Från det nya till det gamla dårå.

Igår kväll satt jag i Dublin och lyssnade på André Villas-Boas acceptance speech, presskonferensen som följde efter att han officiellt upphöjts till internationell fotbolls nye mirakelman.

Det var väl helt okej.

Inte Mourinho-manipulativt, Scolari-emotionellt eller Ferguson-konfrontativt – men välformulerat och genomtänkt.

Men så kommer jag hem, och konstaterar att my man Spelarscouten har skickat en twittersummering av ett föredrag som den store Marcelo Bielsa höll i Argentina.

Bielsa är ju bland mycket annat känd för att aldrig ge enskilda intervjuer – han vill inte prioritera stora medieföretag framför små – men han låter däremot gärna sina presskonferenser pågå i tre timmar ifall det är den tid det tar innan frågorna sinar.

Twitter har sina självklara begränsningar, men här kom jag på mig själv med att sitta och tycka att det var en ganska bra form för att kondensera Bielsas mer eller mindre tänkvärda utläggningar.

Till hösten gör Marcelo Bielsa ett första ordentligt försök att knäcka den europeiska fotbollsnöten, då han tar över Sevilla. Fram till dess låter han såhär:

”Vi som sysslar med det här yrket kan inte tillåta att man ska behöva vinna till vilket pris som helst”.

”Att betala en spelare mer i hopp att han ska prestera bättre är ett sätt att pervertera honom”.

”Rädsla är bra i tävlingsmoment, kroppen svarar bättre under rädsla”.

”Misstag är grunden till förbättring eftersom det leder till självkritik”.

”Men det behövs tolerans för misstag. Det är en annan sak att leda ett lag genom att tolerera misstag än att göra det genom att förkasta misstag”.

”Jag kan inte låtsas att alla mina spelare är likadana samt tänker likadant. Om det står 0-0 i 85:e minuten på hemmaplan mot ett motstånd som backar hem så kan du inte be dina spelare att ”hitta på” något om du inte ger dem utrymme för kreativitet”.

”Alla spelare har unika lösningar inom sig. Och jag försöker omge mig med folk som är annorlunda än mig för att inte lagprofilen ska bli för entonad”.

”När en människa lyckas med att inte kritisera vare sig andra eller sig själv i samband med ett misslyckande, då är han redo för framgång”.

”Finns det något som garanterar orättvisa så är det regler som är lika för alla”.

”Reglerna är generella, tillämpningen måste vara olika”.

”Bolagiseringen av fotbollen har en förmåga att beröva oss passionen. Det betyder nämligen att någon kan lägga beslag på det som tillhör alla”.

”Vi har blivit manipulerade på så sätt att vinster och förluster tolkas utan hänsyn till vilka resurser som används”.

”Det finns många segrar som inte förtjänar att firas”.

”Laget är sjukt om den som kommer fram först genom att bara ta genvägar inte blir fördömd av gruppen. Och det gäller hela samhället”.

”Om jag någon gång måste utvärdera en tränare så bortser från resultaten, och analyserar metoden”.

”Om metoden är bra, om den är ädel och ärlig, så kommer resultaten förr eller senare”.

Och för övrigt så har André Villas-Boas annekterat Marceloa Bielsas vana att följa delar av matcherna på huk ute vid sidlinjen.

/Erik Niva

Falcao. Förstås.

I förmiddags loggade Europacupfotbollens vassaste målskytt in på twitter, som vanligt, för att skriva ett par meningar till sina fans:

I dag är vi elva ute på planen, idag är vi elva som representerar miljoner som kommer att springa och spela med oss. Och skapa historia…

Sen gick Radamel Falcao ut och skickade in sitt sjuttonde mål på tretton Europa League-matcher, och bar de där miljonerna till en ny pokal.
Det var en taktiskt låst match mer än en typisk Porto-match, när Falcao dundernickade in 1–0 precis före paus låste Villas-Boas kvar sina ultraoffensiva ytterbackar på egen planhalva, och lät Braga visa vad de gick för.
Det var inte tillräckligt.
Det är en halvmil mellan Porto och Braga på kartan, det är mer på en fotbollsplan. Portugals mest överlägsna mästarlag någonsin har sin dubbel, om en vecka har de en trippel, och det var rätt man som stod längst fram och jublade. Falcao, ”El Tigre”, är Colombias Cavani, på mer sätt än ett.

Han var pojke i Colombia, han blev man i Buenos Aires och nu har han blivit en superstjärna i Europa. Han sliter som Cavani, han tror som Cavani (Falcao är närmare Jesus än han är en tribaltatuering) och han gör mål som Cavani.

Fotbollsproffs föddes han till, med en pappa som spelade och en mamma som masserade hans fotbollsfötter med olja efter träningarna. I en värld där fotbollsbranschen fostrar fler psykopater än korgossar är han ett undantag som läser Dostojevskij-biografier, som pluggar engelska på kvällarna, som har läst en grundkurs i journalistik och håller kontakt med sina supportrar genom twitter och sin hemsida.

Ikväll blev han den förste colombian som någonsin gjort mål i en europafinal, och i sommar kommer varenda storklubb i Europa att jaga honom.
Det är en snäll pojke som kysser en vacker buckla just som jag skriver det här. Det är svårt att inte unna honom den framgången.

/Simon Bank

PS. På temat fascinerande statistik (tack till Infostrada som påpekade det) kan vi notera att portugisiska lag spelat åtta europafinaler de senaste 25 åren (eller, sju finaler med åtta lag). De har, totalt, gjort tio mål i de där matcherna. Det fascinerande? Att bara ett av dem gjorts av en portugisisk spelare: Deco, som just fått portugisiskt medborgarskap.

1987, Europacupen:
Porto–Bayern 2–1
Madjer (Alg), Juary (Bra).

1988, Europacupen:
Benfica–PSV 0–0 (5–6 e str)

1990, Europacupen:
Benfica–Milan 0–1

2003, Uefacupen:
Porto–Celtic 3–2
Derlei (Bra) 2, Alejnitjev (Rys).

2004, CL:
Porto–Monaco 3–0
Carlos Alberto (Bra), Deco (Bra/Por), Alejnitjev (Rys).

2005, Uefacupen:
Sporting–CSKA 1–3
Rogério (Bra).

2011, Europa League:
Porto–Braga 1–0
Falcao (Col).

Jag skulle ju vilja skriva att vägarna korkats igen nu när André Villas-Boas är i stan, men det vore ju tråkigt nog inte riktigt sant.

Dublin står visserligen ganska stilla, men det har rätt lite att göra med en fotbollsmatch på Landsdowne Road – och väldigt mycket att göra med det första brittiska statsbesöket på över 100 år.

Queen Elizabeth II är här. Igår lade hon ner en krans i Remembrance Garden – hedrade minnet av alla de som stupat i kampen mot det brittiska styret – och just nu är hon på stadens andra stora idrottsarena, Croke Park. Där ägde ju den första Bloody Sunday-massakern rum under en GAA-match, 1920, och därifrån kommer också mycket av det grundläggande irländska motståndet mot sporten som vi kallar fotboll.

Historien tenderar att följa i hasorna på den som besöker Dublin – men nu är ju ändå inte allt det här någon anledning att inte skriva om André Villas-Boas.

Inte heller finns det något som hindrar att vi håller oss borta från några av de mest dagsaktuella anekdoterna bara för att vi berört dem förut.

André Villas-Boas är den första stora IRL-tränaren från Championship Manager-generationen, och ute på nätet har ju en scoutingrapport från hans tid i Chelsea cirkulerat i några år.

Jag uppmanar er att studera den igen – vare sig ni sett den förr eller inte – och därefter lämna ett ögonblick åt kontemplation.

Därefter riktar vi nu fokus mot kvällens final, och eftersom det är just Braga som är motståndare kan vi inte låta bli att dra den där epokgörande skrönan ännu en gång.

När André Villas-Boas var 16 år gammal var han visserligen engagerad Porto-supporter, men han hade inga planer på att bli fotbollstränare. Han ville bli sportjournalist. Det som förändrade saken var att hans mormor hette Margaret Kendall, var en Geordie i exil och därför blivit bekant med Porto-tränaren Bobby Robson.

Den unge Villas-Boas fick chansen att träffa Robson, att be om råd kring hur han skulle komma in i branschen, fråga hur han skulle göra för att bli sportjournalist.

Och när han ändå träffade Robson kunde han ju inte låta bli att slänga ur sig ytterligare en fråga kring något som stört honom länge: Varför i helvete använde inte engelsmannen Domingos mer?

– Domingos var en spelare med en väldigt distinkt stil. Han var väldigt kreativ, helt annorlunda än de anfallare man ser i dagens snabbare fotboll.
Villas-Boas tänker tillbaka, ler åt minnet.
– Jag konfronterade honom om flera olika saker runt min klubb och hur de spelade. Enbart en så öppensinnad person som Bobby skulle tolerera sådan arrogans från en så ung grabb.

Bobby Robson gjorde mer än så. Han bjöd in Villas-Boas till Portos träningar, och såg till att han fick gå en tränarutbildning vid det engelska förbundshögkvarteret Lilleshall trots att han inte hade åldern inne. Därefter gav han honom ansvar för några av Portos juniorlag.

Han gjorde kort och gott Andrés Villas-Boas till fotbollstränare.

Däremot fick han aldrig ut max av den lynnige Domingos, och André Villas-Boas har sin teori om varför.
– Domingos var en underbar dribbler, men det var svårt att få honom att passa in i ett lag. Idag vet jag inte riktigt hur han hade passat in i den moderna fotbollen.

Just ikväll vet dock Villas-Boas exakt var han har denna Domingos – på den andra tränarbänken.

Han är managern som nu gör sin sista match för Braga, innan han sedan drar vidare till Sporting.

/Erik Niva

Om vi vore bara snäppet mer eteriska och duktiga på akustisk gitarr så hade vi pratat om en saga för god för att vara sann.

Nu är vi inte det, så vi nöjer oss med att konstatera att vi i detta nu står 90 minuter ifrån det som kommer att bli maj månads största match på Wemberlee.

Forget your Messis and Wazzas. Bring on the South Wales Derby.

Om Cardiff manövrerar sig förbi Reading ikväll är det otänkbara alltså verklighet: En rak kvalfinal mellan Wales moderna men bankrutta flaggskepp Cardiff City och Wales sensationella askungesaga Swansea.

Soul Crew och Swim Aways. Herrejesus vilken match det skulle bli. Men vi är inte där än. City måste förbi Reading ikväll, det är bara Swansea som tagit sig till finalen.

Samtidigt, som Ed Norton säger i en monolog som kan vara 2000-talets bästa som Aaron Sorkin inte skrivit:

It all came so close to never happening. This life came so close to never happening.

Curt.

Alan Curtis vet mest av alla om det där.

”Curt”, född nere i kolskyfflardalen i södra Wales, spelade över 300 matcher för Swansea (och nästan 100 för Cardiff) under en lång och ojämn karriär. Han var med på hela den sanslösa resan när Swansea gick från fjärdedivisionen till Division I på 70-80-talet, sen gick han till Leeds som klubbens dyraste värvning någonsin – men skadade knäet i en krock med Peter Shilton och fick flytta hem igen.

Sedan dess har han haft alla roller man kan ha på golvet i en kotbollsklubb. Ungdomsansvarig, matchvärd, ambassadör, tränare, coach. I kvalfinalen kommer han att stå bredvid managern Brendan Rogers – jo, samme Brendan Rogers som hade Chelseas reserver under tre år med Mourinho (”Det var som att gå på Harvard”) – som a-lagstränare.

För Rogers kan kvalfinalen bli ett revanschmöte med Reading, klubben som sparkade honom efter ett halvår. För Swansea kommer den, oavsett vilket, att bli en slutpunkt på en åtta år lång återuppståndelse.

2003, medan den profilstarke Sam Hammam försökte göra Cardiff City till en brittisk maktfaktor, slogs Swansea för livet. Tjugo år efter att de toppat gamla Division I före Liverpool och Manchester United så var de 90 minuter ifrån att åka ur hela ligasystemet.

Hull kom till Vetch Field, läktarna var packade med 11000 övertända walesare, bara seger garanterade en plats i den brittiska proffsfotbollen.

Den gamle bosniske backhjälten Džemal Hadžiabdić, en av stjärnorna i 80-talets Super-Swans (de kallade honom ”Jimmy”), fick en fråga om vad det skulle betyda om Swansea verkligen åkte ur.

Han sa som det var:
– Det skulle vara som om en av mina bästa vänner dog.

Alan Curtis var assisterande tränare då. Efter matchen har han kallat det ”den viktigaste match som någonsin spelades på the Vetch”. Inför den höll han ett eldtal för spelarna som fått legendstatus. Det var inte bara en tränare som försökte motivera ett lag, utan en man som försökte få folk att slåss för en klubb och en samhörighet han vigt sitt liv åt.

Leon Britton är en av bara två spelare i dagens Swansea (Alan Tate är den andre) som spelade den där matchen. Han minns förstås fortfarande:
– Du kunde se att folks liv stod på spel. Amorteringar hängde på att vi skulle vinna den där matchen.
– Spelarna då hade inga stora pengar, och de tänkte på hur de skulle kunna ta hand om sina familjer.

Hull tog ledningen med 2–1, med halva matchen kvar var Swansea halvvägs nere i the Conference. Om ni vill se hur det ser ut när en spelare räddar livet på sin klubb, i en värld rätt långt från Playstation, så ska ni titta på det här klippet.

James Thomas, född och uppväxt i Swansea, gjorde hat-trick. Swans vann med 4–2 och överlevde.
– Det är som att vinna Premier League, sa han efteråt. Det här är det bästa ögonblicket i min karriär.

Det blev det också. En knäskada satte stopp för Thomas ett par år senare, men då hade klubbens historia redan tagit en ny vändning.

Lokala affärsmän klev in med pengar, man värvade rätt sorts tränare och rätt sorts spelare – och nu är man en match ifrån Premier League.

The Vetch finns inte längre, den stängdes 2005 och revs för ett par månader sen. BBC tog med Alan Curtis dit för att säga farväl. När Swansea spelade årets sista seriematch, mot Sheffield United, gjorde de det istället på fräscha Liberty Stadium – och med James Thomas som hedersgäst.

– Matchen mot Hull var en stor vändpunkt i klubbens historia, sa han. Men det var inte bara jag som gjorde det.

Måndagen den 30 maj kommer Swansea att spela kvalfinal på Wembley, mot antingen Reading eller fjolårsförlorarna Cardiff. Den finalen kommer, som alltid, att vara världens ekonomiskt tyngst vägande fotbollsmatch.

Just i år kommer den faktiskt att vara lite mer än så.

The Vetch (1912-2011).

/Simon Bank

Firartider över hela Europa, och ni har ju redan sett prov på vad det innebär.

Ni har sett Maarten Stekelenburg demonstrera varför Man United väljer en annan målvakt, ni har sett Dortmund visa upp sig från sin allra gulaste sida och ni har kanske hört några skärvor av Liam Gallaghers teatraliska mancunian någonstans mellan censurpipen.

Men har ni sett varianten med allra störst… originalitet?

Klassiska Hansa Rostock tar ju klivet tillbaka upp i Zweite Bundesliga nu. Och det firar alltså fansen med att dra paralleller till Arsenal-supportern Usama bin Ladin.

”Bin Aufgestiegen”, stod det på banderollen som hängde i anslutning till det här porträttet. Fritt översatt betyder det alltså att även Usama bin Ladin tagit ett kliv uppåt.

Spelarna var inte helt övertygade om hur smakfullt det här egentligen var. De vägrade tacka fansen för stödet innan Usama-attiraljerna plockats ner.
– Fansen gick över gränsen, bedömer styrelseordföranden Bernd Hoffman.

/Erik Niva

Jag vet. Man ska ju inte bara ge sig av sådär utan att lämna några lappar efter sig.
Jag har, hur som helst, varit en vända över Atlanten och tillbaka. Såndär semester, och det var fint. Nu ämnar jag utsätta mig själv för ett fysiologiskt experiment och sätta mig i en tv-studio utan att ha sovit mer än en halvtimme på ett och ett halvt dygn.
Should be fun.
Eftersom jag sitter lite trångt till tänkte jag mest säga hej, och skriva ett par rader om det intressantaste som hänt i helgen, möjligen vid sidan av Wazza-Roos scouserfirande och Man Yayaniteds segerkalas på Wembley.
Milan firade ju ligatiteln igår: smockfullt vid Domen, pompa och ståt på San Siro.
Som det blivit när Milan firar stora segrar. Festerna regisseras inte av Roy Andersson, om man säger.

Men just den här gången, just den här helgen, fanns det andra skäl för Silvio Berlusconi att synas, stråla, se ut som en vinnare.
Han har ju ett val att tänka på.
Idag gick Milano till urnorna för sitt lokala val, och Berlusconi är illa ute här också. PdL kan förlora Milano, vilket förstås vore en katastrof på alla politiska plan, och Silvio har investerat tungt för att se till att det inte händer. Häromveckan bad han valarbetarna att fare un salto di qualità, att höja kvalitén. Det var skarpt läge. Letizia Moratti – gift med Inter-presidenten Massimos brorsa Gianmarco och indirekt matad av samma oljemiljarder som Inter – är borgmästare i Milano och Silvios svaga punkt.
Därför har han ägnat de senaste veckorna åt att synas, skrävla, svinga som när han strider som bäst. Om fru Moratti inte blir bekräftat som borgmästare i första valomgången, den idag, så är det första gången på arton år en PdL-kandidat inte väljs direkt i Milano.
Den politiska förlusten vill Silvio Berlusconi vara utan, han använder alla medel han äger för att slippa det.
Jag förstår ju att milanisti ofta är trötta på att deras klubb alltid kopplas ihop med Berlusconis politiska liv. Den här helgen – när Milan firat en efterlängtad scudetto på stans gator dagen före ett ödesval – får de lov att stå ut med det.

Dessutom är ju Berlusconis inte den enda ägarfamiljen med intressen i valet. Jag nämnde att Letizia Moratti är ingift i Moratti-klanen? Det är Milly Moratti också. Milly är gift med Massimo, och supporter till vänsterkandidaten Giuliano Pisapia, mannen som ska fälla Letizia och ge Berlusconi ett blödande sår där han är som känsligast.

Om Shakespeare levt så hade han suttit och fört anteckningar på Piazza Duomo just i detta nu.

Lady Letizia röstar med högern, för ett par timmar sedan.

/Simon Bank

We never win at home
and we never win away
We lost last week
and we lost today
But we don’t give a fuck
Causes we’re all pissed up
MCFC OK

/Erik Niva

Okej, vad har följande fotbollssnubbar gemensamt?

Diego Maradona
Romário
Luís Figo
Lothar Matthäus
Franco Baresi
Cafú
Ruud Gullit
Bebeto
Jean-Pierre Papin
Ivan Zamorano
Robbie Fowler
Steve McManaman
Dunga
Fabien Barthéz
Raí
Rinat Dasajev
Roberto Ayala
Alain Boghossian

Jo, alla har de lånat ut sig själva och sina namn till den tjetjenska regimen de senaste månaderna. I mars gjorde den ljusskygge ledaren Ramzan Kadyrov två mål när hans tjetjenska kombination föll mot Brazil All Stars med 6-4. Igår kväll blev han visserligen mållös, men ledde likafullt sitt lag till seger med 5-2 över Diego Maradona och hans ”Team of the World”.

Det officiella skälet till matchen var invigningen av den nya stadion i Groznyj. Den faktiska anledningen är ju mycket mer komplicerad, mycket mer politisk.

Av alla fotbollsnomader som landat i Tjetjenien är gamla brassemittfältaren Raí hittills den enda som givit intryck av att i alla fall fundera kring det:
– Jag erkänner att en total brist på information ledde till mitt ansvarslösa beslut att delta. Det var en konstig upplevelse för mig. Senare fick jag höra att 98 procent av staden förstördes i kriget. Jag hörde att några NGO:s anklagade det lokala styret för brott mot mänskliga rättigheter, och utifrån vad jag såg skulle jag inte bli förvånad. Du känner av den militäriska stämningen när du är i Tjetjenien; gigantiska porträtt på makthavare, få människor på gatorna.

Steve McManamans analys?
– Listen, we’ve been to many, many places on this planet, and this doesn’t bother me at all. The guys involved said it wasn’t a problem.

/Erik Niva

Här sitter man och ska försöka summera en Barcelona-onsdag med lite entusiasm, men det går ju ärligt talat sisådär.

Vilken unken jävla fotbollskväll det blev av det här då.

Jag är inte säker på vad som egentligen gör mig mest sorgsen – den där idiotsekvensen runt Neil Lennon som ni redan har sett, eller det faktum att Vojvodina kände sig så systematiskt bortdömda att de helt enkelt marscherade av planen då tio minuter återstod av den serbiska cupfinalen mot Partizan.

Så värst bra mår den ju inte, den här sporten.

Men nåja… vi har ju i alla fall något att glädja oss åt, nu när Videoton från Székesfehérvár vann ligan för allra första gången. Bojan Djordjic är ungersk mästare. Typ. Han satt ju inte ens på bänken den här gången heller, och har så vitt jag vet inte fått göra en ligaminut sedan i oktober.

Ska man bli cupsegrare ska man spela utan motståndare. Ska man bli ligamästare ska man vara det utan speltid. Ska man vara en dåre ska man vara en riktig jävla fullblodsidiot.

En sån kväll.

/Erik Niva

Det ska väl inte bli en vana, men nu är det faktiskt så att min favoritstory från de senaste fotbollsdygnen handlar om Cristiano Ronaldos flickvän och har sitt ursprung i The Sun.

Ni vet kanske att Irinia Shayk är omslagstjej för det årliga baddräktsnumret av Sports Illustrated?! Jo, jag kunde allt tänka mig det – men vet ni att hon kommer från den lilla kolgruvsstaden Yemanzhelinskaya på Uralbergens södra sluttningar?

Och framförallt – vet ni vem hennes farmor är?

Galina Shaykhislamova är 87 år gammal idag. För knappt 60 år sedan var hon en övertygad ung kommunist som tog värvning i Röda armén för att kämpa mot nazisterna.

Det här var mitt under brinnande världskrig, och den 18-åriga Shaykhislamova antogs som underrättelseagent. Spion. Hon skickades till Rumänien, där hennes uppdrag var att kartlägga nazisternas positioner och framryckningar.
– Vi körde längs krigshärjade vägar, och utsattes regelbundet för bombardemang. Bilen var specialutrustad för att fungera som framkallningsrum. Vi utgick från flygfoton som tagits av spaningsplan. Vi framkallade dem, avkrypterade dem, jämförde dem med verkligheten, gjorde kartor och skickade dem till högkvarteret.

För sina insatser i kriget belönades Shaykhislamova med ett dussintal medaljer, utmärkelser och ordnar. Än idag lever hon av den speciella pension som ges till krigsveteraner, och än idag är hon övertygad kommunist.
– Jag växte upp i uniformsskjorta. Idag har Irina andra kläder på sig. Om jag brukade sminka mig? Inte en chans. Kunde jag tvätta ansiktet i en isvak så var jag nöjd. Alla fruktade att de skulle dö, nästa minut eller nästa dag. Sånt var kriget. Men jag tror att Irina skulle klara en sådan verklighet ifall den kastades över henne. Hon är en så modig flicka.

Jag har ingen aning om vad Cristiano Ronaldo har för sommarplaner. Men jag hoppas innerligt att de innehåller en resa till staden Sibay – mitt i den ryska delrepubliken Basjkirien – och ett besök till Galina Shaykhislamova.

Han hade nog kunnat få en del att tänka på där.

/Erik Niva