När Zlatan Ibrahimovic i veckan fick en fråga om hur det skulle kännas att komma hem till ett Barcelona där snart sagt hela truppen är VM-klar så pratade han om… Inter.

– Det hade varit värre om jag varit kvar i Inter. Det hade inte varit roligt att komma hem och träffa Dejan Stankovic, nu när Serbien gått till VM, sa Ibra.

Och jo, just den här veckan känns det som att Stanko är mannen med skryträttigheterna i det blåsvarta omklädningsrummet.

/Simon Bank (monumentalt besviken på Genoa)

Bortom alla lagsympatier – men herregud, så hilarious det där Bent-målet är.

Och inte bara det, det ger oss också en fullkomlig trippel när det gäller identified flying objects som går in och jobbar sönder fotbollsmatcher.

I tur och ordning:

1. Balloon Gate at Bramall Lane:

Det Svennis-ledda Man City blir av med sin Europa-dröm i en FA-cupmatch när Michael Ball blir ballong-blåst och Blades gamle HIF-hjälte Luton Shelton springer in ett blytungt mål.

2. Papierkugeln:

Vråltungt tyskderby i Uefacupen. Hamburg är halvvägs till finalen, Michael Gravgaard – annars mest känd som Herbert Fandels bäste kompis – ska bara skicka bort bollen ur farozonen, när en liten pappersboll som kastats in ändrar the course of history. And my, did the Werder fans love that.

3. Red Balloon Day:

Ja, och så har vi då snabbspolat oss fram till dagens lilla sketch. Det överlägset roligaste med Darren Bent (money well spent) och hans mål är a) den lilla killen som smashat in ballongen, b) att Pepe Reinas initialreflex är att rädda ballongen.

/Simon Bank

Välkommen till en ny helg, med nya saker som är viktiga i vår del av världen. I lite trist nedvärderade U20-VM (som alltså spelas parallellt med normal seriesäsong) vann Ghana guld efter att ha varit bättre än Brasilien på straffar.

– Det här är en seger för Afrika, inte för Ghana. Jag hoppas att det skänker glädje åt hela vår kontinent. Det här är vår kväll, sa den poetiskt sinnade målvaktshjälten Daniel Agyei.

Och om vi nu ska tala om straffar, och om vi nu ska tala om Brasilien…

I Brasilien var det i veckan avslutningsdags i Maranhao-provinsens andradivision. Målskillnadsaffär och grejer. Viana släpade efter Moto Club och var piskade att inte bara vinna, utan att göra det stort. Tio minuter in på andra halvlek tuffade matchen på i laga takt, innan det – så att säga – tog fart.

Viana råkade, efter en synnerligen logisk och väntad lidnersk knäpp (det heter inte så i Brasilien), vinna sin match med 11–0. De gjorde nio mål på nio minuter.

Det är lätt att tänka sig att Moto Club rasade mot det frapperande fusket, att de var moraliskt indignerade, att de ville se huvuden rulla.

Det var de. Det ville de.

Problemet är att deras argumentation kommer att få det jobbigt när nu förbundet går in och utreder affären.

Moto vann nämligen med 5–1, efter att ha fått fyra straffar, varav tre under de sista åtta minuterna.

Nu ska vi se på fotboll.

/Simon Bank

Goodness gracious – Wilson Palacios.

De som följt den här bloggen under det senaste året har insett att honduranen Wilson Palacios har vuxit ut till en av mina absoluta favoritspelare. Mycket för av att hans tuffa tacklingsspel och outröttliga löpande har revitaliserat Tottenhams mittfält, visst, men minst lika mycket på grund av den bakgrund han tvingats spela sig igenom.

Den 8 maj i våras ringde den honduranska polisen. De hade hittat kvarlevorna av hans kidnappade lillebror Edwin, som från den stunden blev hans mördade lillebror Edwin. Tre veckor senare begravdes han, och vreden över hur hans land tagits över av gangsters var så stor att Wilson Palacios tänkte ta beslutet att aldrig mer spela för Honduras.
– Jag tänkte: ”Det är slut. Jag lägger av med landslagsfotboll”. Men jag pratade länge och väl med mina föräldrar, och vi kom fram till att det inte var rätt sak att göra. Nu har istället Edwins död intensifierat min hunger att uppnå mina mål. Före matcherna brukar jag tänka på honom.

Edwin Palacios spelade för Honduras U17-landslag. När a-landslaget i natt spelade den avgörande VM-kvalmatchen mot dödsfienderna El Salvador fanns Wilson Palacios på planen. Det gjorde hans lillebror Johnny Palacios också. Tidigare i kvalet har storebrorsan Jerry Palacios bidragit.

Det är för deras skulle jag nu är så väldigt glad över att Carlos Pavóns nickmål visade sig räcka hela vägen till Honduras första VM-plats sedan 1982.

Rapporterna från Latinamerika är fortfarande knapphändiga, och jag väntar på att höra familjen Palacios berätta om hur de upplevde dramat. Tills vidare får jag nöja mig med den här helt briljanta segerintervjun med känslosprängda mittfältsmotorn Rambo de Léon.

***

Gott om känslor i den här kvalgruppen. Honduras kvalifikation var nämligen villkorad av att Costa Rica inte skulle slå USA borta – och djupt in på stopptiden var fortfarande ”Los Ticos” i VM med sin 2-1-ledning .

Då hände det här.

Och om det tyckte Costa Ricas assisterande förbundskapten – den ordinarie Rene Simões var redan utvisad – så här.

Efter slutsignalen firade Team USA med en rörande hyllning till Charlie Davies. Vinkeln är inte den bästa, men ni fattar nog principen.

***

Hypermötet mellan Uruguay och Argentina blev en besvikelse. Det blev snabbt uppenbart att båda lagen helst bara ville bevaka sin position i tabellen, och så fort Chile gjorde mål mot utmanaren Ecuador så innebar det i praktiken att Uruguay nöjde sig med sin play off-plats, och tillät Argentina att åka tillbaka över Rio de la Plata med en seger i trunken.

Huracán-mittfältaren Mario Bolatti – en av de här obskyra spelarna från den inhemska ligan som Diego Maradona valt att prioritera – gjorde målet.

På presskonferensen efter matchen 
– Till alla de som behandlat mig som skräp – que la chupen ahora, que la chupen y la sigan chupando. Nu kan dom suga den, suga och fortsätta suga.

***

Hemma i Europa så kan jag inte låta bli att känna mig förbaskat avundsjuk på Slovakien. Det är ju precis så här man ska ta det stora kvalificeringssteget till det stora mästerskapet. Den avgörande bortamatchen mot Polen blev som en korsning av snömatchen i Gelsenkirchen som tog oss till VM 74, och alla de klassiska bortasegrarna i Chorzów som tog oss i tur och ordning till VM 90, EM 00 och EM 04.

Klart att det ska firas då.

***

I övrigt var ju inte Europa sådär jävla spännande. Portugal gjorde precis vad man kunde förvänta sig mot malta; Nani, Simão, Veloso och Edinho gjorde målen. Ukraina behövde bara slå Andorra för att säkra play off-platsen, och Andrij Sjevtjenko lugnade nerverna nästan omedelbart.

***

Värsta grejen var såklart annars Alberto Gilardinos vettlösa vändningshattrick i den betydelselösa matchen mot Cypern. Italien låg fortfarande under med 2-0 när mindre än en kvart återstod. Då klev Gilardino in i bilden, gjorde såhär, såhär och såhär.

Då bleknade det liksom att Dimitar Berbatov tidigare samma kväll gjort såhär, såhär och såhär i samma grupp.

***

Efter att Roni Porokora slagit in bollen till Jonathan Johansson såg Finland länge ut att vara på väg mot en heroisk – men betydelselös – skräll i Tyskland. Men i slutminuten duffade såklart Lukas Podolski in en sådan där kvittering som Finland alltid släpper in när de står på gränsen till segern.

***

Vi bör väl ta med blivande världsmästarna (?) Spaniens enorma styrkdemonstration mot ett omotiverat Bosnien också. Pique nickade in ettan, Silva sprang in med tvåan, Negredo vände in trean och petade in fyran, innan Mata rullade in femman. Att Misimović och Džeko ändå satte varsin reducering handlar ju bara om att de helt enkelt inte vet hur man gör för att lämna planen mållös.

***

Snygga mål då?! Nä, jag har egentligen inte sett någonting i VM-kvalet, utan att jag får anstränga mig lite hårdare. I en träningsmatch mellan Beitar Jerusalem och Hapeol Jerusalem satte till exempel Barak Itzhaki den här saxsparken.

Men det är ändå ingenting mot detta. Obskyra Rio Branco mötte obskyra Serra i den obskyra brasilianska cupen Copa Espirito Santo. En bicycleta ledda fram till en annan bicycleta. En snubbe som heter Caio gjorde målet.

***

Äh, nu blickar vi fram emot helgens ligafotboll, va?! På lördag spelar Spurs mot Portsmouth borta. Peter Crouch och Niko Kranjcar återvänder till arenan där de spelade sina hemmamatcher för bara några månader sedan. De kommer till matchen mål, mål och mål i ryggen.

/Erik Niva

Vi fick till sist den värdiga punkt som stunden faktiskt ändå förtjänade.

Länge såg banderollen som hängde ovanför Norra Stå ut att bli det bestående intrycket från den här avskedsföreställningen: ”Camp Sweden tackar Lasse, Henke och Roland”. Anders Svensson, Mikael Nilsson och Daniel Andersson var tydligen inte värda några tack.

Avtackningen tycktes bli som banderollen – ofullständig. Henrik Larsson spelade inte alls, Mikael Nilsson missade sin chans att kröna sin landslagskarriär med ett mål och Lars Lagerbäck fick se sitt lag säga farväl med en okaraktäristiskt hafsig, ofokuserad, oorganiserad insats.

Sedan rann Anders Svensson igenom och borrade ner bollen i det vänstra hörnet. Råsunda jublade, Svensson log och allt kändes plötsligt så väldigt mycket värdigare.

Vi fick inga stående ovationer och inga dånande sångcykler som prisade några av svensk fotbolls allra största – men vi fick i alla fall en klar seger, acceptabelt utfyllda läktare, ett hundratal fans som stannade kvar och sjöng ”Stå upp för Lasse Lagerbäck” och Svenssons mål som riktigt vacker slutpunkt.

Det är inte det sämsta. Avtackningar är inte svensk fotbolls starkaste sida, och de som var där kan fortfarande berätta skräckhistorier om hur illa det var då Råsunda skulle säga hej då till Tommy Svensson, Martin Dahlin och Thomas Ravelli hösten 1997.

Det var då som VM-hjälten Dahlin byttes ut med tio minuter kvar av matchen mot Estland – och blev utbuad.

Mest säg er det väl något om förväntningarna – läs farhågorna – som jag gick till Råsunda med, men jag är nöjd och glad över att jag går härifrån med en positiv känsla. Mer begärde jag aldrig. Nu både tror och hoppas att jag både de spelare och ledare som aldrig mer kommer att representera det svenska landslaget kan minnas den här iskalla höstkvällen med glädje. 

Och vad vet jag, vad såg jag… Kanske var det till och med en sorts danssteg som Lars Lagerbäck försökte sig på när han varpå väg bort från Råsundas gräs, och en liten klunga ropade: ”Vi vill se Lasse dansa”.

De mer svulstiga, känslodränkta runorna ska ju skrivas de också, men ögonblicken efter slutsignalen räcker det med ett här och ett nu.

Tack för minnena, Lasse, Roland, Henrik, Anders, Mikael, Daniel (och Petter Hansson, whereever you may be).

***

Andreas Isaksson ++
—
Mikael Nilsson ++
Olof Mellberg ++++
Daniel Majstorovic ++
Behrang Safari ++
—
Sebastian Larsson ++
Anders Svensson +++
Kim Källström (ut)
Rasmus Elm ++
—
Zlatan Ibrahimovic (ut) +
Johan Elmander (ut) +

Avbytare:
Daniel Andersson +++
Marcus Berg +++
Markus Rosenberg

/Erik Niva

På väg till Råsunda för att stänga en bok. Lars Lagerbäcks sista föreställning lär väl sluta 1–1 eller så, en svinkall oktoberkväll i Solna som ingen egentligen bryr sig särskilt mycket om. Det är som Kim Källström sa, lite trist att det ska sluta med ett misslyckande – men det gör ju nästan alltid det.

Men om vi ska hitta ett spår in i Lagerbäcks sista landskamp så kan vi plocka upp ett som ingen ens snuddat vid.

Albanien är ju här också.

Josip Kuze är ju här också.

Kuze har varit i centrum av fotbollsvärlden i ett par dagar, när ett otäckt fall av maffia-fotboll-relation rullades upp halvvägs i Kroatien häromåret. Dino Pokrovac, agent åt bland annat Niko Kranjcar och kollega med Davor Suker, avrättades kallblodigt i ett trapphus i Zagreb den 11 juni 2005. Så vitt jag vet greps aldrig någon för mordet, men det stod snabbt klart att Pokrovac inte bara jobbat med att ordna fotbollsövergångar.

Han hade drygat ut kassan genom att betala ut ockerlån till mängder av människor: en del i undre världen, andra i den övre. Ett år före mordet hade han fått sin bil bränd, enligt rykten av maffian.

Ett par veckor efter Pokrovacs död brann en annan bil i Zagreb. Josip Kuzes. Kuze var då populär tränare i Dinamo, och trådarna hängde löst ihop med varandra. Det som snabbt kom fram var att Kuze var en av dem som lånat pengar – mycket pengar – av Pokrovac.

I förhör kom svaret på gåtan varför Kuze, en relativt välavlönad fotbollstränare, var tvungen att låna skumma pengar till ockerränta, varför han rentav hade tvingats att lämna ifrån sig både sin lägenhet i centrala Zagreb och en del av sitt hus.

Kuze erkände nämligen att han spelat bort gigantiska summor, på bland annat roulette, och att han varit i desperat behov av snabba pengar.

Den kroatiska pressen lanserade ett flertal teorier till varför Josip Kuzes bil brandbombats. Först kom maffia-teorierna, sedan rykten om att det var Pokrovacs vänner som velat hämnas för att han smutskastat den döde agenten.

Kuze, som gjort flera hundra matcher för Dinamo som spelare på 70-talet, ledde trots alla problem klubben till ligatiteln 2006. Sedan dess har han hattat runt från Rwanda till Japan och till slut hamnade han i Albanien och nu är han här.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är rasande symboliskt att Lars Lagerbäcks karriär, hans riskminimerande systemepok, avslutas med en match mot en spelberoende roulette-lirare från Serbien.

Jag undrar vad de skulle ha att prata om.

/Simon Bank

Svennis, Svennis, Svennis.

Vore det inte de tesippande morgontidningarna, och vore det inte du, så skulle jag inte trott en sekund på det här.

Nordkorea? Kim Jong-Il? Den mest repressiva stormakt världen känner? In the nearly words of Hoola Bandoola Band: Man kan väl inte spela fotboll med dom där?

Oavsett om slutförhandlingarna går i lås eller inte följer bara tanken en logisk, ideologiskt icke-ideologisk väg som Sven-Göran Eriksson gjort till sin. Han jobbade åt Thaksin Shinawatra i City, han jobbar åt de grå pengarna från Munto Finance i Notts County, och han förhandlar med Kim Jong-Ils just nu främsta pr-verktyg.

Så här är det: Man kan arbeta åt Nordkorea, men man kan inte göra det utan en hållning. Jag tänkte på det när Marika Domanski-Lyfors tog över Kina, hur jag blev så oerhört provocerad när hon bemötte frågorna om den politiska problematiken med att säga:

– Jag har inte tänkt så mycket på det.

Det är ens förbannade plikt att tänka mycket på det. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort. Man kan säga att ”Jag tror inte på avståndstagandet, jag tror att fotbollens öppnande och humanistiska kraft, att fotbollen kan bli ett sätt för människor att mötas och att det kan föra med sig en förbättring”. Man kan jobba för en krigförande, stundtals rättsvidrig stat, men man kan göra det samtidigt som man låter bli att, till exempel, ställa upp på en photo-op med George Bush.

Men vet ni, jag sätter alla pengarna i mina fickor mot alla pengarna i era på att Svennis inte kommer att säga så, att Svennis inte kommer att göra så.

Han kommer bara att gå till jobbet, träna ett fotbollslag, få en lönecheck.

Det är inte olagligt. Bara väldigt, väldigt sorgligt.

/Simon Bank

I förra veckan, innan USA ens hade kvalat in till VM, såg Charlie Davies längre.

– Om allihop spelar bra och om alla drar åt samma håll så ser jag, med de spelare vi har, ingen anledning till att vi inte skulle kunna vinna VM, sa han till häpna reportrar.

De borde inte varit häpna. Charlie Davies har alltid fungerat så.

En liten brottare från Massachusetts har tagit sig an allt och alla, och oftast har han vunnit. I brottningsringen, på fotbollsplanen, överallt. Han har varit uträknad men rest sig, om och om igen – så varför skulle han inte tro på att han kunde bli bäst i världen?

När han kom till Hammarby var han en fotbollstaktisk analfabet, ett paket av superegenskaper som inte stämde överens.

Första året i allsvenskan var han sannolikt seriens sämste anfallare.

Andra året i allsvenskan var han en stjärna.

Nu kommer rapporterna från Washington om en bilkrasch. Två unga kvinnor, en ung fotbollsspelare, en av kvinnorna – en 22-åring – död. Tragedi. Charlies karriär kan vara över. Kanske värre. Uppgifterna är fortfarande knapphändiga.

Charlie var populär i Stockholm, för sitt sätt att springa rakt igenom vad som helst. Nu ligger han på ett sjukhus i Washington, medan bönerna strömmar in över twitter och internet.

I ett av de senaste inläggen på hans egen twitter har Charlie Davies själv skrivit ”South Africa 2010 here we come”.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det fortfarande blir så.

/Simon Bank

Vi försöker, så gott det går, att trampa vid sidan om nyhetsflödet i det här forumet – men ibland finns det anledning att förvandla bloggen till en rak nyhetsförmedlare.

För ett par timmar sedan avslöjades nämligen en stor sak som med all sannolikhet kommer att ges litet utrymme i Sverige:

Santos Mirasierra är dömd.

Jag har följt det där fallet, allt ifrån händelserna i Madrid till hemkomsten till Marseille (jag var där då), och i dag har dom bekräftats i nästa, högsta spanska instans. Tre och ett halvt års fängelse.

– När jag hörde nyheten blev jag chockad. Även om jag väntat mig det lite, lite, säger Santos till OM:s hemsida.

Nästa steg är att arbeta vidare med fallet och straffet hemma i Frankrike, Santos meddelar att han inte tänker fly undan sitt straff.

Santos Mirasierra är ingen ängel, men hela den franska opinionen, från klubben till spelarna till supporterkollektivet till politikerna, har tagit ställning för honom. Just i det här fallet är mitt förtroende för dem större än förtroendet för Madrid-polisen.

/Simon Bank

Trött på danskarna, deras fotbollsgemyt och deras roliganromantik? I så fall lär du inte ha särskilt mycket utbyte av eftermiddagens länktips.

I en bloggkommentar någon gång under helgen skrev jag att det danska 1980-talslaget är det bästa skandinaviska lag jag har sett under min livstid. Det gäller såklart fortfarande, hur skyldiga vi än är att beundra det svenska 94-lagets resursmaximering.

1. Danmark, 84-86
2. Sverige, 92-94
3. Danmark, 92-98
4. Sverige, 02-04
5. Norge, 94-98 

Det har redan skrivits utmärkta böcker och producerats småsuperba filmer om de røde og hvide, med den stora nackdelen att de alla är gjorda på danska. Här i bloggen läser vi ju betydligt hellre på engelska, och därför är det också befogat att rekommendera det här långa Guardian-utdraget ur den ännu opublicerade boken ”Danish Dynamite: The Story of Football’s Coolest Team”, skriven av Rob Smyth och Lars Eriksen.

Fotbollens coolaste lag, alltså. Risken är väl tyvärr väldigt stor att vi aldrig någonsin kommer att få se dess like på de här breddgraderna igen.

/Erik Niva