Förlåt igen, då, men det här kan inte dröja.

Jag sitter och läser in Mexiko lite inför matchen mot Argentina imorgon, men kom inte längre än till straffläggningen som skickade ut dem ur VM 1994.

Sen dök gamle fine Borislav Mikhailov upp i fokus, och då blev det som det blev. Om ni är såna som kan se youtube-klipp med Bobby M utan att googla honom för att se hur han har det nu för tiden så vet jag ärligt talat inte hur ni fungerar.

Han är numera president i Bulgariens fotbollsförbund, men på den där tiden var han bara en målvaktslegendar, kort och gott. Bulgariens meste landslagsman, straffhjälte i deras största VM någonsin. En jätte och hjälte. Till skillnad från vår man i målet den gången så tröttnade Bobby på att inte ha så mycket hår, och drog på sig en tupé mitt under brinnande VM. Som han sedan spelade i. Tydligen var det någon form av sponsringsavtal, det får man förstå.

Efter VM gjorde Bobby vad alla tupé-bärande män som behöver en nystart borde göra. Han skilde sig och flyttade till Reading. Enligt en gammal skröna såg han en video av hur Reading spelade kvalfinal mot Bolton på Wembley, fick för sig att det var en hemmamatch vilken som helst, och tänkte att ”Reading, det är grejer det”.

Berättelsen ska vara just en skröna, men det var inte konstigt att skrönor uppstod kring en målvakt som dels hade fantastiska meriter, dels var usel under tiden i England. Han gjorde bara 24 ligamatcher på två säsonger, under den andra av dem använde laget sju olika målvakter.

Jaja. Borislav Mikhailov har lyckats bra i livet, han är en stor man i bulgarisk fotboll, och en gång för sexton år sen blev han en lika stor straffhjälte som Ravelli.

Och varför i hela världen drar vi upp det just nu?

Jo, för att om ni vill köpa er lite idrottshistoria så får ni fanimig ta och rappa på lite.

/Simon Bank

Luis Suárez… vi ska dansa runt guldkalven snart, men först ska vi dra fram taktikblocket:

Om det finns taktiska trender – och det finns det ju – i detta VM så är det å ena sidan lagspelandets relativa baisse, å andra sidan lagdelarnas kollaps. Efter år av hellagsorganisation, där alla anfaller och alla försvarar men där delarna ändå är tydligt formulerade så är det två sorters lag som lyckats.

Dels de som bryter blocktänkandet, och låter backar spela som yttrar eller mittfältare som backar (Mexiko är tydligast). Dels de som extremdelar laget i defensivt och offensiv, med spelare som nästan bara försvarar och spelare som mest anfaller.

Den senaste delen är det Diego som ligger bakom. Och Diego. Och Diego, Diego och Diego.
I Maradonas Argentina spelar backarna – utom Gutierrez när han är med – enbart försvarsspel. Det är Ola Lindgren som formulerat deras arbetsuppgifter. De andra får sköta anfallsspelet, och gör det rätt bra. Uruguay, med alla sina Diegos, är nästan ännu tydligare i sitt delade spel. De ligger alltid, alltid, alltid på rätt sida med sju spelare som spelar lysande organiserad försvarsfotboll, som är bra en mot en och ställer stora krav på motståndarna.

Framåt har de oftast tre, ibland fyra spelare som vräker på åt alla håll samtidigt. Det är Snurre Sprätt som formulerat deras arbetsuppgifter. Hundra procent frenesi, 25 procent organisation.
Ska man spela så behöver man spelare som kan sysselsätta ett helt försvar. Uruguay har turneringens bäste på det. Den på alla sätt gode Diego Forlán möter djupt, och springer oavbrutet i fyra väderstreck. Ofta flera samtidigt.

Cavani gjorde en jättematch idag också, uppoffrande och lojal med samma sorts löpande som ger laget så mycket. Suárez var i stora delar av matchen rätt värdelös idag också – men en värdelös spelare som gör värdefulla mål har ändå allt värde i världen. Om man säger.

Nu fick ju matchen sitt första ansikte av att Korea-keepern Sung-Ryong gjorde en dundertavla efter sju minuter. Uruguay la ner energi offensivt första halvlek ut, spelade mer på resultat i andra. De vet att de kan försvara, vet att de inte släppt in mer än ett mål i någon match de senaste tolv månaderna – och inget hittills i VM.
Den som vill dyrka upp dem måste vara briljant eller beredd att arbeta oerhört hårt.
Och Sydkorea är inte briljant.
Ni minns hur fantastiskt framåt de var i hemma-VM 2002. Hiddink har lämnat sen dess, men Raymond Verheijen är kvar – den holländske mirakelfysiologen som fick Hiddinks Sydkorea att springa mest i världen i VM 2002, och som fick Hiddinks Ryssland att springa mest i Europa 2008.
– Sydkorea är utan tvekan det bäst förberedda laget i VM, sa han häromveckan.

Verheijen har arbetat i sitt Korea Lab, med samma sorts hi-tech som det svenska landslaget använt, med gps-lösningar och frekventa mätningar av spelarnas arbete. Verheijen menar att han kan kontrollera och garantera att en spelare kommer i fysisk form till ett mästerskap.

Sydkorea har inte elva Ji-Sung, men de har elva spelare som kan springa i 90 minuter och som gör det. De sprang i snitt 700 meter längre än spelarna i Uruguay i dag. Och de visste vilka de gjorde det för: 300 000 såg matchen på ett torg i Seoul, flera miljoner stannade upp långt efter midnatt för att se den här matchen.
– Det är som 2002 igen, sa en sydkoreansk journalist jag pratade med efter Nigeria-matchen.

Och… ja, det har helt klart hänt något på planen med dem under det här mästerskapet. De gjorde en riktigt feg och blodfattig plattmatch mot Argentina, men den här gången reste de sig efter en tidig smäll.

Trots förlusten var de mentalt starka idag. Sydkorea fick Uruguay att se lite ömtåliga efter paus. De hittade in bakom deras defensiva mittfältare och kom fram till ett par hyfsade skottlägen. När väl målet kom var det otypiskt men välförtjänt: den supersympatiske spelartypen Lee Chung-Yong tog hand om en andraboll när tre uruguayanska försvarare rusat på en och samma förstaboll. 1–1.
Syre till Syd, ösregn över Uruguay.
Det såg inte särskilt lovande ut för La Celeste. De hade tappade mycket av sitt anfallsspel, den defensiva tryggheten hade fått sig en smäll, det hade svårt att hitta fram till anfall på vettiga sätt.

Ändå står de i detta nu och hoppar på en – dålig – plan i Port Elizabeth. Det ska de tacka två hetsiga, hafsiga hjältar för.

När allt började gå i stå fortsatte Diego Pérez att vilja mer än att bara gå ner i knäna och tiometerslöpningar för att täcka defensiva ytor. Han kastade sig fram i djupled, ordnade fram en hörna, och när den seglade in försvarade Sydkorea på samma bollupptagna sätt som Uruguay vid 1–1.

Luis Suárez tänkte lite annorlunda, tänkte två steg längre, samlade upp bollen och böjde in den stolpe in. Ett par minuter och en frilägesräddning från Muslera senare hade de tagit sig till kvartsfinal i VM.

Senast Uruguay var där var ingen i den här truppen ens född.

/Simon Bank

Kort intervju, fredagen den 25 juni 2010, efter matchen Elfenbenskusten–Nordkorea:

Åh, gav han den till dig?
(nickar till svar)
Gillar du Drogba?
(nickar till svar)
Men skon är ju för stor för dig!
– Yes.
Är det inte bättre att jag tar den?
(skakar på huvudet)
Jag skojade bara.
– Okay. 

/Simon Bank 

…ska vara en schlager.

/Simon Bank

En av de allra bästa sakerna med fotbollssporten är att den inte är rationell.

Hade jag varit nipprigt engagerad i Tottenham under 25 års tid ifall jag hade utgått ifrån logiska grunder? Givetvis inte. Hade mitt liv varit fattigare? Ofantligt.

Jag vet ju mycket väl att jag borde hålla tummarna så att de vitnar för Ghana ikväll. De fattiga som lever för fotbollen, den enda kvarvarande representanten för en kontinent som så desperat behöver den här framgången just här och just nu – allt det där.

Och likafullt… USA.

Det är USA som stulit mitt hjärta i den här turneringen, det är de som fått mig att verkligen önska att resultaten ska gå deras väg. Skrävlande, ignoranta imperialist-USA.

Jag skriver om Landon Donovan i tidningen idag, om hans Hollywood-väg tillbaka och den där segerintervjun som redan blivit mytologiserad. I den artikeln citerar jag även Bill Clinton, som ju blivit så engagerad i det här laget att han bokat av sin hemresa och blivit kvar här i Sydafrika.
– Som amerikan vill du att resten av världen ska känna att vi inte vill dem något illa, att vi är på deras sida, att vi förstår och delar deras ambitioner. VM ger oss en väldigt viktig chans att förmedla det, utan att framstå som hycklare.

Det är precis just det som nu håller på att hända, eller i alla fall det som har hänt mig. Det här fotbollslandslaget får mig att tro på det goda i USA igen.

På sin egen Facebook-sida la Landon Donovan upp ett annat talande Youtube-klipp med kommentaren: “Not sure if you guys saw this but it brings tears to my eyes every time. Thank you all so much…we can’t do it without you guys. Believe”.

Jag rycks såklart också med av känslorna i den där videon, men sisådär två-tredjedelar in blir det för mycket för mig, för storvulet, för mycket U-S-A, U-S-A.

Jag föredrar att klamra mig fast vid det här lagets mänskliga sidor, eftersom de är så många och så rörande. Ni vet ju alla att det amerikanska laget hade haft en ännu bättre chans i den här turneringen ifall de inte hade saknat sin skadade målskytt, och det är sannerligen inget de själva heller har glömt.

När Charlie Davies forsade in på världsscenen så firade han det med att göra den här stanky leg-dansen efter sina mål. Under uppladdningen inför den här turneringen gjorde hans lagkamrater detsamma; Maurice Edu mot Tjeckien, Clint Dempsey mot Turkiet.
– Jag kan inte dansa, men jag ville ju bara visa att vi fortfarande tänker på honom och att vi vet att han snart kommer att vara tillbaka. Vi spelar med våra hjärtan för honom. Vi älskar Charlie.

De amerikanska målen under själva VM har varit lite väl dramatiska för att ge plats åt några koreograferade firanden – men tror ni att Charlie Davies fallit ur de amerikanska spelarnas huvuden så tror ni fel. När den allra värsta krigsröken lagt sig efter Algeriet-matchen steppade Landon Donovan igång.

Igår firade Charlie Davies sin 24:e födelsedag. En av de som twitter-gratulerade var Jozy Altidore:
– Your my brother & 1 of my best friends. Love u kid, Can’t wait to play together again! 

Och Davies? Han stankyleg-firade med ÖSK-spelaren Alex Bedoya.

/Erik Niva

Det räckte rätt bra med en chockförlust och ett skarpt läge för att Spanien skulle börja fundera och ifrågasättas. Är det verkligen europamästarna vi fått hit till VM? Eller är det de gamla vanliga kosmetiska bolltrillarna utan vinnargener?
Tja, fick ni ut något svar av matchen mot Chile så har ni bättre ögon än mina.
Det vi kan konstatera är att det var en klassisk matchbild, den där sorten det så ofta blir när storlag möter uppstickare och uppstickaren efter ett tag, utan att riktigt veta hur det gick till, har förlorat matchen.

Det var ingen tillfällighet. Det är sällan det.

Om du fått peka på en målvakt som skulle ge sig ut på en idiottur och ge bort bollen så hade du inte pekat på Iker Casillas. Och om du skulle peka på en spelare på planen som skulle plocka upp den bollen och pricka in den i öppet mål från 40 meter så hade du pekat på David Villa.
Före målet, som blev målen när Andrés Iniesta bredsidade in en dropp från Villa för 2–0, hade Spanien inte varit bra. De hade varit rent dåliga. Det var många tillslag, få trianglar, det modiga Chile var skickligt på att klumpa ihop på de där utrymmena i mitten där Spaniens tiki-taka brukar ta fart (och det är fortfarande ett problem att Busquets inte kan avlasta i det spelet).

Bielsa såg lika ljuvligt gökbogenial ut som vanligt på bänken, Isla var lika offensiv som vanligt på sin kant, och Nando Torres… …var inte sitt vanliga jag den här matchen heller. Där finns Spaniens stora svaghet i den här turneringen (där, och i att man kan låta Millar prickskjuta in 2–1 från sexton meter). De måste få igång Torres fötter, för nu studsar bollen ifrån honom, han har ingen vettig touch och även om han börjar komma i hyfsade positioner så händer inget när han är där. Idag fick han Estrada (märkligt) utvisad efter att domaren haft lite taskigt bollsinne.
Men det var också allt Torres hann med innan han byttes ut.

Chile dominerade läktarna (vamos chilenos gick rakt genom både vuvu-tutor och tv-skärmar), de kunde vara glada åt ett fint mål efter en fin liten passning från Sanchiz – och de kunde vara extatiskt överlyckliga över att ha jobbat sig till en plats i ett slutspel i ett VM för första gången på 12 år.

De har förtjänat det, och Schweiz hade inte det.
De har sitt uppoffrande och stenhårda försvarsspel, de har turneringens hittills bäste målvakt, men man måste ha mer för att få spela åttondelar i ett VM. Matchen mot Honduras följde jag bara av och till, men det var chanser åt båda håll hela tiden, och matchen kunde slutat åt vilket håll som helst.

Det blev 0–0. Det var inte heller någon slump.

/Simon Bank

Det börjar bli en vana. En bit in på ett VM sätter man sig på en läktare för att se Sven-Göran Eriksson ta farväl.

I Gelsenkirchen för fyra år sedan tog han England till en förlust mot Portugal och de egna demonerna (Wayne Rooneys individuella psykologi, Englands kollektiva straffobi). Den här gången tog han Elfenbenskusten till en, på sätt och vis, förlust mot Portugal och den egna ineffektiviteten.

Det hade ju nämligen kunnat gå vägen, det här.

Nio mål… vi pratade från början om ett mirakel, efter ett tag om en konkret möjlighet, och efteråt ska vi prata om ett misslyckande. Den enklaste förklaringen till att ett grundkompetent och urstarkt ivorianskt lag har spelat färdigt är förmodligen lottningen. Inte gruppen i sig, utan spelordningen. Oavgjort var ett helt logiskt resultat mellan vice-pretendenterna i gruppen, och Portugal fick förmånen att möta ett dött Brasilien med blicken på slutspelet – medan Elfenbenskusten fick nackdelen att möta ett levande Brasilien med blicken på bollen.

Men misslyckandet ligger, bisarrt nog, i att de inte förmådda sätta press på Portugal idag. De kunde gjort fem mål före paus, utan vidare. Hade de trott mer på projektet och kopplat på alla motorer hade de kört precis rakt över ett… inte demoraliserat, men avstängd koreanskt lag.

Folkrepubliken kom med sitt fembackslinje igen, med Jong Tae Se som enda anfallsmål och Hong som enda väg dit.

De hade inte ett dugg att komma med. Elfenbenskusten tryckte upp sitt 4-3-3, med lille Boka som ny vänsterback, och varje gång de bestämde sig för att skruva upp frenesin, farten, fysiken ett halvt hack så fick de en öppen målchans.

Keita var fri efter en halvminut, Gervinho rullade en boll längsmed mållinjen efter tio, Yaya Touré rullade in 1–0, Romaric returnickade in 2–0, det hade gått 20 minuter och elefanterna hade 8–0 i skott på mål. Hade de skickat in i alla fall hälften av skotten – vilket de borde gjort – hade det skickat en elchock ner till Carlos Queiroz i Durban, och gud vet vad Portugal hade gjort med den nervositeten.

Normalt hade man kunnat hänga det här på Svennis axlar, en av de svagheter hans lag ofta har är en sorts kontrollerad blodfattighet som inte gör sig för vilda anstormningar – men idag fanns alla nycklar ute på planen. Det var spelarna som inte förmådde vrida om dem tillräckligt hårt. Det hände flera gånger att Drogba plockade ner bollen i bra lägen runt straffområdet – utan att ha någon djupledsstörtande polare att pricka därinne.

Nu blev det aldrig riktigt darrigt. Inte i Durban, inte här i Nelspruit heller. Portugal hängde i och kunde koncentrera sig på att spela för gruppseger (jag tittade med ett kvarts öga, Raúl Meireles hade ett halvöppet mål, andra halvleks bästa chans innan matchen la sig och självdog), Dungas trillande med trupptombolan lyckades, och Elfenbenskusten fortsatte missa en handfull solklara målchanser innan de spikade 3–0.

Brasilien går mot grupptvåan i grupp H, Portugal mot gruppettan. Nordkorea åker hem till gud vet vad, Elfenbenskusten tar semester.

I andra halvlek hade någon i Nelspruit-trakten bestämt sig för att tända eld på något stort, så mot slutet satt vi mest och försökte se genom röken som välde in över den här strama men smart ritade arenan. Det började bli lite småkallt i luften, och Sven-Göran Eriksson hade – hur man än vrider och vänder på det – misslyckats med det han anställdes för.

Den här magiska generationen ivorianer kommer aldrig att göra något stort VM i sina karriärer.

En bättre möjlighet än den här kunde de faktiskt inte få, men de missade den chansen också.

/Simon Bank

Sugen på att höra tre glada musikanter från Berlins konserthus framföra ett par stycken av Brahms och Ravel – på vuvuzela?

Tänkte väl det.

/Erik Niva

Jaha.

Det var Raúl Albiols VM, det.

Ungjävel.

/Simon Bank

Är det såhär danska VM-slutspel ska sluta?

Ekona från det senaste försöket 2002 är lite för höga för att jag inte ska tycka att det blir obehagligt för öronen. Då åkte de ut i åttondelsfinalen mot England utan att ha fått ut allt ur laget, utan att ha givit det ett ordentligt försök. Thomas Sörensen släppte in några enkla mål i första halvlek, och matchen var i praktiken avgjord innan den ens kommit igång.

Och nu… samma frustrerande procedur.

Danmark åker hem utan att ha fått ut allt ur laget, utan att ha givit det ett ordentligt försök. Thomas Sörensen släppte in några enkla mål i första halvlek, och matchen var i praktiken avgjord innan den ens kommit igång.

Visst flyttade Danmark upp spelet, men det var en sorts skenforcering som det inte fanns någon anledning att låta sig luras av. Det var över. Det var aldrig aktuellt att danskarna skulle göra några tre mål.

Strukturellt finns det väl inte så mycket att orda om – den här matchen avgjordes i och kring de två straffområdena, och inte av några spelmönster ute på planen.

Att hänga ut två enskilda spelare känns ju aldrig särskilt kul, men tyvärr var det ju två individuella insatser som definierade Danmarks kväll. Jon Dahl Tomasson må ha snubblat in sin rekordtangerande reducering, men totalt sett hade han ju en sån där bedrövlig afton då han knappt ens träffade bollen när lägena uppstod. Och Thomas Sörensen var sämre. Även om inte något av baklängesmålen kommer med på någon blooper-video (den tredje tabben hade gjort det) så kom de likafullt till efter två rejäla målvaktsmissar.

Den första frisparken skjuts från alldeles för långt håll för att gå in, den andra lyfts med alldeles för lite kraft för att tillåtas hitta nätet. Sörensen var helt enkelt inte alert, inte alls med i matchen.

Från andra sidan?

Inför turneringen skrev jag såhär i tidningen: ”VM:s bästa frisparksskytt? Något av de vanliga namnen – Messi, Ronaldo, Xavi, Sneijder eller Van Persie? Svaret kan vara Keisuke Honda. Känner ni inte redan till den blonderade japanens vänsterfot kommer ni att göra det efter VM”.

Jag har verkligen ingen avsikt att göra något nummer utav de raderna – precis som alla andra har jag minst lika mycket fel som rätt i mina förutsägelser – men däremot vill jag hemskt gärna ta domkraften och hissa upp Hondan lite högre.

Den här hollands-ryske japanen är ju långt ifrån bara en kicker, vilket till exempel visade sig under förspelet till 3-1-målet. Han är en alltigenom högkvalitativ spelare, som inom en väldigt snar framtid kommer att hota Ji-Sung Parks välförtjänta status som hela Asiens bästa spelare.

Två asiatiska lag i åttondel, och även om inget av dem är favoriter ligger deras matcher absolut inom deras räckhåll. Sydkorea möter Uruguay i Port Elizabeth, Japan stångas med Paraguay i Pretoria. Var det med ekon från 2002 vi började? Det är så vi slutar också.

/Erik Niva