Ville bara säga att listan över de bästa fotbollsetniciteterna fått en ny ledare.

I vanliga fall är jag ju väldigt förtjust över allt som mixar det finska med något mer sydländskt (se den finske greken Haris Laitininen eller den finske egyptiern Rami Shaaban) men under en längre tid har jag mest av allt ändå önskat mig Kevin Kurányis etnicitet.

Han är ju den tyske bombaren som lika gärna kunnat spela landslagsfotboll för Brasilien, Ungern eller Panama, och som idag samlar säsonger i Ryssland.

Men faktiskt, inte ens han kan riktigt mäta sig med Hannover 96:s mittfältare. Manuel Schmiedebach.

22-årige Schmiedebach har börjat utmärka sig så mycket att det står landslagsspel för porten. Först ska han bara bestämma sig för om han ska välja att spela för Tyskland, Colombia, Venezuela, Irland eller Marocko. Han är nämligen tillgänglig för samtliga landslag.

Ny värld, nya möjligheter.

***

Och när vi ändå är inne på landslagsfotboll och den typen av trivialitetsdiskussioner som lätt kan bli smaklösa ifall man träffar fel ton – då kan jag väl lika gärna passa på att lista de tidernas fem bästa nationalsånger framförda i ett fotbollssammanhang.

Jag är ju inte den nationalistiska typen, men ända sedan hysterin runt Nya Zeelands haka i samband med rugby-VM senast har jag känt att den här listan förtjänar att göras.

Och naturligtvis är det inte musikstycket som sådant som recenseras – ännu mindre lyrikens innehåll – utan framförandet, sammanhanget, känslan.

Fotbollens fem bästa nationalsånger, kategorin enskilda framträdanden.

5.
İstiklâl Marşı
Turkiet-England, 2003
Ska det nu vara militaristiskt – och face it, nationalsånger ska vara just det –  så kan det lika gärna vara det på allvar. Då ska det vara en hel satans marschorkester, en krigsmålad Rüştü och folk som gör honnör runt planen. Nu när det mexikanska landslaget skandalöst nog slutat med sin vertikala krigshälsning så ger jag postumt den pompösa svulstighetstiteln till Turkiet.

4.
Himno Nacional Argentino
Argentina-Västtyskland, 1990
Det är alltså VM-final – planetens mest betittade evenemang – och den allra största stjärnan av dem alla blir så förbannad för att hans nationalsång buas ut att han upprepade gånger ljudar ”Hijo de Puta” rätt in i kameran. Det blev stora rubriker då. Det hade blivit större rubriker idag.

3.
Fratelli d’Italia
Italien-Frankrike, 2006
Det är ju något med den fullständigt galna vinnarviljan i Buffons blick, Gattusos slutna ögon och Cannavaros käke – men kanske framförallt i Materazzis sätt att sjunga med i det instrumentala ”pom-pompompom-pompompom-pompompom-pompompom” som gör det. Egentligen ännu tydligare filmat före semifinalen.

2.
Aegukka
Nordkorea-Brasilien, 2010
Ni kan vara hur cyniska ni vill, prata om pr-demonstrationer eller överspel – det går ändå inte att vara oberörd inför kontrasten mellan tio sammanbitna stenansikten och en gråtande zainichi-korean. Bortsett från Andrésitos segermål vete fan om inte Jong Tae-Ses tårar var det mest minnesvärda med hela VM 2010.

1.
God Save the Queen
England-Tyskland, 1996
Tonen sätts liksom direkt, då försångaren hämtar luft bara för att blåsas bort av kraften från ett dånande Wembley. En konfunderad Paul Ince sneglar ditåt och undrar vad som händer, innan kameran panorerar bort över de verkliga sångarna. Det går att säga mycket om den gamla stammens fotbollsmän som Stuart Pearce, Teddy Sheringham, Gareth Southgate, Alan Shearer och Tony Adams – men sjunga nationalsång inför en fotbollsmatch, de kunde de till perfektion.

/Erik Niva

13 besök
8 vinster
5 oavgjoda
0 förluster
8 mål.

Om nu Zlatan Ibrahimović skulle lära sig nicka, helt plötsligt, så känns det naturligt att han lär sig det på Stadio Olimpico i Rom.

19 mars 2003: Roma–Ajax 1–1.

5 mars 2005: Roma–Juventus 1–2.

19 november 2005: Roma–Juventus 1–4.
0–2 Zlatan Ibrahimović.

17 december 2005: Lazio–Juventus 1–1.

20 september 2006: Roma–Inter 0–1.

20 december 2006: Lazio–Inter 0–2.

29 september 2007: Roma–Inter 1–4.
0–1 Zlatan Ibrahimović.

29 mars 2008: Lazio–Inter 1–1.

19 oktober 2008: Roma–Inter 0–4.
0–1 Zlatan Ibrahimović.
0–2 Zlatan Ibrahimović.

6 december 2008: Lazio–Inter 0–3.
0–3 Zlatan Ibrahimović.

22 september 2010: Lazio–Milan 1–1.
0–1 Zlatan Ibrahimović.

7 maj 2011: Roma–Milan 0–0.

20 oktober 2011: Roma–Milan 2–3.
0–1 Zlatan Ibrahimović.
1–3 Zlatan Ibrahimović.

/Simon Bank

Arsenal besegrade på lördagsförmiddagen som väntat Chelsea på bortaplan i ett så kallat derby. Slutsiffrorna skrevs till 5–3 efter bland annat tre må…

Äh. Herrejävlar.

Efter en vår, en sommar och en höst när Arsène Wenger hängts ut på tork så kommer det här, ett definierande ögonblick då allt det där han tror på och är till slut spelade honom rätt i händerna. När alla hjulen börjat rulla åt rätt håll igen, och Arsenal tagit sig upp på en i alla fall halvfast mark, både i Europa och England, så kom ett bortaderby som de bara vunnit två gånger på 2000-talet.

Det vore enkelt att tänka sig ett Arsenal som vill åka därifrån med lika mycket som de kom med. Det vore i så fall att tänka sig ett Arsenal som inte finns.

De ställde sig högt upp, stirrade rakt in i revolvermynningen, och undrade – rätt jävla naivt – vad som skulle hända härnäst. I första halvlek smällde det bara, de spelade en fotboll de helt enkelt inte klarade av. Djorou stod där vid mittlinjen och lät Ashley Cole eller vem som nu hade lust rusa förbi och komma till chans gång efter gång.

Ett balanserat, klokt Arsenal hade inte sprungit in i de där smällarna – men de hade förmodligen inte kommit till den här sortens 50-50-lägen i offensiven heller. De hade inte testat John Terry på samma sätt, de hade inte fått de där tunga målen på rätt plats, de hade inte vänt matchen på ett par minuter och legat och spelat van Persie-fotboll sista halvtimmen.

Jag är inte ens särskilt säker på att Arsenal var bra idag, att de spelade rätt eller smart eller någonting. Men de var vinnare. Om de gick fel så hittade de rätt, och de gjorde det med en lagkapten som gick först och banade väg för en av de mest osannolika segrar det här laget tagit på tio år.

Är Arsenal ett topplag idag? Är de ett mycket bättre lag nu än igår?

Äh, det relevanta är att det är så de känner sig igen. Det betyder minst lika mycket.

/Simon Bank

Derby Day i London, John Terry day. Del två av le Derby du Rhône där nere i Lyon. Italienskt derby i Milano, med Contes bindgalna kalufs mot Ranieris kontrollag.

På väg in i en laddad lördag kan vi väl svepa med blicken över kontinenten och titta på hur man löst det här med överladdning.

Ni har redan läst en del om hur den bosniska ligan spårat ur, med publikkonfrontationer i Mostar och brutna matcher lite varstans. I veckan fattades ett beslut som får italienske publikjägaren Roberto Maroni att framstå som försiktig: Ingen bortapublik i Sarajevo-derbyt. Den stängs ute, av säkerhetsskäl.

Återstår att se hur de klarar genomförandet nästa helg, när Željezničar tar emot FK Sarajevo. I veckan som gick försökte nämligen turkiska förbundet ge sig på precis samma sak, och det gick… inget vidare.

Besiktas mötte starka Fenerbahçe i förrgår, ett Fener som imponerat med att trots allt spela riktigt bra fotboll mitt i sin totala kris. För Besiktas var matchen en chans att hänga på i toppen, för Fener var den en chans till maktdemonstration.

För förbundet var det en test av kompetensen.

Matchen slutade 2–2, Besiktas portugiser (Simão, Hugo Almeida) var lika starka som Feners brasilianare (Alex, Baroni – Fener har 26 raka utan förlust nu).

Förbundet?
Nä, de förlorade.

Bara att matchen var årets första derby var ett bevis på hur läget är i turkisk fotboll. Besiktas och Fener skulle ju redan ha mötts, i supercupen, men den matchen fick ställas in eftersom landets fotboll stod till midjan i skandalen.

Det här derbyt spelades, även om båda klubbarna fortfarande har tunga namn som sitter inspärrade i väntan på rättegång, och inför matchen fattade förbundet ett bosniskt beslut, om att förbjuda all bortapublik i matcher mellan de stora fyra (Istanbuljättarna och Trabzon)– ett beslut som kritiserats både hårt och brett.

Det var inte en vecka för fotbollskonflikter. Hela Turkiet har lidit med offren för dels terrorattacken i Hakkari, dels jordbävningen i den östra delen av landet.

– Det är meningslöst att prata om fotboll just nu, sa Radvan Dilmen, den gamle Fener-yttern som numera är Turkiets tyngsta tv-expert, och vägrade att kommentera omgången i tv.

I förrgår skulle det så spelas igen, en av de viktigaste matcher som finns i Turkiet – och enligt rapporterna som kom skulle det alltså spelas utan Fener-fans.

Eller, skulle det?

När matchdagen kom backade förbundet, och skyllde ifrån sig. De menade att det var de säkerhetsansvariga i Istanbul som fattat beslutet. Vilket kommunfolket inte alls höll med om, varför de skyllde på Istanbul-klubbarnas sportsliga ledningar.

Med ett par timmar till avspark visste ingen någonting, mer än att det var någon annans fel. Till slut kom ett besked inifrån Besiktas styrelserum:

– Feners fans får komma, inga problem.

Och problem var förstås precis vad det blev. Inte med våld, den här gången, men med att få in 1500 bortafans på en arena med ett par timmars varsel. När avspark gick var bara ett insläpp öppet, vilket gjorde att trycket utanför Inönü blev okontrollerbart. Till slut lyckades Fener bryta sig in genom ett alternativt insläpp och… ja, det blev väl mest en demonstration av det sämsta säkerhetstänk som turkisk fotboll någonsin presterat: Stäng ute bortapubliken, tillåt bortapubliken, ta inte hand om bortapubliken, se när bortapubliken bryter sig in.

Ledningen i turkisk fotboll hade en svag ställning när veckan började. Den är inte starkare nu.

/Simon Bank

PS. Och, just det, det kan väl vara värt lite utrymme att be om ett utlåtande om Istanbul från en som kan jämföra. Förra veckan spelade Harry Kewell sitt första Melbournederby (krisklubben Victory fick 0–0 mot krisklubben Heart), och inför matchen pratade han derbyn med the Age:
– Liverpool–Everton är enormt. Det är en rivalitet med arenorna så nära varandra – 200 meter – och rivaliteten är intensiv. Det är ingen stor stad, men en fantastisk stad. Jag var med i ett par derbyn där de aldrig slutade som du ville att de skulle sluta.
– Nån åker alltid ut, det är alltid kontroversiellt, alltid nåt som händer som gör matchen speciell.
– Istanbul-derbyt kan man inte ens beskriva med ord. Det är på en annan planet, en annan nivå. Den matchen spelas mitt på scenen i en annan del av universum. Under veckan som föregår derbyt stannar allt annat bara av. Fansen pratar om matchen tre eller fyra veckor i förväg, det bara fortsätter byggas upp, och när matchdagen kommer är det bara fenomenalt.

Ska vi säga helg med den där kvartsutlovade tävlingsuppföljaren då?

Jomen, så gör vi.

Samma upplägg som igår. Jag ger er bilden från en fotbollsarena – ni berättar var jag har tagit den. Och den som först ger mig det rätta svaret vinner en bok. Arenanamn, stad och land ska vara med – och jag kan passa på att betona att det gäller att precisera namnet på stadion den här gången.

Det är något av en semi-kuggis.

Igår kom det första korrekta svaret in efter 19 minuter. Min misstanke är att det tar längre tid idag.

Eller?

Jag presenterar det rätta och det riktiga vid 17-tiden eller så.

***UPPDATERAT. Okej, som förutspått tog det alltså aningen längre tid för bloggskogens spårhundar att nosa sig fram till tryffeln den här gången. 29 minuter – sedan hade Anders Strömvall avslöjat att vi hade att göra med Stadion Evžena Rošického i Prag.

Ibland kallas den rätt och slätt för Strahov-stadion, men det hade jag inte accepterat som svar i och med att det här är en mindre arena som ligger i skuggan av den enorma Strahov-arena där spartakiaderna brukade hållas en gång i tiden.

Dubbellurigt, i och med att Slavia Prag bara spelade här tillfälligt, under tiden då deras egen arena i Eden byggdes om.

Men återigen, imponerande hur hög andel av er svarande som faktiskt hittade rätt i sniffandet. Ni har gjort er förtjänta av att fira fredag nu.

/Erik Niva

Minns ni Tony Vairelles så är det förmodligen ungefär såhär ni gör det.

En blond hårman, en effektiv målskytt. En ligatitel med Lens, en med Lyon. Åtta landskamper för Frankrike, och bara ett litet uttagningshack ifrån en plats i världsmästartruppen i VM ’98.

Mot slutet av karriären hamnade sedan Vairelles i FC Gueugnon nere i tredjedivisionen. Tanken var att han skulle leda en mycket större satsning, att han skulle vara skyttekung och majoritetsägare i samma person. Det gick sådär. Målen ramlade visserligen in, men den större styrningen tycktes aningen tvivelaktig. Vairelles förvandlade styrelsemöten till en familjemiddag; pappa Guy blev president och tre bröder fick plats i styrelsen. Lillebrodern fick plats i a-laget.

Resultaten kollapsade, både på och utanför planen. Nedflyttade till fjärdeligan, skulder på mer än en miljon euro. Vairelles själv hävdade att han investerat 250 000 euro av sina egna pengar, och att problemet bottnade i att kommunen inte matchat investeringen som utlovat.
– De behandlade mig som en idiot. Jag har släpats i smutsen eftersom jag har hållit min familj nära, men jag behövde pålitligt folk som kostade så lite som möjligt. Min pappa ägnade timmar åt att arbeta för klubben utan betalning. Jag känner mig bedragen.

Natten mot söndag tog livet en ny vändning för familjen Vairelles. Två av bröderna – 20-årige spelaren Gio och 30-årige Jimmy – blev utslängda från nattklubben ”4 As” i Nancy vid tretiden. Strax därefter var de tillbaka.

Nu hade de med sig både sällskap och tillhyggen. Fem män. Baseballträn, cykelkedjor – och vapen. Fem skott sköts, tre av dörrvakterna träffades. Men angriparnas bil blev kvar.

Den tillhörde Guy Vairelles, och dagen efter greps fyra av hans söner för mordförsök.

En av dem var Tony Vairelles. Idag ska han upp i rätten. Han riskerar att dömas till livstids fängelse för mordförsök.

/Erik Niva

I avsaknad av det Simon Bankska svårmodet bestämmer jag helt sonika att det här är en bloggvecka för lättsinne.

En lista på måndagen, en paus därefter, en tävling på torsdagen.

För visst hörni – nu är det tävlingsdags igen.

Reglerna är sedvanligt enkla. Här har ni en bild från en fotbollsarena, marginellt maskerad. Er uppgift är rätt och slätt att identifiera den utifrån den enda ledtråden att jag personligen har varit där och tagit bilden.

Det första korrekta svaret vinner. Jag är en asketisk man med få materiella tillgångar, men en bok ska vi väl i alla fall kunna skrapa ihop som pris. Ehm, få se nu… ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”? Nej, betydligt sämre upp. Vinnaren får välja mellan den bloggbok vi gav ut i våras – som jag uppriktigt sagt inte vet ifall den fortfarande finns till försäljning – eller pocketutgåvan som sammanfattar mina egna irrtåg.

Hit me.

Vittjar svarsnätet om några timmar.

***UPPDATERING. Okej, efter knappa tre timmar anser jag tävlingen vara avgjord, avklarad och avslutad. Vinnare blev my good man Alexander Tillman – släkt med Joshua? – som prickade in det korrekta svaret efter 19 minuter.

Och rätt svar, det var alltså Stade Tourbillon i Sion, Schweiz.

Min favoritgissning var annars den som preciserade att arenan minsann låg ”i Bkonni-regionen i sydvästra Niger”. Förhoppningsvis är det någon sådan här ”spåra-platsen-där-bilden-är-tagen”-funktion som slagit fel.

Javars. Så var det i alla fall med det. Om andan faller på kanske jag gör Version 2.0 av samma tävling vid motsvarande tid i morgon dag.

/Erik Niva

Bara så att vi ska ha något att diskutera. Min högst subjektiva lista över den här Premier League-säsongens 25 hittills bästa spelare.

1. David Silva (Man City)
2. Robin van Persie (Arsenal)
3. Wayne Rooney (Man United)
4. Tim Krul (Newcastle United)
5. Sergio Agüero (Man City)
6. Ashley Young (Man United)
7 .Vincent Kompany (Man City)
8. Yohan Cabaye (Newcastle United)
9. Cheick Tioté (Newcastle United)
10. Micah Richards (Man City)
11. Juan Mata (Chelsea)
12. Fabricio Coloccini (Newcastle United)
13. Mario Balotelli (Man City)
14. Scott Parker (Spurs)
15. James Milner (Man City)
16. Younes Kaboul (Spurs)
17. Gabriel Agbonlahor (Aston Villa)
18. José Enrique (Liverpool)
19 Scott Sinclair (Swansea City)
20. Danny Sturridge (Chelsea)
21. Wojciech Szczesny (Arsenal)
22. Ryan Shawcross (Stoke City)
23. Phil Jones (Man United)
24. Stephane Sessegnon (Sunderland)
25. Wes Hoolahan (Norwich City)

Vem har jag glömt? Förutom Samir Nasri, som jag valt bort.

/Erik Niva

Lecce, invece.

Ja, herregud. 3–0 i paus på en av Milans blinda fläckar, den alltid lika lojale (hmpf) Oddo dunkar in en straff på sin arbetsgivare och firar vilt – och det är mest en påminnelse om varför vi gillar den här sporten trots allt.

Och om vi behöver en påminnelse om varför vi hatar den här sporten så är det ju bra att Marseille finns.

Det går inte att hänga med det där laget, för sedan Inter började bli ett mästarlag för ett par år sen och Tottenham slutade förlora varje helg så har OM tagit över som laget med toppligornas största självförstörelseknapp. Och de kan bara inte låta bli att trycka på den. Ni såg kanske hur de lyckades hamna i en tre-mot-tre-situation i eget straffområde i den 92:a minuten mot Arsenal (det finns inga fungerande fotbollslag som hamnar i sådana situationer så sent, inte någonstans), och möjligen noterade ni att André Ayew (han som konsekvent kallas Ajevv i svenska tv-sändningar, av någon obegriplig anledning) i går skickade upp OM på rätt spår igen med två mål mot jumbon Ajaccio.

Man kunde alltså tänka sig att det, vinsten igår, var ett utmärkt tillfälla för folk i ledningen att andas lite, njuta av en seger och lite arbetsro.

Men nä. Runt La Commanderie jobbar man inte så.

Sportchefen José Anigo tyckte inte att gårdagskvällen var en kväll för lugn kontemplation. Han tyckte att det var exakt rätt tillfälle att bjuda ut tränaren DD Deschamps på gryningsduell.

I veckan som gått hade DD anklagat folk i klubben för att ”inte dra åt samma håll”. Igår svarade Anigo i La Provence.
– Det är idiotiskt att säga sånt som sprider tvivel hos folk, när situationen kräver att alla ofrar sig på planen så att laget vinner.
– J’en ai plein les cul.

Det där sista betyder att han har röven full. Eller, egentligen: Jag har fått nog av den här skiten.

– Det är nog med att säga ”det är hans eller hans fel”. Han måste sluta att ta sig själv för Calimero.

Calimero? Jo, referensen är tydlig för alla söder om Alperna. Calimero är en japansk tecknad serie om en svart liten kyckling som spelar offerrollen i en familj där alla andra kycklingar är gula och lite mer bekymmerslösa. Calimero tycker alltid synd om sig själv, inget är någonsin Calimeros eget fel.

– Som läget är i vårt lag är det oansvarigt att säga sånt. Idioti. Det vore bättre om han tänkte efter sju gånger innan han sa såna dumheter, säger Anigo.

Idag är det söndag. Det betyder att vi har en värld av nya matcher – och en andra halvlek i Lecce – att se fram emot.

I Provence går de till jobbet för att kasta ägg.

/Simon Bank

VM-final i rugby nu, och bara några försvinnande små timmar kvar tills världen smalnar av som en tratt med mynningen mot Manchester.

Själv hade jag tänkt knalla iväg till statschefen och se derbyt ihop med honom.
Äh, det tänker jag inte alls – och vet ni varför?

För vi bor inte i Malaysia.

Ni minns kanske att United la delar av sin Asien-turné i Malaysia häromåret. Och har ni varit uppmärksamma så har ni sett att det sedan den här säsongen finns arenareklam för den malaysiska chipsjätten Mister Potato på Old Trafford. När avtalet presenterades häromveckan förklarade Alex Ferguson att han tänkt prioritera Malaysia för framtida sommarturnéer.

– Malaysia är överst på listan, för vi vet vilket fantastiskt stöd vi har där, sa han, och la till att han var glad att den malaysiske premiärministern Datuk Seri Najib Tun Razak varit på Old Trafford och sett en match.

Det var nu inget halvlamt representationsbesök. Högermannen Najib Razak är ifrågasatt och kritiserad av många och för mycket, men han gillar sitt United. På riktigt. Både han och hans tonårige son är fanatiska fans, liksom miljoner andra malaysier. Och om det av och till de senaste åren varit tufft för vissa att hålla på just United just här så försöker premiärministern göra sitt för att ge dem sitt stöd.

Han är rätt aktiv på den fronten.

Tidigare i år satt Najib Razak i en radiostudio och pratade med lyssnare som ringde in. Det blev en hel del fotbollssnack, och om ni undrar vad ministern säger två och en halv minut in på det här klippet (det gör ni säkert) så lyckas han gå i land med en fin gammal supportervits:

– Låt mig be om ursäkt i förväg. Vi vet ju att United har en egen tv-kanal, precis som Chelsea. Men Liverpool… dom har bara History Channel.

Razak skrattar. Dom andra också.

– Jag hoppas att Liverpool-fans fortsätter att rösta på mig ändå, säger han.

Idag är det derby i Manchester, och även om världen smalnar av så kan det vara värt att påminna om hur den här nya världen ser ut, hur det ser ut i andra änden av tratten. Där kan en asiatisk statschef gå ut på sin egen twitter en vecka föra match och bjuda in folket på ett lepak, att enligt malaysisk sed komma över på lite teh tarik, malaysiskt té, och se matchen ihop med honom i hans residens.

– Jag har varit på ett par fotbollsfester förut, så jag beslutade att det var hög tid för mig att arrangera min egen, meddelade han.

Det är inte första gången ministern ser fotboll ihop med sitt folk. Han hängde med dem när Barcelona slog hans lag i Champions League-finalen i våras också, men det här är första gången han öppnar sitt hem för fansen.

Den nya världen har blivit en större värld. De gamla matcherna har blivit ännu större matcher.

Och vem vet, snart kanske någon twittrande svensk toppminister bjuder in oss för att se ett derby, dricka lite té och snacka om livet?

Ska vi säga Sudan-derbyt Al Hilal Omdurman–Al Merreikh om en månad, hemma hos Carl Bildt?

/Simon Bank