Åter på redaktionen, klockan är 23.15 och nu blir det skriva av. Jag har haft en mycket givande kväll, med vad får ni läsa om  i morgon onsdag.
Här på redaktionen är Christoffer, David och övriga gänget lyriska över Zlatans framspelningar i CL. Vännen Andrea ringde också direkt från Grekland och pressläktaren och joddlade av förtjusning, tidigare i kväll.

Det är något visst med redaktionen på kvällarna, då man verkligen känner att: ”nu gör vi tidning”. Den är också som ett andra hem, hit kan man alltid komma, här är alltid någon vaken och redo att ta en kaffe och ett snack.

Ni får en bild på mig från förr, apropå mitt förra inlägg. Jag tar här en panino i väntan på match på Olimpico. Those were the days. 🙂

Nej, nu måste jag v e r k l i g e n börja skriva. 

…och då syftar jag alltså inte på Zlatan Ibrahimovics tjurigt buffliga framstöt eller Kun Agüeros dubbelhugg på Andreas Isakson.

Nej, du kan kalla det för ren slump eller du kan säga att man förtjänar sin tur – men för en gångs jävla skull har jag träffat helt rätt i mitt tv-zappande under höstens första CL-kväll.

Hemma i soffan går ju de här dagarna ut på att kasta sig från den ena kanalen till den andra som en uppstressad utter med ADHD – och det enda du brukar kunna vara säker på är att det aldrig någonsin blir mål på just den Viasat-klon som du just slagit över till.

Men just i dag är jag stark.

Jag började med PAO-Inter, men prickade in säsongens första slutspelsmål när jag svepte förbi Chelsea-Bordeaux.

Sedan gick jag över till OM-Liverpool, och fick se både Kosovo-Cana springa in det oväntade ledningsmålet, och den där fantastiska droppskruven som Steven Gerrard återigen använde för att kvittera.

Och dra på alla trissor. I precis samma sekund som jag sedan switchade tillbaka till Aten så drog Mr Z iväg, stötte sig förbi Mikael Nilsson och serverade Mancini.

Tillbaks till Marseille på kanalplats 105, tillbaks till Steven Gerrard som slår om straffar lik en uppdaterad Davor Suker. 1-2.

Har jag bara tur – eller har jag slutligen knäckt zappandets heliga kod?

Nu ska jag försöka bena ut om det går att se Cluj på någon egendomlig bonuskanal.

/Erik Niva

Dagens smak i Ligue 1: Domare som säger förlåt.

Först var det Jean-Charles Cailleux som erkände att han kanske inte skulle blåst den där stopptidsstraffen för Lyon mot Nice (om han låtit bli hade han inte behövt visa ut Cyril Rool för protest heller).
Nu är det Thierry Auriac som erkänner att han stal mål från Saint-Étiennes skyttekung Gomis i matchen mot Caen.

Domarna har alltså fått en dålig start. I år igen. I fjol var de så dåliga att L’Équipe slog på stora trumman och sammanställde ”Domarnas 85 misstag”.
Just den texten fick den fullkomligt briljanta satirtidningen Cahiers du Football (”månadsmagasinet för fotboll och färskvatten”) att kontra.

Vad de gjorde? De samlade ihop fintidningens alla faktafel, skrivfel och rena dumheter och publicerade ”L’Équipes 85 misstag”.

Vet ni vad jag kallar det?
Mediekritik, kallar jag det.

Efter kollegan Nivas inlägg om lagsånger  kom jag på mig själv med att nynna på en Lazio-hymn under min löprunda. Sakta vek den höstlövsbetäckta marken undan för mina ögon och för min inre blick vajade ljusblå flaggor på Olimpicos läktare, smekta av en ljum Rom-bris…

År 2001 sa jag upp mig från mitt fasta jobb på Expressen efter nio år där som bland annat nyhetsreporter och korrespondent i London. Jag hade lärt mig mycket, men ville ut, bort, vidare – och jag längtade till Italien. Alltid Italien…
I drygt två år bodde jag så i Rom och det sista året även en del i  Milano. (Har också bott i Florens, som yngre, innan jag började på Journalisthögskolan).
Då och då ska ni få små tillbakablickar, men i dag nöjer jag mig med att delge er (tur dock att ni slipper höra mig sjunga) den sång som då betydde mycket för mig.
Tyvärr satt jag ofta på pressläktaren, men blotta minnet av de gånger jag stod i Curva Nord, mitt i det ljusblå flagghavet, och hörde ”Lazio grande Lazio”, kan fortfarande ge mig gåshud.

Jag är ingen fanatisk laziale, jag kan utan problem hylla Totti eller äta stekta, panerade grönsaker på Fricandò i rödgula kvarteren Trastevere, där ägaren har ett halsband med Roma-vargen som berlock. Jag var mitt i en stad i vilt rus när Roma vann ligan 2001, året efter Lazio, och kände inte att jag behövde fly staden, som de mer inbitna ljusblå fansen.
Tvärtom njöt jag av att fotbollsmakten för ett ögonblick åter flyttat söder om Milano och Turin.

Likväl är det något visst för mig när jag på Youtube trycker igång den sång som en gång var så speciell för mig, blundar och lämnar Bromma för Rom.
Här nedan får ni några av textraderna, fritt översatta. Det finns lite olika varianter, men jag kör denna. Det roligaste är att det är på Rom-dialekt, inte på vanlig italienska. Så om ni undrar över stavning och grammatik så är det därför det skiljer sig. Till exempel står det so, istället för sono, och ”er cuore”, istället för il cuore: hjärtat.

De ord som når just mitt hjärta mest är de om ”det är redan två timmar som vi väntar här” för de säger så mycket om hur det är att vara en riktig supporter,
om att komma i tid till stadion, samlas med folk som delar samma passion och kärlek, att tillsammans vänta på matchen som man längtat till hela arbetsveckan, stå där
i flagghavet i skälvande förväntan med hjärtan som slår i samma takt.

So’ gia du ore, che stamo qui a ’spettà,
me batte er core, cominceno a gioca’
mille bandiere, famo sventola’
entra la Lazio, lo stadio sta a scoppia’
Lazio grande Lazio…

Det är redan två timmar, som vi väntar här,
mitt hjärta slår, de börjar spela,
tusen flaggor, som vi får att vaja,
Lazio kommer in, stadion håller på att explodera
Lazio, stora Lazio…

Och i kväll börjar Champions League. Mums. Har redan en CL-jobbresa inbokad längre fram i höst.
Själv drar jag dock nu ut på annat jobb. Ett inspirerande sådant. Vad får ni läsa om  i morgon.

A dopo!

Alltså, jag är ju rätt nyhemkommen från en månad i Peking. Många har frågat hur kineserna hade det med sin fotboll.

Jodå, när andan faller på blir de helt gung ho-galna. De har sina lag, sin passion, sin alldeles egna ingång i terrace-modet.

Jag saknade nästan ingenting.

Utom lite rättstavning, då.

Mindre professionellt av mig att skriva det med ett s i förra inlägget.
Behöver nog en morgon-latte till. Såg det när det redan var ute.
Sen ska jag ringa vår helpdesk och lära mig hur jag ändrar i publicerade inlägg. 🙂

Så där ja. Efter en stor morgon-latte, inte så bra som på min favorit Café Valadier i Rom, men väl godkänd, så är jag redo för en ny dag.
Börjar den med att svara på ett vettigt påstående med påhängande fråga från en ”Jimmy”. Du har säkert rätt i att många läsare är färgade av egna känslor och därför läser in både det ena och det andra om oss. Dock bör man ju som läsare veta att vi som jobbar i olika medier inte sitter och rapporter om det som passar oss, drivna av egna önskemål, utan efter journalistiska beslut, tagna i samråd med chefer mm.
Hur som helst, du har rätt Jimmy: de flesta läsarna är mer än okej och det är ju för er vi skriver!

På den här bloggen kommer vi hur som helst bara att släppa igenom positiv feedback eller konstruktiv kritik och vettiga frågor vare sig det gäller oss, konkurrenter, olika spelare och lag. Allt för att hålla en hög nivå. Allså inget ”XX är en j-la diva” och ”lag YY suger k-k”. Det leder ingenstans mer än rakt ner i dyn.

Själv tänker jag börja denna dag med att hylla en konkurrent: Ola Wiklander. Så duktig, så insatt, så passionerad, men ändå så profesionell.
Dessutom – och det är det viktigaste – alltid ödmjuk och trevlig, en människa som är trygg nog i sig själv för att inte ägna sig på påhopp på andra, även om de är konkurrenter.
När jag stöter på Ola på jobb i Italien är han alltid redo att bjuda på en espresso och en kram.
Därför: Forza Ola!

And that´s us fucked.

Slut, över, färdigt. Spurs har gjort sin sämsta ligastart på 34 år, och alla fantasier om att utmana om en Champions League-plats är givetvis bortblåsta. Den 15 september.

Så vad återstår då? Att kämpa för en plats på den övre halvan?

Kul. Givande. Inspirerande.

Vi hade en gång ett lag. När vi – rättvist – vann Ligacupfinalen över ett ordinarie Chelsea för ett halvår sedan såg vi genuint ut att vara en målvakt och en innermittfältare ifrån en riktigt rejäl Champions League-satsning.

Ett avhoppat forwardspar och ett havererat mittbacksknä senare är vi hastigt och jävla lustigt ett helt lag borta. Till hälften har de varit därom nödda och tvungna, men till hälften har klubbledningen i all sin CL-iver själva valt att bryta upp hela laget och börja bygga om från noll.

Och på noll står vi kvar.

Vi har helt enkelt inget lag över huvud taget. Ingen balans, inget system och ingen tanke. I går ställde vi upp med nio spelare som knappt sparkat en boll för Spurs innan den här säsongen började, och de här killarna har ingen aning – verkligen ingen som helst jävla aning – om hur de ska spela tillsammans. Och det ska både Juande Ramos, Daniel Levy och den meningslöse sportchefen Damien Commoli ha rejält med skit för.

Dawson är helt enkelt inte tillräckligt bra, och Huddlestone såg ut som en blåval som längtar efter ketchup. Pavljutjenko gjorde en av de sämsta debuter jag sett på White Hart Lane – han måste ha varit packad – och han och Darren Bent visade absolut inga tecken på att kunna spela fotboll tillsammans. Eller var för sig, för den delen.

Jag tror fortfarande att Tottenham kommer att få ordning på spelet den här säsongen – truppen är för begåvad för att det inte ska fungera – men det är ju så jävla dags då.

Visserligen har den här klubben alltid mest handlat om äran i cuperna, men cuperna väntar inte på oss för den sakens skull. Efter horribla lottningar står vi mot Newcastle borta i Ligacupen, och vi har dessutom en trixig uppgift mot Wisla i Uefa-cupen.

Om tio dagar är det fullt möjligt att det enda som återstår av vår säsong är en tredjerunda i FA Cupen i januari.

Jag vet inget som är så deprimerande som den där långa, mörka kebabdoftande 25-minuterspromenaden mellan White Hart Lane och Seven Sisters t-banestation en kväll som denna.

/Erik Niva

En ledig halvdag i London – vad gör du? Strosar i Covent Garden? Något museum? Börjar tidigt, och häver 15-20 pints på British Queen eller The Bill Nicholson uppe i N17?

Nädå. Här kriss-krossar vi gator upp och gator ner för att hitta precis rätt nyans av specialbeställd deodorant till Simon Bank. Hans svårt diviga M&S-roll on finns inte på det första snabbköpet och inte på det andra raggarvaruhuset – men we will keep right on to the end of the road. Och jodå, på den tredje filialen finns faktiskt hans gröna deo med kryddig trälukt.

Nåväl, för första gången sedan en viss liten semifinalvinst i vintras ska jag hem till White Hart Lane. Radioprataren Danny Kelly satte ord på ord på den där 5-1-segern mot Arsenal i senaste Hotspur Magazine, när han konstaterade att han under sina 40 år på White Hart Lane ”aldrig någonsin upplevt en stämning som var i närheten av den här”.
– Det var som om att uppleva när ett förtryckt folk reste sig. När rumänerna kastade ut Ceaucescu måste atmosfären varit ungefär så här.

Nu återvänder jag till en usel säsongsstart, en anfallsduo som deserterat och ett par nyförvärv som vi inte riktigt vet vad vi ska vänta oss av.

Roman Pavljutjenko är däremot förberedd. Han har nämligen pratat med förre floppen Sergej Rebrov om livet runt The Lane – och fått sig några egendomliga visdomsord:
– Jag skulle inte gå på en promenad runt White Hart Lane. En massa mörkhyade personer bor där, så naturligtvis sker det fler brott där än någon annanstans. Det är inte kul att bli ett rånoffer, så jag föreslår att Roman kör bil i stället för att gå runt i området.

Vedran Corluka är också redo. Han har ju känt Luka Modric sedan han var 14 år gammal, och hunnit med att passa på att bygga på sin kroatiska machoimage genom att berätta historien om hur de två tonårsknattarna först bondade:
– Efter två dagar så gick vi ut och drack tillsammans.

Spurs-Aston Villa, klockan nio svensk tid. Vi behöver den här.

/Erik Niva

I mitt inlägg nedan om Moratti och mig menade jag förstås ”att AV andra få veta vad man känner”.