Och här kommer ni in för att läsa en heltäckande haveriutredning av Manchester-klubbarnas härdsmälta – men för eventuellt nytillkomna läsare kan jag återigen passa på att förtydliga att vi inte riktigt jobbar på det sättet här i bloggen. Här styr vi ofta undan från självklara händelser där det mesta redan är sagt, för att istället fokusera på de triviala detaljer och storskaliga samband som sköljs undan av medieforsen.

Någon enstaka gång ibland fokuserar vi rent utav på oss själva.

Det har varit lite skralt med uppdateringarna de senaste dagarna, och det beror egentligen enbart på att det är en heltidssyssla att vinna branschpris. Jag vill såklart passa på att tacka alla som framfört gratulationer – men därtill även passa på att försöka räta upp en aspekt som blivit lite skev.

Om man nu ska förlika sig med att det börjar tecknas någons sorts mediebild av ens person, då kan man ju lika gärna försöka se till att den blir någorlunda rättvisande. Och om man nu ska ha en egen blogg till något, då kan man väl använda den till just en sådan sak.

Såhär då.

Jag har gjort en handfull längre intervjuer under hösten, och alla har de utgått från ungefär samma grundvinkel. ”Hade fotboll bara varit en sport hade jag nog inte vigt mitt liv åt den”, lyder överskriften när Aftonbladet skulle presentera några av mediehusets ”profiler”. ”Fotboll mer än bara sport”, står det på förstasidan av facktidningen Journalisten. ”Fotboll är bästa vägen att förstå ett samhälle”, blev rubriken till den tackar-och-bockar-intervju jag gjorde nu senast med den vidunderliga Åsa Linderborg.

Och jag menar, hade jag själv snubblat över de här texterna hade ju mitt tålamod med den där förnumstige floskelrabblaren varit slut sedan länge. Vem fan tror han att han är att stapla självklarheter gång efter gång? ”Fotboll mer än en sport”?! ”Fotboll hjälper oss att förstå”?! Jamen, för helvete. Vi fattar. Vi vet.

Det är ju bara det att det är såhär det blir när det är såhär det är.

Själva intervjuerna är det ju absolut inget fel på, tvärtom, och inte rubriceringarna heller. När man ska introducera en rätt okänd snubbe för en bredare publik gäller det såklart att utgå ifrån hans så kallade kärnverksamhet – och jag tycker ju verkligen allt det där om fotbollens samhälleliga position och betydelse.

Men det är trots allt inte det enda jag tycker. Det är inte mitt enda perspektiv.

Visserligen har jag alltid varit frustrerads av falangen som envetet insisterat på att fotboll minsann är en enkel sport i mängden – eller ännu värre, de som menar att fotbollen bara är ännu ett ben av nöjesindustrin – men uppriktigt talat är jag nästan lika trött på de som prompt ska överintellektualisera fotbollen i sammanhang där det helt enkelt inte passar sig.

Där vill jag faktiskt inte sorteras in, och det här är mitt fridsamma försök att fämja mig.

Som alla vet gäller det att värdera lägena i modern fotboll. Det är nödvändigt att ha en känsla för när det är dags att stöta fram och när det är bättre att falla lågt i presspelet. Värdet av fotbollen som förklaringsmodell urholkas ju mer man överanvänder den. Ibland är cigarren faktiskt bara en cigarr, och i de allra flesta fall ska fotbollsmatchen få lov att förbli just en fotbollsmatch.

Jag har använt det här exemplet förr, men jag gör det igen eftersom det är det bästa jag har. Det kom sig så att jag var i Nürnberg för att intervjua Günter Joschko, föreståndaren för Deutsche Akademie Für Fussball-Kultur. Han är en av hela Europas främsta företrädare för grundhållningen om fotboll som kultur- och samhällsfenomen – men han hade också ett befriande träffsäkert sätt att formulera en känsla som jag delar.
– Det finns en paradox här, för många människor vill ju ha fotbollen som en barriär mot resten av världen. De vill ha en time-out från livet, en tid då de inte behöver bekymra sig för att förlora sitt arbete eller känna dåligt samvete för att barn svälter i Afrika.
• Ibland kan jag förstå dem. Ibland kan jag själv känna att man själv letar för mycket efter underliggande meningar och vidare betydelser att man glömmer bort… att det trots allt är sport.
– Men vet du vad? För ett par dagar sedan kom jag hem från jobbet sent på kvällen. Jag hade jobbat tio-tolv timmar med de här frågorna – fotboll och samhället, fotboll och världen – och var helt färdig. Jag behöver verkligen, verkligen koppla av, så jag slog på tv:n och… Tacka Gud – det var fotboll på tv. Så tror jag fortfarande att väldigt, väldigt många människor känner.

Günter Joschko log:
– Det är en av de absolut bästa sakerna med den här sporten. Om du vill så kan den vara så väldigt mycket mer – men om du inte vill så är den inget annat än vanlig, enkel fotboll. 

Word, Günter. Då som nu, ord i rättan tid.

/Erik Niva

Andra advent är förbi, och hur mycket man än försöker så blir det allt svårare att stå emot julhetsen.

Likt många andra vuxna människor med välbetalda jobb är jag hopplös att köpa julklappar till. Vill jag ha något eller behöver jag något så går jag helt enkelt ut och köper det, inom rimlighetens gränser.

Men lyckligtvis – det finns ju saker som inte går att köpa för pengar.

Får jag önska mig något här i bloggsammanhanget – och tänk det får jag, för det är vår blogg – så sänder jag en stilla förhoppning om ett 2012 där jag slipper förhålla mig till nedanstående diskussioner. För att de är uttjatade, missvisande, tröttsamma, överinfekterade, irrelevanta eller alltsammans på en gång. För att jag helt enkelt inte har något kvar att säga om dem.

Alltså. Bloggens önskelista – låt i alla fall den här halvan av den slippa debatter om…

1. …vilket lands liga som är ”bäst”.

2. …vilken klubbs spelare som filmar mest.

3. …Cristiano Ronaldo eller Leo Messi är bäst.

4. …Uefas och domarkollektivets förhållande till FC Barcelona.

5. …FC Barcelonas påstådda skenhelighet.

6. …ett Manchester United-resultat som hänvisas till att spelare, domare eller funktionärer utsatts för ”en hårtork”.

7.  …som utgår från begreppen ”respekt” eller ”passion”.

8. …huruvida Zlatan Ibrahimovic presterar i stora matcher. 

9. …huruvida Zlatan Ibrahimovics har att göra i det svenska landslaget eller inte.

10. …varför jag skriver eller inte skriver som jag gör eftersom jag håller på Tottenham.

Tack på förhand.

/Erik Niva

Kulor ska rulla, kuvert ska öppnas och förbundskaptener ska försöka dölja den besvikelse som uppstår då de lottas mot Spanien eller Holland snarare än Polen eller Ukraina.

De allra flesta är dock överens om att Tjeckien är laget de allra helst skulle vilja lottas mot. De ser ut som det svagaste laget ur den svagaste seedningspoolen, och skrapade sig till EM genom en Play Off-seger över Montenegro.

Sedan det dramatiska slutet på EM 2008 har den tjeckiska landslagsfotbollen verkat vara på väg utåt. De missade VM i Sydafrika, trots en väldigt lätt kvalgrupp. De inledde det här kvalet tveksamt, milt uttryckt, då de förlorade den första hemmamatchen mot Litauen.

Alltfler gamla fotbollsprofiler gick ut och kritiserade laget. Allra argast var nog Radek Drulák – en före detta landslagsforward som bland annat var med och tog EM-silver 1996 – och allra hårdast var han mot förbundskaptenen Michal Bilek:
– Den där Bilek, vad har vi honom till? Antingen förstår han sig inte på spelet, och då ska han dra åt helvete – eller så vågar han inte göra några byten, och då ska han också dra åt helvete.

Efter den där avgörande kvalsegern i Podgorica var det många känlsor som förlöstes och många spärrar som släppte. När det tjeckiska laget nått flygplatsen på vägen hem samlade lagkaptenen Tomáš Rosický ihop sina spelare, fick dem att bilda klunga – och därefter hoppa runt i en klunga sjungandes Radek Drulák nemá čuráka – Radek Drulák har ingen k*k.

Sedan följde en hemresa där jag visserligen inte ser till så många kvinnor, men där det var synnerligen gott om sång och öl. Och det är klart att jag fattar att det finns en förebildsproblematik någonstans runt ordvalet och ölflaskorna – men för mig är den underordnad.

Jag älskar det här klippet. Jag blir genuint själaglad att se ett landslag där spelarna är så uppenbart glada över att ha uträttat något tillsammans.

Några matchsekvenser från kvalet behöver jag inte titta på – jag är övertygad om att det tjeckiska landslaget har sin största styrka i den laganda och den sammanhållning vi ser i det här skandaliserade sångklippet.

/Erik Niva

I gårdagens tidning skrev jag en text om den självrannsakan jag ser som nödvändig för elitfotbollen, men som en mailskrivare påpekade så valde jag att fokusera på just elitfotbollen.

”Hur tror du det ser ut bland alla oss andra som tränade 5-7 dagar i veckan – ibland två pass om dagen – mellan 14-30 år. Levde för fotbollen och träning, men aldrig nådde riktigt ända fram?

Idag tränas det så enormt mycket även i lägre divisioner att du egentligen inte har tid att skaffa dig någon annan identitet. Det är inte konstigt att många tar till missbruk för att ”hantera” identitetskrisen.

Personligen så har jag både högskoleutbildning och ett helt okej jobb, men känner ändå ångest och nedstämdhet inför slutet på min så kallade fotbollskarriär. För vem är jag om jag inte är igenkänd som fotbollsspelare, även om det inte var på högsta nivå? En känsla kryper fram av att jag inte är någon eller något utan fotboll. Och även om det bara var på en grusplan på vintern så slocknar strålkastarljuset där också”.

Själv brukar jag säga att det absolut viktigaste för min yrkeskarriär var att jag var tillräckligt dålig på fotboll.

Jag spelade min sista match hösten då jag skulle fylla 16 år. Det här var ju länge sedan i en avlägsen del av landet – så uppe hos oss var det först då som pojkfotbollen skulle börja förvandlas till seniorfotboll och leken skulle bli allvar. Det var då det skulle införas regelbundna löppass och sommarledigheten skulle ersättas av träningsläger.

Fuck that. Jag hade viktigare saker för mig.

Istället för att ägna mina helger åt att åka 50 mil tur-och-retur för en enda bortamatch i Piteå kunde jag åka 100 mil tur-och-retur för att se Refused i Umeå. Mindre än ett år efter att jag slutat spela fotboll hade jag sjösatt mitt eget punkfanzine, parallellt med att jag börjat frilansa för Norbottens-Kuriren.

Min karaktär, min världssyn, min identitet och min framtid formades under de här åren. Jag ägnade mig mer och mer åt saker jag faktiskt hade någon form av talang och fallenhet för, snarare än att skicka min tid och min energi rätt ner i en återvändsgränd.

Många andra valde ju en annan väg. Ingen av de jag växte upp med var ens i närheten av att bli elitspelare, men väldigt många av dem fortsatte ändå att spela i ytterligare 10 eller 15 år efter det att jag lagt av.

De var tillräckligt bra för att spela på divisiontvå- eller divisiontrenivå, tillräckligt bra för att de skulle känna att det fortfarande var värt det.

Fem, sex pass i veckan och så match till helgen. I stort sett ingen ersättning, bortsett från någon svartmelerad tusenlapp maskerad som ”skobidrag” eller något. Vecka efter vecka, år efter år.

Var det värt det?

Visserligen ger ju fotbollen saker som inte går att mäta i pengar – ett sammanhang, en kamratskap, en god grundhälsa och en förmåga att kunna fokusera mot ett givet mål – men den sätter ramar för den personliga utvecklingen som är väldigt svåra att bryta sig ur.

Jag tror inte att spelare på den här ”mellannivån” löper samma risk att ramla ner i ett svart depressivt hål som de som befinner sig inne i den kommersialiserade elitfotbollens malande maskineri. Däremot tror jag att många av dem försakar möjligheten att förverkliga sig själva, att maximera resten av sitt liv.

Jag kan ju bara tala för mig själv, men hade jag bara varit det där lilla unset bättre hade jag nog aldrig haft kraften att sluta spela i tonåren. Då hade livet fortsatt kretsa kring omklädningsrum och spelarbussar hela vägen längs tonåren, genom universitetstiden och ut på andra sidan.

Hur hade mitt liv sett ut då?

Jag hade i alla fall inte gjort det jag gör och haft det jobb jag har, så mycket känner jag mig faktiskt säker på. Kanske hade jag lyckats få ihop en tillvaro på gränsen till IF Älgarnas a-lag med ett deltidsjobb som fritidsledare i Härnösand. Förmodligen hade jag funderat över vad som skulle hända nu när det obönhörligen ändå började bli dags att hiva upp kängorna på den översta garderobshyllan.

Det är möjligt att jag hade trivts alldeles förträffligt med tillvaron – men jag misstänker att jag hade haft svårt att skaka av mig känslan av att många av mina drömmar hade försvunnit någonstans längs vägen, och att livet aldrig riktigt fått växa sig så stort som jag hade tänkt mig.

/Erik Niva

Och ikväll ska då fotbollarna rulla vidare.

Under dagarna som har gått har jag inte riktigt orkat svepas med av störtfloden av sorg och sympati som följt på Gary Speeds självmord. Det har mest varit något som jag stått vid fönstret och sett passera förbi.

En sekvens nådde ändå fram på ett sätt som nästan inget annat gjorde, den då Sky-reportern Bryn Law skulle rapportera om sin relation till en vän han känt i mer än 20 år.

Oh, Bryn.

Leeds United reser till Nottingham ikväll, och från och med den elfte spelminuten kommer fansen från Yorkshire att sjunga om sin saknade nummer elva i prick elva minuter.

***

Ikväll återvänder också Samir Nasri till Emirates för första gången sedan han deserterade i somras.

Arsène Wenger har uppmanat Arsenal-supportrarna att ”visa respekt” för honom, men det kommer att buas, det kommer att häcklas och det kommer att sjungas smädelser.

Jag förstår det.

Det är fotbollssupportrars rätt att bli förbannad på miljonärerna som utnyttjar deras känslor – men just ikväll önskar jag faktiskt att jag slipper lyssna.

***

Fotboll på liv och död, med allt vad det innebär, på gott och på ont.

För en vecka sedan tog Napoli klubbens största seger på drygt 20 år, och ikväll kommer serieledarna från Turin till San Paolo.

Hjärtspecialisterna på Uni Federico-sjukhuset i Neapel lär vara bekymrade. Efter segern över Manchester City gick de ut och berättade om hur flera av deras äldre patienter drabbats av akuta hjärtproblem under matchen.

En ännu mer anmärkningsvärd uppgift kommer från stadens universitet. Geologforskarna där hävdar att Neapel drabbades av flera seismologiska skiftningar under matchen, med Cavanis vinstmål som näst intill jordbävningsliknande kulmen.

Fick ni inte nog av skräckblandat förtjusta rapporter från Neapel här i bloggen förra veckan så rekommenderar jag för övrigt den här dagboksskildringen från en av – de få – Manchester City-supportrarna som reste till matchen.

Så tja… Let the games commence, antar jag.

/Erik Niva

Jorden runt på 24 timmar.

Uruguay
61-åriga Silvia Martinez – fru till Uruguays förbundskapten Oscar Tabarez – var ute på promenad hemma i Montevideo på lördagseftermiddagen. Då körde en motorcykel med två män ikapp, och en av dem hällde frätande syra över henne. Martinez vårdas nu på sjukhus med brännskador på 25 procent av kroppen. Hon har tidigare utsatts för mordhot.

Belgien
På lördagskvällen skulle Tubize och FC Bryssel mötas i den belgiska tvåan. Strax före avspark hittades den assisterande domaren Chris Schelstraete livlös på en av arenans toaletter. Han hade försökt ta livet av sig genom att skära upp sina handleder, och vårdas nu på sjukhus.

Italien
Nere i Neapel utsätts Yanina Screpante – flickvän till Napoli-spelaren Ezequiel Lavezzi – för väpnat rån. Pistolbeväpnade män tvingar av henne en Rolex-klocka, bara några dagar efter att Marek Hamsiks höggravida flickvän tvingades ur sin bil under liknande omständigheter.

Danmark
Huliganen som stormade planen under EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige gick på söndagen ut i de danska medierna och berättade om hur efterspelet bidragit till hans mammas självmord.

Togo
Natten mot söndagen var den togolesiska storklubben Etoile Filantes på väg till bortamatch i Sokode. Då fick bussen punktering, och störtade ner i en ravin. Minst 6 personer dog och 28 skadades då bussen fattade eld.

Wales
Tidigt på söndagsmorgonen hittades Wales förbundskapen Gary Speed död i sitt hem. Han hade begått självmord genom hängning.

Fotbollen av idag. Världen av idag.

Väck mig.

/Erik Niva

Jag befarar att det är bäst att börja med ett förtydligande för att slippa ägna hela eftermiddagen åt att sanera en ovidkommande diskussion.

Det här är inte ett inlägg om hur FC Barcelona behandlas av domarkåren.

Jag håller visserligen med om att de har fått osedvanligt många domslut med sig under en längre tid, och har ingen bra förklaring till varför bortanför faktumet att stora klubbar och skickliga lag strukturellt alltid får domarfördelar.

Men det här handlar alltså inte om det.

Det jag istället vill skriva några rader är om något så förnumstigt som fotbollen och förebilderna.

I min matchkrönika från San Siro kommenterade jag några av de saker som jag tycker blir skevt i Zlatans fantastiska bok – bilden av Pep som fegis, bilden av Barcelona som en skolklass – men hade inte plats för en av de aspekter som gnagt på mig under hela den här litterära debatten.

Jag blir faktiskt lite beklämd över hur det nu framstår som fånigt och fjanigt för en fotbollsspelare att uppföra sig som en vanlig, enkel, schysst kille.

Redan på första sidan av sin bok förkunnar Zlatan Ibrahimovic:
”Ärligt talat, ingen av grabbarna uppträdde som superstars och det var konstigt. Messi, Xavi, Iniesta, hela gänger, var som skolelever. Världens bästa fotbollsspelare stod och bockade, och jag förstod ingenting. Det var löjligt”.

Själv har jag förtvivlat svårt att se hur det kan vara så löjligt, så provocerande.

Jag menar, jag är ju också uppvuxen på den dyrkan av den ensamma rebellhjälten som präglar hela vår populärkultur. Jag älskar också sannsagorna om till exempel Mario Balotelli, Kevin-Prince Boateng, Wayne Rooney, Antonio Cassano och Zlatan Ibrahimovic. Och nej, jag var sällan heller så särskilt förtjust i klassens ordningsman när jag gick på mellanstadiet.

Men vafan, har vi verkligen inte kommit längre?

Fotbollsspelare är visserligen ett särskilt släkte, men jag hävdar ändå min rätt att förhålla mig till dem som vuxna människor.

Att Barcelona är någon sorts hjärntvättad sekt av fotbollsandroider stämmer ju helt enkelt inte. Skillnaden mellan till exempel den utåtriktade Gérard Piqué och den introverte Andrés Iniesta är milsvid, och omklädningsrummet har för övrigt inte haft några som helst problem att integrera den fulltatuerat pimpade hyperaktiva motormunnen som är Dani Alvés.

Ni kan skrika om att Barcelonas spelare minsann också filmar – och det är sant, jag tror tyvärr inte att det finns någon herrspelare kvar som inte förstärker när han kan få fördel av det – och håller ni på Arsenal kan ni gnälla över hur hela Cesc-sagan hanterades. Men ni kan göra det i något annat sammanhang.

Jag känner ju inte Barcelona-spelarna, men jag har i alla fall intervjuat så många att jag har fått mina intryck av dem förstärkta. I grund och botten är de allra flesta snälla killar som råkar vara väldigt bra på att spela fotboll, men inte riktigt fattar vad som skulle vara så förtvivlat märkvärdigt med det. De tar sina enkla bilar och sina träningsoveraller och så åker de till jobbet. Sedan åker de hem till samma familj och samma människor som de umgicks med för tio år sedan.

De har blivit fostrade och formade av Barcelona, absolut, men vad är det som är så förtvivlat fel med det? Det har inte tagit ifrån dem förmågan att tänka själva, snarare tvärtom. De allra av de så kallade rebeller jag intervjuat – de som gillar att trumma på om hur de alltid går sin egen väg – har haft väldigt svårt att formulera en självständig tanke bortanför deras egen relation till fotbollsplanen. Xavi, Puyol, Piqué, Fàbregas och Busquets har jag däremot alla uppfattat som klarsynta människor som reflekterat en hel del över världen och deras egen position i den.

Mycket av grunden i ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” handlar ju om den mänskliga rättigheten att vara annorlunda, olika. Jag ställer såklart upp på den hållningen – och undrar därför om det verkligen behöver vara så att alla fotbollsspelare måste vara tatuerade, juvelerade, modeintresserade, gangsterromantiserande individualister för att få street cred?

Det finns något tröttsamt över hela den där likriktade egensinnigheten.

Kan det inte vara okej att vara en vanlig kille som lyssnar på tränaren och ställer upp för lagkamraterna också?

/Erik Niva

Igår jag gjorde något som jag aldrig gjort förut.

Jag gick till jobbet i fotbollströja.

I början av 2010 var jag på väg ner till Angola för att skriva om de afrikanska mästerskapen, och hade hunnit till Heathrow när nyheten om hur det togolesiska landslaget hamnat i kulsprutebakhåll nådde oss. Strax därefter ringde någon från redaktionens säkerhetsavdelning och meddelade att en skottsäker väst i titan var på väg med en kurir på motorcykel.

Jag avstyrde.

För några månader sedan kom jag dock inte undan. Jag skulle till Libyen för att skriva om fotbollen under Gadaffi – som då fortfarande var vid livet – och den här gången insisterades det i att jag skulle ta med mig en såndär blytung skyddsväst.

Jag la ner den i en baggagelucka när jag kom fram, och tog sedan aldrig upp den förrän det var dags att flyga hem.

Inte för att jag försökte vara någon hårdhudad machismomurvel – jag har småbarn hemma och är inte det minsta intresserad av att ta onödiga risker – utan för att det helt enkelt kändes smidigast och säkrast så.

Att tulta omkring med skottsäker väst i någon afrikansk konfliktzon riskerar att dra till sig precis den typ av uppmärksamhet som bara krånglar till livet.

Uppträd korrekt och normalt, använd det sunda jävla gruvarbetarförnuftet och håll ner huvudet där det behövs – det har varit de grundläggande riktlinjer som alltid tagit mig helskinnad hem från de mest märkliga platser på planeten.

När Napoli skulle möta Manchester City kände jag – egentligen för första gången – att det kanske inte skulle vara tillräckligt.

När engelska och tyska lag spelat i Neapel har unga män med nordeuropeiskt utseende jagats systematiskt av mopedister med hjälmar som maskering och knivar som vapen.

Som vanligt hade jag alltså utseendet emot mig.

Det var när jag gick hemma och funderade över hur jag skulle bemästra situationen som det slog mig att jag faktiskt redan ägde den ultimat ändamålsanpassade skyddsvästen, den som avstyr trubbel snarare än drar det till sig.

Som en del av min Cristiano Lucarelli-kollektion hade jag faktiskt en Napoli-tröja, och i en sån här situation gäller det helt enkelt att få oddsen på sin sida.

En mössa för att skyla mitt ystert blonda hårsvall, en Napoli-tröja framskymtandes under jackan – mer behövdes inte för att jag skulle känna mig rustad för fälttåget mot San Paolo.

Tidigare har jag känt mig både utsatt och sårbar på den där 500-meterspromenaden mellan pendelstationen Campi Flegrei och San Paolo.

Mellan de sprucket sönderklottrade väggarna står biffiga tuffingar med halsdukar för ansiktena och hänger, som en sorts vaktposter. Runt dem pilar adrenalinrusiga ragazzi – med eller utan moped – som försöker provocera fram ögonkontakt med okända inkräktare.

Igår var de också fler och hetsigare än jag sett tidigare – men med rätt ljusblå framglimtandes visste jag att jag hade en passersedel som aldrig skulle ifrågasättas.

Nu kunde jag dra på stegen och suga lite extra på intrycken, passa på att njuta av den högljutt hotfulla hispigheten eftersom den inte längre rörde mig.

Så närmade jag mig pressentrén, knäppte jackan och gick in och gjorde mitt jobb.

Och det är klart som fan att jag fattar att någon felskruvad etiktaliban säkert kan få för sig att det är oprofessionellt att bevaka en match iklädd det ena lagets matchtröja – men i så fall kan jag föregripa deras invändningar med att högaktningsfullt be dem dra åt helvete.

Jag håller inte på Napoli, lika lite som jag ogillar Manchester City.

Min rapportering påverkades inte det minsta lilla uns av vad jag hade på mig under jackan – däremot förbättrades mina möjligheter att faktiskt utföra mitt jobb markant.

I lived to tell the tale.

Kommandostyrka åter vid bas. Uppdraget utfört.

Jag fick en av mina starkaste idrottsupplevelser på åratal – och jag kom tillbaka helskinnad till hotellet för att skriva en bombastisk krönika om betydelsen av att aldrig bygga bort känslorna ur fotbollen.

San Siro ikväll. Jag lovar att jag inte ser matchen i vare sig rödsvart eller blårött (jag funderar faktiskt på att ta min Kaiser Chiefs-jacka – är det okej?) – däremot misstänker jag att jag tyvärr återvänder till hotellet betydligt mindre berörd än jag var igår.

Vi avslutar med några klipp som i någon liten mån kan förmedla lite av känslan från San Paolo.

Tifon.
Cavani.
’O surdato nnammurato.

/Erik Niva

Precis vad jag behövde.

Kommer fram till Neapel, får höra om hur det varit supporterslagsmål med flaskor och stenar uppe i Sorrento och om hur Marek Hamšíks flickvän blivit utsatt för väpnat rån i morse.

Martina Franova körde sin BMW X6 genom Varcaturo Secondo i stadens norra delar då vägen blockerades av ett par snubbar på vespor. De hade pistoler, tvingade ut den gravida Franova ur bilen och körde iväg.

Nu lyckades visserligen polisen hitta den övergivna bilen igen, men det gör nog vare sig familjen Hamšík eller mig sådär överdrivet mycket lugnare.

Jag har sett fotboll på världens alla kontinenter – Australien räknas inte – och i stort sett aldrig varit det minsta bekymrad över säkerheten. Ikväll ska jag däremot erkänna att jag är en liten smula orolig.

De senaste åren har det i stort sett inte spelats en enda Europacupmatch i Neapel utan att bortafans blivit oprovocerat knivskurna, och idag är stämningen mer upptrissad än någonsin. Man City har gått ut med en officiell varning som går ut på att undvika vissa ”no-go areas” – bland annat kvarteren runt järnvägsstationen – att använda särskilda bussar för att komma till och från arenan och att alltid hålla ihop i större grupper.

Själv tar jag mig till och från matchen på egen hand, har ingen möjighet att åka med några särskilda bussar och bor i närheten av järnvägsstationen.

Nu tillhör jag visserligen inte bortafansen, men skillnaden mellan engelska supportrar och svenska journalister är inget som jag är sådär överdrivet sugen på att försöka förklara för barska gossar på jakt efter folk med nordeuropeiskt utseende utanför San Paolo ikväll.

Ah well… Har jag nu lyckats ta mig igenom både angolanska kåkstäder, brasilianska favelor och allehanda östeuropeiska upplopp för att se på fotboll så ska jag väl kunna manövrera även den här kvällen.

Matchdags närmar sig och nu rapporteras det om att det brutit ut en eldsvåda på hotellet där Napoli-spelarna laddar upp inför matchen. En sådan dag. Vi önskar varandra lycka till.

/Erik Niva

Det blev en sådan fotbollshelg.

En domare försökte ta livet av sig och en annan fick ett paraply i nyllet. Maradonas mamma och Brad Jones son lämnade oss.

Och sedan – på en rätt mycket lägre grad av betydelseskalan – blev det en sådan novembermåndag.

Sorgkantsväder, en blogg utan Simon Bank och en influensasjuk son. Jag hade storslagna planer för att först vara med i Eurotalk och därefter dra upp bloggreglaget på elva. Istället blev det en dag med mina bästa litterära vänner – hunden Mops och Benny Gris.

Äh vafan… Vi behöver lite färg och fägring såhär under sovstunden – så därför möblerar jag om SportBilds lista över årets bästa tyska tifon.

I morgon tar vi nya tag och hörs från Neapel, inshallah.

FC Bayern

Dortmund.

Stuttgart.

Leverkusen.

Hertha.

Nürnberg.

HSV.

/Erik Niva