Satt länge vid köksbordet i morse och läste i DN och SvD om den finansiella krisen som sprider sig från USA som en löpeld runt världen.
Svårt att veta var och hur det ska sluta, vems fel det är från början (förutom de amerikanska investmentbankerna) och vilka som kommer att drabbas hårdast.
Som vanligt blir det väl de som redan har det svårt som får det svårare. Och de som har lånat över sina tillgångar.

I alla fall är det efter sådan läsning svårt att tycka synd om de arbetslösa serie A-tränarna, som Roberto Mancini, hur mycket jag än uppskattar honom i övrigt. Mancini har, som jag skrev om i tidningen förra veckan, fem miljoner kronor netto i månaden från Inter. Ingen dålig a-kassa.
Tänk att vara ledig med sådan lön! Vad man skulle kunna göra. Studera, resa, engagera sig i välgörenhetsprojekt…
Ändå går så många av tränarna bara och längtar tillbaka till fotbollen. Jag har pratat med bland andra Gigi De Canio och Nando Orsi om det där och om hur allt man vill är att ha ett lag, att vara kvar i fotbollens speciella värld, i gemenskapen med grabbarna  – det enda liv de här killarna känner till, ända sen unga år.

Nedan ser ni mig och Mancini för fem år sen, under ett av våra möten, då han var på väg upp som tränare och höll i Lazio. Jag hade 40 graders feber minns jag och det var 40 grader ute också, Rom i augusti. Man har mått bättre. Men vårt fotbollssnack, om hur Lazio skulle spela fartfyllt och offensivt, var mycket intressant.

En sak som jag hoppas ska finnas regelbundet på den här bloggen – en länksamling till de mål du borde se ifrån gårdagen/helgen.

We´ll surf, so you don´t have to.

De senaste åren har jag märkt att jag ofta blir betydligt mer inspirerad av Uefa-cupen än av Champions League. Här finns fortfarande historier som inte nötts ut, och här finns fortfarande en färgstark brokighet som inte blivit helt strömlinjeformad . Oväntade mål av oväntade spelare ger ofta oväntade klubbar oväntade resultat.

I går var ju till exempel en stor dag för den nordiska fotbollen. FCK vann I Moskva, Brann slog Depor och en snubbe som heter Viktor använde axeln.

I Köpenhamn var det sju svenskar på plan – Holmén, von Schleebrügge, Jon Jönsson, Alex Farnerud, Dorsin, Lustig och Martin Ericsson – när RBK tog en fin bortaskalp mot Bröndby.

Och just… sedan satte ju Dusan Djuric ett 25-metersskott i krysset på San Siro.

In other news så vann Napoli över Benfica i en fantastiskt match, och dessutom fortsätter Standard Liege att ställa till det på Merseyside.

Vackra mål? Inget som Djuric förstås, men Luis Suarez lobb för Ajax får ju igång Poborsky-referenserna.

Jermain Defoe visade än en gång Spurs vad vi går miste om, medan vi tvingades inse att vår bäste spelare numera är en 21-årig Man Untied-reserv som vi inte ens själva äger.

Feyenoord fick Kånkelberries på besök – i en annan del av Holland tvingades NEC Nijmegen ta emot en hårdkokt skara från Dinamo Bukarest.

/Erik Niva

Äntligen lite sol över Stockholm. Jobb med morgondagens Europa Calling till papperstidningen. Då har vi ett helt uppslag europeisk fotboll. Varje lördag. Missa det inte.
I dag skriver jag lite mer om DP på min sida. Ni hittar den i tidningen eller här:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3348047.ab

För övrigt säger jag bara: Kalmar FF.

Ni ska veta att Kalmars 1-0 nere i Rotterdam ger eko över världen.

Surfade just in på The Standards hemsida, det är Kenyas äldsta och största tidning och så här skriver de på ledarsidan (!) just nu:

Hau men, säger jag. Nanne te Nairobi.

/Simon Bank

I kväll vill jag passa på att tacka Viktor Elm för att han finns, och Erik Niva för att han tog upp den där viktiga tråden om ansiktsmasker.

Det påminde mig ju om att jag aldrig utvecklade det där om Torsten Frings näsa.

Ni kan storyn? Frings var med och förlorade mot Mönchengladbach, och dagen efter drog han iväg på en sponsorträff med ett fraktföretag. Upplägget lät idiotiskt, att leka sport dagen efter en match mitt under säsongen.
Men Bremen-spelarna skulle bara lira lite fotbollstennis, så inget skulle väl kunna gå fel.

Klart det skulle.

Frings, den ende levande fotbollsspelare som ägt en tvättbjörn vid namn Billy, upptäckte att det fanns basketkorgar i närheten. Och så gick det som det gick. Efter ett par minuters basketspel bröt han näsan.

Så, för att avsluta alltihop:

Så här såg Frings ut med mask:

Och som en jämförelse, så här ser han ut i vanliga fall:

Det är Torsten som är till vänster på bilde… det är Torsten som är i mitte… äh, jag vet inte riktigt. Men nån i det där rövarbandet är Torsten Frings. En hjälte.

/Simon Bank

Svensk fotbolls tre största ögonblick under 2008:

1) Zlatan Ibrahimovic pangar upp bollen i krysset, Petter Hansson gräver in den under mållinjen. En mästerskapsseger är större än allt.
2) Samme Ibrahimovic avgör Serie A med två mål mot Parma.
3) Viktor Elm sänker självaste Feyenoord på självaste De Kuijp.

Så stort var det, så kul är det. Chanserna att gå vidare är nog fortfarande bara 60-40, men nu finns ändå en rimlig chans att få något annat än den där Portugal-matchen att hänga upp hela den svenska fotbollsvintern på.

Om det var rättvist? You bet. Egentligen borde Kalmar gjort fler mål – eller i alla fall tidigare mål – med tanke på att Patrik Ingelsten slog bort två frilägen och ett kontrakt med en större europeisk klubb. Det som hade kunnat bli typ den franska ligan blir väl nu den norska.

Och appropå olika ligor. Den holländska ligan har varit överskattad länge, och i flera år har jag sagt att den håller ungefär samma nivå som den danska.

– Kalmar hade definitivt slutat topp-fem i den holländska ligan, sa Feyenoords tränare Gertjan Verbeek – och det som hedrar honom är att han gjorde det redan före matchen.

Frågan är om det räcker. Det här var ju ingen engångsföreteelse, utan svenska och holländska lag har spelat jämnt i stort sett varje gång de mötts i Europaspelet den senaste femårsperioden. Men – ingen norrlänning utan träligt gnäll – det säger tyvärr betydligt mer om holländsk fotbolls utveckling än det gör om svensk.

Till sist – del två i kvällens fotbollsnötter: Vad har Viktor Elm och Helder Postiga gemensamt?

…jo, de får credit för att ha gjort viktiga nickmål, när de i själva verket totalmissat bollen och stött in den med axeln.

Här har ni Postigas bluffnick från EM 2004 – Viktor Elms hellyckade halvmiss lär ni nog kunna se både en och två gånger framöver.

…och förresten: Brann-Deportivo, 2-0, slut. Racing Santander-Honka, 0-0, paus.

/Erik Niva

Okej, vad har George Mourad gemensamt med Paul Gascoigne, Bruce Grobbelaar, Youri Djorkaeff och John Terry?

Anyone…?

…äh, okej, jag orkar inte hålla det till något kommande inlägg. Såhär ligger det nämligen till. Gamle ”Alla-heter-George-i-Göteborg”-George spelar ju numera i holländska Willem II, och häromsistens bröt han näsan i en duell.

Nu ska han tydligen få en sån här skön skyddsmask för ansiktet, precis som alla ovanstående storheter tidigare haft.

Min favoritmask? Gotta be Gazza.

Eller finns det månne starka kandidater som man glömt?

Nu väntar jag ivrigt på Zorro-bilderna på Mourad.

/Erik Niva

Sitter och skriver på min lediga kväll på min sida tills i morgon, där blir det mer italienskt.

Tills vidare bjuder jag på en krönika från min fredagssida i våras, som jag fick otroligt många positiva, fina och tänkvärda mejl om.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1748946.ab

En krönika om en av alla de supportrar som fotbollen trots allt handlar om, eller i alla fall borde handla om.

Apropå Richard Money så är det värt att framhålla att han redan varit huvudtränare i Newcastle en säsong.
Newcastle Jets, that is.
I Australien.
Han kom dit, tog laget till semifinal, men fick kicken (efter ”mutual consent” som det heter) bland annat för att Jets spelade för trist fotboll. Så jo, han ska nog klara sig fint i Toonland.

Men jag tar inte upp det här för att retas. Jag tar upp det för att skriva om en intressant trend i australisk fotboll. (Det här är alltså inget för er som tycker att ”intressant trend i australisk fotboll” är ett oxymoron)

Vad betydde det egentligen för inhemsk aussie-fotboll att landslaget 2006 kvalade in till sitt första VM på 32 år?

Det betydde att Guus Hiddink blev gud, förstås. Men också att självförtroendet i klubbfotbollen, tron på det egna kunnandet, växte sig stort och starkt. Paradoxalt nog var det en utländsk tränare som fick Australien att tro på Australien.

Hur det yttrat sig?
Säsongen 2005-06, när Money styrde Jets, tränades fem av åtta klubbar i A-league av utlänningar (och Perth Glory av utomjordingen Steve McMahon).
I dag, tre år senare, tränas sju av åtta klubbar av aussies och den åttonde av en nyzeeländare – och just den klubben (Wellington Phoenix) är från Nya Zeeland.

That’s all for you A-league lovers. For now.

Zidanes uttalande fick fart på vår redaktion, så nog var det nytt alltid, för de flesta.
Nu fick ni bloggläsare som inte sett det på annat håll i alla fall ta del av det innan vi skrev om det på webben.
Inte riktigt så vi jobbar för det mesta men det var ni värda. 😀

Uefa är som vanligt på hugget kring tv-rättigheterna och plockar bort länkar.
Enligt trevliga läsare som mejlar kan ni istället se Del Pieros mål på bland annat:

http://www.mysoccermedia.com/