Med anledning av att Rikard Norling blivit klar för MFF gör jag veckans enda avsteg från det internationella Champions League-perspektivet.

Nedan följer nämligen ett av mina favoritcitat. Det är hämtat från AIK-fanzinet Tattersalls tredje nummer, och det säger mycket om mycket.

Om Rikard Norling och hans sätt att resonera, om hur abstrakt det här med klubbkänsla egentligen är – men kanske framförallt om varför vi journalister har för vana att redigera ihop svar till begriplighet, snarare än att skriva ut dom ordagrant.

Rikard Norling, ordagrant, om vad som gör AIK till en unik klubb:

”Ja… Det är väl snarare min relation till det som är unikt. För jag menar det finns de som har samma relation som jag har, som du har, som gör AIK unikt för mig. För AIK är ju egentligen inte unikt i sig tror jag. Utan det är unikt för… Eller det är det väl, det är ju lite fler medlemmar och det är ju… icke bevisat men mer passionen och sådär. Hehe, ”Says who?”… Det säger AIK:aren. Men det som är unikt för mig, det är min relation till klubben och det som är unikt för dig, det är precis likadant. Det är din relation. Och det som är starkast hos mig, det är ju… AIK för mig, det är ni, det är de som jag vet kommer att vara kvar om tio, femton år och den ena tvillingen som gick bort och man liksom, man är AIK:are tills man dör och… Man känner igen sig…”.

Glasklart.

/Erik Niva

En morgon som denna känns det uppriktigt sagt väldigt skönt att den allsvenska fotbollen inte står på min arbetslott för veckan. Det är lättare att bibehålla den mentala hälsan någorlunda intakt med blicken stint riktad mot horisonten, genom askmolnet, mot Wembley.

Men vad var det som flög in i blickfånget? Ett gäng basker på väg till Estland?

Jo, så var det. Ikväll spelar Euskal Selekzioa landskamp i Tallin, och ur det Champions League-perspektiv jag just nu ser fotbollen genom väcker det en rad följdfunderingar.

Som alla vet finns det ju även ett inofficiellt katalanskt landslag, som spelar en match om året och har Johan Cruijff som förbundskapten. På tiden då Pep Guardiola själv var aktiv deklarerade han tydligt att han egentligen ville byta ut sin spanska landslagströja mot en katalansk. Idag – i de spanska mästerframgångarnas tid – är det ingen av de aktiva spelarna som uttrycker åsikten lika tydligt, men det hindrar ju oss ändå inte att leka med tanken.

Hur konkurrenskraftigt hade ett katalanskt landslag egentligen blivit? Hur långt hade de nått i förra sommarens VM?

Förstaelvan borde se ut någonting i stil med det här:
Victor Valdés (Barcelona)
—
Oleguer Presas (Ajax)
Gerard Piqué (Barcelona)
Carles Puyol (Barcelona)
Joan Capdevila (Villarreal)
—
Sergio Busquets (Barcelona)
Xavi (Barcelona)
Cesc Fàbregas (Arsenal)
—
Sergio García (Espanyol)
Raúl Tamudo (Real Sociedad)
Bojan Krkic (Barcelona)

Bänk: Dàmia Abella (Osasuna), Andreu Fontàs (Barcelona), Fernando Navarro (Sevilla), Victor Ruiz (Napoli), Javi Márquez (Espanyol), Joan Verdù (Espanyol), Álvaro Vázquez (Espanyol).

Och för att finalisera tanken – vad har egentligen Manchester att komma med? Jämförelsen blir ju lite haltande i och med att det är svårt att se Manchester som en region, att det inte går att annektera alla spelare födda i Lancashire. Vi kompenserar genom att ge dem dispens för att använda Ryan Giggs, som ju visserligen är född i Wales, men som flyttade till Manchester redan som sexåring.

Dean Kiely (West Brom)
—
Phil Bardsley (Sunderland)
Phil Jagielka (Everton)
Wes Brown (Man United)
Nedum Onuoha (Sunderland)
—
Phil Neville (Everton)
Paul Scholes (Man United)
Michael Johnson (Man City)
Ryan Giggs (Man United)
—
Danny Welbeck (Sunderland)
Ishmael Miller (West Brom)

Bänk: Stephen Bywater (Cardiff), Danny Simpson (Newcastle), Danny Higgingbotham (Stoke), Nicky Hunt (Bristol City), Danny Pugh (Stoke), Michael Tonge (Stoke), Ravel Morrison (Man United).

Bättre chans än Irland att kvala in till ett stort mästerskap? Ett stabilt mittenlag i Premier League?

***

Gary Neville petad? Han har ju slutat.

/Erik Niva

Okej, det här har ju inte aaaalls att göra med att jag själv ska flyga ut på fredag morgon, och är sådär lagom sugen på att få min Champions League-final förstörd av en vulkan som heter Grímsvötn.

Det här är en rent fotbollsmoralisk fråga.

FC Barcelona gör vad de kan, men läget är ju inte direkt enkelt. Klubben har chartrat 35 plan som ska ta sammanlagt 8 000 fans till London på matchdagen, och förbereder sig nu för att ersätta dem med en flotta på 160 bussar, som i så fall ska lämna Barcelona på fredagkväll. De drygt 15 000 culés som arrangerat sin egen resa norrut står däremot utan räddningsplan.

Det finns en högst konkret risk att Champions League-finalen 2011 kommer att spelas inför 20-30 000 tomma stolar, med en läktardynamik som på många sätt skulle ge Manchester United en tydligare hemmafördel.

Och då är ju frågan – borde den spelas alls? Eller borde den skjutas upp?

Själv är jag ju resignerad inför att det är alldeles för mycket ekonomi i frågan för att det sistnämnda ska hända – men ett mästerskapsfritt år är frågan om det egentligen finns särskilt starka fotbollsmässiga hinder.

Jag ser det här som en inofficiell opinionsundersökning.

Vad säger ni? Ska Champions League-finalen spelas under ett askmoln – eller ska den spelas först när skyarna klarnat?

/Erik Niva

Erik Niva pekar mot framtiden i ett substantiellt inlägg om Manchester Uniteds ungdomsstrategi, och jag ställer mig vid sidan om och satsar på andra anslag. I go for cute.

Om Manchester United tänker långsiktigt så råkade de ju ut för en tung smäll under titelfirandet, när det visade sig att Kai Rooney, 18 månader, hade samma avslutarkvalitéer som hans årskull brukar ha framför en tallrik överkokt broccoli. Enligt obekräftade källor är Kai, klädd i ljustblått dagen till ära, besviken på klubbens brist på ambitioner och vägrar göra mål så länge som United vägrar att ge honom godis även på fredagar och tisdagar och höjer hans tittdos från två till tre Teletubbies-avsnitt varje kväll. Förhandlingarna fortlöper alltjämt.

/Simon Bank

AFC Wimbledon, Lille, Fenerbahce, Porto, Rayo Vallecano, Udinese, Wolves, Pumas och Schalke 04.

Deportivo, Blackpool, Birmingham, Carlo Ancelotti, Luton, Lazio och Rapid Wien.

Det var en sån där majhelg då fotbollen dras till sin spets, där vinnare och förlorare skiljs åt så brutalt och definitivt att man riskerar emotionell överhettning av att bara försöka följa med från utsidan.

För att hålla kursen får vi helt enkelt göra som vår moraliskt högtstående monark, vända blad och titta framåt. Vi har lovat våra chefer att ha bloggfokus riktat mot Champions League-finalen den här veckan, och ikväll har vi lyckligtvis en match som förenklar övergången mellan det som varit och det som komma skall.

Manchester United har ägnat de senaste veckorna åt att fira sin 19:e ligatitel. Sheffield United har samtidigt sjunkit ner till tredjedivisionen för första gången på 22 år.

Ikväll korsas ändå deras vägar.

I tisdags spelades den första av finalerna i FA-cupen för U18-lag. 30 000 åskådare kom till Bramall Lane – klart fler än vid någon a-lagsmatch den här säsongen – och fick se ett vilt kämpande Sheffield United forcera sig fram till ett 2-2-resultat.

I kväll går returen på Old Trafford, och The Blades tar med sig minst 7 000 bortafans över de penninska bergen.

För Sheffield United innebär finalen en strimma av ljus i ett skuldmörker som annars är kompakt. För Manchester United är den en påminnelse om klubbens framgångsrecept.

När Alex Ferguson talade till massorna under titelfirandet igår pratade han betydligt mer om den här matchen än om Champions League-finalen. Ravel Morrison, Paul Pogba, Will Keane, Ryan Tunnicliffe och Tyler Blackett är ju pojkarna som ska vinna framtidens troféer.
– Den här gruppen är den bästa jag sett på 10-15 år. Jag skulle bli förstummad ifall inte några av dem blir riktigt stora stjärnor, säger Gary Neville.

Han borde veta. Han ingick ju själv i The Class of ´92, laget som först vann The FA Youth Cup 1992, och sedan föll mot Leeds i finalen året efter. Där fanns även Ryan Giggs, David Beckham, Paul Scholes, Nicky Butt och Phil Neville.
– Vi blev kärnan i a-laget i ett årtionde, utgjorde mer än halva laget. Nu sägs det att det aldrig någonsin kan hända igen, men om det är någonstans fem, sex killar ska gå från juniorlaget till a-laget så är det på Old Trafford. Klubben är byggd på det sättet. Den är beroende av att unga spelare kommer underifrån. Den är i behov av den lokala identiteten som bara kan skapas på det sättet, säger Neville.

I kväll blickar Manchester United mot framtiden, i en ungdomsfinal där ingen enda spelare har färgade fotbollsskor. I morgon kväll minns man tillbaka, då Gary Neville har sin testimonial mot Juventus och den mytomspunna Class of ’92 återförenas för en kväll.

Letar du efter förklaringen till klubbens storhet så hittar du den precis mittemellan de två matcherna.

/Erik Niva

As you go through life,
It’s a long long road,
There’ll be joys and sorrows too,

As we journey on,
We will sing this song,
For the boys in royal blue

We’re often partizan
We will journey on

Keep right on to the end of the road,
Keep right on to the end
Though the way be long,
Let your heart beat strong,
Keep right on to the end.

Though you’re tired and weary,
Still journey on, ’til you come to your happy abode,
Where all the love, you’ve been dreaming of will be there. Where?
At the end of the road.

/Simon Bank

Säsongens sista söndag.

På öarna står Premier League-historiens tätaste nedflyttningsslag, jag skrev lite fördjupande läsning om Blackburns märkliga färd från stabilt Big Sam-mittenlag till naivt drömmande indiskt Jerome Anderson-konsortium som publicerades i tidningen igår, och förhoppningsvis på nätet idag.

I Italien är allt tydligare:
Milan vinner, Inter blir tvåa, Napoli trea. Sampdoria, Brescia och Bari åker ur. Allt vi har kvar att prata om är en CL-plats och en Uefa-plats. Och historien. Alltid historien. 1974 ställde geometrigeniet Olle Baertling ut på Galleria della Trinità i Rom. Han var ju inte dummare, Baertling, än att han förstod att det inte var han som var störste svensk – eller ens störste geometriker – i den stan.

Jag var inte född 1974, men börjar allt mer luta åt att det är ett av mina stora misstag i livet. Världen var inte annorlunda förr. Den var bättre.

/Simon Bank

Under matchens sista minuter travar Rudi Garcia runt som om han har glödande sten i fickorna.

Är det det där man kallar revansch?

Sommaren 2009 fick Garcia sparken från Lille. Nye vd:n Xavier Thuilot tyckte inte att han passade in i den klubbprofil han såg framför sig.

Michel Seydoux, filmmagnaten och klubbpresidenten, såg katastrofen komma och drog i bromsen. Han återanställde Garcia, och skickade Thuilot all världens väg. Lille krisade i början av den säsongen, och vann bara en av sina första sju matcher.

Sedan dess har de varit Frankrikes bästa, snyggaste, charmigaste och effektivaste fotbollslag.

Idag blev Rudi Garcia fransk mästare.

Hans Lille tog poängen som behövdes i en kokande PSG-gryta ikväll, säkrade klubbens första mästartitel på 57 år, och om det är en överraskning så är det ändå ingen sensation.

Förra säsongen, den när de var bäst av alla de sista 31 omgångarna, missade Lille ändå Champions League-platsen i allra sista omgången, efter att mittfältsklockan Yohan Cabaye missat en straff mot Lorient.

Inför den här säsongen fick Cabaye frågan om Lille verkligen kunde bli mästare.
– Det är möjligt, sa han. Vi har visat en del med kvalitén på våra spelare och systemet vi utvecklas i.
Belgiske underpojken Eden Hazard fyllde på:
– Mästare? Varför inte?
Bosman-fyndet Moussa Sow njöt av tanken:
– Jag skulle älska det. Lille är ett av ligans bästa lag. Vi måste välta hierarkin!

Egentligen skulle klubben inte vara redo för det här riktigt än. Kostymen passar inte. I juli nästa år flyttar de in i en ny, hypermodern stadion för 50 000 åskådare. Det är då de ska växa. I år gick de in i säsongen med en tredjedels budget (en halv miljard) jämfört med Marseille eller Lyon. De senaste åren har de, under Seydoux, haft fransk fotbolls mest genomtänkta, progressiva projekt, men de hade fortfarande inte lyckats samla rätt sorts ekonomiska muskler.

Däremot hade de spelarna.

Gervinho kunde gått till Liverpool i fjol, men stannade. Adel Rami kunde dragit till Spanien, men blev kvar. Cabaye hade anbud från större klubbar. Eden Hazard kunde rusat iväg till vilken storklubb som helst i världen, men ville fortsätta utvecklas. Och de fick Moussa Sow från Rennes utan att behöva betala en euro.

I slutet av januari gick Lille upp i serieledning, för första gången på tio år. France Football utropade dem till ”Officiell titelkandidat”. Kaptenen Rio Mavuba listade tre skäl att tro på guld:
– Vårt kollektiv, vår inställning, vårt anfall.

Svårare än så var det inte. Om man ska beskriva Rudi Garcias 4-3-3-bygge så ska ni tänka er ett Barcelona minus bolleinnehavet. Mitt-triangeln Mavuba-Cabaye-Balmont är oerhört samspelt, men samlar upp boll och skickar den snabbt ut på kanterna, till kreatörerna Gervinho och Hazard som går på egna avslut eller matar den polyvalente, intelligente målmaskinen Sow, som gör mål med högern, vänstern och huvudet.

Tridenten med Gervinho-Hazard-Sow trivs ihop, Moussa Sow har berättat om hur de klickade direkt under försäsongen, hur de ägnade träningarna åt att snacka ihop sig om hur de ville ha bollarna, hur de skulle löpa och samarbeta.

Tillsammans har de gjort 44 mål av Lilles 65.

Lille har vunnit cupen, de har vunnit ligan, halvtolv imorgon bitti firar en ovan stad på belgiska gränsen en dubbel de knappt ens kunde drömma om. Rudi Garcia har gjort mästare av en klubb som var på väg att sparka ut honom.

Han har redan lovat att stanna kvar nästa säsong, och han vill att spelarna gör det också.

Och Xavier Thulot? Jo, han jobbar med rugby nu för tiden.

/Simon Bank

PS. Jag hade långt gående planer på att summera hela L1 ikväll, men… det är ju inte direkt något som låter sig göras. Med en omgång kvar att spela finns en nedflyttningsplats kvar att undvika. Nio (9) klubbar riskerar att hamna på den. Toulouse ligger på övre halvan med en match kvar – och kan åka ur. En detalj till: På söndag möts Monaco och Lyon, Petter och Kim. Om inte Monaco tar poäng åker de ur. Om inte Lyon vinner kan de missa Champions League.

Jaha, är det nu man ska svänga sig med det där uttjatade Voltaire-citatet, appropå polariserade politiska uppfattningar? Hamra fast att jag förvisso inte delar vissa åsikter, men likafullt är beredd att dö för rätten att uttrycka dem?!

Swindon Town utser Paolo Di Canio till manager, och den lokala falangen av fackförbundet GMB – The General, Municipal, Boilermakers and Allied Trade Union – drar därför in sitt sponsringsstöd till klubben.
– Eftersom vi är ett fackförbund kan vi inte ha en ekonomisk relation med en klubb som har en fascistisk manager. Vi har inget val. Det är olyckligt, men det är som det är, säger Andy Newman, sekreterare för GMB i Swindon.

Och åt vilket håll ska man rasa nu då?

Äh, jag säger som Newman – det är som det är.

Jag hyser faktiskt en sorts motvillig respekt för Paolo Di Canio. Även om jag ju avskyr hans politiska grundhållning så uppskattar jag att han faktiskt har en stark uppfattning om världen utanför sidlinjerna – och att han orkar stå för den, trots att han givetvis är medveten om att offentligheten kommer att döma honom hårt. Även om han är romar-fascist tycker jag inte att han ska beläggas med yrkesförbud.

Därmed inte sagt att GMB borde tiga stilla och se glada ut, tvärtom. Voltaira mig hit och Voltaira mig dit – givetvis gör de helt rätt som går ut och markerar.

Som en betydligt större tänkare än Voltaire en gång skaldade: ”I’d rather know my enemy, and let you know the same, Whose windows to smash, whose tyres to slash, and where to point the fucking blame”.

Jag kommer att följa Swindon Town med intresse nästa säsong, men jag förhåller mig samtidigt rätten at hoppas att det går illa för dem.

Det är bara som det är.

/Erik Niva

Vid ett par tillfällen har vi ju gett oss på virala reklamkampanjer och sågat hela konceptet. Vi ser inte oss själva som glada dumskallar som passar reklam vidare utan att ifrågasätta.

Fast, jo, det händer ju att vi ser fel också.

Om bara reklamen är bra nog förtjänar den sin uppmärksamhet, och nu är det ju så att Opel lyckats med just det. I en kampanj inför Champions League-finalen har de skickat ut en kille till biljettluckorna utanför Camp Nou med ett bestämt uppdrag: Sälj två biljetter till finalen.

Biljetterna är äkta, och skulle normalt betinga runt 20 000 kronor på svarta börsen. Men den här killen säljer inte biljetterna för 20 000. Han säljer dem för hundra spänn styck. Det briljanta i den lilla berättelsen, som förstås filmas med dold kamera, är att den handlar om människors misstänksamhet kontra folks förmåga att känna tillit.

De flesta tackar alltså nej till att köpa biljetterna, övertygade om att de är falska. Inte fan tror man på nån som säljer finalplatser för en hundring?!

1. Håll med om att det är briljant tänkt?
2. Hade du köpt?
3. Här är en annan film de gjort, som bara är rolig för er som är culés. Ett sammandrag från semfinalen.

Och med det tar vi helg. Ha det fint så länge.

/Simon Bank