Jag fick veta det på sms. Det är så grymt.

Jo, jag vet att han bara gjorde två matcher på hela den här säsongen, och jag vet att det åtminstone var en och en halv för mycket – men ändå

Tror verkligen Didi Deschamps att Marseille hade vunnit ligan UTAN Cyril Rool? Utan hans utstrålning? Utan hans hår? Utan hans sätt att få bollen att känna sig rädd?

Jag antar att det är så här som många AIK-fans känner när Mutumba skickas bort och Bojan blir Videoton-jugge. Ett svek, ett felbeslut, en strategisk katastrof. Nästa säsong har OM the sex and the drugs, men ingen Cyril Rool.

Är det tacken för allt han gjort?

Cyril Rool, 35 år.
326 ligamatcher.
4 ligamål.
187 gula kort.
27 röda kort.

/Simon Bank

Now, that’s more like it. 

I ett helt gruppspel så har vi fått undra om det verkligen var så enkelt att det räckte med att få in a) en riktig kantspelare, eller b) helst Arjen Robben för att det holländska klapp-klapp-spelet skulle komma igång.

Och ja, det var ju precis så. Nu är inte Slovakien VM:s defensivt starkaste lag, de har sin offensiva vilja och hamnar i rätt många lägen där de får försvara en mot en, men det här var ändå något helt annat. van der Vaart verkar vara en väldigt sympatisk pojke – med en väldigt sympatisk hustru – men han är ingen landslagsytter. Han är en Sneijder-reserv, möjligen en defensiv central mittfältare mot svagare motstånd (men där är Afellay bättre). Det blev bättre balans utan honom.

Vi behövde inte mer än ett par minuter för att se att det här orange urverket börjat ticka igång på allvar. De drev tempo, de tryckte sina passningar (titta på van Bommels och Skrtels uppspel i djup, hur de skjuter bollen efter marken) och de hade den sexiga manbeast som är Dirk Kuijt, som tog de där sextimeterslöpningarna in i press bara för att han tycker att det är så förbannat ROLIGT att ta dem.

Från mittfält och framåt är det här ett rikrigt, riktigt bra lag. En guldpretendent. van Persie spelar inte på hundra än, men är nyttig. Whiskey Sneijder gör precis det han ska. Robben är Robben, och i van Bommel har de exakt den sortens orange gammeltysk spelare som holländska lag måste ha för att lyckas. En genigris. Som den mjukare men spelklokare Phillip Cocu.

Försvaret? Äh, Slovakien försökte kontra sig fram, och hade ett tillräckligt bra passningsspel för att komma förbi en orange våg, men aldrig två. Backlinjen testades inte, och när de till slut hamnade i minsta lilla trubbel – det tog 65 minuter – så var de illa ute direkt. Slovakien hade två bra skott (Stoch, Vittek) på mål, men det var små blixtar i ett stort mörker som mest måste varit sköna för Stekelenburg. Slovakien ville inte blotta sig, ens när de låg under med 1–0. Slovakien var ett nöjt lag som bara inte ville göra bort sig. Slovakien var Sverige i semin mot Brasilien 1994.

Holland hade Robben, och det är så fascinerande. När han tar emot det där långa uppspelet efter 17 minuter, ute på sin högerkant, så vet du, jag, Ölme, Reine Almqvist, Ace of Base-Ulf, Ica-Stig och han den där indiern som sitter och kliar sig maniskt i armhålan här i sportbaren där jag sitter… ALLA vet att Robben kommer att vika kroppen utåt, skära inåt, skära inåt, och skjuta med sin vänsterfot.

Han är ensam mot två slovakiska backar – de vet också – men så får han den där lojala överlappslöpningen (RvP) han behöver som avledningsmanöver. Och så tar Robben emot, skär in, skär in och skjuter ett vänsterskott i första hörnet.

Lätt sport, fotboll.

Holland var inte fantastiskt, de behövde inte det, men alla de där passningarna som gått i sidled och långsamt förut satt i djupled och snabbt nu. De blev lite halvslöa i andra halvlek, men straffades inte för det.

Vi gratulerar Slovakien till en fin VM-insats och en fin tröststraff fram till 2–1 (Vittek, hans fjärde VM-mål), vi gratulerar Kuijt till att han är en så vacker och altruistisk människa – han spelade naturligtvis fram Whiskey till öppet mål för det avgörande 2–0 på slutet – och ser fram emot att hänga med Holland en bit till.

Om det låg för Dunga att oroa sig så hade han gjort det.

/Simon Bank

Spelare, gamla spelare, spelarfack, förbund, domare, gamla domare, tränare, journalister och till och med Erik Niva.

Vi har tillbringat det senaste dygnet i en målkamera-bubbla, där alla fått säga sitt.

Jag också, men de senaste timmarna har jag gått runt och funderat på någon som formulerat det här, med domare och deras roll, bäst av alla. För en kvart sen trillade poletten ner: Michel Serres, fransk filosof, etiker och teknikkritiker.

I Frankrike är det snarare regel än undantag att man blandar in filosofer när stora sporthändelser ska diskuteras. Ibland blir det bara pajaskonster av det, men ibland blir det rätt lyckat (har ni tid över så läs gärna in er på Olivier Pourriols utläggningar efter Thierry Henrys hands mot Irland, han använder Platon och Bill Clinton för att förklara skillnaden på Henry och Maradona, på ett lysande sätt).

Hur som helst. Häromåret kom det ut en antologi med namnet Parlons Sport, Låt oss tala om sport, där l’Équipe-redaktören Benoît Heimermann samlat ihop ett knippe intervjuer han gjort med intellektuella, konstnärer och filmare om sport, däribland Michel Serres. Kan ni er franska så rekommenderar jag ett att köpa den, om inte annat så för intervjun med en löddrig Woody Allen.

Äh, vi tar det som ett stickspår innan vi går vidare (ni får ha överseende med att jag berättar anekdoten fritt ur minnet, jag har inte boken med mig och det är ett år sen som jag läste den):

Heimermann har bokat tid med Woody Allen mitt under brinnande Cannes-festival. Han ska träffa honom i en svit, och han har fått en av dagens sista intervjutimmar. Heimermann väntar i sviten, lätt nervös får man anta, när Mr Allen kommer in och ser allmänt, allenskt kvetchig ut.
– Jo, säger Heimermann, jag tänkte att vi skulle prata lite om baseball.

Woody Allen vänder sig om, suckar demonstrativt, går och ställer sig och tittar ut genom fönstret och bjuder på ett par evighetslånga tysta sekunder. Sen utbrister han, som en man som just fått luft:
– THANK GOD!

Så har de ett fantastiskt samtal om Woodys barndom i Brooklyn, hans relation till gatornas lekar och de stora arenornas baseball-dramaturgi. Mycket underhållande.

Ja, till saken.

En annan av intervjuerna i den där bolen gör Heimermann alltså med Michel Serres. Jag har känslan av att Serres egentligen är en rugbyman, men han är hemma i fotbollsterminologin också.

Och han pratar om ett filosofiskt felslut i fotbollen. Eftersom jag hittat den här radiointervjun på nätet (den gjordes i samband med Henrys hands mot Irland) så kan jag citera fritt med den som stöd, han säger ungefär samma saker i boken:
– Det finns ett uttryck: Marquer le but (att göra mål), men det är inte anfallaren eller backen som gör mål. Att göra mål är inte att slå in bollen i mål.

Nähä. Så vem är det som gör mål, då?
– Det är domaren som gör mål!

Serres pratar om juridiken på fotbollsplanen, domaren som umpire och referee, den som skyddar spelarna från våld och ser till att lagarna följs. Det unika med fotbollsdomaren är han aldrig – nästan – ångrar sig.

Och varför gör han inte det? Varför ändrar han aldrig sina beslut?
– Hur kan man förklara att han aldrig gör det? Parce que il est infaillible. Helt enkelt eftersom han är ofelbar.

I rugby kan en domare få stöd av tv-bilder. Inte i fotboll. För myten om domarens juridiska envälde måste skyddas. Inte ens när han gör fel gör han fel.
Om vi nu har emotionella, ekonomiska och rättvisetekniska skäl att ge domarna stöd när de behöver det som mest så har vi alltså också filosofiska.

Låt domaren ha fel, låt spelarna göra mål.

Äh, snart är det match igen. Vi har inte tid att sitta här och filosofera.

/Simon Bank

Ja, jävlar. Man lär sig något nytt varje dag.

Igår skrev jag att jag inte kunde komma på något som riktigt gick att jämföra med Frank Lampards bortdömda mål mot Tyskland, bortsett från Pedro Mendes mål på Old Trafford.

Nu visar det sig att det visst finns ett till relevant parallellfall, även om det är skillnad på mörsare och lobb och kopplingen visade sig vara en annan än den jag tänkt mig.

2004 möttes Brasilien och Colombia i VM-kvalet. Adriano drämde en boll i ribban, som sedan studsade ner exakt 58 centimeter innanför mållinjen. Matchen slutade 0-0.

Domaren? Han var en uruguayanare som hette Jorge Larrionda.

/Erik Niva

Hösten 2008 var Brasiliens landslag inne i en smärre kris. De hade förlorat mot Venezuela, förlorat mot Paraguay och bara fått 0-0 hemma i den eviga prestigematchen mot Argentina. Och värre, de hade åkt till OS i Peking och skämt ut sig, efter 0-3 mot just Argentina i semifinalen.

Nu åkte de till Santiago för kvalmatch mot erkänt svårspelade Chile. Hade de förlorat så hade den ett år gamla Copa América-titeln inte spelat någon roll – Dunga hade fått sparken.

Men nu gjorde de inte det. Brasilien vann med 3-0, efter bland annat ett mål av Robinho.

Efteråt klottrade just Robinho ner sitt budskap på en taktiktavla i omklädningsrummet:
– Tem que respeitar a melhor seleção do mundo. Man måste visa respekt för världens bästa landslag.
Han motiverade sig senare:
– De trodde att de skulle vinna enkelt. Chile skulle ha visat respekt för vår tradition. Det är det enda vi ber om.

Det var vändpunkten. Sedan den dagen har Brasilen skrapat ihop 22 vinster och 5 kryss på sina senaste 28 matcher. Robinho har byggt vidare på sin svit som nu innehåller 6 mål på 4 matcher mot just Chile.

Igår höll Robinho presskonferens inför kvällens åttondel. Under några få minuter använde han ordet respeito – respekt – drygt tio gånger.

/Erik Niva

Jag ska akta mig för att komma med yviga affektåsikter, men kanske kommer jag att se tillbaka på det här som dagen som fick mig att byta ståndpunkt.

Såhär kan vi ju inte ha det.

Det är ju en sak ifall det kommer ett avgörande domarmisstag någon gång per år eller – allra max – någon enstaka gång per mästerskap. Nu känns det som att smärtgränsen är väldigt, väldigt nära att passeras, som att var och varannan match mördas av fatala felbedömningar.

Ett domarteam kan vara dåligt någon gång – alla domarteam kan inte vara dåliga precis hela tiden. Då är det inte längre dem det är fel på.

Fotbollssporten har förändrats. Den är snabbare nu, hårdare, smutsigare och mer ohederlig. Den är svårare för en domare att bemästra, oavsett hur heltidstränad han är. Det är möjligt att det inte längre är rimligt att förvänta sig att matcherna ska gå att hantera med det blotta mänskliga ögat i realtid.

Återigen vill jag betona att jag principiellt är emot förändringen – jag skulle önska att fotbollen förblev en organisk sport med organiska domarinsatser – men den dagen man låter principerna överskugga förnuftet är också den dag man tappar sin giltighet i debatten.

En fjärdedomare utrustad med samma monitorer som oss andra, och mandat att påkalla huvuddomarens uppmärksamhet via deras headset så fort han anser det befogat? Tja… Kanske ändå.

När storbildsskärmarna på Soccer City visar hur uppenbart offside Carlitos Tévez är vid 1-0-målet, när domarteamet självt står och ser det – omringade av mexikaner – utan att kunna förändra sitt initialbeslut… Då är det ju inte längre fotboll inom felmarginalen, då är det fars.

Det vi ser framför oss just här och just nu är en VM-turnering som är på väg att utvecklas till ett vägskäl för fotbollssporten. Jag säger fortfarande inte att jag tycker att det är självklart vilken väg vi ska välja – det här är stora, svåra grejer – men konstaterar att konsekvenserna av ett felval skulle vara fatala.

Kommer vi till nästa VM med domarsituationen i ännu större fokus – på ena eller andra sättet – så måste vi erkänna för oss själv att vi har tappat kontrollen över vår idrott.

***

Argentina? Äsch, utan att ta något ifrån dem är det ju verkligen ytterligare en sån här match där man gör parodi på sig själv ifall man kommer med utsagan: ”Skönt att de gjorde tre mål så att vi inte behöver tänka så mycket på den där offsiden”.

Det är helt omöjligt att säga vart den här matchen hade tagit vägen ifall det fortfarande stått 0-0 efter en halvtimme, i alla fall för mig.

Hypermisstaget som Osorio gör vid 2-0 har ju visserligen ingenting med någon spelbild att göra, men den mexikanska håglösheten därefter är en direkt konsekvens av resultattavlan. Matchutveckligen påminde en hel del om den vi fick mellan Spanien och Chile, där underhundarna var de som inledde allra ystrast, men som sedan tappade lust och must allt eftersom saker och ting gick emot dem.

Men visst… Vi ska ändå ha sagt att Argentina imponerar enormt offensivt, att det är underbart att se hur lojalt och självuppoffrande deras frontfemma arbetar för varandra, jämfört med hur värdelöst loj brassarnas ”Quarteto Magico” var i Tyskland 2006.

Messi? Ju fler mållösa matcher han kan göra utan att tappa lusten, desto bättre. Spelar han såhär kommer målen, och så länge Argentina vinner kan han ju lika gärna spara dem.

Javier Hernández ska vi såklart också nämna. Så som det ser ut nu så är det ju bara att imponeras av det scoutingmaskineri som plockade upp honom före VM.

Och Maradona.

/Erik Niva

Vafan ska man säga? 

Det hinner inte ens gå en minut innan det börjar smattra in sms som i stort sett alla har samma innehåll: ”Är du fortfarande emot målkameror?”.

Är jag det? Jag vet faktiskt inte, det är fel timme att svara på det.

Bortsett från Pedro Mendes på Old Trafford har jag aldrig sett något jämförbart. När jag diskuterar målkameror utgår jag ändå ifrån någon sorts grundläggande domarstandard, ser teknologin som en potentiell möjlighet att hjälpa dem i alla de här situationer som är så gott som omöjliga.

Men detta? Alla människor som någonsin sett en enda fotbollsmatch tidigare ser ju att det är mål. Bollen har ju tydlig backspin, studsar uppenbart en bra bit bakåt – och träffar ändå mitt på ribban. Det finns inget att tveka över, oavsett vilken vinkel man har eller var man står på planen. Det är till 100 procent solklart att bollen har varit en bra bit över mållinjen, och jag förstår faktiskt inte hur tre domare kan misslyckas med att uppfatta det, teknologi eller inte teknologi.

Att kräva kameror med utgångspunkt ifrån den här situationen är som att kräva installation av en superdator för att räkna ut att båda lagen har elva spelare vid matchens början.

Och jag hoppas verkligen att ingen människa kommer med det här: ”Det var ju i alla fall tur att Tyskland gjorde ytterligare två mål, så att inte misstaget blev avgörande”-tramset. Vad som hade hänt ifall det nu blivit 2-2 fem minuter paus har vare sig ni eller jag en aning om – jag misstänker att Tyskland vunnit oavsett – men det jag kan garantera är att tyskarna inte fått fullt så bisarrt enkla kontringsmål.

Men visst, oavsvett vilket – England borde absolut rannsaka sig själva parallellt med att de nu jagar linjemän vid Río de la Plata.

Så många elementära misstag, så obegripligt lätt ni gjorde det för de framforsande omställningstyskarna. John Terry och Matthew Upson? Vad handlade det första målet om? En 90-metersinspark som tillåts studsa fram utan att ni ens är i närheten av bollen? Och Gareth Barry? Va? Vafan sysslade du med? Vad var det för fjantig fegtouch som öppnade för omställningen som gav 3-1? Och hur kan du först tappa ett femmetersförsprång och sedan inte ens bry dig om att gå in i duell när Özil fick fri gata att bädda upp 4-1-målet? Båda de målen är fullständigt ditt fel.

Och för den delen, Steven Gerrard och Wayne Rooney? Vad är det som hänt med era bollmottagningar, ert passningsspel? Fabio Capello? Är det inte för att styra upp försvarsspel och ingjuta vinnarmentalitet som du får din rekordlön?

Tyskland var ju precis så läckra som man hoppas på nuförtiden. Fantastiskt sevärt kontringslag, med fart, rörelse, kreativitet – och effektivitet.

Klose är Klose, Podolski är Podolski. Mesut Özil är turneringens hittills bästa låsöppnare och Thomas Müller har en av de allra klokaste anfallshjärnorna. Schweinsteiger och Khedira har på nolltid smält ihop till ett komplett innermittfältspar och även om Neuer är fel ute på reduceringsmålet är jag helt övertygad om att han kommer tillhöra världens absolut bästa målvakter under de kommande tio åren.

Jag unnar verkligen Tyskland sin kvartsfinalsplats – jag önskar bara att de hade fått den på ett annat sätt.

Den uppenbara parallellen dras nu såklart till Tofik Bakhramov och 1966, men i mina ögon är inte det den mest relevanta. Jag ser den här matchen som en fortsättning på åttondelen mot främst Argentina 1998 och EM-kvarten mot Portugal 2004, i viss mån även VM-kvarten mot Portugal 2006. Alla matcher av liknande karaktär, där England blev bortdömda av ohyggligt kontroversiella domslut.

Som det brukar heta – bara för att de stundals var värdelösa innebär det inte att de inte är förföljda.

/Erik Niva

Fick jag välja en musik att lyssna på resten av livet så hade jag valt den tyska kulturgemenskapen före den engelska. Men det är ju jag. Jag antar att jag inte får med mig Erik Niva på den båten.

Med ett par darrande timmar kvar till den europeiska klimax-matchen i detta VM kan vi väl se till att ladda upp ungefär som spelarna själva gör.

Ni vet att Gloria Gaynor blev hela Frankrikes soundtrack till VM-guldet 1998, den kom från Liza Lizarazus händer i spelarbussen och strålade ut över precis hela världen och får stå som den ojämförligt mest lyckade soundtrackskuppen (javafan, jag jobbar väl på kvällstidning) i fotbollshistorien.

För fyra år sen, i hemma-VM, gungade det tyska omklädningsrummet till Xavier Naidoo. Den här gången har Sami Khedira plockat fram Bushido & KayOne som lagets eget soundtrack.

– Det är inte direkt den sorts musik jag lyssnar på privat, men det är bra att laget har en ritual och att de lyssnar på den här låten på vägen till en match. De har själva hittat den låten, den binder dem samman. Det tycker jag om, säger Jogi Löw (själv gillar han, enligt samma Welt-intervju, Whitney Houston, Celine Dion och Udo Jürgens).
 

Vad England lyssnar på i omklädningsrummet vet jag inte. Jag antar att de vill lyssna på Lil Wayne eller Akon, som alla engelska proffs. Men de borde förstås lyssna på det här. Igen. Och igen. Och igen. 
 

/Simon Bank

Matcherna mellan Tyskland och England förändrar liv.

I dagens tidning sammanfattar jag fem levnadsöden som tagit en annan riktning efter att slutsignalen gått, och eftersom det inte verkar finnas något intresse från vår nätredaktion att publicera det kan jag lika gärna göra det här.

30 juli, 1966
VM-final
London, England
England-Västtyskland, 4-2
Enligt forskning på en av ingenjörsfakulteterna vid Oxfords universitet var bollen sex centimeter ifrån att till fullo korsa mållinjen. Enligt den azeriske linjedomaren Tofik Bakhramov var den inne.
Han kunde inte kommunicera det med ord till den schweiziske huvuddomaren – de hade inget gemensamt språk – men med teckenspråk och gester så förmedlade han sin övertygelse.
England vann VM, Tofik Bakhramov fick en gyllene visselpipa av Drottning Elizabeth som tack för ”sina tjänster för England”. Han blev världskändis och – med tiden – nationalhjälte. När Azerbajdzjan blev självständigt från Sovjetunionen behövde det nyfödda landet galjonsfigurer. Bakhramov fick duga.
Nationalarenan i Baku döptes efter honom. Han blev dessutom den förste domaren i världen att föräras en egen staty.
Numera känns de krigshistoriska parallellerna som dras inför varje match mellan England och Tyskland både föråldrade och unkna, men för 44 år sedan hade de en annan, vidare betydelse.
Länge var många övertygade om att Bakhramovs beslut bottnat i att det tyska laget slagit ut det sovjetiska i semifinalen, men det är tveksamt om det stämde. När Bakhramov låg på sin dödsbädd frågade en av hans vänner hur det egentligen kunnat komma sig att Bakhramov kunnat vara så säker på ett så gott som omöjligt domslut. Han svarade med ett enda ord, refererade till en stad där över 70 000 av hans dåvarande landsmän förlorar livet i kriget mot nazismen.
– Stalingrad. 

14 juni, 1970
VM-kvartsfinal
León, Mexico
England-Västtyskland, 2-3
I april 1970 kallade den brittiske premiärministern Harold Wilson till strategimöte inför det stundande valet.
– Harold bad oss överväga om regeringen skulle drabbas ifall det engelska fotbollslandslaget förlorade strax före valdagen, berättar dåvarande försvarsministern Denis Healey.
Farhågan var berättigad. Fyra dagar före valet var det VM-kvart. Med 20 minuter kvar ledde England med 2-0. När det var slut hade de förlorat med 3-2, efter tre mer eller mindre grova misstag av målvaktsreserven Peter Bonetti.
– I samma ögonblick som Bonetti gjorde sin tredje blunder började allt gå fel även för Labour, menar dåvarande idrottsministern Denis Howell.
Förlusten hade fått fungerat som en påminnelse om allt som var fel med landet. Dagen efter kvällen före höll inrikesministern Roy Jenkins stormöte i Birmingham.
– Han var helt tagen av att han inte fick en enda fråga om vare sig handelsbalansen eller invandrarfrågan, utan enbart om fotboll, om huruvida Bonetti eller Ramsey var den värsta syndabocken. För första gången hade jag nu verkliga tvivel, då jag märkte hur stämningen i landet förändrades snabbt, säger Howell.
Tre veckor före valet hade Labour stadiga 7,5 procentenheters ledning i opinionsundersökningarna. Att de ändå förlorade tillhör de största överraskningarna i brittisk politisk historia.

4 juli, 1990
VM-semifinal
Turin, Italien
Västtyskland-England, 5-4 efter straffar
Bilden på hur en gråtande Paul Gascoigne kysser sin landslagströja samtidigt som han tackar fansen brukar alltid användas som omslagsfoto när den engelska fotbollens 90-talsuppryckning ska illustreras.
Det här var starten på en ny era för engelsk fotboll – och början på slutet för Paul Gascoigne.
Han kom hem till ett land som smittats av en ”Gazzamania” som han själv sveptes iväg av. Inom några månader separerade han från Gail Pringle, flickvännen som han varit tillsammans med sedan han var 15. Istället gav han sig ut på en nattklubbsturné som aldrig tycktes ta slut.
Han spelade in en popsingel tillsammans med Lindisfarne, han kramades med järnladyn Margaret Thatcher vid ett besök på 10 Downing Street. Han fick hedersuppdraget att tända julbelysningen på Regent Street, han utsågs till ”Årets idrottspersonlighet” av BBC och – egendomligt nog – till ”Årets bäst klädda man” av ett modemagasin.
Fotbollen fick inte riktigt plats. Efter några månaders ”Gazzamania” petades Gascoigne ur det engelska landslaget. Den nya förbundskaptenen Graham Taylor tyckte inte att han var tillräckligt mentalt balanserad för att representera sitt land.
20 år har nu gått, men Gascoigne har fortfarande inte hittat stabiliteten. 

26 juni, 1996
EM-semifinal
London, England
England-Tyskland, 5-6 efter straffar
För första gången spelade England tävlingsmatch mot det återförenade Tyskland. Tabloiderna öste på som de aldrig gjort vare sig förr eller senare, med Daily Mirrors rubrik: ”Achtung! Surrender! For you, Fritz, ze Euro 96 Championship is over” över en fejkad krigsförklaring som rekordnotering.
Det här var matchen som var tänkt att innebära slutet på 30 år av engelskt fotbollslidande, men som istället för evigt förvandlade Gareth Southgate till ”killen som missade den där straffen”.
Innan Southgate ens hunnit lämna spelarhotellet hade journalisterna fått tag på hans mamma – Barbara – som riktade sin fråga till sonen via medierna:
– Why didn’t you just belt it? Varför drämde du inte bara till?
Southgate försökte fly undan uppmärksamheten genom att åka till Bali på semester tillsammans med sin fru.
Till en början fungerade det som han tänkt sig, men illusionen skulle komma att krossas.
– En dag var vi i ett isolerat buddhistiskt tempel med sjöar och vulkaner runtomkring. Det var magiskt, men dessvärre blev jag upptäckt av en munk som kom fram och sa: ”You Gareth Southgate. You England penalty drama”.

1 september, 2001
VM-kval
München, Tyskland
Tyskland-England, 1-5
Det visade sig bli en av de mörkaste dagarna i tysk fotbollshistoria, men förbundskaptenen Rudi Völler hade viktigare saker att tänka på.
Mitt under den förnedrande förlusten hade hans 75-årige far segnat ihop på sin plats på fjärde raden, precis bakom avbytarbänkarna. Han hade drabbats av hjärtstillestånd, och var med medicinska termer redan kliniskt död.
Den osannolika turen i oturen var att idrottsläkaren Klaus Gerlach satt tio platser bort från Kurt Völler, och lyckades återuppliva honom genom ett snabbt ingripande.
Rudi Völler informerades först efter slutsignalen och gav sig givetvis omedelbart av mot sjukhuset. Det tyska folket väntade på förklaringar till ett chockartat nederlag, men de fick lyssna på hjälptränaren Michael Skibbe – och Sven-Göran Eriksson.
– Jag är väldigt oroad, och hoppas att Rudi Völlers far mår bättre. I såna här ögonblick blir det tydligt vad som verkligen är viktigt i livet. Vi har bara spelat fotboll.
Kurt Völlers tillstånd stabiliserades relativt snabbt. Efter några dagar på sjukhus friskförklarades han.
Livet gick vidare. Fotbollarna fortsatte rulla.

/Erik Niva

John McKay, en legendarisk amerikansk fotbollstränare (football, alltså) berättade för många år sen om hur han var ute och jagade fågel med Bear Bryant, en annan legendarisk tränare.
– Bryant sköt en gång, men fågeln bara flög vidare. ”John” sa han förvånat, ”där flyger en död and”.

Det här amerikanska fotbollslaget har sett ut precis så i den här turneringen.
Men i kväll mötte de en and som helt enkelt fladdrade vidare.
••• 
För ett år sedan gjorde Barack Obama sitt första besök i Afrika som amerikansk president. Han besökte inte det gigantiska Nigeria, han besökte inte sin pappas Kenya. Han besökte oljelandet Ghana, och när han talade inför parlamentet sa han det han skulle säga:

– Med starka institutioner och en stark vilja så vet jag att afrikaner kan uppfylla sina drömmar.

I dag drömde Ghana och – det blir väldigt tydligt här, mer än jag trodde – varenda fotbollsfan i Afrika om att få ett lag i en kvartsfinal i VM.

Black Stars mot Stars and Stripes.

Alla som sett mer än ett par minuter av de här lagen vet att de har tillräckligt med drömmar, vilja och struktur för att springa rakt igenom vilka väggar som helst. Precis när matchen skulle börja slogs jag av att det här ju var den match som Essiën och Charlie Davies snackade om när de rehabade ihop på Atlantkusten, det var den här matchen de slet för. Det är lite sorgligt att de inte hann fram i tid.

USA hade uppfunnit en ny lösning på problemet om man ska hålla på hjärtat eller hålla om varandra när nationalsången spelas. De gjorde båda delar. Land och lag. Med Bill Clinton och Mick Jagger på vip-läktaren.

Men när sångerna och symboliken var utspelad så kom de snett in matchen. Ghana spelade sitt raka, direkta spel, och fick betalt för det. De tog grepp på kanterna, pressade fram misstag i mitten. Kevin-Prince Boateng plockade upp ett av dem, 40 meter från mål, och sprintade in med sitt första mål någonsin för Ghana.

Då hade det gått fem minuter. Det dröjde en kvart till innan USA var inne i matchen, några minuter ytterligare innan Michael Bradley hade något som kunde liknas vid en målchans.

Men det har ju blivit väldigt tydligt med det här laget att de inte bara pratar om den amerikanska drömmen. De är den. Börjar det bra når man framgång snabbt. Börjar det riktigt illa så… betyder det inget annat än att vägen till framgång blir lite, lite längre. Framgången kommer sist, men det är ändå den som är starten, förutsättningen för allt annat.

Ghana hade den första halvleken, eller i alla fall den första halvtimman. Sedan bytte Bradley Sr in Edu som central mittfältare, gav yttermittfältarna några snäpp större frihet – och vände matchbilden.

Det roliga med de här lagen är att de gör sina bästa perioder när de bara kör. De är såpass strukturerade att de kan göra det utan att blotta sig för mycket.

I början vräkte Ghana på, medan USA stod och tänkte på sin egen myt. Sedan blev Ghana försiktiga, tänkande spelare – medan USA petade i femte växeln och öste framåt.

Som det såg ut efter paus var det bara Richard Kingson, född och uppväxt på Södermalm, som stod i vägen för USA:s väg mot den där kvartsfinalen.

Han gjorde inte de stora rörelserna, men varje gång någon (Findley, Feilhaber, Bradley, Altidore) kom fram i ett hyfsat läge så stod han rätt, stadigt, och styrde undan bollar, varje gång utom när Clint Dempsey – the trailer park kid – tunnlade en Mensah och blev fälld av en annan.

När Landon Donovan, som Erik Niva porträtterade fint i dagens tidning, sådär psykotiskt bergsäkert slog in straffen stolpe-in (titta på reprisen, på när han ser vart bollen är på väg – han rycker inte ens till) så visste vi att det skulle bli en riktig slutspelsmatch. Den bra sorten. Den med sena hjältar och stor dramatik och bra berättelser.

Förlängningen bjöd på den här:
En Rennes-spelare hugger på ett långt uppspel, en annan Rennes-spelare försöker stoppa honom. Eftersom ni såg matchen så vet ni att Asamoah Gyan såg ut som en världsforward, medan Bocanegra såg ut som en superettan-back. Gyan hade rycket, han hade kraften att klara balansen genom en tackling, han hade lugnet som lät honom titta upp – och han hade foten som kunde pricka in 2–1 för Ghana.

Jag har skrivit det förut – men Gyan var alltså länge en rapp, intressant anfallare som nästan alltid kom fram till lägen, men alltid missade dem. Förra hösten, i Rennes, hände något och han började vräka in mål. 

Nu är han en hårt arbetande klasspelare som gör klassmål.

Black Stars 2, Stars and Stripes 1. Det blev inga riktigt farliga framstötar på slutet, sagolaget USA hade slut på sagor. Och om ni undrar hur det kommer sig att Ghana kan gå in i ett VM-slutspel och resa sig efter en 1–1-smäll och comebacka bort the comeback kings så ska vi nog tänka lite på Spanien.

Spanien hade en loserstämpel fram till EM 2008, men deras spelare hade vant sig vid att vinna på ungdomsnivå, de hade burit hem mästerskapsguld redan. När Ghana tog sig till en historisk kvartsfinal ikväll kom fem av spelarna i truppen, tre av spelarna i startelvan, från laget som förra sommaren blev världsmästare i U20-VM.

Nu är de i kvartsfinal i riktiga VM, och även om både den underbare lille Ayew och Jonathan Mensah är avstängda mot Uruguay så ska vi inte räkna bort dem.

Anden är lite tilltufsad. Men den flyger fortfarande. 

/Simon Bank