Man vet ju hur det kan vara med fotboll i en av Europas gärsgårdsligor. Sundsvall-Trelleborg på IP. 3 000 åskådare. 0-0. Snedsparkar och snålblåst.
Men ja… Hur mycket vi än gör oss lustiga över Allsvenskan och dess 23:e plats på Uefas ligarankning så finns det andra som har det värre. 23:e plats? Prova att hoppa ner 17 hack till i hierarkin och du hamnar på Vysschaya Liga, den vitryska högstaligan. Den rankas alltså som Europas 40:e bästa, platsen efter Liechtenstein.

Platsen. Efter. Liechtenstein.

Hur jävla bedrövlig ska inte fotbollen vara i en sån liga, frågade jag mig, och tog metron ut till de södra förorterna av Minsk för att se efter.

Gamla stolta Dinamo Minsk – mästare över hela satans Sovejtunionen 1982 – skulle spela mot ett gäng med det sköna namnet Granit Mikashevichi på Torpedo-stadion. De fick inte spela hemma på Dinamo-stadion eftersom BATE har hyrt in sig där för Champions League-spel, och de var tvungna att lägga avsparken klockan 15.00 på en vardag av samma anledning.

Konsekvensen? Tja, kanske var vi 400 stackare som skolkat från skola eller jobb för det här eländet. De tjänstgörande poliserna var väl lika många. De rättadresserade passningarna betydligt, betydligt färre. Oavgjort blev det, och när jag nu funderar vad sjutton jag mer ska skriva märker jag att det tar stopp eftersom det… helt enkelt inte fanns ett endaste dyft mer att lägga på minnet.

Allsvenskar – det kunde vara värre.

Nu ska jag alltså dra ner på byn för att se om ett bonnalag från den här raggerserien kan ha skuggan av en chans att rubba självaste Juventus. Det ska bli riktigt roligt att se dem försöka.

/Erik Niva

Newcastle United Football Club – Premier Leagues näst sämsta lag – är, som bekant, ute till försäljning.

Ni har kanske hört att ett gäng nigerianska affärsmän sägs förbereda ett bud, enligt flera trovärdiga källor.

Efter lite grävande journalistik har bloggen kommit över det första, lite trevande affärsförslaget. Här har ni det nigerianska superbudet i sin helhet:

Date: Fri, 26 Sep 2008 05:17:08 -0400 (EDT)
Subject: From Mrs. Nancy Brooks (Natwest Bank Nigeria) Mutual Transaction!!
From: “MRS NANCY BROOKS”
To: Mike.Ashley@nufc.co.uk
Importance: Normal
Reply-To: drddonald01@hotmail.com
MRS NANCY BROOKS
NATWEST BANK NI
The Financial Ombudsmen Service
South Quay Plaza
183 Marsh Wall
London
E14 9SR
Dear Friend,
In order to transfer out (USD 612.6 M) Six hundred twelve million Six Hundred Thousand United States Dollars) from National Westminster Bank uk. I have the
courage to ask you if you are capable, reliable and honest to assist us with this important business believing that you will never let me down either now or in future.
I am Mrs. Nancy Brooks, the Chief Auditor of National Westminster Bank NI (NATWEST BANK). There is an account opened in this bank in 1998 and since then nobody has operated on this account again.
After going through some old files in the records, I discovered that if I do not remit this money out urgently, it would be forfeited for nothing. The owner of this account is Mr.Smith B.Andreas,a foreigner, and a miner at kruger gold co., a geologist by profession,and he died since 1998.He opened a non-residential U.S dollar bank account.Since then no other person knows about this account or any thing concerning it, the account has no other beneficiary and my investigation proved to me as well that this company does not know anything about this account and the
amount involved is (USD 612.6M) Six hundred twelve Million, six Hundred United States Dollars million dollars. I want to first transfer US$600,000,000:00 Six hundred
million United States Dollars from this money into a safe foreigners account abroad before the rest is transfered,but I don’t have any foreign partner.
Can you please be our partner in this very urgent matter?

Lastly, if you are intrested in assisting us in this transaction, kindly respond to my principal partner Dr.Donald Duke at(drddonald01@hotmail.com)
Telephone number(+44 704 011 0427 or 44 704 010 8365).
I look forward to your earliest reply
Mrs.Nancy Brooks

PLEASE DO NOT FAIL TO INCLUDE YOUR PRIVATE TELEPHONE, FAX AND ACCOUNT NUMBER WHILE REPLYING THIS LETTER FOR EASY COMMUNICATION

/Simon Bank

Och vad har jag gjort av en heldag i Minsk?

För att börja med väsentligheterna – jag har blivit stoppad av polisen, uppvaktad av en glädjeflicka som undrade om jag ”ville ha sällskap” och vittne till hur en vodkapackad vitryss barbröstad hoppade upp på en bardisk och Rednex-dansade precis framför ett ytterst stillsamt sällskap av middagsätande valobservatörer.

Någonstans däremellan har jag utforskat stan, pratat med journalister, gått på ett par presskonferenser, hängt med Mårten Frankby på Svenska Institutet och skrivit några artiklar. I tidningen i morgon får ni läsa om mirakellaget BATE Borisov – tills vidare får ni nöja er med några vitryska bits´n´pieces.

Ni vet att Aleksandr Hleb är fostrad i BATE Borisovs talangfabrik? Han fick inte sina första fotbollsskor förrän han var 10 år gammal – det är bekräftat. Han fick inte sin första fotboll förrän familjen vann en på ett lotteri – det är obekräftat. Hleb själv skrattar åt det senare påståendet.
– Ibland kommer pressen hem till vårt hus när min pappa Pavel är full. Han gillar att dricka, och då kan de gamla historierna bli lite mer… ska vi säga romantiska?
Familjen Hleb är en hårdkokt samling av riktiga gamla hederliga sovjetiska knegare. Pappa Pavel körde tankbil, mamma Lidia var grovarbetare på olika byggen.

Häromsistens bröt domaren Sergej Shmolik en vitrysk ligamatch. Han hade uppträtt mer och mer egendomligt under matchens gång, slutat springa och till slut bara dömt ifrån mittcirkeln. När han tvingades av planen skyllde han på en ryggskada – men när han fördes till sjukhus för tester så visade det sig att han i själva verket hade väldigt höga alkoholhalter i blodet.
– Jag har aldrig sett en packad domare förut. Det är bortom min förståelse, säger Vitrysslands tyske förbundskapten Bernd Stange.

Och appropå Stange, så är det också en jävla lirare. Inte nog med att han var Stasi-agent under sin tid som östtysk förbundskapten – han har dessutom varit förbundskapten för både Irak och Oman.
– Här i Vitryssland existerar ingen kriminalitet. Hemma i Jena måste jag hämta min fru om hon varit på bio. Här går flickorna själva genom parkerna på kvällarna, kommenterar Stange.

På sitt sätt är han dock en demokratiskt utsedd förbundskapten. Han kandiderade för jobbet genom att presentera sitt koncept på ett hotell i Minsk – spelartruppen och hela medieuppbådet satt där och lyssnade. Efter anförandet så samlades spelarna i ett annat rum för att rösta om tyskens lämplighet. Både journalisterna och Stange satt sedan kvar och väntade, ända tills några förbundsfunktionärer kom ut och erbjöd honom jobbet.

För övrigt har ju det riktiga valresultatet från igår har blivit offentligt nu. President Lukasjenko och hans allierade: 110 parlamentsplatser. Oppositionen fick 0.

Se där.

Nej, nu ska jag lyssna på regimkritisk punk i smyg på mitt hotellrum och känna mig samhällsomstörtande.

/Erik Niva

Jaha, då har man kastat sig in i det italienska tränarkriget också.

Presskonferns på Dinamo-stadion i Minsk. Claudio Ranieri pratar på italienska, tolken översätter till ryska. Kan jag? Ska jag? Äh, jag måste.
– Mister Ranieri. A question in English from the Swedish press? Is that allright?

Jag vet ju att Ranieri pratar engelska, men jag vet inte hur han kommer att reagera.  Och i ett kort ögonblick blir det också tyst. Vad sjutton händer nu?

Här bryter vi för en kort bakgrund som ni säkert redan känner till. I förra veckan menade Ranieri att det var ”respektlöst” av José Mourinho att inte komma till presskonferensen efter Inters match mot Lecce. Mourinho replikerade som Mourinho gör:
– Tycker ni att det är bristande respekt när någon under tre månaders tid tränar på sin italienska i fyra–fem timmar per dag, så att han första gången han möter media och supportrar kan prata på deras språk? Efter fem år i England med Chelsea kunde Ranieri bara säga “good morning” och “good afternoon”.

Tillbaka i Minsk. Efter sin lilla paus ler Claudio Ranieri sitt patenterade George Clooney-leende.
– I´ll try. I will do my best, säger han, och hela den italienska delen av presskåren bryter ut i ett jätteskratt.
Sedan håller Juve-tränaren en mindre monolog på felfri engelska, och alla är vi nöjda och belåtna.

Ögonblicket efter knackar en italiensk journalist mig på axeln:
– Du förstår väl att det där svaret var riktat minst lika mycket mot José Mourinho som det var mot dig?!

/Erik Niva

On a roll here.

Apropå tatueringar så vill jag delge er en kurs i barnuppfostran, hämtad direkt från den del av det verkliga livet som heter Sportbladet. (Plats för er valfria cyniska kommentar)

När Gävlegeniet/tabloidterriern/Englands-experten/Svennis-stalkern Peter Wennman var som mest orolig över vilken väg sonen/hockeymålvakten/fotofantomen/sexsymbolen Magnus Wennman skulle välja i livet hade han bara tre tunga livsråd att ge:

– Börja inte snusa. Tatuera dig inte. Och vad du än gör, börja aldrig jobba på kvällstidning.

15 år senare – möt Magnus.

Han började snusa när han var 18, tatuerade sig när han var 19 – och har jobbat på kvällstidning sedan han fyllde 20. En jävla bra kille. Men han lyssnar dåligt.

/Simon Bank

Rutgerus Johannes Martinus van Nistelrooij gjorde vad Rutgerus Johannes Martinus van Nistelrooij brukar göra, och nu ser livet sådär behagligt ut för alla vita madrileños igen.

Tredjplats i ligan betyder att Real Madrid kan koncentrera sig på rätt saker igen.
Som spelarnas tatueringar.

Av någon outgrundlig anledning var det tyst i Sverige om nyheten att marängernas läkarstab antagit en tatueringspolicy. Men bättre sent än aldrig. Ni minns ju att Fredrik Ljungberg (en känd svensk spelare som bland annat spelat för West Ham) häromåret fick operera bort en lymfkörtel efter att ha blivit blyförgiftad av en tatuering.

Det är sånt (förgiftningar, inte Ljungbergar) som Real Madrid vill undvika.

Policyn för med sig två saker.
Den första är att Madrids spelare fått stenhårda förhållningsorder om hur, när och var de får tatuera sig.
Den andra är att vi fått ett utmärkt tillfälle att analysera det här med fotbollsspelare och deras tatueringar.

Vad är grejen, egentligen?

Grabbar ur medel- eller underklass blir gazinljonärer på att spela fotboll, men plötsligt lösgörs en inre drift efter att se ut som kåkfarare och dokusåpadeltagare.
Mode? Trender? Genetik? Otur (ja, vafan, en del av Materazzis gaddar kan inte förklaras på annat sätt)?

Jag konsulterar James C Tates och Britton L Sheltons undersökning av amerikanska College-studenter  (Psykologiska fakulteten vid Middle State University).

Tate/Shelton kom, efter noggranna intervjuer, fram till att tatuerade ungdomar hade klart lägre värden för ”välbehag” och ”skötsamhet, pliktkänsla” men klart högre värden för ”behov att vara unik”.

De mår alltså dåligt, är dåliga på att sköta sig och vill gärna sticka ut. Det förklarar kanske Adriano, men resten då?

Anyhow, forskarna underkände den statistiska säkerheten, så vi får nog leta vidare.

Mitt eget, otatuerade bidrag till forskningen är en tatuerad drömelva. Dig it, do you?

Logan Bailly, Genk.
Han är inte bara Belgiens blivande landslagsmålvakt. Han har dessutom ett ryggkors som lär vara det enda belgiska landmärke som syns från månen.

—
Sergio Ramos, Real Madrid.
Föräldrarnas initialer, turnumret sju, syskonsymboler, kinesiska tecken bakom örat, ett troll med en fotboll, motton och minnesmärken för offren vid terrorattackerna i New York och Madrid. Det är ett jävla under att han hunnit bli världens bäste högerback.

Jonathan Woodgate, Tottenham.
Poeten Woodgate (som framgångsrikt gestaltat mänsklighetens ångest med sitt backspel i höst) har skrivit en dikt som täcker halva ryggen:
”The darkest moments of our lives are not to be buried and forgotten, rather they are a memory to be called upon for inspiration to remind us of the unrelenting human spirit and our capacity to overcome the intolerable”.
Good thing he can kick a ball. Kind off.

Fabio Cannavaro, Real Madrid.
Barnens namn, en samuraj, en sol, hustruns namn. Ni vet, vanliga grejer.

Marco Materazzi, Inter.
Hade gärna berättat om alla hans gaddar. Tyvärr sätter det begränsade utrymmet på internet stopp för den saken.

—
David Beckham, LA Galaxy.
Det sista han gjorde innan han lämnade Manchester var att tillbringa två dagar hos tatueraren. Hans största merit är hindu-skriften som stavat till ”Victoria”. Eller, till ”Vihctoria” om vi ska vara petiga. Skit samma, ingen fattar ändu hindu i Hollywood.

Lucho Gonzalez, Porto.
Han har ett tiotal. Min favorit är den som föreställer Diego Maradonas autograf.

Guti, Real Madrid.
Han har en tribal. Vad trodde ni?

Steve Sidwell, Aston Villa.
Kan ni komma på ett enda skäl till varför man inte skulle tatuera in de 101 orden från sitt äktenskapslöfte, kompletterat med ett gigantiskt krucifix, över hela ryggen? Tänkte väl det.

—
Djibril Cissé, Sunderland.
Söndertatuerad. Hans favorit är ängelvingarna på ryggen, och lilla dotterns namn i nacken. Förstås.

Wayne Rooney, Manchester United.
Har – bland mycket annat – ”Just Enough Education To Perform” tatuerat på armen. Enligt honom själv är det en hyllning till (Leeds-fansen) Stereophonics. Enligt alla andra är det hans CV.

/Simon Bank

Så vann då Milan slaget om Milano. Övertygande. Säkert. Starkt.
Inter förmådde aldrig svara.
Och Lazio leder ligan.
Serie A lever och sjuder, mindre förutsägbar än på länge.

Med det nöjer jag mig för i natt, resten kommer i morgondagens krönika.

Jo, nu ska ni få höra.

För några timmar sedan landade jag i Minsk, Vitryssland, av alla ställen på jorden. Jag är här för att eventuellt se ett par svenskar spela fotboll för Juventus – men mer än något annat är jag förstås här för att försöka förstå hur det kommer sig att traktorfabrikens lag från Borisov helt plötsligt spelar i Champions League.

Det är speciella tider, här i det mystiska land som Condoleezza Rice beskrev som ”Europas sista diktatur”. Det är val ikväll, och kursen för framtiden ska stakas ut. Efter femton år som envåldshärskare finns det nu signaler som tyder på att Aleksander Lukasjenko är beredd att närma sig väst – men även en hel del indikationer på att han inte tänker sig något annat  än att fortsätta precis som förut.

Lukasjenko har uppnått sin position genom att ta Sovjetunionens politik in i 2000-talet. Här i Vitryssland äger staten allt, här styr staten allt – och i sanningens namn finns det också väldigt många vitryssar som accepterar att oppositionen och den fria pressen är marginaliserad så länge pensionen kommer i tid och gatorna präglas av ordning och reda.

Efter en första långpromenad genom Minsk är det också den här ordningen och den här redan som satt sig starkare än några andra intryck. Jag har rest relativt mycket i det gamla östblocket, och de stora städerna brukar alltid präglas av en smutsigt stökig sjavighet, av enorma kontraster mellan gammalt, nytt, fattigt och rikt.

Här i Minsk är fasaden en helt annan. Arkitekturen är stalinistisk och monumenten sovjetiska, men jag ser inga tiggare, övergivna veteraner eller hotfulla ungdomsgäng. Husen är hela, gräsmattorna välklippta, gatorna sopade – och Mussolinis tåg avgick som bekant alltid i tid.

Nere i stadskärnan stöter jag så på den mest ironiska politiskhistoriska symbolik jag skådat sedan jag insåg att det dominerande partiet i Mexiko kallar sig för ”Den institutionaliserade revolutionens parti”. I Vitryssland envisas de nämligen med att låta huvudgatan behålla namnet Leningatan. Det är ju givetvis en väldigt stark ideologisk markering – som dock undergrävs lite av att ett McDonald´s har intagit gatans allra pampigaste paradplats.

Hursom. Den här dagen handlade om att landa, om att orientera sig och om att börja få en första förståelse för hur det här säregna landet egentligen ser ut i verkligheten. Morgondagen kommer att handla mer om fotboll.

Watch this space.

/Erik Niva

Jo, en sak till. Rubriken ovan är från ett sms jag skickade till en fotbollsskribent från Malmberget vid åttasnåret i går kväll.

Referensen? Fotbollsskribenten från Malmberget må vara tungt nere med gitarrbaserat helvetesskrän, men han spikade den på två röda och svarade ”Caravan of Love”.

Happy Hour hade varit ett bättre svar, men likafullt: Housemartins.

”Hulls fjärde bästa band” debuterade 1986 med albumet London 0, Hull 4 och när det kommer till pop var det kanske årtioendets bästa skiva. Det hade, hur som helst, alla årtiondens bästa slogan: ”Take Jesus. Take Marx. Take Hope”.

Men… tråden, var har jag lagt min tråd?
Jo, just det. Housemartins, fotboll, musik, fotbollsmusik.

Den som lyckats bäst med sin karriär post-Housemartins är förstås Norman Cook (han som heter Fatboy Slim när han säljer triljarders dansskivor), och när jag läste Jennifers inlägg om fotbollslåtar kom jag på att jag glömde att tipsa er om en Cook-intervju i samband med Brightons hallelujah-seger mot Man City i ligacupen.

Norman Coom sitter i Brightons styrelse – men här berättar han varför han aldrig kommer att skriva en fotbollslåt.
– I’m not a big fan of football songs. ”World In Motion” and ”Three Lions” are the only ones I’d cross the road to spit on if they were on fire.

Undantaget lite fransk rap (klicka, för guds skull) är vi rätt överens där, Fatboy och jag.

/Simon Bank
PS. Visst är den där läktarfilmen från Albions-City magisk? Jag är inte så förtjust i de där värdelösa youtube-läktar-grejerna i vanliga fall, men den fångar verkligen nåt.

Från ett bortglömt hörn av den stora, vida fotbollsvärlden till ett annat.

Kalmar.

Om ni ser mig gå runt med något märkligt över huvudet så är det vatten. Jag hade en tanke om att träffa Nanne Bergstrand och (den unge) Magnus Haglund, snacka lite fotboll och sammanställa det i något slags intervju/krönika.

Det gick rätt dåligt.
Jag satt i nästan två timmar med Nanne, i en och en halv med Magnus – och det gick förstås inte att få med en bråkdel av de samtalen på ett uppslag i tidningen. Resten av natten ägnade jag åt att stryka ett tjugotal intressanta resonemang om allt ifrån att mogna i tränarrollen, till personutveckling, till varför fotbollssverige är livrädda för öppenhet, till landslaget, till utbildning, till försvarsspel och så vidare i all evighet.

Nåväl. Ni fick i alla fall veta vad Nanne tänker om Rasmus Elms framtid som innermittfältare och om (Mario Beretta-lånade) träningsmetoden som avslöjar bakgrunden till Elfsborgs sanslösa defensiva effektivitet.

Alltid något.

Annars har det varit en Hullständ… förlåt, fullständigt underbar förmiddag. Riviera-sol, en brygga, frukostbuffé och en finfin bok om fotbolltaktisk historia. Sen läste jag tidningarna, kontemplerade över gårdagens resultat (Werder Bremen är på väg att slå rekord) och bestämde mig för att – inspirerad av ett bokkapitel om playmakerns eventuella död och gårdagens händelser i Barcelona – lista mina favoriter på temat ”Den Nye Maradona”.

I omvänd ordning:

8. Javier Saviola, Real Madrid.
Hysteriskt rolig story om honom i Sport efter Bate-matchen senast. Trots att Madrid gjort alla sina tre byten värmde El Conejito upp för fullt. Med några minuter kvar vinkade Jerzy Dudek och Miguel Torres vilt mot Saviola: ”Du ska in”.
Saviola ställde sig bredvid andretränaren Manolo Ruíz, drog av sig sin overall och var redo – när Ruíz förklarade att ”men du, vi har redan bytt tre gånger”. Good fun.
Saviola är en rolig spelartyp, men är man nöjd med att tjäna pengar på Real Madrids bänk är man ingen Ny Maradona.

7. Ariel Ortega, Independiente.
Jo, jag har sett honom dribbla. Jo, jag har sett honom slå ett par av de finaste frisparkar jag sett. Jo, jag har till och med sett honom lura Mattias Jonson på en straff en gång.
Men Ortega har aldrig varit min typ. Det har varit för mycket show, för lite effektivitet. Ingen Maradona.

6. Pablo Aimar, Benfica.
”Han är min arvtagare” sa El Pibe Maradona själv.
Det brukar gå åt helvete då.

5. Marcelo Gallardo, DC United.
Det fanns faktiskt ett tag under Monaco-tiden, när han rullade fram Giuly och Trezeguet till höger och vänster (och Pontus Farnerud ibland!), som jag tyckte att han var en av världens allra bästa spelare.
Det var han nog inte.

4. Leo Messi, Barcelona.
När Brasiliens president Lula häromveckan hyllade Messi som världens bäste och en av de riktigt stora spelarna så fick det sina följder. Bland annat fick det Inter-porteron Julio César att kräva en ursäkt, eller åtminstone att presidenten ”flyttade till Argentina dådå”.
Skälet bakom upprördheten kan nog ha varit att Lula hade en poäng.

3. Juan Román Riquelme, Boca Juniors.
Kanske den finaste av dem alla. En otidsenlig spelare, hans typ finns knappt längre. Han är för långsam, för intelligent, för konstnärlig, för vek, för vacker för att existera i fotbollsvärlden (i allmänhet, och i Villarreal i synnerhet) 2008.
Det var på något sätt så fint symptomatiskt att han ledde de gula ubåtarna hela vägen till semi i Champions League, bara för att sedan skjuta dem därifrån. Straffar är för enkelt för en Riquelme, för en Totti. Det gör dem nervösa.

2. Kun Agüero, Atlético Madrid. (edit)
Han är ihop med Diegos dotter, han ska bli pappa till Diegos barnbarn, han slog Diegos åldersrekord i argentinska ligan, han har vunnit två U-VM och ett OS – och han kan göra mål på tjugo olika sätt. Kun är väldigt nära att vara en komplett anfallare redan vid 20 års ålder.

1. Carlitos Tevez, Manchester United.
Den modernaste av alla Nya Maradona. Brännskadad, stenhård, briljant. Han garvade åt engelska hooligans och förklarade att ”jodå, vi har det nog lite värre hemmavid”, han är exakt den sorts spelare man vill ha i ett modernt, konstant rörligt anfallsspel – och eftersom han är så ful gillar jag honom mer än vad jag gillar Messi. Messi (och Riquelme) är en del av det argentinska fotbollsarvet – Tevez är alla delar, samtidigt.

Nä, nu ska jag ut i Kalmar-solen igen.

/Simon Bank