Jaha, ska vi försöka hitta fördelar med att tvingas ställa in premiärresor då?! Det var faktiskt inte särskilt svårt. Hade jag kommit iväg som planerat hade jag suttit på ett tåg mellan Blackburn och London – via Preston – samtidigt som Arsenal mötte Everton på Goodison.

Och det får jag ju lov att säga att jag var glad att jag inte gjorde.

Vilken bestialiskt vacker uppvisning i konsten att vara effektiv och elegant på samma gång. Jag skriver några rader om det här, och ni förtjänar att se det längre sammandraget här. Vill ni bara ha kortversionen så böjde alltså Denilson in 1-0, innan nye Vermaelen och gamle Gallas nickade in varsin frispark före paus. Sedan sprang Fàbregas in med både en och två bollar – och hyllade stiligt sin fallne kamrat Daniel Jarque – innan ligacomebackande Eduardo drog nytta av Arsjavins tråcklande.

Vem har sett ett lag göra en bättre engelsk ligapremiär?

En stol stod alltså tom på Ewood Park, men det brydde sig de tillresta Man City-fansen måttligt mycket om eftersom de fyllde 7 000 andra. Drömstarternas drömstart, då Adebayor svepte in 1-0 redan efter dryga två minuter. Sedan såg väl City måttligt samtrimmade ut under återstående ordinarie matchtid, men stålmannen Stephen Ireland bestämde sig till sist för att skicka in bollen i mål på stopptid.

Givetvis var det Stamford Bridges egen hatfigur Stephen Hunt som skulle raka in säsongens allra första Premier League-mål. Nu gjorde det till sist inte så mycket. Didier Drogba vände på egen hand, med en egendomligt överskruvad frispark och en lika snygg som turlig inläggslobb på stopptid.

I övrigt så konstaterar vi att Mark Noble gjorde en kopia på Denilsons mål när West Ham bortavann mot nyuppflyttade Wolves, men att Wigans colombian Hugo Rodallega förmodligen ändå stod för premiärdagens vackraste, med sin halvvolley på Villa Park. Vill ni se hur Stoke pressade sönder Burnley – efter ett patenterat inkastsmål av Rory Delap – och hur Fulham vann över ett demoraliserat Portsmouth så har ni möjligheten.

***

Ur svensksynpunkt var väl det största som hände igår att Marcus Berg gjorde sitt första mål i Bundesliga. 4-1-målet mot Dortmund var vare sig det snyggaste eller viktigaste han gjort i sitt liv – men det var likafullt hans första Bundesliga-mål.

I tungviktsmötet mellan Bayern München och Werder Bremen så klev de stora namnen fram. Genombrottande Mesut Özil gav Bremen ledningen, rekordköpet Mario Gómez kvitterade. Stuttgarts brasse Élson satte lördagens tyska långskott, i samma match som ryske Pavel Pogrebnyak petade in sitt första mål för sin nya klubb. Wolfsburg låg under med 1-0 borta mot Köln i Lukas Podolskis hemkomst, men visade varför de är mästare genom att vända med tre mål på några få minuter, Edin Dzeko gjorde såklart ett och Oba Martins premiärsatte ett annat.

***

Okej, är ni redo för ett fem minuter långt franskt klipp då?! Såklart att ni är. Mästarna från Bordeaux imponerade igen, flyttsugne Marouane Chamakh nickade in två hörnor – men framförallt så hoppade ju Champagne-Charlie Davies in i paus och presenterade sig omgående genom att skyffla in två mål. The boy is a star.

***

Ligapremiär i Skottland också. Aiden McGeady satte två när Celtic imponerade med 3-1 borta mot Aberdeen, Lee McCulloch dundrade in en missil när Rangers gjorde vad de skulle i och med 4-1 mot Falkirk.

***

På andra sidan det stora vattnet vet vi ju att Superclásicon mellan Boca Juniors och River Plate brukar väcka känslor. Och ja… Såhär såg det ut när klubbarnas Novena-lag – typ P13 – bokstavligt talat drabbade samman.

***

Och avslutningsvis – the Ghost Goal of the Day. Crystal Palace jagade resultat borta mot Bristol City, och låneslöftet Freddy Sears petade effektivt in bollen. Målställning och ut, hela domarteamet missade det uppenbara – och Neil Warnock ombades att kommentera episoden.

Good fun.

Och jodå… kontroversielle ordföranden Simon Jordan fick säga sitt också.

Good fun.

***

Men om nu Jordan tagit oss in på hela den här diskussionen om sportslighet – ska vi då inte ta en titt på detta också?! South Melbourne FC möter Sunshine Georgies i den australiensiska andradivisionen. De har fått ett inkast eftersom motståndarna skickat ut bollen för att behandla en skadad spelare, och kastar såklart därför bollen till motståndarnas målvakt.

Men vad händer? Jo, South Melbournes brassemittfältare Fernando jagar efter, snor bollen av målvakten, petar in den i mål – och firar som om han just satt en 30-metersfrispark i krysset i VM-finalen.

Good fun.

/Erik Niva

Jodå, matcher ska summeras och dissekeras – men eftersom vi alltid satt en ära i att vara framåtblickande och visionära, snarare än grubblande gårdagsgrimpeurer så kan vi väl lika gärna avsluta den här ligagenomgången för den här gången.

Lyon vinner Ligue 1. Niang blir skyttekung. Perrin får sparken först av alla.

Var det nåt mer ni ville veta?

5. Paris Saint-Germain

Vad vill dom?

Egentligen: Vinna ligan. Officiellt: Visa att de skulle kunna vinna ligan.

Vilka är dom?

Ni vet ju att PSG är fotbolls-Europas gossen Ruda. När kontinentens alla huvudstäder träffas på sina fotbollskonvent får Paris sitta längst bak och skämmas, i bästa fall. I sämsta fall får de stå i ena hörnet med en strut på huvudet. Då ser de ut som Nicolas Anelka.

En stad med två miljoner invånare har inte lyckats få ihop ett internationellt storlag, och är inte ens väldigt intresserade av det. Det är den ena sanningen om PSG.

Den andra är att de håller på.

Jag skulle ju vilja såga nästan allt de gjort det senaste året, Colony Capital-ägda PSG ägnade förra vintern åt att undergräva snart sett alla som jobbade i klubben. Paul Le Guen hade fått laget att röra sig åt rätt håll, men försvann och ersattes av gamle storbacken Kombouaré. Presidenten Sébastien Bazin hade kanske inte fått klubben att röra sig åt rätt håll, och petades ett steg åt sidan för Robin Leproux. Leproux agerar presidentiellt, pratar om ”absolut högsta europeiska nivå” – och det finns faktiskt en del som talar för det här Paris-projektet.

Inte pengarna, men väl pojkarna och publiken.

Vad kan dom?

Just det. Pojkarna. Dagens PSG är inte bara ett retreat för gamla storspelare (Makelele, Giuly, Thuram typ) utan också en tummelplats för ett par av Frankrikes allra intressantaste talanger.

Medan Le Guen fick gå och Marseille värvade som om det inte fanns en morgondag agerade PSG, lite i skymundan, både elegant och klokt. Under 2009 har de knutit upp sina unga ledare på längre kontrakt. Mamadou Sakho, en blivande världsback (jag tvivlar inte en sekund på det) har kontrakt till 2012. Stéphane Sessègnon, mannen som vred hela PSG:s anfallsspel från Rothens vänsterkant och till höger, har förlängt till 2013. Det finns alltså en form av långsiktigt tänkande som man i PSG tidigare betraktat ungefär som en förkylning: Det kommer då och då, ingen vet riktigt varför, och det går snart över.

Kombouaré har alltså en spännande trupp, med mycket ungt. Inför fjolårssäsongen lyfte jag fram Hoarau som årets genombrott, och fick faktiskt rätt. I höst får långskånken understöd av Sochaux-kreatören Mevlut Erding, vilket borde bli ett stort lyft. Bakifrån/underifrån kommer talanger som Clément Chantôme och Granddi Ngoyi (den nye Vieira!). Det ser helt enkelt inte så illa ut, och med en stabil hemmapublik på 40 000 borde det nya PSG kunna bygga något intressant på sikt.

Frågetecken, då? Nja, det ser fortfarande lite, lite tunt ut på anfallssidan. Och målvaktsbytet Landreau-Coupet är väl inte riktigt ett plus.

Vem ska vi kolla på?

Mamadou Sakho. För första gången går han in i en säsong med all press i världen på sig. Klarar han allt snack om framtiden kommer han att bli en av nuets stora mittbackar.

Så spelade de i premiären: 4-4-2 (Kombouarés nyckelsystem).

Så gick det i premiären: 1–1 i Montpellier.

4. Lille

Vad vill dom?

Fortsätta snickra på sin moderna storklubbstanke. Och visa att de är ett lag även utan Bastos.

Vilka är dom?

Den nya mönsterklubben uppe i norr. När Lens grävde ner sig i en allmän depression stod Lille för allt det nya, moderna, lite stålkalla och mindre genuina – men också mer utåtvänt och framgångsrikt.

LOSC är ingen galen klubb. De vill inte vara det. Det fungerar inte med den bild de vill ge av klubben. Men… i somras stod de för en av de märkligaste vändningar vi sett. Xavier Thuilot, vd:n, bestämde sig för att sparka tränaren Rudi Garcia (av nån %/%# anledning) och började leta efter hans ersättare. Då klev filmproducenten (Cyrano de Bergerac) och klubbpresidenten Michel Seydoux in och satte ner foten.

Garcia fick inte sparken.

Thuilot fick sparken istället.

Där har ni ingången i säsongen 2009/10, och det kan ta ett tag innan laget hämtar sig. Och klubben spelar högt. Seydoux är en oerhört skicklig president, men han bygger för framtiden. Han bygger en ny akademi, och om tre år flyttar LOSC in i en ny arena, med tredubbel kapacitet. Det gäller för dem att ha ett lag som kan fylla den då.

Vad kan dom?

LOSC har gjort det fantastiskt bra de senaste åren, trots att de blivit av med oerhört många spelare. I fjol var Bastos lagets nyckel och stjärna, nu är han borta (Lyon) och ska ersättas av Gervinho, som Rudi Garcia handplockat från sitt gamla Le Mans. Ett av årets tuffaste jobb. Men Adel Rami finns kvar och styr försvaret, Rio Mavuba fortsätter att få sin karriär på rätt köl på innermittfältet och Yohann Cabaye bidrar med mycket på sin vänsterkant.

Grundkompetensen finns, det är bara målen och briljansen som ska till. Och då står vi där med en enda fråga: Är du redo, Gervinho?

Vem ska vi kolla på?

För att det vore fånigt att säga något annat: Eden Hazard. Mini-belgaren var bara 14 när han kom till Lille, och de har skött honom väl. Alldeles snart kommer ni att se honom springa åttor runt backar för, låt säga, Arsenal – så passa på att se honom redan nu.

Så spelade de i premiären: 4-3-3.

Så gick det i premiären: Chock: 1–2 hemma mot Lorient (Gervinho var avstängd).

3. Bordeaux

Vad vill dom?

Som de själva säger: Det är ju svårt att bli bättre än etta. Men lika bra, då, kanske?

Vilka är dom?

I ett långt perspektiv: En klassisk fransk fotbollsklubb som varit ledande i landet i ett par perioder. I ett kortare perspektiv: Laget som detroniserade Lyon efter åtta långa år.

Les Girondins har klass och stil, och det är svårt att tänka sig en bättre lämpad tränare än le Président själv, Lolo Blanc har gjort ett fantastiskt arbete med laget och borde varit förbundskapten redan nu. Bakom sig har han en stark stab: Jean-Louis Gasset är en rutinerad assistent och, ännu viktigare, Jean-Louis Triaud är en skicklig president med en tydlig talangpolicy (Battiston, mannen som fult försökte nicka sönder Toni Schumachers knäskål 1982, är ansvarig för akademin). M6, mediekonglomeratet som äger klubben, har börjat få fart på den ekonomiska biten och Bordeaux ser acceptabelt starkt ut. De kunde, trots allt, behålla Yoann Gourcuff och de kan, trots allt, slåss lite om Marouane Chamakh.

Vad kan dom?

Det borde förstås bli tufft att slåss på flera fronter, och det vore konstigt om inte Gourcuff får sina svackor under en säsong med CL, cuper, liga och ett VM i horisonten. Men med det sagt: Bordeaux har fortfarande ligans kanske bäst komponerade lag.

Mittfältet, med Alou Diarra som städgumma bakom Wendels fartfot och Gourcuffs glödande genialitet, är hysteriskt starkt. Chamakh är välutbildad och tung längst fram. Försvaret är förstås försvagat av OM:s attackvärvning av Diawara, men å andra sidan är Carrasso en förstärkning på målvaktssidan.

Jag tror inte att Chamakhs vara eller inte vara är avgörande för Bordeauxs säsong på något vis. Deras säsong avgörs av hur de tacklar sekvenserna när Gourcuff inte orkar bära laget längre.

Vem ska vi kolla på?

Yoann Gourcuff, naturligtvis. En av världens tre-fyra vackraste fotbollsspelare.

Så spelade de i premiären: 4-4D-2.

Så gick det i premiären: 4–1 mot Lens.

2. l’Olympique de Marseille

Vad vill dom?

Skojar ni eller?

Vilka är dom?

Frankrikes största, populäraste och mest mytomspunna fotbollsklubb. Blandningen av kaos och kaos, av framgång och fiffel, av kärlek och hat är starkare här än någon annanstans i landet.

Men frågan om identitet är mer brännande i år än på länge, efter ägaren Robert Louis-Dreyfus bortgång i våras. RLD var lika mycket supporter som ägare, han älskade verkligen sin förening och skickade in mer än två miljarder under sina tolv år som ägare. Utan att få en enda titel tillbaka (alla som räknar Intertoto som en titel räcker upp en hand). Nu är RLD borta, hans änka håller i hans plånbok och OM skissar på sin framtid. Det kommer inte att påverka något på kort sikt – Mme Dreyfus kommer inte att sälja klubben – men det kommer att ligga som en skugga över Velodromen.

Men, strunt i det, OM ska bara vinna ligan i år. De har bytt ut hela ledningen, Jean-Claude Dassier har tagit över presidentskapet från Pape Diouf, en gammal journalist istället för en annan – och det kommer att finnas mycket journalistiskt att rapportera från la Commanderie i vinter.

Det finns det, å andra sidan, varje vinter.

Vad kan dom?

Ny tränare, ny president, en avliden ägare… och en helt ny fotbollstrupp.

Didier Deschamps kom inte till ett dukat bord, men han har verkligen fått alla bestick han behöver. Två spelare per position, och den kanske största värvningsraid Frankrike någonsin sett (ja, inte kvantitativt, kanske, OM brukar ju köpa in 80 spelare i halvåret).

Diawara var Frankrikes bäste mittback i fjol, M’Bia är en kanonvärvning till mittfältet, Heinze och Rool är märkliga karaktärsvärvningar och Lucho Gonzalez är en superspelare som kostade alldeles för mycket.

Det finns ingen trupp som kan mäta sig med OM när det gäller bredd. Det enda som egentligen talar emot en säsong som – ironiskt och lite sorgligt, efter RLD:s död – slutar med en mästartitel är att Deschamps har väldigt många delar att få ihop, väldigt snabbt. Men leder OM ligan i januari så vinner de den i maj.

Vem ska vi kolla på?

Jag vill ju hemskt gärna svara ”Cyril Rool” här, men han får nog inte så mycket speltid (och får han speltid så blir han avstängd, det är ett litet Moment 22 här). Men vi kan väl ge Hatem Ben-Arfa en säsong till? Han har Ligue 1:s sötaste små fötter. Tänk om Deschamps kunde lära honom vad ”passning” betyder också.

Så spelade de i premiären: 4-3-3. Fortfarande.

Så gick det i premiären: 2–0 i Grenoble.

 

1. Lyon

Vad vill dom?

Hahahahahaha.

Vilka är dom?

Utmärkt fråga! Efter tio år då små-påve Jean-Michel Aulas I varit ensam härskare på den franska fotbollsscenen, då han kunnat sitta och flytta spelare och strategier som andra barn flyttar leksaksbilar, är Olympique Lyonnais pressade på sina ambitioner.

När Karim Benzema till slut lämnade för sina drömmars Madrid (den klubbens bästa värvning i sommar) var det en symbolsmäll för OL:s status, och den förstärktes bara av Juninhos farväl, komplett med mental krasch. Skulle Lyon nöja sig med att vara en hyfsat stor fisk i en hyfsat stor liga?

Should they fuck.

Aulas har sprejat pengar i sommar. Lisandro Lopez köptes för horribla pengar för att ordna mål, och problemområdet till vänster (ni minns att Kim Källström tvångskommenderades ner som vänsterback i fjol) löstes nätt och snabbt: Aly Cissokho och Michel Bastos hämtades in för 400 miljoner och fick hela Frankrike att förtjust skriva rubriker om la Gauche Caviar, Lyons kaviarvänster.

Pengar finns, och nu är det Claude Puels jobb att växla in dom mot poäng. I all korthet, och för att ge en bild av kraven på OL – här har ni de sex bäst avlönade spelarna i Ligue 1 i våras (källa: FF).

1. Benzema, OL, 4,8 miljoner euro.

2. Makelele, PSG, 4,6.

3. Juninho, OL, 4,5.

4. Cris, OL, 4,2.

5. Grosso, OL, 3,9.

6. Källström, OL, 3,7.

Vad kan dom?

Ja, jag tror alltså att Lyon tar hem det i år, även om det är en väldigt vansklig profetia.

Mitt i den överdrivna bakåtbalansen i fjol kunde jag se att Puel byggt ett bättre organiserat, mer medvetet lag än vad Alain Perrin någonsin lyckades med. Och när jag ser OL:s startelva så ser jag fortfarande oerhörda kvalitéer. Mittfältsuppsättningen är grym, backlinjen samspelt. Cissokho är en dyr chansning till vänster men det kanske kan fungera, och framåt finns väldigt mycket kreativitet.

Mycket hänger på hur mycket Puel vågar använda den.

Spelar han försiktigt, som i fjol, kommer OL att plaska runt en bit efter OM i toppen. Om han vågar låta släppa iväg sina yttrar lite mer, och låter Bastos fuska lite i defensiven, så har han alla chanser i världen att ta hem guldet till Gerland och papa Aulas igen.

Kim Källström? För en vecka sen bytte OL sponsor. Nike-ägda Umbro försvann, Adidas klev in – och min konspiratoriska hjärna skenade iväg i teorier om att det kanske låg något i de förstärkta ryktena om en PSG-flykt för Kim (PSG är Nike, Kim också). Men jag vet inte riktigt vad sånt betyder, och jag vet att Kim kommer att få spela sina 15-20 ligamatcher från start även om han stannar. Och ett VM-år vore det väl dumt att chansa?

Så spelade de i premiären: 4-2-3-1.

Så gick det i premären: 2–2 i Le Mans, efter ett Lopez-mål i slutsekunderna.

/Simon Bank

 

Jamen, det var ju bara fan.

Det är en dålig helg för er blogg. Erik Niva missar en ligapremiär och Simon Bank har ägnat sin lördag åt att slåss med, bli sams med, gräla med, slåss lite till med och skiljas ifrån sin datamaskin. Den %&/%/€ ville helt enkelt inte vara med längre, så jag hittade en yngre och snyggare – och nu är vi tillbaka på banan igen.

Lätt försenade.

Lätt förbannade.

Lätt förtvivlade.

Men ändå – här är vi, och här är den näst sista delen av den franska uppladdningen (en kväll när Lyon tagit dyngtunga poäng hemma på Gerland igen, Champagne-Charlie gjort en dubbel, Monaco åkt på en käftsmäll och Toulouse styrt sin säsongsstart rätt). Utmanarna bakom utmanarna. Under söndagen kommer mästaraspiranterna. With god and the Mac willing.

 

9. Saint-Étienne

Vad vill dom?

Vara allt de inte var i fjol.

Vilka är dom?

En gigantisk spelare i fransk klubbfotbolls historia, om vi nu ska titta på den. I mitten av 60-talet väckte ASSE liv i klubbfotbollen, med ett fantastiskt lag (sju ligatitlar på tio år) som stöttades av en publik som just då saknade motsvarighet och som skakade om en idrott som egentligen varit rätt sömning sedan andra världskriget.

Saint-Étienne är en liten industristad, men framför allt är det en stad som hamnat i skuggan av Lyon. OL:s moderna framgångssaga har speglats av en omvänd resa för ASSE. Publiken finns fortfarande kvar, men där OL blivit en europeisk kraft är ASSE en mittenklubb som bäst. Där OL har en stark mini-påve i Aulas som styr allt har ASSE en karikatyrartad konstruktion med två presidenter (Bernard Caïazzo och Roland Roméyer) som aldrig riktigt fungerat.

Historien lever kvar, det finns fortfarande få platser i Frankrike som är lika respekterade och fruktade som ett gungande Stade Geoffrou-Guichard (och ultrá-grupperna Magic Fans och Green Angels får den väldigt ofta att gunga).

Vad kan dom?

ASSE var förmodligen Ligue 1:s allra största besvikelse i fjol. De har fortfarande en budget som är en av de största i Frankrike, de borde vara en toppklubb och de spelade som det ibland – men i det stora hela var de katastrofalt usla hela 2008/09.

Alain Perrin tog över tidigt under förra säsongen, och jag ser honom som en ytterst begränsad tränare. Han klarade inte av att organisera Frankrikes bästa lag (Lyon) och han klarade det ännu sämre i ASSE. Klubben är oerhört sympatisk i grunden, med väldigt många egenfostrade spelare, och de har kvalité nog för att ta en halv revansch i år.

Tunga avbräck? Tja, pantern Bafétimbi Gomis har gjort en halv Piquionne och lämnat för arvfienden Lyon (det kan ha berott på att ledarna i klubben hängde ut honom som överviktig i fjol). Men det stora problemet då var inte offensiven, utan att ASSE släppte in mål varannan minut. Jag är övertygad om att Blaise Matuidi kommer att göra ett lysande arbete som sopkvast på mitten, men det saknas fortfarande en pålitlig försvarschef. Om man nu vill bygga ett lag för europaspelet så borde de handlat just i den hyllan.

Vem ska vi kolla på?

Som sagt: Blaise Matuidi är en klasspelare. Välutbildad, rörlig, tuff i närkampsspelet och utrustad med en snäv, men exakt passningsblick. Gör han ett bra halvår till kan han flytta till en stor klubb i en större damm.

Så spelade de i premiären: 4–4–2.

Så gick det i premiären: 0–2 hemma mot Nice. Ett hemskt resultat.

 

8. Toulouse

Vad vill dom?

Unge, ambitiöse Olivier Sadran har visat det med all önskvärd tydlighet genom att inte sälja André-Pierre Gignac: Téfécé vill ta ett steg till upp mot toppen.

Vilka är dom?

En fin gammal klubb som 2001 sparkades ner ur Ligue 2 eftersom de hade för stora skulder. Olivier Sadran, en då 35-årig entreprenör i flugcatering-branschen, tog över klubben och gav dem ekonomiska muskler.

De har använt dem väl.

Toulouse är och förblir en rugby-stad, fotbollen har vilat i skuggan sen det ursprungliga TFC såldes till Paris för 40 år sen. Men nu är de på gång, Sadran hade kraft nog att behålla Johan Elmander en extra säsong häromåret – och nu gör han om samma sak med Gignac. Just fallet Elmander säger rätt mycket om kvalitéerna som finns i Téfécé: De var bara en hårsmån från att åka ur för två år sen. Laget var i spillror, tränaren var utskälld, truppen slogs inbördes och spelare sket i att träna över huvud taget. Det var, helt enkelt, Frankrikes mest dysfunktionella lag.

Vad man gjorde?

Man sålde lagets två bästa spelare (Emana till Betis, Elmander till Öarna), bytte tränare, värvade i princip inget nytt – och blev fyra i serien året efter.

Vad kan dom?

Toulouse är ett hårt arbetande kollektiv, som valt att behålla hela stommen från i fjol, Om de blir lättflygande fågel eller tungsjunkande fisk beror, hur man än vrider och vänder på det, väldigt mycket på hur Pierre-André Gignac lyckas.

I fjol gjorde han 24 må, varav 23 med högerfoten, och nu är han startspelare i a-landslaget. Gignac är en lite fysiskt sämre, men mer målinriktad Elmander som gör samma sorts jobb. Tio man sliter defensivt, Gignac ska ordna resten. Gör han det kan Toulouse slåss en bit under de största i år igen. Frågan är om det lyckas – klubben har inga bra erfarenheter av att dubblera med europaspel.

Vem ska vi kolla på?

Gignac ser ni utan att titta, så det är ett snäpp ner i planen ni ska fästa blicken. Moussa Sissoko är en Sissoko, om nu förstår. En lång, dynamisk, defensiv mittfältare med en imponerande fysik. Jag håller honom redan nu som en av de mest intressanta spelarna i Europa på den positionen – och då har han inte ens fyllt 21 än.

Så spelade de i första omgången: 4–2–3–1.

Så gick det i första omgången: Förlorade med 1–0 i Monaco.

 

7. Monaco

Vad vill dom?

Se ett gäng småkillar växa sig riktigt, riktigt stora.

Vilka är dom?

Äh, vi ska ju inte ljuga. ASM är en sval idrottsförening utan publik, och de få fans som finns ägnade en del av våren åt att protestera mot att ledningen kickat sportchefen/gamle målvaktshjälten Jean-Luc Ettori. De snittade 8500 i fjol, och det finns ingen annan arena i Ligue 1 där du inte behöver ackreditera dig som journalist – det är bara att vifta med presskortet och slinka in.

De hade en blek säsong i fjol, och gjorde nog rätt i att skiljas från brasilianske tränaren Ricardo och knyta upp Guy Lacombe från Rennes. Av flera skäl, inte minst att Lacombe är skicklig på att hantera unga spelare – och i ASM finns ett knippe av ligans absolut mest intressanta småkillar.

Vad kan dom?

En hel del, om allt klickar.

ASM har handlat klokt. De saknade rutin och de saknade tyngd, så de köpte in erfarna monsterparet Djimi Traoré och Sébastien Puygrenier. Med den sortens ryggrad, och med Lacombe som styrman, kan det bli ett väldigt spännande år för furstedömets fotbollslag. Allt kommer att hänga på hur väl småkillarna utvecklas, om Lacombe får ordning på supertalanger som Ruffier (22), Mollo (20), Mongongu (20), N’Koulou (19), Haruna (19) och Bakar (20) så blir det åka av. Allihopa är högaktuella för att starta matcher. Dessutom har ASM länge flörtat med Le Mans mittfältsmotor Coutadeur. Blir den affären av har de en väldigt bra ryggrad.

Vem ska vi kolla på?

Han är förstås inte den intressantaste av alla talanger, men ni ska hålla ett öga på Yohan Mollo på ASM:s mittfält. Skyttekungen Gignacs kusin spelar med hela kroppen, han kränger och flänger och vill oerhört mycket – och du ser hela tiden hans ambition i hans gestik. Mollo är född och uppväxt i Marseille, men fick inte chansen där och nu är han i Monaco. Titta noga.

Så spelade de i premiären: 4­–4–2.

Så gick det i premiären: 1–0 mot Toulouse.

6. Rennes

Vad vill dom?

Slå sig fram till en position bland de traditionellt stora i fransk fotboll, eller åtminstone vara främste utmanare.

Vilka är dom?

En modern uppstickare som inte vunnit en titel på evigheter, och som misslyckades med det till och med när de hade öppet mål i våras – en cupfinal i mot Bretagne-grannarna och mini-klubben Guinghamp leddes men förlorades. Rennes har pengar, och de har de senaste tio åren försökt slå sig in i toppen på olika sätt.

Sämst lyckades de när de försökte ta en genväg, köpte in ett gäng svindyra brasilianare som förmodligen är fransk fotbolls sämsta värvningar någonsin. François Pinault, ägaren, är en av Frankrikes allra rikaste, hans konstsamling är en av världens främsta och hans son har en dotter ihop med Salma Hayek.

Rennes har helt enkelt tagit över som Bretagnes storklubb, en plats som varit totalt reserverad för klassiska, snygga Nantes.

Och nu har de ersatt de tokiga spelarköpen med att kombinera landets bästa akademi med sunda spelaraffärer.

 

Vad kan dom?

Slåss i toppen under toppen, utan vidare. Antonetti är en galen jävel, en korsikan med ett sjuhelsikes temperament.

– Han har inte visat det än, men det kommer väl, säger Petter Hansson.

Rennes har behållit allt de vill, med ett undantag: Stéphane M’Bia, den kamerunske superdammsugaren, har lämnat för OM och Rosenborgs norsk-ghanan Alexander Tettey ska göra hans jobb istället. Det är en lysande värvning, Rennes har haft tid på sig att scouta en M’Bia-ersättare. Och resten? Det är ett bra lag, helt enkelt. Douchez är en av ligans bästa målvakter, Fanni har landslagsdebuterat, Mangane och Hansson funkar utmärkt ihop och Lemoine är en utmärkt bollsamlare.

Vem ska vi kolla på?

Jamen, såhär då: I varenda klubb har jag pekat på det unga och spännande och nya, så jag tycker att jag förtjänat rätten att släppa de premisserna och hissa upp en gammal, välkänd, bänkad men genial fotbollsspelare.

Mickaël Pagis!

Det görs inte så många av hans sort längre, de helt enkelt underbara, släpande anfallarna som gör små underverk helt på egen hand. Helikopterseende, passningsperfektion och målkänsla. Pagis kommer att få begränsat med speltid i år – men se till att titta noga när han spelar. Ni kan lära er nåt.

Så spelade de i premiären: 4-2-3-1.

Så gick det i premiären: 3–0 mot Boulogne.

/Simon Bank

 

Jag antar att det är det här som är det riktiga livet.

Resan var bokad sedan flera månader tillbaka. Planen var ihoppassade med tågen som ledde till hotellen. Matchbiljetterna var säkrade. Jag skulle ha landat i Manchester ganska precis i detta nu, för att sedan ta tåget upp till Blackburn för sjösättningen av Manchester Citys nya skapelse.

Lördag: Blackburn-Man City
Söndag: Spurs-Liverpool
Måndag: Reportage, Notts County
Tisdag: Hull-Spurs
Onsdag: Chesterfield-Notts County 

Och så, bara några timmar före avresa. En sambo som blir dramatiskt sjuk. En tremånaders son som måste tas omhand. En resa som bara var att ställa in.

Och ja.. här vankar jag nu runt, instängd i en lägenhet i Stockholm, som en sorgsen jättepanda med huvudet hängande och tassarna brett isär. Premier League kommer att starta utan mig. Tottenham kommer att spela hemmapremiär med en tom stol på Shelfside.

Det fanns såklart ingenting att fundera på och inga alternativ att välja mellan – sjukdom i familjen är alltid sjukdom i familjen – men det förändrar inte faktumet att allt bara känns sorgligt på ett sätt som den som inte är fotbollsintresserad på riktigt aldrig kan förstå. ”Men det kommer ju andra matcher”. Jamen, det är ju för bövelen just det som är poängen. Andra matcher. Inte dessa matcher. Säsongspremiären 2009-10 mellan Tottenham och Liverpool kommer inte att spelas igen. Jag kommer aldrig någonsin att se den på plats.

Fotboll är inte det allra viktigaste i livet, och det är ju sant att det faktumet blir ännu tydligare när man blir förälder.

Men fotboll är inte heller det minst viktiga i livet. Det var ju fan att det skulle bli såhär.

Jaja. Premier League-säsongen är nu bara två dryga timmar kvar, och det är dags att knyta ihop den här preview-säcken som – kombinerat med alla tyska och franska paket – förmodligen har fått alldeles för stora proportioner.

Toppstriden för säsongen handlar ju om ifall Alex Ferguson ska lyckas fullborda sitt livsprojekt att ”knock Liverpool off their fucking perch”, om han ska lyckas för Manchester United upp i ensam topp på den engelska titeltabellen. Jag tror inte det, men jag tror inte heller att Liverpool lyckas återta sin sololedning genom en första titel på 20 år.

Chelsea it is. Eller?

 

5. Man City

Om laget: Det här är ju inte ett lag. Det här är en samling stjärnspelare som värvats utifrån gensvar, snarare än utifrån vilka behov som funnits. Någon sa nej. Då ströks det namnet, och ett annat provades. Nej där också. Jaha – men den där killen då? Jodå, han tyckte det där med lönen lät bra, så han fick komma. Därmed inte sagt att Man Citys dyrköpta hopkok är dåligt. Man får oftast vad man betalar för, och de här shejkerna har betalat tillräckligt mycket för att ha rätten att förvänta sig en topputmaning. Men det är som det är med obalanserade trupper och offensiva slagsidor. Man City kommer garanterat att se ut som ligans allra bästa lag under några få matcher – bara för att sedan bli grundligt avslöjade mot ett motstånd som gjort sin taktiska hemläxa och sätter in stötarna där det finns blottor. De bryter inte toppfyran i år – men för första gången så tror jag faktiskt att vi här har en utmanare som kommer att göra det på ganska kort sikt.

Om managern: I vintras så avslutade Mark Hughes en intervju med en bredsida ut i fotbollsvärlden. ”Football decisions are my decisions. And feel free to spread that around because no fucker ever believes me”. Mark Hughes låter sig inte knuffas runt hur som helst, vare sig under sin aktiva centerforwardstid eller idag. Han tillhör den gamla brittiska skolan, och eftersom ni vet vad som ligger i det begreppet behöver jag inte förtydliga det. Men det kvittar liksom hur högt man skriker om ingen lyssnar. Hughes tuffaste uppgift är att övertyga folk om att det verkligen är han som bestämmer över City-projektets långsiktiga riktning – framförallt sina egna spelare. 

Om spelaren: Jag minns hur jag en gång pratade med Tord Grip om det nya Manchester City som han och Sven-Göran Eriksson höll på att sätta ihop. De hade köpt Elano, Corluka, Petrov,  Bojinov och ytterligare ett halvdussin spelare. ”Men det är Ireland som är bäst på varje träning”. Svenskarna försvann, och araberna drog in tillsammans med Robinho, De Jong, Bellamy, Bridge och Kompany. Men det var Stephen Ireland som var bäst i nästan varenda match. 22-åringen från Cork gör det inte enkelt för sig. Han drar halsbrytande lögnvalser för att kunna åka hem från landslagssamlingar, han firar sina mål genom att dra ner shortsen och han kör runt i en bil med rosa fälgar. Han är stökigare än alla de nya miljondivorna tillsammans, och han är en sån där egenfostrad billighetsspelare som inte kan leva på sitt namn – ändå är han förmodligen Manchester Citys viktigaste spelare den här säsongen också. 

Om fansen: Make no mistake about it – City is a massive club. Ända sedan de plötsligt fick resurser för att börja buda på de stora kanonerna har Manchester United-fansen fått globalt sällskap i sina ansträngningar för att smäda City. Folk som borde veta bättre har stämt in i den här pöbelkören, som fått det att låta som att Manchester City var en fullständigt traditionslös plastklubb, utan historia, identitet eller stamtavla. Det är en upprörande historielöshet. Snacket om att folk i staden Manchester i stort sett alla håller på City är visserligen mest en myt, men i grund och botten har vi här att göra med en stor och stolt fotbollsförening som efter 40 år i brödraskugga äntligen fått sig sitt brejk. Det är inte förbjudet att tycka att deras fans förtjänar det.

 

4. Arsenal

Om laget: Det här är ju inte ett lag. Det här är en konstinstallation. Eller nä, så är det ju inte – i själva verket har nog Arsenal ligans allra mest samtrimmade grundspel – men nu har ju Arsène Wenger dragit sitt fotbollsideologiska experiment så långt att det har äntrat helt nya territorier. När alla andra vrålar att Wenger måste köpa in erfarenhet och fysik så säljer han istället den erfarenhet och fysik han har, utan att se någon anledning att ersätta den. Han har bestämt sig, den här tjurskallige gamle fransosen. Han ska visa att det faktiskt finns vägar till fotbollsframgång som inte går via plånboken. Ska Arsenal vinna så ska de göra det på hans sätt – med billiga, unga, små, bollskickliga killar som spelar fotboll längs marken. Det ska inte kunna gå. Som Tottenham-fan har jag ju väldigt svårt att skriva att jag hoppas att han lyckas, men… Som fotbollssupporter har jag svårt att se någon annan utveckling som vore lika positiv för sporten.

Om managern: Från den där fantastiska Times-Mail-intervjun från endera dagen. Fråga: ”Does football dominate all of the time?”. Svar: ”Yes. When you are 30 years in this job you have to be, somewhere, crazy, because you cannot say it has not had a psychological impact. You live it, you think it, it is impossible to escape”. Fråga: ”So there is madness in your obsession?”. Svar: ”Yes”. Fråga: ”Do you ever wish you could be free of this obsession, though? Do you feel it is a hindrance? Does your wife, or your daughter not say, ”Arsene, I wish you would just chill out”?”. Svar: ”Look, Sir Bobby Robson just died. Did you see the last game he watched? Just a charity game, but still he had that spark in his eye when he was at a football game. He could have sat at home, yet he chose to go there. He had two, three days to live and that is where he wanted to be. Yet what would he have done at home, sit there and think about dying, maybe be terrified? The way to get out was to go to his passion”. Fråga: ”Do you fear life after football?”. Svar: ”Of course”.

Om spelaren: Jag tror att Andrej Arsjavin kommer att vara the main man, jag tror att Robin van Persie kommer att ta det där sista steget som tar honom upp i världsklass och jag befarar att Cesc Fàbregas kommer att göra rätt många människor besvikna. Men Arsenal-namnet för året är ju 17-årige Jack Wilshere. Ända sedan Wenger kom till England har hans inverkan på den brittiska fotbollen ifrågasatts.  Karln köpte ju bara utländska spelare, och gjorde sig av med alla engelsmän. Men Wenger stod på sig. Han diskriminerade inte brittiska spelare, utan avstod från dem eftersom de var felskolad. Men om tio år skulle han minsann ha sett till så att Arsenal själva producerade engelsmän som var lika bollskickliga som de bästa utlänningarna. Jack Wilshere kan bli barriärbrytaren som ger honom rätt.

Om fansen: Det här är ju då känslig mark att trampa som Tottenham-anhängare, men jag är faktiskt helt ofärgad då jag säger att det inte finns någon lika deprimerande fotbollskulturell upplevelse i Premier League som att se Arsenal spela hemma på The Emirates. Det är tyst på andra arenor också, absolut, men ingen annanstans kommer den tystnaden kombinerad med den här konstgjorda, själlösa biografkänslan. Mot slutet var det ofta tyst på gamla Highbury också, men där räckte själva omgivningarna för att luften i alla fall skulle andas fotboll. På The Emirates känns det som att man sitter i en flygplatslounge och ser på match. Med det sagt så förblir ju Arsenal i grunden en stor, genuin fotbollsklubb, med en stor och genuin kärna av vanliga, hederliga fotbollsfans. De riskerar bara att sköljas över av svallvågorna från den moderna fotbollens världshav.

 

3. Man United

Om laget: Jag tror att Alex Ferguson själv skulle skriva under på att fotbollen går i cykler. Hela hans framgångstid i Man United har präglats av att han skruvar ihop ett vinnarlag som vinner två eller tre raka Premier League-titlar, för att sedan monteras ner, fräschas upp – och återvända in i titelvinnandet efter ett eller två mellanår. Huvudanledningen till att jag inte tror att det här blir Manchester Uniteds titelår heter inte Cristiano Ronaldo, utan det är istället att jag tror att det här blir en sån där säsong då Ferguson-projektet stannar upp och hämtar kraft. Tiden har kommit då nästa generation av unga Fergie-Fledglings kommer att få större ansvar, och mer speltid. Det kanske kostar några bucklor den här säsongen, men lär innebär att Alex Ferguson står där med ännu ett revitaliserat lagbygge, redo att erövra världen om ett eller två år.

Om managern: Jag kommer ihåg den sista matchen, säsongen 2000-01. Spurs mötte Man United hemma, och dagen före hade nyheten att Alex Ferguson tänkte avgå som manager för Manchester United exploderat. Han hade en konflikt med klubbens makthierarki. Han hade blivit förrådd. Strax före avspark på White Hart Lane så började de tillresta bortafansen sjunga: ”Every single one of us loves Alex Ferguson”. De slutade aldrig. Spurs tog ledningen. ”Every single one of us loves Alex Ferguson”. Scholes kvitterade. ”Every single one of us loves Alex Ferguson”. Det bara växte och växte i styrka, pågick långt över en halvtimme, och återkom sedan igen efter paus. Jag har vare sig förr eller senare sett ett så massivt supporterstöd för en manager, och vad som än var på väg att hända inne i Manchester Uniteds styrelserum så hände det inte. Åtta år har gått sedan dess. Man United har vunnit ytterligare fyra ligatitlar, två ligacuper, en FA-cup och en Champions League-buckla. Jag tror inte att de älskar Alex Ferguson mindre idag. Kanske fotbollshistoriens allra största.

Om spelaren: När nu Giggs, Scholes och Neville – god forbid – till sist slutar representera Manchester United så kommer det att innebära en aspekt som blir lite extra pikant. Klubbens absoluta galjonsfigur kommer då att vara Wayne Rooney från Liverpool. En scouser. En mickey-mouser. Ni som kan er nordengelska socialgeografiska rivalitetskarta förstår symbolikens betydelse – och genom den kan man också börja begripa Wayne Rooneys betydelse. Mittbacksparet undantaget så är Rooney idag den enda United-spelaren som håller definitiv och konstaterad världsklass. Det är dags nu. Dags att flytta tillbaka in i mitten, få folk att glömma den där portugisen och axla tröjan som tillhör the main man i en av världens allra största idrottsföreningar.

Om fansen: Ett support med två helt olika ansikten. Vi har hemmapubliken, the prawn sandwich-brigade, på ett Old Trafford som tar in minst 10 000 utländska fotbollsturister per match, och där varje koordinerat klackförsök i praktiken dränks av arenans storlek. Och sedan har vi bortastödet, som jag håller som världens allra bästa, i konkurrens med Celtic. Inga andra reser med samma nummer som United – oavsett veckodag, oavsett spelplats – och inga andra har heller samma breda repertoar av egna sånger. Även bortastödet är satt under press – hemmaklubbarna chockhöjer priserna så fort United kommer till stan, och ett vulgärt VIP-system gör så att folk med pengar kan hoppa före lojalitetskön i turordningen – men håller ut än så länge. Long may it last.

 

2. Liverpool

Om laget: Liverpool har inte haft en såhär bra chans att vinna ligan på 20 år, och jag är faktiskt frustrerad över att klubben inte tycks kapabel att ta den med båda händerna. Jag vet att det är finanskris och att de amerikanska ägarna tycks ha det tillräckligt svettigt med att betala av sina räntekostnader – men vafan… Liverpool är ett riktigt bra forwardsalternativ och kanske ytterligare en vänsterkantsspelare ifrån att vara titelfavoriter (samt en lyckad Xabi Alonso-ersättare, men där har de i alla fall gjort vad de kunnat). Nu är truppbygget fortfarande ofärdigt – och det känns ju som att det här är Chansen. De andra toppklubbarna har haft något av ett mellanår vad gäller spelarrekrytering, men till nästa säsongsstart så kommer ju Man United, Chelsea, Arsenal och Man City alla att komma starkare. Jag är inte lika säker på att det gäller Liverpool.

Om managern: Rafael Benitez kan vara en tjurig, stingslig, bångstyrig och snarstucken man. Det var det som gjorde att han besvarade nästan 30 frågor på en presskonferens med att säga att han ”koncentrerade sig på att coacha och träna laget”, och det var det som fick honom att komma med det där utspelet med ”fakta” kring hur Manchester United skaffat sig fördelar från domarkåren. Och det är i sin tur de episoderna som får skadeglada motståndarfans att skandera ”Rafa’s cracking up” – men det är där de har fel. Det som gör Rafa Benitez till den allra mest noggranna, detaljfixerade, slumpeliminerande managern i branschen är just den här paranoida känslan av att hela världen är emot honom, och att han därför får se till att planera sitt försvar minutiöst. Han brukar få med sig minst kryss.

Om spelaren: Jag älskar den där intervjun där en lite yngre Jamie Carragher får frågan om han inte börjat fundera på att lämna Liverpool för en större klubb. ”Menar du mer pengar…? Eller…?”. Carragher förstår genuint inte frågan. Till sist utbrister han förbryllat: ”Who’s bigger than Liverpool?”. Jag tror att Steven Gerrard och – framförallt – Jamie Carragher är så desperata att vinna ligan med Liverpool att 20-årspressen runt deras nackar en dag kommer att förvandlas till en kvarnsten. Kanske är den gränsen redan passerats, kanske vill de för mycket för att det ska vara riktigt sunt. Men även om det nu inte är alldeles optimalt för deras mentala hälsa har jag ju själv väldigt svårt att se det som något negativt.

Om fansen: Myten om Anfield är ju i stora stycken just en myt. En vanlig lördagsmatch mot Fulham är det ju ofta så att The Kop mumlar ”You’ll Never Walk Alone”  lite halvengagerat, för att sedan sjunka ner i en tystnad som ofta vara i långa sjok. Men sedan har vi the big European nights when all the banners are out och Liverpool trampar gasen i botten och vaskar fram några hörnor och någon stampar igång ”The Fields of Anfield Road” och alla fyra sidor hänger med… Då kan ingen annan arena i England mäta sig med Anfield, absolut ingen. Högstanivån här håller fortfarande absolut världsklass, även om lägstanivån sjunkit tragiskt mycket. Men sedan är ju inte stämningen allt som definierar Liverpools support. Minst lika mycket handlar om den där unika solidariteten; om den eviga kampen för rättvisa för de 96 Hillsborough-offren, om insamlingarna till friställda hamnarbetare och om stödet för en adopterad Rafa gentemot de avskydda amerikanerna. They never walk alone, you know.

 

1. Chelsea

Om laget: Livet var på väg att rinna ur det här Chelsea-laget i vintras, men ungefär då Guus Hiddink kom in med några backar bärs i spelarbussen som var på väg hem från Villa Park så vände det för patienten. Det var som om Lampard, Terry, Drogba, Ballack, Cech och alla de andra gamla rävarna slöt sig samman och bestämde sig för att samla ihop vapnen och gå ut i fält tillsammans ännu en gång. Under våren var Chelsea äntligen Chelsea igen. Det räckte fram till en FA Cup och var alldeles diaboliskt nära att räcka till en Champions League-final också. Snacket har förstås handlar om Ancelotti i sommar, men när det nu ska föras in momentum in i en ny säsong tror jag faktiskt inte att han är avgörande. Även om en tränare kan sätta igång mekanismer så kan han inte bestämma över rutinerade spelares huvuden. Men den här spelargruppen har redan bestämt sig för att de har kvar några bucklor att vinna tillsammans.

Om managern: Silvio Berlusconi kräver att hans tränare ska ställa upp med två anfallare, han köper in showmän som bara ska in i laget och han har sina egna briljanta teorier kring på spelsystem och varianter på fasta situationer. Ingen vanlig tränare skulle stå ut med att jobba under såna förutsättningar i åtta år – men Carlo Ancelotti är heller ingen vanlig tränare. Han har hittat ett sätt att arbeta under såna här förhållanden. Han sköter sitt, lyssnar på det han behöver lyssna på och får ägare att tro att det är de som bestämmer när det i själva verket är Ancelotti som fått det att bli på sitt eget sätt. Jag är inte alldeles säker på att han är den typen av tränare som lyckas i Premier League – men jag är helt övertygad om att han är den sortens tränare som kan få ett samarbete med Roman Abramovitj att fungera.

Om spelaren: John Terry säger själv att han ”har haft Romans öra i några år nu” – och just därför var upplösningen på hela hans transferepisod så oerhört avgörande. Hade John Terry flyttat hade Chelsea inte bara förlorat en bra mittback och en lagkapten – de hade dessutom tappat mannen som ensam varit avgörande för deras förvandling till världsklubb. Terry sökte besked kring huruvida Roman Abramovitj fortfarande var engagerad i klubben, ifall han fortfarande tänkte investera för en kommande föryngring och ytterligare en Champions League-satsning. Han kände sig tillräckligt osäker för att fråga – men tillräckligt nöjd med svaret för att stanna. Nu vet du, JT, och nu finns det inte längre några ursäkter för att vara ofokuserad. Du gjorde inte din allra bästa säsong ifjol. Du är skyldig Chelsea ett prickfritt år.

Om fansen: Lite av samma grej som i många Premier League-klubbar, men framförallt mycket av samma grej som med Arsenal. Chelsea är en Champions League-klubb från de centrala delarna av världens mest turisttäta stad. Det gör så att horder av semesterfirare passar på att kombinera sin långweekend med en tur ut till Stamford Bridge, och det gör i sin tur att arenan numera ofta ger ungefär samma intryck som British Museum. Det är guidade grupper med ryggsäckar och videokameror – och det är framförallt väldigt lång väg från den tid då ståplatsläktaren hette The Shed och det stod bilar parkerade på den ocean av plats som skiljde fansen från planen. Det var ett ruffigare Chelsea då – vilket sannerligen också hade sina negativa sidor – men framförallt var det ett helt annat Chelsea. Ingen annan klubb illustrerar utvecklingen som engelsk fotboll gått igenom sedan Premier League grundades lika tydligt.

/Erik Niva

 

Vi jobbar på. Del två av gissningsvis fyra som ger ett det ni behöver veta och inte behöver veta om årets Ligue 1.

14. Lorient

Vad vill dom?

Klara sig kvar, och spela lite fin fotboll under tiden.

Vilka är dom?

Först och främst: Gourcuffs klubb.

Sen och främst: Inte DEN Gourcuff.

Christian Gourcuff tog över Lorient för sex år sen, och har både tagit upp dem, etablerat dem och sett dem bli åtminstone halvt sönderköpta i år. Det är så det går när man bedriver en bra verksamhet med små medel.

Mästar-Bordeaux plockade deras bäste försvarare (Michaël Ciani), OM tog deras bollbekvämaste mittfältare (Fabrice Abriel) och Paris snodde ordinerie högerbacken Christophe Jallet. Dessutom har ju Gabriel Obertan, som spelade hela våren, dragit hem till Bordeaux för vidare befordran till Manchester United.

Det krävs en del för att ersätta det där, förstås. Och Lorient är en tuff klubb, en liten klubb från en bretagnsk hamnstad med en tuff ekonomisk verklighet. Sponsorklimatet är begränsat, publikunderlaget också, budgeten ligger på knappa 30 miljoner euro. Man måste helt enkelt trolla – och man gör det väldigt bra.

Vad kan dom?

Det blåser nya vindar i Lorient, på många sätt. Jo, spelare har försvunnit – men man har också fått in en 35-årig nyckelspelare från London.

Han är president.

Loïc Fery, en gammal bankbroiler, har precis köpt tre fjärdedelar av klubben och siktar på att ”etablera Lorient i Ligue 1”. Och hur ska det gå till? ”Genom att mobilisera alla krafter i Lorient, de anställdas, samarbetspartnernas, och genom att förstärka infrastrukturen”.

Det rör på sig, och under tiden måste de hänga kvar. Det kommer de att göra, även om det funnits elaka profetior mest hela sommaren så tror jag Lorient klarar sig utan vidare. Gourcuffs lag har alltid varit extremt väl organiserade, de har fått mig att tänka på Halmstad under Janne Andersson – en analogi med flera förtjänster.

I år litar Gourcuff på en gammal Nantes-duo: Gamle landslagsmittfältaren Olivier Monterrubio och den tahitiske trollkarlen Marama Vahirua. Men mest av allt kommer det att vara en solid defensiv med begåvade kontringar som ger Lorient poäng.

Vem ska vi kolla på?

Kevin Gameiro, som blev kvar när de andra stjärnorna försvann. En 22-årig mini-anfallare med ett par av ligans snabbaste fötter. Minst tio mål i år, och sedan försvinner han till en större klubb?

Så spelade de i premiären: 4–4-2.

Så gick det i premiären: Lysande 2–1 borta mot Lille.

 

13. Nancy

Vad vill dom?

Utveckla klubben, cementera sin position som etta i Lorraine, före Metz. Och ordna till en plats någonstans emellan succén 2008 (4:a) och skräckåret 2009 (15:e).

Vilka är dom?

Först och främst: klubben som lät Michel Platini debutera i seniorfotboll. Och Nancy – en studentstad – gillar sin fotboll, de har ligans näst bästa publika beläggning (procentuellt sett), trots att starka ultrá-grupperna La Clique Nancy och Section Nord Est ägnade halva säsongen i fjol åt att strejka mot klubbledningen som stoppat ett tifo.

Det finns drag av Örebro SK över klubben, rent kulturellt. Rätt små medel, en oftast rätt tyst arena med en kunnig publik. Fyra av fransk fotbolls största ledare genom tiderna har varit här (Platini, Wenger, Jacquet, Lemerre) och nu har uruguayanen och ex-spelaren Pablo Correa hållit i spakarna i sju säsonger.

Vad kan dom?

Efter succén 2008 kom smällen i fjol. Nancy hade inte trupp nog för att spela i Europa, och rasade efter jul. Skador, mättnad, utebliven satsning på nyförvärv – och större än så var inte marginalerna.

Lärdomen gjord. I år har Correa plockat in en bred trupp, varav många på lån, och Nancy ser hyfsat välrustat ut. De kommer att spela Correas vanliga, samlade fyrbacksfotboll, med en och en halv eller två anfallare.

Issar Dia och Paul Alo’o Efoulou ska göra målen, två extremlovande 20-nånting-åringar som uppvaktats av större klubbar. Efoulou utsågs till Ligue 2:s bäste i fjol, och debuterade i Kameruns landslag.

Vem ska vi kolla på?

I fjol var det Youssouf Hadji som var Nancys stora stjärna, en spelande mitfältare som gjorde elva mål och i princip var lagets ende målskytt. I år är jag oerhört mycket mer spänd på att se vad Paul Alo’o Efolou, efter en ovanligt lång startsträcka på karriären, kan hitta på.

Så spelade de i premiären: 4–4–1–1-ish.

Så gick det i premiären: Vann med 3–1 i Valenciennes.

 

12. Lens

Vad vill dom?

Komma tillbaka, i alla avseenden. Ekonomiskt, sportsligt, som socialt nav i en plågad region.

Vilka är dom?

Frankrikes viktigaste klubb, tillsammans med Marseille? Jo, jag tycker nog det. När Sud Ouest gjorde en statistisk opinionsmätning i somras visade den att RC Lens var långt efter OM (20 procent), PSG (11) och Lyon (11) när det gällde allmän popularitet i Frankrike. De hade fyra procent, lika mycket som ASSE.

Men skit i det.

När det handlar om att ha en betydelse för sitt samhälle är RC Lens som sitt smeknamn: De är verkligen les Sang et Or, blodet och guldet, för regionen. Lens är en gammal kolgruvestad, precis som Saint-Étienne och har upplevt enormt tuffa år när industrin mer eller mindre gick under. Hög arbetslöshet, tunga tider – och klubben stod hela tiden får en motsats, ett hjärta mitt i allt det mörka. De tog sitt sociala ansvar med sänkta biljettpriser, riktade kampanjer mot familjer och kvinnor och unga.

Sen kom smällen för RC Lens också. De senaste åren har de varit en av de värst ekonomiskt drabbade klubbarna, verksamheten har gått runt tack vare enorma krediter och lån. De spelade i det närmaste för livet i fjol, året i Ligue 2 ska ha kostat nästan en halv miljard i uteblivna intäkter (de snittade ändå 30 000 i publik).

Men nu är de tillbaka.

Vad kan dom?

Legendariske presidenten Gervais Martel (han har lett Lens sedan 1988) har fått sälja för att balansera ekonomin, och det är ju aldrig en god början. Jag baserar tron på Lens på två saker.

Den första är att de faktiskt fått behålla det de velat behålla, och att tränaren Jean-Guy Wallemme – en rutinerad L1-debutant – inte behöver bygga om laget som gjorde det bra i Ligue 2.

Den andra är… publiken. Sang et Or är en institution, och om spelarna någonsin glömmer vad de betyder så kommer ett fullsatt Bollaert att påminna dem varje gång de springer in där.

Vem ska vi kolla på?

Jag har knappt sett honom spela, men Kévin Monnet-Paquet, 20, ska vara den riktiga skiten. Snabb, ung, hyfsat spelklok sägs det. Och Fiorentina och Arsenal har fiskat efter honom. Både jag och scouterna (han har kontrakt till 2013) tänker ha koll på honom i år.

Så spelade de i premiären: 4–2–3–1.

Så gick det i premiären: 1–4 mot mästarna Bordeaux.

 

11. Auxerre

Vad vill dom?

Spinna vidare på sin suveräna vårsäsong, när AJA gick från nedflyttningsplats till övre halvan efter elva vinster på de 16 sista omgångarna.

Vilka är dom?

Hela fotbollsvärlden pratar om värdet av kontinuitet.

Auxerre pratar inte – de lever kontinuitet.

Ni minns ju Guy Roux, som tränade laget i 44 år. Han är borta nu, sitter mest och pekar i fransk tv. I somras försvann dessutom den andre store kulturbäraren i AJA: Den sympatiske (ja, oftast då) presidenten Jean-Claude Hamel har hållit i spakarna i den här klubben i 46 år, tills han lämnade skutan i juli. Hamel har lovat att hjälpa den nye presidenten Alain Dujon.

Auxerre är en stor klubb från en liten stad med begränsat publikunderlag. Alla beundrar dem, och ingen förstår riktigt hur det går till när de dansar med de stora år efter år med en budget som är mindre än alla andras (25 miljoner euro i år).

Vad kan dom?

Jean Fernandez är en rutinerad no-frills-manager, och om jag ser ett stort bekymmer för honom så är det att hans lag ser lite förusägbart ut. Kahlenberg har lämnat för Bundesliga, och hans avighet kommer att saknas. Benoît Bedretti kommer att göra sitt jobb, AJA kommer inte att släppa in särskilt mycket mål – men de kommer inte att vräka in några mängder heller. I fjol var det bara polacken Ireneusz jelen som gjorde mål, och han är sjukskriven i minst två månader.

Frågan är var Auxerre befinner sig sedan.

Så spelade de i premiären: 4-2-3-1.

Så gick det i premiären: 0–1 hemma mot Sochaux.

 

10. Nice

Vad vill dom?

Det undrar fansen också. Le Gym har fått mycket skit i sommar av supportrar som undrar varför man bara säljer allt av värde. Laget har använt ett par år till att visa att de kan retas med de stora, i både cuper och liga, och de vill gärna göra det igen.

Vilka är dom?

En klubb med två ansikten. Dels en miniklubb, som inte ens äger sin egen arena (kommunen har den, och missköter den) och med fans som rankas som sämst i hela ligan av ligaföreningen. Dels en passionerad sudiste-klubb som är mycket bättre än sitt rykte, både sportsligt och publikt.

De närmaste åren kommer att avgöra vart OGC Nice hamnar. Med ett publiksnitt på tiotusen och sponsorer som drabbats av finanskrisen har de små möjligheter att hävda sig ekonomiskt. Därför var det en så oerhört tung symbolfråga att de bestämde sig för att inte sälja tillbaka Loïc Rémy till Lyon, trots förhandlingar och ett riktigt, riktigt bra bud.

Nu har de två starkaste profilerna lämnat klubben. Cyril Rool gick till Marseille och tränaren Frédéric Antonetti drog till Rennes. Det är mycket utstrålning som måste ersättas, och frågan är om relativt oprövade tränaren Didier Olle-Nicolle är rätt man för att ordna det.

Vad kan dom?

Nice är ett spännande lag, inget snack om den saken. De försvarar sig med åtta man, anfaller med tre, men de där tre har gjort det ganska bra de senaste åren. Apam och Diakité är riktigt bra Ligue 1-backar, Cid är en superelegant mittback – och Ospina är en av ligans bästa/mest lovande målvakter.

Återstår gör frågan som hela Nice ställer sig: Kan Rémy bära anfallet? Vill han det? En intresserad Loïc kommer att klara att hålla i anfall och spruta in tolv-femton mål. En som börjar förhandla under bordet med andra, större klubbar, kommer bli den sorts belastning som kan sänka Nissa Bella.

Så spelade de i premiären: 4-3-3.

Så gick det i premiären: 2–0 borta mot ASSE.

 

/Simon Bank

 

Moving on up, in i tabellplaceringarna som ger Europaspel.

10. Fulham

Om laget: Det är något som inte stämmer när ett lag som är ute och spelare Uefa cup-fotboll (jaja, Europa League) är fullständigt beroende av Danny Murphy. Att Fulham slutade sjua i år var en enorm överprestation, som om Aston Villa tagit silvret. Att lyckas göra en försvarsfemma med Schwarzer, Paintsil, Hughes, Hangeland och Konchesky till en av Europas tajtaste är ett mindre mirakel. Nu tycks Fulham ligga närmare tunga försäljningar – kanske ligger det något i snacket om Hangeland till Arsenal – än ordentliga förstärkningar, och det kan bara inte hålla. Jag skulle bli mer förvånad om jag tippat Fulham för lågt än för högt. En plats på övre halvan vore en ny, stor framgång.

Om managern: Our boy Roy Hodgson. 25 år efter Bristol City och 10 år efter Blackburn Rovers får han nu äntligen det erkännande han förtjänat hemma i England. Gjorde ett underverk som räddade kvar Fulham våren 2008 – och sedan ett nästan ännu större med sjundeplatsen i våras. Kombinerar den grundmurade brittiska fotbollsbakgrunden med världsinsikter från Italien, Schweiz, Danmark, Norge och Förenade Arabemiraten. Men vi svenskar vet ju att hans verkliga fotbollshem alltid kommer att ligga någonstans mellan Malmö och Halmstad på den svenska sydvästkusten.

Om spelaren: Som han själv uttrycker det i sin rapkanonad ”Don’t Tread On This”: Haters wanna hate, but man I’m feelin great. Thanks to soccer, I grind mo’ ice than a hockey skate. More cash than in a bank, no need for ya’ll to relate. I didn’t cut the yard, and throw trash away”. Gangstarapparen Deuce – okej, Clint Dempsey for ya’ll – är ovärderlig för Fulham med sitt mittfältsmålgörande. Fick den så kallade Bronsbollen som tredje bästa spelare i Confederation’s Cup i somras.

Om fansen: Craven Cottage är en… trevlig upplevelse. Det är hit man tar den japanska utbytesstudenten eller den förvirrade svärmodern för att känna på Premier League-upplevelsen. Den ligger fint nere vid Themsen, den andas fortfarande gammal gentlemannasport och den befolkas av sofistikerat välbärgade människor från Londons bättre kvarter. Hugh Grant håller på Fulham, och brukade faktiskt jobba med att torka av sittplatserna på Craven Cottage. Trevligt.

 

9. Sunderland

Om laget: En kamp mellan Gordon och Fulop om målvaktsplatsen. Ett mittfält med Malbranque, Cana, Cattermole och Richardson. En anfallsduo bestående av Kenwyne Jones och Darren Bent. Men så var det ju det där med försvaret… Steve Bruce ska komponera ihop sin backlinje utifrån Bardsley, Ferdinand, Collins, McCartney, Nosworthy och da Silva – och inser med all säkerhet själv att han är en enda etablerat högkompetent mittback ifrån att ha ett riktigt bra lag. Inte kan väl paraguayanen Paolo da Silva vara den spelaren?!

Om managern: Det är ju inte helt rättvist – Bruce har tillbringat sin managerkarriär i underdogklubbarna Sheffield United, Huddersfield, Crystal Palace, Wigan, och Birmingham – men efter mer än ett årtionde i branschen så ligger hans vinstprocent fortfarande kvar på 38,28 procent. Steve Bruce är alltså en manager som konstant genererar form som får dig indragen i nedflyttningsstriden. Den här gången duger inte det.

Om spelaren: Lee Cattermole gjorde debut för sin hemstads Middlesbrough i Tyne-Tees-derbyt mot Newcastle. Nästan på egen hand så släpade han laget till ett 2-2-kryss. ”När vi behövde folk som stod upp och tog ansvar så fick vi luta oss mot en 17-åring”, erkände Steve McClaren efter matchen. Några matcher senare så förlorade Middlesbrough med 4-0 hemma mot Aston Villa. Lee Cattermole grät på planen. Ett år senare var han lagkapten för Middlesbrough, samtidigt som han fick sin sista varning från något som heter Stockton Pubwatch, för sitt aggressiva beteende på stadsdelens pubar.

Om fansen: Satan så många. Sunderland snittar alltid över 40 000, och om de bara får lite fart på säsongen så kommer den förmodligen sluta med de rödvita som trea i publikligan, efter Man United och Arsenal. Mängden har väl inte riktigt omsatts i ljudnivå sedan flytten till betongkolossen Stadium of Light, och det som en gång var känt som The Roker Roar hörs idag oftast på de bortamatcher där Sunderland fått en ordentlig biljettilldelning. Fyller alltid sin sektion, oavsett om de får 2 500 eller 12 500 biljetter.

 

8. Aston Villa

Om laget: Det som tar fem år att bygga upp kan så lätt raseras på ett halvår. Så sent som i januari tycktes faktiskt Aston Villa ha knäckt koden som öppnar den heliga porten in till toppfyrans rike. Sedan tröttnade vissa spelare, andra förlorade formen och ytterligare några försvann från klubben – och nu känns en fjortondeplats tråkigt nog mer realistiskt än en fjärdeplats för Aston Villa. Vi ska nu inte släppa läppen hela vägen ner till golvet. The Villa har fortfarande en skara spelare som lyckats ta det avgörande steget från talang till klasspelare (Young, Agbonlahor och framförallt Milner) och ytterligare en grupp med alla förutsättningar att göra detsamma (Delph, Delfouneso, Albrighton). Men de saknar stadga.

Om managern: Finns väl inte så mycket kvar att fundera på?!Vi kan väl slå fast att Martin O’Neill är de senaste 15 årens näst bästa brittiska manager, efter Alex Ferguson?! Fantastiskt jobb i Leicester. Fantastiskt jobb i Celtic. Fantastiskt jobb i Aston Villa. En tredjedel irländsk rebell, en tredjedel Brian Clough-lärling, en tredjedel noggrann kriminolog. Aston Villa-ballongen kanske läcker, men Martin O’Neill är precis den manager som kan hindra luften från att fortsätta pysa ut. Han kan komma på någon klyftig ingenjörslösning, om han tror att det är den bästa lösningen. Men han kan precis lika gärna också ställa sig och huffa och puffa in luften som krävs med sina egna lungor.

Om spelaren: Det finns fantastiska bilder från Leeds titelfirande 1992. Allra längst fram står en väldigt ung, väldigt blond Alan Smith. Lite längre bak står en ännu mycket yngre James Milner. ”När vi kom hem sa min pappa till mig: ´Kom ihåg den här dagen nu. Du kanske aldrig får uppleva en liknande dag igen i hela ditt liv”. James Milner är bara 23 år gammal, men har redan spelat Premier League-fotboll i sju år. Han har aldrig varit i närheten av att vinna något, trots att han spelat för stora klubbar som Leeds, Newcastle och Aston Villa. Han kommer fortfarande ihåg den där försommardagen 1992.

Om fansen: Villa Park har inte varit fullsatt särskilt ofta det senaste årtiondet, och det är något med stället som gör att det blir lite ödsligt om det så är 35 000 åskådare på en arena som tar knappt 42 000. Men det här är inte bara något negativt, för till skillnad från nästan alla andra större Premier League-klubbar så har det alltså gått att få tag på rätt billiga biljetter till Villa Park på ett rätt smidigt sätt. Och det har gjort så att de lite fattigare ungarna från trakten faktiskt kunnat gå på matcherna lite då och då. Många PL-arenor lider av att det är samma 45-åriga gubbar som sitter på sina säsongsbiljetter och blir äldre och tröttare för varje år, medan Villa Park faktiskt har en återväxt som känns rätt vibrerande.

 

7. Everton

Om laget: På rätt dag – när alla spelare är friska och hungriga – är Everton lika bra som topp fyra-lagen. Tråkigt nog kommer de dagarna alldeles för sällan. Under förra säsongen tvingades David Moyes först trixa sig igenom en flera månader lång period utan en enda tillgänglig anfallare. Sedan gick Mikel Arteta sönder. Och sedan säckade Phil Jagielka ihop. Everton är en toppspelare och tre, fyra breddspelare ifrån att kunna möta the Chelseas and the Liverpools of this world på jämna premisser. De är så nära – och så riskerar de att behöva börja om från början då behovet att sälja är större än möjligheterna att köpa.

Om managern: Åker du båt genom Glasgow på floden Clyde så kommer du till en punkt där du har Govan på ena stranden och Partick på den andra. I Govan formades Alex Ferguson. I Partick växte David Moyes upp. Det finns väldigt många tränare som pekats ut som ”Den Nye Ferguson”. Det finns ingen som har samma identiska, Glasgow-stöpta fotbolls-DNA som David Moyes. De två männen bygger ifrån samma grund.

Om spelaren: Sommaren lång har den pågått, Manchester City-jakten på Joleon Lescott. Huvudpersonen själv lät fansen sväva i ovisshet, men trots det deklarerade Everton-anhängarna sina känslor för Lescott tydligt i träningsmatchen mot Malaga. Varje gång han rörde bollen så jublade de, under alla matchens 90 minuter. Fyra dagar senare tackade Lescott genom att lämna in en skriftlig transferbegäran. Everton avslog den. Vad händer nu?

Om fansen: Mindervärdeskomplex gentemot Liverpool? Javisst. So what? Hade du själv levt i en sådan allomfattande lillebrorsskugga i långt över två årtionden hade det påverkat dig också. Bortsett från att Everton-fansen kanske fokuserar lite väl mycket på att komma på nya nidvisor om Steven Gerrard så är de fantastiska; många, kunniga, lojala, roliga, högljudda. En storklubb som har behållit sin traditionella supporterbas, utan att få samma på-gott-och-ont-följe av nytillkommet, ärosökande turistsupport.

 

6. Tottenham Hotspur

Om laget: För en gångs jävla skull – välbalanserat. Kanske en renodlad vänsterytter, definitivt en dominant innermittfältare – men utöver detta har Spurs faktiskt kompetenta spelare med fullgoda back up-alternativ på truppens alla positioner. Och hur långt räcker då det? Tja, bisarrt nog är Tottenhams allra viktigaste spelare en semi-obskyr honduran som bara varit ett halvår i klubben. Wilson Palacios har ett uppdrag som är lika enkelt som omöjligt. Han ska i praktiken äga innermittfält på egen hand, först bryta upp motståndarnas spel och sedan ge bollen till Modric, Lennon, Keane och Defoe så att knattarna kan sköta sitt. Klarar han det – och under våren såg han faktiskt ut att vara kapabel till det – så blir Spurs bra. Simple as that.

Om managern: Harry Redknapp is a crook. Men han är ingen obegåvad rufflare, han är ingen trångsynt fifflare och han är inte heller en lat fufflare. Jag tycker fortfarande att han är en manager som inte hör hemma i Tottenham Hotspur, men han har valt det förnuftiga alternativet mest hela tiden sedan han kom. Och jag vinner hellre matcher med en skojare som manager än förlorar matcher med en skojare som manager.

Om spelaren: En vanlig vecka kan knappt Ledley King röra sig överhuvudtaget under måndagen och halva tisdagen. På onsdagen är han tillräckligt rörlig för att komma ner i simbassängen och köra lite vattenträning. På torsdagen tål kroppen tillräckligt mycket belastning för ett lättare pass i gymet. På fredagen brukar han kunna lunka ut på fotbollsplanen, jogga runt sidlinjerna och kanske delta i några övningar som handlar om fasta situationer. Och till helgen så går han alltså ut och stoppar anfallare som Fernando Torres eller Wayne Rooney. Vecka efter vecka, säsong efter säsong. Ledley King har inget brosk i sina knän, och kan alltså inte träna fotboll överhuvudtaget. Ändå tillhör han Premier Leagues allra bästa mittbackar. Mannen är ett fotbollsmedicinskt mirakel.

Om fansen: Jag är ju en aning färgad här, men jag menar uppriktigt att White Hart Lane är en av de platserna att se fotboll på i England. Arenan är idealiskt komponerad – tät, brant och kompakt – och alltid fullsatt. White Hart Lane är långt ifrån alltid en ljudkakafoni, men till skillnad från många andra ställen är det i alla fall aldrig helt tyst här. Fansen må vara kräsna, men de är i alla fall inte apatiska. Det finns en elitistisk snobbism runt Tottenhams support, en uppfattning att klubben har en gudagiven rätt att vara framgångsrik. Det borde kanske ha inneburit att folk vände Spurs ryggen efter en farsartat dålig 15-årsperiod, men effekten har faktiskt blivit den motsatta. Tottenhams stöd har vuxit i motgång, och de senaste tre, fyra åren har det varit bättre än någon gång tidigare under Premier League-tiden.

/Erik Niva

Om vi nu ändå satt den här ligaguide-bollen i rullning (lite som Sisyfos gjorde) så är det väl lika bra att rulla den hela vägen hem.

Intresset för Ligue 1 är förstås mindre än för Premier League, men det är kunskapen också – så vi drar väl igång en semiambitiös vandring genom de 20 ligaklubbarna, från botten och uppåt enligt de placeringar lagen landar på om allt går som det borde. De vill säga: Som jag tror att det går.

Enligt etablerat mönster, inspirerat av Gigabyte-guidernas gudfader Erik Niva, har jag delat upp paketet i tre delar.

 

20. Boulogne-Sur-Mer

Vad vill dom?

Hänga kvar, varken mer eller mindre. Laurent Guyot, tränaren som debuterar i Ligue 1, behöver inte sänka förväntningarna – eftersom de inte finns. Boulogne har ingen tradition, inte särskilt mycket publik (drog 5000 i snitt) och inga sedelbuntar (de har ligans klart minsta budget, 20 miljoner euro – AIK hade kostnader på 120 miljoner i fjol…).

– Om man skulle göra en anonym enkät i ligan, skulle alla säga att Boulogne kommer att sluta sist och vara nerflyttade redan efter halva serien. Det är inte bara så att vi inte har något att förlora, vi har allt att vinna, säger Guyot.

Vilka är dom?

En förtjusande David-mot-Goliat-klubb, som spelade på amatörnivå i division fyra för fem år sen. För fyra år sen gick de upp i National, för två år sen gick de upp i Ligue 2, och i våras fullbordade de Ljungskile-rycket med att klämma sig upp i Ligue 1 i sista omgången.

Boulogne är ungefär lika stort som Halmstad, så de har haft en viss omställningsperiod. Stadion har inte varit stor nog (den byggs om för att kunna ta in 15 000), de har tvingats förstärka den administrativa sektorn i klubben, och har fått värva en del. Presidenten Jacques Wattez har gjort sig en mindre förmögenhet på sin fiske-koncern Unipeche och ser ut som en mysigt åldrad variant av Kojak. Han har lett klubben i femton år, tagit den från ingenstans till Ligue 1 – men han vet vem han är, och han vet vilken klubb han är. De är inte som övriga nordiste-lag, de är inte ch’tis:

– Nej, vi är inte ch’tis. Vi är fiskare.

Vad kan dom?

Tja, till att börja med kan de väl sno poäng i tre fina hemmaderbyn mot Lille, Lens och Valenciennes.

Boulogne har blivit ett mini-Nantes, inte bara för att nye tränaren Laurent Guyot kommer direkt från Nantes ungdomsakademi (han var själv med i Nantes klassiska mästarlag i mitten av 90-talet, med Karembeu, Makélélé, Ouédec, Pedros och Loko) och har tagit med sig kompetente mittfältsmotorn Da Rocha.

Största svagheten? Att det är ett division II-lag som kommit upp.

Största tillgången? Att det är ett division II-lag som kommit upp.

Samma dag som avancemanget blev klart i våras förklarade samtliga spelare i laget att de ville vara kvar i klubben. Det säger en del om lagets sammanhållning och familjära framtoning.

Vem ska vi kolla på?

Köpet av Bordeauxs rutinerade reservkeeper Valverde ska förstås applåderas, men det finns bara en stor stjärna i USBCO:

Grégory Thil, 29, skyttekung, lagkapten och bandiera.

Thil kom till Boulogne 2005 och har fört dem genom seriesystemet genom att vräka in mål på varje nivå. Han vann skytteligan i både trean och tvåan.

Så spelade de i premiären:

4-4D-2.

Så gick det i premiären:

0–3 i Rennes.

 

19. Grenoble Foot38

Vad vill dom?

Göra mål, till att börja med. Grenoble gjorde i särklass minst mål (24 på 38 matcher) i den europeiska toppfotbollen i fjol.

Vilka är dom?

För fem år sen klev japanska telecom-bolaget Index Corporation in och tog över Grenoble, med en tydlig plan: Champions League inom tio år.

Och nu, fem år senare?

– Det är omöjligt, säger klubbens starke man Pierre Wantiez.

GF38 var den första klubb i Frankrike som köptes av utländska investerare, två år före amerikanerna gick in i PSG. Den japanska touchen märks lite här och var, de har köpt in ett par japanska spelare, har manga-maskotar (jo, på riktigt) och en av Frankrikes fräsigaste arenor. Men Index Corporation går dåligt, och klubben får klara sig på en rätt ansträngd budget.

Vad kan dom?

Jag såg Grenoble en del i fjol, och jag anmälde varenda match till reklamationsnämnden.

Ligue 1 är en försiktig liga i grunden, men de flesta lag brukar kasta iväg tre-fyra spelare i rappa kontringar direkt när man brutit. När jag såg Grenoble drog de bara iväg bollen till ingen alls. Nu har bosna-coachen Bazdarevic plockat in lite balkanhjälp för att lösa anfallsspelet, Josip Tadic kommer att ta en hel del target-ansvar men gamle PSG-serben Danijel Ljuboja var ju inte ens en målskytt när han var en målskytt.

Jag ser fortfarande ingen som kan göra mål i Grenoble, som kan lyfta dem upp på säker mark.

Vem ska vi kolla på?

Sofiane Feghouli. 19 år gammal, magisk speluppfattning, nordafrikanskt påbrå – så vem tror ni att han jämförs med?

Feghouli har juniorens alla avigsidor: han är ojämn, han är lättpåverkad, han har skenat iväg med alla rykten om storklubbar och allt snack om en prislapp på 300 miljoner. Men när han spelar (han är meniskskadad just nu) och får flyt dansar han en oerhört vacker anfallsfotboll.

Så spelade de i premiären:

4-4-2.

Så gick det i premiären:

0–2 mot l’Olympique de Marseille.

 

18. Le Mans

Vad vill dom?

Nog mest ha lugn och ro, efter en orolig sommar. Le Mans var en av ligans svängigaste klubbar i fjol och skulle vara mer än nöjt med en trygg plats i mitten.

Vilka är dom?

En uppstickare med rätt speciella idéer. I en defensiv liga är MUC 72 ett av få lag som vågat gå in med en offensiv grundhållning.

Truppen är ett mish-mash av nationaliteter som ska sys ihop av Paulo Duarte, en portugisisk rookie som assisterade José Mourinho in his early days. Duarte gör en Hiddink, på lite lägre nivå, han dubblerar jobbet som Le Mans-coach med att vara förbundskapten. I Burkina Faso.

Vad kan dom?

Duartes pojkar kommer att spela varianter av 4-3-3, vara hyfsat solida fysiskt och lita på ett offensivt balanserat kantspel. De har tappat en av ligans tryggaste målvakter (Yohann Pelé) till TFC och sin tyngsta offensiva kraft (Gervinho) drog till Lille för att ersätta Bastos.

Av de tippade bottenlagen ser jag ändå störst kapacitet här. De får, verkar det som, behålla mittfältskittet Mathieu Coutadeur, och då kan det räcka med att Duarte lyckas få någon av alla de disparata anfallskrafterna att varva upp motorn.

Vem ska vi kolla på?

Med Gervinho borta är det Mathieu Coutadeur som är Mannen med stort M i Le Mans. Han är bara 23, men har en framtoning som en 30-åring och en fenomenalt fin högerfot. Le Mans mittfält hänger på honom, minst lika mycket i år som i fjol.

Så spelade de i premiären:

4-2-3-1.

Så gick det i premiären:

2–2 mot Lyon, efter baklängesmål i slutminuten.

17. Sochaux

Vad vill dom?

Sochaux vill genomföra en säsong som inte slutar med att de måste kriga hela vägen in i maj för att rädda Ligue 1-livet. Varken mer eller mindre.

Francis Gillot, tränaren, har begränsade förhoppningar:

– Vi är inte sämre än i fjol. Men vi är inte bättre heller.

Vilka är dom?

Ett av världens mest framgångsrika korplag, som bekant. Den östfranska Peugeot-fabrik-byn är en fransk motsvarighet till Wolfsburg, only they’re not champions.

Det finns något rätt sympatiskt över lilla Sochaux. De har en oproportionellt bra akademi (rankades som den fjärde bästa i Frankrike i fjol), en hel del fina spelare – och i fjol blev det ofta öppna, underhållande matcher när de spelade. För att de fyllde på ordentligt, men också för att de var mer fartspelande än fysiska.

Nu har sponsorerna dragit ner på sina bidrag, symbolspelaren Mevlüt Erdinç har dragit till Paris och det känns på det hela taget som att det drar rätt kallt men…

Vad kan dom?

…Champagne-Charlie Davies har ju anlänt, bumpin beats, stayin real.

Gillot behöver mål från Charlie om det här ska bli en vettig säsong för Sochaux. Erdinç är en av årets absolut tyngsta spelarförluster i ligan (fullt i klass med Benzema och Bastos när det gäller inflytande på sitt lag), Vaclav Sverkos kommer att göra tolv-femton mål över säsongen, men det räcker inte. Dessutom har Les Lionceau mannen med fotbolls-Frankrikes fräckaste forwards-facit. Nicolas Maurice-Belay är ingen out-and-out-striker, men hans siffror är ändå värda att kontemplera:

Matcher i Ligue 1: 93.

Mål i Ligue 1: 1.

Vem ska vi kolla på?

Jo, det ska bli oerhört intressant att se Charlie mäta upp avståndet till klubbtoppen. Och Sverkos kommer att vinna den interna skytteligan. Men vill ni ha de riktigt spännande namnen så är det algerier-geniet Ryad Boudebouz.och miniplaymakern Vincent Nogueira, båda ur Sochaux akademi, som ni ska hålla ögonen på.

Så spelade de i premiären:

4–4–2.

Så gick det i premiären:

1–0 mot Auxerre.

 

16. Valenciennes

Vad vill dom?

Få en bra start på en ny era. Nästa år flyttar de in i en ny arena, och de vill inte göra det i Ligue 2. Och just det, de vill gärna vinna en bortamatch också. Det har de inte gjort på två år.

Vilka är dom?

Tredjeklubben uppe i norr, efter Lens och Lille, en gammal textil- och stålstad som är på väg tillbaka efter att ha sett industrierna krascha. När Lens stal fans och Lille växte sig ekonomiskt starkt hamnade VA i bakvattnet.

Nu har klubben och regionen återhämtat sig, och VA flyttar nästa år in i en ny arena, men presidenten Francis Decourrière gnäller på bristande intresse från kommunen.

I det stora hela är VA ett Lens, minus traditionen och publiken. Men Decourrière är en enorm kraft, som legat bakom den nystartade ungdomsakademin och den nya stadion.

Vad kan dom?

Philippe Montanier ägnade fem år åt att ta Boulogne från ingenstans och upp i Ligue 1. När han lyckats förband sig spelarna att stanna – men själv drog han tio mil sydväst till nordkonkurrenten Valenciennes, som just tappat Kombouaré till Paris.

Laget är likt klubben; ambitiöst, välorganiserat, men inte särskilt intressant. Värvningarna är försiktiga, mest lån, de kommer att sjunka hem, spela lutherskt och hoppas att Caen-köpet Fahid Ben Khalfallah kan trixa fram fina bollar på spindelmannen/OM-lånet Mamadou Samassa.

Vem ska vi kolla på?

Jo, jag gillar Samassa. Han är stor, han är rejäl, han har ett bra steg för sin längd – och hade han fått chansen på allvar i OM i fjol hade han kunnat bli en av säsongens stora skrällar. Han spelade bara två matcher från start – och sköt in klassmål med skallen i båda. Se själv. Och en gång till.

Så spelade de i premiären:

4–3–2-1.

Så gick det i premiären:

1–3 mot Nancy, en katastrofmatch.

 

15. Montpellier

Vad vill dom?

Etablera sig, efter fem år i Ligue 2. Och låta presidenten bråka med så många som möjligt.

Vilka är dom?

Det går inte att prata om Montpellier HSC utan att prata om Louis Nicollin, en homofobisk, underhållande, halvgalen och helengagerad president som styrt det mesta i klubben de senaste 35 åren.

Häromåret akutplockade Nicollin in Rolland Courbis, tränarlegendaren som är Zinedine Zidanes fotbollspappa.2007 värvade Courbis rutinerat, och misslyckades med att gå upp. 2008 värvade han oprövat, och gick upp.

2009? Då hoppade han av, och nu har efterträdaren René Girard värvat rutinerat så det skriker om det. Bosmanfynden Geoffry Dernis,Cyril Jeunechamp och Pitau Romain har gjort ett par hundra L1-matcher ihop, och bosna-backen Emir Spahic har sett hela världen utan att bli imponerad.

Vad kan dom?

MHSC är ett lag av stål och säkerhet i år. De kommer att plocka poäng överallt. Sopkungen Nicollin sägs ha gett klubben en budget på 20-25 miljoner euro för att överleve och mer än så i Ligue 1.

Spelmässigt är det inga konstigheter. Ett klassiskt mittförsvar med serben Nenad Dzodic och Spahic, de kommer att överleva så länge de inte behöver spela felvända. Framför packar Girard ihop laget ordentligt, med Romain Pitau som ambitiös mittfältsstädare. Svåra att göra mål på, helt enkelt.

Vem ska vi kolla på?

Tja, de gamla kan vi ju redan, men ska vi tro på rapporterna från premiären mot PSG så var Yonés Belhanda, en brytstark marockansk mittfältare som skrev sitt första proffskontrakt i somras, den stora skrällen. Vi fortsätter att kika på honom, tycker jag.

Så spelade de i premiären:

4–1–4-1.

Så gick det i premiären:

1–1 mot PSG, kvittering av Spahic på hörna i 94:e.

/Simon Bank

 

Del två av det guidande Premier League-tipset, och tabellen rullas upp genom mittskiktet.

15. Hull City

Om laget: Egentligen så tror jag att det förluststaplande Hull från vårsäsongen låg närmare lagets sanna kapacitet än segervälten som rullade fram under hösten. Synat i sömmarna så hade inte Hull något särskilt bra lag ifjol, och hade åkt ur vid en normalprestation. Nu är de på väg att förstärka lagt markant – Olofinjana, Hunt och Altidore, med Bullard som extra bonus och kanske till och med Negredo därutöver – samtidigt som de sätts under press av andrasäsongssyndromet. Ett par tabellhack upp?

Om managern: När Phil Brown tog mikrofonen och sjöng Beach Boys läktarhit ”Sloop John B” för publiken efter att Hull förlängt kontraktet så bekräftade han sin position som engelsk fotbolls nya antihjälte. Under hösten så behandlades han som en engelsk Mourinho, men efter vändningen med det ökända halvtidssnacket på Eastlands så blev han mer och mer av en driftkucku under säsongens avslutande månader. Vägvalsläge nu. 

Om spelaren: Jim Bullard, Bullard. He’s better than Frank Lampard. I alla fall i visan. Det ambitiösa rekordköpet av Bullard skulle signalera vad Hull ville vara förra säsongen, men kom istället att symbolisera vad våren till sist blev. Landslagsfiskaren blev landslagsfotbollsspelare i samband med en testmatch mot Tyskland, och gick därefter från att vara en av ligans mest omtyckta spelare till en småsuspekt pengajägare. Krävde jättelön av Fulham, och valde Hull först när det blev uppenbart att han inte skulle få den. Blev sedan svårt skadad redan i första inhoppet, och just nu tycks frågan vara om Bullard kommer tillbaka snarare än när han gör det.

Om fansen: Ingen klassisk fotbollsstad det här heller, men de randiga har skäl att vara stolta över sig själva efter debutsäsongen i Premier League. Nybyggda KC Stadium var full mest varenda vecka, och bortaföljet skämdes på intet sätt för sig. Testet för den semi-nya supporterkulturen häruppe kommer först när även Premier League börjar bli rutin, framemot vintern någon gång. Är entusiasmen och engagemanget fortfarande lika svällande då? 

 

14. Bolton Wanderers

Om laget: Ska man försöka förklara för någon ungtupp hur engelsk fotboll såg ut i mitten av 1980-talet är det absolut enklaste sättet att peka på dagens Bolton. Idag är det oftast orättvist då engelska lag beskrivs som någon form av kick’n’rush-kollektiv – i Boltons fall är det fullständigt befogat. De knackar långt, hoppas på att Kevin Davies vinner sin nickduell, krafsar ihop andrabollarna och försöker få till fasta situationer. They ain’t pretty. 

Om managern: Inställningen till Gary Megson varierar bland Boltons fans, så till vida att vissa avskyr honom medan andra bara ogillar honom. Lite orättvist, kan tyckas, då Megson i alla fall är en uppgradering från Sammy Lee som bevarat Premier League-statusen – men någon Sam Allardyce är han ju inte. På ”Big Sams” tid var det en dålig säsong om inte Bolton tog en plats i Europa. Under Gary Megson är det en bra säsong om de undviker nedflyttningen. Och den ambitionsnermonteringen är också det som Megson-kritikerna vänder sig emot.

Om spelaren: En gång för inte sådär alldeles jättelänge sedan hade Bolton profilspelare som JayJay Okocha och Youri Djorkaeff. Sedan blev det Nicolas Anelka och El Hadji Diouf. Numera är lagets största stjärnor Matty Taylor och – framförallt – Kevin Davies. Jag tror knappt att det finns fans till någon annan klubb i Premier League som önskar att deras förening skulle köpa Davies, men med sitt huvudspel i bortre delen av straffområdet förblir han en helt nödvändig spelare för hela Bolton Wanderers spelsätt.

Om fansen: Naah, not much there. Sterila nybygget Reebok Stadium ser nästan exakt ut som JJB Stadium (jaja, DW Stadium), men intrycket blir på något sätt ännu mer ogästvänligt då den här konstruktionen ersatt klassiska Burnden Park. Sällan full, ofta tyst och utslängd på en stormarknadsparkering i stadens utmarker… Reebok Stadium blivit en arena som tagit gnistan ur Boltons support snarare än något annat.

 

13. Blackburn Rovers 

Om laget: Svårbedömda. Inte på så sätt att man inte vet ifall Blackburn är fågel eller fisk – de tillhör ju den rätt visionslösa skaran klubbar som nästan garanterat är mittemellan – utan för att man inte riktigt vet hur spelet kommer att se ut. I goda stunder kan Blackburn spela riktig tempostark powerfotboll. På svaga dagar sjunker de ner i livslös tjongfotboll som framstår som en sämre kopia av Sam Allardyces gamla Bolton. Försvaret vet vi nog var vi har – målvaktsenigman Paul Robinson evigt undantagen – men på andra sidan Roque Santa Cruz finns frågor att ställa runt anfallsbesättningen. Har Benni McCarthy, Nikola Kalinic, Franco Di Santo och Jason Roberts några 30 ligamål i sig?

Om managern: ”Om jag hette Allardicio istället för Allardyce hade jag varit förbundskapten för England idag”. Och det har förmodligen Big Sam rätt i, för om inte om hade varit så hade han säkert fått jobbet efter Svennis, och väl där hade han omöjligt kunna missköta uppdraget som Steve McClaren. Men nu blev det inte England. Det blev fiasko i Newcastle, och sankskjutandet av ryktet som en framtidscoach med ProZone-precision. Tiden i Blackburn kommer att avgöra vart Sam Allardyces karriär tar vägen.

Om spelaren: Hade jag fått välja en Premier League-spelare jag själv inte hade velat möta på en fotbollsplan så hade jag valt Blackburns franko-kongolesiska mittback Christopher Samba. Mannen är inte en man – han är ett muskelmonument. Under förra säsongen så bildade ofta Samba en sorts enmannamur framför Paul Robinson i sisådär 80 minuter, för att sedan flyttas fram som centertorn under den sista tiominutersperiodens måljakt. Jag är väldigt nära att skriva att han var sitt lags bästa forward, på samma sätt som han var dess bästa försvarare.

Om fansen: Normalt sett är Blackburn Rovers fans en ganska ointressant samling, men den här säsongen kommer de garanterat att leva upp. De behöver bara en enda anledning, och de har fått den – Burnley. Rivaliteten de två Lancashire-klubbarna är inte så välkänd, vilket däremot verkligen inte betyder att den är lågintensiv. De senaste årtiondena har lagen mötts så sällan att stämningen varit smältande när det väl varit dags för någon cupmatch. Nu har spelschemat bekräftats, och uppladdningen kan alltså pågå i månader. Något av årets matcher. För övrigt finns Premier Leagues lägsta biljettpriser på Ewood Park.

 

12. West Ham United

Om laget: Med finanskrisen rann ju de isländska pengarna ur West Ham, och ända sedan Gianfranco Zola fick jobbet har han jobbat med mer eller mindre bakbundna händer. Han har tagit det han hav, byggt runt en ryggrad av välutnyttjade engelska medelspelare – Green, Upson, Parker, Cole, Ashton – och sedan kryddat med några ungdomar från akademin och några budgetsatsningar från utlandet. En niondeplats med de förutsättningarna var ett alldeles utmärkt resultat.

Om managern: Gianfranco Zola är inte en flexibel tränare, på gott och ont. Under en period förra hösten förlorade West Ham fyra raka matcher, och Zola var inte någon vidare glad kanin. ”Redan innan dess hade min fru hotat med skilsmässa eftersom hon tyckte att jag var gift med klubben. Nu kunde jag inte sova. Allt jag gjorde var att ligga vaken och tänka på vad jag kunde göra för att förändra situationen”. Sängvridandet fick dock sitt slut relativt snabbt, då Zolas grubblande nådde vägs ände. ”Jag insåg att jag bara känner till ett sätt att spela fotboll, och det är längs marken”.

Om spelaren: Alla klubbar gillar sina egenfostrade produkter. I stort sett inga andra gör det lika extremt mycket som West Ham. Hela klubbens identitet kretsar kring att man ska vara The Academy of Football, och har ju också varit extraordinärt framgångsrika genom åren. Men ja… Nu har det börjat gå några år sedan Lampard-, Cole-, Defoe- och Johnson-generationen flög ur boet, och även om man vill prata gott om the Mark Nobles of this world så finns där ingen blivande a-landslagsspelare. Den nyaste kullen känns i stort också rätt mycket hit-miss med Tomkins, Collison och Sears – med ett undantag. Det 19-årige vänsteryttern Junior Stanislas visat upp såhär långt tyder på att här finns något mer, här finns det där lilla extra som skiljer en semiordinär Premier League-spelare från en kille med stor Champions League-potential.

Om fansen: Efter all Green Street- och Cass-romantisering av mer eller mindre avlägsna ICF-tider börjar ju West Ham-följet närma sig samma huliganmytologisering som Millwall. Det är ju inte helt rättvisande. Även om East End-kvarteren runt Upton Park fortfarande kan vara livliga på en matchdag så handlar det ju mest om aggressiva asiatiska gatuförsäljare nuförtiden. Ur fotbollssynpunkt betraktat var det länge sedan en bortaresa hit kändes så särskilt hotfull. Stämningen inne på Upton Park då? Nästan alltid helt okej, sällan så värst mycket mer.

 

11. Birmingham City 

Om laget: Överoptimistiskt tips? Äh, jag vete fan. Jag tycker att Birmingham har klart bäst material av de uppflyttade klubbarna, vilket givetvis är en följd av att de är mest resursstarkt. Birmingham har förstärkt uppflyttningslaget med ungefär en kvartsmiljard kronor, och i stort tycker jag att det ser välbalanserat ut. Mitt enda problem är satsningen på knatteecuadorianen Christian Benítez som offensiv förlösare, men jag har missbedömt importer förr.

Om managern: Alex McLeish har vunnit skotska ligan, han har vunnit skotska cupen, han har vunnit skotska ligacupen. Han är den statistiskt bäste skotske förbundskaptenen någonsin, med en vinstprocent på 70. ”Jag har inget kvar att bevisa i skotsk fotboll”, sa McLeish innan han drog söderut, och det är svårt att inte hålla med. Men Skottland är inte England, och Birminghem City är det första jobbet Alex McLeish har söder om Hadrianus mur. The jury’s out.

Om spelaren: Efter att Martin Taylor oturligt nog tacklat sönder foten på Eduardo Da Silva så var Man Uniteds dåvarande asstränare Carlos Queiroz ute och dundrade: ”We can’t let the Taylors of this game survive”. Han var grovt fel ute. Mittbacken Martin Taylor är ingen elegant spelare, men han är inte heller en smutsig spelare. Nu har Eduardos vrist läkt ihop, men jag befarar att de mentala ärren sitter kvar i en ångerfull Taylor. Jag hoppas att han kommer över dem. Den här sporten överlever tack vare spelare som Taylor, inte trots dem.

Om fansen: Love them. Som bortasupporter är väl den där långpromenaden från St Andrew’s tillbaka till New Street den allra roligaste en mörk tisdagskväll, men de flesta dagar är ju ändå det här en arena som är fientlig på rätt sätt, som markerar att det är fotbollsmatch på gång. Och ”Keep Right On” är och förblir hela fotbollsenglands bästa supportersång.

/Erik Niva

Vad säger ni? Dags för lite Premier League-bloggande?! Jamen, vem är jag att säga nej, såhär två ynka dagar före avspark?

Värvningarna är avklarade, förutsättningarna är klarnade. Nu ska vi bara ta oss ner till the real nitty gritty, pussla ihop bitarna och se vad vi kommer fram till. Och även om jag själv inte känner mig helt bekväm med den här bit-för-bit-metoden får vi allt lov att dela upp även det här paketet i fyra olika segment. Vi tar tabellen nerifrån och upp helt enkelt, och river alltså av nedflyttningsstriden… här och nu.

 

20. Wolverhampton Wanderers

Om laget: Passade och anföll sig igenom förra säsongens Championship-motstånd, men måste nu göra en sommarsnabb anpassning till Premier League-spelet om de ska undvika att upprepa lokalrivalerna West Bromwichs misstag från ifjol. Det spelar liksom ingen större roll hur spännande och framfusiga Ebanks-Blake (23 år), Kightly (23), Vokes (19), Hennessey (22) Foley (24), Stearman (21), Edwards (23), Keogh (23), Jones (24),Jarvis (23),  Berra (24), Ward (23), Elokobi (23) och Surman (22) är – you don’t survive anything with kids. I synnerhet inte om de försöker spela öppen, offensiv fotboll.

Om managern: Ska vi låta Roy Keane få ordet? Det var alltså McCarthy som var förbundskapten för Irland under VM 2002, och fick Keane att lämna truppen efter följande omdöme: ”Mick, you’re a liar… you’re a fucking wanker. I didn’t rate you as a player, I don’t rate you as a manager, and I don’t rate you as a person. You’re a fucking wanker and you can stick your World Cup up your arse”. Har sedan dess gjort små underverk på Championship-nivå flera gånger om, men satt bottenrekord i antal inskrapade Premier League-poäng två gånger om med Sunderland.  

Om spelaren: Där de flesta ögon kommer att riktas mot en anfallsduo med Sylvain Ebanks-Blake och Kevin Doyle så väljer jag att titta mot yttern Michael Kightly. Det här är alltså spelaren som ratades av Southend, men sedan var så överlägsen i amatörlaget Grays Athletic att till och med Alex Ferguson försökte köpa honom. Fergie var dock för sent ute – Wolves hade redan hunnit lägga upp 25 000 pund och fullborda årtiondets kanske allra mest prisvärda köp. Missar tyvärr säsongsstarten eftersom han jobbar sig tillbaka från ett brutet mellanfotsben, men kommer att lyfta Wolves när han gör comeback. And he was a Spurs-fan growing up, ya know.

Om fansen: A proper football club with proper support. Även om Wolves har Black Country-fienderna från West Brom som sina egentliga rivaler – två supporterskaror som för övrigt påminner mer om varandra än de själva vill erkänna – så kommer det bli bra dag i två halväkta Birmingham-derbyn mot Aston Villa och Birmingham City också.

 

19. Portsmouth

Om laget: För bara ett drygt år sedan vann Portsmouth faktiskt FA-cupen. De såg ut som ett lag som hade etablerat sig på den övre halvan av Premier League Sedan dess har Lassana Diarra, Jermain Defoe, Peter Crouch, Glen Johnson, Pedro Mendes, Sean Davis, Sulley Muntari, Sol Campbell och managern Harry Redknapp lämnat Fratton Park, utan att någon enda spelare av särskilt hög klass kommit in istället. Allt handlar såklart om finanser. Förre ägaren Alexandre Gaydamak tröttnade på att pumpa in pengar och hans ersättare – den mystiske arabiske affärsmannen Sulaiman Al-Fahim – tycks inte heller ha på sig spenderarturbanen. Portsmouth är på väg att falla sönder.

Om managern: Nödlösningen som fått bli semi-permanent, mest bara för det aldrig dök upp något bättre alternativ. Hart är känd som en briljant ungdomsutvecklare – han har satt fart på karriärerna för bland andra Woodgate, Kewell, Jenas och Dawson – men som en ganska rutten seniortränare. Kommer knappast att få fullfölja säsongen.

Om spelaren: En enda fullfjädrad klasspelare finns kvar i den här truppen, och det är kroatiske playmakern Niko Kranjcar. De blå får passa på att njuta av honom den här säsongen, då han spelar på ett utgående kontrakt som han redan gjort klart att han inte har någon avsikt att förnya. Den före detta förbundskaptenssonen är inte heller känd för sin lojalitet; under sin tid i den kroatiska ligan tog han det förbjudna steget från Dinamo Zagreb till Hajduk Split, en flytt som än idag gör honom avskydd i stora delar av hemlandet..

Om fansen: Lilla, ruffiga, hemtrevliga Fratton Park är en old-fashioned ground making an old-fashioned sound. Hemmastödet är massivt och kompakt, kryddat med Pompey Chimes-klockorna. Den gamla 657-klicken är väldigt marginaliserad numera, och så länge det inte är sydkustderby mot Southampton är Fratton Park en rätt välkomnande arena med familjekaraktär.

 

18. Burnley

Om laget: Den som bara ögnar igenom namnen får förmodligen intrycket att det här är ett spring-tackla-kämpa-lag i samma överfysiska anda som det Stoke som kämpade sig kvar i Premier League ifjol.. Den bilden är orättvis. Burnley står nu inte för någon champagnefotboll, men de håller helst bollen längs marken och spelar på det sätt som engelsmännen själva brukar beskriva som ”the right way”. Truppen är den minst namnkunniga i divisionen, den är liten och ålderstigen – och även om jag tror att Burnley kommer att överprestera ännu en gång så tror jag till sist ändå inte att det kommer att vara riktigt tillräckligt för att hänga kvar.

Om managern: Owen Coyle är den där sortens skotte som varit överengagerad Celtic-supporter i precis hela sitt liv. Ändå tackade han nej till att ta över just Celtic i somras. Han var bara inte färdig med det Burnley han redan givit sitt ord. Det säger en hel del om den renhåriga, långsiktiga ledarstil som helnykteristen Coyle använt för att få lilla Burnley att överträffa oddsen om och om igen.

Om spelaren: Sir Alex Ferguson har beskrivit den lynnige yttern Chris Eagles som en av de mest bollbegåvade spelarna han någonsin jobbat med – och en av dem med allra sämst attityd. Eagles är uppvuxen i Hemel Hempstead – en satellitstad norr om London – och uppfyller många av stereotyperna om det som i städer som Burnley brukar beskrivas som ”southern softies”. Han har attityden, accenten, självsäkerheten och det vågiga håret. Han har dessvärre också tendensen att försvinna ur matchbilden när regnet piskar sidledes en bitterkall januaritisdag i Wigan.

Om fansen: Med sina 80 000 invånare är Burnley det minsta ställe där det spelas Premier League-fotboll i vinter  I januari var jag där för första gången i mitt liv, och dagen efter summerade jag intrycken såhär: ”Burnley är en av de där nordengelska städerna där tiden stått stilla, bortsett från att industrijobben försvunnit och tusentals invandrare från de asiatiska kolonierna flyttat hit. Vill du äta middag så kan du välja mellan pubens bönor och kebabsyltornas… kebab. Vill du shoppa så har du antingen pantbanken Cash Converters eller lågprisbutiken Everything´s a Pound. Gubbarna har flat caps på sig, tonårsmammorna rosa mjukisdressar. The lads har alla vita sneakers. De lite yngre har Adidas-byxor och kortärmad matchtröja – trots att det är minusgrader – de äldre har klätt upp sig i en speciell sorts märkeskläder. Fotbollen uppfanns av och för sådana här städer”. All that still stands.

 

17. Wigan Athletic

Om laget: Filosofiförändring å färde. Ända sedan Wigan chockade sig upp i Premier League för fyra år sedan så har de överlevt genom att spela den sortens rugbyfotboll som deras rugbyfotbollsarena inbjuder till. Inte på Roberto Martínez skift, dock. Zaragoza-killen lärde sig spela snabb passningsfotboll på små femmannaplaner, och har gjort det till sitt livsverk att implementera de värdena så gott det nu går i de lägre engelska divisionerna. Själv kommer han inte att ha några problem med att anpassa sig till Premier League-sättet att spela fotboll. Mer tveksamt hur stommen i hans trupp kommer att hantera Martínez spelsätt. Lite väl hänger på medplockade spanske playmakern Jordi Gómez.

Om managern: ”Football is Roberto’s life. When I have a day off, I must admit, I take the whole day off away from the game. Roberto on the other hand is still living and breathing football on his free day. As a player he would spend it running and training in the gym. Since taking his new life in management, his summer time has reduced to four days and he will still make time to phone his chairman and keep in touch with what is happening at the club” – Jordi Cruyff, förordet till Martínez’s självbiografi, ”Kicking Every Ball”.

Om spelaren: Tar man bort några Boumsong-säsonger och en räcka Dunne-självmål har Titus Bramble varit Premier League-försvararen med allra högst andel dundertavlor i bra många år. Så döm om min förvåning när han plötsligt utsågs till Player of the Year i Wigan efter fjolårssäsongen. I den här delen av nordvästra England menar de på fullaste allvar att Bramble borde spela i landslaget.

Om fansen: Vilka? Jaså, de där små klungorna som motvilligt släpar sig iväg från rugbymatchen några gånger per viner. Det här är och förblir en rugbystad. Någon hemmaklack att tala om existerar inte på själlösa JJB Stadium – eller DW Stadium, som ägaren Dave Whelan nu anspråkslöst låtit döpa om den – och klubben är också unik i Premier League genom att över huvud taget inte har något bortafölje att tala om. Wigan kan ha Chelsea borta en lördagseftermiddag klockan 15 och ha 110 man på bortasektionen.

 

16. Stoke City

Om laget: Alla vet vad som kommer – mangelfysik, långa bollar och ännu längre inkast – men vilka kan stoppa det? Tony Pulis verkar inte ha några som helst ambitioner att förfina Stokes spelstil. Han har behållit truppen i stort sett oförändrad, och kommer att kräva samma  fullblodssatsning som tog de rödvita ända upp till en osannolik tolfteplats ifjol. Kanske kommer det heta att motståndarna listat ut hur man ska hantera Stoke efter en första överraskningssäsong. Argumentet emot är att de är så förutsägbara att det inte kan ha tagit en motståndarscout särskilt mycket mer än en kvart att ringa in deras grundspel ifjol heller.

Om managern: Som det hette i någon av alla de previews jag plöjt igenom på sistone: ”Pulis has a reputation for keeping it simple. That’s because he keeps it simple”.

Om spelaren: Under fjolårssäsongen kastade Stoke 337 stycken långa inkast. Det var mer än tre gånger så många som laget som kastade näst flest, och anledningen till den statistiska abnormaliteten är ju inte direkt svår att sätta fingret på. Rory Delap heter han, och han kastar fotbollar så långt att det irländska friidrottsförbundet försökte rekrytera honom som spjutkastare till sin OS-satsning. Precis som med Stoke i stort finns det dock ett frågetecken för ifall motståndarna nu listat ut hur man ska hantera bombardemanget. Under första säsongshalvan gjorde Stoke sju mål till följd av långa inkast, under andra halvan bara två.

Om fansen: Bäst i ligan. Delilah-brigaden drog in i den moderna fotbollens glittrande epicentrum och visade hur gammal, hederlig brittisk läktarkultur såg ut och lät en gång i tiden. Britannia Stadium må vara en sån där nybyggd sak som saknar charmen från gamla Victoria Ground, men Stoke-fansen bevisade en gång för alla att det är innehållet snarare än paketeringen som i slutändan avgör intrycket. På hemmaplan vrålade Stoke sönder alla decibelrekord som 2000-talets nya kamerautrustningar kunnat uppmäta, och gjorde Stoke så gott som oslagbara längs vägen., På bortabana tog de med sig showen  vart de än kom. Altogether now: ”Sheeeeeeee Stood There Laughing…”.

/Erik Niva

Lite klubbfotboll, mitt i landslagsträsket?

Okej då, om ni tjatar.

Egentligen är det bara en liten undersökning jag länge varit sugen på att sätta tänderna i, men som aldrig fått den där tvåfotsstämplingen i arslet som krävs för att ta steget från konception till konkretion.

I korthet: Var har man det största förtroendet för före detta spelare som tränare?

Eller, om man vill följa upp en italiensk diskussion i kölvattnet av Champions League-finalen i Rom, och utnämningarna/diskussionerna som surrade runt Lenardos, Antonio Contes och Ciro Ferraras namn: Finns det en Pep Guardiola-effekt i den europeiska toppfotbollen?

Jo, det är klart att ryggmärgen vill ha sin say i saken, att man på Öarna haft en tradition av övertro på att bra hästar av nödvändighet blir goda jockeys (för att parafrasera en av de bästa tvåfotade jockeysarna), men när France Football i veckan gav sig in på den gissningsvis unikt ex-spelar-fokuserade klubben Paris Saint-Germain var det ju en startramp för en mer begränsad och mätbar frågeställning:

Var har man det största förtroendet för att värva tillbaka före detta spelare som tränare?

Fallet PSG är speciellt, eftersom det i modern tid varit i det närmaste omöjligt att få träna laget om du inte tidigare spelat i klubben. Nu tränas ju laget av gamle storbacken Antoine Kombouaré (här är hans största ögonblick, ett typiskt nickmål av ”Casque d’Or” mot Real Madrid 1993) , och det finns knappt en tränare som inte tidigare varit spelare i laget (Giresse, Lacombe och Bergeroo är de moderna undantagen). Le Guen, Fournier, Halilhodzic, Luis Fernandez… alla har gått från att vara gamla PSG-spelare till nya PSG-tränare.

Ex-presidenten Alain Cayzac förklarar tanken:

– Det är kanske en självklarhet att säga, men nu för tiden är Paris eller Marseille något helt annat! Pressen från media, supportrarna och ägarna är så tungt att det då och då orsakar stora skalv. Det är bättre att vara skottsäker för att stå emot, och en tidigare spelare känner till det berömda trycket. De kan vara bättre rustade att stå emot de mediala, offentliga eller ekonomiska stormarna.

Vilka köper egentligen det här tankesättet? Vilka ligor värderar det här sociala, kulturella lokalsinnet högst?

Vi kan väl kolla efter. Här är ligorna där flest tränare tidigare haft en spelarkarriär i den klubb de nu tränar:

Premier League: 1 tränare.

Roberto Martínez, Wigan.

Bundesliga: 5 tränare.

Michael Frontzeck, Borussia M’Gladbach

Bruno Labbadia, HSV

Dieter Hecking, Hannover.

Thomas Schaaf, Werder Bremen.

Markus Babbel, Stuttgart.

 

La Liga:5 tränare.

Pep Guardiola, Barcelona.

Manolo Jiménez, Sevilla.

Abel Resino, Atlético Madrid.

Gregorio Manzano, Mallorca.

Mauricio Pochettino, Espanyol.

 

Ligue1: 7 tränare.

Jean-Guy Wallemme,. Lens.

Rudi Garcia, Lille.

Christian Gourcuff, Lorient.

Didier Deschamps, Marseille.

Pablo Correa, Nancy.

Antoine Kombouaré, PSG.

Alain Casanova, Toulouse.

 

Serie A: 5 tränare.

Massimiliano Allegri, Cagliari.

Ciro Ferrara, Juventus.

Gennaro Ruotolo, Livorno.

Leonardo, Milan.

Gigi Delneri, Sampdoria.

 

Lite facitdiskussion, dådå. Var fjärde topptränare har en bakgrund som spelare i den klubb han tränar. I Juventus och Milan är det uppenbart att Pep-fallet fungerat som inspiration och förebild, med oprövade, unga spelare med ledaregenskaper som går rakt in. Som det var på Öarna förr, men inte så mycket längre.

Mauricio Pochettino har fått Espanyol av samma orsaker, Markus Babbel är lite samma sorts fall, liksom Correa i Nancy.

De flesta andra har ju redan etablerat sig som tränare, oavsett om det handlar om Deschamps eller Kombouaré i Frankrike eller om de italienska fabrördrerna. De nya Peps dröjer annars ett tag till, och jag är inte alls övertygad om att det är rätt väg att gå för alla.

/Simon Bank