Hola chicos y chicas.

Jorå, man har bytt land såhär över natten. Milano spottade regn, så det var lika bra. Barcelona är snällare, mindre lynnigt. Man vet var man har saker och ting. Som det här med tidningarna. Det är ju lätt att glömma bort det, men det räcker med fem döda minuter i en taxi för att bli påmind.

I dag brassar AS och Marca, Madrid-tidningarna, på med vad de kan från the grand Florentino Pérez Bernabéu Galacticos II 2009 opening. Grundtonen ligger någonstans i nivå med AS utrop om att ”Bernabéu underhölls med blixtar av stort spel från el nuevo Madrid”.

Över till de Barcelonabaserade/Barça-lojala tidningarna. Mundo Deportivo: ”Den nya galaxen vinner med besvär”. Sport: ”Madrid plågas i sin ligadebut”.

You say tomato, I say… ketchup?

Jaja, underhållande är det hur som helst. Själv ägnade jag alltså gårdagen åt att a) åka taxi, tåg och tunnelbana och b) åt att haspla ur mig ett Barcelona-stycke (komplett med stavfel) och en i stort sett rättstavad derbykrönika.

Jag var ganska överens med de italienska tidningarna. Det var liksom inte särskilt komplicerat. Övertron på Ronaldinho är ett Milan-problem, alla de nya offensiva alternativen är ett stort steg för Inter. På sidan fem reder Gazzetta dello Sport dessutom ut ett problem som plågat interisti en del de senaste veckorna:

Varför kysste Zlatan Ibrahimovic Barça-märket redan dag ett? Zlatan krånglar inte till det:

– Fotograferna bad mig göra det, och det var inga problem. Barcelona är mitt nya lag nu, det jag representerar idag.

Intressant och fint är annars att han fortfarande talar om Inter som ”vi”.

– Sa Kakà att Milan skulle vinna derbyt? Nänä, jag säger att vi vinner.

Och:

– Inter finns kvar i mitt minne. Jag hälsar till alla, presidenten, Branca, materialarna, allihop. Mister också, jag saknar dem alla.

Mer då? Ja, tittar vi ett dygn framåt så ser vi ett transferfönster som är på väg att slå igen.

De som borde handla: Milan borde panta burkar och köpa en ytterback (Rafinha, om det nu inte blir Bayern). Juventus också (även om Grosso känns som näste Zambrotta). Bayern borde köpa den där mittbacken som kan göra dem till CL-mästare, och kanske en målvakt också.

Tittar vi istället ett dygn bakåt, i kompaktformat, så ser vi det här, i turorning från bra till môcke bra:

15. Andrej Arsjavin fick temporärt tsartyst på Old Trafford.

14. Diaby superskallade in sitt livs värsta mål.

13. Arsène Wenger hittade nya kompisar.

12. Iraklis-ivorianen Serge Dié hittade också en ny kompis.

11. …liksom Aris-keepern Michalis Sifakis (själva grejen med den sekvensen var att Iraklis säkerhetsvakter varken såg något själ att a) stoppa supportern, eller b) gripa supportern efteråt).

10. Captain Fantastic gjorde vad Captain Fantastic brukar göra.

9. …och både Derby och Nottingham hittade nya vänner.

8. Koreanska kvalitetsnamnet Dur Ri Cha sänkte Schalke i Gelsenkirchen.

7. …och vi rapporterar med glädje att Champagne Charlie fixade fram straffen som gav Sochaux tre poäng mot Monaco.

6. Världens starkaste ytteruppsättning, Rib och Rob, hjälptes åt att kicka upp Bayern-båten på rätt köl igen. Och sen gjorde de om det igen.

5. 28 sekunder in här så ser ni Tahitis man i världsfotbollen, Vahirua, hänga helgens finaste frispark. Och ja, det är meningen. Han gör sånt.

4. Radoslaw Majewski polackprickade in 1–0 mot Derby.

3. Thiago Motta avslutade helgens läckraste lagövning i geometri (and they laughed and laughed).

2. Lyons superbrasseköp Bastos öppnade kontot i vanlig, vacker Bastos-stil.

1. Ja, och då återstår det väl bara att kora helgens vackraste mål så här långt? Diplom och en ask romerska bågar går oavkortat till Kayserispors argentinske tia Franco Dario Cangele för det här van Bastenska mästerverket. Det krävs en viss form av självförtroende just to try, you know.

Ja, det var väl, i stora drag, det hela.

/Simon Bank

Det här trodde jag inte när jag vaknade i morse.

Jag trodde i och för sig nästan ingenting när jag vaknade i morse, det var för tidigt för både tro och vetande. Alla tåg från Monaco mot Milano var fullastade, jag fick slänga mig i en taxi och tuffa över gränsen.

Morgon på Piazza Battisti i Ventimiglia. Panino med mozarella och tomat, en dubbel espresso med en morgonskvätt mjölk. Ljuset, en tidning, och en morgon som rinner rakt genom sömnögon och in hjärtat.

Fem timmar senare var jag redo för den lilla madonnan och hennes derby.

Det var inte Milan.

Den ukroniskt lagde kan säkert förklara bort 0–4 i ett hemmaderby. Om bara Ronaldinho fått en straff, om bara Pato varit lite skarpare när det vankades chanser första kvarten, om bara Gattuso missat bussen till San Siro.

Men Inter körde över Milan på alla sätt man kan köra över ett lag, och ska man döma av den här matchen (och det kanske man inte ska) så är den här upplagan av Inter både bättre och mer sympatisk än den kontrollerade understödsmaskin som Zlatan Ibrahimovic kånkat runt med de senaste säsongerna.

Det är förstås inte Zlatans fel. De bara spelade en rätt negativ fotboll då. För lite djupledslöpningar från mittfältet, för defensivt tänkande, ett isolerat geni längst fram.

Det här var något annat. Om vi räknar bort Lucio – som jag faktiskt inte tycker är en bättre mittback än de som redan finns i huset – så tillför alla nyförven något. Inter knackade ner Milans mittfältare utan större ansträngning, och kunde ändå ha akutdebutanten (alla var chockade av den uttagningen) Sneijder som fritt svävande resurs.

Eto’o hjälpte Milito, som hjälpte alla, som hjälpte varandra. Och så rusade förstås världens bäste högerback fram och tillbaka som ett dopat ånglok på sin kant.

Som helhet var det en lysande insats av Inter, den bästa på väldigt, väldigt länge.

Milan?

I korthet:

•Nesta såg ut som Nesta, han kommer att bli oerhört värdefull i år också.

•Thiago Silva var helt okej.

•Pato gör vad han kan.

•Ytterbackarna var ett skämt.

•Mittfältet rasade när Gattuso åkte ut, men de var trubbiga även tidigare.

Publiken?

I korthet:

•Curva Nord var briljant, den kidnappade alla Milans ramsor och vände dem mot dem. Sjöng om Kaká, hade striscioni om att Inter inte kan vinna.

”Il vostro chiacchierone é ancora campione!”

•Curva Sud var mest förbannad på Berlusconi. Och av naturliga skäl lite tystare.

”Avanti!”

Och så Svennis-skalan på det, innan jag lägger mig och djupsover i väntan på att klockan ska bli 06.00 så att man äntligen får gå upp och välkomna en ny resedag:

Môcke bra:

Alessandro Nesta – Diego Milito

Möcke, môcke bra:

Pato – Wesley Sneijder

Môcke, môcke, môcke bra:

Thiago Silva – Maicon.

Här har ni hela kalaset, förresten.

/Simon Bank

Men sådärja.

Först en halv timmes sömn, sedan taxi, flygplan, buss, flygplan, buss, tunnelbana, ballongflyg och elefantrygg – så nu är man ju fräsch och färdig inför kvällens prövningar.

Madrid var det här.

Det är ju bara i Sverige – och Katalonien – som fokus legat på Barcelona de senaste veckorna. I resten av Spanien, i resten av världen så är ju varenda liten strålkastare fokuserat mot Bernabéus mitt. Ikväll ska Cristiano Ronaldo, Kaká, Karim Benzema, Xabi Alonso och alla de andra som rymts i fotbollshistoriens dyraste shoppingkasse visa vad de går för. Sju av sommarens åtta nyförvärv sägs starta.

Den symboliska avsparken?

Jamen, det finns väl bara en person i världen med tillräcklig stjärnglans för att klara av den. Givetvis så kommer Usain Bolt förbi Bernabéu för att sätta fart på tillställningen.

***

Idag skriver jag en längre text om Florentino Pérez i tidningen, och häromdagen passade bloggen även på att gemensamt tippa ligan.

***

I början av juli skadades Atlético Madrids vänsterback Mariano Pernía svårt i en våldsam bilolycka hemma i Buenos Aires. Han bröt både nyckelben och revben, han fick en allvarlig hjärnskakning och var medvetslös i nästan tre dygn.

När han till sist kvicknade till hade han bara en sak i huvudet där han låg i sin sjukhussäng:
– Jag måste tillbaka till Spanien. Säsongen börjar snart.

Det är inte svårt att förstå vart han kom ifrån. Den spanska börjar ikväll – och det sprakande spektaklet finns det inte en människa på jorden som vill missa.

¡Vamos!

/Erik Niva

Okej, vi kör väl lite eftersläckning dådå, här på rum 512, med utsikt över Monacos hamn.

Erik Niva har fått sina två lagstadgade timmar sömn, jag själv har gett mig iväg på att tjuvåka med ett tåg in i Italien – och allt är med andra ord precis som det ska och borde.

När Barça lottats in i den där fina Italien-Ukraina-Ryssland-gruppen i Champions League summerade El Mundo Deportivo det hela på ett kärnfullt, kärleksfullt vis:

Muchos kilómetros y mucho frío.

Många kilometer och mycket kallt.

Själva har vi alltid varit förespråkare för det motsatta, alltså ger vi oss på kombon ”Få kilometer och mycket värme” as we speak.

Jag skickar, av naturliga skäl, iväg Erik via Lyon och västerut, medan jag själv ger mig in på den mer mjukkantade vägen ner i Lombardiet. Vi får sova i olika rum i natt, men det är smällar man helt enkelt får ta. Det finns ju sms.

Och medan vi väntar så kan vi väl ge er fredagskvällens själva clou – Svennis-skalan:

Môcke bra:

Dani Alvés – Hübschman.

Môcke, môcke bra:

Piqué – Tjygrinskij.

Môcke, môcke, môcke bra:

Leo Messi – Srna.

Och kvällens höjdpunkt, lite utom tävlan sådär, var förstås när Mircea Lucescu bestämde sig för att Adriano tammefan förtjänade en straff – och alltså gick fem meter in på gräset och tjurstod kvar där for a good 30 seconds.

Genius, that Lucescu. Det fina med honom är att det var han som på 90-talet nån gång bodde i en väldigt speciell lägenhet i Brescia, som några år senare togs över av en väldigt speciell spelare som senare skulle bli en väldigt speciell tränare: Pep Guardiola.

Ah, the irony.

Nu lägger vi oss här i rum 512. Imorgon kan vi dra oss till femsnåret.

/Simon Bank

Var han bra? Inte det minsta.

Spelar det någon roll? Ingen större.

Alltså, Barcelonas ligapremiär är inte ens tre dygn bort, och det är klart att det skulle kännas väldigt tryggt om Zlatan Ibrahimovic redan var en inkörd kugge i Barcelonas välsmorda system, att han var helt ikapp fysiskt – men chanserna till det var alltid betydligt mer mulna än halvklara.
– Han ska vara bra under fem år, inte under den första dagen, konstaterade Pep Guardiola häromveckan. 

Vi måste vara ärliga, och det här var en ettplusinsats. Just ikväll väger sidan med de positiva aktionerna väldigt mycket lättare än minuskolumnen.

Huvudspelet sorterar vi ju in i den andra kategorin. En grej som blev tydlig tidigt var hur Barcelona har för avsikt att försöka med mer inläggsspel den här säsongen än tidigare. Både Messi, Alves och Henry lyfte in lyror mot centerforwardsytan, utan att få ut något av det. Zlatan vann inte en enda nickduell mellan matchminut 1 och matchminut 66, och låg ofta så långt ifrån situationen att han inte ens kom åt att attackera bollen.

Sistapassningarna var ytterligare en sak som inte stämde. Vid tre, fyra tillfällen hade Zlatan utmärkta lägen att trä en medspelare till friläge med ganska enkla passningar, men misslyckades varje gång. Två avslut; ett mitt på målvakten då han borde passat Henry, ett halvvägs ut till hörnflaggan. Eller ”halfway to Inter Milan”, som Henry Winter uttryckte det på bänkraden nedanför mig.

Mest oroande är väl egentligen att Barcelona just nu ser så mycket vassare ut när Leo Messi – som ju inte alls är byggd för centerspel – vandrar in centralt. Men det är nu inget stort orosmoln. Det här kommer ju att bli bra, även om det inte är så alldeles säkert att det blir bra och färdigbyggt redan till ligapremiären.

***

Samlingen av stora Zlatan-ögonblick blev alltså inte särskilt mycket större den här kvällen i Monaco, men ett ögonblick tar jag i alla fall med mig till jag-var-där-när-det-hände-kategorin. I den 52:a minuten får Barcelona ett oceanöppet kontringsläge. Zlatan är helt fri ute till vänster, men bollföraren Dani Alves ser honom aldrig och springer in i en återvändsgränd.

Och då kommer de – de första missnöjt utslagna armarna i den nya klubbmiljön.

Värt resan, bara det.

Jaja, nu tar vi väl och tittar på förlängningen.

/Erik Niva

Så är alltså bloggen framme i Europas minst fotbollsdoftande fotbollsstad.

Vi har ju tagit den här kollektivistiska lösningen lite längre, så från och med idag delar vi inte bara blogg – från och med idag huserar vi gemensamt i rum 512 på Marriott Hotel, en refug ifrån Stade Louis II, Monacos parkeringsgarage till stadion.

Om några timmar spelar Barcelona och Sjaktar Donetsk jippomatch. Nu slår Medelhavet in genom balkongfönstret, med sin tång, sin sälta och sina vulgära lyxbåtar. Och frågan måste ju ställas – vad sjutton gör vi här?

Den frågan har en hel rad olika svarsnivåer, men leder hur som helst vidare till nästa undran. Har det någonsin funnits en kompetent fotbollsspelare som vuxit upp här, som faktiskt är monegask? Jag hittar Armand Forcherio – som plöjde runt i lagtet under det titelströdda 60-talet – men kommer inte längre.

Har vi något mer?

/Erik Niva

Javafan, i brist på den faktiska kunskapen om furstendömets born-and-breeding av fotbollsstjärnor så har vi ju alltid närtidsnostalgin.

Senast jag var i Monaco var jag här som supporter. Eller, det är inte helt korrekt. Jag var här som semi-supporter, ni vet den där förhatliga gruppen människor som hoppar på tåg och mimar med i sånger när det passar.

Jag hänger ju i trakterna när det är kallt hemma, och i vintras såg jag OGC Nice så fort som tillfälle gavs (det vill säga, så fort som matcherna inte krockade med bättre matcher). Och när Nissa Bella mobiliserade inför ett av två cupäventyr så hoppade jag på tåget. Det var sudiste-derby i Monaco, Coupe de France, ASM–Le Gym, och jag travade med ner till Louis II för lite cuphets.

Det gick, förstås och som alltid när man engagerar sig, åt helvete.

Nice fyllde sin kurva med människor, Monaco fyllde sin kurva med megabanderoller med texten ”Vi är alltid med er” (och 40 människor), och efter 84 minuters krigande sprang numera Auxerre-löpande Alex Licata in med 1–0. Game over. Lille sköne vingmuttern Yohan Mollo sprang ut mot Nice-curvan i bara kalsongerna och jublade. Ingen reagerade nämnvärt. Själv var jag mest sur över att ha gått miste om en fin bortaresa i nästa omgång: Ajaccio på Korsika.

Det hade vart nåt.

Och nudå – vad händer i kväll?

/Simon Bank

Senast jag var i Monaco så var Lyon här på besök. Les Gones hade åkt ner med ett tusental bortafans, och på gatan som går bakom stadion – jag ser den faktiskt i detta nu, från balkongen – så blev det bråk mellan en av deras falanger och gendarmeriet.

Det här var på den resan då jag tågluffade runt till alla länder som deltog i förra sommarens EM. Att resans första huliganbråk ägde runt i Monaco kändes helt absurdistiskt.

Men hursom, kvällens aktiviteter var det ju. Och givetvis kretsar de kring de bisarra turerna runt Dimitrij Tjygrinskij. Igår kväll träffades alltså Barcelona och Sjaktar på Hermitage-hotellet i Monte Carlo, och kom överens om de sista villkoren runt övergången. På måndag är Tjygrinskij Barcelonas spelare. I morgon är han i Donetsk, för invigningen av nya skrytbygget Donbass Arena. Och ikväll spelar han alltså för Sjaktar, mot Barcelona.

Vad hände om Zlatan Ibrahimovic kommer in sent i en duell, och Tjygrinskij knäcker vristen?

/Erik Niva

Tjygrinskij ska spela enkelt, det är vad han ska göra.

Men visst, situationen är mer delikat än någon jag kan komma på sen… ja, sen Fernando Morientes sänkte sitt alldeles egna Real Madrid med Monaco. Men det här med Tjygrinskij är förstås väldigt speciellt. Pep Guardiola verkar ha scoutat honom noggrant och länge, han beställde honom av styrelsen redan i vintras och får honom alltså nu. Big bloke, big money. Hoppas det går bra för honom i kväll.

Och i väntan på det tycker jag att vi gör vårt bästa för att förbereda oss för en helg som i väldigt mycket ser ut att bli en av de bästa fotbollshelgerna på hela året. Vad i hela världen ska vi välja och välja bort? Försmaken igår var förresten superfin. Den nya, sköna it-världen gav mig möjligheten att lagom till straffarna streama in och se hur Dinamo Bukarest som första lag in the history of the game vände ett 0-3-underläge från hemmamatchen till seger. Dinamo Miracol dundrade rumänsk tv. Och det var precis vad det var.

Äh. Där ligger Medelhavet. Här sitter vi. Då börjar matchen.

Det ska nog bli en bra kväll det här också.

/Simon Bank

Ingen Uefa-kvinna som svimmar, annars tyckte vi väl att vi fick vårt lystmäte av allt man ska få sitt lystmäte av när Champions League lottades bland välopererade tanter, väloljade roulettbord och väldiga potentater nere i Monaco.

Vi fick svulst.

Vi fick obegripliga lottningsprocedurer.

Vi fick talträngda spelare.

Vi fick se lottbollar som var varma, kalla eller möjligen magnetiska.

Vi fick se Paolo Maldinis söta söner.

Och sen var det dags för fotbollsplanering. Här är grupperna, som det blev:

Grupp A:

Bayern München

Juventus

Bordeaux

Maccabi Haifa

Två jättar som bygger nytt. Ett Robben-förstärkt Bayern kommer att gå in i turneringen med två hysteriskt starka kanter och är förstås favorit. Nya Juve lika självskrivet som förste utmanare, och ni ska veta att Diego gillar att spela mot Bayern mer än vad Bayern gillar att spela mot Diego.

Och Bordeaux… tja, de har redan visat att de klarar livet efter Diawara, och de har ett kontrollerat, inspelat anfallsspel som borde passa fint för Europa. Lolo Blanc och geniet Gourcuff kommer att plocka gott om poäng hemma, men det krävs att någon av jättarna halkar på vägen.

Vidare: Bayern, Juventus.

Grupp B:
Manchester United

CSKA Moskva

Besiktas

Wolfsburg

Sir Alex et concortes måste ha varit väldigt nöjda… ända fram till sista lottsedeln. Nu är det ju inget snack ändå, vicemästarna spelar på en egen nivå i den här gruppen. Vi smyghåller tummarna för Wolfsburgs bosniska koloni, och ser väldigt mycket fram emot att se Erkan Zengin rulla in 2–0 på Old Trafford. För att inte tala om hans post match interviews. Tuffa bortamatcher, all around. Wolfsburg kan falla på den där lätta naiviteten som kostar så mycket internationellt, men i ett gruppspel är det okej att släppa fyra mål då och då.

Vidare: United, Wolfsburg.

Grupp C:

Milan

Real Madrid

Marseille

FC Zürich

Ooooh. Eftersom det ingår i lottliturgin att utse en så… DETTA ÄR DÖDENS GRUPP!!! När det gäller de stora berättelserna så kommer vi naturligtvis att gå i spinn över att se Kakás återkomst till klubben som bytte honom mot pengar. Och lite på samma tema: Håll med om att det är låga odds på att Fernando Morientes sticker in en kniv eller två i Real Madrid? Cause that’s just what he does.

Mer då? Jo, det är förstås hyperintressant med en ny Marseille-match i Madrid, efter händelserna där senast, med Santos och allt det. Polisen jublar inte. Vi andra ser fram emot att se OM:s våldsamma satsning bära eller brista.

Vidare: Real Madrid, Marseille.

Grupp D:

Chelsea

Porto

Atlético Madrid

Apoel Nicosia

Chelsea–Porto för tredje gången på fem år, utan Mou-laddningen och utan några frågetecken. Lisandro Lopez har dragit till Frankrike, och Porto är inte lika bra som de var för en sommar sen. En drömlottning för Ancelotti. Resten är en kamp om andraplatsen, en kamp mellan Portos organisation och Atlético Madrids superanfall. Anfall är bästa försvar?

Vidare: Chelsea, Atlético Madrid.

/Simon Bank

Grupp E
Liverpool
Lyon
Fiorentina
Debrecen
Precis som förra säsongen kommer Lyon och Fiorentina att kämpa om den andra slutspelsplatsen. Avståndet mellan klubbarna har minskat – men jag tror fortfarande ändå att Lyon tar det. Och såhär nära var alltså Tobias Carlsson en match på Anfield.
Vidare: Liverpool och Lyon

Grupp F
Barcelona
Inter
Dynamo Kiev
Rubin Kazan
Haha, det var såklart skrivet i stjärnorna. Och när vi väl kuttrat klart över hur suggestivt allt är runt Zlatans återkomst ska vi ju inte glömma att även Eto’os återbesök på Camp Nou kommer att generera känslostormar. Enda lilla glädjedöden är ju att de två utmanarlagen är för svaga för att skapa någon riktig spänning i gruppen. Men nu väntar vi bara på José Mourinhos kommentar.
Vidare: Barcelona och Inter 

Grupp G
Sevilla
Rangers
Stuttgart
Unirea Urziceni
Alltså, det här händer verkligen inte ofta – men här har vi en Champions League-klubb som jag genuint inte har en aning om vad de är för några. FC Unirea Urziceni. Från sydöstra Rumänien, tydligen. Hedersknyffeln Dan Petrescu är tränare. Jaha?! Hur fan har det gått till när de vann rumänska ligan?
Vidare: Sevilla och Stuttgart 

Grupp H
Arsenal
AZ
Olympiakos
Standard Liège
Den traditionella David Dein-lottningen för Arsenal… Nämen, givetvis en väldigt tacksam grupp för ett lag som känns som högintressanta outsiders i säsongens turnering. Wernbloom eller Mellberg? Jag tror på skägget.
Vidare: Arsenal och Olympiakos

/Erik Niva

Väsentligheterna först.

Doncaster Rovers 1, Tottenham Hotspur 5. Spurs are on their way to Wembley.

Har ni bara tid för två mål så tar ni de här. Jamie O’Hara skruvar upp en boll i nättaket med högern, och en disillusionerad David Bentley skruvar upp en boll i krysset med vänstern efter fint förarbete av självaste Giovani. O’Hara är alltså vänsterfotad, Bentley högerfotad. Och förresten, ni måste ju se den totalt bortglömde Kevin-Prince Boatengs första bolltouch i Tottenham-tröja på nästan ett år.

***

Champions League-kvalet? Inget särskilt, egentligen. João Moutinhos bredsidade frispark i Florens var väl kvällens vackraste.

***

Men vafan, nu rullar vi vidare på den här Italia ’90-bollen som Simon knuffade fart på i förrgår. Vi har redan avverkat värdnationen Italien och mästarna Västtyskland – men ni trodde väl inte på allvar att vi skulle lämna alla anglofiler (alltså oss själva) i sticket?!

VM 1990 var ju en av alla de här signifikanta startpunkterna – Hillsborough, Taylor-rapporten Nick Hornby, Premier League… – för det som kom att bli den moderna engelska fotbollen, med alla fel och förtjänster.

John Barnes rappade, Gazza grät och England var bara ett par rena vänsterträffar ifrån att bryta den onda cirkeln innan den hann bli ens 30 years of hurt.

Som alla mjukhjärtade jäklar älskar jag ju faktumet att den sista match som Sir Bobby Robson någonsin såg var den här välgörenhetsmatchen som repriserade den 19 år gamla semin mellan just hans England och Västtyskland.

Shilton, Walker, Steven, Platt, Gazza, Barnes, Beardsley, Hodge och Beasant var där för England, Matthäus, Buchwald och Pflügler för Tyskland. Och tillsammans med 33 000 andra satt alltså Bobby Robson där och tittade på.

Han dog fem dagar senare.

Jag har redan citerat det här i något annat sammanhang, men jag är oerhört svag för hur Arsène Wenger sammanfattade betydelsen av det:
– Look, Sir Bobby Robson just died. Did you see the last game he watched? Just a charity game, but still he had that spark in his eye when he was at a football game. He could have sat at home, yet he chose to go there. He had two, three days to live and that is where he wanted to be. Yet what would he have done at home, sit there and think about dying, maybe be terrified? The way to get out was to go to his passion.

***

Jaja, England 1990. Where are they now? 

* Peter Shilton
Satte rekord med sina 1005 spelade ligamatcher, men ett gravt spelmissbruk gjorde så att han drabbades av stora ekonomiska problem efter karriären. Är idag på fötter igen, och är aktiv som ”after dinner-speaker”, den mest lukrativa engelska föreläsarsvängen.

* Gary Stevens
Har varit physioterapist i Bolton och coach i Chester. Är idag en av de ambassadörer som jobbar för att Liverpool ska bli en av värdstäderna för VM 2018.

* Stuart Pearce
Förbundskapten för det engelska U21-landslaget.

* Neil Webb
Har gjort lite av varje; sålt program vid Reading-matcher, jobbat som brevbärare och försökt sig på tränarlivet med olika amatörklubbar. Arbetar idag i en vitvarubutik.

* Des Walker
Bor fortfarande i Nottingham, och förärades en välgörenhetsmatch av sitt gamla Forest så sent som i våras. Är ambassadör för en av Tescos landsomfattande ungdomsturneringar.

* Terry Butcher
Grundade ett eget försäkringsföretag, men sögs tillbaka in i fotbollen. Är idag manager för Inverness Caledonian i skotska tvåan.

* Bryan Robson
Återvände ifjol till Manchester United, efter att ha varit borta från klubben i 14 år. Har nu titeln som klubbens ”globala ambassadör”.

* Chris Waddle
Jobbar med media, och har regelbundna uppdrag för både BBC och krisdrabbade Setanta. Spelar fortfarande amatörfotboll för olika lag i Sheffields lokala serier.

* Peter Beardsley
Arbetar som anfallscoach för Newcastles juniorer.

* Gary Lineker
Englands mest kände sportjournalist, i sin roll som ankare för BBC:s största sportsändningar. Har fått en läktare på Leicesters nya Walker’s Stadium döpt efter sig.

* John Barnes
Har precis återvänt till brittisk fotboll som manager för Tranmere Rovers, efter att ha varit förbundskapten på Jamaica.

* Paul Parker
Har varit ungdomstränare för klubbar som Tottenham och QPR, men är numera mer involverad i den engelska amatörfotbollen. Får sin lön från sin tjänst som ambassadör för The Conference, alltså femtedivisionen.

* Chris Woods
Målvaktstränare för Everton.

* Mark Wright
Kämpat på som manager, och har vid tre olika tillfällen basat över Chester City. Den senaste sejouren tog slut i våras, och Wright väntar nu på nya jobberbjudanden.

* Tony Dorigo
Har kommenterat italiensk fotboll för olika brittiska kanaler, men alltid satsat mer på fastighetsutveckling. Är med och driver en nöjespark i Leeds, och är också inblandad i ett projekt som satsar på att installera vattenfallsminiatyrer i villaträdgårdar.

* Steve McMahon
Är styrelsemedlem i Profitables Group, ett Singapore-baserat konsortium som sysslar med ”strategiska globala investeringar”, och på senare år gjort misslyckade försök att ta över både Everton och Newcastle.

* David Platt
Blev av med jobbet som förbundskapten för det engelska U21-landslaget för fem år sedan, och har sedan dess ägnat sig åt olika typer av medieuppdrag inom fotbollen.

* Steve Hodge
Ungdomstränare i Nottingham Forest.

* Paul Gascoigne
Being Gazza.

* Trevor Steven
Bor i Edinburgh, är spelaragent, och har även ett eget företag som sysslar med finansiella placeringar.

* Steve Bull
Slog in på managerbanan så sent som förra året, men tiden i Conference-klubben Stafford Rangers varade inte ens ett år. Bor idag i Wolverhampton, och gör bland annat välgörenhetsarbete medan han väntar på en ny managerchans.

* Dave Beasant
Jobbar med den här Glenn Hoddle-akademin nere i Andalusien, den som ska ge sparkade spelare en ny chans i karriären. 

/Erik Niva

Hur långt måste man gå för att hitta en riktigt, riktigt positiv nyhet om Liverpool FC?

Jo, lite drygt 1100 mil.

Walk with me:

I Montevideo finns ett annat Liverpool, en av alla dessa sydamerikanska klubbar som under tidigt 1900-tal lånade namn och färger av europeiska förlagor. Montevideo hade stort handelsutbyte med Mersey för hundra år sen, namnet föll sig liksom naturligt.

Det mest intressanta med det uruguayiska B-Liverpool är att de, lite till skillnad från förlagan, aldrig vunnit någonting. De har spelat i Primera División väldigt många gånger, men de har aldrig blivit vare sig cup- eller ligamästare.

Hur som helst. I fjol var de i alla fall uppe och nosade på den där titeln. Efter en fin säsong hamnade de i en av alla dessa märkliga playoffs och lyckades kvala in till Sydamerikas motsvarighet till Uefacupen. The Mighty Liverpool FC skulle äntligen, efter 90 år som förening, få spela internationellt.

Hur det gick? De åkte ut på rôva direkt. Men det hör inte till saken.

Eller, det hör visst till saken, men inte som ni tror. Ty det här är historien om en vecka som Liverpool FC hade varit stolta över (ja, alltså, det Liverpool FC där Jamie Carragher står längst bak iklädd bandana huvudbandage).

I fredags spelade LFC returmötet mot Cienciano Cusco. De spelade på 3500 meters höjd i Cuzco, i Peru, och de förlorade föga oväntat med 2–0.

Den sortens resor och bortamatcher och förluster sliter naturligtvis på ett lag, men LFC hade inte tid att vara trötta. De skulle nämligen hem och spela seriepremiär i Primera División fem dagar senare.

Liverpool hade lottats mot nykomlingen Cerrito, och ni som kan er uruguayiska fotboll vet ju att de tar väldigt allvarligt på det här med att lotta spelscheman.

Vi har alltså ett tröttkört, demoraliserad hemmalag (Liverpool). Vi har ett supertaggat, utvilat nykomlingsgäng (Cerrito).

Och då är vi framme vid själva cloun i den här berättelsen.

Cerrito gjorde nämligen 1–0 efter en halvtimme. Jobbigt!

Sen dyngade Nacional-fostrade Maureen Franco in 2–0 på straff. Jättejobbigt!

Sen fick Liverpool mittfältsankaret Michael Acosta utvisad efter en timme. Superjobbigt!

Och tror ni inte att den 21-årige argentinske anfallsgnetaren Facundo Escalante skickade in 3–0 efter 66 minuter också? Superjävladuperjobbigt!

Så, vad tror ni att Liverpool tänkte nu? De har åkt ur ”Uefacupen”, de har inga energidepåer kvar, de ligger under med 3–0 på hemmaplan i en seriepremiär, de spelar med tio man mot elva och det är nitton… nä, arton minuter kvar.

Liverpool tänkte: ”Vi är Liverpool”. Och så bytte de in Paolo Patritti och Matías Ricchero. Sagt och gjort:

1–3 (72) Carlos Macchi (kaptenen).

2–3 (73) Paolo Patritti.

3–3 (77) Matías Ricchero.

4–3 (79) Emiliano Alfaro.

Matchen tog slut för en halvtimme sen. Över till dig, Rafa Benitez.

/Simon Bank