Det här har jag redan fått tre mail om nu på morgonkvisten – och det är precis hur jävla roligt som helst.

Joe Kinnear fäktas och fajtas för att accepteras som Newcastle-manager, men frågan är om det här verkligen är vägen att gå. På presskonferensen inför helgens matcher stormar han alltså in, tar tag i micken och kör igång med att fråga vem som är Daily Mirrors nordöstkorrespondent Simon Bird.
– Jag.
– You´re a cunt.
– Thank you.

Härnäst undrar Kinnear vem som är Niall Hickman på The Express.
– You are out of order. Absolutely fucking out of order. If you do it again, I am telling you you can fuck off and go to another ground. I will not come and stand for that fucking crap. No fucking way, lies. Fuck, you’re saying I turned up and they fucked off.

Ni har hela den totalt underbara utskriften här.

/Erik Niva

Inte sådär jävla många övedrivet vackra mål i Uefa-cupen igår, faktiskt. Men har ni tröttnat på Lasse Johanssons kanon får ni den här ur en annan vinkel.

Konkurrenter till Brasse-Lasse om titeln ”Kvällens mål”? Ja, Frankrikes oduglige EM-inhoppare Bafétimbi Gomis är ju definitivt med i kampen efter den här cykelsparken. Står ni ut med den asjobbiga musiken får ni dessutom se två långdistansmissilser i matchen mellan Sparta Prag och Dinamo Zagreb, 0-1 av Morales och Kladrubsky. Sedan är väl frisparken som Schalkes Christian Pander slår också helt okej,

Annars var gårdagskvällen mest en kväll för komedi. Jag gillade speciellt att återigen få se Jens Lehmanns maniska tuggituggande efter två jättetavlor mot bulgariska Cherno More Varna. Och självmålet som räddade FCK var inte dumt heller.

I övrigt noterar vi att Ronaldinhos revival fortsätter – och kanske kan han dra med sig ”Sheva” också? – att Standard äntligen fick betalt för allt slit mot Liverpool-lagen.

Och just jävlar, att Spurs still are all about the cups.

/Erik Niva

Ett inlägg just före läggdags.
Lång dag i dag med bland annat inspelning av nya  Laul Calling som har premiär 12.00 i morgon fredag.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/article3447580.ab

Vi pratar bland annat drömgäster i studion. Zlatan skulle ju självfallet vara en, det vill säga en öppen Zlatan, beredd att prata fritt och svara på även annat än insmickrande frågor. Dock självklart med fokus på fotboll. Privatlivet får han för min del gärna ha i fred.
Hur som helst vet vi ju att det blir den dag grisar flyger (eller åsnor, om vi nu ska hålla oss till italienska referenser och ni kan väl ert Chievo?) som Zlatan kommer till Lauls studio.

Fick ett samtal från Italien ikväll och drabbades efteråt av en akut längtan dit. Var där senast under EM, då vi hade basen i Lugano, liksom det svenska landslaget, och var några vändor i Milano, bara dryga timmen bort.

Här kan ni läsa lite mer om att längta till Italien, ni som delar mina känslor för il bel paese.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1608572.ab

Det är bara att erkänna, man ligger i lä.
Själv firade jag med lite prinsesstårta i måndags och på lördag blir det lite fest med sportvännerna.

Mirko Vucinic och Julio Baptista, de slog på lite större när de skulle fira sina födelsedagar i går. Vucinic gjorde ett mål och Baptista två när Roma slog Bordeaux med 3-1 på bortaplan.
”Det är inte varje dag man fyller 25 år och firar med ett mål. Det känns fantastiskt”, sa Vucinic efteråt.
Men det blev ändå Baptista som fick hala fram Vuittonen när det skulle firas.
”Drinkarna, de betalar inte jag utan Baptista, han gjorde ju två mål”, log Vucinic.
Det lär hur som helst inte blivit någon dyr nota, spelarna gör inte många ”botten upp” under säsong.

Mindre att fira än Roma hade Inter i går kväll. Bara 1-1 hemma mot Werder Bremen i en underhållande match med både Zlatan och Rosenberg på planen.
Inters publik gillade dock inte underhållningen och Mourinho fick motta sina första visslingar efteråt.
Jag får ändå hålla med honom när han säger ”vilken kris?”.
En förlust och en oavgjord är ingen kris.
Sans och balans, cari amici.

Jag säger att det ligger ett skimmer som är extra magiskt över kvällsmatcher. Jag hävdar att det finns något maffigt mäktigt över det gamla östblocket. Som bevis i båda leden använder jag den här bilden, som tog på vägen upp till Olympiyskiy-stadion i Donetsk ikväll. Någon fotograf blir jag ju aldrig, men ja… Ni fattar förhoppningsvis.

Vidare menar jag att det finns någon ingrediens i Champions League som får de riktigt stora att pressa sig ett snäpp ytterligare – och att Leo Messi kort och gott är världens just nu bäste fotbollsspelare. Som bevis i båda leden anför jag det här klippet, av Messis avgörande chipp, fyra minuter in på stopptid.

Fy fan, såg ni hur sjukt jävla bra Pulguita var ikväll? Väldigt länge sedan jag såg en enskild spelare komma in och förändra en matchbild så totalt. Messi var ensam skillnaden mellan lagen – och mer därtill – på bara en halvtimmes spel.

Som sagt, med Cristiano Ronaldo kvar i rehabläge tycker jag inte att det är något snack om att Messi för stunden är bäst i världen – men vad betyder egentligen det?

Ska man diskutera vem som är världens bästa spelare idag blir tidsperspektivet bara några månader långt. Dagens fotboll är helt enkelt för bra, för jämn, för krävande för att tillåta någon enskild spelare att sticka ut under en längre tid. Numera är det i praktiken omöjligt att dominera ett helt årtionde som Pelé, Cruijff och Maradona gjorde på 60-, 70- respektive 80-talen. Du kanske klarar av att spela på den absoluta toppen av din förmåga under någon månad eller halvannan säsong. Sedan händer något. Sedan kan en vilovecka innebära några tiondelars sämre tajming eller så kanske en enveten ljumsksträckning hugger av några centimeters snabbhet. Mer behövs inte. De ständigt surrande tv-kamerorna kablar ut minsta osäkerhet över världen, och klungan fångar in den här utbrytaren också.

Men vafan, det är väl skoj med omväxling, och det är ju kul så länge det varar. Just den här kvällen höll världens allra bäste fotbollsspelare till östra Ukraina. Jag är väldigt glad att jag också gjorde det.

/Erik Niva

Kort halvtidsreflektion, dådå.

Dagen då en av svensk fotbolls bästa hjärnor meddelat att han lägger kan man konstatera att den där intelligensen inte är självskriven bara för att man spelar fotboll.

De franska CL-lagen vet.

I första halvlek är det, i klassen för dem som skulle behöva lite Alex-hjärna, oavgjort mellan två genier i franska lag.

Taye Taiwo, Olympique de Marseille, har precis allt som en världsback behöver – utom just en hjärna. Han är fotbollsanalfabet. Ner med huvudet, spring, skjut, tackla. I första halvlek har han briljerat med att tackla gräsmattan, en läktarsektion och Kun Agüero halvvägs till Guadalajara.

Fast priset går ändå till Bordeaux-brassen Henrique, som satt hela laget i skiten genom att, fullkomligt oprovocerat och öppet, ha armbågat Simone Perotta. Rött kort, förstås.

Hur intelligenta Barcelona varit, med totalt bollinnehav och 2-7 i skott, får ni fråga vår man i Donetsk om. Nu har vi en halvlek kvar, och ett historiskt avancemang att fira.

/Simon Bank

Någonstans ska man ju vara.

Tamejtusan om inte vitryssarna släppte ut mig ur landet i morse. Pass- och säkerhetskontroller gick så snabbt och smidigt att jag blev alldeles häpten. Jag hade ju egentligen budgeterat med ett par dygn hos KGB – säkerhetspolisen i Vitryssland har aldrig sett någon anledning att byta namn – men nu stod jag plötsligt där i avgångshallen och funderade på vart jag skulle ta vägen.

Så vafan, jag hoppade på ett plan till Ukraina, bytte i Kiev och hoppade av i Donetsk.

Barcelona möter ju Sjaktar ikväll, och jag var ju ändå i krokarna.

Bara två timmar kvar till avspark nu. Dags att dra på sig de fyra lager kläder som en östeuropeisk kvällsmatch tarvar.

/Erik Niva

José Mourinho.
Tycka vad man tycka vill om hans medvetet arroganta stil.
Ingen kan dock ta ifrån karln att han, utöver att vara en skicklig tränare, är intelligent.
Kanske hänger det rentav ihop – men inte nödvändigtvis.

Att Mourinho är smartare än genomsnittet hör alla som lyssnar på nedanstående länk. Dyr privatlärare eller ej, det är imponerande att lära sig så bra italienska på så kort tid.
Visst, där är några fel och lite brytning. Men verben böjs rätt i alla tempus och ordförrådet är rikt.
Mourinho pratar betydligt bättre än många spelare som bott flera år i Italien och som också haft tillgång till de bästa privatlärarna.

Dessutom är det fascinerande att höra hans lilla tal där han talar om för medierna, inför mötet med Werder Bremen, hur hans arbete ser ut jämfört med journalisternas.
”Jag har inte tid att gråta”, konstaterar Mourinho.

Han vänder sig också syrligt till en journalist ”med glasögon” och berättar att denne, likt oss alla, egentligen skulle velat vara tränare men inte lyckats.
Obetalbart.

Jag har aldrig mött Mister Mourinho, men ser fram emot det, nu senare i oktober. Med den typen av personer vet du aldrig vad som ska hända.
Ungefär som med Zlatan som ena dagen kan charma alla knäsvaga och ordlösa för att nästa ge oss onda ögat.

Här finner ni Den Specielle och hans underhållande lilla tal:

http://www.lastampa.it/multimedia/multimedia.asp?IDmsezione=63&IDalbum=
12599&tipo=VIDEO

/Jennifer

Vilken kväll. BATE kryssar sig genom alla odds, Minsk dansar som om självaste revolutionen var här och själv studsar man tillbaka till hotellet för att försöka bända ner inspirationen i pränt.

Ska jag berätta vad som är det sista en journalist vill höra i det läget? Jo, det här:
– Regimen gillade inte dina tidigare artiklar om Vitryssland, så nu tänkte vi ta och köra in dig till KGB-borgen.
Okej, men det näst sista? Något i stil med det här från nattchefen:
– Tyvärr har vi ju så satans få sidor till i morgon. Du kanske kan skriva en minikrönika? Sisådär tvåtredjedelslång?

Vafan gör man?

Jo, det ska jag tala om. Man tappar musten lite – eventuellt gnäller och gnyr man lite på en blogg – och sedan biter man ihop, gör sitt jävla jobb och inser att det finns dagar då sidorna helt enkelt är för fulla för att rymma så värst mycket vitrysk fotboll.

Minikrönikan i tidningen fick lov att gå på känsla. Den stora grejen med kvällen var ju den vitryska glädjen över att äntligen ha brutit sig igenom isoleringen och stormat Champions League-borgen – men själva matchen då?

Första 25 minuterna var bland det värsta jag sett. BATE bestämde sig för att realism var något jävligt löjligt. Höga på Champions League-adrenalin och framburna av en bindgalen hemmapublik så plöjde de ner Juventus hela vägen ner i traktorfåran. 2-0 hade kunnat vara ännu mer.

Sedan skärpte Juve till sig. Den stora förändringen var att de började genomföra sitt presspel ordentligt. På den här nivån är BATE inget bollskickligt lag, och när italienarna forecheckade intensivt så avslöjade de bristerna i vitryssarnas passningsspel. Sissoko kan inte passa en fotboll, men han kan jävlar i mig dammsuga upp dom. Gång på gång vann Juventus bollen i gyllene omställningslägen, och hade de bara utnyttjat alla ytor hade de vunnit den här matchen.

De är givetvis ett bättre fotbollslag än BATE, och den här kvällen vill jag plussa dem lite extra. Det är förbaskat kul att se att de fått fram tre unga, egna begåvningar som Giovinco, De Ceglie och Marchisio – och att de vågar ge dem speltid.

Juventus gav alltså chansen till en egenfostrad trio, och det är imponerande. BATE Borisov ställde upp med TIO vitryssar – och det är inget annat än ett jävla mirakel.

De kommer såklart inte att gå vidare i Champions League. De kommer knappast att vinna en enda match, och kanske inte ens tar någon till poäng. Ändå har de redan nu blåst nytt liv i hela turneringen.

/Erik Niva

Så har jag då äntligen lyckats slugga mig in på Dinamo-stadion igen, den här gången efter att säkerhetspolisen satt in en kontrollstation som försenade mediekön i dryga timmen.

Jaja, det blev ju i alla fall tid att byta några ord med de entusiastiska vitryska journalisterna. Laddade till tänderna är de, och någon vidare sympati inför petningen av Olof Mellberg visar de inte. Den här dialogen utspelade sig alldeles nyss med en snubbe som sitter raden ovanför mig:
– Mellberg? Vem är det?
– Jaaa… Svensk mittback. Erfaren. Stor och stark, bra på huvudet. En vinnare, men lite trög i vändningarna och skakig i uppspelen.
– Det där låter ju bara som en sämre Sergej Sosnovski.

Vem var jag att säga emot? Vi får se om sisådär 90 minuter, plus tillägg.

/Erik Niva