gränsen?

Marseille gick in med pressen på sig, Auxerre hade åkt till Toulouse och manglat Téfécé och OM skulle bara jobba hem sina tre poäng, mot ett ASSE som tränas av Marseillepojken Christophe Galtier.

Och OM klarade det, som de har klarat det hela långa våren. Det finns så många berättelser i detta OM, det gör det i alla OM, men den som alla kommer att berätta i morgon är den om Mathieu Valbuena och hans säsong.

Han var totalt utfryst av Deschamps i höstas, fick höra att han var långt från laget, och när januari kom var alla i Frankrike bergsäkra på att Valbuena skulle ta sina 165 centimeter och flytta från Provence.

Men ett kvartssamtal med Deschamps senare så var han kvar för att kämpa, och nu är han hela OM:s maskot. Inte bara för att han är så kort, utan för att de aldrig förlorar när han spelar.

Valbuena har spelat 20 matcher från start den här säsongen. Marseille har vunnit 17 av dem, spelat tre oavgjort, och när OM tog ett gigantiskt kliv mot sin första titel på arton år i kväll så var det Mini-Mathieu som gav dem knuffen de behövde.

På fredag spelar OM i Auxerre, mot Auxerre.

Ni ska inte räkna med att Marseille står kvar om de vinner.

/Simon Bank

Shay Given landar fel på axeln. 23-årige debutanten Gunnar Nielsen från Tórshavn hoppar in i Manchester Citys mål istället och bär från och med nu klubbens Champions League-drömmar.

Ni fattar vad det här innebär, va?! Äntligen har vi en fotbollsmålvakt från Färöarna att snacka om igen. Nu väntar vi bara på att någon frågar Nielsen varför i hela friden han inte har en vit toppluva på sig när han vaktar buren.

Associationen är förhoppningsvis självklart för samtliga, men om nu bloggen har några läsare som inte var med på Landskrona IP ska vi väl ändå säkerhetsförtydliga den. I slutet av 1980-talet släppte Fifa och Uefa in Färöarna i sin gemenskap. Hösten 1990 var det så dags för den första tävlingsmatchen, men eftersom det inte fanns några gräsplaner i det pyttelilla öriket så spelades premiärfajten alltså i Landskrona.

Motståndarna från Österrike hade spelat VM i Italien några få månader tidigare, och utgången ansågs vara så given att inga spelbolag ens tog emot tips på matchen. Men efter en timme gjorde Torkel Nielsen 1-0 för Färöarna. Och därefter kvittade det hur mycket österrikarna sedan försökte forcera för att undvika multiförnedringen – de kunde inte ta sig förbi en vit toppluva.

När Jens Martin Knudsen var 13 år gammal drabbades han av en huvudskada när han spelade fotboll. Han ordinerades att spela med skydd, men på den här tiden fanns inga Petr Cech-hjälmar på Färöarna. Det fick bli en vit toppluva istället.

Ända sedan den där septemberkvällen i Landskrona – det som kanske var den största skrällen någonsin i europeisk landslagsfotboll, definitivt det största firande i Färöarnas historia – har det sedan inte gått att tänka ”fotboll på Färöarna” utan att tänka ”vit toppluva”.
– Allt jag vet om dom är att deras målvakt har en vit toppluva, sa Torsten Frings när Tyskland skulle möta Färöarna 2002.
– Målvakten är den enda jag känner igen. Eller rättare sagt, jag känner inte till honom – bara hans mössa, sa Thierry Henry när Frankrike skulle upp till Tórshavn.

Jens Martin Knudsen brottades själv med motstridiga känslor gentemot sin luva. Han spelade elitfotboll i ytterligare 17 år efter segern över Österrike – med bland annat en proffssejour i skottska Ayr United – och tröttnade med tiden på att få sitt spel och sin person skymd av en mössa.
– Jag funderade ofta på att ta av den, men det var något som hindrade mig. Jag behövde något att hålla tag i där ute på planen, och utan den där mössan hade jag inte varit samma person.
Knudsen gjorde sin 65:e och sista landskamp mot Polen, 2006. Han fortsatte spela klubblagsfotboll i ytterligare ett år, och blev framröstad som årets målvakt då hans Runavík vann den färingska titeln 2007.
– Hela tiden hade jag en och samma mössa, ända från det att jag var 13 år. Mot slutet var jag tvungen att tejpa ihop den, annars skulle den ha rasat samman. Nu borde den kanske vara på museum – jag tror att det är den mest kända toppluvan i världen. Och även om det har funnits många bra målvakter i världen är det många som är bortglömda nu. Kanske för att de inte hade någon mössa.

Färöarna spelade förresten tävlingsmatch mot Österrike igen så sent som i kvalet till Sydafrika-VM. I föregående kvalmatch hade Österrike slagit Frankrike med 3-1, men lika lätt blev det inte i Tórshavn. Strax efter paus rann inhopparen Bogi Løkin igenom och satte 1-0 för färingarna. Han är son till Ábraham Hansen, som spelade för Färöarna den där triumfartade höstkvällen i Landskrona, 1990.

Jag nämner det för att exemplifiera hur litet Färöarna är som fotbollsland. Det ena hänger oftast ihop med det andra, och det brukar vara väldigt lätt att koppla ihop nutiden med det förflutna. Gör en landslagsspelare ett viktigt mål kan man ge sig tusan på att han är släkt med någon gammal storskytt. Och hoppar en målvakt in och gör Premier League-debut kan man ge sig den på att han kommer att få frågor om vita toppluvor under resten av sin karriär.

Dra på dig den där mössan redan nu, Gunnar Nielsen. Det är lika bra att få det överstökat.

/Erik Niva

Nej, det duger inte med någon grå jävla hiphopluva…

I ”Fever Pitch” skriver Nick Hornby:
”Likt många andra fans har jag aldrig ens funderat på att bli sportjournalist. Hur skulle jag kunna rapportera från Liverpool mot Barcelona när jag hellre skulle vara på Highbury för att skriva om Arsenal mot Wimbledon. Att få en massa betalt för att skriva om sporten jag älskar är en av mina mörkaste, fuktigaste rädslor”.

Jag förstår var han kommer ifrån. Nu när alla världens fotbollsmatcher är tillgängliga på någon betalkanal eller någon internetstream innebär allt schemaläggande alltid ett helvetiskt pusslande i kampen för att eliminera plågsamma krockar.

Vad gör man när den spanska klassikern ligger på samma dag som The North London Derby? Jo, man ber till Bale om att Spurs match flyttas på grund av en FA Cup-semi – och så lever man vidare för att fortsätta fajtas en annan dag. Hur gör man när man förväntas bevaka AIK-Häcken samma dag som Tottenham spelar för Champions League på Old Trafford? Jo, man beställer en taxi till 15.40 och säger åt eritreanen bakom ratten att stampa på det.

I takt med att matchutbudet vuxit har det logistiskt praktiska blivit allt snårigare, men när allting kommer kring löser det sig förvånansvärt ofta i slutändan. Jag har hittills aldrig missat någon riktigt viktig Spurs-match på grund av att jag jobbat någon annanstans.

Återstår gör den mentala biten, den man får lov att hantera själv. Det här är långt ifrån första gången jag tvingats svinga mig upp i hästsadeln innan jag känt mig redo, i ett läge då jag egentligen bara legat kvar hemma i soffan och sura.

Taximannen från Eritrea sköter sig. Jag kommer in på Råsundas pressläktare samtidigt som spelarna går ut på planen, precis då Norra Stå klämmer i med den sista refrängen på ”Åh, Vi É AIK” och mindre än en kvart efter att Andrew Marriner blåst slutsignalen på Old Trafford. Egentligen vill jag ju fortsätta fundera på hur fa-an det kan vara möjligt för två spelare – Benoît Assou-Ekotto och Wilson Palacios – att själv dra på sig sex straffar på de fyra senaste matcherna som Spurs spelat borta från White Hart Lane, men tiden finns inte. Analys och postmatchsprocessande får klaras av i taxin.

Så fort Spurs spelar på mästarborgen Old Trafford erbjuds vi en hel svit av möjligheter att vika ner sig. Redan från avspark, vid den första anstormningen, omedelbart efter pausvilan, som en följd av det oundvikliga första United-målet… Normalt sett väljer vi något av de allra första alternativen, men den här dagen hugger vi länge inte på något av betena. Vi tar oss in i matchen från början, hänger kvar, klamrar oss till och med tillbaka trots ett tungt baklängesmål efter timmen. Med 20 minuter kvar nickar Ledley King in 1-1. Med tio minuter kvar har Gudjohnsen, Crouch, Modric, Lennon och Bale fått tag på bollen offensivt – och rent matchbildsmässigt ser det ut att vara precis lika sannolikt att vi avgör som att de gör det.

Men det här avgörs ju inte av matchbild. Det avgörs av lika delar spetskvalitet, psykologi och vinnarvana. Trots likaläge med mindre än tio minuter kvar blir det aldrig ens dramatiskt. Nani bryter fram och lobbar in en boll, väntar in en överilad tackling och samlar in en straff.  Man United väntade länge, men vinner utan att förta sig. Spurs väntade länge, men kapitulerar precis som vanligt.

Ikväll förväntar jag mig att Arsenal gör sin plikt mot Man City. Nu ska jag göra min på Råsunda.

AIK-Häcken. 1-1 i paus. Mattias Östberg, Emil Wahlström, Erik Friberg och Daniel Forsell. Jävlar i mig inte det sämsta, det heller.

/Erik Niva

Ni tyckte att det var trist i Uefa-cupen igår?! 0-0 i Hamburg. 1-0 i Madrid.

Jojo. Det finns värre. Simon Bank skrev ju häromdagen om svårigheterna som det nordkoreanska landslaget haft med att få ihop sin VM-uppladdning. Igår kväll fick de i alla fall en match – mot självaste VM-värden Sydafrika.

Men matchen gick vare sig i Johannesburg eller Pyongyang. För den delen inte i Harare heller. Den spelades i tyska Wiesbaden. Inför prick 628 åskådare. Och slutade 0-0.
– Båda lagen hade haft det svårt mot (tredjedivisionslaget) SV Wehen Wiesbaden, rapporterar Wiesbadener Tagblatt.

Inget som höjde stämningen? Jovars. Ett par dussin vuvuzelas hade folk tydligen släpat dit i alla fall – samma dag som universiteten i Pretoria och Florida presenterade en gemensam rapport om hur tutandet riskerade att ge bestående hörselskador.
– Om du exponeras för ljudet från vuvuzelas under 10, 15, 20 minuter, så utsätter du dig för en definitiv risk att drabbas av hörselförsämringar, säger professor De Wet Swanepoei.

Professorerna hade gjort sina mätningar på arenor med 30 000 åskådare. Soccer City i Johannesburg tar 90 000. Men enligt Swanepoei var det i alla fall ”osannolikt” att man skulle bli permanent döv, hur många vuvuzelas som än brölade.

Kanon.

***

VM-suget stiger? Äh, vi får ge det en chans. Engelska Independent gör sitt, med sin lista över 50 anledningar att se fram emot VM. Listan är visserligen rätt träig och väldigt anglocentrisk – och innehåller dessutom vuvuzelas – men… i alla fall. Vi behövde den idag.

***

Vad händer mer en fredagsmorgon som denna då? Tja, Roberto Mancini flörtar med Fernando Torres, och bilden av Man Citys sommarshopping börjar så smått klarna. Mycket beror såklart på ifall de når Champions League eller ej – men oavsett vilket står då en sak alldeles klar.

Ska nu Tottenham – eller några andra, för den delen – ta den där sista Champions League-platsen gör vi bäst i att få det gjort nu. Eller inte alls. Hur som helst, de mest intensiva City-ryktena, med subjektiva sannolikhetsbedömningar tagna helt ur luften.

Fernando Torres (från Liverpool, 60 miljoner pund)
Vore det definitiva intentionsbeskedet från två klubbar på samma gång. Skulle Man City lyckas värva Torres skulle de signalera att de verkligen hade anlänt på allvar, och att de kommit för att stanna. Skulle Liverpool sälja skulle de hissa den vita flaggan och acceptera en framtida position som övre-mitten-klubb. Osannolikt – inte otänkbart.
Sannolikhet: 5 av 10

Jérôme Boateng (från Hamburg, 11 miljoner pund)
Will happen, makes sense. Boateng är den bästa och bredaste försvararen i en ung tysk generation som även innehåller spelare som Höwedes och Badstuber. Stark fysiskt, bra med boll. Kan spela både inner- och ytterback. City har goda relationer med HSV efter köpen av De Jong och Kompany, och här saknas egentligen bara den officiella bekräftelsen.
Sannolikhet: 9 av 10

Mesut Özil (från Werder Bremen, 16 miljoner pund)
Den tyska fotbollens nya golden boy är öppen för förslag. Han är inne på sista kontraktsåret, och har förklarat sig villig att flytta. Affären är fortfarande kvar på ryktesstadiet, men det som sägs är att City gör allt för att ha en överenskommelse klar innan VM börjar och Özils rykte seglar iväg ytterligare ett par hack.
Sannolikhet: 7 av 10

Ángel Di María (från Benfica, 35 miljoner pund)
Enligt den portugisiska klubben mötte City den skyhöga utköpsklausulen för Di María redan i januari – men spelaren själv sa nej till affären. Nu påstås det dessutom att Real Madrids intresse för Franck Ribéry svalnat efter sexskandalen, och att Di María skulle vara deras nya förstavärvning. Roberto Mancini ser argentinaren som den kreatör som kan ta Citys spel till nästa nivå, men får han möjligheten lär han föredra att stanna ner på iberiska halvön.
Sannolikhet: 5 av 10

Óscar Cardozo (från Benfica, 25 miljoner pund)
Tydligen är City ute efter en powerforward – Bayern Münchens kroatiske United-dödare Ivica Olić har också nämnts – och blir det affär med Di María är det möjligt att paraguayanska kraftpaketet Cardozo följer med av bara farten. Känns ändå som det minst troliga ryktet. Skulle Cardozo själv vilja komma och spela tredjeflöjten bakom Tévez och Adebayor?
Sannolikhet: 3 av 10

***

På andra sidan Manchester har den gröngula kampen mot Glazer-familjen fått en ny dimension. Man United har alltid kunnat försvara sig mot anklagelser om den usla stämningen på Old Trafford med argumentet att de har Europas bästa bortastöd.

Nu är den resande kärnan satt under press. Klubbledningen är tydligen sugen på att sätta det lojalitetssystem som berättigat till bortabiljetter ur spel – dels för att slippa krångla med fans som envisas med att stå, dels för att tjäna pengar.

Modern football. Just när man trodde att det knappast kunna bli värre…

***

Annars var det väl inget särskilt.

/Erik Niva

Om vi nu ändå är inne på temat bröst och fotbollsspelare.

I det alldeles dyngfärska nya numret av magasinet Nuts, som jag hittade liggandes på Erik Nivas skrivbord här på redaktionen, har de gett sig på den eviga frågan om vilka fotbollsspelare som har de sexigaste flickvännerna/fruarna.

Magasinet (som på nätet lanserar sig som en tidning med Topless girls, Web Games, Funny Videos, Glamour Models, Spambank) har helt enkelt släppt sin årliga lista över världens 100 Sexiest Football Wives, och innan vi ger oss in på den kan vi systematiskt styra oss fram till följande slutsatser om fotbollsfruar och sexighet:

A. Att vara sexig är i stort sett synonymt med ”snygg brud som visar brösten på bild”.

B. 90 procent av världens sexigaste kvinnor bor i England.

C. Tottenham-spelare har i särklass lättast av alla att få ihop det med sexiga kvinnor.

D. Anders Svenssons flickvän Anine Bing är den ende svensk som kvalar in på listan. Att de inte varit tillsammans på åtta år och att Anders är lyckligt gift med sin Emma sedan länge är väl inget som Nuts bryr sig om: ”She’s Swedish, tall and blond. Good enough for us” meddelar de.

Anine.

Den mest logiska nyheten av alla är däremot förstås att den av alla världens fotbollsspelare som lyckats snärja den allra sexigaste kvinnan och göra henne till sin förstås heter…

…Peter Crouch.

Allt annat hade överraskat mig storligen. Robots are sexy.

Här är listan, så långt jag orkar med den. Jag vet inte om den säger mest om Nuts, England, grabbighet, fotboll, Peter Crouch eller mänskligheten, men om ni undrar vem jag själv skulle hålla som världens sexigaste fotbollsfru så hade jag svarat Lorène Rool. Varför? För att hon är gift med Cyril.

1. Abigail Clancy (Peter Crouch, Tottenham)

2. Belen Rodriguez (Marco Borriello, Milan)

3. Carly Cole (Joe Cole, Chelsea)

4. Christine Bleakley (Frank Lampard, Chelsea)

5. Danielle Lloyd (Jamie O’Hara, Tottenham/Pompey)

6. Alena Seredova (Gigi Buffon, Juventus)

7. Julia Voronin (Andrij Voronin, Dynamo Moskva)

8. Ruth Reynolds (Nigel Reo-Coker, Aston Villa)

9. Claudine Keene (Robbie Keane, Tottenham/Celtic)

10. Yolanda Reina (Pepe Reina, Liverpool)

11. Coleen Rooney (Wazza, Man United)

12. Posh (David Beckham, LA Galaxy/Milan)

13. Emma Rigby (Matthew Mills, Doncaster)

14. Nicola T (Simon Walton, Crewe)

15. Natalie Suliman (Kieran Richardson, Sunderland)

16. Nuria Bermudez (Daniel Güiza, Fener)

17. Sonia Amoruso (Ale Del Piero, Juventus)

18. Nicola McLean (Tom Williams, Preston)

19. Amaia Salamanca (Sergio Ramos, Real Madrid)

20. Anine Bing (Anders Svensson, Elfsborg. Tydligen)

21. Lorena Bernal (Mikel Arteta, Everton)

22. Stacey Cooke (Ryan Giggs, Manchester United)

23. Galilea Montijo (Cuauhtemoc Blanco, Veracruz)

24. Nives Celzijus (Dino Drpic, Karlsruhe)

25. Helen Flanagan (Scott Sinclair, Wigan)

26. Sylvie van der Vaart (Rafael van der Vaart, Real Madrid)

27. Katrina Harrison (David N’Gog, Liverpool)

28. Simone Ballack (Michael Ballack, Chelsea)

29. Lindsey Strutt (Alex Bruce, Leicester)

30. Emily O’Hara (Tom Cleverley, Watford)

/Simon Bank

För mycket ekonomi, kulturimperialism och fotbollssociologi det sista?

Jaja, vi ber om ursäkt för det.

Det här är dagen då Glenn har namnsdag, det är dessutom dagen då jag upptäckt att jag – till skillnad från Erik Niva – mäter en hel famn på längden. Det är alltså dagen då jag hade bestämt mig för att använda mitt nyvunna längdmått för en utblick över ”fotbollsvärldens allra bästa Glennar”.

Men nåt kom i vägen. Den här bilden kom i vägen.

– Jag är mycket stolt över att ha odödliggjort fotbollens heliga treenighet på foto, meddelar Louis Vuittons info-kille Antoine Arnault (jag kommer att tänka på Antonin Artaud, det hade varit roligare om Vuitton haft honom varit pr-nisse).

Närmare bestämt är det alltså legendariska fotografen Annie Leibovitz som stått för odödliggörandet, och det är förstås så att logistiken är ungefär tusen gånger mer spännande än själva bilderna.

Är El Pibe och El Rey kompisar igen? Vad snackade de om? Pladdrade Zidane på som vanligt? Och vem var mest fåfäng? Louis Vuitton drog ihop dem den 9 mars, de tre skulle plåtas på den irländska puben Molly Malones och på Café Maravilla, båda i Madrid.

De skulle ses klockan tre, var det sagt.

Zizou var där klockan tre.

Pelé var där klockan tre.

Diego?

Diego släntrade in klockan 19.30.

Jag vet inte riktigt hur Leibovitz tänkt sig att ta en bild som slog själva den bilden, när Maradona öppnade dörren fyra och en halv timme sent som om inget hänt. Jag menar, det var ju inte vilken dejt som helst.

•••

Det blåser alltså hårt på toppen, hårt bland de bästa.

Det är därför det gläder mig att se att det finns några däruppe som har det stöd som behövs. Medan andra ränner runt i sexskandaler, knarkar eller slåss så finns det de som gör sina mediala utspel i tjejmagasin som Marie Claire, tillsammans med mamma.

Jo, det är förstås Bojan Krkic jag talar om.

I en stor intervju på temat ”mödrar med kända söner” berättar Bojan och mamma María Luiza Pérez om varandra och sin relation. Det är verkligen en vacker liten text, där vi får bonusinfo som att Bojans favoritartist är David Bisbal (lite av en spansk motsvarighet till Darin) och att den första morsdags-present han gav till mamma María var ”en liten handduk med hjärtan på”. Det livsråd hon gett sin lille son är att möta både motgångar och framgångar med samma, stoiska lugn. Hon berättar också att Bojan hade problem i skolan eftersom han fnissade hela tiden.

Och mer?

Åh, bara en liten detalj om hur María, som var engagerad i kampanjer för amning, såg till att amma sitt barn ordentligt. För att ni ska få en kort inblick i värmen i texten så har jag sett till att google-översätta rubriken i Sport:

Ah.

Too. Many. Jokes.

/Simon Bank