Dagens stora samtalsämne här i Portugal är, tvärtemot vad många tror, inte att Samuel Holmén stukat tummen.

Portugal har ju problem med sina egna småttingar.

För en generation sen så var de ute och vann Junior-VM och höll på. Nu får de bara skäll. I går spelade Selecçãos U21:or träningsturnering på C-Rons Madeira, match mot lilla Kap Verde och bekväma 2–0.

Det är nu inte målen man pratar om.

Man pratar om målet som inte blev.

Sportings lille mittfältare Bruno Pereirinha fick chansen att slå en straff, och sökte snabbt igenom sitt historiska minnesarkiv. Han hittade Cruyff, han hade ett vagt minne av Rob Pires – och i höger ögonvrå såg han polaren Rui Pedro.

Och… ja, det blev väl mer Pires än Cruyff av alltihop.

(Alternativ länk)

– Det var nåt jag hade bestämd med min lagkamrat. Tyvärr gick det fel. Vi gjorde det inte av brist av respekt för våra motståndarna, det var omständigheterna som gav mig idén, förklarade en ångerfull Pereirinha.

Tilltaget applåderades inte. Ursäkten godtogs inte. På direkta order från A-coachen Carlos Queiroz ställs nu båda U21-komikerna över i nästa match.

Straff och straff, med andra ord.

/Simon Bank

Den nya tidens multijournalistande har sina utmaningar.

Som uppburen krönikör på stora tidningen krävs det av en att man sköter sin källkritik. Här på bloggen, däremot, sätter vi en ära i att inte göra det.

Gjorde vi det skulle vi ju inte kunna citera the Sun, till exempel. Och då hade ni inte kunnat ta del av synnerligen trovärdiga rapporter om att Cristiano Ronaldo kommit på vad han ska göra efter sin aktiva karriär.

Han ska – naturligtvis – starta ett pojkband.
Det ska – naturligtvis – utgöras av honom själv, Ronaldinho och Stor-Ronaldo.

– Någon sa åt mig för ett par år sen att det vore en fantastisk idé om jag, brasilianske Ronaldo och Ronaldinho bildade ett band som hette ”the Three Rs”, ska C-Ron ha sagt.

Enligt the Sun.

– Jag älsade tanken, det var så roligt. Jag ska ta upp det med dem när jag slutar, vi kanske till och med får en nummer ett-hit, ska C-Ron ha fortsatt.

Enligt the Sun.

Jajjemen. Och om vi ska hålla oss till saker vi håller för sant, samtidigt som vi inte tar oss så långt från vare sig Ronaldo eller musik så undrar jag om ni har koll på den här portugis-schlagern.

Sångerska? Ronalda.

– Jag vet att folk är nyfikna på att höra Ronaldos syster sjunga, och det hjälper mig. Men det viktigaste är att veta att han är mitt allra största fan, hälsar världens bäste spelares storasyrra.

Fint, va?

/Simon Bank

Efter lite trixande har jag äntligen lyckats ta mig in på den La Cuarta-länk som signaturen Jorge tipsat om i kommentatorsfältet.

Inte nog med att FC United tydligen är inbjudna att möta Djurgården i sommar, inte nog med att det arbetas för att ta Atlético Madrid till Sverige – tydligen finns det seriösa planer på att försöka hålla den chilenska superklassikern mellan Colo Colo och Universidad på Råsunda.

Normalt sett är jag ju inte det minsta tänd på såna här jippon som försvagar kopplingen mellan klubbar och dess lokalsamhälle – men efter att ha sett det chilenska landslaget turnera runt i Europa kan jag faktiskt inte låta bli att vara rätt entusiastisk.

Råsunda skulle rocka något alldeles sagolikt om det här blev verklighet. Vamos, vamos chilenos, för fan.

/Erik Niva

Hela det svenska pressuppbådet på plats i Portugal – men ändå alldeles för lite rapportering om att José Mourinho siktats i någon sorts mantel med en prålig medalj hängande i ett lustigt band.
Den specielle har ju nämligen blivit ännu mer speciell. Han är inte José Mourinho längre – efter att ha blivit utsedd till hedersdoktor av sitt gamla universitet i Lissabon är  han numera Doktor José Mourinho.

En lätt stammande Mourinho inledde oväntat nog sitt tacktal med att stirra ner i sitt stödpapper.
– Jag är aldrig nervös före fotbollsmatcher, så det här är ovanligt svårt för mig.
Flera dignitärer har kritiserat utnämningen – menat att den är en pr-kupp som urholkar titelns värde – och det blev också ett alldeles osedvanligt ödmjukt anförande från Doktor Mourinho:
– Jag känner mig inte värdig att vara Doktor. Det här är ett av de stoltaste ögonblicken i mitt flackande liv. Framtiden finns i utbildning. Och den som bara kan saker om fotboll kommer aldrig att kunna något om fotboll.

Just what the doctor ordered.

/Erik Niva

Ny solig dag, ny träning med Portugal.
Undra bara om jag befinner mig i Pray d’El Rey eller Praia d’El Rei.
Enligt det portugisiska fotbollsförbundets officiella dokument är det Rey med y. Lustigt om de skulle stavat fel… Får höra med presschef Costa i dag.

Jordgubbar till frukost i dag.
Apropå mat och dryck så heter ju det öl som serveras här i varje gathörn Superbock, som ni kanske vet. Det tyckte Laul var jätteroligt under EM 2004.

Annars skriver jag i dagens tidning om hur portugiserna pratar om vilken press det är på dem. Samt att vi jagade reaktioner på Henkes utspel i natt. Läs mer på Sportbladets nya satsning fotbollsbladet. Eller köp tidningen, vi drar mycket på VM-kvalet i dag.
Här är pressade portugiserna:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotbollsbladet/landslagsfotboll/vmkval2010/article4729265.ab

/Jennifer

Cristiano Ronaldo lika het som solen. Så kan man, tämligen fantasilöst men sanningsenligt, sammanfatta dagens träning med Portugal.
Det var Manchester Uniteds stjärna, vinnaren av Guldbollen, som fick skriva flest autografer och blev fotograferad med småflickorna före och efter träningen på Praia
d’ El Reys pinjeträdskantade plan.
Vi som satt i solen, där jag var enda svenska journalist på plats, tittade och njöt i fulla drag av såväl spelövningar som värme men nu kommer straffet. Jag har ”en redig raggarbränna” som man skulle sagt hemma i Halland.

Dagen började redan vid frukost med flödande sol över serveringen på hotellet som är rena smekmånadsdrömmen och med en personal som faktiskt verkar tycka om att bjuda på service, något som alltför ofta saknas nuförtiden i många sammanhang.
Nåväl, efter svensk vinter med plastig, blek och livlös frukt var det hur som helst en lisa att frossa i ett berg av färsk melon och apelsin, nypressad juice, nybakade croissanter och kaffe värt namnet.

Sedan en kvarts färd ner till Portugals bas vid havet och Praia d’El Rey. Kungligt namn på stranden alltså och det är också ett kungligt boende, även om vi bara fick kika in på det. Den mixade zonen hölls utanför hotellingången och avverkades i raskt tempo med Almeida, Danny med flera och där det var många frågor från de portugisiska journalisterna om vad det betyder att Zlatan inte spelar. Ganska förutsägbart.
Vad övrigt var spar jag till tidningen i morgon.
Förresten är det gott om svenska golfare i faggorna, området är tydligen ett riktigt golfer’s paradise.

Dags att börja skriva nu, medan skymningen faller över Obidos. I eftermiddag har jag gått runt på den gamla stadsmuren som omger hela den pittoreska staden och njutit av svindlande vackra vyer, väldoft och värme.
Med min sjuka (förstås) men sjukt bra Kafka-roman ”Slottet” som sällskap har jag sedan ätit sallad på kyckling och blodapelsin på balkongen. Det enda som saknas är väl egentligen  gourmanden Simon som krydda .

Portugisisk tv från träningen visas just nu, det pumpas på rejält i media här och mer lär det bli ju närmare matchen kommer. Det kommer att bli stort och svårt på lördag. Men det är inte Sverige som har störst press på sig…

/Jennifer

Veckan till ära – hur är egentligen er portugisiska? Hänger ni med i tugget så kan ni redan nu se fram emot veckans bästa fotbollsintervju.

Nej, inget anknutet till matchen mellan Portugal och Sverige – utan istället relaterat till Brasiliens svåra bortamatch i Ecuador. Igår ställde den gröngule förbunskaptenen Dunga upp på en drygt en och en halv timme lång panelintervju, som direktsändes i brasiliansk tv.

De mest intensiva momenten kom när Dunga resonerade kring tiden då han blev hela Brasiliens syndabock, i samband med VM 1990.
– Pressen som jag kände då var tyngre än något någon människa borde behöva bära. Den kom från hela landet. Allt som gick fel för Brasilien var Dungas fel. Men jag tror verkligen att man klarar av press genom hårt arbete. Och jag ska berätta något som jag aldrig pratat om förr…
Det är här som det verkligen börjar bli känslosamt. Ett tydligt blänk syns i fotbollstuffingens ögon.
– …ingen annan kämpar under lika stor press som min mamma. För åtta år sedan insjuknade min pappa i alzheimers, och sedan dess har hon alltid funnits vid hans sida. Hon har inte varit svag för ett enda ögonblick, så jag kommer då inte vara den som knäcks nu. Folk kan säga vad de vill – det finns inget värre än det.

Efter tre raka 0-0-matcher på hemmaplan har Dunga återigen närmat sig statusen som folkets fiende nummer ett i Brasilien. Nu fick han – för första gången på flera år – spontana applåder.

Det heter ofta att fotbollen är större än livet. Det är väldigt sällan sant.

Vill ni bara se de mest gripande ögonblicken av intervjun så har ni sammanfattningen här. Vill ni njuta av hela långsittningen har ni den uppdelat på halvtimmessegment här, här och här.

/Erik Niva

Okej.

Framme i Portugal, och till och med mer än i Spanien eller Italien är ett besök i Lissabon att bli påmind om fotboll, andas fotboll, marineras i fotboll.

A Bola, O Record och O Jogo vräker på med sina dagliga 150 sidor om Sporting (Pedro Silva ber om ursäkt), Benfica (Suazos menisk är sönder), Porto (analys av cupsemin mot Amadora) och resten, och det är smått obegripligt hur ett så intresserat land kan ha en halv toppliga med lag som drar under 4000 åskådare i snitt.

Eller, obegripligt är det ju inte. Jag försökte reda ut problematiken inför hemmamötet med Portugal. Och idag försökte vi ta avstamp inför bortamötet.

Det blir förstås väldigt tufft, det här. Alla goda krafter måste samverka om Sverige ska åka härifrån med något med sig. Själv tänkte jag dra mitt strå till stacken genom att hjälpa Göran Göransson med kartläggningen av Portugals startelva.

Inför Rysslands-matchen i EM hade GG också spionerat, och Lagerbäck visste tillräckligt mycket för att ha koll på… eh… ”den där nummer sju” i det ryska laget.

Nu är det fyra dagar kvar till en ny, hysteriskt viktig match, och det finns inget utrymme för misstag. Portugal är, som bekant, ett väldigt duktigt fotbollslag, och här och nu vill jag ta chansen att varna landslagsledningen för ett av deras hemliga vapen.

Varsågod, här är han.

Den där nummer sju.

/Simon Bank

Sen kväll i Portugal och tid att dra sig tillbaka, i morgon väntar träning med Cristiano Ronaldo & Co.
Flög i morse från ett snöigt Stockholm, landade i kväll tillsammans med Simon och Leifby i ett Lissabon med mild kvällssol, ljummen luft och flödande grönska. Som Simon och jag konstaterade: vi borde aldrig lämnat våra latinska länder…

Medan kollegorna sen drog ut till Cascais och Estoril där Sverige har sin bas fortsatte jag dock norrut mot Obidos.
Lite trist är det, att inte få återse just Cascais där vi rosa utsända under EM 2004 hade vår bas och upplevde en fantastisk månad. Jag punktmarkerade då Italien och det var Totti och Spotti-skandalen, konspirationerna om 2-2 och fullt drag hela vägen. Vi flängde upp till Porto och ner till Algarve och när Sverige åkte ur efter den bittra straffräddningen mot Holland var Simon, Laul, Sandlin och jag kvar och gjorde de sista matcherna och såg Grekland ta hem hela EM.
Nu följer jag dock Portugal de närmsta dagarna och det är förstås högst intressant. I morgon väntar träning och sen mixad zon med ett gäng spelare.

Obidos har visat sig vara en fantastisk liten bergsby där mitt hotell ligger mitt i den gamla stadskärnan. Från min balkong blickar jag över slottsmuren mot en oändlig stjärnhimmel och tystnaden är sjungande.
Enda nackdelen, som Petra Thorén och jag nyss konstaterade då vi pratade nyheter inför morgondagen (hon är med Sverige i Estoril), är att sådana här gamla byggnader med tjocka väggar är värdelösa då det gäller mobiluppkoppling och internet.
Senhoras Rainhas är ett av de vackraste hotell jag bott på och personalen är idel välvilja men eftersom jag trots allt är för att jobba är det extremt stressande när mobilen och internet svajar. Just nu fungerar det dock, peppar, peppar.

Därför passar jag på att säga god natt innan det kopplar ner.

Boa noite,
Jennifer

Några veckor gammalt, men på en sån här gråsnöig måndageftermiddag behöver jag min dos av sarkastisk brittisk fotbollshumor.

Det här lysande klippet spelades in på det engelska spelarhotellet Sopwell House under förra landslagssamlingen. Komikern James Corden spelar rollen av en vilsen rörmokare som råkar snubbla in på landslagsgenomgången – och som inte kan hålla sig från att säga några sanningens ord eftersom han, Budgy, Dirtbox, Chinese Alan, Deano och Deano’s Brother alla bokat EM-biljetter i förtid.

Roligast är som vanligt att granska spelarnas reaktioner. Framförallt är det väl Chelsea-trion med Cole, Lampard och Terry som kämpar om Lars Lagerbäck-priset i kategorin ”Inte-vara-det-minsta-road-av-tjockis-som-försöker-skämta-på-min-bekostnad”.

Men ju mindre roligt dom tycker att det är, desto festligare är det ju för oss.
***
Något annat som är festligt? Jo, frågar ni mig är den här resultatraden från veckan som gått fullt iklass med Liverpools färska målexplosioner.
Tottenham-Chelsea, a-lag, 1-0.
Tottenham-Chelsea, reserver, 4-0.
Tottenham-Chelsea, juniorer, 5-0.
***
Vill även komplettera Simon Banks söndagssvep med det här vådaskottet från Cracovias Paweł Sasin, i hatderbyt mot Wisla.

Och så var inte den måndagseftermiddagen fullt lika grå längre.

/Erik Niva