Har ni läst Sportbladet under helgen har ni märkt att det skrivits en hel del om  den sanslösa historien om Hoffenheim, tysk fotbolls nya maktfaktor.

Grunderna kan ni nog vid det här laget, hur mjukvarumagnaten Dietmar Hopp på egen hand pumpat in pengarna som förvandlat en Division Sju-klubb från en by med drygt 3 000 invånare till Bundesliga-tvåa.

För vissa är det här den mest romantiska Åshöjden-saga som verkligheten har att erbjuda – för många andra är den snarare det ultimata beviset på att fotboll numera är en sport där inget annat än pengar räknas.

Hoffenheim har ju egentligen ingenting att bygga ifrån, inga egna ”naturresurser”. Här finns ingen tradition, ingen historia, inga fans. Här finns bara pengar från världens 698:e rikaste man – och en samling äregiriga legoknektar som lockats av dem.

I går kulminerade föraktet mot ”Hoppenheim”. De spelade mot Borussia Dortmund, som med sin enorma Südtribune och sina Ruhr-rötter är en av de mest fotbollskonservativa klubbar som över huvud taget finns.

Under hela matchen skanderade de gulsvarta horderna ”Hopp, du Sohn einer Hure” – översättning knappast nödvändig – och höll dessutom upp ett Hasta la Vista-plakat där Hopp placerats i kikarsikte.

En gräns var passerad. Polisen arresterade en 19-åring som hållit upp banderollen, och i dag har Borussia Dortmund-ledningen kraftfullt tagit avstånd från sina egna supportrar:
– Det som hände var pinsamt, skamligt, vidrigt. Vi ska vidta alla åtgärder för att de personer som klär ut sig till Dortmund-fans – men bara drar vanära över klubben – inte längre har något med oss att göra, säger Dortmund-pampen Hans-Joachim Watzke.

Och så kan det gå när den traditionella fotbollens romantiska drömmar krockar med den moderna fotbollens ekonomiska realiteter.

***

Det blev inget snack om Hoffenheim – trots att det var inplanerat – men skulle ni till äventyrs vilja se mig, Jesper Hussfelt och Arne Hegerfors orera om den internationella fotbollen så finns ett helt nytt EuroTalk-program ute nu.

/Erik Niva

Jag var ju på cupfinalen i går, och som jag gjorde min research snubblade jag över en film som gjorde mig lite vilsen.

Jag ser helt enkelt inte vilken Elm det här är.

Men min gissning är Rasmus.

/Simon Bank

Erik Niva har redan skrapat på långbollsytan i serbiska Super Liga, men alla aficionados noterade förstås att det sköts långskott med större betydelse i den ligan i helgen.

Här, till exempel.

Röda Stjärnan vann med solklara 3–0 mot nykomlingen Jagodina, det är kapten Nenad Milijas som skjuter hål i nätet, och om den matchen finns två saker att säga.
Dels att det nog gick att få biljetter.
Dels att det var Crvena Zvezdas första vinst denna helveteshöst.

De gamla europamästarna satsade stort för att komma tillbaka i år, och de satsade med den moderna fotbollshistoriens störste offensivfotbollsikon: Zdenek Zeman.

Den tjeckisk-italienske superhjälten är, så vitt jag vet, den ende tränare som fått en sång om anfallsfotboll döpt efter sig (Antonelli Vendittis La coscienza di Zeman).

Ur texten:
La folla sta impazzendo ormai,
all’attacco vai!

Publiken är galen nu,
gå till anfall!

Zeman spelade alltid en galen 4-3-3, det var han som ledde Lecce 2004-05, säsongen när de kom elva efter att ha gjort lika många mål som seriesegrarna (Juve) och släppt in 28 fler än jumbon (Atalanta).

Nu är offensiven tillbaka i europafotbollen, 4-3-3 är modernt och attacklagen skördar triumfer.
Ironiskt nog är det inte Zemans tid längre.

Han fick bara ett par veckor i Belgrad. Efter fem tävlingsmatcher, fiasko i Uefa-kvalet och noll mål framåt i ligan fick Zeman kicken häromveckan.

Och i lördags tog alltså Röda Stjärnan säsongens första seger. 3–0, fina mål var det också. De tränas numer av makedoniern Cedomir Janevski, en talang som inlett karriären i Belgien, Grekland och Arabemiraten.

Zeman kommer knappast att få några fler storjobb. Och Janevski? Han är en gammal försvarsspelare.

/Simon Bank

Efter asiatisk lunch med Laul och mycket skrivande är det dags att lämna redaktionen och Globen City.
Ett snabbt inlägg bara, inte direkt om fotboll, men tänkvärt.
Corriere della Sera är en av Italiens mest ansedda tidningar, i många år störst och mäktigast. När den tragiska flygolyckan skedde i Milano, 2001, satt jag mycket på Corriere och skrev om skandalen som ledde till olyckan, de sitter i samma tidningshus som Gazzetta dello Sport, då de tillhör samma förlag, ungefär som Expressen  och DN.

Nåväl, tiderna ändras. När jag nu läser på corrieres hemsida (länge ville den gammalmodiga tidningen inte ha någon web alls) är de mest lästa nyheterna på fina Corriere:
1. Ripa di Meana och kärleken till en transvestit.
2. Snopet för Ronaldo, senaste flickvännen är en eskortflicka.
Och så fortsätter det.
Det säger en del om hur även de mest konservativa medier tvingas anpassa sig till den verklighet vi lever i, men också om den skeva världsbild man får om man tror att de som är mest aktiva på nätet är representativa för mänskligheten i stort…

Nyheten om Ronaldo då? Den berättade Erik Niva om redan i går på denna blogg med länk för er som är nyfikna och vill läsa mer. Jag var dock ledig i går och såg den först i dag.

PS: Förväxla inte Corriere della Sera med Rom-baserade Corriere dello Sport, näst största italienska sporttidningen efter Gazzettan.

Nu ska jag forstätta att jaga kollega Bank som snart får bank om han inte slutar prata i sin mobil. Sempre occupato denne man.

Måndag morgon och en trevlig omgång i tv-soffan, med Chris Härenstam och Mats Olsson. Vi pratade svenska cupen, Kalmar FF; hockey och, naturligtvis, även lite om Zlatans mål i går. Vi konstaterade också att det är roligt att Mourinho och Zlatan är så förälskade i varandra och att vi hoppas att det varar.

Passade sen på att åka in till redaktionen, när man för en gång skull är ordentligt sminkad… Lugnt och stilla på sporten, slog mig ned med dagens tidning och automatkaffe. Överhuvudtaget är det rätt stillsamt på en redaktion, jag tror att många som sett amerikanska filmer där alla springer runt och skriker och viftar med papper och har bråttom, bråttom, skulle bli förvånade om de kom hit.
Nå, tillbaka till kaffet.
Simon och jag har flera gånger föreslagit att vi ska lägga ihop pengar och köpa en riktig espressobryggare till sporten. Sen får den väl kedjas fast så att ingen bär i väg med den.
Hittills är vi dock ensamma om vår längtan efter riktig, becksvart espresso och cappuccino som inte smakar syntet.

Fotbollen då.
”Det här var det verkliga Milan”, konstaterar en belåten Berlusconi efter segern igår kväll och passar också på att markera exakt hur tryggt Ancelotti sitter:
”Han är en i familjen”.

I Juventus får Olof Mellberg godkända omdömen och jag vidhåller att han kommer att ha en viktig roll att spela där, om än inte en av huvudrollerna.
Det får däremot Amauri.
Tippade i vår ligabilaga  honom som skytteligavinnare och i går mot Cagliari, precis som mot Udinese, gjorde han segermålet.
Matchen sammanfattar Amauri så här svängigt:
”Jag dansade samba, men jag led”.

Se där, lite poesi på måndagsmorgonen.

Okej, jag vet inte mycket om hur man får länkar att öppna sig i separata fönster eller vilka shiftknappar man ska hålla ner för att eliminera problemet – men här är i alla fall måndagmorgonens målsvep.

Klick it or dick it.

Är det vackra mål som får er båt att flyta så var Serie A platsen för er den här helgen. Maicon dunkade in en boll i krysset från långt håll, Aquilani gjorde detsamma från halvdistans och Seedorf öste på i friläge. Min favorit var nog ändå Kakás skruvade lyra.

England? Inte särskilt många extraordinära mål, men det som det snackas om hittar vi faktiskt i matchen mellan Everton och Hull. Först och främst är det alltid kul när Phil Neville gör självmål, sedan är det aldrig fel med en inne-eller-inte-kontrovers som vid Evertons reducering – och till sist är ju Evertons kvittering faktiskt ett extremt vackert laganfall.

Spanien? Noll och intet.

Och vad hittar vi om vi lyfter blicken? Först och främst att skotska ligan till och med får det grekiska tuggummit Georgos Samaras att se blixtrande snabb ut, att det kanske ligger något i de där ryktena som placerar Saint-Etiennes senegalesiske ytterback Mouhamadou Dabo i Arsenal och att långskotten är bättre än bildkvaliteten i Serbien.

Med svenska ögon uppskattar vi att Petter Andersson utnyttjar chansen till speltid i Holland, och att Zlatan är Zlatan.

Stora, signifikanta matcher och resultat? Det är såklart svårt att blunda för klosskrossen i SW5, när Man United och Chelsea stångade fram ett kryss. När Barcelona vaknar så gör de det rejält, men revitaliserade Man City ville minsann inte vara sämre.

Hajduk vände till sist trenden i kampen om Kroatien och Ajax och Feyenoord kryssade när intelligentia stod mot hamnknegeri i Holland. Någon rejäl skräll? Skulle vara att Boca Juniors kraschar oväntat på Bombonera.

Och så har ni väl inte missat att någon form av psykotisk huliganism kommit till Japan?

/Erik Niva

Njuter lika mycket av att vara ledig som av att se Milan svara alla kritiker, inklusive undertecknad, med fyra mål mot ett och med ett spel som mestadels burit  en stämpel av gamla dagars rödsvarta höga klass.
Laziale eller ej; serie A behöver ett Milan i form. Den italienska måltiden saknar en av sina godaste rätter om inte i rossoneri finns med vid honnörsbordet.

Direkt efter matchen går jag över till de italienska kanalerna för fotbollsprogram av en klass som inte finns i Sverige. Inte nödvändigtvis för att de svenska programmakarna är dåliga utan för att vi rör oss på gärsgårdsnivå jämfört med de italienska stekarna.

Det minst njutbara i kväll har väl annars varit att se Berlusconis stelopererade ansikte på hedersläktaren. …

Efter första halvlek av Milan-Lazio (i vilken Seedorf spelat vägg med Lazioförsvaret, Zarate kvitterat och Zambro skjutit som Arie Haans och Franck Sauzees okända kärleksbarn) kikar jag in och hittar en läsarkommentar som är en så god debattstart som någon:

Yeahns skriver, apropå inlägget om hiphop, Zlatan och svensk fotboll:

Att överdriva är kul och i vissa fall bra men i somliga fall så blir det bara helt fel, som nu.. Visserligen så är svensk fotboll dålig men inte som Gyllene Tider! Gyllene Tider är mer som fotboll från Saint Kitts & Nevis (jag antar att den är usel alltså).

Sen vet jag inte om svensk fotboll är så trallig och naiv som GT (inte drinken) med profiler som Wernbloom, Rydström och Rubarth. Ett sämre men roligt punkband då kanske, typ Rävjunk?

Därmed har vi alltså en diskussion.

Vilken musik är svensk fotboll? Jag håller fast vid Gyllene Tider – Allbäck, Alexandersson, Ljungberg, absolut inte Mellberg, men Chippen och Isaksson – men inte den sena gubbturné-varianten av Halmia-pop. Mer de tidiga GT, och det är inte så illa alla gånger. Gediget pophantverk, fyllt av självinsikt och uthållighet men med enstaka drag av ren och skär jävla briljans. Själv håller jag de dadaistiska raderna ur Ljudet av ett hjärta för en konstnärlig höjdpunkt:
Kom och kom- kom- kommunicera
Kom och kom lite mera
Kom och kom lite mer

Hur som helst, välkommen in och kom-kom-kommunicera.
Vilken musik är svensk fotboll 2008? Bästa förslaget-motiveringen vinner något olagligt!

/Simon Bank

Ett kort apropå om den där La Stampa-intervjun där Zlatan Ibrahimovic hyllar Rosengård och pratar om att ”spela fotboll i ghettot”.

Jo, jag vet ju att Oliver Bierhoff och Kaká har annan bakgrund, men visst finns det en poäng här: den allra mesta och bästa kreativiteten kommer från dem som lyckas kombinera kamp med lek.

Och om vi ska sätta ett soundtrack till just den tanken, och samtidigt hylla alla världens Zidanes, Ibras, Ronaldos och Ronaldinhos så är det förstås IAM, Marseilles allra finaste, som gör det bäst.

Varsågod:
Bleu, blanc, rouge sur le drapeau français
Ça vient de la rue
Toucher une balle de fou de Ronaldinho
Ça vient de la rue

Blått, vitt, rött i den franska flaggan
Det kommer från gatan
Galen bollkänsla som Ronaldinho
Det kommer från gatan

Jag var på en superb spelning på Mosebacke häromåret med OFX (Féniksi och Vicelow ur Paris-kollektivet Saïan Supa Crew). Tätt, svettigt, hysteriskt tryck, och mitt i konserten drog ett gäng kids upp på scenen. En av dem blev kvar och dansade besatt, lyckligt, besjälat – jag kommer ihåg det mest eftersom han hade en PSG-tröja på sig och att det kändes fullkomligt logiskt.

Fransk fotboll, parisisk fotboll har sin exakta motsvarighet i hiphopen.

Svensk fotboll? Fortfarande mest Gyllene Tider, va?

/Simon Bank

Bilden är inte den allra bästa, men här är i alla fall den utlovade länken till det där extraordinärt märkliga målet som Reading faktiskt fick godkänt.

Inne?

/Erik Niva