Kvinnan i passkontrollen tittar klentroget på mig:
– Soccer or hooligan?
Vad svarar man på det?
Jaja, 20 fina restimmar senare är vi i alla fall framme i Johannesburg. Vi har inte gjort något eller upplevt något, och vi har inget att rapportera förutom att Simon Bank schabblat bort sin hotellbokning.
Men vi skulle ändå bara säga det. Så att ni vet. Tills morgondagen kommer.
/Erik Niva
Eftersom det faktiskt är drygt fyra timmar tills Arlanda-taxin går finns det väl ingen som helst anledning att inte jobba?!
Tänkte väl det.
Prick 20 år tillbaka i tiden då. VM-åttondel mellan Västtyskland och Holland på det San Siro där tre musketörer från vardera landslag huserade till vardags.
Förmodligen vet ni ju redan vad som hände, men om inte annat fångar det här ZDF-klippet hela förloppet i detalj. Det är bland det absolut svinigaste som skådats på en VM-matta. Frank Rijkaard saxar ner Rudi Völler. Sedan spottar han honom i håret. Sedan drar han honom i manen. Och till sist spottar han honom i bakhuvudet ytterligare en gång.
Rijkaard får rött kort. Såklart. Völler också. Varför har vi ingen aning om.
Under efterspelet till hela den här episoden förutsatte många att Völler nog ändå var the bad guy, trots allt. Rijkaard var ju en elegent gentleman, medan Völler var tysk och såg konstig ut. Något måste han ju ha gjort. Kanske sagt något rasistiskt, eller så.
Nej, det hade han inte. Vi vet faktiskt fortfarande inte exakt vad som föranledde hela situationen – herrarna har de varit häpnadsväckande diplomatiska genom årtiondena – men båda huvudpersonerna har i alla fall förnekat att rasism skulle haft något med saken att göra. På bilderna syns det tydligt hur Völler skriker på Rijkaard redan efter den första duellen, men det ska tydligen bara ha varit ord av karaktären: ”Vad håller du på med? Varför sparkar du ner mig?”.
Så vad höll egentligen Rijkaard på med?
Tja, det som vedertagits som semi-officiell sanning är att holländaren gjorde en poäng av att söka upp Völler nästa gång Milan mötte Roma. Då bad han om ursäkt, förklarade att han inte haft huvudet med sig och att allt bottnade i en personlig obalans kopplad till att han var mitt uppe i separationen från sin partner. Völler ska ha godtagit ursäkten, och tillsammans ska de båda ha kommit fram till att det inte fanns något värde att prata offentligt om en sak som i grunden bottnade i privatliv.
Därför kom det aldrig några skandalartiklar där någon av parterna gav sin syn på vad som egentligen hände den där kvällen i Milano. Nästa gång de två hade direkt med varandra att göra var istället i april 1996, då det ställde upp på en ”försoningsreklam” uppe på det tyska slottet Lerbach. Allt var arrangerat av en holländsk margarinfabrikant – men Völler och Rijkaard skänkte gemensamt hela sitt gage som katastrofhjälp till Mexiko.
Resultatet kan mycket väl vara den bästa reklambild fotbollssporten någonsin producerat.
/Erik Niva
Väskorna står framme, kläderna är tvättade, böckerna valda, lägenheten utlånad, de sista införtexterna nedhamrade, VM-biljetterna uthämtade, hotellvouchrarna framlagda.
Om någon dansade in från höger och sa ”sorry, grabben, det blir inget VM för dig. Du får stanna hemma” så hade jag börjat gråta.
Jag bär med mig den hypotesen in i dagens VM-ögonblick:
Nästan-världsmästarna i Frankrike 1998.
Far away. So Close.
Jag vet inte riktigt när landslagen började med den här dokusåpeanpassade metoden att ta ut för många spelare i sina trupper, för att sedan hjärtlöst sparka ut ett par av dem när det roliga ska börja. Ni har läst allt om när Hoddle fick Gazza att slå sönder ett hotellrum, eller om den här vårens selektionsprocesser. 1998 arrangerade Frankrike VM på hemmaplan, 22 spelare flätades intensivt samman med landets historia för all framtid.
Sex spelare var med på införlägret på Clairefontaine, slet ont på träning i ett par veckor, men fick inte följa med.
– Vi pratade aldrig om det med varandra, om vilka som skulle få lämna Clairefontaine. Det var inte som i Idol, har Christophe Dugarry, som fick vara med och vinna VM, berättat.
Så… hur var det då? Hur är det då?
Den 22 maj 1998, nitton dagar före VM-premiären, gick ledarna Henri Émile och Philippe Bergeroo runt och knackade dörr på förläggningen, och kallade sex spelare till ett möte.
– En fredagskväll. Vi hade ofta möten, men jag var inte säker på vad de ville. Jag frågade Pierre Laigle om han skulle med på mötet, och han sa ja. Jag frågade Stéphane Guivarc’h och han sa ”nänä, vi har inget möte ikväll. Det är nåt märkligt med den grejen”, förklarade Lionel Letizi.
Och hur ser det ut? Aimé Jacquet och hans stab – Roger Lemeree, Bergeroo, Émile – satt i ett rum, och när spelarna kom in berättade att han var nöjd med dem, att de jobbat hårt, att de var duktiga…
…men att de inte fick följa med, att äventyret var över nu.
Franska magasinet So Foot pratade med de sex för ett år sen. De flesta av dem mådde fortfarande dåligt av petningen, deras karriärer hade påverkats av att de ställdes utanför när de mest av allt ville vara med.
Monaco-backen Martin Djetou:
– Tränaren föll lite där (under mötet), även om jag så här efteråt förstår att han försökta vara bussig.
Metz-målvakten Lionel Letizi:
– Finaldagen tog glädjen överhanden. Verkligen, jag levde med i det ögonblicket. Det var först sen, i september-oktober som det blev jobbigare. Jag hade ingen lust att jobba, att prestera intresserade mig inte längre. Jag hade blivit lite blasé.
Sampdoria-mittfältaren Pierre Laigle:
– Jag var nöjd att de vann, men inget mer. Jag minns inte ens var jag såg finalen. Hemma hos mig, säkert, jag vet inte.
Ibrahim Ba hade till och med spelat in en reklamfilm inför VM, förbundet hade skickat honom för att göra en inspelning med Mars, med landslagströja och allt.
– När han fick de dåliga nyheterna blev han rasande, berättar hans pappa Ibrahim Eusebio.
– Den där händelsen förändrade min son. Efter det hade han inte samma mentalitet, var inte samma tävlingsmänniska med samma övertygelse om att han kunde kontrollera allt som hände.
Nicolas Anelka såg den första matchen på en pizzeria, men drog på semester sen. Sabri Lamouchi började om i Monaco efter VM.
När truppen samlades för att spela en match vid tioårsjubiléet 2008 ville inte Pierre Laigle vara med.
– Det där förstörde något i min relation till fotbollen. Det var en stor smärta, en äkta smärta. Ja, något som gick sönder.
Sådär. Dagens ögonblick är ett smärtsamt, men om nu inte Sportbladets uttagningskommitté kallar till möte framåt kvällen så sätter sig Simon Bank och Erik Niva på ett flygplan 06.20 imorgon bitti och slumrar sig mot Afrika.
/Simon Bank
Bank spelade 65 minuter i fredags, Niva sliter vidare med Little Big Man Hugo en sista helg.
Än står vi upp. Och det är det ju sannerligen inte alls som gör. Innan ni ger er i kast med dagens nedräkningslibretto i tidningen (det handlar om Bastian Schweinsteigers fotbollspubertet) så kan vi väl repa igenom de senaste veckornas manfall och se vad de mer eller mindre säkerställda jobsposterna (jobsposterna!) egentligen betyder för de olika landslagen.
SKADAD: Didier Drogba, Elfenbenskusten.
FÖRSVAGNING: Enorm.
WHY’S THAT: Låt oss göra en sak klar: Svennis har ett spelarmaterial som, även utan sin lagkapten, kan utmana precis vilket lag som helst i världen. Att räkna bort dem ur gruppspelet på grund av en skada vore ren idioti. Gervinho och Kalou kan kombinera sönder ett försvar, skillnaden är att alla deras lätta alternativ försvinner med Drogba.
Det är den spelmässiga biten.
Den andra biten, avsaknaden av VM:s allra mest självskrivna, självlysande, ikoniska ledargestalt, är en tyngre faktor. Den kan fungera som ursäkt för ett lag och ett land som litat för mycket på en spelare – den kan också leda till att alla andra lyfter sig. Svennis har ett tungt mentalt spel att spela de närmaste dagarna.
SKADAD: Arjen Robben, Holland.
FÖRSVAGNING: Medelstor.
WHY’S THAT: Jo, det är klart att det är tufft att förlora vårens man i europeisk fotboll, det fattar alla. Men som Holland spelat sin fotboll så behöver det inte vara en gigantisk smäll. De har ett lagbaserat anfallsspel som är snabbt och svårstoppat även utan Glasmannens diagonallöpningar från högerkanten. Elia kan vara lika oförutsägbar, Kuijt kan jobba lika hårt, till och med van der Vaart kan göra jobbet på en kant om det krävs.
Hollands problem ligger längre bak i planen. Robbens skada försämrar dem, den förändrar dem inte särskilt mycket.
SKADAD: Wilson Palacios, Honduras.
FÖRSVAGNING: Enorm.
WHY’S THAT: I all enkelhet: Om du har ett mediokert lag som ska försöka kriga sig igenom ett gruppspel så har du inte råd att förlora spelaren som både är dess ledare och samtidigt dess särklassigt starkaste krigare.
SKADAD: Michael Ballack, Tyskland.
FÖRSVAGNING: Stor.
WHY’S THAT: Lika mycket som i fallet Drogba så är Ballack en spelare som tar plats och kräver syre. Gruppdynamiken i ett tyskt lag förändras utan honom, och det behöver inte enbart vara negativt. Schweinsteiger är redo att ta det där nya, större ansvaret som läggs på honom, och Khedira har sett ut att njuta av friheten han får med Basti bakom sig. Tyskland blir lite mindre dynamiskt, lite mindre fysiskt utan der Balle, men det behöver inte sänka dem helt.
SKADAD: John Obi Mikel, Nigeria.
FÖRSVAGNING: Stor.
WHY’S THAT: Mentalt lika mycket som spelmässigt. Nigeria är ett landslag som vant sig vid att leta ursäkter, och nu har de fått en till. Till skillnad från de flesta andra på den här listan så var det här en förväntad skada: Mikel har haft sina problem länge, och det fanns inga VM-garantier. Defensivt klarar säkert Lagerbäck att kompensera hans avsaknad med ren organisation, men Mikel var en av få mittfältare som dessutom skulle kunna spela framåt.
SKADAD: Rio Ferdinand, England.
FÖRSVAGNING: Enorm.
WHY’S THAT: Ja, nu råkar det ju vara så att Ledley King mer än väl kan gå in och göra Rios jobb i en match. Men nu råkar det dessutom vara så att Ledley King är sämre lämpad för tätt matchande på VM-nivå än vad Peter Harrysson är. Han kommer helt enkelt inte att klara att spela dag ut och dag in under en hel turnering, och då står Capello där med utsikten att behöva hatta hit och dit med sitt mittförsvar. Det vill han inte göra.
/Simon Bank
Av publiceringstajmade skäl tänkte jag ta och föregripa mig själv litegrann.
Jag kan avslöja att jag skriver om Hollands VM-lag 1974 i morgondagens VM-serie, där i den rosa. Jag skriver om det bästa laget som aldrig vann, om pionjären Johan Cruijff och en alldeles speciell dragning. Däremot bloggar jag ingenting i morgon, av Hugo-tekniska skäl.
Därför – redan idag – VM-historiens tre mest innovativa dribblingar.
3. La Cuauhtemiña
Cuauhtémoc Blanco
Mexiko-Sydkorea, VM 1998
Han hade ju redan gjort den hemma i América, men omvärldens ögon vilade inte särskilt tungt på den mexikanska ligan under 1990-talet. Därför kom verkligen ”La Cuauhtemiña” – det där speciella grodhoppet – som en chock för både motståndare och tv-tittare när han först plockade fram den i Mexikos första match i Frankrike-VM 1998. Och sedan gjorde om den en gång till i samma match.
2. Pelé-passagen
Pelé
Brasilien-Uruguay, VM 1970
Där Blancos hopp var en inövad och finslipad manöver var Pelés korslöpningsfint resultatet av en överlägsen fotbollshjärna och ett ögonblick av inspiration. Bollen kom på ett sätt, målvakten på ett annat och Pelés egen löpning på ett tredje. Det här var situationens logiska lösning, i alla fall om man heter Pelé och uppfattar fotbollssporten bättre och snabbare än någon annan. För inte hade du väl kommit på den utan hjälp, Jesper Blomqvist?!
1. The Cruijff Turn
Johan Cruijff
Holland-Sverige, VM 1974
Jan Olsson var en erfaren försvarare, som upplevt det mesta under Åtvidabergs erövringståg genom Sverige och Europa. Men han hade aldrig stött på en motståndare som Johan Cruijff. Omedelbart efter vändningen förstod han överhuvudtaget inte vad det var som hade hänt; Olsson var tvungen att se reprisen av dragningen på tv för att begripa hur holländaren lurat honom.
– Folk frågar mig ofta om det där. Jag brukar säga att jag spelade arton år på elitnivå och gjorde sjutton landskamper för Sverige, men att det där ögonblicket då jag stod mot Cruijff är det stoltaste i min karriär. Jag trodde att jag garanterat skulle ta bollen av honom, men han lurade mig. Jag blev inte förnedrad – jag var chanslös. Cruijff är ett geni.
/Erik Niva
Another day, another dollar.
Idag har Erik Niva VM-räknat vidare i tidningen med att skriva Joe Gaetjens historia. Här i digitalformen tar vi och bläddrar oss längre bak i historien, till en historia som vi vet tillräckligt mycket om för att förstå att vi borde veta mer.
Dagens ögonblick: Ivan Eklind 1934.
Turneringen är inget som välter kiosker eller säljs som dvd-bilaga med Aftonbladet, men det är på många sätt det mest genompolitiserade VM som spelats. Där Hitler hade Goebbels hade Mussolini fotbollen, han använde den för att ena Italien (med Serie A, med nya arenor) och han använde den för att sprida sitt sitt svartskjortegospel över världen.
Det man kan säga om Sverige vid den här tiden var att vi ju inte var så mycket för att protestera mot axelmakter. En Mussolini-lanserad Pirandello fick nobelpriset i litteratur, en medalj som sedan smältes ner för att materialet symboliskt skulle användas i arméns tjänst i kriget på Haile Selassies Etiopien.
Mitt i det där spelades ett propaganda-VM i Italien, två år före Hitlers propaganda-OS.
– VM kommer att visa det vitala pulserandet av maskulina energier i detta Mussolinis Italien, förklarade den italienske Fifa-delegaten Giovanni Mauro inför turneringen.
– Hur kan Italien undvika att bli mästare? frågade il Duce själv.
Och det blev de ju, efter vad som i de allra flesta historieskrivningar redovisas som en svensk domarskandal.
Solna-grabben Ivan Eklind var bara 28 år när han kom till VM, och det är uppenbart att han var en progressiv domare, en domare som på många sätt förnyade rollen. Han dömde i moderna kläder, han såg till att vara tränad genom att själv spela ishockey under vintrarna, han var lika snabb som spelarna – och han var bra nog för att till slut få döma tre VM-turneringar under en smått otrolig 26-årsperiod (1934-1950) med ett världskrig mitt i.
Men i Österrike och i Tjeckoslovakien var han mest svensken som stal ett VM.
Eklind dömde semifinalen Italien och Hugo Meisls legendariska, österrikiska Wunderteam. Italien vann med 1–0 efter att Giuseppe Meazze kört över målvakten Peter Platzer så att Enrico Guaita kunde stöta in bollen i mål.
– De var små gangsters, sa Österrikes anfallare Josef Bican. De fuskade lite… eller, de fuskade mycket. Till och med domaren spelade för dem. När jag spelade ut bollen på högerkanten sprang Cicek, en av våra spelare, efter den, men domaren nickade tilbaka bollen till italienarna. Det var otroligt.
Österrike var missönjda med Eklind, men Mussolini var nöjd – och Eklind blev den ende domare i historien som fått döma både en semifinal och efterföljande VM-final.
Vad som hände där är lika mycket myt som historiska fakta, men den svenske domaren som tidigare ätit middag med Mussolini bjöds nu in till il Duces loge före matchen. Och enligt tjeckerna gick det inte att missa följderna av det.
– Vi har blivit bortfuskade från segern. Stämningen på arenan var spänd. Eklind var i Mussolinis loge. Vi vet inte vad de pratade om, men vi hade en känsla. Han blåste av rena passningar och blundade för fula tacklingar, sa tjeckmålvakten Frantisek Pnalicka.
– Han var allt annat än opartisk, menade skyttekungen Oldrich Nejedly.
Italien vann finalen med 2–1 efter förlängning, Ivan Eklind blev livstidsavstängd efteråt men avstängningen hävdes lagom till nästa VM. Han är fortfarande den ende svensk – möjligen med konkurrens av Sven Axbom – som varit i närheten av att avgöra en VM-final.
/Simon Bank
Jodå, det börjar dra ihop sig, och logistiken stjäl osunt mycket uppmärksamhet av den här bloggen för närvarande. Hoppas att ni har överseende med det. Vi försöker hålla uppdateringen över skamgränsen, hur som helst, och ni förstår ju alla att den går en bit under att meddela när Andrej Arsjavin varit ute och hållit sedvanlig frågelåda på sin hemsida.
Och det har han nu igen.
Ur högen:
Q: Andrej, brukar du få presenter från dina fans, och i så fall – vad är det största du fått och av vem?
Andrej: Den största och mest slående gåva jag fått var från en främling, som gav mig 300 rosor.
Q: Har du någonsin hållit en levande igelkott i dina händer?
Andrej: Det finns ett foto där jag håller en väldigt liten igelkott i mina handskbeklädda händer. Det finns ett annat foto i mitt familjealbum, som togs när jag var lite äldre och håller en igelkott i mina bara händer.
Q: Hej Andrej, jag går i åttan och vår lärare förbjuder oss att spela fotboll med pojkarna, och om vi börjar spela så retar han oss och pojkarna. Har det nånsin hänt dig, eller är det vi som har en fjant till lärare?
Andrej: Nej, det har aldrig hänt mig. Vi fick alltid spela fotboll med pojkar. : )
Q: Andrej, vilken sport tror du är svårast: fotboll, hockey, skidåkning eller nåt annat?
Andrej: Alla sporter är svåra på sitt sätt. En bra tennisspelare kommer förlora mot en medioker boxare. Och den där boxaren kommer att förlora mot en schackspelare.
Q: Vilket är det bästa sättet att tala till en tjej: att säga sanningen eller att säga vad hon vill höra?
Andrej: Det beror på vad du är ute efter. : )
Q: Hej, min fråga är: Vad hade du för temp före matchen mot Real?
Andrej: 38,2.
Q: Livet är så svårt och svårgripbast. Varför når vissa sina mål och andra inte. Beror det på antalet grå celler i deras hjärnor eller är de bara losers? Jag tror att alla har ställt sig den här frågan: Vad lever jag för? För att rädda världen från utomjordingar eller för att rädda min granne Clara från en fallande istapp? Jag har försökt besvara det här hundra gånger utan att lyckas. Din tur att försöka, Andrej.
Andrej: Jag tror så att att rädda världen från utomjordingar är, förstås, rätt sak att göra, men världen vore ändå en bättre plats om var och en av oss kunde rädda nån Clara-granne.
Gotta love the little man.
/Simon Bank
Med nästan 40 års distans är det omöjligt att inte roas av den indignerade tonen. Filmerna har fraktats över det stora havet, och det har äntligen blivit dags för BBC att visa höjdpunkterna från det som i praktiken var åttondelsfinalen av VM 1962. Efter några dagars fördröjning ska nu de engelska tittarna få se värdnationen Chile möta Italien, men VM-ankaret David Coleman känner sig tvingad att föregripa klippet med en sorts våldsvarning.
– Good evening. The game you are about to see is the most stupid, appalling, disgusting and disgraceful exhibition of football, possibly in the history of the game. Chile versus Italy. This is the first time the two countries have met. We hope it will be the last.
Mundial Moment VIII. The Battle of Santiago.
Bilderna börjar rulla. Italienaren Ferrini får rött kort efter bara elva minuter och får poliseskort ut från planen. Coleman har redan svårt att tro sina ögon:
– There’s one of the sorriest, most stupid, incredible spectacles I have ever seen.
Några få minuter senare hämnades chilenaren Leonel Sanchez genom att sänka Mario David med en vänsterkrok.
– That was one of the neatest left hooks I have ever seen.
David tog i sin tur revansch genom en vårdslös karatespark, som renderade i ytterligare ett rött kort.
– That was one of the worst tackles I think I’ve ever seen.
Reprisen rullade. Coleman letade efter paralleller i minnet, men nej. Inte mycket där.
– That was one of the most cold blooded and lethal tackles I think I’ve ever seen.
Ni kan såklart tycka att ”The Battle of Santiago” är lite väl mainstream för att föräras en plats i den här nedräkningen, men jag vill ju som vanligt passa på att ge er bakgrundsberättelsen och dra nutidsparallellen. Chile byggde upp sitt hemma-VM ur ruinerna av den kraftigaste jordbävningen som uppmätts i mänsklighetens historia. Jordbävningen i februari 2010 – som hade sitt epicentrum nästan på exakt samma ställe – nådde 8.8 på Richterskalan. Skalvet 1960 uppmättes till 9.5, genererade tsunamivågor som var mer än 25 meter höga.
Två år av död, desperation och långsam återuppbyggnad hade gjort chilenarna ganska känsliga för extern kritik, och det är mot den bakgrunden man måste förstå reaktionerna på de artiklar som två italienska journalister skrev inför VM-turneringen. Corrado Pizzinelli skrev till exempel en rapport i Il Resto del Carlino, som varnade för ett underutvecklat land, fullt av social misär, glädjelösa män och lössläppta kvinnor.
Artiklarna plockades upp och återpublicerades i Chile, och en intensiv hetsstämning piskades upp gentemot italienarna. Innan någon riktigt förstod vad som hände hade lokaltidningen Clarín de Santiago publicerat en förstasida med den gigantiska rubriken ”Guerra Mundial”, världskrig eller VM-krig beroende på hur man läser. Tillsammans med en kollega var Pizzinelli tvungen att lämna Chile innan turneringen ens hann börja, för deras egen säkerhets skull.
Sedan kom lottningen för andra omgången.
– Jag dömde inte en fotbollsmatch. Jag var befälhavare i en militär manöver, beskrev den engelska domaren Ken Ashton.
***
Men äsch, för att vara helt ärlig tänkte jag inte ens skriva om ”The Battle of Santiago”, utan råkade bara fastna i storyn när jag höll på med en annan grej.
Egentligen skulle jag ju dra igenom en annan aspekt av chilenarnas hemma-VM, nämligen deras överlägsna uppladdningsmetod. Förbundskaptenen Fernando Riera hade fått för sig att han kunde hjälpa sina spelare genom en sorts kulturell tillvänjning.
Alltså, innan chilenarna mötte Schweiz i premiärmatchen fick de äta schweizerost och innan slaget mot italienarna fick de lov att sätta i sig kopiösa mängder spaghetti. Och inför kvartsfinalen mot Sovjet bjöd Riera – otroligt nog – var och en av sina spelare på några rejäla huttar vodka.
Det mest bisarra av allt var att proceduren tycktes fungera. Chile slog Sovjet, avancerade fram till semifinal och förberedde sig för matchen mot Brasilien genom att bälga i sig rejäla kvantiteter kaffe. Där bröts dessvärre den magiska sviten. Garrincha gjorde två mål på en halvtimme, generationer av framtida fotbollsspelare gick miste om vidare gastronomiska kullerbyttor.
***
I alla fall, tidigt på tisdag morgon flyger jag till Sydafrika, och fram till dess har jag för avsikt att prioritera familjeliv framför fotbollsbloggande. Jag ska försöka hinna med min skörd av VM-ögonblicken, men utöver det blir det nog inget bloggat förrän jag landar någon gång i mitten av nästa vecka.
Ni får roa er med vår lite mer ambitiösa VM-upptrappning i papperstidningen så länge. Idag skriver jag om Nwankwo Kanu och hans uråldriga lejonhjärta. Och eftersom ni har frågat kan jag ju dessutom passa på att betona att den rosa VM-bilagan finns hos din handlare från och med idag.
Kick Out the Hams. Mot Johannesburg.
/Erik Niva
Bra grundtanke för den som vill göra riktig fotboll av en halvslapp vårmatch en vecka före VM:
Ring Sarajevo.
Bosnien blåste liv i Råsunda i lördags, och de bar sin del av lasset mot Tyskland i Frankfurt ikväll.
Tyskar vet hur man festar, och när de dessutom fick en blågul kurva att sjunga mot så lyfte de sig till nästa nivå. Waldstadion a k a Commerzbank-Arena gungade i 90 minuter när Tyskland tränade sig mot Sydafrika, och det var verkligen en frisk match.
Jag såg inte när Italien gick in i sin mästerskapskoma mot knattarna i Mexiko och jag såg inte mer av Spanien än Jesus Navas superstrike i slutminuterna, utan jag ägnade min kväll åt Tyskland–Bosnien och det var rätt val.
Bosnien såg ett halvt hack mer engagerat ut än i Solna, såhär på sin andra hemmaplan. Dzeko fick lite mer hjälp och Misimovic hade i alla fall ett par fina stick. Lahm sköt in 1–0 för Bosnien via Dzeko, men sedan började Tyskland skjuta sönder Hasagics ribba från alla möjliga håll. Podolski hade redan haft en mörsare i kryssribban, och direkt efter paus dunkade Lahm in 1–1 allra högst upp i krysset.
Det blev väl lite som det blev sen. Bosnien orkade inte, men Tyskland hann ändå visa en del. Bosnien är såpass bollsäkert att man måste hushålla lite med sitt presspel, och det gjorde de bra. Schweinsteiger sköter städjobbet alldeles lysande, så att Khedira kan stöta framåt i djupet när andan faller på. Och om Schweini nu ska bära det här laget så var det väl fint att han fick visa att han i alla fall har det som krävs för att sätta tre straffar på fem minuter.
Den första fick han slå två gånger. Andra gången räckte det med ett försök. 2–1 och 3–1. En bra match, en bra kväll, och ett Tyskland som faktiskt såg rätt bra ut de också.
/Simon Bank
You will always have Istanbul.
Rafa Benítez lämnar Liverpool, och det är ett beslut som river upp ännu större sår i en klubb som redan blöder kraftigt. Personligen tycker jag att det känns trist att det skulle sluta såhär. Jag var på Benítez första match som Liverpool-manager, och följde honom extra nog under den där säsongen som kulminerade med en av de allra mest osannolika fotbollstriumfer jag någonsin sett.
”Den röda jätten vaknar igen”, blev rubriken på det reportaget, och under Rafa Benítez gjorde den ju faktiskt det.
”Rafa, Make Us Dream”, stod på det banderollen som hände på The Kop under spanjorens första säsong på Anfield. Klubben hade inte vunnit ligan på över 20 år, och gått helt utan bucklor under 3 säsonger. Efter Istanbul hängde sedan en ny banderoll på The Kop. ”We Asked For a Dream – Not For a Miracle”.
Rafael Benítez gjorde Liverpool till en stolt klubb igen, gjorde sig själv oändligt populär hos fansen. Men han lyckades sedan aldrig bygga vidare därifrån.
Han sögs in i det Liverpool som givit staden sitt smeknamn, ”Rumour City”. Han började spela maktspel, utkämpa strider som inte var hans och se konspirationer mot honom i varje liten buske. Han drabbades framförallt av att klubben såldes till orätta händer, och att han därefter tvingades arbeta under en horribelt inkompetent ledning.
Hans kort blev sämre och sämre. Tyvärr spelade han dem inte heller något vidare.
Under det senaste året har Liverpool blivit en misstänksam, sluten, migränsjuk fotbollsklubb. Rafa Benítez har inte varit roten till problemet, men han har varit en del av det. Det är absolut inte ologiskt att han nu lämnar sin position som manager, men på den platsen där han tidigare stod finns nu bara ett ännu mer kaotiskt vakuum.
Liverpool FC – vad i hela friden ska ni ta er till nu?
/Erik Niva