Fick ett mail häromdagen.

Personligen är jag väl inte helt bekväm med något av de föreslagna alternativen. Peterborough United är en lite för historielös klubb – ligalag först 1960 – från en lite för uppnäst garnisonsstad. Smeknamnet ”Posh” förblir ju ett varningstecken.

Chesterfield är mer lockande. De har sin krökta kyrkospira, sin strävsamma stamtavla och sin rättmätiga indignation över FA Cup-semin 1997. Men de har dessvärre inte längre kvar underbart charmiga gamla Saltergate – utan numera spelar de sina hemmamatcher i en själlös låda de kallar B2Net Stadium, utslängd på en av de där vedervärdiga stormarknadsparkeringarna utanför staden. Dit kan jag bara inte skicka någon oskyldig människa.

Mitt förslag? Hartlepool United.

Högt däruppe i fotbollens nordöstliga hjärta spelar de fortfarande på samma Victoria Park som stått där strax utanför stadskärnan sedan 1886. Busby Babes var här på 1950-talet, Brian Clough brukade coacha här och det finns inga planer på att flytta.

De har dialekten. De har kvar ståplatserna. De har ett propert derby mot Darlington. Och de har en läktare döpt efter sorligt framlidne managern Cyril Knowles, of ”Nice One, Cyril”-Tottenham Fame.

Andy Capp – seriefiguren som på svenska sorgligt nog kallas ”Tuffa Viktor” – levde sitt liv i Hartlepool. Beskrivningen av handlingen i serien fungerar också perfekt som sammanfattning av tillvaron här: 

”His hobbies include pigeon racing, darts, snooker, football (which always involves fights with the other players, and frequently ends with Andy being sent off), occasionally cricket and rugby, betting on horses, getting drunk in the local pub (often falling into the canal and being fished out by a constable, and always, seven nights a week, arriving home late as a result), fishing (and not catching anything bigger than a goldfish), womanising, loafing on the sofa, and fighting with his long-suffering wife, Florrie.

Andy’s iconic plaid cap is always pulled down over his eyes, even when he is seen napping or bathing. He is often unshaven, frequently intoxicated (indicated by a prominent red nose and dishevelled clothing), lazy, freeloading, belligerent and confrontational—but just as frequently lovable (he always refers to Flo as ”pet”, and will instantly ”bop” anyone who dares to be rude to her).

Andy and Florrie are always on the verge of poverty. Although Flo works regularly as a charwoman, Andy is unemployed and lacks motivation”.

Staden.

Hartlepool är en av de där industristäderna där jobben försvunnit från varven, stålverken och gruvorna. Klubben har aldrig vunnit någonting alls, och har tillbringat 83 säsonger på raken i tredje- och fjärdedivisionerna. Ändå är det här en tid som är mer upplyftande än deprimerande; laget har en viss möjlighet att skriva historia genom att för första gången någonsin spela Hartlepool United upp i tvåan, och staden har lyckats revitalisera sig runt en upprustad marina.

Borgmästaren bakom uppryckningen heter Stuart Drummond. Nuförtiden. Fram till och med 2002 hette han ”H’Angus the Monkey”, och var maskot för Hartlepool United. Det var utifrån den plattformen – och ett löfte om gratis bananer till bygdens skolbarn – som han påbörjade sin politiska bana.

Ifjol var han finalist i de globala världsmästerskapen för borgmästare, ”World Mayor”, men föll till slut mot Mexico Citys borgmästare Marcelo Ebrard. Han missar aldrig en hemmamatch.

Borgmästaren.

Glasklart fall, alltså?

Nja, den största nackdelen med Hartlepool United är att klubben numera har en ägandestruktur som innebär att de är registrerade på Brittiska Jungfruöarna, främst av skatteskäl. Det finns alltså absolut ett argument för att ta den självklara vägen, välja att backa AFC WImbledon eller någon av de andra supporterstyrda klubbarna istället.

Men som skrivet, jag lämnar frågan till golvet.

Vart ska vi egentligen skicka den undrande brevskrivaren och hans brorsa?

/Erik Niva

EXTRA! EXTRA! FUCKIN’ UPPDATERINGSEXTRA!!!

Genom genierna i kommentatorsfältet nås jag av livsviktig information, som genant nog varit fullständigt okänd för mig fram tills nu.

Andy Capp är pappa till Buster.

THE Buster. Serietidnings-Buster. Han heter egentligen Buster Capp.

Alla de stadiga grundvärderingar som format så stor del av min egen uppväxt – de har tydligen sitt ursprung i just Hartlepool.

Vad tänker vi på idag? I Rom tänker de på Gabriele Sandri, vars namn kommer att synas på Lazios tröjor. I Genua tänker de på offren. Lunchmatchen är inställd efter översvämningarna, Genoas sportchef Stefano Capozucca har föreslagit att spelare från Genoa och Sampdoria borde spela en välgörenhetsmatch som ett lag, och Samp-familjen Garrone har omfamnat tanken.

Här i Aten tänker vi på derbyt. Och i Manchester tänker man alltså på att det är på dagen 25 år sedan som Alex Ferguson klev in genom dörren på Old Trafford för att ersätta Ron Atkinson som Uniteds tränare.

Ett kvarts sekel i dårhuset. I France Football har Philippe Auclair räknat ut att mer än 1100 professionella managers kommit och gått i engelsk fotboll under den tiden. En har stått kvar, och när åren summeras så är det förstås intressant att fastna för den alternativa historieskrivningen, för ögonblicken då allt kunde tagit slut. Och där finns det framför allt två personer som sticker ut.

Berättelsen om Mark Robins har antagit mytiska proportioner, hur en 20-åring räddade en stenhård ifrågasatt Alex Fergusons jobb på en usel cupplan 1989.

Den andra personen som sett till att Alex Ferguson idag firar 25 år som Manchester Uniteds manager heter också Ferguson, och är så ointresserad av fotboll att hon inte ens brytt sig om att lära sig alla regler.

Men det var Lady Cathy Ferguson som såg till att hennes make fortsatte gå till jobbet 2002, när han egentligen tänkt sluta. Det var hon som väckte honom på nyårsdagen för att meddela att hon och sönerna bestämt att han inte skulle sluta. Möjligen hängde det ihop med att hon inte orkade ha honom springandes hemma hela tiden.

– När han trampar dig på fötterna är det störande. Är han där för länge så är han bara i vägen. Men det är nåt som de flesta kvinnor känner, har hon berättat.
– Jag känner en massa folk i Aberdeen vars män jobbar ute på oljeriggarna. När de kommer tillbaka och är hemma i två veckor börjar kvinnorna skrika efter fyra-fem dar.

När Alex såg Cathy första gången, hemma i Glasgow, blev han stormförälskad.
När Cathy såg Alex första gången vände hon sig till sina tjejkompisar och grimaserade.

– Look at’im. He looks like a right bad yin, en dålig en.

Hon visste inte att grabben fått sin brutna näsa och blåklockorna under ögonen i en fotbollsmatch, hon trodde att han var trubbel.

– Hon trodde jag var en gangster, vilket inte är helt fel. Det är i alla fall vad hon säger…

Cathy såg bara två matcher som Alex spelade. Han blev utvisad båda gångerna. Eftersom hon är katolik och Alex far var protestant vägrade präster att viga dem. 1966 gifte de sig borgerligt, och de har varit gifta varje dag sedan dess.

Under de senaste dagarna har engelsk och internationell press bågnat under trycket av olika vittnesmål om vilken sorts person Alex Ferguson är. De flesta tecknar vidare på panegyriken, andra kompletterar med bilden av en envåldshärskare som är lika mycket Machiavelli som Manc. Men alla som jobbat nära honom under lång tid återkommer till ord som lojalitet, ödmjukhet, omtänksamhet.

Alastair Campbell, Tony Blairs förtrogne strateg under ministeråren och en av Fergusons bästa vänner, pekar inte på Sir Alex själv när han ska förklara varför, i en intervju med France Football. Han pekar på Glasgow. Han pekar på Cathy.

– Han vet om att det finns annat än fotboll i världen, och det hör tveklöst ihop med att han aldrig glömt var han kommer ifrån. Varje år åker han hem till en återträff i fabriken där han jobbade i Glasgow, och det extraordinära med de där träffarna är att alla där, 70 år och äldre, fortfarande har kvar samma fruar.

– Det är en sån kultur han kommer ifrån, en kultur där man är trogen. Och att han står kvar med rötterna så djupt i den kulturen, det beror enligt mig på Cathy. För henne finns inga superstjärnor.

När Campbell ringde upp för att tala om att Sir Alex skulle adlas, att han skulle bli Sir Alex, var det Cathy som lyfte luren.

– Tycker du inte att han har tillräckligt med utmärkelser redan?

Det är Cathy som förbjudit Alex att ha något som ens påminner om fotboll hemma i huset. Inga böcker, inga priser, ingenting. För många år sedan berättade Ferguson själv om sin hustru i en intervju.

– Cathy är min motvikt. Hon sätter allt i perspektiv. För henne är fotbollen inte i närheten av att vara lika viktigt som familjelivet, medan mitt liv är fotbollen. Det är bra, det där, väldigt bra.

Det finns inte en vuxen United-supporter som inte minns matchen mot Southampton den 26 oktober 1996. United hade just förlorat med 5–0 mot ett ultrasexigt Newcastle och åkte ner till the Dell för att ta revansch, iklädda de där grå reservställen som var nya för säsongen.

Efter första halvlek ledde Southampton med 3–0, Fergusons centrala mening i paussnacket var åtta ord lång:

– Get that kit off, you’re getting changed.

United förlorade till slut med 6–3. De spelade totalt fyra och en halv match i grått, förlorade fyra och spelade en oavgjord. När matchen var över och Alex Ferguson åkt hela den långa vägen hem till Cheshire hade han fortfarande inte kommit över förnedringen, och försökte säga nåt om det till sin hustru. Men Cathy hade inte tid för oväsentligheter.

– Jag kommer in, säger nåt om matchen. And all I get is: ”Ma washing machine is no’ working Alex”.

Idag är det inte bara 25 år sedan Sir Alex Ferguson tog över som tränare i Englands största fotbollsklubb.
Idag är det dessutom 25 år sedan Cathy Ferguson tog över som tränarfru i Englands största fotbollsklubb.

Under den tiden har det bara sjungits en sång om henne på Old Trafford, det var när hon övertalade Alex om att fortsätta som tränare. Det är möjligt att hon förtjänat fler.

/Simon Bank

Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov, som Filippa Reinfeldt brukar säga. I bloggfamiljens fall betyder det att vi försöker rikta blicken åt det håll där vi är bäst lämpade. Erik Niva skriver alltså om 1986 (och om ni vill ha ett Sir Alex-inlägg lagom till jubiléet imorgon så är det bara att säga till), medan jag skriver om framtiden.

(KORT AVBROTT FÖR LIVERAPPORT: Fashion TV visar just ett inslag från Dolce & Gabbanas show när D&G-boken med Milan presenterades. ”Una bella marca” säger Flamini, medan Pato talar om att ”They are great, jag är jätteglad att ha dem som sponsor i Milan. Vi är alla jätteglada”. Se där. Gattuso är den ende som inte bär kavaj, Nesta är snyggast och Pippo skriver flest rödamattan-autografer. Det var väl det)

Så. Jävla. Jätteglad.

Jomenvarvarvi. Just det: Framtiden.

Ja, jag tänkte ju mest meddela att Tottenham Hotspurs U18 idag slog MK Dons med 11–3, vilket är klubbens största vinst i Premier Academy någonsin. Och det är kanske inte så spännande, så här en lördagskväll, men jag vill tala om att en blixtsnabb kantlöpare på 17 år gjorde tre av målen och att om man kan dra vissa paralleller om man har lust. Inte så att man måste, men om man verkligen vill. Inte nödvändigtvis. Men eventuellt. Kanske.

                  Kenneth McEvoy, 17.                                 Gareth Bale, 22.

/Simon Bank

Ni har måhända hört talas om att det är någon som firar Silverbröllop den här helgen – och BBC har grävt upp den allra första intervjun Sir Alex Ferguson gjorde som Manchester United-manager.

Visst har tidens tand gnagt lite på karln, men totalt sett tycker jag nog att det är mer som förblivit sig likt än det är som har förändrats. Blicken – gnistan i ögonen – är densamma.

Det finns andra som förändrats mer.

Inspirerad av den där BBC-intervjun tog jag den digitala spaden och cybergrävde lite. Vad hade egentligen Fergusons kollegor, konkurrenter och kombatanter för sig för 25 år sedan? Hur såg alla andra Premier League-managers ut 1986?

André Villas-Boas var inte född – det vet vi – men hur såg det ut i övrigt. Alla klippen är inte från november 1986, men jag har försökt landa tidsmaskinen så nära som Youtube tillåtit.

Och såhär såg det ut:

Arséne Wenger var manager för Nancy och hade bra fluff i håret.

Roberto Mancini var storstjärna i Sampdoria – och hade nog tamejtusan ännu bättre fluff.

Kenny Dalglish var player manager för ett Liverpool mitt uppe i klubbens storhetstid.

Harry wheelade och dealade i Bournemouth, såväl 1986 som 1990.

David Moyes brunkade in bollar för Bristol City.

Roy Hodgson avlöste Roffe Z vid intervjumicken, blev bortklippt av SVT och vann SM-guld med Malmö.

Mick McCarthy gav Ferguson jobbet, genom att stjäla poäng i derbyt där Ron Atkinson gjorde en av sina sista matcher som Man United-manager.

Alex McLeish fortsatte förvalta Ferguson-arvet och vann bucklor med Aberdeen.

Steve Bruce var ung, färsk och oprövad mittback i Norwich.

Och Martin Jol hade mycket hår, men lite mage.

/Erik Niva

Syntagma, Aten, 18.55 den 4 november 2011.

Tja, om det finns en mittcirkel i Europa just nu så är det väl här. Aleka Papariga, grekiska kommunistpartiets ordförande, håller tal inför tusentals och åter tusentals på Syntagman, i väntan på förtroendeomröstningen ett par hundra meter härifrån. Gamla, unga, män, kvinnor, går i armkrok och skanderar slagord om att den amerikanska plutokratin måste besegras av en grekisk demokrati.

Polisen blockerar vägarna ett par hundra meter bort, i alla riktningar. Det är lugnt, än så länge, nästan familjärt. Ett land glider mot ravinen, i tisdags förlorade de grekiska mästarna mot de tyska i fotboll, och jag är här för att gå på derby medan det nya Europa skriver sin historia.

Olympiakos–Borussia Dortmund, i tisdags.

/Simon Bank

Min plan var alltså att åka till Lyon, hänga med Kim Källström och skriva om Cristiano Ronaldo. Ja, och det gjorde jag ju också, men en bit före midnatt kom lite kvällsläsning emellan, och det fick bli som det blev.

Det räckte alltså med ett par rader (eller egentligen med två ord) för att förstå att Zlatan Ibrahimović inte bluffat – han tänker berätta allt, från sitt perspektiv. Att han är hänsynslös mot Pep Guardiola är en sak, jag tycker det lovar mer att han inte försöker förställa sig själv. Har man kört I 325 så har man. Har man ghettot i sig så har man. Jag har aldrig förstått dem som hävdat att man måste ta ställning så förbannat för-eller-emot när det handlar om Zlatan. Det är inte som att välja fotbollslag. Det är fullt möjligt att tycka att han är en besvärlig jävel – men en underbar besvärlig jävel. Och om det är någon bild han själv tecknar I det där första kapitlet så är det ju just den.

Det var väl lite det jag försökte skriva om i natt.

Åtminstone en tråd finns kvar att rycka i framöver, en fråga att besvara: Hur gick Barcelona från att vara Cruijffs Dream Team, med Stoitjkov och Romario och ett holländskt omklädningsrum med allt vad det innebär – till att vara ett Masia-fostrat kollektiv av mönsterelever?

Där finns en kopernikansk vändning som är oerhört intressant. Och den som sågar den har ju inte tittat så mycket på fotboll de senaste åren. Det finns kanske till och med en nödvändig logik i att historiens mest kollektivt spelande fotbollslag är… vad var det Zlatan skrev… en sekt?

Jallefall.

Som en liten motvikt till Barça (en grej till apropå boken, om vi ska vara petiga: Lagercrantz skriver konsekvent Barca, som betyder ”båt” på spanska) kan man väl plocka fram en ledare som älskar allt det som Pep Guardiola bevisligen inte älskade.

Zlatans gamle gudfader har ju pratat igen.

Det är i en lång intervju med franska magasinet So Foot som Leo Beenhakker berättar om Ibrahimović ett varv till. Beenhakker är sportchef i Ujpest nu för tiden, men han glömmer inte en förälskelse.

– Vi var på vinterläger i Spanien, på Alicante-kusten. Jag såg honom och sa till mig själv: ”Jesus Kristus, jag måste ha honom”. Så vi pröjsade pengarna, efter en sjuhelvetes kamp med Malmö. Inom en vecka hos oss var det katastrof, efter tre veckor började 50 000 åskådare att vissla ut honom. Sedan tränaren, sedan ledningen, styrelsen titta snett på mig. Till slut fanns det bara två personer som trodde på Ibrahimović: Zlatan och jag. Sen exploderade han. Men pfft, det var jobbigt. Alla ville mörda mig.

So Foot: Hade han redan då det där egot?

– Ja, och det är därför jag avgudar honom. Jag älskar honom, älskar honom fortfarande, älskar hans personlighet. Jag säger alltid till mina chefer: ”Ge mig elva rövhål så blir jag mästare”. Stora spelare är alltid stora personligheter. Tror ni det var lätt att styra en Hugo Sanchez eller en Bernd Schuster? Det är klart att de är rövhål! Men de låter dig aldrig falla till marken, de kan förändra en match. I början var Zlatan en jävel. I omklädningsrummet, på planen, på träningen, jag sa till mig själv: ”Satan, vem är den här grabben?”. Jag älskar honom för det, för hans temperament.

Beenhakker är holländare, på det holländska sättet. Barcelona var en holländsk klubb alldeles nyss, men är det bara på planen nu för tiden. Det är intressant, och det är oerhört framgångsrikt. Det gjorde dem bäst i världen, det gjorde dem bara inte till rätt lag för en svensk som gillar snabba bilar och att köra mot rött.

Beenhakker tar förresten upp den gamla historien om Roma också, hur nära det var att Zlatan hamnade i Italien och inte i Holland.

– Capello var mer än intresserad. Han tränade Roma då, och tre-fyra dagar efter att Zlatan skrivit på för Ajax stötte vi ihop på någon match. Han kom fram till mig: ”Hej, din jävel!”. ”Men Fabio, vad är det?”. Han garvade: ”Jag hade nästan gjort klart Zlatan-affären med min president”. Jag svarade: ”Inte en chans, din jävel”.

Zlatan Ibrahimović hamnade i Ajax innan han hamnade hos Capellos i Juventus, i Mancinis och Mourinhos Inter och i Pep Guardiolas katalanska skola. Han skaffar sig nog inga vänner runt Plaça Catalunya just idag, men han är fortfarande älskad av en grånande galning i Ungern.

/Simon Bank

Käre Antonio,

Jag vet inte om det är möjligt att separera människan från spelaren och vice versa. Jag tror inte det. Jag tror att det är svårt för människor med det här fantastiska jobbet, människor som tillbringat mer tid med bollen än med sina vänner.

Men det finns ändå tider då människan – snarare än spelaren – måste vara stark. För sig själv, för sina barn, för sin familj.

Det här är en tid av lidande, även fysiskt. Jag vet vad jag pratar om, och jag är säker på att du förstår vad jag menar, käre Antonio. Jag tänker mycket på dig just nu. Det du råkat ut för har tagit mig hårt. Vilka tankar, rädslor och plågor finns ditt huvud just nu? Jag känner till den där känslan av förlust, den där ensamheten som får en att plötsligt se allt i svart. Jag känner till den, och det är därför jag känner mig så nära dig och Rino Gattuso, som också går igenom en sorgesam tid.

Men käre Antonio, jag är också övertygad om att du har kvar den där positiva karaktären som jag minns från vårt möte i Rom. Jag är säker på att din kropp är stark och att kärleken från de runt omkring dig kommer att hjälpa dig att ta dig igenom det här. Jag vet att du snart kommer att vara tillbaka i god hälsa, i tryggheten hos din familj.

Jag hoppas snart få se dig jaga en boll igen. Jag hoppas det för fotbollens skull, för det kan aldrig finnas tillräckligt av fantasin som din talang skänker oss.

Lycka till, min vän,

Diego Maradona

Från CdS.

/Erik Niva

Det är ju det där med tajming.

Begåvade 11 Freunde brottas med samma problem som alla andra månadsmagasin. De skickar tidningen till tryck, och sedan måste de vänta i flera veckor innan den faktiskt når läsarna. Och under den tiden riskerar både det ena och det andra att hinna hända.

Den nio sidor långa huvudtexten i det senaste numret är skriven av Christoph Biermann – en av landets mest respekterade fotbollsskribenter – och handlar om supporterkultur. Och huliganism. Och polisarbete. Och alla de gathörn och läktarsektioner där de där allt möts och smälter samman.

Tonen är föredömligt resonabel, förvånansvärt hoppfull.

Trots att debatten blivit allt mer eskalerad och infekterad tror Biermann att vi går mot bättre tider. ”Das Ende der Eskalation” lyder huvudrubriken, slutet på eskaleringen.

Huvudtesen är att våldsspiralen runt den tyska fotbollen såhär långt mest varit en illusion – att de officiella siffrorna är missvisande – men att den riskerar att bli alltmer verklig i takt med att polisen rustar upp. Det hänvisar till det Lüchow-Dannenberg-Syndrom som är ett begrepp inom tysk kriminologi. I korthet går det ut på att en ökad polisbevakning genererar fler ingrepp och gripanden, vilket i sin tur ger en högre brottsstatistik, vilket då ska motivera ännu större polisbevakning.
– Trots att det hävdas motsatsen så finns det ingen våldsvåg runt tysk fotboll. Nu måste polisen rusta ner och hantera fansen på ett mer intelligent sätt, lyder ingressen som introducerar hela artikeln.

Det nya numret av 11 Freunde distribuerades till handelshyllor och prenumeranter under förra veckan. Detta sammanföll med en av de mest våldsamma veckorna i tysk fotbollshistoria, en period som var allt annat än slutet på eskalationen.

Vi har redan berört Dynamo Dresden och deras 12 000-mannaresa till Dortmund, den som mynnade ut i 15 gripna och dussintals skadade. En obehagligt stor sektion av Dresdens ultras har militariserats långt bortom den rena kriminalitetens gräns – herrejävlar, de kommer till rättssalen i rånarhuvor – och klubben har nu själv tagit initiativ till att lämna tillbaka bortabiljetterna inför matchen mot St Pauli i Hamburg.

Det gick sedan inte ens ett dygn innan det var dags igen. Kaiserslautern reste till Frankfurt för cupmatch, och bland mycket annat skadades åtta polismän.

Under helgen omhändertogs sedan 80 Nürnberg-ultras som försökte forcera sig in på Allianz Arena för derbyt mot FC Bayern, samtidigt som en del Dortmund-fans slogs med Stuttgart på en bensinstation på vägen till match, och med Bremen-fans på väg därifrån. På en division fem-match mellan Uerdingen och Siegen skadades också sex poliser.

Allra mest iögonfallande var det som Daniel Bauer råkade ut för. Han är lagkapten för ett formsvagt FC Magdeburg i fjärdedivisionen, och när han kom hem till sitt hus på kvällen möttes han och hans flickvän av tio maskerade män. Bauer har tidigare varit frontfigur i kampen mot klubbens destruktiva supporterkrafter, och därför fått ta emot mordhot via både mejl och sms. Nu blev hotbilden så konkret att han valde att ta paus från fotbollen och lämna staden. Just nu håller han till på hemlig adress, och funderar över vad som ska hända härnäst.

När nu inrikesministern Hans-Peter Friedrich uttalar sig om situationen runt den tyska fotbollen är det just ord som ”upptrappning” och ”våldseskalering”.
– Vi måste hitta en lösning nu. För den här våldsekaleringen är fullständigt oacceptabel.

Dessvärre kom nog det här numret av 11 Freunde för sent. Deras infallsvinkel dränks nu fullständigt av kraven på tuffare tag och strängare straff. Idag är maxlängden för ett tillträdesförbud till tyska arenor tre år – nu diskuteras det ifall livstidsstraff ska införas.

Utifrån ett svenskt – ja, ett europeiskt – fotbollsperspektiv är förstås utvecklingen deprimerande. Under det senaste årtiondet har ju Tyskland tjänstgjort som utopin där drömmen om en annan värld blivit möjlig. Där går minsann rivaliserande supportrar i armkrok med varsin ölsejdel, innan de betalar en hundralapp till varsin ståplatsläktare, där de står med tiotusentals andra och sjunger fram sitt frejdiga lag.

Det unika med den klichébilden är att den faktiskt legat väldigt nära sanningen. Det sorgliga med den är att den nu löper en väldigt verklig risk att raseras.

/Erik Niva

Äh, det var väl onödigt.

En dag när Milan spelade för Antonio Cassano var faktiskt det minsta de kunde göra att se till att vinna. De var ju – de är ju – så uppenbart mycket bättre än BATE Borisov.

Under den avslutande av halvtimmen av första halvlek spelade Milan väl så bra som de gjort på hela säsongen. Aquilani, Nocerino och Ambrosini patrullerade mittfältet, spelade loss villiga löpare i Abate, Robinho och Boateng. Zlatan Ibrahimovic band ihop trådarna. De dikterade villkoren, kontrollerade matchbilden och karvade fram chanser i stort sett när de kände för. De gjorde ett mål under den här perioden. De både kunde och bode gjort ett par, tre till och dödat matchen.

Nu gjorde de inte det.

Istället kom traktorfabrikens lag från Borisov ut till andra halvlek och demonstrerade att den där tjatiga sanningen fortfarande besvärar det här Milan-laget – det är fullt möjligt att störa dem mer eller mindre enbart genom att skruva upp matchtempot.

Det går att göra sig lustig över hur BATE-tränaren Viktor Gontjarenko (34) är yngre än åtta av spelarna i Milan-truppen. Milan blottade sig för de skämten under andra halvlek.

Hade de bara matchat vitryssarna i intensitet, frenesi och kamplusta hade de såklart vunnit matchen. Då hade de inte behövt muttra om huruvida det var rätt att blåsa straff när Abate tryckte en motståndare i nacken (och jo, det var det).Nu släppte de istället greppet om förstaplatsen i gruppen till Barcelona. Det är nu inte hela världen – i många fall visar det sig vara likgiltigt huruvida man vinner sin grupp eller kommer tvåa – men det var rätt och slätt onödigt.

Kevin-Prince Boateng drog fram sin Cassano-tröja efter Milans ledningsmål. Det hade varit mer passande att visa upp den vid en slutsignal som förkunnade tre Milan-poäng.

***

Zlatan Ibrahimovic var som Milan i stort. Jättebra under den där glänsande halvtimmen – distinkt och effektiv – men alltmer ointresserad ju kallare och jobbigare det blev i Minsk.

Starka tre plus blir i alla fall hans helhetsbetyg, och det är ju bra. Är man mitt i en memoarlansering när man blir utelämnad från en rätt betydelsefull Fifa-lista – då kan det vara läge att påminna om hur skicklig man faktiskt kan vara.

Målet var en sådan erinran. Ibrahimovic visade då upp en anmärkningsvärd snabbhet i både huvud och ben, då han först gick ur en offsidesituation för att därefter sprinta sig i läge och spika dit både förstatouch och avslut. Det viktigaste en forward kan göra, det där som anfallskollegan Robinho i stort sett aldrig lyckas med.

Individuellt är Zlatan Ibrahimovic inne i en bra period nu. Poängen kommer, målen ramlar in. Han är fortfarande inte där han kan vara – där han har varit…? – men glimtivs spelar han faktiskt bättre just nu än han gjort under hela 2011.

***

Och med allt det sagt glädjer vi oss såklart med BATE Borisov. Ett lag som skickar in nio vitryssar i startelvan och spelar någorlunda jämt med Milan – det förtjänar såklart både respekt och framgång.

/Erik Niva

Ingen Zlatan Ibrahimović bland världens 23 bästa fotbollsspelare 2011?

Fint, så visar Fifa och France Football att de väljer spelare istället för symboler, så bevisar de att de inte fattar politiska val.

Det är som det ska.

Bara det att de samtidigt bevisar att de faktiskt inte bryr sig så mycket heller.

France Football är världens bästa veckomagasin (ja, eller de kommer ju ut två gånger i veckan), en av de saker jag saknar mest av allt när jag inte är i Sydeuropa. FF är kunnigt, ordentligt, de har en internationell utblick och brukar hålla sig för goda för att syssla med sensationalism. När de gav upp maktkampen – jag ser det så – och gifte sig med Fifa för att dela ut den guldboll som alltid varit deras egen märktes det direkt att kvalitén liksom sjönk.

Fler märkliga namn kom med på slutlistan, fler relevanta namn saknades.

Nu kom årets lista, och det är samma sak igen.

Att Zlatan Ibrahimović inte är med tycker jag är både rätt och riktigt. Zlatan hade en likblek vår, från februari och framåt snittade han 0,07 mål i Serie A, han åkte på onödiga utvisningar och kompenserade det knappast med sitt spel i ett av Europas medelklasslandslag.

Som symbol ska Ibrahimović självklart vara med – han är Milans ledare, och Milan vann både liga och supercup. Han har en enorm betydelse i en enorm fotbollsmakt som Italien. Jag trodde inte att de skulle våga hålla honom utanför, men de vågade. Jag protesterar inte alls mot det.

Men det finns ju annat.

När jag skrev att de inte fattar politiska beslut så ljög jag. Eller… de fattar i alla fall emotionella beslut. Éric Abidal är en fin kille, med ett stort öde. Men en av världens 23 bästa fotbollsspelare? Det skulle inte ens hans agent påstå om han inte fick betalt för det.

Nani är med – inte Rob van Persie. Karim Benzema är med – inte Manuel Neuer. Ingen David Silva.

Dessutom finns en sorglig geocentrism i listan. När EM arrangerades för tre år sen var den europeiska dominansen (då valde man enligt gamla systemet, utan Fifa-inblandning) total. I somras spelades Copa America, där Uruguay gick fram som en taktiskt smart ångvält och blev mästare för första gången på 16 år. Ändå är inte en enda av deras försvars- eller mittfältsspelare nominerad.

Men, tja, jag är ju glad att Xabi Alonso finns med, och när priset delas ut är det här likafullt en pseudodiskussion som föregår en ickediskussion.

Listan över världens bästa fotbollsspelare 2011 ser ju ut som den ser ut, prispallen är vad den är:

3. Lionel Messi.
2. Lionel Messi
1. Lionel Messi.

/Simon Bank