Okej att vi skjuter in några rader om de italienska matcher som faktiskt har spelats mitt i alla textblock om matcher som ska spelas?

***

Den senaste veckan har ju förhandssnacket inför Serie A-premiären kretsat kring triangeldramat mellan Marcello Lippi, José Mourinho och Ciro Ferrara. Förbundskaptenen Lippi antydde att han trodde att Juventus skulle vinna ligan, en rosenrasande Mourinho pustade blårök om vilken brist på respekt för hans Inter det utlåtandet innebar, medan Ciro Ferrara undrade om inte allt ståhej inte egentligen bottnade i att Mourinho var rädd för hans Juventus.

På den sista presskonferensen inför Bari-matchen ombads så Mourinho att förhålla sig till det påståendet. Han fnös på det där avfärande sättet som han behärskar bättre än någon annan:
– Rädd? För Juventus?! Jo, säkert…

Jag tror ju inte att karln bluffade. José Mourinho är inte typen som är skraj för några motståndare – men att döma av den här premiärmatchen borde han kanske vara rädd för sitt eget lag istället.

Inter var bedrövliga mot Bari.

Bedrövliga.

Under första halvtimmen såg de mer eller mindre exakt ut som de gjorde ifjol; tungt, trögt, malande. Kruxet var bara att de nu saknade en Zlatan Ibrahimovic, som kunde locka fram inspiration ur en gråsten.

Mourinho var ju inte dummare än att han identifierade den andefattiga tempobristen. Efter bara 28 minuter lyfte han ut en oförstående Sulley Muntari, och ersatte honom med Mario Balotelli. Systemet korrigerades till en sorts anfallsdiamant, med Stankovic i botten, Balotelli och Eto’o på kanterna och Milito längst fram. En kvart senare fick han nog igen, och ersatte statylike Patrick Vieira med Ricardo Quaresma. 

Det blev lite mer energiskt, en hel del rörligare – och klart mycket mer förvirrat.

En störtlöjlig straffavblåsning gav visserligen Inter ett ledningsmål – Samuel Eto’o säker – men det maskerade ändå inte totalintrycket av en olycka på väg att hända.

Lucio och Materazzi hade redan krockat fram Baris vitryss Vitalij Kutuzov till ett friläge (den gången trampade han på bollen), och när Lucio halkade fram ännu en gratisyta till vitryssen så kunde han bara inte låta bli att peta in den.

Sedan återstod en kvart av ostrukturerad Hawaii-fotboll, då båda lagen var precis lika nära att snubbla in ett ledningsmål – fram till det att Baris lille argentinare Emanuel Rivas sköt ett friläge över i 93:e minuten.

Ligamästarna hemma mot nykomlingarna. 1-1 blev det. Ganska rättvist var det. Ett glesbesatt San Siro buade.

Och det hade kunnat vara värre.

***

Nu ser vi Juventus, va?!

/Erik Niva

Jamendåså.

Tillbaka på fastlandet igen efter en arkipelagisk liten utflykt, på väg till en allsvensk söndagskväll – och fortfarande upprymd efter en tämligen usel men resultatmässigt moralisk tv-match.

Serie A, var det ja.

Innan kvällens fullpackade meny känns det väl som att vi behöver få med oss ett par klubbar till? Vi går in i övre halvan, med det här i ryggen:

9. Sampdoria

10. Palermo

11. Udinese

12. Atalanta

13. Cagliari

14. Parma

15. Livorno

16. Catania

17. Siena

18. Chievo

19. Bologna

20. Bari

Nu smyger vi uppåt – och apropå det undrar jag om ni kan hjälpa mig med en liten tjänst. Jo, ni förstår att det är så att min uppkoppling är värdelös, så om någon kunde berätta hur toppen i Premier League-tabeller ser ut så vore det alla tiders. Tack!

SS Lazio

I fjol:

Lazio grande Lazio vann Coppa Italia i maj, vilket räddade en märklig säsong. Alla såg vilken kapacitet som fanns i laget, alla såg också att den rätt ofta var inkapslad i defensiv osäkerhet. Delio Rossi kunde lämna klubben med huvudet högt, i det stora hela, och efter sig lämnade han ett år som öppnade dörren mot framtiden. Lazio hittade äntligen en kanonmålvakt igen (Muslera), Matuzalem visade att han har det som krävs för att bestämma över ett mittfält, och Zaraté… var Zaraté.

I år:

Svårtippat. Säsongen startade ju fint med supercupen och allt, men det finns väldigt många frågor kring laget. De går in i hösten med anarki i truppen (Pandev, De Silvestri, Ledesma), med fortsatta konflikter mellan Lotito och I Irriducibili och med en backlinje jag inte känner mig helt trygg med.

Men alla frågor är ju inte negativa.

Kan Cruz få en nystart i en ny miljö, med all sin kvalité? Kan Mauro Zaraté fortsätta sin utveckling mot att bli en världsspelare? Är Eliseu den sorts sprinterytter som klarar det taktiskt hårdare klimatet i Serie A?

Faktum är att jag svarar ”ja” på alla de där tre frågorna, men att det ändå finns en oro kring årets och de senaste årens Lazio som kommer att hålla dem borta från en topp-fyra-strid. Men de kommer ju alltid att vinna ett derby eller två…

I skottgluggen:

Davide Ballardini (första året).

Serie A:s ende Säpo-agent gjorde ett bra år med Palermo, han trivdes särskilt mot de stora lagen där han kunde samla laget och spela på omställningar mot en stor (Cavani) och en liten (Miccoli) och han kommer utan större revolutioner kunna bygga vidare på Rossis spelsystem. Ballardini är en Sacchi-fostrad fyrbackstränare som gärna läser Herman Hesse. Det är alltså svårt att inte tycka om honom, solglasögon eller inte solglasögon.

I fokus:

Tänk lite på Wilton Figueiredo. Tänk er sen att han gjorde mål väldigt mycket oftare och räddade sitt lag i match efter match, och tänk att han gjorde det i Serie A. Där har ni Mauro Zaraté i ett himmelsblått nötskal.

I tabellen:

8:e.

AS Roma

I fjol:

Det var en dålig säsong för gamla presidenter i Italien. Franco Sensi, mannen som slagits lika mycket med norr som med väderkvarnar, somnade till slut in, och Rosella ägnade året åt att förhandla om försäljning, prata om försäljning och låta bli försäljning. Stundtals var såpan lite för bra för att vara sann, som så ofta med den här föreningen. När rykten gick om att den tyska familjen Flick, med fickorna fulla av blodspengar från nazi-tiden, skulle skicka in bröderna Gert Rudolf och Friedrich Christian (Mick Flick och Muck Flick) för att styra Roma satt dikten i ett hörn och höll käften.

På planen då? Tja, det var säsongen när Spalletti fick ta mer stryk än någon gång sedan han slog igenom. Roma startade Serie A horribelt, Totti var skadad och det var på det hela taget extremt oroligt i Rom. Tottis dröm om en Champions League-final på hemmaplan bar resten av säsongen, men när allt var över hade Roma ingenting med sig. Ja, utöver ett par spelare som lyft sig, då: Marco Motta kom i januari, och var lysande. Och Brighi tog över Perrottas roll som djupledslöpande mittfältare.

I år:

Roma har sina ekonomiska problem, och det är ingen överraskning att mercaton varit blek. Sportchefen Daniele Pradè har haft lite stolpe-ut med tidigare värvningar, och den här gången måste laget få någon form av injektion efter att Aquilani lämnat. Inte minst för att rädda Presidenta Sensi från att få opinionen alltför stenhårt emot sig,

Och vem kan stå för den? Jag är kanske dumfransk, men det vore fantastiskt om Jérémy Ménez kunde leva upp till sin potential. Spalletti har testat honom som trequartista under sommaren, och det är ju en kittlande tanke. Totti är så klart utdömd igen, men i ett lag med en fungerande offensiv i övrigt är hans direktspel fullkomligt elektriskt. Roma har nött in ett offensivare kantspel med Guberti och Taddei som understöd åt Vucinic och Totti, men det är ett spel som ställer oerhörda krav på De Rossi och Pizarro.

Det blir ingen enkel säsong för Roma. Men jag skulle aldrig räkna bort en förening med så mycket romantik i ryggsäcken.

I skottgluggen:

Luciano Spalletti, Italiens olyckligaste man, fick vara kvar genom en kaotisk höst i fjol. Han lyckades styra laget rätt, och förtroendet för honom är fortsatt acceptabelt. Nu går han in i en säsong utan särskilt mycket truppturbulens, vilket ironiskt nog kan gynna honom. Aquilani försvann, men det är mer en emotionell förlust än en taktisk. Spalletti gamblar lite och litar stenhårt på att Daniele De Rossi kan äta upp ett halvt mittfält själv. Det kommer att bli väldigt roligt att följa det försöket.

I fokus:

I går, i dag, imorgon: Er Pupone Francesco Totti.

I tabellen:

7:e.

Genoa FCF

I fjol:

Viktigast för Serie A är inte Inters främlingslegion eller om en Kaká eller Ibrahimovic kommer eller går. Viktigast är att den italienska fotbollen återföds och blodsätts, och Genoa gjorde det mer än något annat lag förra säsongen.

Leksakskungen Enrico Preziosi har lyckats med nästan allt i sitt projekt. Från Serie C1 till Serie A-toppen. Från ungdomssatsningen som tagit klubben till första serien på evigheter i Viareggio (2007) och vinsten i primavera-mästerskapen i våras, med spelare som Matteo D’Alessandro och Andrea Signorini (jo, Gianlucas gosse, utlånad till Alessandria i höst), till spetsvärvningarna.

Förra sommaren köpte Genoa bäst i världen. Thiago Motta och Diego Milito kom, ex-juventinon Gian Piero Gasperini totade ihop ett 3-4-3 som spelade Serie A:s mest positiva, modiga fotboll, tryggt i förvissningen om att Serie A:s bästa unga försvar (Criscito, Bocchetti) löste det mesta defensivt. Gasperini har alltid ett oerhört grundtränat lag, med 18-19 spelare som kan arbeta hur hårt som helst och som är helt inkörda i systemet. Det gav resultat 2008/2009.

Fjärdeplats, en Europa-biljett, derbyseger och en kappsäck full med pengar från Inter var vad man fick.

Ett stort, hjärtformat diplom var vad man förtjänade.

I år:

Problemet med att ha fantastiska spelare i en mindre klubb är att de försvinner.

Motta och Milito har dragit till Milano, det är förbannat trist men det är som det är. Milito går inte att ersätta, men man ska ha klart för sig att Gasperinis idé är en äggkläckningsmaskin för skyttekungar. Borriello vräkte in mål här, Milito flåsade Zlatan i nacken, och nu får Crespo eller Floccari chansen att leda en rörlig anfallstridente (även om Crespo verkar börja säsongen på massagebänken).

Med ett försvar som fortfarande ser ut som ett av seriens mest intressanta, och med Marco Amelia som förstärkning längst bak, så är det två offensiva frågor som avgör Genoas närmaste framtid.

Den ena handlar om hur Gasperini lyckas få ihop ett helt nytt anfall.

Den andra handlar om var Genoa ska spela sin fotboll.

Presidenten har lite försiktigt undersökt möjligheterna att flytta från klassiska Marassi, il calcios själsliga hem, och till en ny arena.

– Jag är inte från Genoa, jag står utanför vissa mekanismer och lokala motsättningar. Men så fort som någon föreslår något så säger någon annan att det inte låter sig göras, med en massa absurda och löjliga argument. Om man fruktar det nya riskerar Genoa att sjunka tillbaka in i det gamla, säger Preziosi.

Gradinata Nord litar på honom i vanliga fall, men just den striden kommer att skaka Genoa i grunden. Gammalt eller nytt? undrar Gasperini. Trea eller sjua? undrar jag.

I skottgluggen:

Gian Piero Gasperini (fjärde året).

Man ska ha klart för sig varifrån Genoa kommer. De hade gått igenom ett totalt kaos i ett och ett halvt årtionde när Preziosi gav spakarna åt Gasperini 2006. Spelare hade omsatts i enorma mängder, tränare hade kommit och gått, ägare likaså, och Genoas trovärdighet stod på minus.

Men Gasperini tog upp laget.

Gasperini fick laget att spela Italiens roligaste fotboll.

Och Gasperini fick laget att snudda vid en Champions League-plats.

Nu har han en oerhört tuff uppgift efter att ha tappat sina två viktigaste spelare (Motta, Milito), men grunden – det rörliga anfallsspelet – finns kvar. Möjligen ser de lite tunna ut på kanterna, möjligen är man väl beroende av att någon av alla nya anfallare exploderar – men Gasperinis status är av det slaget att han kommer att få chansen att misslyckas och försöka igen.

I fokus:

Hernán Crespo. Mimmo Criscito är kanske intressantast, och fyra andra anfallare står på kö för att peta Crespo – men hur man än vrider på det så kommer den gamle kaninen att springa in med allra störst press på sig.

De senaste åren har han plågats i Milano, men han har skött det snyggt. Nu ska han in och visa att han fortfarande kan leda ett anfall. Gasperini kommer att få stenhårt arbete av honom, som alltid, han kommer att få en anfallare som alltid finns i straffområdet när han ska finnas i straffområdet. Sedan återstår bara vad han kan göra när han väl är där. Jag tror att Floccari kommer både få mer speltid och göra fler mål.

I tabellen:

6:e.

/Simon Bank

 

 

UPPDATERAT!

Javafan, ska vi nu ändå uppdatera lördagssvepet så kan vi ju på passa på att få med söndagens tidiga väsentligheter.

Top of the league – ’avin a laugh.

Carlton Cole kan få göra drömmål bäst han vill, så länge han kvittar dem med att mata fram genomskärare till Jermain Defoe fem minuter senare.

Och så gjorde Aaron Lennon 2-1, och så har Spurs vunnit tre raka matcher och toppar ligan efter sin bästa start sedan Dubbelsäsongen 1960-61.

Jo, ni.

***

Men tillbaka till verkligheten nu. Simon Bank är fortfarande ur spel, så jag får väl ta mitt ansvar med lördagsmålen.

Serie A kickade hursomhelst igår. Pablo Ovaldo nickade in säsongens första mål mot sitt gamla Fiorentina, innan Adrian Mutu dundrade upp 1-1-målet i nättaket inför betongen i Bologna.

Ronaldinho visade att han kanske kan motsvara det uppumpade förtroende som Silvio Berlusconi bestämt sig för att ge honom. En förstaassist fram till Alexandre Patos första mål, en ännu bättre andraassist fram till samme 19-årings avgörande andra.

***

I England så fick Alex Ferguson se precis de forwardsmål han efterlyst. Wayne Rooney gjorde först sitt 100:ade Man United-mål med en fint tajmad nick, sedan spädde han på sin egen målskörd med ett turmål via Melchiot. Dimitar Berbatov avslutade ett fint litet chipanfall, och Michael Owen gjorde äntligen något rätt med en exemplariskt listig avslutning. Att Nani sedan fick in en frispark bakom en extremt passiv Chris Kirkland var av akademisk betydelse.

Arsenal fortsatte sin ångvältsstart på säsongen genom att rulla över ett hopplöst Portsmouth. Abou Diaby pricksköt omgående in 1-0, och sprang sedan hela planens längd för att rulla in 2-0. William Gallas höll uppe sin mål-i-varje-match-svit; i tisdags gjorde han mål med ryggen, och igår blev det alltså näsan. Och så fick 18-årige walesaren Aaron Ramsey göra sitt första Premier League-mål.

Heder också till domaren, som för ovanlighetens skull inte överbeskyddade målvakten, då Younes Kaboul helt enkelt bara tog plats i luften först för tröstmålet.

Emmanuel Adebayor höll sin och Man Citys fina säsongsstart vid liv, och ett samarbete mellan Hulls två nya anfallsförvärv från La Liga – Jozy Altidore och Khamel Ghilas – gav dem årets första hemmaseger. Kenwyne Jones sprang in kvitteringen – fint akrobatfirande – och nickade in ledningen när Sunderlands anfallsduo gav dem 2-1 mot Blackburn.

***

Efter tre Bundesliga-matcher har inte Bayern München vunnit en enda – och nye managern Louis van Gaal har alltså hamnat mitt i säsongens första riktiga kris. Chockförlust mot nyuppflyttade Mainz, där österrikiske landslagsmannen Andreas Invanschitz och burkinesen Aristide Bancé gjorde målen.

***

De snyggaste lördagsmålen hämtar vi i Frankrike. Jean-Alain Boumsong – av alla människor – fick absurt nog för sig att klacka in bollen när Lyon slog Auxerre, medan Monacos brasse Nene och Valenciennes ivorian Siaka Tiene mätte frisparkar.

***

Ligapremiär i Grekland, och vi noterar att Liverpools sydöstra sektion imponerar. Djibril Cissé gjorde ett och Sebastien Leto gjorde både ett och två när Panathinaikos bortavann mot Ergotelis.

***

Svenskmål då? Nja, inte mycket. Vi har Andreas Granqvists nick mot VVV Venlo, och skrapar vi tunnan hittar vi dessutom Mattias Moströms petmål för Kjell Jonevrets högtflygande Molde mot Ålesund. Men det var också det.

/Erik Niva

När man tippar en säsong finns det en rad mer eller mindre ”dolda” faktorer man måste ta hänsyn till. Den mest uppenbara är de Afrikanska mästerskapen; vilka lag som förlorar vilka spelare under hur lång tid.

En annan sådan faktor träder ikraft idag. Nu inleds nämligen den muslimska fastemånaden, ramadan. Fram till och med den 20 september ska troende muslimer i möjligaste mån avhålla sig från mat och dryck mellan gryningen och skymningen – och det är klart att en sådan kosthållning får konsekvenser för en professionell fotbollsspelare.

Olika spelare förhåller sig till det här på olika sätt. Vissa tillåter sig själva att göra avsteg från grundprincipen, medan mer aktivt troende spelare (som Sevillas skyttekung Frédéric Kanouté) följer den minutiöst.

Att redogöra för alla muslimska spelare i de europeiska toppligorna – och deras matvanor – klarar jag inte av, men här är en sammanställning över de spelare i de tre ligornas tänkta titelkandidater som i alla fall kommer att förhålla sig till ramadan.

 

Real Madrid

Karim Benzema
Mahamadou Diarra
Lassana Diarra

 

Barcelona

Yaya Touré
Éric Abidal
Seydou Keita

 

Arsenal

Bacary Sagna
Abou Diaby
Samir Nasri
Armand Traoré
(Robin van Persie – är gift med en muslim, påstås ha konverterat, men har själv aldrig bekräftat)

 

Chelsea

Nicolas Anelka
Salomon Kalou

 

Liverpool

Nabil El Zhar

 

Manchester United

–

 

Inter

Sulley Muntari

 

Milan

–

 

Juventus

Momo Sissoko
Hasan Salihamidzic

/Erik Niva

Hey ho, hey ho.

Blott två saker går före fotbollen i Italien, som bekant: Gud och Familjen.

(Om man undantar en tauterad grabb som jag träffade på när jag drack kaffe med Ola Wiklander i Firenze häromåret, som slog fast att de tre viktigaste sakerna i hans liv var ”Fiorentina, Familjen och Hitler”).

Jag har inte hört nåt från Gud, men eftersom jag är upptagen med Familjen – älskade vänner som gifter sig – i eftermiddag så kommer jag att missa premiären i Serie A. Hårda bud. Vi tröstar oss med lite torrsim så länge.

Så här långt hade vi kommit:

12. Atalanta

13. Cagliari

14. Parma

15. Livorno

16. Catania

17. Siena

18. Chievo

19. Bologna

20. Bari

Udinese Calcio

I fjol:

Det var väldigt svårt att inte älska Udinese i fjol. De hotade alla och ingen. Under ett svart italienskt fotbollsår var de längst kvar av alla i europaspelet och hankade sig upp på en sjundeplats i ligan, och ingen förstod egentligen hur allt gått till. Tippare och oddssättare hoppade från broar varje gång Udinese ställde sig i en spelargång, för man visste ju aldrig vilket lag man skulle få se.

Det som klickade offensivt, och fick in en hel anfallstridente i a-landslaget?

Eller ett horribelt försvarande lag där löpningarna liksom inte satt ihop med varandra?

I vintras gick laget nio matcher utan att vinna, med raden 0-2-7, under en Pasquale Marino som vägrade att tumma på sin strategi. ”Marinho” är den som bäst lyckats bygga vidare på Spallettis arv, med snabbhet i spelet och ett självklart offensivt grundtänkande. Pozzo-familjen gav honom förtroendet att lyckas och misslyckas, och som vanligt var Udinese ett av de allra mest intressanta lagen att följa. Gaetano D’Agostino var lagets hjärta och hjärna, och jagades av de största av fiskar när säsongen tog slut.

I år:

I torsdags presenterades truppen på Piazza San Giacomo. Fotomodellen Belen Rodriguez fick en Udinese-tröja med nummer tio och bar – enligt Udineses officiella hemsida – en väldigt kort och tajt klänning. Go figure.

Laget är, jodå, både sexigt och avslöjande i år också. D’Agostino går igenom sin karriärs största karakatärstest efter att ha blivit kvar trots att Juventus campade utanför hans port hela sommaren. Kan han göra en ny supersäsong, eller ramlar han ihop i bitterhet och nostalgi? Quagliarella åkte hem till södern och Antonio Floro Flores får förtroendet att ersätta honom. Corradi har kommit, och innan jag avgör vad det betyder så vill jag se hur Marino ser på honom: är han ett köp för att skaffa ett anfallsstrategiskt alternativ till så är det bra, är det en ny definition på sättet att spela anfallsfotboll (trögare) så är det dåligt. Pozzo-familjen hyllades av fansen i veckan, och det är lätt att förstå. Samtidigt har man tappat Pietro Leonardi, den sluge sportchefen, till Parma. Vi får se vad det betyder på längre sikt för klubben som når så otroliga resultat med en av Serie A:s minsta lönebudgetar.

I skottgluggen:

Pasquale Marino (tredje året)

En av alla unga, offensiva tränare som är på väg att förändra italiensk klubbfotboll. Marino är en hyper-offensiv strateg som låter sin tridente se ut som en tridente, och som har ett stort stöd bland supportrarna. Pozzo lät honom vara under den avgrundsdjupa svackan i vintras och lär inte röra honom på ett bra tag i år heller.

I fokus:

Gateano D’Agostino gjorde elva mål i fjol och var motorn bakom hela Udineses spel. Juventus-Secco la upp vad han hade på bordet, till och med Giovinco diskuterades, men affären gick inte igenom och nu är det upp till D’Agostino att visa hur han hanterar den smällen.

I tabellen:

11:a.

 

US Città di Palermo

I fjol:

Vad gör du om du heter Maurizio Zamparini, är Italiens svar på Jesus Gíl, känner att du har ett varumärke att försvara och din tränare går och förlorar mot Udinese i första omgången?

Jodå.

Du sparkar honom.

Zamparini må vara en komplett galning, men han gör lika mycket rätt som fel och han skyfflar in pengar i sitt ”Palemmo”. Han skickade ut Colantuono, tog in Matrix-agenten Ballardini och såg en säsong kravla sig över skamgränsen. Sättet de spelade på kan vi nu. Den superbe, enkle motorspelaren Fabio Liverani rensar upp allt och är gott samvete åt Bresciano och Fabio Samplicio som kan kasta sig framåt lite som de vill. Cavani gick in och blev en ny Amauri som lekkamrat åt Mini-Miccoli. Bakåt tog den danske maxi-keruben Simon Kjaer utvecklingssteg ett år för tidigt och framstod plötsligt som en av Serie A:s absolut mest spännande backtalanger.

Och appropå spännande: När säsongen rörde sig mot sitt slut hände två saker som sträckte sin betydelse in mot nästa säsong: Carozieri åkte fast i ett kokain-test, Ballardini skrev på för Lazio – och spindelmannen Walter Zenga red in i stan…

I år:

Först som sist: Jag har ingen aning om var Palermo ska landa i år. De kan lika gärna sluta topp tre som fjortonde. Med den reservationen så är det väl bara att spänna fast säkerhetsbältena och åka med.

Zamparini har inlett säsongen med att vara upptagen med att bråka med staten om la tessera och har kanske inte riktigt hunnit skapa någon konflikt med Zenga. Jag utgår ifrån att det kommer. Det finns mycket positivt som finns kvar från i våras, i övrigt har man skaffat en ny målvakt (Rubinho) och fortsatt på det sydamerikanska spåret (Bertolo, Pastore). Mest definierande för Palermos framtid är ändå att de har en hoper ungdomar på väg upp och in. För första gången någonsin har de blivit primaveramästare, och Abel Hernández är redan uppe och nosar på en a-plats.

Och negativt?

Jo, Liverani har dragit ett korsband och är borta till november. Miccoli tar kaptensbindeln, men det finns ingen i Palermo – och knappt ens i Serie A – som kan göra samma sorts jobb.

I skottgluggen:

Walter Zenga (första året)

Vinjetten är ingenstans lika passande som här. Zamparini är en cowboy, Zenga är en cowboy. Och bara en av dem behöver vara rädd om sitt jobb. Det blir någon form av 4-4-2, balansen blir säkert lite olika beroende på om Liverani spelar eller inte. Och ett underhållande år för alla neutrala.

I fokus:

Edinson Cavani kom för att göra ett av ligans tuffaste jobb, ersätta Amauri. Och han lyckades närapå. Fjorton mål, ett fint samarbete med Miccoli, och i år ska de göra om det igen är det tänkt.

I tabellen:

10:a.

 

UC Sampdoria

I fjol:

Man kan säga precis vad man vill om Walter Mazzarris tränargärning i Sampdoria (som alltså inte ska förväxlas med Andrea Doria), men man måste ge honom att han både fått ordning på Fantantonio Cassano, italiensk fotbolls gossen Ruda, och att han gett honom den perfekte anfallspartnern i Viola-rejecten Pazzini.

Men Pazzini kom inte förrän i januari, och då hade Samp redan förstört sin säsong. Mazzarris 3-5-2 var varken effektivt eller särskilt underhållande, med yttrar som hade svårt att hitta hela vägen fram, och jag satt själv på Marassi och såg den ultimata förnedringen: en förlust i lanterne-derbyt mot Militos Genoa. Mazzarris utveckling av laget hade stagnerat. Någon annan fick ta över.

I år:

…och in kommer alltså Gigi Del Neri, den gamle rutinerade rödräven. Alla som såg vad han gjorde med Atalanta vet att han klarar att göra stora saker med små resurser, och här får han jobba vidare med lite större plånbok, lite större ambitioner. Samp var seriens mest italienska lag i år (de har dessutom gott om prospekt i ungdomssektionen), och den grunden finns kvar. Riccardo Garrone, presidenten, har precis hur djupa fickor som helst, men han gillar inte att slösa. Och i Del Neri har en tränare som kommer att lyfta klubben redan utan storvärvningar.

4-4-2 kommer, bara det, att bli ett lyft och en säkerhet. Vänsterkanten, med Zauri och Mannini, är helt nu – men Samp kommer, naturligtvis, att stå eller falla med genialiteten och spetsen i dubbeln Cassano-Pazzini. Det räcker garangerat till övre halvan. Det kan räcka en bit till.

I skottgluggen:

Gigi Del Neri (första året)

Gigi har varit i ”Zena” förr, han vet hur viktig fotbollen är i il calcios vagga, och han har en respekt för derbyts betydelse. Det är en bra början. Hans lag är alltid välorganiserade, och cupmatchen mot Lecce visade att han redan har Cassano-Pazzini i storform.

I fokus:

Antonio Cassano, Peter Pan, Fantantonio.

I tabellen:

9:a.

 

/Simon Bank

 

 

Så, med bäst-före-gränsen i lika snabbt antågande som seriepremiären – vi börjar ju idag – finns det inte särskilt mycket att hålla på. Vi kör vidare på genomgången av Serie A:s mittenskik, och struntar i att fönstret står vidöppet och att en värvning som, låt säga, Zalayeta till Bologna, kastar tips över ända.

Det är ju ändå inte sånt vi bryr oss om.

Här har ni tabellen som vi känner den hittills:

14. Parma

15. Livorno

17. Siena

18. Chievo

19. Bologna

20. Bari

Calcio Catania

 

I fjol:

Catania märktes, det får man i alla fall ge dem. Spindelmannen Walter Zenga forsade in i Serie A med sina gräl och med Gianni Vios alla galna varianter på fasta situationer. Pietro Lo Monaco, sportchefen, hotade att slå in tänderna på Mourinho och Catania vann elva av nitton matcher hemma på Massimino, en av nitton bortamatcher, och hängde kvar utan problem.

En bra säsong, på det hela taget. Zenga spelade med ett 4-3-3, och även om prestigevärvningen Nicolae Dica tokfloppade och laget var ojämnt både över säsong och i enskilda matcher (vilket ofta var lynnige, övermbitiöse Zengas fel) så fanns det stora kvalitéer. Lo Monaco har satsat hårt på att plocka agentinare till klubben, och fortsätter på samma linje inför den här säsongen.

I år:

President Pulvirenti och sportchefen Pietro Lo Monaco har löst det mest grundläggande. Ett nytt treårskontrakt för planhyra av kommunalägda Massimino, och Mascara är kvar. Och det kommer att bli fina derbyn igen, om nu publiken släpps in. Häromdan körde ett gäng Palermofans den gamla fina ramsan ”Chi non salta catanese è, hey”. Den som inte hoppar håller på Catania.

Walter Zenga hoppade. Och det uppskattades inte av alla i Catania, kan man säga.

Det argentinska spåret lever och frodas, som sagt.

Målvakten Mariano Andújar, mittfältarna Barrientos och Ricchiuti och tunge mittbacken Spolli har anslutit, och gör Catania till Serie A:s allra mest argentinska klubb. Viktigaste värvningen? Tja, om ni frågar mig så kan det aldrig vara dåligt att ha en karaktärsspelare som Gennaro Delvecchio i laget.

I skottgluggen:

Gianluca Atzori (första året).

Atzori tar sitt första riktigt tunga tränarjobb och har inte särskilt mycket att luta sig mot. Han kommer att bygga vidare på Zengas 4-3-3, förmodligen i en mer kontrollerad variant. Anfallet är potent, med klasspelaren Mascara och speedkulan Morimoto kompletterade av någon av sydamerikanerna.

I fokus:

Så länge som Giuseppe Mascara fortsätter att göra eurogols i parti och minut är det ju svårt att komma förbi honom. Han har två år kvar på kontraktet och ett kontrakt kvar att skriva i karriären. Med en till säsong som den i fjol borde han flytta nästa sommar.

I tabellen:

16:e.

 

Cagliari Calcio

 

I fjol:

En av de mest intressanta matcher jag såg live i vintras var när Cagliari åkte till Turin och plockade tre poäng av ett chockat Juventus. Det fanns något sanslöst optimistiskt i sättet Cagliari tog sig an uppgiften, även när de låg under med 2–1. De ville vinna. De trodde att de skulle göra det. Och de gjorde det.

Daniele Conti, Brunos pojk, var bläckfiskfenomenal på mitten när han väl kom in i matchen, Acquafresca sprang på allt, den vackre Alessandro Matri avgjorde och pratade efteråt om ett fantastiskt lag där alla visste sin plats.

De var värda det. De lärde Italien lite och sig själva mycket. Presidenten/matpatronen Massimo Cellino tog över Cagliari som väldigt ung, och förra hösten gjorde han något han aldrig gjort förut: Han lät bli att sparka en tränare. Mister Allegri samlade ihop en poäng på de första sex matcherna, men fick jobba vidare i lugn och ro.

Det betalade sig. Sardinien är ett speciellt ställe (Antonio Gramsci har skrivit mycket om det) och Cagliari är numera en speciell klubb. De värvar ungt och smart, bortom de självklara, invanda lösningarna, och spelare blir gärna kvar. De påminner lite om Kalmar FF.

 

I år:

Allegri har blivit av med sin skyttekung. Acquafresca spelar för Atalanta i höst. Ändå är målsättningen att förbättra niondeplatsen från i våras, och det låter som att gapa efter väldigt mycket.

Cagliari är lite som Siena, ett lag som är lätt att underskatta, men jag tror att de får det lite tuffare. Nené kommer från Nacional för att ersätta Acquafresca, och det ska mycket till för att han ska lyckas med både omställningen till Serie A och till rollen som frälsare. Conti och Jeda var magiska stundtals i fjol och kommer att göra ett bra jobb, och längst bak finns en av Serie A:s bästa målvakter i Marchetti. Men det är svårt att upprepa sensationer, och avsaknaden av Acquafresca måste vara en liten, vass nål i självförtroendeballongen.

I skottgluggen:

Massimiliano Allegri (andra året)

Allegri vann Cellinos förtroende, bara det är skäl nog att tro att han är något alldeles extra. Han fick Cagliari att spela ett flödande, friskt 4-3-1-2 med rasande snabba kontringar. Nu har Cellino pratat om att bygga en ny arena på Sardinien, och Allegri sitter med ett tvåårskontrakt. Det ska mycket till för att det ska rivas.

I fokus:

När en klubb som minibergamaskerna Albinoleffe är uppe och snuddar på Serie A så kan man räkna ut att de har något speciellt. De hade Federico Marchetti, en 26-årig målvakt som har allt. Han är lugn, han står upp, han är stor, han läser spelet, han har bra reflexer. När han kom till Cagliari var han ännu bättre, och i somras debuterade han i landslaget. Precis så bra är han.

I tabellen:

13:e.

 

Atalanta BC

 

I fjol:

Jag satt och såg en av Atalantas allra bästa matcher i fjol, 3–1 mot Inter hemma i Bergamo, och det var ytterligare en uppvisning av ett smart sammansatt lantislag med liten budget. Ruggeri-familjen har styrt klubben i femton år, och i början av fjolårssäsongen lämnade stroke-drabbade pappa Ivan över spakarna till sonen Alessandro, 21 år och italiensk toppfotbolls yngste president. 33-åriga systern Francesca är vicepresident.

På planen var Atalanta hyfsat anfallsglatt, i alla fall på hemmaplan. Doni och Floccari kunde plocka ner bollar från månen om det krävdes, Cigarini samlade upp allt löst på mittfältet och jag gillar verkligen Simone Padoins hårda lagjobb och enkla spel.

Atalanta gjorde sitt, de gjorde det snabbt – och sen kändes det ganska tidigt som att de var klara med säsongen. Resten handlade om att spela av tiden, och att hitta rätt tränare för nästa projekt.

I år:

Gigi Del Neri följte hjärta och plånbok och drog vidare till Samp och Marassi, istället presenterades Angelo Gregucci på en Bergamo-fest i somras. Det gick inte helt lugnt till.

Gregucci kommer till ett intressant bord, om än inte festdukat. Sportchefen Carlo Osti lovade före sommaren att inte släppa iväg de bästa spelarna, men sen drog registan Cigarini till Napoli och Floccari till Genoa.

Förlusten av Floccari grämer mig lite, det hade varit roligt att se honom och Acquafresca spela kontringsfotboll ihop. Men Cristiano Doni är kvar, och Acquafresca har pratat om att bli den nye Pippo Inzaghi.

Så vad har dom, då? Mer än en Halmstad-BK-kompetent, lugn förening som vet precis vad de sysslar med?

Den romerske köttbullen Tiribocchi kommer från Lecce. Han är för rolig, som en tv-spels-figur som springer genom väggar för att komma fram. En nyttig värvning, så klart. Och i går kom Fabio Ceravolo fårn Reggina, en ung, lovande forward. Typisk Atalanta-värvning.

Frågan som återstår att besvara är vem som ska ersätta Cigarinis kvalitéer som speluppläggare.

 

I skottgluggen:

Angelo Gregucci (första året)

Orutinerad, oskriven och inte särskilt betrodd än. Men i Atalanta kommer han att få tid på sig, och han kommer inte att behöva revolutionera något. Gigi gjorde ett bra jobb, det är bara att bygga vidare på hans 4-4-1-1 och se till att Acquafresca får allt han behöver för att göra sina femton mål.

I fokus:

Robert Acquafresca har kontrat in tio respektive 14 mål för Cagliari de senaste två säsongerna. Nu får han hjälp av fenomenet Cristiano Doni, och enligt rapporterna från försäsongen trivs de redan ihop. Dags för tvåsiffrigt igen?

I tabellen:

12:a.

 

/Simon Bank

Okej, efter roliga timmen i Niva-regi är det tillbaka till skolbänken igen.

Imorgon sparkar Serie A igång med derbyt Bologna-Fiorentina och nervmötet Siena-Milan, och vi jobbar oss upp genom tabellen. Nykomlingarna är avklarade, nu börjar vi gräva. Tabellen så här långt:

14. Parma

15. Livorno

20. Bari

Bologna FC

I fjol:

Ja, det började ju bra i alla fall… Bologna klev in i Serie A med vissa förhoppningar, och började med att åka till San Siro och plocka Milan på tre poäng.

Det såg ut som ett bra år.

Det blev ett annus horribilis.

Två sparkade tränare, ett försvar som läckte fritt, en sanslös värvningsräd under vinterfönstret som inte gav särskilt mycket, Giacomo Bulgarelli avled i februari och det var oroligt i och kring klubben. Till slut överlevde de, efter att Papadopulo kommit in de sista omgångarna och efter att Marco Di Vaio burit laget genom säsongen med ofattbara 24 mål för ett lag som slogs för att hänga kvar. Ingen annan i laget gjorde mer än fyra mål.

 

I år:

Orolig sommar, oroliga tifosi.

Familjen Menarini, med presidentan Francesca Menarini i täten, har fått jobba. Först var det ju det där ryktet om att Luciano Moggi var på väg in i klubben som fixare och fufflare. Ryktet var dessutom lite sant, pappa Renzo hade frågat Moggi om ett och annat och fått lite tips. Och när protesterna lugnat ner sig handlade resten av sommaren om en trupp som behövde förstärkas, om begränsade resurser – och om en väldigt relevant fråga:

Vem ska betala?

Bologna firar hundra år i år, men ägarfrågan har varit fullt i klass med Baris såpopera kring Antonio Conte. Presidentan lovade att inte sälja klubben, sedan förhandlade familjen Menarinis bolag Aktiva Spa ändå med albanske oljemiljonären Reza Taci och kom till slut överens om att sälja sin del av Bologna.

Ett par veckor senare hade Taci (ägare till Taci Oil, och mannen som legat bakom att Milan åkt till Tirana för att spela vänskapsmatcher) dragit sig ur affären.

Mitt i kaoset ska Papadopulo försöka sätta ihop ett lag som kan ge Di Vaio lite understöd. Osvaldo kom från Fiorentina i vintras, många tror att han är mannen som kan avlasta skyttekungen. Men det finns mer som talar emot Bologna än som talar för.

Sergio Volpi – en typ jag tycker väldigt mycket om – skrev på för Reggina i juli och Bologna åkte ur cupen mot Frosinone. De jagar fortfarande förstärkningar (sist in: Daniele Portanova, från Siena). På lördag kväll tar man emot Fiorentina i det appeninska derbyt, och det blir början på en ny kamp för livet. Häromveckan fick Papadopulo frågan om vilka spelare han behövde.

– Vi har bara två anfallare med vissa karaktärer, det är den viktigaste frågan. Sen behöver vi en ytter, en mittfältare och en back.

Det lät som att han bad om ett nytt lag.

I skottgluggen:

Giuseppe Papadopulo (andra året).

Trebackslinje-man som varit Italien runt utan att stanna särskilt länge någonstans. Han är van vid att arbeta med små medel, och den erfarenheten kommer väl till pass i Bologna. Själv har han sagt att han har ett mer stabilt lag i år än i fjol, men det är ju sånt man säger. När Marco Di Vaio fick frågor om laget och läget i samband med att de nya dräkterna presenterades hymlade han inte med att det blir ett nytt år av kamp.

I fokus:

Jo, Marco Di Vaio, förstås. Och Mudingay, om han stannar. Men om vi ska titta på något som är mer akut så hänger förstås väldigt mycket på att Emiliano Viviano lyckas. Viviano är en 24-årig målvakt som varit bofast i u-landslagen och som Bologna deläger ihop med Inter. Viviano går in för att axla en tung målvaktstradition – och han kommer att gå i på det djupa direkt.

I tabellen:

19:e.

 

AC Chievo

I fjol:

Det finns inga goda skilsmässor, men Chievo hade långt tålamod med Giuseppe Iachini och när han till slut fick sparken strax före vinteruppehållet låg hans lag sist i serien. De hade vunnit en match, hade kört fast i sitt 4-3-3 och gjorde helt enkelt inga mål.

Entré: Mimmo Di Carlo.

Med små förändringar (ett mer centrerat anfall, ett lite mer packat mittfält) fick han fart på laget och skakade liv i bandieran Sergio Pellissier. Efter ett par dagar åkte de upp till Turin och gjorde en kanonmatch mot Juventus, självförtroendet var tillbaka och Chievo såg sig aldrig om. I våras var de nästan oslagbara.

Chievo vet var de kommer ifrån.

De har kakkungen Luca Campedelli i ryggen, men de är och förblir ett hårdslitande småklubbslag utan storpublik och utan glamourfaktor. De är älskade över hela världen, och över hela Italien, men är dömda att leva i skuggan hemma i Verona, och det är fortfarande på det viset att Campedelli – som är rasande underhållande att lyssna på – får gå ut och dementera att det skulle ha funnits långtgående planer på att slå ihop Chievo med gamla klassiska Verona.

I år:

Chievo har kvar själva ryggraden i laget. Mimmo Di Carlo kommer att stå och se snygg ut vid bänken i höst också, Stefano Sorrentino verkar bli kvar mellan stolparna och Pellissier är kvar, vilket betyder hur mycket som helst. De flygande åsnorna måste ha sina vingar, den omsjungna Bentegodi-andan.

Mimmo har fortsatt med sitt 4-3-1-2 under sommaren, med spetsansiktet Giampiero Pinzi i en rätt tillbakadragen trequartistaroll och kraft- och nickstrikern Bogdani bredvid Pellissier. Gamla PSG-skägget Mario Yepes gjorde en helt okej förstasäsong och fortsätter som försvarschef, ett ansvar jag undrar om han bär ett helt år.

Chievo omges fortfarande av rykten. Sportchefen Giovanni Sartori wheelar och dealar fortfarande, möjligen är en ny forward på väg in för att avlasta Pellissier med målskyttet. När Campedelli fick en fråga om vad han ångrade under sitt presidentskap flinade han och svarade att det var ju fan också att han inte värvade Ibrahimovic och Drogba när han hade chansen, det var ju så väldigt nära att de hamnade i just Chievo.

Det var ett roligt skämt – men Drogba eller Ibra hade kunnat ge Chievo en lugn resa mot nytt kontrakt.

Nu kommer de att få slita ont för just det.

I skottgluggen:

Mimmo Di Carlo (andra året).

I veckan genrepade Chievo mot Mantova, klubben som Di Carlo tränade mellan 2003 och 2007. I paus av matchen (som Chievo vann med 3–0) vecklade Mantova-fansen ut en banderoll med ett kärnfullt budskap:

– Grazie, Mimmo.

Di Carlo slog igenom som tränare när han förde lilla Mantova rakt igenom två serier, från Serie C2 och upp i Serie B. Våren med Chievo har lyft hans anseende en bit till, och förtroendet för honom är enormt. Det ska mycket till för att han ska tvingas kliva av.

I fokus:

Sergio Pellissier. Igen. Han bar laget under succévåren, och han förväntas göra det igen. Nu är han ju en – väldigt, väldigt lycklig – landslagsman också.

I tabellen:

18:e.

 

 

AC Siena

 

I fjol:

Tja, Siena gjorde det som Siena alltid gör.

De överlevde.

I ett Serie A som följer en tydlig utveckling, där de stora städerna tar plats och de små städerna sorteras bort, är Siena ett fantastiskt undantag, med sin ungdomsverksamhet och sina kloka spelaraffärer.

Klubben med den vackraste presidenthistorien i serien (Paolo De Luca, en napolitanare, bestämde sig för att bli kvar efter att ha förälskat sig i stan när hans son vårdades på ett lokalt sjukhus) förändrades i grunden när De Luca först sålde klubben till en grupp med lokala affärsmän i mars, för att sedan avlida bara ett par timmar senare. Det fanns och finns något sagolikt över den här föreningen, och de gjorde en ny utmärkt säsong i fjol. Fjortonde plats, bergsäkert kontrakt. Marco Giampaolo coachade hyfsat modigt, och laget hade seriens bästa ytterbackar i Cristiano Del Grosso (vänsterbacken, som är kvar) och kolombianska pendeltåget Juan Zuniga (högerbacken, som sålts till Napoli).

Kantspelet var grunden i Sienas framgångar. Sommaren fick de ägna åt att, sakligt och i skymundan, bygga på nytt.

 

I år:

Skötsamma Siena, tungt sponsrat av lokala banken Montepaschi, lyckades behålla Giampaolo, men tappade en hel del annat.

Viktige försvarschefen Portanova hamnade i Bologna, Zuniga alltså i Neapel, franskmarockanen Houssine Kharja spelar för Genoa i höst.

Kvar finns en sund förening, Big Mac Maccarone på topp, och ett par värvningar som man liksom räknar med ska rädda Siena ett år till, även om 0–3 mot Samp i förra veckan inte lämnade några garantier.

Albin Ekdal har lånats ut av Juve, och står i kön bakom Vergassola, som man inte petar hur som helst. En del speltid kommer Albin garanterat att få. Tyngre är trycket på den andra Juve-ankomsten, Michele Paolucci väntas leverera mål.

Gör han det hänger Siena kvar igen.

I skottgluggen:

Marco Giampaolo (andra året)

Blev kvar i Siena trots att han var ute och flörtade med andra klubbar i somras. Ung, äregirig, offensiv coach som passar alldeles utmärkt i Siena. President Stronati blev lite sårad när han förklarade att han kunde tänka sig att lämna, det är sånt som kan slå tillbaka om resultaten går emot, även om Siena inte brukar vara särskilt snabba på hanen när det gäller att sparka tränare.

I fokus:

Det finns förstås många större och viktigare spelare – men den jag är mest nyfiken på av alla (om vi räknar bort chauvinismen och det uppenbara Ekdal-intresset) är färska Roma-köpet Aleandro Rosi, som ska ersätta Zuniga som högerback.

Rosi är samma typ, en grundoffensiv wingback som kommer att forsa fram. Det ska bli kul att se honom i Siena.

I tabellen:

17:e.

 

/Simon Bank

Nä, vad säger ni? Klockan börjar ticka mot fem, och det innebär att arbetsveckan är över för de allra flesta av oss.

Ska vi ta och stänga den med en enkel liten frågesport?!

Såhär då.

Första ledet: Sedan Premier League initierades sommaren 1992 har x klubbar spelat i divisionen. Hur många?

Andra ledet: Under samma tidsspann har y arenor använts för Premier League-fotboll. Hur många?

Race on. Jag tippar att jag får det första helt korrekta svaret efter… 18 minuter.

Vinnaren får… Javafan får vinnaren?! Jo, han eller hon får välja mellan ett ex av min bok ”Den Nya Världsfotbollen” och en jävligt ful Sportbladet t-shirt.

Kick it.

UPPDATERAT!!! Tävlingen avgjord. 13 minuter tog det – och my man Martin Bengtsson tog hem det.

Pikanta detaljer:
* Allra snabbast var faktiskt en viss Simon Bank. Det tog honom blott nio minuter att vaska fram rätt svar, men bisarrt nog valde han att mejla in svaret. Vilket naturligtvis inte godkänns.
* Jonas Dahlqvist från Canal Plus försökte blanda sig i – men misslyckades hårresande, trots en bombmatta av vilda svarschansningar och yviga regeltolkningar.
* Dahlqvist trodde sig kunna ett och annat, men gick på några av de enklare minorna. Han trodde till exempel att Coventry hade spelat PL-fotboll på sin Ricoh Arena.
* Den riktiga slamkryparen är dock att både Crystal Palace och Wimbledon spelat PL-fotboll – men tillsammans bara använt en arena.
* Sköna namn bland de mer bortglömda arenornna: Ayresome Park (Middlesbrough), Baseball Ground (Derby County), Boundary Park (Oldham), Burnden Park (Bolton Wanderers), County Ground (Swindon Town). Filbert Street (Leicester City), Oakwell (Barnsley), Roker Park (Sunderland) och Valley Parade (Bradford City) 

/Erik Niva

Vilken spelare har gett Sverige ledningen i en VM-final i fotboll?

Jag har använt den frågan som en slamkrypare när man vill sätta dit någon, det luriga med den är ju att det finns två svar på den, inte ett.

Jo, Nils Liedholm har gjort det.

Och Hanna Ljungberg har också gjort det.

Hon rullade in ett skott efter 40 minuter av finalen mot Tyskland 2003, jag vet för jag var där, i Carson, LA, USA. Tyskorna vände och vann i förlängning, Hanna Ljungberg grät – hon mådde alltid fysiskt dåligt av förluster – och sex år senare ska hon sluta med fotboll.

Damfotboll är, vid sidan av anglicismer och en grundläggande motvilja mot att förstå hur man egentligen ska skriva blogg, en av våra svagheter i det här forumet. Men nu är det som det är. Hanna Ljungberg slutar med fotboll, och det ska kommenteras.

Ljungberg är en av mina absoluta favoriter. En terrier med spräckelögon som alltid varit precis lika klok utanför planen som hon varit dum i huvudet på den. Ja, alltså dum på det sättet att hon konsekvent vägrade att spara sig själv och sin kropp. Jag skrev om det efter en av de där skadorna som gjorde att man förstod att det snart skulle vara över, sommaren 2007:

Hanna Ljungberg skadar sig.

Hon brukar gör det.

Skicka in en fotboll i en vägkorsning, lura i henne att det är match – och hon kommer att dyka med huvudet före mellan en gul Volvo V70 och en blå Opel Vectra för att hinna först. Hon har alltid spelat så, och hennes kropp måste hata henne för det.

Det är klart att jag kommer att sakna fotbollsspelaren Hanna Ljungberg, det kommer alla att göra. Hon kunde göra fullkomligt magiska saker med de där små fötterna och är, som Jennifer Wegerup skriver i dagens tidning, en av de största spelare vi haft i det här landet. Hon var tvungen att vara en krigare för att kunna vara en lirare, och hon offrade sig hänsynslöst i den striden.

Men precis lika mycket har jag tyckt om att se henne jobba utanför planen, hur hon varit den ultimata, tålmodiga representanten för en sport som fortfarande slåss.

Hon måste ha varit så oerhört jävla trött på att alltid behöva vara representant, att inget bara kunde vara, att man inte kunde göra en dålig match utan att behöva kommentera ”men vad betyder det här för damfotbollen?”. Men Hanna Ljungberg gjorde det alltid, och hon gjorde det alltid begåvat och fenomenalt roligt. Hon var – och är – alltid värd att lyssna på.

I just Carson blev hon pepprad av en övertänd amerikansk journalist som ville veta allt om hur det var att spela fotboll i Norrland, om hur kallt det var och om man kunde säga att people from Norrland are special.

– Well…, sa Hanna Ljungberg och var tyst ovanligt länge innan hon avslutade meningen:

– We speak a bit slow.

Hon sprang snabbt, hon dribblade snabbt, hon blev snabbt min favorit och hon pratade nog oftast rätt snabbt också.

Nu slutar hon, det kommer att finnas ett hål i svensk fotboll efter henne.

Två äpplen högt. Och väldigt stort.

/Simon Bank

Ni trodde att jag skulle sätta er på att plöja igenom typ alla mål från gårdagens 38 Uefa Cup-matcher, va?!

Nänä. Jag är en schysst gateway-kille som tar mitt urvalsansvar. Här har ni istället – med reservation för att jag garanterat missat något – de åtta mål från gårdagens Uefa Cup (jaja, Europa League) som ni faktiskt borde ta er tid att se.

9. Pizarro lyfter fram, De Rossi lyfter vidare och Totti sveper in. Väldigt fint lagmål, som gav Roma en 3-1-ledning i slovakiska Kosice.

8. Mladen Petric skjuter hårt när HSV går upp till 2-0 borta mot Guingamp.

7. Nye brassen Nilmar delikatessklackar fram Beppe Rossi i Villarreals bortamatch mot NAC Breda.

6. Costaricanske sensationen Bryan Ruiz byggde på sitt rykte med två mål mot Karabach, det första en läcker lyra.

5. Vansinnig dribblingsrush av Engin Baytar ger gamle Rigobert Song öppet mål, när Trabzonspor likafullt var chanslösa mot Toulouse.

4. Super-super Milenko Acimovic demonstrerar hur en frispark ska slås, för Austria Wien borta mot Metallurg Donetsk.

3. Uruguayanaren Luis Suárez har nu definitivt tagit steget till att bli Ajax nästa jätteexport. Fyra raka mål mot Slovan Bratislava. Det första var en uppvisning i hur perfekta en första- och en andratouch egentligen kan bli.

2. Totalt nio mål, när Werder Bremen visade sitt rätta, Schaafska ansikte genom att slå kazakiska Aktobe med 6-3. Tröstmålet var snyggast. Samat Smakov spikade slutresultatet genom att testa hur hårt man egentligen kan skjuta en fotboll.

1. Jag har nominerat Evertons 18-åring Jack Rodwell till the next big thing i England, och han gör mig inte besviken. Två mål mot tjeckiska Sigma Olomouc på Goodison – och det är svårt att inte gilla det andra bäst.

***

Svenskar då? Tjavars. Elfsborg hade sina chanser, men föll likafullt med 3-0 på Olympiastadion. Alla tre av Lazios mål –Kolarov, Zárate och Mauri – hade väl egentligen kunnat göra anspråk på någon form av listplacering.

Och så höll sig Marcus Berg återigen framme med ett sånt där måltjuvsmål som verkar anspråkslöst när det görs – det var 4-0-målet – men som krävs för att bygga upp säsongsskörden mot 25-strecket.

/Erik Niva