Landslagssamling, dag 1. Fyra dagar, ett knippe psykkrig och 18-20 öl kvar till årets match i svensk fotboll.

Ni får en fråga och ett svar från dagens aktiviteter innan vi kastar oss långt bort från svenska landslaget:

Simon Bank till Dusan Djuric, i ett samtal om utveckling:

– Har du två fötter nu?

Dusan Djuric:

– Ja. Och lite till.

Bra grabb, Dusan. Och med det tar vi oss vidare in i en diskussion om kombinationen fotboll och kroppar.

Eftersom jag, tvärtemot vad många tror, är den ende här i bloggfamiljen som intresserar mig för modeveckorna runtom i världen så kunde jag inte låta bli att göra en liten marginalanteckning från spektaklet i Paris. I måndags meddelande nämligen Brigitte, Tysklands största dammagasin, att de tröttnat på bilder av anorektiska modeller och hädanefter enbart kommer att använda ”riktiga kvinnor” som modeller i tidningen.

Jag har inte för avsikt att diskutera onormalt smala tjejers rätt att kallas för ”riktiga kvinnor”, utan noterar istället vilken sorts tjejer Brigitte tänker ersätta dem med:

– Vi kommer att visa kvinnor som har en identitet. Den artonåriga studenten, styrelseordföranden, musikern, fotbollsspelaren, säger chefredaktören Andreas Lebert.

Och om vi tagit upp kvinnor och kroppar och lägger ihop det med Erik Nivas post om Roy Keane, var landar vi då?

Alldeles riktigt.

Dwight Yorke.

Den gamle United-målsprutan har ju precis släppt en självbiografi, lanserat den i kvalitetstidningen News of the World – och han har inte direkt dolt den avsiktliga tvetydigheten i boktiteln ”Born to Score”.

Trinidad & Tobagos motsvarighet till Antonio Cassano har…

…legat med fyra kvinnor på ett dygn.

…haft sex i baksätet av en Glasgow-taxi.

…haft sex vid kanalen i Manchester.

…blivit av med oskulden redan som tolvåring.

Hans ex-flickvän Katie Price (Jordan, ni vet) skrev i sin självbiografi att hennes relation med Yorke var fullkomligt ytlig, att hon aldrig kom nära honom, men att han ”hade ett fantastiskt sexpack, läckra muskulösa ben” och i en lång intervju i The Times pressas Dwight på om han möjligen kan ha lite problem med det här med relationer och närhet.

Ja, och så redogör han för två av sina relationer också, de till Sir Alex Ferguson och Roy Maurice Keane, och det är där vi hämtar hem bloggen till fotbollsvärlden igen:

Jag hörde på Talksport att du nämnde att du träffade Sir Alex i förrgår. Vardå?

– På Old Trafford.

Vad gjorde du där?

– Jag åkte dit för att träffa honom, som vanligt. Jag svänger förbi ibland bara för att snacka lite, och för att ge honom en bok. Den första.

Din självbiografi?

– Ja.

Hade han läst utdragen i News of the World (där Yorke berättade om hur han smugit runt Sir Alex sexförbud inför matcher)?

– Jag är övertygad om att han fått höra… men om han läst alltihop vet jag inte.

Sa han nåt om det?

– Nä, han var rätt… han lämnade ett meddelande på min telefonsvarare [kvällen före] och sa ”Mr Yorke, jag har mina advokater här. Du är portad på Old Trafford, du är portad från Tobago”. Så jag åkte dit och träffade honom.

Sa han nåt om Roy Keane?

– Nej, det nämndes inte.

Inte alls?

– Nej, vi har inte pratat om Roy.

Roy har inte skickat något sms?

– Jag har verkligen inte fått något sms från Roy den här gången, nej.

Well, det hade förmodligen inte varit så annorlunda mot det förra [”Go fuck yourself”] du fick.

– Det hade nog kunnat vara värre.

Jo.

Det hade nog det. Vi lämnar ämnet med det konstaterandet, och ett finfint soundtrack.

/Simon Bank

Något jag känner att vi uppmärksammat för lite här i bloggen är givetvis Ipswich Towns sämsta säsongsstart på 73 år. De ligger där de ligger – allra sist i The Championship – med sina fem poäng på elva matcher.

Which brings us to a certain Roy Keane.

Han har hållit masken i en längre tid nu, men efter att Jon Macken gjorde Barnsleys segermål sex minuter in på stopptiden i helgen så började den visa de första tecknen på att rämna. Efter att ha svarat på presskonferensens alla frågor så summerade han själv sina intryck av den innan han lämnade rummet.
– I’m amazed you’ve watched the game and haven’t even asked me about the bloody penalty. It sums you up.

När han sedan svarade på tv-kamerornas frågor så var det en reporter som kände sig tvingad att ställa den uppenbara frågan om huruvida Keane tänkte avgå, och ja… Hade ni pressat på med några tuffa följdfrågor efter att ha fått den här blicken till svar?

De senaste dagarna har ju Keane dessutom hamnat i en liten mediestorm efter att Dwight Yorkes självbiografi ”Born To Score” publicerades, och det visade sig att irländaren svarat på ett tack-för-den-här-tiden-sms med orden ”Go fuck yourself” efter att han lämnat Sunderland.
– I think with Yorkie, that might be his second or third book; he must be stuck for a few bob. I’ll take on board comments from people I have respect for in the game, and Yorkie’s not someone I have respect for. I did have previously, replikerade Keane.

Exakt de orden – ”Go fuck yourself” – var förresten desamma som Keane använde när dåvarande lagkaptenen Mick McCarthy klagade på att han tvingade spelarbussen att vänta under en landslagsturné till USA 1994. Det sägs ha varit där och då som fejden de två emellan började. Men ska man ändå dra paralleller till det förflutna vill jag stanna vid ett tidigare Roy Keane-sms istället. Det var på Manchester United-tiden, och Gary Neville skickade ut ett meddelande om hur han bytt telefon och att det här var hans nya nummer. Keane svarade med två ord:
– So what?

•••

Något helt annat från helgen, som jag nu försöker vaska fram de kvarglömda guldkornen ifrån. Under de tio sista minuterna av matchen där Barcelonas juniorers b-lag mötte CE Mataró hoppade en spelare med ett bekant efternamn in.

Han hette Joshua Angoy Cruijff.

Killen är 16 år gammal, och har stamtavla så det räcker. Johan Cruijff är alltså hans morfar. Hans pappa? Barcelonas gamla reservmålvakt Jesús Angoy.

/Erik Niva

Efter tio dagar i rörelse är jag så återigen fastfjättrad vid redaktionsbordet. Det går att hitta både för- och nackdelar med det, utan att riktigt veta hur jag ska kategorisera faktumet att det återigen öppnar utrymme för lite mer regelbundet bloggande.

Förmiddagen har i alla fall ägnats åt att plöja igenom några kilo tysk fotbollslitteratur som jag hade med mig hem. Bara Bayern Münchens mediaguide är så tung att den inte passerar som handbagage, utan måste checkas in. Massiva 244 A4-sidor tryckta på det tjockaste pergamentpappret.

Något innehåll av värde då? Jo, speciellt gillar jag de ambitiösa spelarpresentationerna. Hela truppen har fått svara på snabbfrågor, och bortsett från de självklara standarduppgifterna (Phillipp Lahm har skostorlek 38,5, Louis van Gaal väger 97 kilo) får man matnyttig basinformation om föräldrarnas yrken och spelarnas egen utbildningsnivå.

Dessutom får de svara på en del rätt kluriga frågor, och jag har plockat ut några av mina favoritsvar.

* Tre begrepp som är Bayern München för mig?
De allra flesta svarar saker som”familjär”, ”traditionell”, ”vinnarvana”. Andreas Ottl svarar:
– Titeln, Rådhusbalkongen, Uli Höeness.

* Men den här personen vill jag byta liv för en dag?
Barack Obama är det överlägset vanligaste svaret. Roger Federer är andravalet. Själv gillar jag hur östeuropéerna vrider på begreppen, hur Ivica Olic svarar Vladimir Putin och Danijel Pranjic svarar Påven.

* Egenskaper?
I stort sett alla spelare väljer att beskriva sig själv med tre ord. För Franck Ribéry räcker ett. ”Siegermentalität”.

* Den största dröm som jag hittills inte uppfyllt?
90 procent av spelarna pratar om att vinna Champions League eller VM. Christian Lell svarar: ”Att göra sjukdomen cystisk fibros så välkänd att tillräckligt mycket pengar för att bota sjukdomen doneras. Christian Lells 23-åriga syster Marie-Theres är sjuk i cystisk fibros. Själv har han redan skänkt 100 000 euro till saken, och har för avsikt att årligen donera ett ännu högre belopp framöver.

* Motto?
Min egen favoritkategori, och jag måste erkänna att jag är lite häpen över att i stort sett samtliga spelare i Bayern München ens har ett motto. Även om ”Ohne Fleiss, kein Preis” är överrepresenterat och ”Carpe Diem” förekommer finns det även andra spelare som tänkt igenom saken lite mer noggrannt. Holländske token Mark van Bommel nominerar: ”Uppför du dig normalt är du redan tillräckligt galen”. Ukrainske bollvinnare Anatojil Timosjuk har dels ett citat från Napoleon: ”Be om de omöjliga och du uppnår det maximala”, och dels ett ”gammalt schackordspråk: ”Det enda sättet att bli smartare är att mäta dig mot en smartare motståndare”.

***

Jag hänger kvar vid mötet mellan det ukrainska och det tyska ett litet tag till. Inför det tyska landslagets ödesmatch i Moskva har 11 Freunde ett litet Sovjet-tema. För mig är höjdpunkten där historien om när Igor Belanov kom till Mönchengladbach.

Ni minns väl Belanov? Han var den klart lysande stjärnan i det CCCP-lag som glimrade i VM 1986, och efter att ha gjort fyra mål och sex assist i turneringen vann Belanov också Guldbollen det året. Tre år senare skrev han på för Borussia Mönchengladbach. På Bökelberg hängde välkomstplakat med texten ”Ich bin ein BoRusse”.

Det tog några månader, sedan hade Belanovs fru Irina gripits för att ha försökt stjäla en päls i den ena affären och ett billigt armband i den andra. Van vid brödköerna i Kiev hade hon också irriterat en korvhandlare, när hon stövlat in och vägrat flytta sig från disken innan hennes krav på 15 kilo kött tillgodosetts.

Mönchengladbach släppte snabbt iväg en floppande Belanov till andradivisionslaget Eintracht Braunschweig, men han misslyckades även där. Braunschweig föll ner till tredjedivisionen, Belanov försvann från den europeiska fotbollsscenen.

Han dök inte upp igen förrän 2003, då han oväntat köpte till sig aktiemajoritet i den schweiziska klubben FC Wil. Han ersatte omedelbart klubbens manager med sin gamle lagkamrat Aleksandr Zavarov, utan att bry sig om att han fullständigt saknade de nödvändiga Uefa-licenserna.

Det tog tre månader innan Belanov drog sig ur FC Wit. Han hade då sparkat tre tränare och återanställt en av dem. Sedan dess har han inte synts till.

/Erik Niva

Ska det vara så här? Ska vi börja våra veckor på det här viset? Är det det här ni kallar måndag?

Igår satt jag på Ryavallen (jaja) och såg AIK markera vinnargener i en 0–0-match så mycket och så starkt att det inte gick att tänka SM-guldet bort från dem. Jag hade kunnat tänka mig ett 6–0-resultat på Gamla Ullevi och ändå känt att… nä, det här är ändå inget annat än lite konstgjord blåvit andning, de kan tro på det här med allsvenskan – för AIK vet ändå att de vinner.

Men när Niclas Alexandersson kommer in med tröja 38 (och ser ut som en artonåring nere på Tylö Sun), när Wanderson skjuter i stolpen och när Spurs-supportern Stefan Selakovic gör mål när matchen är slut – som vilken jävla Balkan-svensk superstar som helst – då är det ju bara att erkänna att det där såg ut som mer än konstgjord andning. Det såg ut som ny luft, nya lungor, nya hjärtan, ett nytt IFK Göteborg. Sen får spelet se ut som det vill, för det där kan de göra mycket med.

Och det var bara en del i en måndagstriptyk som skickade iväg den här veckan i överljudsfart.

Det här var nämligen måndagen för rungande repliker, för vändningar och spegelvändningar.

I U20-VM tog Italien juniorrevansch på ett försvarsdarrigt Spanien. Mattia Mustacchio, en ny i raden av Brescia-produkter, sprang in med två mot ett tio-manna-Furia, som fixade fram två mjuka straffar. Aarón Niguez skedade in den första som om vore Roma-kapten men han missade den andra, och det blev 3–1.

Italien har aldrig tagit medalj i U20-VM i någon av de sexton turneringar som arrangerats de senaste 32 åren. Inte en enda. Nu är de i kvartsfinal.

Och den sista delen i triptyken sitter jag och ser precis just nu, och oavsett vad som händer i andra halvlek mellan Aston Villa och Manchester City efter paus så är det det här jag kommer att komma ihåg:

Efter nio år, nästan 300 matcher (och nästan lika många självmål) för Manchester City fick Richard Dunne veta att han inte längre passade in så väl i det nya, arabiska slott som Hughes skulle bygga. Dunne lämnade kvar sin lagkaptensbindel och skrev på för Villa.

I kväll möter han City för första gången sedan dess. Efter en kvart går han upp, spänner kroppen i en båge och gör så här.

Han firar inte målet efteråt, men det är den här sortens historier som får oss att fira fotbollen till och med en måndag i oktober när nästan allt känns jämngrått och platt.

Som de säger i Manchester och Sundsvall:

Football. Bloody hell.

/Simon Bank

Måndag utan mening och mål. Tog tåget hem från Borås, lyssnade på den vidrigt multibegåvade Scarlett Johanssons nya skiva (bra, inte fantastisk) och funderade på om Erik Niva kommit upp ur gruvan än.

Någon måste ju försöka rama in en helg som var en och en halv.

Låt oss göra det i lättuggad punktform:

Helgens snyggaste:

1. Murat inleder Ankaragücüs sanslösa 3-0-lek med Gala, med höstens allra vackrast kontrollerade tunnel.

2. San Iker Casillas skickar en hälsning till sin gamle, gode vän Gigi Buffon.

3. Jesus Navas hade en sån där dag när han bestämde sig för att avsluta drömanfall och förnedra Marcelo istället för att förnedra sig själv med ligans sämsta filmningar.

4. Mitko Berbatov cyklar in den första kvitteringen av två för Manchester United mot ett lika tappert som imponerande Sunderland.

5. En ung, lovande kille gör sitt första Dynamo Kiev-mål för säsongen. Andrij Sjevtjenko, heter han. Kom ihåg namnet. Kan bli nåt.

6. Cesc Fabregas kröner en löjligt lekfull eftermiddag med att göra ett mål han förtjänade till hundra procent.

7. Luis Suarez smekte in sitt tolfte höstmål för Ajax.

Helgens tyngsta:

1. Renato sänker Real Madrid, som var tillbaka i gamla tiders pojklagsförsvarande.

2. Chelsea spelar upp dvd:n ”så straffar du ett mittfältsmisstag”.

3. Kenny Miller får göra sitt andra för Rangers mot Celtic. Inte illa för en spelare som är så skadad att han inte tagits ut i landslagstruppen.

4. Sneijder vinkelberäknar in 2–1 mot Udinese, och får en lite halvtjurig Mourinho att fira with his toungue hangin out.

5. Nesta och Dinho hjälptes åt för att rädda Milan från en av klubbens värsta veckor i modern tid, 1–1 i miniderbyt mot Atalanta.

6. Lillebror Ferdinand vallar in en stopptidskvittering för storebror Rios United.

7. Felipe Melo ger bort en chans till Palermo. Cavani tar den.

8. …och gamle Totti såg ut precis som den gamle Totti när han dyngade in sitt andra mot Napoli.

Helgens kryss:

1. Roman, Roman, Rrroman Riquelme mot Velez.

2. Theo Janssen, Twente mot Heracles.

3. Pedrito, för Barça mot Almeria.

4. Nicklas Bendtner, så här en vecka före en landskamp.

5. Radoslaw Majewski, Forests Polonia-lån, gör vad varje klok polsk striker gör med en frispark man inte vet var man ska göra av.

Helgens bits and pieces:

1. Martin Palermos tar livet av myten att Jonas Wallerstedt är den ende som nickar på mål från 42 meter. (Wallerstedt är å andra sidan fortfarande den ende i världen som skulle nicka frisparkar om man fick).

2. Sascha Burchert gjorde sin andra match som Hertha-målvakt mot HSV, han är bara nitton år men kan spela en hel karriär utan att göra om det här. Ni har säkert redan sett dem, både det ena och det andra, men i ren sympati med pojken kan ni väl göra det igen.

3. Hollands roligaste klipp? Lille norske gutten Christian Grindheim blir utbytt för Heerenveen, och gillar det inte alls. Det roliga är inte att han tjurar, och inte ens att han gör det mot en stackars kameraman – utan att han gör det på en riktigt fin dagis-engelska.

4. Iker Muniain blir historiens yngste Primera-målskytt med det här skallerskottet för Athletic mot Valladolid. Han är sexton.

5. Vill ni veta varför vissa människor blir vinnare? Jo, för att de mår väldigt dåligt av att inte vara det. Ni behöver inte ens förstå franska för att förstå vad Dede Deschamps säger (”Det fanns mycket otillräcklighet, både kollektivt och individuellt i första halvlek…”) efter 1–2 mot Monaco.

6. Om vi nu lyft Nicklas Bendtners fina bollträff så ska vi förstås också konstatera att det var en fin dag för hans allra värsta fiende också. Duncan Rasmussen skickade in fyra för Brøndby.

7. Och till sist: En uppföljning av gårdagens lilla bit om pojkarna i Brasilien. Adriano, den pånyttfödde, avgjorde Fla-Flu-derbyt med två mål, varav det andra gav dubbla poäng eftersom det var med högern. För Grêmio gjorde superparet Jonas och Maxi Lopez tre mål, så det är värt att hänga med hela långa vägen av det här klippet. Inte minst för Maxis målfirande.

Så. Där har ni ungefär vad som orkades med. Nu ska vi undersöka vad som derbyhänder i Prag och runt Gamleport.

/Simon Bank

Eftersom en föreläsningsturné i Malmberget och en allsvensk toppkampskramp kom i vägen får vi se till att summera hela målhelgen i ett svep när tiden är mogen.

Innan dess – och medan Elfsborg och AIK mäter muskler – kan vi väl ge oss i kast med nattens allra största nummer i fotbollsvärlden?

Det är ju dags för Fla–Flu.

OS-staden Rio ska kora veckans kungar, och 75 000 (biljetterna är billigare än normalt) kommer att se matchen.Fluminense ligger sist, bråkar med Fábio Santos om lönefrågan efter ett brutet kontrakt och löper, enligt dem som kan sånt, en 92-procentig risk att åka ur.

Adriano, med en rätt usel derbyhistoria, ska göra målen ihop med gamle hjälten Dejan Petkovic, som spelar sitt sista derby på Maracana (stadion ska byggas om nästa år, med sikte på VM. Det behövs).

Flamengo ryktas testa en 4-3-3-uppställning med Adriano som spets framför Everton och Zé Roberto. Och någonstans där känns det som att vi radat upp tillräckligt många ex-europeiska spelare för att ha ett tema att reda ut. Det blir ju allt vanligare att hel- och halvstukade spelare åker ångbåt till Brasilien för att få karriärer på rätt köl igen – så låt oss kika närmare på hur det går för dem.

Ett par grundregler kan vi urskilja direkt:

1. Det är tufft att komma hem igen.

2. Brasilianska ligan är tuff mot vänsterlår.

Här har ni ett knippe, med så rättvisa bedömningar man kan åstadkomma från andra sidan oceanen:

Adriano, Flamengo. +++++

Tretton mål hittills, skytteligaledare – och väldigt hemma i Flas tremannakedja (när de nu väljer att spela med en sån). Adriano trivs med livet igen. Han har, skvallras det om, hittat tillbaka till ex-flickvännen Joana Machado och har talat ut om sin tunga depression och alkoholism under tiden i Inter. Flamengos anfallsspel har lyft med honom och presidenten Marcio Braga har jublat över den nya dimension som l’Imperatore tillfört. Själv har Adriano börjat småsurra om en återkomst till Europa.

Fábio Santos, Fluminense. +

Kom till Lyon från Cruzeiro för 40 miljoner, som ytterligare en i raden av brasseimporter till Gerland. Tog ingen ordinarie plats, grinade, vägrade bli utbytt (mot Kim Källström, as it was) och kontraktet bröts i förtid. Skrev på för Flu till 2011 och skulle tillförra inställning och attityd, var det tänkt. Did he fuck. Han har bara spelat två matcher på fem månader, skadat ett knä – och i veckan bröt Fluminense kontraktet.

Fred, Fluminense. ++

Oerhört märklig karaktär, som gjorde ett bra jobb för Lyon tills han bestämde sig för att inte jobba för Lyon längre. Kastade stolar omkring sig på träningsanläggningen, gamblade på att få ett kanonkontrakt – men fick åka hem till Brasilien istället. Gjorde två mål i debuten i våras, men skadade ljumsken illa i somras och har inte spelat på tio veckor. Kommer inte att kunna spela i derbyt. Totalt har han gjort nio mål på sina tjugo matcher, men nio mål för en spelare som tjänar nästan tre miljoner i månaden är inte gott nog. Själv säger Fred ingenting. ”Jag pratar inte förrän jag spelar igen” säger han.

Caçapa, Cruzeiro. +

Usel och skadedrabbad i Newcastle, och eftersom han satt på ett monsterkontrakt var det inte mycket snack när Toon åkte ur – de kunde inte ha honom kvar. Han gjorde det inte lätt för sig när han valde ny klubb. Först satt han ner med sin gamla klubb Atlético, bara för att skriva på för arvfienden Cruzeiro när de vände ryggen till. Tuff start. Sedan har han varit skadad och knappt spelat alls, men är nu på väg tillbaka för att förstärka ett ålderstiget Cruzeiro-försvar.

Gilberto, Cruzeiro. ++++

Kom från Hertha till Tottenham i fjol, men var egentligen aldrig nära en plats bland de elva.

– Jag klarade inte omställningen, jag var kanske inte helt i fysisk form, erkände han själv häromdagen.

Gilberto skrev ett tvåårskontrakt med Cruzeiro i somras, och har kommit in alldeles utmärkt i laget som vänsterback med fem mål på tio spelade matcher.

Ronaldo, Corinthians. +++

Fenomenet svek Flamengo, som hjälpt honom under rehab-perioden, och skrev på för en konkurrent istället. Gjorde en fin höst med Corinthians, avslutade med att göra mål i finalen när klubben tog hem cupen för tredje gången i historien.

Efter en handskada är han nu tillbaka igen, men klubben har sålt av spelare, skvalpar runt i mitten av tabellen och Ronaldo – med ett facit på sju mål på elva ligamatcher – är lite deppig.

– Vi hade en strålande första halva av året, men nu är verkligheten annorlunda. Vi måste ta oss ur det här hålet vi hamnat i, säger han.

I derbyt mot Sãp Paulo förra veckan fick han i alla fall göra mål igen. Med betoning på fick.

Edu, Corinthians. +

Edu var en av nycklarna i det Corinthians som blev världsmästare för nio år sen, och de tidigare återvändarna från det laget (Freddy Rincon, Vampeta) har gjort fiasko när de kommit tillbaka. Efter åtta år i Arsenal och Valencia försöker Edu lyckas bättre – och det har gått… sådär.

Han hann knappt landa i São Paulo innan han drog av högerlåret, och sedan dess har han inte lämnat gymmet.

Fábio Rochemback, Grêmio. +++

En spännande Europa-karriär som tappade farten efter vändorna i Portugal (Sporting), Barcelono och Boro. I augusti skrev han på för Ronaldinhos älsklingsklubb, och de är väldigt förtjusta i honom där. Sedan han debuterade för en månad sen har Grêmio bara förlorat en match, och Rochemback har en given nyckelroll på mittfältet.

– Han har alltid varit stark, men han lärde sig mycket under sin tid i Europa, säger tränaren Paulo Autuori.

Maxi López, Grêmio. +++

Argentinaren dansade runt på ett par bakgårdar (Mallorca, FC Moskva) efter att Barcelona tröttnat. FC Moskva har lånat ut honom på ett år, och Maxi är orolig för att han måste flytta tillbaka vid årsskiftet. Trots en rejäl skada i vänster lår som hållit honom borta från spel i två månader vill Grêmio behålla honom. Maxi har gjort sju mål på sina 14 matcher och Autuori är mycket nöjd. <!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

– Vi gör allt vi kan för att ordna ett nytt kontrakt, meddelar klubbledningen.

Edu, Internacional. +

Nio år i Europa fick räcka. När Betis åkte ur fanns det ingen plats för en skadedrabbad Edu. I augusti blev han klar för Internacional och… jodå, han började med en rejäl sträckning i vänster lår och har inte riktigt hunnit etablera sig i laget ännu.

Edmílson, Palmeiras. +++

Var elegant i Lyon, duglig i Barça och oduglig i Villarreal – och flyttade hem till São Paulo efter åtta år i exil. Har flyttats runt lite, som antingen defensiv mitt eller en av tre mittbackar – och har varit mycket säker i ett lag som leder serien och är ramstarkt defensivt. Edmílson har – förstås – haft lite problem med vänster lår de senaste dagarna, men ska vara tillbaka och spelklar igen.

Vágner Love, Palmeiras. ++

En av sommarens gåtor. Vágner Love har vräkt in mål för CSKA Moskva, men under Zico tappade han allt och till slut lyckades han prata sig till en ny chans under ett årslån hemma i Brasilien, där han hoppas spela till sig en plats i VM-truppen. Trivs bättre sedan Palmeiras gått över till ett 4-4-2, och omdömena är försiktigt positiva efter starten: fem matcher, tre vinster, två Love-mål.

Emerson, Santos. +++

Brasiliens svar på Håkan Mild fick ett skadeplågat och tungt slut i Italien, skulle skriva på för sin barndoms favoritlag Grêmio men kovände och hamnade i Santos istället. Under de halvlekar och matcher han kunnat spela har mönstret varit tydligt: Santos släpper inte in några mål längre.

I natt spelar de klassikern mot Palmeiras. I fredags klev Emerson av träningen, en säkerhetsåtgärd eftersom han hade känning i… vänster lår. Då hade redan en annan gammal Europa-succé, Benficas ex-vänsterback, lämnat återbud efter att ha skadat… vänster lår.

Derlei, Vitória. +

Portos och Sportings gamle skyttekung fick väl ingen kanonstart på sitt nya liv i Bahia. Eller, det fick han visst. I debuten kom han in och avgjorde mot serieledande Palmeiras, men sedan kom höstens märkligaste skada i vägen. Derlei var hemma, och råkade skära upp halva högerknät mot kanten av ett glasbord. Så missade han fyra-fem matcher, och under tiden har hans ersättare gjort ett väldigt bra jobb – så Derlei får slåss för att ta plats igen.

/Simon Bank

Malmbergets Idrottsplats.

4 oktober, klockan 13.04.

/Erik Niva

Oh my oh my.

Sunderland åker till Old Trafford, är med ett cup-trött United hela vägen hem, och så slutar det så här.

A. Kieran Richardson, 24 år, fostrad i West Ham och med sex säsonger i United, blir onödigt utvisad och ger hemmalaget en polett till att stoppa in i forceringsmaskinen.

B. Anton Ferdinand, 24 år, fostrad i West Ham och lillebror till Rio Ferdinand, styr in kvitteringsbollen i eget mål två minuter in på stopptiden.

Och så säger folk att ironin är död.

Sunderland var tappert, 2–2 var ett rättvist resultat, och om vi ska säga något mer om den matchen så är det att det är frapperande att höra United bli utsjungna på hemmaplan. Jo, det kan naturligtvis ha en del med mick-placeringar att göra, men eftersom det är en trend snarare än en enskild händelse så förtjänar det sin kommentar. Långa perioder före paus hördes bara gästsektionen.

In med Roy Keane och röj i corporate-charter-träsket, säger jag.

Och så till sist ett litet mini-quiz. Ni har fem rader på er att komma på svaret.

1. Vilka fyra klubbar utanför top-four har, de senaste fem säsongerna, lyckats sno poäng borta mot samtliga de fyra toppklubbarna?

2. Vilken klubb utanför top-four har, de senaste fem säsongerna, tagit flest bortapoäng mot de fyra toppklubbarna?

Så. Färdigfunderat. Här är hela tabellen över hur många poäng klubbarna tagit på Stamford Bridge, Old Trafford, Anfield och Highbury/Emirates:

1. West Ham 12 poäng (7 v Arsenal, 3 v United, 1 v Chelsea och Liverpool)

2. Aston Villa 11 poäng (5 v Arsenal, 4 v Liverpool, 2 v Chelsea)

3. Manchester City 8 poäng (5 v United, 1 v Arsenal, Chelsea och Liverpool)

3. Spurs 8 poäng (2 v United, Arsenal, Liverpool och Chelsea)

3. Everton 8 poäng (3 v Chelsea, 2 v United, 1 v Liverpool och Arsenal)

3. Sunderland 3 poäng (2 v United, 1 v Arsenal)

7. Birmingham 7 poäng (5 v Liverpool, 1 v Chelsea och Arsenal)

8. Middlesbrough 6 poäng (3 v United, 2 v Arsenal, 1 v Liverpool)

9. Hull 5 poäng (3 v Arsenal, 1 v Liverpool och Chelsea)

9. Bolton 5 poäng (3 v Chelsea, 2 v Arsenal)

11. Blackburn 4 poäng (2 v Liverpool, 1 v United och Chelsea)

11. Fulham 4 poäng (2 v Chelsea, 1 v Liverpool och Arsenal)

13. Portsmouth 3 poäng (2 v Liverpool, 1 v Arsenal)

13. Charlton 3 poäng (2 v Liverpool, 1 v Chelsea)

13. Newcastle 3 poäng (1 v United, Chelsea och Arsenal)

16. Wigan 2 poäng (1 v Liverpool och Chelsea)

16. WBA 2 poäng (1 v United och Arsenal)

16. Reading 2 poäng (1 v United och Chelsea)

17. Southampton 1 poäng (1 v Arsenal)

17. Stoke 1 poäng (1 v Liverpool)

/Simon Bank

Nedlagda magasin, dålig ekonomi, sorgligheter… Ja, om man ska ta upp den handsken så kan man väl lika gärna kasta den vidare till gamla fina England.

Det blåser kallt på sydkusten, som ni vet. Portsmouth har noll poäng och en ägare som fladdrar undan i vinden så fort någon blåser åt hans håll. Pompeys kris är bottenlös, det kan sluta hur illa som helst. Vilket det ju, i princip, redan gjort för arvfienden Southampton, som ligger sist i League One, med minus en poäng efter tio matcher.

Fansen fortsätter komma, fortsätter sjunga, fortsätter lida.

Och fortsätter fokusera på fajter de kanske kan vinna.

Har ni hört talas om BP Portrait Award? Det är den största porträttmåleri-tävlingen i världen, med ett förstapris på 25 000 pund. 52 porträtt har valts ut och visas nu i en stor utställning i Southampton. Kommunen är stolt över att utställningen, besökarna trillar in – vilket lämnar oss med två frågor att besvara:

1. Vad är problemet?

2. Vad har det här med fotboll att göra?

Jo, ser ni, grejen är att en av målningarna målats av Karl Rudziak, som fått sin skolning vid Portsmouths Universitet – och han har valt att porträttera en man som bättre än de allra flesta kommit att symbolisera hans hemstad:

John Anthony Portsmouth Football Club Westwood, 46.

Har ni någon gång de senaste åren sett en fotbollsmatch från Fratton Park har ni ju sett honom. John Anthony Portsmouth Football Club Westwood driver ett litet antikvariat, men är också the man with the chimes, den mest exhibitionistiske supporter som finns på engelska läktare, och hans kropp pryds av 60 tatueringar med Pompey-tema.

John Anthony Portsmouth Football Club Westwood har hetat så sen 1994.

– I’ve always loved the club, so I thought it was a natural progression. I went and saw a couple of solicitors and did the business, then went home and told the missus, who wasn’t at all impressed, berättar han i Cass Pennants ”Mina vänner huliganer”-bok Terrace Legends.

De skildes sen, John and the missus.

Och att ha ett två meter högt porträtt av en man som konsekvent refererar till Southampton FC som ”scum” eller ”scummers” hängandes i Southampton är… inte helt okomplicerat. Supporterprotesterna kom i samma sekund som utställningen öppnade.

– Det skulle inte överraska mig om någon tar risken att bli åtalad och vandaliserar den, säger Mike O’Callaghan, ordförande i the Saints Independent Supporters Association.

– Man borde ta ner den. Eller, ännu hellre, ta ner den till puben och använda den som piltavla.

John Anthony Portsmouth Football Club Westwood är ingen våldsam man, däremot är han portad från St Mary’s i So’ton efter att ha pissat på bortasektionen häromåret. Men han vet hur man skapar en konstdebatt, det får man ge honom.

/Simon Bank

Här sätter jag mig för att peta ihop ett målsvep från Uefa-cupen, när en väldigt sorglig nyhet istället fryser tiden för ett ögonblick.

Sportmagasinet finns inte längre.

Efter sju år har magasinet nu till sist rivit lönsamhetsribban, och för mig känns det som om någon bränt ner mitt barndomshem.

Det var tack vare Sportmagasinet jag kom till Aftonbladet, vårvintern 2003. Magasinet var nystartat då, så färskt att det inte hunnit stelna i formerna. Allt var möjligt, allt var tillåtet. Jag kunde komma som praktikant från Journalisthögskolan och föreslå att jag nog borde åka till Kina för att följa spektaklet runt David Beckhams övergång till Real Madrid.
– Visst. Gör det, sa dåvarande chefredaktören Nicke Franchell.

Det var tack vare Sportmagasinet jag lyckades yxa upp den här stigen jag gått på ända sedan dess, den där jag skriver oändligt långa pretentiösa drapor om hur fotbollen och samhället hänger ihop i någon avlägsen del av världen. Så sent som för ett år sedan var jag i Georgien och skrev ett dussin sidor om hur fotbollen i landet påverkats av tiodagarskriget mot Ryssland.

Tyvärr blev det mitt sista längre reportage för Sportmagasinet.

Redaktionen slutade aldrig att vara öppen, nyfiken och ambitiös. Dessvärre föll den mellan det stora mediehusets alla stolar, och med åren blev det allt tydligare att den livsviktiga infrastrukturen runt marknadsföring, annonsförsäljning och distribution allt mer monterades ner.

Med den föll i förlängningen också läsarantalet, vilket påverkade lönsamheten, vilket skapade den negativa spiral vi ser konsekvenserna av här idag.

Nu ska jag ägna resten av dagen åt att minnas tider som flytt och alltså aldrig någonsin kommer tillbaka. En liten tjuvstart – de fem roligaste reportageresorna jag fick förmånen att göra för Sportmagasinet.

* Kunming, 2003
David Beckham hade precis skrivit på för Real Madrid, och Florentino Pérez såg möjligheten att erövra Asien på köpet. Beckhams första åtagande i den spanska klubben förlades alltså till den kinesiska småstaden – nåja – Kunming, och jag fick åka på min första större reportageresa i Aftonbladets regi. Jag var snubblande nära att bli bortgift i ett arrangerat kinesiskt bröllop, men till sist kom jag i alla fall hem med en text som fem år senare fick lov att inleda min bok ”Den Nya Världsfotbollen”.

* Brasilien, 2005
Med ett år kvar till VM skulle de överlägsna favoriterna porträtteras, och jag fick förverkliga en barndomsdröm. Jag sippade drinkar medan det brasilianska landslaget tränade på sin regnskogsanläggning i Teresópolis, jag hängde – nåja – med Ronaldinho i cowboy-staden Goiânia, jag såg São Paulo spela för distriktsmästerskapet på Pacaembu och det klassiska Fla-Flu-derbyt på Maracanã i Rio.

* Balkan, 2005
Ingen annan redaktion i världen hade haft samma förståelse för min fascination för fotbollen på andra sidan de jugoslaviska krigen. Jag har varit där otaliga gånger, men på just den här resan hann jag skriva reportage om landslaget i Kroatien, videojuggarna i Serbien och Zlatans familjerötter i Bosnien. Den var produktiv.

* Egypten, 2006
Mitt hittills enda besök vid de Afrikanska mästerskapen. VM 2006 stod för dörren, och jag fick fria händer att åka ner till Egypten och undersöka vilka reportage som gick att skriva. Jag såg allt mellan hur Emmanuel Adebayor skällde ut sin lagledning vid den togolesiska spelarbussen över hur Didier Drogba och Kolo Touré missionerade för att stoppa inbördeskriget hemma i Elfenbenskusten till hur kåkstadsungen Zé Kalanga från Luanda häpnade när han såg kristallkronorna på Angolas spelarhotell.

* London, 2006
Jag hade länge varit skeptisk till att skriva om Tottenham. Jag ville behålla mystiken kring klubben, enligt devisen att man aldrig ska träffa sina hjältar då man bara kan bli besviken. Men jag blev övertalad, och såhär i efterhand kan jag bara konstatera att det inte förstörde någonting att ta sig in på träningsanläggningen och prata klubbidentitet med Martin Jol. Den dagen jag slutar skriva om fotboll antar jag att det här reportaget – som i grunden handlar om irrationell kärlek – kommer att bli mitt testamente.

Jag kommer knappast någonsin hitta en lika rolig och stimulerande arbetsplats igen. Sportmagasinet var värt ett bättre öde.

/Erik Niva