Oh, Balotelli
he’s a striker, he’s good at darts
An allergy to grass, but when he plays he’s fuckin class
He drives around Moss Side with his wallet full of cash

Jag orkar inte längre.

/Simon Bank

I mitten av 1980-talet tvingades Tom Ritchie att gå igenom en skilsmässa. När hans fru formulerade anledningarna på de juridiska papiren så refererade hon till makens gränslösa intresse för Manchester City.

Tolv år senare slutade Ritchie att gå på matcherna för första gången i sitt liv. Manchester City riskerade att åka ner i tredjedivisionen för första gången i klubbens historia, och Ritchie klarade helt enkelt inte av att hantera det.
– Det skadade mig fysiskt. Det kändes som att de försökte ta livet av mig. Jag tog alla mina City-tröjor och allt annat som påminde mig om klubben, slängde det i stora sopsäckar i garaget. Det lättade på trycket under en kort period.
Ritchie fick söka läkarhjälp, plågad av en blixtrande huvudvärk. Han blev diagnostiserad som deprimerad, fick lugnande medel utskrivna.
– City hade tagit över mitt liv. Mitt jobb blev lidande. Min nya fru och mina tre barn kom i andra hand och den glädje jag en gång hade fått av att följa klubben hade ersatts av ilska och frustration. Det var något helt annat än den vanliga känslomässiga berg- och dalbanan som varje fotbollssupporter lever med.

Som alla vet förlorade Manchester City kampen mot nedflyttning. Säsongen 1998-99 mötte de lag som Lincoln, Wrexham och Walsall, men publiksnittet låg ändå på nästan 30 000. Tom Ritchie var en av de som gick på matcherna. Huvudvärk eller inte, han klarade helt enkelt inte av att hålla sig borta. Han kunde kanske inte leva med dem – men han kunde definitivt inte leva utan dem.
– Fotbollen är hemsk. Vi har det sämsta laget jag någonsin sett, men vi fortsätter att gå som någon sorts krigsförklaring. Själv definierar jag mig genom att vara Manchester City-supporter. Det är som en sorts medalj. De flesta City-fans fungerar på ungefär samma sätt. Vi tenderar att vara humanitärer, individualistiska, vänster-om-mitten politiskt.
Vissa skulle beskriva Ritchie som besatt. Själv skulle han inte protestera.
– Men vad är det för fel med en besatthet? Jag beundrar folk med intressen, oavsett om det är trainspotting eller ångmotorer eller vad som helst. Det är bättre än att bara sitta inne och se på tv varje kväll, inte sant?!

I många år gick det att följa Tom Ritchie och hans liv genom det fanzine han drev, ”City ’Til I Cry”. När tidningen upphörde tappade jag kollen på honom och hans relation till sin fotbollsklubb, och det hände att jag funderade över vart han blivit av och hur det var med honom. Gick han forfarande på matcherna? Kunde han njuta av de nya tiderna?

För några veckor sedan läste jag så en matchrapport i ”King of the Kippax”, ett av de moderna, digitaliserade City-fanzinen. Det handlade om bortaresan till Blackburn, och i en bisats fladdrade ett bekant namn förbi. ”So time for a coffee at our favourite café, whilst he and Tom Ritchie compared heart problem notes”. Fortfarande där, fortfarande lidande.

Manchester United-Manchester City i morgon.

Med värkande huvud och sviktande hjärta kommer Tom Ritchie att följa matchen. Jag hoppas att den ger honom något att glädjas åt.

/Erik Niva

Har ni någonsin undrat hur det skulle se ut om den här bloggen fick för sig att slå av från den smala vägen? Om Erik Niva skulle trappa upp det här med piratnedladdningen till nästa nivå? Om Simon Bank skulle ta sitt tredje-person-droppande av sitt eget namn till nya dimensioner?

Kort sagt: om vi skulle bli maffia?

Utöver att Erik skulle vara Fredo och jag Michael så finns det en del som måste redas ut innan vi sätter de där planerna i verket. Tills vidare kan vi väl anta att vi inte skulle landa så hemskt långt ifrån Jasminko Hasanbašić.

Bosniske Jasminko är 54 år nu, men bakom sig har han en rik fotbollskarriär med spel i Dinamo, Crvena Zvezda och landslaget på den tiden landslaget fortfarande hette Jugoslavien. Efter karriären blev han tränare, och den sista tiden har han varit drivande i ett projekt med namnet Intercontinental FC, med spelare från olika etniska bakgrunder och målet att främja integration och samverkan.

Om det inte vore för Roms carabinieri hade vi alltså kunnat berätta en liten solskenshistoria till, i linje med de senaste dagarnas feelgood-rapportering.

Det kan vi inte nu.

Rom-polisen grep sju personer, varav Hasanbašić var toppnamnet. Nu sitter han i en cell i Bergamo och väntar på ett åtal med ett flertal punkter. Jasminko har, visar det sig, ägnat sig åt att smuggla in knark från Spanien och vapen från Kroatien till en svällande, allt mer våldsam undre Rom-värld.

Utredningen har pågått i tre år, ända sedan polisen råkade komma över en last med smuggelvapen på väg till camorran. Vad de upptäckte var en mycket speciell grupp av kriminella.

Hasanbašić gick under kodnamnet ”Mister” i en grupp som av säkerhetsskäl skötte sin kommunikation med kodspråk, som brukligt är. Det särskilda med det här fallet var varifrån de hämtade sitt språk.

De tog det från planen.

De pratade alltså om ”spelare” när de menade handvapen, om ”anfallare” när de gav sig på rena krigsvapen, och om ”matcher” när varorna skulle levereras.

När polisen slog till fann de en detaljerad prislista på vapen: en handgranat går nu för tiden loss på 200 euro, en Kalasjnikov kostar 2000 euro, missiler kan man få ge upp till 40 000 euro för (minns ni tiden när man kunde gå ner på hörnet och köpa lite löst luftvärn för ett par kroner?).

Knark och vapen smugglades in från Spanien och Kroatien, med specialpreparerade bilar som åkte in i Italien över Trieste, och om vi för ett ögonblick ska vara lite allvarliga så är allt det här ytterligare ett kapitel i verklighetens Rom – en maffiahistoria.

– Vi har lyckats bryta en viktig kanal för vapen och knark till de kriminella i Rom och Lazio-regionen, säger polisrepresentanten Giuseppe La Gala till Repubblica.

Polisen fortsätter stå med sina öskar i den undre världen, medan Jasminko Hasanbašić sitter i en cell på Via Gleno och väntar på ett långt fängelsestraff.

Och här sitter vi och bloggar, tills vidare.

/Simon Bank

Okej, jag erkänner.

Jag tänkte göra en poäng av det här, återigen peka på hur kommersialismen minsann trängt undan den genuina, folkliga fotbollskulturen.

Men minnet spelar spratt med såna som mig.

När jag drog ut till Vélodrome för halvannan timme sedan åkte jag längs cornichen, fram till det som i mina ögon alltid varit det viktigaste landmärket i Marseille.

I mer än ett årtionde pryddes en hel fasad här av en jättemural av Zinedine Zidane.

I mitt huvud var det ett folkligt konstverk utan tydlig avsändare, och därför surade jag till rejält när jag först upptäckte att porträttet ersatts av en gigantisk fotbollsreklam för Coca-Cola.

Men ja… Så kollade jag ursprungsbilden, och fick lov att konstatera att avsändaren minsann var både synnerligen synlig och rejält kommersiellt driven.

Marseille då.

Marseille nu

Kvar står jag nu utan fungerande sensmoral och tycker att vafan… Någon slutsats ska det väl ändå gå att dra här. The more things change, the more they stay the same?!

/Erik Niva

Nils Gunnar Nordahl
Il Pompierone, il Bisonte.

Född den 19 oktober 1921.

Hörnefors 1935-1940
Degerfors 1940-1944
IFK Norrköping 1944-1948
AC Milan 1949-1956
AS Roma 1956-1959
Karlstads BIK 1959-1961

•225 mål i Serie A (flest av alla utlänningar någonsin)
•210 mål i Serie A för Milan (flest av alla för en klubb)
•Fem skytteligatitlar i Serie A (flest av alla)
•Fyra skytteligatitlar i allsvenskan
•Matcher/mål totalt i Milan: 269/221
•Matcher/mål totalt i landslaget: 33/43
•Två scudetti (1951, 1955)
•Fyra SM-guld
•En svensk cuptitel
•Ett OS-guld
•Världens genom tiderna 23:e bäste fotbollsspelare enligt Guerin Sportivo 1999
•Guldbollen 1947

Buon 90esimo compleanno, Gunnar. Grattis på 90-årsdagen.

/Simon Bank

Vackra fotbollssagor? Är det det vi ska ladda upp med?

Inte mig emot.

Jag är ju i Madrid för att snegla på det enda lag i världen som slåss med Napoli om att vara bäst på att kvalitetskontra. Det är lugnt ännu, behagliga 23 grader i luften, och ingen räknar riktigt med att OL ska kunna lura blixtkontrarna i Real Madrid en gång till.

Det ska bli spännande, det här, men jag är ju inte mer stressad än att jag hinner svepa med blicken över en bredare fransk horisont, och då fastnar man ofrånkomligen på en kille som heter Gérard Roland.

Om ni undrar hur Gérard ser ut så ser han ut närapå exakt så som Alessandro Nesta hade sett ut om inte Alessandro Nesta varit snygg. Om ni undrar vem Gérard är så får ni läsa vidare en bit till.

Han är 30 år gammal, utbildades i Bordeaux akademi i början av 90-talet men han lyckades aldrig riktigt slå sig in i a-laget där. Istället fick han göra som så många andra, och börja se sig om efter alternativ här i livet. Han hamnade i lilla Varzim i Portugal, åkte hem och började om i Langon-Castets i franska femtedivisionen. De senaste fem åren har han varit en ledargestalt i backlinjen i Ligue National (tredjedivisionen) hos Bayonne och Beauvais, och i fjol plockades han in till Marseilles reservlag – och var alltså tillbaka i femtedivisionen igen.

Gérard Roland är en av de där spelarna som hankar sig fram genom karriären, och som hela tiden fått se till att ha något annat lite vid sidan om. Han har alltså tagit en studentexamen i litteratur och en kandidatexamen i konsthistoria, vilket är mindre vanligt än man tror bland mittbackar.

Men ibland vill ödet saker med folk.

Landslagsuppehåll och skadeproblem har gjort att det varit lite tunt med backar för Didier Deschamps det sista. För att få ordning på träningarna kallade han in Gérard Roland för att träna lite med proffstruppen. Gérard gjorde det bra. Tillräckligt bra för att få vara med i en träningsmatch mot Monaco för två veckor sen. Tillräckligt bra för att tas ut i truppen mot Toulouse (0–0) i lördags.

Som 30-åring hade han plötsligt förvandlats till professionell Ligue 1-spelare. En gammal medioker mittback fick plötsligt ställa sig upp inför hundramiljonersspelarna i matsalen på ett hotell i Toulouse och sjunga sin debutantsång.

– När alla började knacka i sina glas reste jag mig upp och sjöng ”le Chanteur” av Daniel Balavoine. Jag har hört den mycket, kan den utantill, förklarade han för l’Équipe.

Ja, och som ni förstår är sagan inte slut riktigt än. På lördag spelar Marseilles b-lag mot Évians reserver i toppen av division fem – men det är tveksamt om lagkaptenen är tillbaka till dess.

I morgon är han nämligen med i truppen mot Arsenal.

– Jag lever från dag till dag, säger Gérard Roland. I torsdags pratade jag med Deschamps, och han sa till mig att han ville ha mig med i gruppen. Jag sa inte så mycket, jag var så lycklig, så stolt.

/Simon Bank

I Neapel för allra första gången.

Så här långt stämmer väl de flesta fördomar ganska bra. Vädret är vackert och vattnet turkost. Vesporna susar förbi i de trånga gränderna, där soporna ligger i drivor. Överallt vajar SSC Napolis färger och två Bayern München-fans blev knivhuggna igår.

På gott och på ont. Mycket av allt.

San Paolo är utsålt ikväll och här nere är det en stor sak att det innebär att Napoli slår intäktsrekord vad gäller biljettförsäljningen. Det gamla har tydligen stått sig ända sedan det spelades slutrundor av Uefa-cupen här våren 1989.

Det var just då som Bayern München var här senast, i en semifinal som kanske allra mest är känd för hur vissa nyckelspelare värmde upp. Roligt dock att titta på highlightssvepet också – inte minst för att konstatera att Diego Maradona minsann hade kvar sin rytmiska svikt i steget ända intill avspark.

Och den där blonde stürmern som gör avspark varje gång Napoli satt bollen i nät? Jodå. Johnny Bråttom.

Gamle tränaruven Jupp Heynckes satt på Bayern-bänken redan 1989 – medan andra spelare i tyskarnas trupp inte ens var födda.

Den 1 maj 1990 var det glädje i München. Familjen Contento hade fått ännu en son. De hade lämnat Italien för att leta efter jobb på andra sidan Alperna – och berättar jag att den unga sonen fick förnamnen Diego Armando så förstår ni nog vilken stad familjen utgick ifrån.

Drygt 21 år senare har grabben själv två tatueringar som refererar till mannen han döptes efter, en med orden ”Mano di Dio” – Guds hand – och en annan med numret 10.
Hemma i sin lägenhet har han Ezequiel Lavezzis tröja upphängd på väggen – men själv spelar alltså Diego Contento för Bayern München. Igår satt han och gav intervjuer på spelarhotellet nere vid Neapelbukten, blickade ut över vattnet.
– Det här är mitt hem. Jag kommer hit med familjen varje sommar. Jag älskar den här staden och drömmer om att spela här en dag.

Ikväll finns alltså möjligheten för Diego Contento – men med kaptenen Philipp Lahm framför sig i turordningen kommer han att få börja matchen på bänken.
– Jag hoppas så mycket att jag i alla fall får spela en enda minut. För att kunna bjuda in alla släktingar till matchen har jag köpt upp nästan alla de biljetter som mina lagkamrater fick tilldelade. Läktaren kommer att vara full av mina släktingar, och pappa lär vara så upphetsad att han kryper ur sitt eget skinn.
Och om det inte blir något spel?
– Då har de andra i laget sagt åt mig att i alla fall inte jubla på bänken om Napoli gör mål.

/Erik Niva 

På plats i Madrid för lite tjo och tjim och fotbollsmatch. Real Madrid ska möta Lyon, precis som de alltid gör, och försöka vinna för andra gången på nio möten. Igår pratade jag med Kim Källström – en intervju som förhoppningsvis dyker upp i nätform senare under dagen – och han lät lurig när vi pratade laguppställningar. OL kan ha en överraskning på gång, matchen kan vara värd att titta på.

Annars har veckan fortsatt som den börjat:

Protester idag, protester igår, med all säkerhet protester imorgon också.  Från Rom till Kairo, via London och över det stora havet: Om det är något fotbollsvärlden kan så är det att protestera.

Just nu spelar det ingen roll var på världskartan man trycker ner sitt finger, för man kommer alldeles oavsett att kunna stöta på en fotbollsrelaterad missnöjesyttring. I går jublade vi åt att Hillsborough-kampanjen tog ett stort steg mot… inte rättvisa… men mot heder i det engelska underhuset.

Justice for the 96, men ska vi hitta veckans mest sensationella genombrott så ska vi nog börja allra högst upp på toppen.

Sepp Blatter överelevde sin politiska kris i våras, men efterskalven är inte över. Hans gamla Fifa-kompisar har börjat darra i grunden de senaste dagarna, och det är svårt att se exakt hur långt det kan räcka den här gången.

I Brasilien blåser det iskalla stormar runt evige förbundspampen Ricardo Teixeira. Teixeira har varit kritiserad och ifrågasatt i 20 år för olika sorters maktfullkomlighet och korruption, han är en av dem som pekats ut (av BBC) som de skyldiga i ISL-skandalen, där mutor för 100 miljoner dollar betalades ut.  Hemma i Brasilien har åklagare nu börjat nysta i trådarna från den skandalen för att gå vidare med andra fall där Teixeira ska vara inblandad i pengatvätt, genom ett företag i Liechtenstein. 

Teixeira.

Teixeira är högste ansvarig för VM-arrangemanget 2014. Tidigare har han kunnat lita på stöd från president Lula, nu rapporterar Reuters om hur den nya presidentan Dilma Rouseff allt mer distanserar sig från fotbollspampen.

På andra sidan gränsen skulle man kunna säga att den argentinske Teixiera, Julio Grondona, har det lugnare.

Men man skulle i så fall ljuga.

Bara ett par timmar före det att han skulle bli omvald som förbundsordförande har Grondona åkt med huvudet före rakt in i stenhårda anklagelser om bedrägeri och pengatvätt. Affärsmannen Carlos Avila, som varit chef för en del av den tv-sända fotbollen i Argentina, har klivit fram och förklarat att han är villig att avslöja precis hur korrumperad förbundspampen är.

– Vi talar om en person som styr argentinsk fotbolls framtid, säger Avila.

Som del av bevisningen mot Don Julio lägger han fram dokumentaton om utländska konton och en inspelning med dold kamera, där Grondona pratar om svarta pengar och om att döda mediepersonligheterna Alejandro Fantino och Juan Cruz Ávila.

– Om jag får chansen att döda dom gör jag det, säger Don Julio.

Grondona.

Både Teixeira och Grondona har varit blytunga pjäser i Sepp Blatters kamp för och om makten.

Men när det svänger svänger det rejält.

I våras offrades den helt kriminelle Jack Warner, Fifas man i Trinidad & Tobago, efter en mutskandal i samband med förra presidentvalet. När Warner sparkades ut då hotade han Fifa med en ”tsunami”, och han verkar ha börjat nu. I ett brev till en tidningsredaktion på T&T anklagar han Blatter för att ha orkestrerat mutor för att vinna presidentvalen både 1998 och 2002. Hur han vet? Det var han som delade ut presenterna.

Maktens män har börjat peka finger åt varandra. Fifa svajar. Det kan sluta med att hela slottet rasar. Och med att världen får veta exakt hur det gick till när Lennart Johansson förlorade det där valet mot Blatter 1998.

Warner.

•••

Hårda bud på andra sidan Atlanten. Men alla protester däröver handlar inte om fotbollspolitik. I Bolivia hölls i helgen ett mycket ifrågasatt och kritiserat val av en ny sort – folket har satts att välja domare till en rad rättsinstanser, från högsta domstolen och neråt, och regeringen har mötts av enorma protester för själva valförfarandet.

Protesterna har tagit många olika former, bland annat genom en utbredd rörelse där väljare uppmuntrats att rösta ogiltigt. Inte för att påverka resultatet, utan som en symbolhandling för att underkänna hela valet.

Bland de underkända rösterna har media lyft fram en särskilt sort, en där de röstande skrivit en mening över hela röstsedeln för att göra den ogiltig.

Meningen?

”FUERA QUINTEROS!”. ”UT MED QUINTEROS!”.

Gustavo Quinteros är nu varken politiker eller domare.
Han råkar bara vara förbundskapten för det bolivianska landslag som inte vunnit en enda av sina sjutton senaste landskamper.

Quinteros.

/Simon Bank

Lite solsken, såhär mitt på den oktoberruggiga måndagsförmiddagen?!

Ända sedan jag själv tillbringade en vecka med fotbollen i krigets Libyen har jag varit lite extra mottaglig för fina historier nerifrån den delen av världen.

När kriget bröt ut blev tillvaron för gästarbetarna i landet snabbt livsfarlig. Vissa blev mer eller mindre tvångsvärvade som legosoldater till Gaddafi-armén – andra blev lynchade av rebeller som förutsatte att de tillhörde den andra sidan.

Två ghananska bröder bestämde sig för att försöka komma undan vansinnet genom den livsfarliga båtresan upp mot den italienska ön Lampedusa, men i den kaotiska röran runt flyktingbåtarna kom de ifrån varandra. Kofe Amoah var 26, hans lillebror Kwame Attiah Rubin ett år yngre. De var fattiga män som inte hade några andra tillhörigheter än kläderna de bar på kroppen – och givetvis inga mobiltelefoner att kontakta varandra med.

Båda hamnade i olika italienska flyktingläger, men ingen av bröderna hade en aning om vad som hänt den andre, om han ens var i livet.

Månaderna gick, men en dag i förra veckan var det så dags för fotbollsturnering mellan olika flyktingläger uppe i Toscana.

Gästerna från lägret i Grosseto för att möta hemmalaget från Orbetello när två spelare på olika sidor plötsligt fick fnatt. De rusade ylandes mot mittlinjen, där de möttes i en evighetslång, tårsvallande omfamning.

Kofe och Kwame hade hittat varandra igen. Två spelare hade gått ut på fotbollsplanen som motståndare, och därifrån som återförenade bröder.

Och matchen? 3-0 till Grosseto.

/Erik Niva

Spanien-Skottland, var det.

Matchen där spanjorerna gjorde mål efter en 42 passningar lång svit, mycket riktigt, och även matchen som fick Brightons manager Gus Poyet att reagera över kvaliteten på BBC-sändningen.

På topp för skottarna spelade ju Brightons målmaskin Craig Mackail-Smith, och Poyet ilsknade till över hur hans insats kommenterades av Guy Mowbray och Mark Lawrenson.
– ”Jag visste inte att han var så snabb”. ”Jag visste inte att han kunde spela ensam på topp”. Ni visste inte särskilt mycket alls. Men om man är kommentator så borde man veta sånt. Om inte, så ska man inte vara på tv. Jag skulle acceptera ifall någon sa att han inte kände till en spelare från Liechtenstein. Men Mackail-Smith? Kom igen. Det är Skottland, vi pratar inte om ett lag från mellersta Asien.

För ungefär ett år sedan var det Stan Collymore som var ute och dundrade mot BBC, då Alan Shearer hävdat att Newcastles nyförvärv Hatem Ben Arfa – franske landslagsmannen Hatem Ben Arfa – var en okänd spelare som smugits in i landet under storklubbarnas radar.

De enskilda exemplen illustrerar såklart den brittiska tendensen att ignorera fotbollsvärlden utanför Premier League. Samtidigt för de även med sig en nyttig avsköljning att ta med sig när den förslappande slöheten hotar att skölja över en.

Helger innebär ju tv-sändningar för den här bloggduon numera. Vårt huvudmedium kommer det aldrig någonsin att bli – för egen del är jag fullt förvissad om att jag alltid kommer att skriva bättre än jag pratar – men desto större anledning har vi ju att respektera det.

Premier League-sändning för mig idag. Serie A-sändning – antar jag – för Simon i morgon. Vi ska akta oss väldigt mycket för att kasta stenar i ett rum fullt med kameror, men vi lovar i alla fall att göra vårt bästa för att veta vad det är för människor som spelar anfallare i de respektive lagen.

/Erik Niva